En klar favorit bland januaris biopremiärer

Då var det dags att lämna 2018 bakom oss - tills vidare - med en hög med 2018-filmer som får svensk premiär nu i januari. Let's get to it. 
 

 
 
1. The Favourite - 25/1
Regi: Yorgos Lanthimos. Manus: Deborah Davis & Tony McNamara. Skådespelare: Olivia Colman, Emma Stone, Rachel Weisz, Nicholas Hoult
Klart mest emotsedd är självklart Yorgos Lanthimos nya kostymdrama, där han förvisso ser ut att lämna lite av konstigheten från The Lobster bakom sig, men fortfarande ser ut att leverera på topp. Nu tar han sig till tidigt 1700-tal i England, och en relativt sann historia. Fokus är Queen Anne (Olivia Colman), som blev regent över England, Skottland och Irland 1701, som när filmen inleds har sviktande hälsa och överlåtit mycket av styret till Lady Sarah (Rachel Weisz). Men när den charmiga tjänarinnan Abigail (Emma Stone) anländer till hovet påbörjas ett triangeldrama och en maktkamp utan dess like. Sanningshalten kan jag inte garantera, men underhållningen känns given, och det hela ser alldeles utsökt ut. Colman, Stone och Weisz väntas alla få Oscarsnomineringar, och filmen och dess manus likaså, tillsammans med en drös tekniska nomineringar. Har dessutom årets troligtvis snyggaste affisch(er). 
 

 
 
2. Vox Lux - 18/1
Regi/manus: Brady Corbet. Skådespelare: Natalie Portman, Raffey Cassidy, Jude Law, Willem Dafoe
Med originalmusik - och stilinspiration - från Sia blir här Natalie Portman popstjärna som efter en skandal och stökigt beteende måste försöka vinna tillbaka publikens hjärtan och tilltro med en nya skiva. Det är ena delen av filmen, där huvudkaraktären Celeste spelas av Portman, men innan dess får vi följa en tonårig Celeste, spelad av Raffey Cassidy, som får sitt genombrott efter ett framförande på en minnesstund i en kyrka. Medan åren går får hon genomlida den tuffa musikbranschen och hon växer upp snabbare än hon borde. Brady Corbets andra film har fått delad kritik men ser helt magnifik ut baserad på trailern, och de flesta är eniga om att Natalie Portman gör en av sina allra främsta roller här. Om ni som jag tyckte att A Star is Born var lite för slätstruken känns det här betydligt mer spännande (ni som gillade den kan säkert uppskatta denna också!). Är lite småorolig över dess vara eller icke-vara på biograferna, men förhoppningsvis får några chansen att se den. 
 

 
 
3. The Kindergarten Teacher - 25/1
Regi/manus: Sara Colangelo. Skådespelare: Maggie Gyllenhaal, Gael García Bernal
I stenhård konkurrens vann Sara Colangelo pris för bästa regi vid Sundance filmfestival för ett knappt år sedan, och i Sverige har vi turen att få filmen på bio (i USA köpte Netflix rättigheterna). Maggie Gyllenhaal står för sin allra mest hyllade rolltolkning som förskoleläraren Lisa Spinelli, som upptäcker att ett av barnen i hennes klass har en ovanlig talang för poesi. Vad som börjar som uppmuntran börjar allt mer leda till besatthet när hon planerar för att pojken ska bli poesins svar på Mozart. Ser otroligt intensivt och starkt ut, och en film att hålla utkik efter. 
 

 
 
4. Bränd/Burning - 18/1
Regi/manus: Chang-dong Lee. Manus: Jungmi Oh. Skådespelare: Ah-in Yo, Jong-seo Jun, Steven Yeun
Cannes huvudtävlan från 2018 har visat sig vara urstark med ShopliftersBlacKkKlansman och Cold War alla bland mina topp 20 på stora listan, och nu kommer nästa kritikerfavorit från franska rivieran. Sydkoreas Oscarsbidrag kommer från hyllade Chang-dong Lee (Poesi) som vävt ihop detta triangeldrama (it's a thing i januari) kring Jong-su, hans barndomsgranne Hae-mi och den mystiska Ben som hon träffat under en resa till Afrika. Med bland många kritikers topp 10-listor från 2018 och inte minst har Steven Yeun - som ni kanske känner igen från Walking Dead - hyllats för sin koreanska debut. 
 

 
 
5. Under en öppen himmel - 4/1
Regi/manus: Paul Dano. Manus: Zoe Kazan. Skådespelare: Carey Mulligan, Jake Gyllenhaal, Ed Oxenbould, Bill Camp
I sin regidebut tar sig Paul Dano an Richard Fords roman Wildlife, som filmens originaltitel också är, som han skrivit manus tillsammans med frun Zoe Kazan. I centrum står 14-årige Joe, platsen är Montana, och tiden 1960-tal. När hans pappa Jerry förlorar sitt jobb och åker för att bekämpa en skogsbrand utlöses en familjekris och han är kvar hemma med sin mamma Jeanette, som hanterar det på sitt vis. Som mamman ser vi Carey Mulligan i en av hennes mest hyllade roller (det verkar vara ett tema i januari), och i fadersrollen ser vi Jake Gyllenhaal (syskondubbel i januari), även han lovordad. 
 

 
 
6. Beautiful Boy - 11/1
Regi/manus: Felix van Groeningen. Manus: Luke Davies. Skådespelare: Steve Carell, Timothée Chalamet, Amy Ryan
Den första av tre filmer med Steve Carell i januari (till en början skulle alla få premiär 11:e januari dessutom), och den som lovar mest. Här spelar han journalisten David Sheff som tillsammans med sin fru försökte ge sin son de bästa förutsättningarna möjliga, men som förlorar honom till missbruket. Timothée Chalamet (aka Elio) ser ut att gå mot sin andra raka Oscarsnominering för sin roll som sonen Nic i detta hjärtskärande drama om relationen mellan barn och föräldrar, missbruk och beroende. Från belgiske Felix van Groeningen, vars genombrottsfilm The Broken Circle Breakdown blev Oscarsnominerad för bästa icke-engelskspråkiga film. 
 

