Halvvägs genom biosommaren 2018

\n
\n
 
\n
 
\n
\n
Jag vet, det var ett tag sen nu. Uppsats, semester och VM har satt käppar i hjulet för skrivierierna här, jag förstår om det varit svårt att välja biofilmer att se i juni i brist på mina rekommendationer, men nu tänkte jag återgälda er lite i efterhand. Ungefär halva sommaren har nu gått (till skillnad från filmindustrin räknar jag här sommaren som juni-augusti, så maj-filmerna uteblir), så hur har filmerna vi fått levererat? Rätt illa på det stora hela, vilket bara kan betyda att det bästa väntar runt hörnet. 
\n
 
\n
Bäst har isländska grannfejden Under the Tree varit, regisserad av Hafsteinn Gunnar Sigurðsson, utmärkt skådespelat av fler isländska namn ni ändå inte kan uttala. En tragikomisk saga om ett träd på en bakgård som skymmer solen för delar av en annan bakgård, och de boendes bittra försök att göra livet surt för varandra. Filmen har vid det här laget slutat gå på de allra flesta biografer skulle jag tro, men får ni chansen att se den när den kommer ut för hemmabruk kan jag varmt rekommendera den, inte minst om ni likt jag älskade den snarlika isländska Bland män och får som kom ut för ett par år sedan. 
\n
 
\n
\n
\n
 
\n
\n
I mars vann chilenaren Sebastián Lelio en Oscar för bästa utländska film, med En fantastisk kvinna. Nu är han ute med sin andra film för i år, med Olydnad (originaltitel: Disobedience). I den får vi följa Ronit (Rachel Weisz), en judisk kvinna som lämnat sin judisk-ortodoxa uppväxt bakom sig när hon får höra att hennes far - en hyllad rabbi - dött och åker hem till England igen. Där möter hon Esti (Rachel McAdams), och gamla känslor blossar upp på nytt, lika förbjudet då som nu i den miljö de nu befinner sig i. En fascinerande kontrast mellan religiösa traditioner och frihet, mellan att hedra sitt arv och leva ut sina lustar. Välspelat av de båda Rachels, tillika av Alessandro Nivola, som spelar Ronits kusin, tillika Estis man. 
\n
 
\n
Sicario 2: Day of the Soldado är långt ifrån lika mästerlig som sin föregångare, mycket på grund av regissörsbytet som gav oss italienaren Stefano Sollima (Suburra), även om Taylor Sheridan skrivit manus till båda. I denna är inte heller Emily Blunt med, men både Benicio del Toro och Josh Brolin är tillbaka. Kriget mot de mexikanska kartellerna intensifieras efter att de smugglat över ISIS-terrorister, och nu får de mord-glada herrarna fria tyglar att föra sitt krig på så smutsigt det bara går. Filmer har definitivt sina spännande partier, men i slutändan vet jag inte riktigt till vilken nytta, den blir något underväldigande mot slutet. Det är dessutom snårigt att skildra den mexikanska gränsen i det politiska läge området befinner sig i just nu, och den kan mycket väl vara precis vad Trumpen gillar. Stora delar av den moraliska gråzon som ettan skildrade så väl suddas ut när Blunts karaktär försvunnit. Bra, men långt ifrån perfekt.
\n
 
\n
\n
\n
 
\n
\n
På den godkända halvan finner vi även Ocean's Eight, där Sandra Bullock spelar Debbie Ocean, som när hon lämnar fängelset tar över familjeverksamheten (so to speak) efter brodern Dannys död(?). Det är en stjärnspäckad heist-fest där Bullock flankeras av bl.a. Cate Blanchett, Sarah Paulson, Mindy Kaling, Helena Bonham Carter och den vid sidan om Bullock mest briljanta, Anne Hathaway. Den ger precis vad man önskar av den, underhållning rakt igenom och skratt. Regissör Gary Ross lyckas inte riktigt ge den något prick över i:et eller den nerv den hade kunnat behöva, men den håller bra ändå, tack vare sina skådespelare. James Corden är väl den om någon som sticker ut på ett negativt sätt, han känns malplacerad och för mycket som sig själv.  
\n
 
