All I want for christmas is..."Roma" på bio, och det får vi!

December kommer inte att erbjuda något överflöd av kvalitetsfilmer, men det finns toppar som ser ut att ge 2018 en värdig avslutning. Höjdpunkten kommer inte vara lätt för mig att sälja in, men hear me out. 
 
 
Roma
De flesta kritiker verkar vara eniga om att Alfonso Cuaróns personliga nya film Roma är årets klart bästa film. Åtminstone har jag inte hört ett enda negativt ord om filmen sedan den visades på Venedigs filmfestival, där den också vann Guldlejonet för bästa film. Efter filmer som Prisoner of AzkabanChildren of Men och Gravity återgår han nu till sina mexikanska rötter, med en högst personlig historia om hans uppväxt i Mexiko City på 70-talet, och inte minst hans mamma. Det är en vackert berättad historia om en medelklassfamilj under ett år i staden, ännu vackrare skildrat via det svartvita 65mm-fotot. Har läst otaliga kommentarer som trycker på att det här är en film med stort F som ska upplevas på största möjliga duk, med bästa möjliga ljud. Det är en Netflix-film och kommer till tjänsten till 14:e december, men i en satsning som inte liknar något annat ges den distribution på biografer världen över redan 7:e december (rent tekniskt sett visades Paul Greengrass Utöya-film 22 July också på bio i Sverige, men det blev inte lika uppmärksammat), allt för att öka dess redan starka Oscarsaktier. I Sverige kan man se den i Stockholm (Bio Rio, Zita, Capitol), Göteborg (Bio Roy, Capitol), Malmö (Spegeln, Panora), Lund (Kino), Umeå (Folkets Bio) vad jag hittat. Jag förstår om de flesta inte ser poängen med att se den på bio, eller hur stort det här faktiskt är, men en sann filmälskare väljer att se den på bio, och jag hoppas fler tar denna unika chans. Premiär: 7/12 (bio), 14/12 (Netflix)
 
 
Spider-Man: Into the Spider-Verse
När ni har sett svartvitt mexikanskt drama får ni göra en helomvändning och vända blicken mot animerade superhjältar. För äntligen får vi ta del av en ny Spider-Man - jag vet vad ni tänker, har det inte kommit en miljard nya filmer om honom senaste 16 åren? Både ja och ja, men läs vidare så fattar ni vad jag menar snart - nämligen Miles Morales, och inte Peter Parker. Okej, Peter Parker är med, men nu är han äldre och lite tröttare, och redo att guida den nya Spider-Mannen, Miles. Tillsammans med en hel drös andra Spider-Mans från andra dimensioner som måste stoppa en superfiende. Låter kanske förjävligt, men ser fantastiskt ut. Inte minst för att genierna bakom The LEGO Movie ligger bakom den (inte som regissörer dock, men manus osv). Även en grym röst-cast med Shameik Moore, Jake Johnson, Mahershala Ali, Hailee Steinfeld och Nicholas Cage. Redan blivit superhyllad och Oscarstippad, så denna vill ni inte missa. Premiär: 14/12
 
 
Blindspotting
Efter att ha fått längta hela året sedan filmens premiär på Sundance filmfestival i januari får den till Sverige. Carlos López Estrada skildrar en vänskap i ett splittrat USA där Daveed Diggs spelar Colin, som nyligen blivit villkorligt frigiven och inte vill tillbaka till fängelset. Men hans bästa vän Miles (Rafael Casal) är bad news, och riskerar att få Colin på villovägar igen. Det ser starkt, underhållande och jäkligt träffande ut, och Diggs har hyllats stort för sin huvudroll. Premiär: 7/12
 