 
 
7. Vice - 11/1
Regi/manus: Adam McKay. Skådespelare: Christian Bale, Amy Adams, Sam Rockwell, Steve Carell
Min absoluta favoritgrej med den här filmen är det faktum att Steve Carell spelar Donald Rumsfeld, som var försvarsminister åt George W. Bush 2001-2006. I slutet av Adam McKays regidebut Anchorman säger berättarrösten att Carells karaktär Brick Tamland i den filmen senare i livet blev en av W. Bush främsta rådgivare. Jag hoppas att det var McKays plan från start och anledningen till varför han valde att göra Vice. Den här filmen påminner nog snarare om hans senaste film, The Big Short, som han vann en manus-Oscar för. Christian Bale har förändrat sig totalt - som vanligt - för att bli Dick Cheney, Bushs vice president och den som kanske drog i de flesta trådar. Sex stycken Golden Globe-nomineringar i baggaget, men det var innan kritikerna sagt sitt, sedan får vi se om det blandade mottangandet påverkar dess Oscarschanser. Inte omöjligt att Amy Adams äntligen får vinna, och kanske tar Bale sin andra. 


 
 
8. Det vildväxande päronträdet - 4/1
Regi/manus: Nuri Bilge Ceylan. Manus: Akin Aksu, Ebru Ceylan. Skådespelare: Dogu Derminkol, Murat Cemcir, Bennu Yildirimlar
Kan jag övertyga någon att se en tre timmar lång turkisk film förtjänar jag väl någon form av utmärkelse. Nuri Bilge Ceylan är landets mest profilstarka regissör och vann Guldpalmen i Cannes för sin förra film Winter's Sleep. Han vann inget i Cannes för denna, även om kritikerna återigen föll för hans hantverk. Om en ung aspirerande författare som återvänder till sin hemby för att göra allt han kan för att skriva en bok, men som hålls tillbaka av sin pappas skulder. 
 

 
 
9. Beskyddarna - 18/1
Regi/manus: Xavier Beauvois. Manus: Marie-Julie Maille, Frédérique Moreau. Skådespelare: Nathlaie Baye, Laura Smet, Iris Bry
När männen krigar i första världskriget måste kvinnorna ta kontrollen över samhället och ta hand om gårdarna. Resultatet blev en bättre ekonomi och ofta återvände männen till större ägor då kvinnorna investerat och förvaltat pengarna bättre, något som inte var lätt att acceptera. En kritikerhyllad fransk film som kan bli en välbehövlig paus från alla potentiella Oscarsfilmer i januari. 
 

 
 
10. Girl - 18/1
Regi/manus: Lukas Dhont. Manus: Angelo Tijssens. Skådespelare: Victor Polster
Till en början hyllad i Cannes, men alltmer kritik har riktats mot filmen, som skildrar 15-åriga Lara, som föddes som pojke, som nu vill lyckas som ballerina. En stor del av kritiken handlar om att filmen inte är regisserad av en transperson, samt att huvudrollen inte heller innehas av en transperson. Vem har rätten att berätta vilka historier? En del av kontroversen har med själva porträtteringen att göra, något jag inte läst mig in på för att undvika spoilers, men det är något att ha i åtanke om man ser filmen. Golden Globe-nominerad för bästa utländska, men har inte längre chansen att ge Belgien en Oscarsnominering. 
 

 

2018 års bästa filmer: 1-10

Nog för att jag har sett många filmer som kvalificerar sig för denna lista i år, men även jag har missat några. Den jag ångrar mest att jag aldrig hann med är Alice Rohrwachers Cannes-vinnare Lycklig som Lazzaro, som verkligen känns som en film som hade kunnat hamna högt på listan. En annan aspekt är de filmer jag sett på t.ex. Stockholms filmfestival eller på amerikanska iTunes, som ännu inte kommit till Sverige enligt de regler jag har för listan. Jag planerar en kortare lista där jag skriver lite om dessa, men en film var så pass bra att jag inte kan hålla mig från att nämna den redan nu. 
 
Eighth Grade är komikern Bo Burnhams regidebut, och har sedan premiären på Sundance i januari hylalts unisont. En uppväxtskildring som skriker 2018, som är så äkta och full av alla känslor ni kan tänka er, när en osäker 13-åring kämpar för att öka sitt självförtroende och popularitet. Elsie Fisher i huvudrollen är sanslöst bra, ett av årets stora genombrott och enligt mig given Oscarskandidat. Den hade tagit sig in topp 5 här, och kan mycket väl dyka upp nästa år istället, så håll utkik om den dyker upp (troligt är att den visas på Göteborg filmfestival i slutet av månaden).
 
Men vad säger ni, ska vi gå vidare mot topp 10?
 

 
 
10. A Quiet Place
Regi/manus: John Krasinski. Manus: Scott Beck & Bryan Woods. Skådespelare: Emily Blunt, John Krasinski, Millicent Simmonds, Noah Jupe
När trailern dök upp kände jag inte att det var värt min tid, skulle Jim göra från The Office göra en bra skräckfilm? Boy was I wrong. Det visade sig vara en av de absolut bästa bioupplevelserna i år, en fullständig och på många vis perfekt film. En djupgående analys skulle säkert hitta ett gäng håligheter och oklarheter - eller, det krävs ingen djupare analys för det kanske - men från första bildrutan var jag fast. Mycket av det hade med Charlotte Bruus Christensens korniga och underbara foto,  och väldigt mycket hade att göra med öppningsscenen som är årets tveklöst starkaste. Det är effektivt filmskapande på högsta nivå, John Krasinski visar att han vet vad han vill få fram, och har talangen att göra detta. Sedan hjälper det också att Emily Blunt är med i filmen, både hon, Krasinski och barnen imponerar stort. Årets kanske tystaste film, men trots det är ljudet centralt för upplevelsen, mixen är briljant och ger helheten så mycket mer. Jag satt som på nålar, och vad mer kan man kräva av en rysare? 
Kan ses på: SF Anytime, Plejmo, Viaplay Store
 