\n
Sedan har vi medelmåttorna Jurassic World: Fallen Kingdom och Racer and the Jailbird. Två extremt skilda filmer som båda kändes platta och ointressanta. Med Fallen Kingdom var det ingen överraskning efter förra filmens låga nivå, den är förutsägbar och man bryr sig inte om något som händer direkt, även om det kan tillåtas vara smått underhållande och spännande ibland. Den senare hade mer potenital, i och med regissör Michaël R. Roskam och skådespelarna Adèle Excarchopoulos och Matthias Schoenaerts. Utan att vara direkt dåligt så blir det dock alldeles för utdraget, halvvägs in hoppades jag på max tjugo minuter kvar, men jag fick en timme. Den höll inte i längden helt enkelt.
\n
 
\n
Men sämst av alla, det är den katastrofala katastroffilmen Den blomstertid nu kommer, Sveriges svar på Hollywoods blockbusters. Jag gillar ambitionen att göra något annorlunda svenskt, men herregud så talanglöst utfört. Norrköpingsbaserade YouTube-gänget Crazy Pictures kanske bör hålla sig till klipp på YouTube (eller försöka igen, fast bättre), för här finns knappt något positivt att hitta. Manuset är sanslöst tomt, platt, klyschigt och ointressant att man kan undra om det ens skrevs av en människa, karaktärerna är så enerverande och jobbiga hela högen att man i slutändan hoppas att alla stryker med i attacken (vilket är problematiskt om man faktiskt ska bry sig om vad som händer), och skådespelarna är inte direkt något att hänga i julgranen (redan använt ordet talanglöst men...). Mot slutet av filmen när tanken säkert är att man ska bli emotionellt träffad av konsekvenserna skrattade jag för mig själv i salongen, för det hela var bara skrattretande dåligt. Gör om, gör rätt.
\n
 
\n
Kvar att se har jag Love, SimonAnt-Man and the Wasp, McQueenWhitney, På Chesil Beach, A Ciambra och troligtvis några som fallit ur mitt minne just nu, men än mer spännande är vad som komma skall. Här är 10 höjdpunkter att se fram emot under andra halvan av sommaren!
\n
 
\n
\n
\n
 
\n
\n
1. Hereditary - 27/7
\n
I regi av långfilmsdebuterande Ari Aster omtalas denna skräckis som en av de läskigaste på länge, såväl som en av årets allra bästa filmer. Vad jag hört är det bäst att undvika trailers och spoilers och gå in i salongen så ovetandes som möjligt. Toni Colette gör huvudrollen och det finns de som hoppas på en Oscarsnominering i januari! Är ni inte för lättskrämda tror jag att det här är något ni inte vill missa.
\n
 
\n
2. Mission: Impossible - Fallout - 3/8
\n
Den mest efterlängtade storfilmen sommaren har att erbjuda är den sjätte filmen i serien om Ethan Hunt, superspionen som aldrig åldras. Efter starka Ghost Protocol och seriebästa med senaste Rogue Nation är Mission: Impossible-serien något förvånande ett av de mer säkra korten bland alla uppföljare som plågar Hollywood just nu. Inte minst tack vare Tom Cruise och hans stunts, till denna lärde han sig att flyga helikopter för att själv kunna göra det i filmen (se featuretten om det här), samt att utföra ett "Halo Jump" (spana in behind the scenes här), vilket är fallskärmshopp där fallskärmen utlöses vid ungefär 600 meters höjd, något som främst militär utför, och som aldrig gjorts av en skådespelare tidigare. Lägg till Rebecca Ferguson och Henry Cavills mustasch så kan det här inte bli annat än bra. Reaktionerna har hittills varit extatiska, med jämförelser med såväl Mad Max: Fury Road och The Dark Knight, som tyder på årets i särklass bästa actionfilm och blockbuster.
\n
 