 
Shoplifters
Vid årets upplaga av Cannes tävlade många starka filmer, men Guldpalmen gick till Japans mest hyllade regissör senaste decennierna, Hirokazu Kore-eda, och hans kärleksfulla Shoplifters. Vi får följa en fattig japansk familj som lever trångt och med små medel, som hankar sig fram genom att snatta. En dag hittar Osamu en liten flicka övergiven, och välkomnar in henne till familjen. Men när flickan anmäls försvunnen dyker fler av familjens hemligheter upp. En hjärtevärmare och trolig kandidat att Oscarsnomineras som bästa utländska film. Förhandsvisas på ett flertal ställen, så håll utkik på era lokala småbiografer, bl.a. Kino i Lund, som visar den i samarbete med Musikhjälpen. Premiär: 21/12
 
 
Green Book
Julens mer enkla feelgood-val hittar vi i den amerikanska södern på 60-talet, med Peter Farrellys sanna historia om vänskapen mellan konsertpianisten Don Shirley (Mahershala Ali) och den f.d. utkastaren Tony Lip (Viggo Mortensen), som får jobbet som den förstnämndas chaufför under en turné. Det blir en hel del konfronterande av rasism som detta udda par får hantera, vilket såklart för dem närmre varandra. Inget nytt under solen kanske, men vissa gillar den, och den kan mycket väl dyka upp i en del Oscarskategorier, inte minst för de båda skådespelarna. Premiär: 21/12
 
 
Mary Poppins kommer tillbaka
Ni läste rätt, Marry Poppins kommer tillbaka, och den heter faktiskt precis så, hur oinspirerat det än må vara, men det är rakt på sak i alla fall. Och det kommer med all säkerhet vara sockersött och välgjort, värmande och trevligt för hela familjen. Och inte minst får vi mer av Emily Blunt i huvudrollen, som mycket väl kan komma att ge henne en första Oscarsnominering. Dessutom är ju hela USA:s älskling Lin Manuel Miranda en stor del av filmen, som skådespelare och låtskrivare. Premiär: 25/12 
 
 
Puzzle
Jag fortsätter på feelgood-spåret, med en romantisk komedi om en ensam hemmafru som finner passion för att lägga pussel, och blir upptäckt av den tillbakadragne uppfinnaren Robert. Osv. Folk verkar ändå tycka den är mysig, så varför inte. Premiär: 25/12 
 
 
Bird Box
Nu lämnar vi myspyset för en intensiv thriller från danska Susanne Bier, som tagit hjälp av Sandra Bullock och Sarah Paulson för att skapa obehag i era vardagsrum. Tänk er A Quiet Place fast med syn istället för hörsel, och istället för monster så påverkas man på något vis när man ser något..? Kommer inte ihåg exakt från trailern och vill inte se den igen. Kanske, kanske inte. Premiär: 21/12 (Netflix) 
 
 
The Wife
Det må inte ha delas ut något Nobelpris i litteratur i år, åtminstone inte i verkligheten. I filmens värld följer Glenn Close med sin make Jonathan Pryce till Stockholm för att stå vid hans sida när han mottar priset. Hela deras äktenskap har hon stått vid hans sida, offrat en egen karriär och egna drömmar för att han ska lyckas. Men hur länge kan hon stå ut? Björn Runges film har fått delad kritik, men alla är rörande överens om att Glenn Close är magnifik, och mycket av snacket går kring om hon verkligen kan acceptera att förlora Oscarn mot nykomlingen Lady Gaga när stunden kommer, vi får väl se..! Premiär: 7/12
 
 
En armé av älskande
Hyllad dokumentär om den svenska HBTQ-rörelsens framfart innan AIDS-epedemin tog fart, när kampen handlade om att få bort sjukdomsstämpeln på homosexuella och de första HBTQ-filmerna dök upp. Ett unikt inifrånperpektiv och lärorik skildring av en viktig tid som ofta glöms bort. Premiär: 14/12
 
Missa inte heller visningar av mästerverk som Fanny & Alexander och Spirited Away!
 