 
 
9. The Rider
Regi/manus: Chloé Zhao. Skådespelare: Brady Jandreau, Tim Jandreau, Lilly Jandreau, Lane Scott 
Den film det var längst sedan jag såg på listan, i mitten av november 2017, men som jag inte kunnat släppa sedan dess. Av många lågmälda filmer på listan är denna den mest tillbakadragna, men kraften som kommer av den autencitet Chloé Zhao förmedlar är äkta och stor. Zhao arbetar med riktiga människor, och riktiga historier, när Brady Jandreau spelar en version av sig själv. I Pine Ridge Indian Reservation i South Dakota får vi följa rodeo-cowboyen och hästtränaren Brady som efter en olycka får höra att han inte kan rida mer, en mardröm för någon vars liv är hästar. Cowboy-stereotypen vänds upp och ner när den traditionellt maskulina rollen tillåts vara sårbar. Alla som skådespelar sig själva imponerar rejält, inte minst Brady, och det vackra fotot visar upp magiska nästan orörda områden som vi sällan får se på film. Pärla är ett ord som jag slänger mig med ibland, och det har aldrig varit så rättfärdigat här. Det är en typ av film som drabbar mig ofta, socialrealism, som inte minst visar sig här på topp 10, och jag är otroligt spänd på att följa Zhaos fortsatta karriär, som härnäst fortsätter hos Marvel.
Kan ses på: Cineasterna, SF Anytime, iTunes
 

 
 
8. Leave No Trace
Regi/manus: Debra Granik. Manus: Anna Rosellini. Skådespelare: Thomasin McKenzie, Ben Foster
Debra Granik Oscarsnominerades för sitt manus till Winter's Bone för åtta år sedan, och filmen nominerades till bästa film och rivstartade J-Laws karriär. Ändå är det först nu hon kommer med en ny film, men väntan var värd det, för vilken återkomst detta är. Hon fortsätter att arbeta med avskilda platser och undangömda livsöden, nu i Oregons skogar, där en far och en dotter har skapat sig ett hem i skogen. Det är inte mycket mer än ett tält, men för dem är det ett hem. När de upptäcks och tvingas att anpassa sig till samhället blir det för mycket att hantera för fadern, som lider av PTSD från kriget och inte litar på systemet, men för hans dotter är upplevelsen annorlunda. En värmande och stark film om relationen mellan de båda, om samhällets syn på de som lever i marginalerna, om anpassning och individualism. Ben Foster är som vanligt lika bra som pappan, men filmens stora stjärna är Thomasin McKenzie, som äger bioduken trots sin ringa ålder. Förhoppningsvis får vi mer av henne och Granik snart igen! Långt ifrån sensationell, men lämnade ett djupt avtryck som växt alltmer på mig sedan jag såg den. 
Kan ses på: troligtvis inte på bio längre, men håll utkik på VOD 
 

 
 
7. Suspiria
Regi: Luca Guadagnino. Manus: David Kajganich. Skådespelare: Dakota Johnson, Tilda Swinton
Förra året tog sig Luca Guadagnino in på topp 5 med Call Me By Your Name, i år bjuder han upp till dans med en film som är dess polära motsats, men får nöja sig med topp 10. Hur skicklig han än är så lät det lite fel att göra om Dario Argentos klassiska 70-talsskräckis med samma namn, varför liksom? Tji fick vi som tvivlade, först och främst är det ingen remake, även om storyn och karaktärerna är snarlika/samma, så är det hans egna tolkning vi får se. Och sedan är det här en betydligt bättre film, på alla plan. Var ska jag ens börja, den kusliga stämningen som vilar över filmen, Thom Yorkes fantastiska musik, Dakota Johnson och Tilda Swintons briljanta dynamik och skådespel, fotot, koreografin som gör ont i hela kroppen (DEN scenen alltså, wow). Det finns många anledningar till varför filmen hamnar så här högt upp, inte minst för att jag satt som förhäxad rakt igenom och älskade den sinnessjuka avslutningen. 
Kan ses på: bio med lite tur, annars får ni vänta på VOD
 

 
 
6. Hereditary
Regi/manus: Ari Aster. Skådespelare: Toni Colette, Alex Wolff, Gabriel Byrne, Milly Shapiro, Ann Dowd
Av alla rysliga rysare här på topp 10 var Hereditary den rysligaste av dem alla. Gemensamt för alla tre är att jag såg dem ensamma, i en stor salong, efter stängning. När jag släckte ner den stora, tysta och mörka biografen efter denna var jag lite darrig, om vi säger så. Att det här är Ari Asters debutfilm går inte att förstå, för den är så skickligt gjord. Under fler månader hade jag hört att det skulle vara en av de läskigaste filmerna som gjorts, och den levererade verkligen, den tog sig djupt under mitt skinn. Med långa och följsamma tagningar bibehåller den en stämning och mystik som byggs på ytterligare av musiken och den briljanta ljudmix som skapar en upplevelse där man aldrig riktigt kan slappna av. Den undviker jump-scares men bygger konstant upp för att överraska en. Den har också en stark story och ett briljant vis att skildra sorg och familjedynamik. Toni Colette är skrämmande bra i huvudrollen och Alex Wolff likaså vid sidan om. Få regidebuter har varit så imponerande och självsäkra, och ni kan ju gissa om jag är taggad på Asters nästa film, Midsommar, som är precis vad det låter som, en skräckfilm som utspelar sig på ett midsommarfirande i Sverige. 
Kan ses på: Plejmo, SF Anytime, iTunes
 

 
 