\n
\n
\n
 
\n
\n
3. Don't Worry, He Won't Get Far on Foot - 3/8
\n
Gus van Sant är lite till och från som regissör, men kan nå fina höjder när det är som allra bäst. Tillsammans med Joaquin Phoenix, Jonah Hill och Rooney Mara byggs dock förväntningarna ytterligare, i detta sanna feelgoddrama. Phoenix spelar John Callahan som blev förlamad efter en fylleolycka, något som leder till en depression som bara får honom att dricka mer. Tills han träffar rätt människor som kan hjälpa honom tillbaka. Mottogs väl när den hade premiär på Berlins filmfetival i februari. 
\n
 
\n
4. Bergman - Ett år, ett liv - 13/7
\n
På lördag (14/7) hade Sveriges och en av tidernas främsta regissörer Ingmar Bergman fyllt 100 år. Detta har gjort det här året till väldigt Bergman-centrerat, med hans filmer tillbaka på biograferna och ännu fler visas på SVT (och ligger ofta kvar även på SVT Play, om ni vill ge det en chans). Jane Magnusson uppmärksammar detta med sin dokumentär om det kanske mest avgörande året i Bergmans karriär - 1957. Han gjorde och släppte två av hans största och mest hyllade filmer - Smultronstället och Det sjunde inseglet, utöver jobb på teatern och ett so alltid komplext privatliv. Dokumentären visar alla sidor av detta år på ett hyllat vis, och är självklart ett måste för den svenske filmintresserade. 
\n
 
\n
\n
\n
 
\n
\n
5. Beast - 20/7
\n
Ett mörkt drama som inte ser ut att få någon bredare spridning, men som ser ut att vara värd att söka upp. Moll är 27 år, olycklig och lever med sin krävande familj, samtidigt som hon träffar den något mystiske Pascal, samtidigt som ett flertal mord sker på ön hon bor på. Inte minst ska det bli spännande att se Johnny Flynn i en mer dramatisk roll än den jag är van vid från serien Lovesick
\n
 
\n
\n
6. Uppsalakidnappningen - 24/8
\n
Kanske följde ni händelsen på Flashback under 2011 eller något mer troligt har ni hört P3 dokumentären om kidnappningen av den 25-årige juridikstudenten i Uppsala, hursomhelst kommer filmen om det ut nu. Det hela är en dråplig komedi om den minst sagt idiotiska kidnappningen, om det ser superbra ut kan jag inte säga, men det ska bli spännande att se, inte minst bara för att få en film med "Uppsala" i titeln. 
\n
 
\n
\n
\n
 
\n
\n
\n
7. Superhjältarna 2 - 31/8
\n
Personligen var första Superhjältarna inte en favorit som ung, men jag ska se om den och omvärdera! Uppföljaren kommer 14 år senare, men det är Brad Bird som återigen regisserar. Och det ser riktigt bra ut, den är hyllad av kritikerna och har varit en storsuccé på biografer världen över.  
\n
 
\n
8. Förolämpningen - 27/7
\n
Oscarsnominerades i vintras för bästa utländska film för Libanon och har hyllats som ett intensivt drama. En palestinsk flykting hamnar i ett småaktigt bråk med sin kristna granne, och vad som till en början verkade obetydligt växer till något mycket större. Aktuellt som hur vi bemöter och hanterar fördomar i ett splittrat samhälle.
\n
 
\n
\n
\n
 
\n
\n
\n
9. Den 12:e mannen - 17/8
\n
Norskt andra världskrigetdrama om Jan Baalsrud, en av de tolv som skickades för att sabotera för nazisterna, men vars båt blev upptäckt. Jan var den enda som överlevde tyskarnas attack och flydde sedan mot Sverige, vilket var lättare sagt än gjort i den vintriga vildmarken, inte minst med Gestapo i hälarna. Dels ser det riktigt välgjort ut, den har fått fina recensioner och i dagens värld känns alla filmer som handlar om anti-nazister värda att se.
\n
\n
 
\n
10. The Meg - 17/8
\n
Jason Statham slåss mot en förhistorisk dinosauriehaj, 'nuff said. 
\n
 
\n
\n
\n
 
\n
\n
 

Filmer att se i maj

Tiden för de stora Hollywoodfilmerna att dominera biograferna har nu kommit, men frukta icke, för det kommer finnas kvalitetsfilm att se såväl hemma som på bio! Måste också tipsa om en favorit på seriefronten (där jag hoppas att ni följer The Handmaid's Tale redan, och i en drömvärld även Legion), som kommer med nytt idag. 
 