 

Bohemian Rhapsody - inte mycket mer än musiken

 
Jag älskar film, som ni kanske vet, och jag älskar Queen, som ni kanske inte lika säkert visste om. Er första tanke då kanske är att Bohemian Rhapsody är den perfekta filmen för mig, eller att jag åtminstone borde ha varit extremt exalterad över den. Förväntningarna var delade, något så pass personligt ger såklart oro över om filmen kommer bli bra, även om det såklart skulle bli kul att se sina idoler porträtteras i en storfilm. Jag fick egentligen svaret redan när trailern släpptes för ungefär ett år sedan - det skulle inte bli en toppenfilm. Trailern var fantastisk på många vis, hur den på ett extremt effektivt vis klipper ihop deras största hits till snuttar ur filmen. Publikfrieri 101. Filmens tagline "The only thing more extraordinary than their music, is his story" speglade inte direkt hur filmen såg ut att bli, men nog om trailern, och mer om filmen.
 
Alla mina fördomar kring trailern stämde. Frågan är bara i vilken ände jag ska börja. Flera gånger under filmens gång berördes jag och blev emotionell, jag satt i min ensamma biosalong och log för mig själv. Varje gång det skedde var i samband med att någon av Queens låtar spelades, eller skapades. Klart som fan en film innehållandes de främsta låtarna som någonsin skrivits blir en succé, men en film är inte särskilt bra om det bara är musiken som är det positiva. Självklart ska musiken vara en stor del av filmen, det uppskattade jag, men det motsätter filmens tagline. Det blir också något kluvet, ska filmen handla om Queens musik eller Freddie Mercury? Som film om skapandet av deras låtar och utveckling av deras musik är den inte helt dum, men filmen är menad som en biopic för Freddie. De är tätt sammanlänkade, och jag vill förvisso ha båda delarna som ett fan, men storyn brister tack vare det. Jag nämnde att filmen innehåller tidernas bästa låtar, alltså deras största hits, och inte en enda låt som överraskar på något vis, jag kunde vartenda ord i varenda låt (kul för mig, men inte särskilt vågat). Filmen har ett spann om 15 år, vilket alltid är en utmaning när det kommer till biopics, även om Malek åtminstone inte behöver åldras artificiellt särskilt mycket. Men generellt är biopics starkare om de fokuserar på en specifik tidsperiod, alternativt leker med tidsepoker som i t.ex. Steve Jobs. 
 
 
Vad händer mellan låtarna då? Ett bristfälligt manus och oinspirerad regi som tillsammans ger en sanslöst generisk och konventionell biopic, allt annat än det som Queens musik och Freddies persona definierade alltså. Det är polerade ytor och trevliga miljöer, men inte mycket utmanar eller visar på kreativitet bakom kameran. Bryan Singer står listad som regissör, som inte gjort något vettigt sedan The Usual Suspects 1995, men ersattes mitt under inspelningen när #metoo kom efter honom, och Dexter Fletcher tog över (vars nästa film bara råkar vara en Elton John-biopic). Jag ska inte ta något från Rami Maleks insatts som Mercury, han gör det med den äran och gör sitt bästa, även om ingen kan leva upp till Freddie. Resterande roller fungerar närmast som spelpjäser som används för filmens syften att skildra Mercury på ett visst vis. 
 
