Intensiv & lovande filmmånad i oktober

September kändes på förhand som en premiärmånad med begränsade utropstecken, och den bleknar än mer i jämförelse med vad som kommer i oktober. Nu börjar bland annat Oscarsfavoriterna dyka upp, omgärdat av en salig och intressant mix av filmer. Mer en något annat bör ni självklart söka upp Uppsala kortfilmfestival som pågår 22-28 oktober, 300 filmer med en blandning av allt ni kan tänka er, väl värt att kolla upp! Vi släppte programmet i fredags och ni kan spana in det här för att bli taggade! 
 
 
First Man - premiär 12/10
Det borde räcka med att säga "från regissören till Whiplash och La La Land" för att få er intresserade, för Damien Chazelle är en av de allra främsta regissörerna just nu, och allt han gör blir till guld. Det verkar vara fallet även i år, när han filmatiserar Neil Armstrongs liv, och den första månlandningen. Det är lika delar ett närgånget porträtt av Armstrong och hans liv som det är ett episkt rymdäventyr när de väl tar sig ut i rymden. Avslutningen ska vara såväl slående som intensiv, en filmupplevelse ni bör vilja se på största bästa duk (typ IMAX). Som Armstrong ser vi Ryan Gosling, som ackompanjeras av Claire "The Crown" Foy, en urstark duo som dessutom har en rad imponerande namn vid sidan om. Vänta er ett antal Oscarsnomineringar.
 
 
Leave No Trace - premiär 26/10
Debra Granik slog igenom med sin andra film Winter's Bone, som kom ut 2010. Den gav henne en Oscarsnominering för bästa manus, och även filmen nominerades till bästa film, och inte minst introducerade den oss för en nyfödd stjärna i Jennifer Lawrence. Sorgligt nog är det tufft för kvinnor att få ytterligare chanser som regissörer, hur framgångsrika deras filmer än är, så därför har det tagit åtta år för hennes nya att komma ut. Leave No Trace debuterade på Sundance filmfestival i januari och har blivit en kritikerfavorit under året, där nykomlingen Thomasin McKenzie fått motta många av lovorden vid sidan om den mer rutinerade Ben Foster. Ett starkt drama om relationen mellan en far och hans tonårsdotter.  
 
 
Private Life - premiär på Netflix 5/10
En film som Netflix sin vana trogen smyger ut utan att göra något väsen kring, trots att det är en rejäl kritikerfavorit med såväl Kathryn Hahn och Paul Giamatti i huvudrollerna, som sällan sticker ut men alltid levererar. Hahn spelar i filmen en författare som gjort allt hon kunnat för att bli gravid, men förgäves, och kampen för att få barn har gjort äktenskapet med Giamattis karaktär skakigare och skakigare. Trailern lovar riktigt gott. Ett liknande fall som med Granik ovan att det tagit Tamara Jenkins elva år att följa upp sin senaste film.
 
 
Goliat - premiär 5/10
Vi får även mycket lovande svensk film i oktober, med Peter Grönlunds nya film Goliat. Efter Tjuvheder är det spännande att se hur han skildrar det karga Sverige på ett ytterst realistiskt vis denna gång! I en liten svensk industristad måste 16-åriga Kimmie ta hand om sin familj när hans pappa döms till fängelse, en uppgift han ännu inte är redo för. Filmen har fått goda omdömen av kritikerna och ser riktigt lovande ut, så vill ni se svensk kvalitetsfilm tror jag det här är ett bra val. Vill ni få mer hårdkokt svensk film kan ni spana in Balkan Noir som kommer 12/10.
 
 
Bohemian Rhapsody - premiär 31/10
Freddie Mercury och Queen står mig extremt nära hjärtat, musik kommer aldrig bli bättre och ingen sångare kan någonsin toppa varken Mercurys röst eller karisma. Kanske borde jag vara supertaggad på en film om just detta, men samtidigt kan jag inte hjälpa att vara orolig till viss mån. Hur ska filmen kunna leva upp till allt detta? Förmodligen går det inte, att rättvist skildra Mercurys liv med samma unikhet som han själv bidrog med genom sin musik är svårt, och trailern tyder inte på det heller. Rami Malek är en jättebra skådespelare, men att vara Freddie är något helt annat. Jag tror det kommer bli en bra och fin hyllning till honom och deras musik, en publikfilm som säkerligen kommer att ge mig en underbar stund i biosalongen. Jag är kluven okej, låt oss bara hoppas på det bästa. Betryggande är dock att Queens kvarvarande originalmedlemmar Brian May och Roger Taylor varit delaktiga i projektet, mindre betryggande är dock att filmen bytte regissör en bit in, efter att #metoo skakat om världen förra hösten. 
 