Att se hemma
 
 
The Tale (Jennifer Fox, HBO Nordic) - 27/5
En av de mest hyllade filmerna från Sundance filmfestival i januari var Jennifer Fox smärtsamt personliga och ärliga The Tale, som köptes upp av HBO när de större bolagen inte vågade satsa på en film som handlar om en kvinnas minnen om hur hon som barn blev sexuellt utnyttjad. Det låter säkert tungt och jobbigt - och är säkerligen det - men också viktigt att belysa, något som ska göras på allra bästa sätt här. Laura Dern har hyllats enormt för sin insats i huvudrollen. 
 
 
Fahrenheit 451 (Ramin Bahrani, HBO Nordic) - 20/5
HBO Nordic visar upp en stark månad på filmfronten, när även 99 Homes-regissören Ramin Bahranis hett (hehe) efterlängtade filmatisering av Ray Bradburys dystopiska roman med samma namn, en personlig favoritbok. I huvudrollerna får vi alltid lika fantastiska Michael B. Jordan och Michael Shannon, vilket borde räcka som övertalning. Trailers har dessutom sett riktigt lovande ut.
 
 
Dear White People (säsong 2, Netflix) - 4/5
Om ni läste min lista över 2017 års bästa tv-serier var Dear White Peoples första säsong med. Det var en fantastisk fortsättning på Justin Simiens film med samma namn, och det är även Simien som är skapare till serien. Andra säsongen ser ut att tackla rasismen på det fiktiva Ivy League-universitetet Winchester/USA med lika träffande satir som tidigare, och de första reaktionerna har varit extatiska. Missa inte (men se första säsongen först, det går snabbt, och gärna filmen innan det) denna utmärkta och fantastiska serie, som dessutom går snabbt att kolla igenom!
 
Att se på bio
 
 
Tully (Jason Reitman) - 18/5
Efter lyckosamma samarbeten med Juno och Young Adult är nu regissör Jason Reitman (även Up in the AirThank You for Smoking) och manusförfattare Diablo Cody tillbaka, återigen med Charlize Theron. Här spelar hon en småbarnsamamma vars tålamod och energi är på gränsen att ta slut när Tully dyker upp för att hjälpa henne, spelad av Mackenzie Davis. Värme, humor och vardagsproblem utlovas och filmen har hyllats rejält, så denna får ni inte missa. 
 
 
Isle of Dogs (Wes Anderson) - 4/5
Quirky-kungen himself är tillbaka, efter att ha gjort sin allra bästa film med The Grand Budapest Hotel återgår nu Wes Anderson till stop motion-animation (likt Fantastic Mr. Fox). I en smått dystopisk framtid har hundtätheten gått för långt i Japan, och alla hundar i staden Megasaki skickas därför till Trash Island. Men 12-årige Atari vill ha tillbaka sin hund, och tar sig därför dit för att tillsammans med ett gäng hundar hitta honom. Hyllats av många, men också ifrågsatts för dess kulturella appropriering, något jag inte vågar uttala mig om förrän jag sett den. Hursomhelst sviker nog inte Anderson oss underhållningsmässigt, och röst-casten är mördande bra. 
 
 
Charmören (Milad Alami) - 18/5
Hyllats har även danska Charmören blivit, som handlar om iranske Esmail som hotas utvisning från Danmark. I sin desperation blir hans plan att hitta en tjej att gifta sig med, vilket får honom att hänga runt på stadens alla barer i sin jakt, och då träffar han Sara. Slutet gott allting gott? Vi får se, men det känns lovande. 
 