5. Mission: Impossible - Fallout
Regi/manus: Christopher McQuarrie. Skådespelare: Tom Cruise, Rebecca Ferguson, Henry Cavill, Alec Baldwin, Simon Pegg, Ving Rhames, Vanessa Kirby, Angela Bassett
22 år efter att första Mission: Impossible-filmen kom ut trodde man inte att den sjätte filmen i serien skulle bli den bästa. Fast å andra sidan var förra filmen den bästa när den kom, och fyran var inte dum den heller. En stor del i detta har att göra med Tom Cruises galenskap (inte scientologin dock), då han för varje film gör sina egna stunts mer våghalsiga. I denna utför han bl.a. ett HALO-jump, ett fallskärmshopp som militärer utför när de vill ta sig in i länder utan att upptäckas på radarn, något de dessutom spelade in precis vid solnedgången, vilket gav dem 3 minuter per dag att klara av tagningen. Sedan lärde han sig flyga helikopter, snabbare än man normalt gör, för att kunna flyga mellan bergstoppar i jakt på en annan helikopter. Samtidigt skådespelar han också, vad mer behöver han göra för en Oscar? Utöver stunten en högoktanig actionthriller som håller uppe tempot hela vägen, den höjer pulsen och adrenalinet mer och mer för varje biljakt och toaslagsmål. Att den bygger vidare på förra filmen ger en starkare emotionell koppling till karaktärerna dessutom. Cruise i all ära, men regissör Christopher McQuarrie ska inte glömmas bort, det är han som ligger bakom det, och en stor del i varför filmen är så bra som den är beror på att de gör så mycket på riktigt, istället för att förlita sig på specialeffekter. Ytterligare en sån där perfekt film i sin genre, och överlag. 
Kan ses på: iTunes, SF Anytime
 

 
 
4. Lady Bird
Regi/manus: Greta Gerwig. Skådespelare: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts, Timothée Chalamet, Lucas Hedges, Beanie Feldstein, Lois Smith
Årets lyckorus och härligaste filmupplevelse är signerad Greta Gerwig. En favorit som skådespelare i indiefilmer och medmanusförfattare till Noah Baumbach-filmer, och nu även en ny favoritregissör. Här inspireras hon av sin egna uppväxt, och Saoirse Ronan spelar en version av henne, även om den inte är biografisk. Kärleksfullt berättar hon om en tonårstjej som kämpar med de vanliga sakerna, där relationen med hennes mamma är centralt. Storyn har vi sett förut, men sällan så välskrivet, eller så innerligt och äkta, eller så roligt och värmande för den delen. Så många scener i filmen känns redan ikoniska och Gerwig lyckas med konststycket att göra den speciell. Hon har såklart god hjälp av den alltid lika magnifika Ronan och briljanta Laurie Metcalf, båda Oscarsnominerade tillsammans med filmen, och Gerwigs manus och regi (den blott femte kvinnan att nomineras för regi). Plus i kanten för Jon Brions musik och Sam Levys foto, och Tracy Letts som pappan ska inte underskattas. Coming-of-age-filmer är en svaghet hos mig som ni kanske lärt er, och den här träffade helt rätt. Älskar den. Gerwigs nästa film är en av årets mest emotsedda, Little Women, återigen med Ronan och Timothée Chalamet, samt Florence Pugh, Meryl Streep, Emma Watson, Laura Dern.
Kan ses på: Plejmo, SF Anytime, iTunes
 

 
 
3. First Reformed
Regi/manus: Paul Schrader. Skådespelare: Ethan Hawke, Amanda Seyfried, Cedric the Entertainer
Långt ifrån årets lyckorus eller någon härlig upplevelse. Jag ska vara ärlig, blev smådeprimerad av den. Men bara en riktigt jäkla bra film kan påverka en på det viset. First Reformed fick aldrig någon biopremiär i Sverige sorgligt nog (precis som The Rider), men är en av årets främsta filmer, som ni förstår. Paul Schrader, vars kanske främsta merit fortfarande är manuset till Taxi Driver trots många andra filmer, tar inspiration från ett flertal mästare där inte minst Ingmar Bergmans - Bergmanåret till ära - Nattvardsgästerna är en uppenbar liknelse, till gränsen på remake. Ethan Hawke gör sitt livs roll - den ger honom en Oscar i en rättvis värld - som en grubblande präst som börjar grubbla ännu mer när ett ungt par söker hans hjälp, miljöaktivister som väntar barn, ett barn mannen inte vet om de med gott samvete kan föda med tanke på den klimatbelastning varje människa innebär. Nu kanske ni förstår vilken typ av smådepression jag drabbades av där på Black Friday när jag såg den. Den tar sig an många tunga frågor och ger nödvändigtvis inte många svar, utan snarare fler frågor. Jag kanske inte säljer in den särskilt bra, men det är en på alla vis makalös film, och otroligt snyggt gjord i sin sparsamhet och 4:3-format. En måste-film i dagens samhälle som tyvärr aldrig kommer nå ut brett, men om ni känner er hågade, ge den en chans, och luta er tillbaka och ta in det. 
Kan ses på: iTunes, SF Anytime
 
 

 
 
2. Roma
Regi/manus: Alfonso Cuarón. Skådespelare: Yalitza Aparicio, Marina de Tavira, Nancy García García
Som jag tjatat om Roma den senaste månaden kanske det inte fårvånar att den hamnar här uppe. Många filmer på topp 10 har varit nästan perfekta bioupplevelser, men den allra största upplevelsen var trots allt denna Netflix-film. Som tur är för oss så satsar Netflix stenhårt på dess Oscarskampanj att till och med vi i Sverige fick ett gäng biovisningar, och det är en film med stort F, som gjord för biografen. Efter hans Oscarsvinst för Gravity skalade nu Alfonso Cuarón ner något och gick tillbaka till sina rötter och sin barndom i Mexico City, och stadsdelen Roma där han växte upp. Filmen handlar om hans barnflicka när han var liten, som blev en del av deras familj, och här under ett år genomgår många vardagliga saker, och en del mer utstickande. Det är svartvitt och otroligt vackert, det är vardagen med alla dess komplexa situationer eller enkla bestyr, i bakgrunden lever staden och politiska skeenden flimrar förbi på samma vis som vi kanske inte uppfattar historia medan vi genomlever det. Den främsta anledningen till varför det är en så helomfattande bioupplevelse är den magiska ljudmixen, som till en början förvirrade mig då jag trodde folk pratade längre bak i salongen, men sedan insåg jag att stadens ljud, sekundära karaktärer i ett annat rum, hunden på gatan, alla fick varsin högtalare, vilket placerade en i scenen på ett vis jag sällan upplevt. 
 