 
Mycket har skrivits om filmens hantering av Mercurys sexualitet i filmen. Efter trailern var många oroliga över att de skulle skygga från hans homosexualitet och mer fokusera på hans förhållande med Mary Austin, som han under många år var förlovad med. Så här i efterhand riktas snarare kritik mot hur Mercury ju längre filmen leder - och ju mer homosexuell han "inser" att han är - också framstår mer och mer som en bad guy inom gruppen. Det hela hade kunnat göras något mer nyanserat och modernt, så mycket kan vi kräva av en film 2018. Hans alltmer intensiva och dekadenta festande går i filmen hand i hand med en mer flambojant persona, drogmissbruk, hans vilja att köra solo och bryta upp bandet, följt av AIDS. Inget utforskas på djupet, vilket också gäller hans ursprung, även om allt åtminstone uppmärksammas. Med varning för spoilers så kan vi passa på att ta upp ett par av de där följderna som i filmen framställs något annorlunda än verkligheten. I en biopic ska kreativa val få tas, och förmodligen blir jag mer känslig när det gäller något jag bryr mig om. I filmen framställs Queens uppbrott enbart som grundat i Freddies girighet. Faktum är att Queen aldrig riktigt splittrades som det framstår i filmen, och i själva verket hade trummisen Roger Taylor gett ut två egna soloskivor under bandets livstid innan Freddie gav ut sin första. De genomgick förvisso en turbulent period i början av 80-talet, men de höll ihop. Det mest problematiska är dock slutet av filmen, där Freddie får sin AIDS-diagnos strax innan deras "reunion" på Live Aid 1985, vilket såklart gör deras återknytning och uppträdande mer känsloladdat. Så vitt vi vet fick han sin diagnos 1987, alltså två år senare. Fine att bolagschefer och regissörer som vill filma succéer ändrar historien på ett sånt här vis, men jag är besviken på gitarristen Brian May och trummisen Roger Taylor som varit med och konsulterat (inte minst eftersom de själva framstår som mer helylle). Freddie hade förtjänat bättre. 
 
 
På tal om slutet är det dock filmens höjdpunkt, återigen spoilers. Efter en rad uppträdanden under filmens gång avslutar de med att återskapa hela deras bejublade uppträdande på Live Aid, och Malek imiterar Freddie som aldrig förr. Det blir rätt mäktigt, även om jag satt och hoppades på att de skulle klippa till den riktiga inspelningen av konserten. Jag hoppas att alla som ser filmen som inte tidigare älskade Queen, nu upptäcker deras låtskatt. Det finns säkerligen mycket jag skulle kunna skriva mer utförligt, men ska inte vara den som är den. Mitt råd är att göra som jag gjort medan jag skrivit denna text, se deras konsert från Wembley 1986 (har ni inte DVD:n finns hela tillgänglig på YouTube), det är musikmagi. 
 
 

November ger julafton i förtid på filmfronten

 November hörni, en sjuhelsikes filmmånad, de där toppfilmerna skojar vi inte bort.
 
 
  • SUSPIRIA är något så ovanligt som en nytolkning av en klassiker som verkar betydligt bättre än originalet. Dario Argentos film från 1977 fick titeln Flykten från helvetet i Sverige, och håller på det audiovisuella planet hög klass än idag, men på vissa andra plan har den inte åldrats väl. Däremot ser Luca Guadagninos nya film efter Call Me by Your Name ut att leverera på alla möjliga plan. Den ser visuellt helt makalös ut, intensiteten ser brutal ut och de hysteriska reaktionerna som kommit ut talar sitt tydliga språk. Med Dakota Johnson och Tilda Swinton i täten ser det ut att bli höstens mest underbart obehagliga bioupplevelse, dessutom med musik från Radioheads Thom Yorke som sägs vara något alldeles extra. Premiär: 23/11

 
  • COLD WAR är troligtvis ovan nämnda films raka motsats, ett svartvitt polskt romantiskt drama, som jag säkert skrämt bort flertal från att se med den beskrivningen. Är ni istället mer moget och kulturellt lagda kanske jag kan locka med att det är Pawel Pawlikowskis första film sedan hans Oscarsvinnande Ida, och att han vann pris för bästa regissör i Cannes. Filmen skildrar en romans mellan en pianist och en lovande sångare, vars relation är lika destruktiv som den är blomstrande. Det ser helt jäkla utsökt ut, och har ni sett Ida förstår ni peppen (annars bör ni se Ida). Premiär: 16/11