 
Lycklig som Lazzaro - premiär 5/10
Lazzaro lever i en liten italiensk by där tiden stått stilla, han jobbar på en tobaksodling och är för snäll för sitt eget bästa, till den grad att han ofta misstas för att vara dum. Ägaren av odlingen är inte riktigt lika trevlig, och när hennes son iscensätter sin egen kidnappning blandas Lazzaro in i det hela och de båda bildar ett starkt vänskapsband. Regissör Alice Rohrwacher vann pris för bästa manus när den visades i huvudtävlan i Cannes i våras, där den också tokhyllades.
 
 
Apostle - premiär på Netflix 12/10
The Raid och The Raid 2: Redemption är två av tidernas bästa actionfilmer. Gareth Evans regisserade båda. Nu har han regisserat Apostle, som har premiär på Netflix 12e oktober. Jag kan inte förvänta mig att den lever upp till de två föregående, men uppenbarligen är det lätt att bli taggad. Han har nu flyttat från Indonesien till USA och tagit med sig Dan "Legion" Stevens för att utföra våldsamheter mot en religiös kult som kidnappat hans syster.  
 
 
Bad Times at the El Royale - premiär 17/10
För alla som gillade Cabin in the Woods lika mycket som jag kommer nu Drew Goddards nya film, som ska göra oss fans nöjda. Chris Hemsworth står i centrum för denna skruvade actionkomedi som vi säkerligen kan räkna med ha en härlig twist. Sju främlingar med skellet i garderoben möts på ett mystiskt motell som även det har ett mörkt förflutet. Tror det är bäst att gå in så ovetande som möjligt till den här, men fler namn som kan locka dit er är Dakota JohnsonJeff BridgesJon Hamm, Nick Offerman och många fler.  
 
 
Colette - premiär 19/10
Sidonie-Gabrielle Colette, mest känd som Colette, var under 1900-talets första hälft en av de mer lästa och uppmärksammade författarna, förutom det faktum att hennes böcker gavs ut i hennes mans namn. När de gifte sig upptäckte han hennes potential och utnyttjade det till hans fördel. Men allt eftersom började hon ta över ägenskapet för hennes egna verk, och hennes egna liv. Keira Knightley har hyllats för sin insats i filmen, som ser ut att vara ett tidsenligt kostymdrama som kan säga lika mycket om sin dåtid som vår nutid. 
 
 
The Girl in the Spider's Web - premiär 26/10
Kommer ni ihåg Millenium-trilogin och den efterföljande amerikanska remaken som gjordes av den första svenska filmen för några år sedan? Förmodligen, det var inte så länge sedan och filmerna var bra, men det känns lite underligt att de nu gör en uppföljare som inte ens är en uppföljare då den baseras på den fjärde Lagercrantz-skrivna boken, med ny regissör och nya skådespelare. Men, ersättarna är inte dåliga direkt. Som regissör finner vi Fede Alvarez, som låg bakom rysaren Don't Breathe, och som Lisbeth Salander ser vi Claire Foy, långtifrån hennes roll som Queen Elizabeth i The Crown. Kanske kan bli något trots allt.
 
 
Juliet, Naked - premiär 12/10
Romkom, Ethan HawkeRose Byrne och Chris O'Dowd, det ser ut att bli härligt.
 
 
Christoffer Robin & Nalle Puh - premiär 12/10
Christoffer Robin (Ewan McGregor) har gått och blivit en medelålders man med ett stressigt jobb som håller honom borta från sin familj som börjar tröttna, när Nalle Puh dyker upp, som verkar ha tappat bort resten av gänget. En mörkare fortsättning av sagan som i USA gav ett tudelat mottagande, på det viset att den kan ha varit lite för tung för barnpubliken att hantera. Desto bättre för oss vuxna alltså! 
 
