Bohemian Rhapsody - inte mycket mer än musiken

 
Jag älskar film, som ni kanske vet, och jag älskar Queen, som ni kanske inte lika säkert visste om. Er första tanke då kanske är att Bohemian Rhapsody är den perfekta filmen för mig, eller att jag åtminstone borde ha varit extremt exalterad över den. Förväntningarna var delade, något så pass personligt ger såklart oro över om filmen kommer bli bra, även om det såklart skulle bli kul att se sina idoler porträtteras i en storfilm. Jag fick egentligen svaret redan när trailern släpptes för ungefär ett år sedan - det skulle inte bli en toppenfilm. Trailern var fantastisk på många vis, hur den på ett extremt effektivt vis klipper ihop deras största hits till snuttar ur filmen. Publikfrieri 101. Filmens tagline "The only thing more extraordinary than their music, is his story" speglade inte direkt hur filmen såg ut att bli, men nog om trailern, och mer om filmen.
 
Alla mina fördomar kring trailern stämde. Frågan är bara i vilken ände jag ska börja. Flera gånger under filmens gång berördes jag och blev emotionell, jag satt i min ensamma biosalong och log för mig själv. Varje gång det skedde var i samband med att någon av Queens låtar spelades, eller skapades. Klart som fan en film innehållandes de främsta låtarna som någonsin skrivits blir en succé, men en film är inte särskilt bra om det bara är musiken som är det positiva. Självklart ska musiken vara en stor del av filmen, det uppskattade jag, men det motsätter filmens tagline. Det blir också något kluvet, ska filmen handla om Queens musik eller Freddie Mercury? Som film om skapandet av deras låtar och utveckling av deras musik är den inte helt dum, men filmen är menad som en biopic för Freddie. De är tätt sammanlänkade, och jag vill förvisso ha båda delarna som ett fan, men storyn brister tack vare det. Jag nämnde att filmen innehåller tidernas bästa låtar, alltså deras största hits, och inte en enda låt som överraskar på något vis, jag kunde vartenda ord i varenda låt (kul för mig, men inte särskilt vågat). Filmen har ett spann om 15 år, vilket alltid är en utmaning när det kommer till biopics, även om Malek åtminstone inte behöver åldras artificiellt särskilt mycket. Men generellt är biopics starkare om de fokuserar på en specifik tidsperiod, alternativt leker med tidsepoker som i t.ex. Steve Jobs. 
 
 
Vad händer mellan låtarna då? Ett bristfälligt manus och oinspirerad regi som tillsammans ger en sanslöst generisk och konventionell biopic, allt annat än det som Queens musik och Freddies persona definierade alltså. Det är polerade ytor och trevliga miljöer, men inte mycket utmanar eller visar på kreativitet bakom kameran. Bryan Singer står listad som regissör, som inte gjort något vettigt sedan The Usual Suspects 1995, men ersattes mitt under inspelningen när #metoo kom efter honom, och Dexter Fletcher tog över (vars nästa film bara råkar vara en Elton John-biopic). Jag ska inte ta något från Rami Maleks insatts som Mercury, han gör det med den äran och gör sitt bästa, även om ingen kan leva upp till Freddie. Resterande roller fungerar närmast som spelpjäser som används för filmens syften att skildra Mercury på ett visst vis. 
 