 
Utöya 22 juli (Erik Poppe) - 11/5
Årets kanske jobbigaste film kommer från Norge med denna skildring av Breiviks massmord. Filmen utspelas i realtid under den tid som attacken pågick ute på ön, enbart utifrån ungdomarnas perspektiv. Filmskaparna har haft tät dialog med de överlevande för att visa respekt och göra det rättvisande, händelserna och karaktärerna är dessutom omskrivna för filmen. Den har fått god kritik, men ska som sagt vara riktigt jobbig och troligtvis rätt ångestframkallande. Perfekt så här mot slutet av terminen när stressen är som värst...jag klandrar er inte om ni inte känner för det, men tror den kan vara bra. 
 
Sedan kommer det ett par storfilmer som ni säkert har koll på ändå, men som kan vara sevärda. Sedan kommer det franskt, italienskt och tyskt också, om ni är sugna på ett bredare utbud, håll koll på er lokala biografs hemsida, eller bio.se. 
 
 
 

Inför Infinity War: Marvels filmer rankade

 
I tio år har vi fått Marvel-filmer som ingår i vad som kallas för Marvel Cinematic Universe, förkortat MCU. Dessa är producerade av Marvel Studios (först under Paramount, numera under Disney), som alltså skiljer sig från t.ex. de äldre Spider-Man-filmerna, alla X-Men-filmer, Fantastic Four och Deadpool, som förvisso baseras på Marvel-tidningar/karaktärer, men som alltså inte är sammankopplade på samma vis som dessa är. Och det är verkligen inte DC (Batman, Superman, Wonder Woman osv). MCU är något av det mest produktionsmässigt mest imponerande och mest ambitiösa som skapats inom film, hur de lyckas väva ihop alltihopa till något sammanhängande. Ingen film är dessutom inte rakt ut dålig, även om vissa är sådär, till skillnad från DCs försök till universum där bara Wonder Woman varit bra. Producenten bakom det hela är Kevin Feige, som är spindeln i nätet och den med såväl översikt som makt. Det går inte att inte imponeras för det han lyckats med, och en dag lär det ge honom någon form av heders-Oscar. Men nog om detta och vidare till min rangordning, med alla de 18 filmer som ingår, som nu kulminerar-ish i Avengers: Infinity War:
 
18. The Incredible Hulk (Louis Leterrier, 2008)
 
 
Filmen tillhör rent tekniskt sett MCU, men känns inte riktigt som en del av helheten. Den främsta anledningen är såklart för att Edward Norton - som här spelar Bruce Banner/Hulken - hoppade av efter denna film, och gav plats åt Mark Ruffalo. Kanske trodde de aldrig på den här, för den är inte särskilt mycket att hänga i granen, även om jag ska vara ärlig och säga att det var många år sedan jag såg den. För sakens skull får den ta plats på listan, men...
 
17. Thor: The Dark World (Alan Taylor, 2013)
 
 
Efter en underhållande inledning av Thor i hans första film - om än inte banbrytande - försökte de här bygga på mytologin ytterligare. Att värva Game of Thrones-regissören Alan Taylor var första snedsteget, och det tydligaste exemplet på att Marvel - åtminstone vid den här tidpunkten - ville kunna kontrollera sina regissörer. Den inledande scenen är som tagen från Sagan om Ringen och fullmatad med utmattande mycket exposition (information som de senare i filmen upprepar). Mycket av det som var roligt i första filmen fungerar inte längre, även om Tom Hiddleston sin vana trogen gör sitt bästa för att rädda filmen som Loki. Tom underhållning i ett par timmar, men inte mycket mer. 
 
16. Iron Man 2 (Jon Favreau, 2010)
 
 
Två år efter succéstarten med första Iron Man och Robert Downey Jrs. comeback i Hollywoods finrum valde de att spela det säkert och ge ut en uppföljare innan nya karaktärer fick komma in i leken. Jon Favreau fick återigen förtroendet bakom kameran, men inte mycket blev rätt. Tony Stark blev bara mer odräglig, och skurkduon Mickey Rourke/Sam Rockwell fungerade inte för fem öre. Oh well. 
 