 
  • WIDOWS är ett steg i en helt ny riktning för Oscarsvinnande mästaren Steve McQueen, efter filmer som Shame och 12 Years a Slave. En thriller som utspelar sig i Chicagos undre värld, där fyra kvinnor har ärvt sina döda mäns kriminella skulder, och som väljer att ta sina öden i deras egna händer. McQueen kan inte göra en dålig film, så mycket är jag säker på, och inget tyder på motsatsen här, något som även festivalreaktioner bekräftat. Med en cast som inkluderar Viola DaviesElizabeth DebickiDaniel Kaluuya, Cynthia Erivo, Liam NeesonColin Farrell och många fler kan ni väl inte annat än bli taggade? 
    Premiär: 16/11

 
  • SORRY TO BOTHER YOU är en av årets stora snackisar inom filmvärlden, som påbörjade sin hype-våg i Sundance i januari, men som alltmer upphaussades i och med dess premiär i USA. Boots Rileys debutfilm är en bisarr satir av dagens kapitalistiska samhälle utspelat i någon form av alternativ verklighet, influerad av ett gäng filmer men helt unik trots allt. Jag tänker inte gå in på fler detaljer, gå bara in i biosalongen med ett öppet sinne och njut av originalitet och galenskap. Jag kan avslöja att den utsökta skådespelartrion i centrum levererar, med Lakeith StanfieldTessa Thompson och Armie Hammer. Det borde räcka. Premiär 2/11

 
  • HOLIDAY är en hyllad svensk film som det länge såg ut som om ingen skulle våga distribuera i Sverige. Varför undrar ni då? Det är en såväl provocerande som utmanande film om kvinnans plats i en mansdominerad värld, en film som SF (eller Filmstaden som det ju heter nu) känner behovet av att lägga till denna meningn till dess beskrivning: "Vi vill varna för att filmen innehåller obehagliga scener.". Trailern som nyligen släpptes tyder på ett fantastiskt bildspråk och berättande, en minst sagt lovande långfilmsdebut från Isabella Eklöf, som beskriver filmen bra här. Premiär: 2/11

 
  • BOY ERASED tar oss tillbaka till grundare vatten, en säkrare film om ett tema som däremot inte alltid är säkert. Filmen är en sann historia om en tonåring som fick sin homosexualitet avslöjad för sina fundamentalistiskt kristna föräldrar, som tvingade honom till ett omvändningsläger, för att "bota" hans sexuella läggning. Ett till synes starkt drama med Lucas Hedges (Oscarsnominerad för Manchester by the Sea) i huvudrollen, med Nicole Kidman och Russell Crowe som hans föräldrar, i regi av Joel Edgerton, som också spelar en biroll. Premiär: 16/11

 
  • CLIMAX är en annan film som kanske kan komma att passa in på temat obehagliga scener, en film som jag sett kallats för en skräckmusikal, bara en sån sak. Mer än en musikal är filmen snarare en dansfilm, med fokus på dansa snarare än pausa. Den delade publiken i Cannes men hålls av många som mästerlig, en film som bör upplevas på stor duk och med rediga högtalare (får en ytterst begränsad distribution, så passa på!). Gasar Noë är inte allas koppar te, men vågar ni ge er ut på djupt vatten kanske det kan vara något för er. Premiär: 16/11

 
  • THE BALLAD OF BUSTER SCRUGGS är bröderna Joel och Ethan Coens nya westerrulle som får premiär på Netflix. Det är en antalogifilm uppdelad i sex kapitel med en cast som inkluderar Tim Blake Nelson, Liam Neeson, Zoe Kazan, James Franco och Brendan Gleeson, m.fl. Coens går aldrig att räkna ut, och festivalreaktioner från hösten lovar gott! Premiär på Netflix: 16/11