 
Mycket har skrivits om filmens hantering av Mercurys sexualitet i filmen. Efter trailern var många oroliga över att de skulle skygga från hans homosexualitet och mer fokusera på hans förhållande med Mary Austin, som han under många år var förlovad med. Så här i efterhand riktas snarare kritik mot hur Mercury ju längre filmen leder - och ju mer homosexuell han "inser" att han är - också framstår mer och mer som en bad guy inom gruppen. Det hela hade kunnat göras något mer nyanserat och modernt, så mycket kan vi kräva av en film 2018. Hans alltmer intensiva och dekadenta festande går i filmen hand i hand med en mer flambojant persona, drogmissbruk, hans vilja att köra solo och bryta upp bandet, följt av AIDS. Inget utforskas på djupet, vilket också gäller hans ursprung, även om allt åtminstone uppmärksammas. Med varning för spoilers så kan vi passa på att ta upp ett par av de där följderna som i filmen framställs något annorlunda än verkligheten. I en biopic ska kreativa val få tas, och förmodligen blir jag mer känslig när det gäller något jag bryr mig om. I filmen framställs Queens uppbrott enbart som grundat i Freddies girighet. Faktum är att Queen aldrig riktigt splittrades som det framstår i filmen, och i själva verket hade trummisen Roger Taylor gett ut två egna soloskivor under bandets livstid innan Freddie gav ut sin första. De genomgick förvisso en turbulent period i början av 80-talet, men de höll ihop. Det mest problematiska är dock slutet av filmen, där Freddie får sin AIDS-diagnos strax innan deras "reunion" på Live Aid 1985, vilket såklart gör deras återknytning och uppträdande mer känsloladdat. Så vitt vi vet fick han sin diagnos 1987, alltså två år senare. Fine att bolagschefer och regissörer som vill filma succéer ändrar historien på ett sånt här vis, men jag är besviken på gitarristen Brian May och trummisen Roger Taylor som varit med och konsulterat (inte minst eftersom de själva framstår som mer helylle). Freddie hade förtjänat bättre. 
 
 
På tal om slutet är det dock filmens höjdpunkt, återigen spoilers. Efter en rad uppträdanden under filmens gång avslutar de med att återskapa hela deras bejublade uppträdande på Live Aid, och Malek imiterar Freddie som aldrig förr. Det blir rätt mäktigt, även om jag satt och hoppades på att de skulle klippa till den riktiga inspelningen av konserten. Jag hoppas att alla som ser filmen som inte tidigare älskade Queen, nu upptäcker deras låtskatt. Det finns säkerligen mycket jag skulle kunna skriva mer utförligt, men ska inte vara den som är den. Mitt råd är att göra som jag gjort medan jag skrivit denna text, se deras konsert från Wembley 1986 (har ni inte DVD:n finns hela tillgänglig på YouTube), det är musikmagi. 
 
 

November ger julafton i förtid på filmfronten

 November hörni, en sjuhelsikes filmmånad, de där toppfilmerna skojar vi inte bort.
 
 
  • SUSPIRIA är något så ovanligt som en nytolkning av en klassiker som verkar betydligt bättre än originalet. Dario Argentos film från 1977 fick titeln Flykten från helvetet i Sverige, och håller på det audiovisuella planet hög klass än idag, men på vissa andra plan har den inte åldrats väl. Däremot ser Luca Guadagninos nya film efter Call Me by Your Name ut att leverera på alla möjliga plan. Den ser visuellt helt makalös ut, intensiteten ser brutal ut och de hysteriska reaktionerna som kommit ut talar sitt tydliga språk. Med Dakota Johnson och Tilda Swinton i täten ser det ut att bli höstens mest underbart obehagliga bioupplevelse, dessutom med musik från Radioheads Thom Yorke som sägs vara något alldeles extra. Premiär: 23/11

 
  • COLD WAR är troligtvis ovan nämnda films raka motsats, ett svartvitt polskt romantiskt drama, som jag säkert skrämt bort flertal från att se med den beskrivningen. Är ni istället mer moget och kulturellt lagda kanske jag kan locka med att det är Pawel Pawlikowskis första film sedan hans Oscarsvinnande Ida, och att han vann pris för bästa regissör i Cannes. Filmen skildrar en romans mellan en pianist och en lovande sångare, vars relation är lika destruktiv som den är blomstrande. Det ser helt jäkla utsökt ut, och har ni sett Ida förstår ni peppen (annars bör ni se Ida). Premiär: 16/11

 
  • WIDOWS är ett steg i en helt ny riktning för Oscarsvinnande mästaren Steve McQueen, efter filmer som Shame och 12 Years a Slave. En thriller som utspelar sig i Chicagos undre värld, där fyra kvinnor har ärvt sina döda mäns kriminella skulder, och som väljer att ta sina öden i deras egna händer. McQueen kan inte göra en dålig film, så mycket är jag säker på, och inget tyder på motsatsen här, något som även festivalreaktioner bekräftat. Med en cast som inkluderar Viola DaviesElizabeth DebickiDaniel Kaluuya, Cynthia Erivo, Liam NeesonColin Farrell och många fler kan ni väl inte annat än bli taggade? 
    Premiär: 16/11