 
Yalitza Aparicio är fantastisk i sin skådespelardebut som Cleo, och lyckas förmedla så mycket med så lite. Det märks att historien är personlig för Cuarón och att han verkligen gett filmen tid att växa och skapas. Varenda detalj känns genomtänkt och varenda kameraåkning är där av en anledning. De byggde till och med upp huset för att efterlikna Cuaróns barndomshem så mycket som möjligt, och lånade in möbler från hans släktingar från hela Mexico för autencitetens skull, och det känns, det påverkar. Den mest hyllade filmen i år och storfavorit att vinna Oscarn för bästa icke-engelskspråkiga film, och lär kamma hem en rad andra nomineringar, bl.a. för bästa film och regi, där den troligtvis vinner det sistnämnda. En tekniskt fulländad film som är så mycket mer komplicerad än vad den kanske kan verka, och en story som även den känns enkel till en början, men sedan växer till något stort. Det känns tråkigt att lämna karaktärerna när man lärt känna dem, man blir som en del av familjen tillsammans med Cleo, och vill veta att alltid blir bra för familjen. Skrev mer om den och Netflix här.
Kan ses på: Netflix, eller bio om du har tur
 

 
 
1. The Florida Project
Regi/manus: Sean Baker. Manus: Chris Bergoch. Skådespelare: Brooklynn Prince, Bria Vinaite, Willem Dafoe, Christopher Rivera, Valerie Cotto, Mela Murder
Jag såg The Florida Project första gången 18:e november förra året, och har egentligen sedan dess vetat att den skulle toppa årets lista. Eller åtminstone att det skulle krävas otroligt mycket för en film att peta ner den, något ingen klarade av. Sedan dess har jag dessutom sett den två gånger till - den blir bättre för varje gång - samt skrivit en kandidatuppsats om den, så att säga att jag älskar den vore en underdrift, och aldrig har det varit så lätt att välja etta på listan. I min uppsats skrev jag om filmens plats i en realistisk filmtradition, men jag ska inte gå in på mer detaljer nu, men likt Leave No Trace och The Rider handlar den om människor som lever i samhällets marginaler, något Sean Baker har som fokus i alla sina filmer.
 
 
Här hamnar vi på "Disneys bakgård", och det lilafärgade motellet Magic Castle utanför Orlando, Florida. Där bor 6-åriga Moonee med sin mamma Halley, de är s.k. "hidden homeless" och flyttar från motell till motell i brist på bostad, och under en sommar får vi följa Moonee och hennes vänner på upptåg runtom motellet, medan Halley blir allt mer desperat för att hitta ett jobb och få ordning på sitt liv, samtidigt som hon är ung och vill leva sitt liv. De socialrealistiska inslagen varvas med underbar humor och värme, det är trots allt helt ur Moonees perspektiv som vi får uppleva allting, och hon vill ju bara ha kul med sina vänner. Baker och medmanusförfattaren Chris Bergoch har verkligen lagt ner tid på att lära känna livet de gömda hemlösa lever i, lära känna området och vilka situationer som kan uppstå. Naturalism är a och o för Baker och det uppnår han, men tillsammans med fotograf Alexis Zabe utnyttjar han också färgerna som området bjuder på i närheten av Disney World, och just kontrasterna som porträtteras är nyckeln till varför filmen slår så hårt, och dessutom viktig i balansgången mellan humor och svärta.
 
 
MVP är trots alla magnifika komponenter Brooklynn Prince, i rollen som Moonee. Hennes prestation går knappt att förklara med ord, hon är bara så fruktansvärt talangfull och underbar, och filmen hade kanske inte varit något utan henne. Hon prickar precis rätt och hennes kaxighet och självsäkerhet gör avslutning så pass mycket mer drabbande och imponerande. I rollen som Halley ser vi Bria Vinaite, som Baker upptäckte på Instagram, som trodde att han var en creepy stalker innan han kunde övertala henne om att han var regissör. Även om är perfekt castad som Moonees problemtyngda men innerst inne kärleksfulla mamma. Och sedan har vi veteranen i gänget, Willem Dafoe som den godvillige och beskyddande motellmanagern Bobby, som något ofrivilligt tar hand om Halley och Moonee, trots allt han får stå ut med. Dafoe gav också filmens enda Oscarsnominering, och det är självklart en skamfläck på akademin att den inte nominerades i fler kategorier, där bästa film, manus, regi, foto torde varit givna, och inte minst en nominering för bästa kvinnliga huvudroll åt Prince. Men vad gör väl det, filmen är en av decenniets höjdpunkter och det hade inte några extra nomineringar ändrat på! Kan skriva hela dagen om den, men det gjorde jag hela våren, och i ett inlägg i februari
Kan ses på: Cineasterna, Viaplay, SF Anytime
 

 
Tack för ert tålamod med min lista även detta år, hoppas ni hittar några filmer som kan intressera er och att ni kanske vågar er på något nytt som jag lyckats övertyga er om! Kanske blir det en lista även nästa år, och då kan mycket väl filmer som har premiär kommande tid dyka upp, där höjdpunkter inkluderar: Under en öppen himmel (4/1), Beautiful Boy (11/1), Vox Lux (18/1), The Favourite (25/1), If Beale Street Could Talk (8/2) The LEGO Movie 2 (8/2), Birds of Passage (22/2?), Can You Ever Forgive Me? (datum oklart), Us (15/3). 