15. Avengers: Age of Ultron (Joss Whedon, 2015)
 
 
Efter supersuccén med The Avengers var det inte konstigt att Joss Whedon återigen fick chansen att göra uppföljaren, men något gick snett i processen, för det här var inte alls lika kul. Filmen har många intressanta idéer, bra karaktärsuppbyggnad, men bristfälliga och rätt tråkiga actionsekvenser. Filmens höjdpunkt är när de tar en siesta på Hawkeyes gård och inget egentligen händer, det är då vi får lära känna de vi ska bry oss om i alla fall litegrann. Fungerade bättre vid omtitt när man kan se hur den passar in i helheten, för den bygger upp bra inför kommande filmer (inte minst Civil War och Ragnarok), men inte godkänd för det. Plus i kanten för Hulken och Black Widow!
 
14. Captain America: The First Avenger (Joe Johnston, 2011)
 
 
Den första filmen för Cap må ha kommit som femte film i serien, men utspelar sig först av alla. Det gör den i allra högsta grad relevant för fortsättningen, men i övrigt känns den inte helt rätt. Från Chris Evans CGI-kropp i början till Hugo Weavings röda skalle mot slutet, filmen har en del att störa sig på. Men på det stora hela är det duglig underhållning, och som tur var ledde det till betydligt bättre filmer i serien! 
 
13. Iron Man 3 (Shane Black, 2013)
 
 
Ett klart steg i rätt riktning för Iron Man, även om skurkdynamiken är förvånansvärt (eller?) lika med sin föregångare. Hursomhelst lyckas Shane Black skapa ett mer intressant porträtt av Tony Stark, och en story som håller rätt bra, tills det inte gör det längre, som många av dessa filmer. Skurkduon Ben Kingsley/Guy Pearce övertygar mer än föregående films duo, och likaså Rebecca Hall
 
12. Doctor Strange (Scott Derrickson, 2016)
 
 
Även om den är starkt influerad av Inception så är det fortfarande en av filmseriens visuellt snyggaste filmer, storymässigt följer den typ exakt samma formula som Iron Man, bara att Stephen Strange inte har lika mycket humor som Stark. Starka skådespelare kan inte riktigt rädda det faktumet även om ingen är dålig, och det borde vara olagligt att underanvända Michael Stuhlbarg på det där viset. En mer utmanande regissör hade behövts för att lyfta den till något den kunde ha varit. 
 
11. Thor (Kenneth Branagh, 2011)
 
 
Den må missa topp 10, men det finns trots det en hel del att hämta här. Allra främst får vi MCUs fortfarande främsta skådespelarprestation/skurk i Tom Hiddlestons Loki, som lyfter filmen enormt. Chris Hemsworth fungerar bra i hans första stora roll, arrogansen köper man och vi får glimtar av hans komiska talang. Inte minst fungerar den komiska kontrasten i hur han som gud förhåller sig till det enkla livet på jorden. Som många filmer här är det fullt godkänd underhållning, utan vidare tyngd förvisso. 
 
10. Ant-Man (Peyton Reed, 2015)
 
 
Marvels mest oroväckande produktion i och med att Edgar Wright hoppade av som regissör, för med honom hade filmen kunnat hamna betydligt högre. Men med lägre förväntningar på förhand lyckades Ant-Man överraska positivt som en frisk fläkt och en åtminstone lite ny sida av MCU med sitt heistfilm-upplägg. Dessutom lyckas de väldigt bra med att använda sig av hans förminskningsförmåga i actionsekvenserna, inte minst den på järnvägen är top-notch. Paul Rudd även han över förväntan i huvudrollen, även om Michael Peña stjäl de flesta scener. En film som hade kunnat kännas urlöjlig lyckas inte bara bjuda på en kul stund, utan även lite känslor! 
 