 
  • SORRY TO BOTHER YOU är en av årets stora snackisar inom filmvärlden, som påbörjade sin hype-våg i Sundance i januari, men som alltmer upphaussades i och med dess premiär i USA. Boots Rileys debutfilm är en bisarr satir av dagens kapitalistiska samhälle utspelat i någon form av alternativ verklighet, influerad av ett gäng filmer men helt unik trots allt. Jag tänker inte gå in på fler detaljer, gå bara in i biosalongen med ett öppet sinne och njut av originalitet och galenskap. Jag kan avslöja att den utsökta skådespelartrion i centrum levererar, med Lakeith StanfieldTessa Thompson och Armie Hammer. Det borde räcka. Premiär 2/11

 
  • HOLIDAY är en hyllad svensk film som det länge såg ut som om ingen skulle våga distribuera i Sverige. Varför undrar ni då? Det är en såväl provocerande som utmanande film om kvinnans plats i en mansdominerad värld, en film som SF (eller Filmstaden som det ju heter nu) känner behovet av att lägga till denna meningn till dess beskrivning: "Vi vill varna för att filmen innehåller obehagliga scener.". Trailern som nyligen släpptes tyder på ett fantastiskt bildspråk och berättande, en minst sagt lovande långfilmsdebut från Isabella Eklöf, som beskriver filmen bra här. Premiär: 2/11

 
  • BOY ERASED tar oss tillbaka till grundare vatten, en säkrare film om ett tema som däremot inte alltid är säkert. Filmen är en sann historia om en tonåring som fick sin homosexualitet avslöjad för sina fundamentalistiskt kristna föräldrar, som tvingade honom till ett omvändningsläger, för att "bota" hans sexuella läggning. Ett till synes starkt drama med Lucas Hedges (Oscarsnominerad för Manchester by the Sea) i huvudrollen, med Nicole Kidman och Russell Crowe som hans föräldrar, i regi av Joel Edgerton, som också spelar en biroll. Premiär: 16/11

 
  • CLIMAX är en annan film som kanske kan komma att passa in på temat obehagliga scener, en film som jag sett kallats för en skräckmusikal, bara en sån sak. Mer än en musikal är filmen snarare en dansfilm, med fokus på dansa snarare än pausa. Den delade publiken i Cannes men hålls av många som mästerlig, en film som bör upplevas på stor duk och med rediga högtalare (får en ytterst begränsad distribution, så passa på!). Gasar Noë är inte allas koppar te, men vågar ni ge er ut på djupt vatten kanske det kan vara något för er. Premiär: 16/11

 
  • THE BALLAD OF BUSTER SCRUGGS är bröderna Joel och Ethan Coens nya westerrulle som får premiär på Netflix. Det är en antalogifilm uppdelad i sex kapitel med en cast som inkluderar Tim Blake Nelson, Liam Neeson, Zoe Kazan, James Franco och Brendan Gleeson, m.fl. Coens går aldrig att räkna ut, och festivalreaktioner från hösten lovar gott! Premiär på Netflix: 16/11

 
  • THE OUTLAW KING är ytterligare en film som vi bara får njuta av hemma på Netflix tyvärr, från regisssör David Mackenzie, som gett oss höjdare som Hell or High Water och Starred Up senaste åren. Chris Pine får här sin alldeles egna Braveheart-roll, när han tar sig an Robert the Bruce, som gjorde uppror mot det engelska styret i Skottland i början av 1300-talet. Pine i all ära, men allra mest intressant blir det att se Florence Pugh (från Lady Macbeth) som hans hustru, som fått de flesta positiva omdömena. Filmen har klippts ned till två timmar efter att ha fått mild kritik under höstens filmfestivaler, och ska nu vara skarpare! Premiär på Netflix: 9/11

 
  • TRANSIT är tyske Christian Petzolds nya efter starka Phoenix från 2014, om en man som flyr Frankrike när nazisterna invaderar, coh tar en ny identitet som en död författare vars texter han har i sin ägo. Det blir dock mer komplicerat när han träffar författarens fru. Lär få begränsad distribution i Sverige, men har ni möjlighet så tror jag mycket på den! Premiär: 30/11