2018 års bästa filmer: 11-20 + tv-seriebonus

 
Förra året - eller nja, i januari - skrev jag en separat lista om 2017 års bästa tv-serier. I år känner jag inte riktigt att jag kan göra det, för jag har sett allt för få för att kunna göra den rättvisa. Men jag vill ändå lyfta fram de allra främsta som jag faktiskt sett. Två av förra årets höjdare kom tillbaka med nya säsonger i år (tyvärr inte Ruby), och levererade på en ännu högre nivå. The Handmaid's Tale (HBO Nordic) gav precis som i första säsongen ett antal brutala käftsmällar, dess hänsynslösa skildring av en nära framtid som inte känns så avlägsen så som världen ser ut idag är mästerlig på alla plan. De lyckades utveckla storyn och bredda perspektiven ytterligare i år, för att ge oss mer bakgrund och mer förståelse för allt som händer. Elisabeth Moss är fortsatt briljant, men lika stark var Yvonne Strahovski denna gång, som fick betydligt mer att jobba med med sin karaktär, som fick ytterligare djup och samvetskval.
 
 
Lika aktuell och samhällskritisk var återigen Dear White People (på Netflix), vars första säsong helt magnifikt fortsatte där filmen slutade, och bjöd på ett antal höjdpunkter, där Barry Jenkins-regisserade avsnitt 5 stack ut. Den andra säsongen var till och med snäppet vassare, mycket tack vare fördjupningen av karaktärerna, där vi fick lära känna huvudpersonerna än mer men också få in nya ansikten, samt en underbar mytologi som bådar gott inför kommande säsong. Smärtsamt stark, rolig och relevant, och en av de mest underskattade tv-serierna just nu, skaparen Justin Simien är genial.
 
Övrigt som var bra inkluderar: American Vandal, Maniac, Legion s.2, The End of the F***ing World, Sharp Objects, Barry, The Chilling Adventures of Sabrina, Counterpart. Listan på serier jag missat är dock längre: Succession, Killing Eve, Patrick Melrose, The Little Drummer Girl, Atlanta s.2, Pose, Bodyguard, A Very British Scandal, The Haunting of Hill House m.fl. Men nu vidare mot filmerna, och en hel drös filmer jag önskade jag kunde haft med på topp 10:
 

 
 
20. Private Life
Regi/manus: Tamara Jenkins. Skådespelare: Kathryn Hahn, Paul Giamatti, Kayli Carter, Molly Shannon, John Carroll Lynch
Trots Oscarsnominering och hyllningar för sin senaste film Savages tog det 11 år för Tamara Jenkins att komma ut med sin nya film, ett alltför vanligt öde bland kvinnliga filmskapare. Men vilken comeback det blev, om ett kulturpar som passerat 40 men som fortfarande kämpar för att få barn. Livet pendlar mellan fertilitetskliniker, adoptionsintervjuer och hopplöshet, och tankarna vandrar till och med mot äggdonatorer. Detta förstärks när favoritbrorsdottern flyttar in i deras lägenhet, som behöver komma ifrån hennes egna tidiga 20-årskris på college. En lågmäld men värmande dramakomedi, med ett otroligt nyanserat och fylligt manus med underbara dialoger som framförs på bästa möjliga vis av inte minst Kathryn Hahn och Paul Giamatti, som är i sitt esse. Relativa nykomligen Kayli Carter lyckas även hon hålla jämna steg med dessa indiegiganter. En pärla om livet, familj och relationer, det mesta alltså. 
Kan ses på: Netflix
 

 
 
19. Utöya 22 juli
Regi/manus: Erik Poppe. Manus: Siv Rajendram Eliassen & Anna Bache-Wiig. Skådespelare: Andrea Berntzen
På förhand kändes det inte som en vidare smakfull idé att (redan) göra film om Utöya, och att den skulle filmas i en lång tagning kändes mer som en gimmick för uppmärksamhet. Lyckligtvis hade jag fel. Filmen är en respektfull och sanslöst stark skildring av vad som hände på Utöya 2011, och Erik Poppe konsulterade även flera av de överlevande för att göra det rätt. Efter korta scener från Oslo och det som hände där tas vi till ön, och där är allt filmat i en enda tagning, där vi får följa Kaja under hela förloppet. Det ger en känsla av att man faktiskt är där, vilket såklart gör det än mer skrämmande. Det händer inte alltid mycket, men hela tiden är man på helspänn för att något kan hända, vi vet lika lite som Kaja om vad som händer och var Breivik befinner sig (ett stort plus är att man aldrig får se hans ansikte, och inte mycket mer än en silhuett på avstånd). Det är en viktig film med tanke på att den försätter oss i den känsla av rädsla som det innebär, vilket blir ett starkt anti-vapen-statement. Men den är också viktig då den belyser faran med nynazister och det hat de sprider. Andrea Berntzen bär filmen på ett imponerande vis, med kameran hela tiden nära henne. Den är inte lätt att se, men ska ni välja en film om händelsen från i år, välj denna (även om dokumentären Rekonstruktion Utöya ska vara bra!). 
Kan ses på: SF Anytime, iTunes
 

 
 