 
A Star is Born - premiär 5/10
Queens musik är inte det enda vi får till biograferna, i A Star is Born gör Lady Gaga sin filmdebut, i Bradley Coopers deubtfilm som regissör. Filmen är den tredje remaken av samma film (skönt med lite originalitet från Hollywood), och jag har länge känt mig avig gentemot den. Allra främst på grund av Cooper som jag ännu inte förlåtit för att han blev Oscarsnominerad för skitfilmen American Sniper (utöver typ allt annat mediokert han gjort), men också för att de påbörjade sin Oscarskampanj i typ mars i år, vilket jag inte riktigt orkar med. Men. Nu råkar det vara så att filmen visats på filmfestivaler under hösten och mer eller mindre alla älskar den. Nu har jag också hunnit se den innan jag fick ut det är inlägget, och...den levererade inte fullt ut. Storyn är platt och borde känts utdaterad redan när 1976-versionen kom ut, den tilltalar mig inte och har därför svårt att beröra mig. Gagas musik är däremot riktigt bra, filmen är snygg och Cooper är inte så irriterande som han brukar vara (hans karaktär däremot, male fragility much?). Lite väl upphaussad för sitt eget bästa, men klart godkänd.
 
 
Halloween - premiär 19/10
Michael Myers är tillbaka och Jamie Lee Curtis är tillbaka, förhoppningsvis blir det läskigt också. 

Spike Lee ger oss hopp om en bra filmmånad i september

Sommaren lider mot sitt slut och hösten gör sig närvarande inte bara i kalendern utan även i luften. Har vi något att se fram emot när vädret successivt försämras och ett ödesmättat val tar all vår energi och livslust? Jovars, några guldkorn går att finna i september, även om det inte ser ut att bli lika bra som förra året. Inte minst har årets kanske mest efterlängtade serie premiär:
 
 
0. Maniac - på Netflix 14/9
Cary Fukunaga (första säsongen av True Detective och Beasts of No Nation) är tillbaka med en trippig tv-serie med Emma Stone och Jonah Hill i en högst oväntad Superbad-reunion. Missa inte för allt i världen! 
 
 
 
1. BlackKklansman - 7/9
På självaste valhelgen kan du fly ångesten med ett drama om...rasism! Jackpot! Snarare kan du försöka se det som ett ställningstagande för rätt sida. När Spike Lee tar sig an den verkliga historien om Ron Stallworth, som i början av 70-talet blev första svarta kriminalaren i Colorado Springs, ekar dagens samhällsklimat starkt. Stallworth gjorde det drastiska valet att infiltrera KKK, vilket - av naturliga skäl - krävde hjälp av hans kollega Flip. Spike Lee sägs vara tillbaka i gammal god storform och ämnet är som klippt och skuret för Do the Right Thing-regissören, att med provocerande humor ta sig an rasism head on, något som gav honom "Grand Prize of the jury" (aka silverpengen) i Cannes i våras. John David Washington har hyllats för sin huvudroll, tillsammans med Adam Driver vid sidan om, och Topher Grace som KKKs ledare David Duke. En film med potential att hålla fram till Oscarsgalan, så missa inte den nu.
 
 
2. Gräns - 31/8
Okej, den har förvisso premiär redan i augusti, men när jag skrev mitt sommarinlägg med filmer att se fram emot var det inte officiellt ännu, så den får vara med här. För Gräns är något att se fram emot, och blev nyligen vald som Sveriges Oscarsbidrag i år (ett smart strategiskt val, även om konkurrensen lär bli stenhård i år). Baserad på John Ajvide Lindqvists novell med samma namn och centrerad kring tullpolisen Tina, som kan lukta sig till mänskliga känslor och avancerar inom poliskåren på grund av hennes förmåga. När hon träffar Vore börjar dock känslor bubbla upp inom henne, och tankar kring sin existens. Hyllad av kritiker när den visades i Cannes, där den ocksåvann det finaste priset inom Un Certain Regard-kategorin (aka näst finaste).
 
 
3. Hold the Dark - 28/9 på Netflix
Netflix har en riktigt stark line-up med originalfilmer (filmer som de själva producerar och alltså inte får någon biopremiär) i höst, och i september är den hetaste filmen Jeremy Saulniers till synes brutala Hold the Dark, åtminstone om hans senaste film Green Room och trailern är något att gå efter. Med hjälp av Jeffrey Wright, Alexander Skarsgård och Riley Keough ser det här ut att kunna bli en spänningshöjare av rang, när Wrights karaktär kontaktas för att jaga en varg som tros ha dödat tre barn och nu fört bort ett fjärde i Alaskas vildmark.
 