 
  • THE FRONT RUNNER är en sån där otroligt tidsenlig biopic om en politisk skandal från 1988, när senatorn Gary Hart ställde upp och gick starkt framåt i presidentvalet, men sänktes av en sexskandal. Jason Reitman gör sällan dåliga filmer, och Hugh Jackman ska föga förvånande vara utmärkt i huvudrollen. Jag blev inte helt övertygad av trailern, men förhoppningsvis kan den överträffa förvätningarna. Premiär: 23/11

 
  • NÄR FJÄRILARNA KOMMER är ett turkiskt familjedrama om tre syskon som aldrig känt varken varandra eller sin far, som de nu samlas för att begrava. Hyllats på festivaler hela året och lär säkerligen hålla bra nivå. Premiär: 30/11

 
  • CREED II fortsätter sagan om Adonis Creed, som i sin Rocky-uppföljare följde i sin faders fotsteg för att bli boxare. Tyvärr är inte Ryan Coogler tillbaka bakom kameran, men förhoppningsvis håller de återkommande skådespelarna med Michael B. JordanTessa Thompson och Sylvester Stallone fanan högt. Sedan ska det bli intressant att se Dolph Lundgren tillbaka som Drago, vars son nu ska ta sig an Adonis. Premiär: 23/11

 
  • OVERLORD är filmen som blandar andra världskriget och zombies, som ni så länge väntat på. Ser trots allt inte helt fel ut. Premiär: 9/11

  • FAHRENHEIT 11/9Michael Moore vs Trumpy, let's get ready to rumble. Premiär: 16/11

  • X&Y är ytterligare ett meta-filmiskt experiment från Anna Odell, efter hennes uppmärksammade och hyllade Återträffen. Jag ska inte gå in på någon handling, för det kommer bara krångla till saker, men Mikael Persbrandt får vara med i leken, om det kan locka någon. Premiär: 23/11

 
  • TORNET är en animerad skildring av ett palestinskt flyktingläger i Libanon, som för varje generation sedan 1948 byggts på höjden. Serilsa och tunga teman visas genom 11-åriga Wardis ögon som hoppfullt blickar framåt, trots 70 år av motgångar. Premiär: 16/11

 
  • GIRLS OF THE SUN visar oss en kurdisk bataljon av kvinnor som alla flytt ISIS som nu slår tillbaka. Eva Hussons film visades i huvudtävlan och har bl.a. Golshifteh Farahani (Paterson) och svenska Evin Ahmad (Dröm vidare) i huvudroller. Premiär: 23/11

 
  • THE OTHER SIDE OF THE WIND är något så cineastiskt frestande som Orson Welles sista film, som han aldrig han slutföra under sin livstid, men som nu klippts ihop med hjälp av Netflix djupa fickor. En film som mer ser ut att likna hans film F for Fake snarare än Citizen Kane, och som hursomhelst lär bli mycket intressant att se, inte minst för den filmhistoriskt intresserade. Premiär på Netflix: 2/11

Intensiv & lovande filmmånad i oktober

September kändes på förhand som en premiärmånad med begränsade utropstecken, och den bleknar än mer i jämförelse med vad som kommer i oktober. Nu börjar bland annat Oscarsfavoriterna dyka upp, omgärdat av en salig och intressant mix av filmer. Mer en något annat bör ni självklart söka upp Uppsala kortfilmfestival som pågår 22-28 oktober, 300 filmer med en blandning av allt ni kan tänka er, väl värt att kolla upp! Vi släppte programmet i fredags och ni kan spana in det här för att bli taggade! 
 
 
First Man - premiär 12/10
Det borde räcka med att säga "från regissören till Whiplash och La La Land" för att få er intresserade, för Damien Chazelle är en av de allra främsta regissörerna just nu, och allt han gör blir till guld. Det verkar vara fallet även i år, när han filmatiserar Neil Armstrongs liv, och den första månlandningen. Det är lika delar ett närgånget porträtt av Armstrong och hans liv som det är ett episkt rymdäventyr när de väl tar sig ut i rymden. Avslutningen ska vara såväl slående som intensiv, en filmupplevelse ni bör vilja se på största bästa duk (typ IMAX). Som Armstrong ser vi Ryan Gosling, som ackompanjeras av Claire "The Crown" Foy, en urstark duo som dessutom har en rad imponerande namn vid sidan om. Vänta er ett antal Oscarsnomineringar.
 