18. Amatörer
Regi/manus: Gabriela Pichler. Manus: Jonas Hassen Khemiri. Skådespelare: Zahraa Aldoujaili, Yara Aliadotter, Fredrik Dahl
Efter Guldbagge-vinnande debutfilmen Äta, sova, dö är nu Gabriela Pichler tillbaka och visar att det inte handlade om nybörjartur, hon är ett namn att räkna med inom svensk film. Självsäkert och kärleksfullt om filmskapande, vänskap, samhället i allmänhet och småorter i synnerhet, en uppväxtskildring från perspektiv vi sällan får uppleva. Pichler fortsätter på den socialrealistiska banan och använder sig av förstagångsskådespelare och inspelning på plats, och filmen fylls till bredden av hjärta och humor. Jag satt och log mig igenom hela filmen och njöt av det briljanta manus som Pichler skrivit tillsammans med Jonas Hassen Khemiri. Årets bästa svenska film, som tyvärr kom ut bara tio dagar efter en annan svensk småstadsskildring som råkade ha Sveriges mest kända skådespelare i huvudrollen och var gjord av Sveriges största tv-personligheter...lite bittert, men förhoppnignsvis finner Amatörer den publik som den förtjänar, för det är en fantastisk film! 
Kan ses på: Cineasterna, TriArt, SF Anytime
 

 
 
17. Cold War
Zimna wojna. Regi/manus: Pawel Pawlikowski. Manus: Janusz Glowacki & Piotr Borkowski. Skådespelare: Joanna Kulig, Tomasz Kot, Agata Kulesza, Borys Szyc
Efter Oscarsvinsten för Ida är nu polske Pawel Pawlikowski tillbaka med en ny svartvit pärla i formatet 1.37:1, och årets kanske allra snyggaste film. Han kan återigen se fram emot en Oscarsnominering för bästa icke-engelskspråkiga film, och med lite rättvisa kan även Lukasz Zal få en till nominering för sitt foto. Han skildrar återigen ett Polen/Europa under kalla krigets bittra dagar, nu med fokus på en kärlekshistoria mellan en sångare och en pianist, som möts genom en uppsättning av polsk folkmusik beställd av staten, som snart blir till ett vurmande inför den ryska björnen. Den passionerade men skakiga kärleksaffären skildras i ljuset av tidens politiska spel, som i många fall speglar dagens Europa. Joanna Kulig är hypnotisk i huvudrollen, tillsammans med Tomasz Kot. En vacker och tekniskt makalös film. 
Kan ses på: Bio
 

 
 
16. Widows
Regi/manus: Steve McQueen. Manus: Gillian Flynn. Skådespelare: Viola Davis, Elizabeth Debicki, Michelle Rodriguez, Cynthia Erivo, Colin Farrell, Liam Neeson, Brian Tyree Henry, Daniel Kaluuya, Carrie Coon, Robert Duvall, Jon Bernthal
Att säga att förväntningarna var höga på Steve McQueen efter 12 Years a Slave, Shame och Hunger är en underdrift. Han valde därför att göra en helvändning och valde att göra en betydligt mer kommersiell thriller - en stor del till varför filmens inte gått så bra som den borde handlar om att de inte riktigt visste om den skulle marknadsföras som potentiell Oscarsfilm eller publikfilm. Den förtjänar att vara både och, för det är en höjdare. Tillsammans med Gone Girl-författaren Gillian Flynn har McQueen adapterat den brittiska miniserien med samma namn från 80-talet till en välnyanserad och otroligt mångfacetterad thriller. Att de får ihop en så pass bred story med så många karaktärer gör det till ett av de främsta manusinsatserna från i år, när vi får tillräckligt med info om alla för att vi ska förstå deras motivation och de olika förhållandena. Tät, spännande (om än något slow-burn) och med magnifika skådespelare, där Daniel Kaluuya och Elizabeth Debicki sticker ut, tillsammans med hunden såklart (samma som vann våra hjärtan i Game Night). 
Kan ses på: Bio
 

 
 
15. Vad ska folk säga
Hva vil folk si. Regi/manus: Iram Haq. Skådespelare: Maria Mozhdah, Adil Hussain, Ekavali Khanna, Rohit Saraf
Norge tog tag i de tunga problemen i år, och i Vad ska folk säga skildrade Iram Haq en personlig syn på hederskultur och hur det - här - främst påverkar kvinnors roll i samhället och i familjer. 16-åringen Nisha gör allt för att vara den duktiga dottern hennes föräldrar förväntar sig när hon är hemma, men hon vill också kunna leva sitt egna liv som hon vill, som den tonåring hon är. När pappan upptäcker henne med en norsblond pojke på rummet skickas hon till Pakistan för att lära sig hut. Haq ger en nyanserad bild av den historia hon vill berätta och de karaktärer hon skildrar, det komplexa i hur en far till synes kan älska sin dotter utan att kunna bry sig om henne ur ett mänskligt perspektiv. Ett komplicerat men viktig problem att belysa, något som hon gör respektfullt och riktigt imponerande. Dess främsta styrka är den emotionella tyngd filmen har och klumpen i magen som inte släppte på ett bra tag efteråt. Maria Mozhdah är helt underbar i huvudrollen, att det är hennes skådespelardebut är sanslöst. Mer av Haq och Mozhdah, tack!
Kan ses på: Cineasterna, SF Anytime
 

 
 
14. Phantom Thread
Regi/manus: Paul Thomas Anderson. Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Vicky Krieps, Lesley Manville
Den fjärde raka filmen av en hyllad regissör som jag känner enorm beundran för, men ändå vill se om för att bedöma bättre - kan behöva rannsaka mig själv om jag likt branschen ger dessa män ett frikort för mycket... Inte för att nedvärdera filmerna, de är såklart magnifika filmer, och Phantom Thread har jag en känsla av kanske borde vara betydlgit högre egentligen, men hann inte se om den nu. Paul Thomas Andersons nya film kom sent förra året, blev föga förvånande kritikerfavorit, men överraskade ändå när den dök upp bland nomineringarna för bästa film, regi och kvinnliga biroll på Oscarsgalan. I sin sista roll porträtterar Daniel Day-Lewis Reynolds Woodcock, en kontrollerande och besatt kläddesigner, ett hyllat geni, som en dag träffar Alma, som han faller pladask för och som blir hans nya musa, spelad till perfektion av genombrottet Vicky Krieps. En film om det manliga geniet och de kvinnor som måste stå ut med honom, eller är det de som har kontrollen? I hushållet bor även systern Cyril, spelad av nominerade Lesley Manville, som inte kommer låta sig hunsas av sin bror. Det är otroligt vackert hantverk vi bjuds på, från PTA:s egna 16mm-foto, till de Oscarsvinnande kostymerna och scenografin som återskapar 50-talets London så snyggt. Sedan, Jonny Greenwoods - även det nominerade - musik är så fruktansvärt förförande och magiskt på alla plan. En ljuvlig film med skådespel som kommer att blåsa hatten av er. 
Kan ses på: Viaplay, Plejmo, SF Anytime
 