9. Iron Man (Jon Favreau, 2008)
 
 
Länge tänkte jag att det här var en av MCUs främsta, men det kan ha berott på att den kändes uppfriskande och kul när den kom. En av filmens styrkor är att den som första film i hela universumet inte har ett behov av att koppla samman med allt annat, även om den bygger upp till det (utan större press här dock). Robert Downey Jr passar som handen i handsken, och Jeff Bridges gör vad han kan med en stundtals lite för ensidig skurk. Starks morala kamp är central och den kanske främsta anledningen till varför filmen funkar.
 
8. The Avengers (Joss Whedon, 2012)
 
 
Även om uppbyggnadsfasen hade varit lyckosam för Marvel så var det här de befäste sin verkliga storhet och lockade rejält med publik (då tredje bäst någonsin, nu på femteplats med 1,5 miljarder dollar, och fortsatt störst inom MCU framför Age of Ultron). Här lyckades Joss Whedon med det mesta, binda ihop de många karaktärerna med bra dynamik, skapa snygga actionsekvenser och inte minst göra det hela roligt. En popcornfilm och blockbuster som är lätt att falla för, även om man tjänar på att inte analysera den för ingående.
 
7. Captain America: Civil War (Joe & Anthony Russo, 2016)
 
 
I seriens 13e film rann bägaren över för gänget vars motsättningar skapar spänning och lite komplexitet i gruppdynamiken. Det hela växte fram organiskt och känns naturligt, och lite efterlängtat också (DC valde att göra samma sak i sin andra film, för referens när det inte alls fungerar). Den film som bäst väver in riktiga problem som finns i världen, vilket gör filmen mer engagerande och verklig, något som förstärks av att skurken bara är en vanlig snubbe (även om hans plan går att bryta ner). Dessutom bra introduktioner av såväl Black Panther som Spider-Man. Mer eller mindre en Avengers-film, men inte sämre för den saken. Plus i kanten för att de inte har sönder en hel stad/riskerar att förinta världen, känns inte lika spännande när det blir så.
 
6. Guardians of the Galaxy vol. 2 (James Gunn, 2017)
 
 
Förväntningarna var höga när Peter Quill och gänget återvände efter den positiva överraskningen som ettan var. Skulle de kunna utveckla det eller bara göra samma sak? Svaret blev: både och. Till mångt och mycket återanvänder de samma koncept, men det känns inte upprepande trots det. Det är en kul åktur och man behöver inte kräva mycket mer än så, men det hjälper att Dave Bautistas Drax tar mer plats och skrattar som han gör, på något vis är det lika roligt varje gång. Plus Baby-Groot, I mean, come on, that's cute. Dessutom förvånansvärt känslosamt avslut, och en spännande karaktär levererad av Kurt Russell.
 
5. Spider-Man: Homecoming (Jon Watts, 2017)
 
 
På förhand var jag allt anant än taggad på ytterligare en nya Spider-Man-film, även om det nu var Marvel som fått rättigheterna. Trots ett positivt inhopp i Civil War var marknadsföringen alltför fokuserad på Iron Man för att bygga pepp, men tji fick jag. Att ge Jon Watts fria tyglar att inspireras av John Hughes tonårsfilmer från 80-talet var ett genidrag (älskar bl.a. Ferris Bueller-referensen), vilket får den att inte bara sticka ut, men också kännas mer genuin. Det är mer coming-of-age än superhjälte-origin, något som förstärks av det faktum att han mestadels håller sig till sitt kvarter och ännu inte är fullärd. Tom Hollands skådespeleri bidrar också till denna känsla, och så även Michael Keatons mer nyanserade skurkporträtt. Många roliga biroller ger en övertygande helhetskänsla, och även om den kunnat klippa ner några minuter så är det en rakt igenom underhållande popcornrulle. 
 
4. Guardians of the Galaxy (James Gunn, 2014)
 
 
Marvels första egentliga risktagande, med hjältar som få kände till och utan större stjärnor. Jag var själv skeptisk till att den faktiskt skulle vara bra. Men vilken succé det blev, med sin än mer självmedvetna humor, nytänkande visuella stil och fantastiska soundtrack. Och Groot. Vad mer kan man säga, en uppfriskande blockbuster som gick hem. Fick även Chris Pratt att gå från knubbig komsik sidekick i tv/film till Hollywood-hunk och superstjärna, vilket var imponerande i sig.
 