 
Leave No Trace - premiär 26/10
Debra Granik slog igenom med sin andra film Winter's Bone, som kom ut 2010. Den gav henne en Oscarsnominering för bästa manus, och även filmen nominerades till bästa film, och inte minst introducerade den oss för en nyfödd stjärna i Jennifer Lawrence. Sorgligt nog är det tufft för kvinnor att få ytterligare chanser som regissörer, hur framgångsrika deras filmer än är, så därför har det tagit åtta år för hennes nya att komma ut. Leave No Trace debuterade på Sundance filmfestival i januari och har blivit en kritikerfavorit under året, där nykomlingen Thomasin McKenzie fått motta många av lovorden vid sidan om den mer rutinerade Ben Foster. Ett starkt drama om relationen mellan en far och hans tonårsdotter.  
 
 
Private Life - premiär på Netflix 5/10
En film som Netflix sin vana trogen smyger ut utan att göra något väsen kring, trots att det är en rejäl kritikerfavorit med såväl Kathryn Hahn och Paul Giamatti i huvudrollerna, som sällan sticker ut men alltid levererar. Hahn spelar i filmen en författare som gjort allt hon kunnat för att bli gravid, men förgäves, och kampen för att få barn har gjort äktenskapet med Giamattis karaktär skakigare och skakigare. Trailern lovar riktigt gott. Ett liknande fall som med Granik ovan att det tagit Tamara Jenkins elva år att följa upp sin senaste film.
 
 
Goliat - premiär 5/10
Vi får även mycket lovande svensk film i oktober, med Peter Grönlunds nya film Goliat. Efter Tjuvheder är det spännande att se hur han skildrar det karga Sverige på ett ytterst realistiskt vis denna gång! I en liten svensk industristad måste 16-åriga Kimmie ta hand om sin familj när hans pappa döms till fängelse, en uppgift han ännu inte är redo för. Filmen har fått goda omdömen av kritikerna och ser riktigt lovande ut, så vill ni se svensk kvalitetsfilm tror jag det här är ett bra val. Vill ni få mer hårdkokt svensk film kan ni spana in Balkan Noir som kommer 12/10.
 
 
Bohemian Rhapsody - premiär 31/10
Freddie Mercury och Queen står mig extremt nära hjärtat, musik kommer aldrig bli bättre och ingen sångare kan någonsin toppa varken Mercurys röst eller karisma. Kanske borde jag vara supertaggad på en film om just detta, men samtidigt kan jag inte hjälpa att vara orolig till viss mån. Hur ska filmen kunna leva upp till allt detta? Förmodligen går det inte, att rättvist skildra Mercurys liv med samma unikhet som han själv bidrog med genom sin musik är svårt, och trailern tyder inte på det heller. Rami Malek är en jättebra skådespelare, men att vara Freddie är något helt annat. Jag tror det kommer bli en bra och fin hyllning till honom och deras musik, en publikfilm som säkerligen kommer att ge mig en underbar stund i biosalongen. Jag är kluven okej, låt oss bara hoppas på det bästa. Betryggande är dock att Queens kvarvarande originalmedlemmar Brian May och Roger Taylor varit delaktiga i projektet, mindre betryggande är dock att filmen bytte regissör en bit in, efter att #metoo skakat om världen förra hösten. 
 
 
Lycklig som Lazzaro - premiär 5/10
Lazzaro lever i en liten italiensk by där tiden stått stilla, han jobbar på en tobaksodling och är för snäll för sitt eget bästa, till den grad att han ofta misstas för att vara dum. Ägaren av odlingen är inte riktigt lika trevlig, och när hennes son iscensätter sin egen kidnappning blandas Lazzaro in i det hela och de båda bildar ett starkt vänskapsband. Regissör Alice Rohrwacher vann pris för bästa manus när den visades i huvudtävlan i Cannes i våras, där den också tokhyllades.
 
 
Apostle - premiär på Netflix 12/10
The Raid och The Raid 2: Redemption är två av tidernas bästa actionfilmer. Gareth Evans regisserade båda. Nu har han regisserat Apostle, som har premiär på Netflix 12e oktober. Jag kan inte förvänta mig att den lever upp till de två föregående, men uppenbarligen är det lätt att bli taggad. Han har nu flyttat från Indonesien till USA och tagit med sig Dan "Legion" Stevens för att utföra våldsamheter mot en religiös kult som kidnappat hans syster.  
 