 
 
13. Shoplifters
Regi/manus: Hirokazu Kore-eda. Skådespelare: Sakura Andô, Lily Franky, Mayu Matsouka, Jyo Kairi, Miyu Sasaki
Trots en riktigt stark line-up i årets huvudtävlan i Cannes var det Japans kanske främste regissöre Hirokazu Kore-eda som gick hem med Guldpalmen, och jag förstår varför. I ett litet avskilt men centralt hus i utkanten av Tokya bor Osamu och Nobuyo med farmor, syster och son, de jobbar när de kan och lever på farmors pension och bidrag som hon får för att myndigehterna tror att hon bor ensam. Maten handlar de inte, den snattar de och har ett utarbetat system för det. En vinterdag hittar de Yuri, en liten flicka som de tar in och hand om. Kore-eda gör mos av kärnfamiljen och visar oss att kärlek kanske kan vara nog för att kalla det familj, eller är det en överlevnadsinstinkt. Filmen är som en varm och lång kram, som fyller en med glädje och oro, värme och frågor. Det är en härlig och ganska lättsam film som grundar sig i tyngre ämnen och allvar, där manuset hur skickligt som helst bygger upp karaktärerna, relationerna och varför vi bryr oss. Det bridrar också att skådespelarna alla är sagolika. En underbar pärla som mycket troligt kan hamna bland de nominerade för bästa icke-engelskspråkiga film på galan.
Kan ses på: Bio
 

 
 
12. Spider-Man: Into the Spider-Verse
Regi: Bob Persichetti, Peter Ramsey & Rodney Rothman. Manus: Phil Lord, Chris Miller & Rodney Rothman. Röstskådespelare: Shameik Moore, Jake Johnson, Hailee Steinfeld, Nicholas Cage, Mahershala Ali, Brian Tyree Henry, John Mulaney, Lily Tomlin, Kimiko Glenn, Liev Schreiber, Chris Pine, Zoë Kravitz
Vet inte riktigt hur jag på ett hyfsat sansat vis ska kunna förmedla hur mycket jag gillade Spider-Verse...den är bara så...magisk. Den vänder upp och ner på animation som konstform, och gör en film till en serietidning på riktigt, aldrig har en superhjältefilm känts så trogen sitt ursprungsmaterial. Miles Morales tar över manteln efter Peter Parker, och med ett metaperspektiv tar den den uttjatade origin-formulan till nya nivåer, och blandar in fantastiska sido-Spindelmän från andra dimensioner, den ena mer fantastisk än den andre. Vad sägs som Spider-Noir (en perfekt Nic Cage) eller Spider-Gwen, Spider-Ham och Peni Parker. Att det är Lego-film-regissörerna Phil Lord och Chris Miller som ligger bakom manuset och är producenter gjorde det rätt uppenbart att jag skulle älska den, och det gör jag verkligen. En av årets mest underhållande bioupplevelser, och banbrytande är ett ord som passar in på många plan. I en rättvis värld vinner den Oscarn för bästa animerade utan konkurrens, men Disney/Pixar är så dominanta att det kan bli svårt att hota Superhjältarna 2 (vars medverkan på denna lista troligtvis påverkades starkt av att jag såg den dagen efter Spider-Man, och då bleknade i jämförelse). 
Kan ses på: Bio
 

 
 
11. BlacKkKlansman
Regi/manus: Spike Lee. Manus: Charlie Wachtel, David Rabinowitz, Kevin Willmott. Skådespelare: John David Washington, Adam Driver, Topher Grace, Harry Belafonte, Alec Baldwin, Laura Harrier
När Shoplifters vann förstapris i Cannes tog Spike Lee hem andraplatsen, med hans comeback till finrummet - åtminstone hans mest hyllade och uppmärksammade film sedan Do the Right Thing, även om han gjort mycket bra däremellan. I början av 70-talet blev Ron Stallworth den förste svarta polisen i Colorado Springs, och så fort han blev kommisarie tog han upp telefonen för att inleda en undercover-utredning av Ku Klux Klan. För det behövdes bara rätt vit polis att hjälpa honom. Vad som följer är ofta underhållande, ofta skrämmande, men hela tiden smärtsamt relevant. Det är områden om Lee är en mästare på att skildra, som han får god hjälp av Chayse Irvins 70-talsdoftande foto och inte minst Terence Blanchards underbara musik, som tillsammans med Lees små blinkningar tar oss tillbaka till den tidens blaxploitation-filmer och polisfilmer. Utan att spoila för mycket så är det en scen där de klipper mellan ett klan-möte och ett medborgarrättsmöte, och det är en av årets starkaste scener. När Lee vid filmens slut visar oss att vi inte kommit särksilt långt från den tidens rasism tappade hela biosalongen andan, en tyst chock föll över alla och det var bland det mäktigare jag upplevt på en biograf, den kollektiva insikten. Vänta er att BlacKkKlansman dyker upp bland många Oscarskategorier, inte minst har Lee chansen att få revansch på akademins oförklarliga icke-nomineringar av Do the Right Thing. Skådespelarinsatserna från John David Washington (ja, det är Denzels son) och Adam Driver ska inte glömmas heller, och Topher Grace är precis så äcklig som David Duke som han förtjänar.
Kan ses på: fåtal biografer fortfarande, och säkert snart på VOD
 

 
Nu väntar bara 10 ynka filmer innan vi kan se fram emot 2019 års filmer...