3. Black Panther (Ryan Coogler, 2018)
 
 
Jag skrev en längre text om filmen efter att jag sett den ifall ni vill veta mer av mina tankar, men kortfattat älskar jag den. Filmen i sig är riktigt bra på många vis, men dess blotta existens är i det närmsta tillräckligt. Att greppa vikten av Black Panther är kanske svårt att göra ännu, men det faktum att filmen är den tredje största filmen någonsin i USA och tionde i världen talar sitt tydliga språk (hint, det har inte enbart att göra med dess kvalitet eller varumärke). Det är en kulturell milstople utförd rätt, med übertalangfulle Ryan Coogler (Fruitvale Station, Creed) vid rodret, vars stämpel syns tydligt. Dessutom en briljant MIchael B. Jordan som en av MCUs bästa skurkar, grymma kvinnoroller levererade perfekt av Letitia Wright, Danai Gurira och Lupita Nyongo'o, fantastisk musik av svenske Ludwig Göransson, fotot av Rachel Morrison och kostymerna av Ruth Carter, som lär blir Oscarsnominerad nästa år.
 
2. Captain America: The Winter Soldier (Joe & Anthony Russo, 2014)
 
 
Efter den trevande inledningen för Captain America var kanske inte valet av Arrested Development-regissörerna Joe & Anthony Russo det mest förtroendeingivande, hur mycket jag än älskar den serien. Men oj så fel vi alla hade, för det visade sig att Cap i ett nutida korrumperat Washington i kölvattnet Snowden är den bästa Cap. Till stora delar lika mycket spionthriller som superhjältefilm, där karaktären Steve Rogers försöker anpassa sig till en ny vardag, men som inte riktigt köper hur saker och ting styrs. Dessutom får Natasha Romanoff/Black Widow ta mer plats och etablera sig som seriens kanske mest intressanta karaktär, som tyvärr inte har lett till en solo-film ännu för Scarlett Johansson. Vi får även en insats med tyngd från Robert Redford. Hade gärna sett en mer nerskalad final, men så är det ju alltid. Inte konstigt att bröderna Russo fick förtroendet att fortsätta inom MCU, först med Civil War och härnäst med Infinity War
 
1. Thor: Ragnarok (Taika Waititi, 2017)
 
 
Efter två Thor-filmer som hade kunnat vara bättre gick Chris Hemsworth till bossen Kevin Feige och sa att han verkligen ville balla ur med sin sista film, göra något oväntat och galet. Sagt och gjort så anställdes Taika Waititi (What We Do in the Shadows, Hunt for the Wilderpeople), en lite smågalen nyzeeländare med stora idéer. När jag lämnade salongen var jag så rakt igenom tillfredsställd, det var allt jag önskat och lite till. Perfekt var den väl inte, men jisses så rolig, så snygg (vissa sekvenser är seriens absolut snyggaste), och till och med rätt spännande, samt en av få filmer på listan vars bombastiska slutscen jag faktiskt gillar. Hemsworth har aldrig varit bättre, Tessa Thompson kommer in och dominerar, Cate Blanchett och Jeff Goldblum får ha roligt och Tom Hiddleston gör sin grej. Kanske allra främst - Taika Waititis röstarbete med Korg - now that's comedy. Härligt uppfriskande med en Marvel-film som släpper loss. Plus i kanten för Mark Mothersbaughs 80-talsinspirerade originalmusik, den kanske enda i sitt slag som sticker ut på denna lista (Guardians har soundtrack, stor skillnad). 
 
 
Well folks, that's it for now. Vi får se var Infinity War hamnar på listan, och i juli kommer även Ant-Man and the Wasp, och nästa år får vi äntligen Marvels första kvinnliga superhjälte, Captain Marvel, spelad av Brie Larson (samt medregisserad av första kvinnan, sent omsider), samt en ny Spider-Man-film, och sedan också nästa Avengers, och sedan kommer det fortsätta i all oändlighet.