 
Bad Times at the El Royale - premiär 17/10
För alla som gillade Cabin in the Woods lika mycket som jag kommer nu Drew Goddards nya film, som ska göra oss fans nöjda. Chris Hemsworth står i centrum för denna skruvade actionkomedi som vi säkerligen kan räkna med ha en härlig twist. Sju främlingar med skellet i garderoben möts på ett mystiskt motell som även det har ett mörkt förflutet. Tror det är bäst att gå in så ovetande som möjligt till den här, men fler namn som kan locka dit er är Dakota JohnsonJeff BridgesJon Hamm, Nick Offerman och många fler.  
 
 
Colette - premiär 19/10
Sidonie-Gabrielle Colette, mest känd som Colette, var under 1900-talets första hälft en av de mer lästa och uppmärksammade författarna, förutom det faktum att hennes böcker gavs ut i hennes mans namn. När de gifte sig upptäckte han hennes potential och utnyttjade det till hans fördel. Men allt eftersom började hon ta över ägenskapet för hennes egna verk, och hennes egna liv. Keira Knightley har hyllats för sin insats i filmen, som ser ut att vara ett tidsenligt kostymdrama som kan säga lika mycket om sin dåtid som vår nutid. 
 
 
The Girl in the Spider's Web - premiär 26/10
Kommer ni ihåg Millenium-trilogin och den efterföljande amerikanska remaken som gjordes av den första svenska filmen för några år sedan? Förmodligen, det var inte så länge sedan och filmerna var bra, men det känns lite underligt att de nu gör en uppföljare som inte ens är en uppföljare då den baseras på den fjärde Lagercrantz-skrivna boken, med ny regissör och nya skådespelare. Men, ersättarna är inte dåliga direkt. Som regissör finner vi Fede Alvarez, som låg bakom rysaren Don't Breathe, och som Lisbeth Salander ser vi Claire Foy, långtifrån hennes roll som Queen Elizabeth i The Crown. Kanske kan bli något trots allt.
 
 
Juliet, Naked - premiär 12/10
Romkom, Ethan HawkeRose Byrne och Chris O'Dowd, det ser ut att bli härligt.
 
 
Christoffer Robin & Nalle Puh - premiär 12/10
Christoffer Robin (Ewan McGregor) har gått och blivit en medelålders man med ett stressigt jobb som håller honom borta från sin familj som börjar tröttna, när Nalle Puh dyker upp, som verkar ha tappat bort resten av gänget. En mörkare fortsättning av sagan som i USA gav ett tudelat mottagande, på det viset att den kan ha varit lite för tung för barnpubliken att hantera. Desto bättre för oss vuxna alltså! 
 
 
A Star is Born - premiär 5/10
Queens musik är inte det enda vi får till biograferna, i A Star is Born gör Lady Gaga sin filmdebut, i Bradley Coopers deubtfilm som regissör. Filmen är den tredje remaken av samma film (skönt med lite originalitet från Hollywood), och jag har länge känt mig avig gentemot den. Allra främst på grund av Cooper som jag ännu inte förlåtit för att han blev Oscarsnominerad för skitfilmen American Sniper (utöver typ allt annat mediokert han gjort), men också för att de påbörjade sin Oscarskampanj i typ mars i år, vilket jag inte riktigt orkar med. Men. Nu råkar det vara så att filmen visats på filmfestivaler under hösten och mer eller mindre alla älskar den. Nu har jag också hunnit se den innan jag fick ut det är inlägget, och...den levererade inte fullt ut. Storyn är platt och borde känts utdaterad redan när 1976-versionen kom ut, den tilltalar mig inte och har därför svårt att beröra mig. Gagas musik är däremot riktigt bra, filmen är snygg och Cooper är inte så irriterande som han brukar vara (hans karaktär däremot, male fragility much?). Lite väl upphaussad för sitt eget bästa, men klart godkänd.
 
 
Halloween - premiär 19/10
Michael Myers är tillbaka och Jamie Lee Curtis är tillbaka, förhoppningsvis blir det läskigt också.