 
 
4. A Prayer Before Dawn - 14/8
En brutalare form av boxningsfilm där scenen är placerad i ett thailändskt fängelse, där en brittisk man som inte har något att leva för är fängslad, med boxningsringen som enda drivkraft. Baserad på en sann historia från ett av Thailands mest ökända fängelser, som hade hyllad premiär i Cannes förra året, där inte minst Joe Cole fått de starkaste lovorden för sin insats. Det ser rått och tungt ut, och inget för den kräsmagade, kanske kan man säga att det är en Midnight Express för vår tid. 
 
 
5. Searching - 21/9
Ett tecken på hur den tenkiska utvecklingen tagit över får vi i denna experimentella film där allt är från en skärms synvinkel, vare sig det är en datorskärm eller mobilskärm vi får se är det uteslutande från dessa vi upplever denna värld, precis som verkligheten nästan ser ut idag. Storyn är en thriller där John Chos karaktärs dotter har försvunnit och han måste söka efter hennes digitala fotspår för att hitta henne. Det är en gimmick som sägs fungera otroligt väl, och en film som dessutom ska vara riktigt spännande. 
 
6. RBG - 14/8
Vårens stora dokumentärsuccé på amerikanska biografer var RBG, om Ruth Bader Ginsburg, den första kvinnliga domaren i Högsta Domstolen i USA, som idag, 85 år gammal, fortfarande sitter kvar. En ikon inom kvinnorättsrörelser som kämpat för jämställdhet under hela sin karriär. En med all säkerhet inspirerande och värdig dokumentär om en fantastisk kvinna, och perfekt upladdning inför spelfilmen om henne som kommer i februari/mars i Sverige, med Felicity Jones i huvudrollen.  
 
7. Unga Astrid - 14/8
Till slut så kommer nu en biopic om vår mest älskade författare i Sverige, Astrid Lindgren. Filmen skildrar dock inte hennes författarskap i första hand, utan fokuserar på henne unga år. Hon var tidigt ute med att bryta mot samhällets normer och bana sin egna väg. Filmen är dock relativt fritt tolkad kring de händelser som skildras, och Lindgrens egna dotter har sagt att Astrid nog inte skulle uppskattat den. Den har dock fått goda omdömen, inte minst för Alba Augusts rolltolkning. 
 
8. Flotten - 21/9
1973 genomfördes ett ytterst märkligt experiment kring mänsklig interaktion, då 11 personer placerades på en flotte som skulle ta dem över Atlanten. Syftet var att studera våld och konflikter, men blev mer omskriven i pressen som "sexflotten", på grund av de rykten som spreds om vad som egentligen försiggick där ute på havet. Nu samlas de igen 43 år senare för att minnas och komma fram till vad som egentligen hände. Låter som en minst sagt fascinerande dokumentär från svenske Marcus Lindén, och betydligt mer intressant än dagens "experiment" på paradishotell och kärleksöar. 
 
9. The Land of Steady Habits - 14/9 på Netflix
En annan av Netflix filmer som landar i september är Nicole Holofceners nya dramakomedi med alltid briljanta Ben Mendehlson i huvudrollen som en medelålders man som genomgår en livskris. Det låter kanske inte särskilt nytt, men Holofcener har en känslig regissörshand som säkerligen kan få det att kännas speciellt. 
 
10. A Simple Favor - 28/9
Vi avslutar månaden med stiliserad och pulpig thriller med Blake Lively och Anna Kendrick. För regin står något oväntat Paul Feig, som är mest känd för sina komedier (BridesmaidsSpy), men som här bytt spår till mystiskt drama där Stephanie försöker ta reda på Emilys försvinnande från stan, där man aldrig verkar kunna räkna ut exakt vad som sker under ytan. Det finns något spännande med det här som får mig att se fram emot det, kanske för att den känns så självmedveten, utan att göra humor av det. 
 