 
  • THE OUTLAW KING är ytterligare en film som vi bara får njuta av hemma på Netflix tyvärr, från regisssör David Mackenzie, som gett oss höjdare som Hell or High Water och Starred Up senaste åren. Chris Pine får här sin alldeles egna Braveheart-roll, när han tar sig an Robert the Bruce, som gjorde uppror mot det engelska styret i Skottland i början av 1300-talet. Pine i all ära, men allra mest intressant blir det att se Florence Pugh (från Lady Macbeth) som hans hustru, som fått de flesta positiva omdömena. Filmen har klippts ned till två timmar efter att ha fått mild kritik under höstens filmfestivaler, och ska nu vara skarpare! Premiär på Netflix: 9/11

 
  • TRANSIT är tyske Christian Petzolds nya efter starka Phoenix från 2014, om en man som flyr Frankrike när nazisterna invaderar, coh tar en ny identitet som en död författare vars texter han har i sin ägo. Det blir dock mer komplicerat när han träffar författarens fru. Lär få begränsad distribution i Sverige, men har ni möjlighet så tror jag mycket på den! Premiär: 30/11

 
  • THE FRONT RUNNER är en sån där otroligt tidsenlig biopic om en politisk skandal från 1988, när senatorn Gary Hart ställde upp och gick starkt framåt i presidentvalet, men sänktes av en sexskandal. Jason Reitman gör sällan dåliga filmer, och Hugh Jackman ska föga förvånande vara utmärkt i huvudrollen. Jag blev inte helt övertygad av trailern, men förhoppningsvis kan den överträffa förvätningarna. Premiär: 23/11

 
  • NÄR FJÄRILARNA KOMMER är ett turkiskt familjedrama om tre syskon som aldrig känt varken varandra eller sin far, som de nu samlas för att begrava. Hyllats på festivaler hela året och lär säkerligen hålla bra nivå. Premiär: 30/11

 
  • CREED II fortsätter sagan om Adonis Creed, som i sin Rocky-uppföljare följde i sin faders fotsteg för att bli boxare. Tyvärr är inte Ryan Coogler tillbaka bakom kameran, men förhoppningsvis håller de återkommande skådespelarna med Michael B. JordanTessa Thompson och Sylvester Stallone fanan högt. Sedan ska det bli intressant att se Dolph Lundgren tillbaka som Drago, vars son nu ska ta sig an Adonis. Premiär: 23/11

 
  • OVERLORD är filmen som blandar andra världskriget och zombies, som ni så länge väntat på. Ser trots allt inte helt fel ut. Premiär: 9/11

  • FAHRENHEIT 11/9Michael Moore vs Trumpy, let's get ready to rumble. Premiär: 16/11

  • X&Y är ytterligare ett meta-filmiskt experiment från Anna Odell, efter hennes uppmärksammade och hyllade Återträffen. Jag ska inte gå in på någon handling, för det kommer bara krångla till saker, men Mikael Persbrandt får vara med i leken, om det kan locka någon. Premiär: 23/11

 
  • TORNET är en animerad skildring av ett palestinskt flyktingläger i Libanon, som för varje generation sedan 1948 byggts på höjden. Serilsa och tunga teman visas genom 11-åriga Wardis ögon som hoppfullt blickar framåt, trots 70 år av motgångar. Premiär: 16/11

 
  • GIRLS OF THE SUN visar oss en kurdisk bataljon av kvinnor som alla flytt ISIS som nu slår tillbaka. Eva Hussons film visades i huvudtävlan och har bl.a. Golshifteh Farahani (Paterson) och svenska Evin Ahmad (Dröm vidare) i huvudroller. Premiär: 23/11

 
  • THE OTHER SIDE OF THE WIND är något så cineastiskt frestande som Orson Welles sista film, som han aldrig han slutföra under sin livstid, men som nu klippts ihop med hjälp av Netflix djupa fickor. En film som mer ser ut att likna hans film F for Fake snarare än Citizen Kane, och som hursomhelst lär bli mycket intressant att se, inte minst för den filmhistoriskt intresserade. Premiär på Netflix: 2/11