 
Vill ni uppleva mer motstånd bortkopplat från valrörelsen får vi från Frankrike och andra världskriget Smärtan, från Östtysklands förtryck får vi Den tysta revolutionen och i det svenska 90-talet får vi följa Stieg Larssons (ni vet Millenium-författaren) kamp mot de högerextrema krafterna som växte sig starka i Mannen som lekte med elden, i en underlig semidokumentär om hans jobb med Expo, relevant som aldrig förr, men frågan är hur den blir. Ytterligare en Predator-film, denna gång av Shane Black (The Nice Guys, Iron Man 3) får vi också, men fortfarande utan Arnold. Det kan faktiskt bli en hyfsad tolkning. 

Regnbågsfärgade filmer för Prideveckan

I fredags inleddes Prideveckan i Stockholm, som i år står värd för EuroPride, vilket inspirerade mig att skriva ihop en liten text om de bästa HBTQ-filmerna från senaste ca tio åren. Att representation är viktigt bör de flesta förstå vid det här laget, och att alla personers olika berättelser får skildras på film är något jag finner otroligt viktigt, som såväl människa som filmälskare. Det faktum att Love, Simon i år blev det första tonårsdramat med en homosexuell protagonist producerad av en stor studio säger mycket om hur industrin ligger efter, men det betyder inte att guldkornen inte finns där och fortsätter att göras. Nästa steg är att de riktigt stora filmerna vågar vara progressiva. Ofta ligger problemet i att de inte får samma uppmärksamhet eller inte söks upp på samma vis av en bred publik, även om det har blivit bättre, inte minst sedan Brokeback Mountain snuvades på Oscarn för bästa film. Bioaktuellt den här sommaren har bl.a. just Love, Simon varit, samt Sebastian Lelios drama Olydnad, som jag skrev om i mitt förra inlägg. 24:e augusti kommer även lovande The Miseducation of Cameron Post, om en tonårstjej som skickas till ett religiöst läger för att omvändas till heterosexualitet (ett tema vi kommer få i höst/vinter med potentiella Oscarsfilmen Boy Erased). Jag har sett långt ifrån allt (om än mer än dessa), men här kommer några av de senaste årens allra bästa filmer. 
 
 
Carol (Todd Haynes, 2015)
Det mest lidelsefulla dramat ni kan se, och bland de vackrare filmerna som gjorts. Baserat på en roman av Patricia Highsmith skildras här romansen mellan mellan Carol och Therese, en missnöjd hemmafru och en butiksarbetare som drömmer om något mer. Cathe Blanchett och Rooney Mara är fullkomligt magiska i huvudrollerna, och den senare borde tveklöst ha vunnit Oscarn, även om de båda nominerades. Även Carter Burwells drömska musik och Ed Lachmanns utsökta 16mm-foto nominerades (och borde kanske vunnit), och gör er tid välspenderad. Tyvärr missade den nomineringar för bästa film och Todd Haynes regi, och vi kan spekulera i varför (den fick totalt 6 nomineringar). 
Kan ses på: SVT Play, Netflix, Cineasterna.se, iTunes etc. 
 
 
God's Own Country (Francis Lee, 2017)
En av förra årets starkare filmer som inte fick den publik den förtjänade, filmen som kallats för "en skotsk Brokeback Mountain". Likheten återfinns i filmens setting, som är bland fåren ute på landet, dit Gheorghe kommer som säsongsarbetare för att hjälpa till på Johnny Saxbys farm medan hans far är sjuk. Johnny är en tuff kille som sällan släpper någon nära, men det som är uppfriskande med filmen är att det fakutm att han är gay inte ifrågasätts trots den lilla byn han kommer ifrån. Men ju mer tid de båda motvilligt spenderar med varandra ute bland fåren, desto mer kan han släppa sin gard. Utmärkt skådespel och ett slut som även det sticker ut gör det till en pärla på temat. 
Kan ses på: Cineasterna.se, Cmore, iTunes, SF Anytime, etc.
 
 
En enda man (A Single Man, Tom Ford, 2009)
En av mina personliga favoritfilmer alla kategorier är modedesignern Tom Fords briljanta och vackra A Single Man (som ni kan se på bloggens header), med en lika magnifik Colin Firth i huvudrollen. Filmen skildrar en professors återanpassning efter att han förlorat sin pojkvän ett år tidigare, i 60-talets Los Angeles. Den är så fruktansvärt drabbande och välgjord, så estetiskt fulländad och med skådespel som tar andan ur en. Att *bara* Firth nominerades till en Oscar är galenskap, då filmen hade förtjänat mycket mer än så. 
Kan ses på: SF Anytime, Plejmo, iTunes. 
 
 
Moonlight (Barry Jenkins, 2017)
Filmen som blev historisk när den vann Oscarn för bästa film, som första HBTQ-film. Barry Jenkins mästerverk gör det ovanliga att skidlra en ung svart mans homosexualitet, och som han gör det. Chirons resa berättas i tre delar, med tre lika duktiga skådespelare i rollen, från liten och tanig till muskulös och till ytan tuff. Likt de ovan två filmerna är det estetiska lika briljant som det berättarmässiga, en subtil men ack så berörande historia om en ung mans sökande efter en identitet i en värld där han inte kan accepteras. 
Kan ses på: Viaplay, Plejmo, SF Anytime etc. 
 
 
Blå är den varmaste färgen (La vie d'Adèle, Abdellatif Kechiche, 2013)
Filmens som smått chockade Cannes filmfestival 2013 med sina utdragna sexscener, men som trots det vann Guldpalmen och hyllades världen över. Med all rätt, för det är en på alla vis fantastisk film. Filmen skildrar Adèles liv, från det att hon möter Emma, som hjälper henne finna sig själv i sin sexualitet, och sedan utvecklas vidare. Filmens storhet ligger främst i prestationerna från Adèle Exachopoulos och Léa Seydoux, som dessutom fick vara med och dela Guldpalmen med regissören (något som aldrig hänt tidigare eller efter). 
Kan ses på: Cineasterna.se, iTunes, SF Anytime, Plejmo osv.
 
 
Weekend (Andrew Haigh, 2011)
Mindre skala och betydligt mindre uppmärksammad är Andrews Haighs brittiska drama Weekend, om Russell och Glen, som efter ett one-night-stand utvecklas till något mer. En film på temat som inte gör en grej av att de är gay, den görs inte till en issues-film där frågor kring acceptans eller identitetskriser undviks, vilket gör den så mycket starkare. Främst Tom Cullen är strålande som den mer osäkra Glen, även om Chris New gör det bra som motpart.
Kan ses på: Cineasterna.se, SF Anytime, TriArt osv.  
 
 
Laurence Anyways (Xavier Dolan, 2012)
Xavier Dolan har gjort ett flertal filmer på temat, där inte minns hans imponerande debut Jag dödade min mamma är värd att söka upp. Men Laurence Anyways är på en helt annan nivå, om Laurence under en tioårsperiod, som inser att han inte alls är en han, utan en hon, och transformeras till sitt rätta jag. Det är en lång film, men den utnyttjar sin tid på ett magnifikt vis och uppvisar ex antal slående visuella scener och ett briljant skådespel. En film ni inte vill missa. 
Kan ses på: Cineasterna.se, FolketsBio.se, SF Anytime osv.
 
 
Beach Rats (Eliza Hittman, 2017)
En annan av förra årets mindre uppmärksammade filmer som dock hade förtjänat mer är Eliza Hittmans råa Beach Rats, om tuffa tonårsgrabben Frankie som spenderar dagarna med polarna eller nya tjejen, men på kvällarna chattar med män framför webcam, i keps och hoodie för att ingen ska känna igen honom. Harris Dickinson imponerar i huvudrollen, i balansgången som sker hos den tuffa men sårbara killen som måste upprätthålla sitt rykte, men innerst inne vill kunna vara sig själv. 
Kan ses på: Cineasterna.se, iTunes, Plejmo etc. 
 
 
 
Heartstone (Guðmundur Arnar Guðmundsson, 2016)
Islands bidrag till denna lista kommer i form av den starka ungdomsskildringen Heartstone, om bästa vännerna Tór och Kristján. Medan den förstnämnda blir kär i en av den lilla fiskebyns tjejer blir den senare kär i den förstnämnda. Det är ett kargt och ensligt ställe där normbrytande beteende straffas hårt, vilket gör Kristjáns tillvaro plågsam, då han inte har något annat val än att hålla god min. En snygg film med imponerande prestationer från de unga skådespelarna. 
Kan ses på: Plejmo, TriArt, SF Anytime, Cineasterna.se.
 
 
En fantastisk kvinna (Una mujer fantastica, Sebastian Lelio, 2017)
Årest Oscarsvinnare för bästa utländska film kommer från Chile och har sin stora styrka i sin leading lady, Daniela Vega. Hon spelar Marina, en transsexuell kvinna som efter sin äldre pojkväns död måste hantera såväl sin egna sorg som hans familjs trångsynta ignorans gentemot hennes rättigheter. Utöver att vara en fantastisk film är den efterlängtad i och med det faktum att Daniela Vega själv är transsexuell, och inte en heterosexuell man med lite extra smink (jag kollar på dig Jared Leto). 
Kan ses på: Kommer finnas tillgänglig att hyra fr.o.m. 30 juli.
 
 
Call Me By Your Name (Luca Guadagnino, 2017)
En av förra årets absolut bästa filmer (som också kom trea på min topplista från 2017) är Luca Guadagninos sommarromans från norra Italien, Den är så pass vacker och njutbar att jag i juni reste till just norra Italien och vandrade vid samma ruiner som Elio och badade i samma vatten. Timothée Chalamet slog igenom rejält med sitt Oscarsnominerade porträtt av 17-åriga Elio, som faller för Oliver, en sommargäst i deras hus som hjälper Elios far med sin forskning. En synd och skam att de aktörer bakom dessa roller inte nominerades, inte minst med tanke på Michael Stuhlbargs otroligt starka tal till Elio, som borde livesändas 24/7 under hela Prideveckan. Den nominerades åtminstone till bästa film, vann för bästa manus och borde vunnit för bästa låt, Sufjan Stevens underbara Mystery of Love. 
Kan ses på: SF Anytime, Plejmo, iTunes osv.
 
 
120 slag i minuten (120 BPM, Robin Campillo, 2017)
Regissör Robin Campillos delvis självbiografiska redogörelse av sin tid inom ACT UP Paris under 90-talet blev den mest hyllade filmen i Cannes förra året (sorry Ruben, men så var det faktiskt). De kämpade för att få myndigheter och läkemedelsföretag att ta AIDS-epidemin på allvar, för att hitta botemedel och bättre mediciner. I filmen får vi följa nykomlingen Nathan, som på mötena träffar en av de mer framstående aktivisterna, Sean, som själv är drabbad. Nahuel Pérez Biscayart imponerar inte minst som Sean, och filmen är stark om än något utdragen, men värd att se för inblicken i den tidsperioden. 
 
 
 
Pride (Matthew Warchus, 2014)
Ett smittsamt feelgood-drama från en gruvstad i England 1984, där arbetarna går ut i strejk, och får oväntat stöd från Pride-rörelsen. En film som rent kvalitativt inte når upp till alla ovanstående filmer, men som i sina kontraster mellan de olika världarna är otroligt älskvärd för det. En hel drös bra skådespelare dessutom!
Kan ses på: iTunes, Cineasterna.se, TriArt. 
 
 
Tangerine (Sean Baker, 2015)
En föregångare till En fantastisk kvinna när det kommer till rättvisande representation av transpersoner i och med Mya Taylor och Kitana Kiki Rodriguez, som spelar de transsexuella prostituerade Alexandra och Sin-Dee i denna energiska julfilm. Eller, den utspelar sig åtminstone på julafton, när Alexandra spenderar hela dagen med att hitta sin hallick som varit otrogen mot henne. Sean Bakers genombrott blev mest känd som "iPhone-filmen", eftersom hela är inspelad med en iPhone, men har många ttribut som gör den värd att kolla upp.
Kan ses på: Netflix. 
 
 
The Handmaiden (Chan-wook Park, 2016)
Ett visuellt slåeende kammarspel från Sydkorea som var en av 2016 års absolut bästa filmer, ett intrikat drama fullt av intriger och utvecklingar som är svåra att sammanfatta kort här. Men jag kan säga så här mycket, ni kommer inte ångra att ni såg den. Fotot, musiken, skådespelet, allt är mästerligt.
Kan ses på: Cineasterna.se, Cmore, iTunes, SF Anytime.
 
 
The Kids Are All Right (Lisa Cholodenko, 2010)
Många av filmerna här lutar åt det mer tungsinta dramatiska hållet, därför är det skönt att kunna slänga in lite feelgood, som dessutom är helt underbar. Julianne Moore och Annette Bening spelar paret Jules och Nic som båda inseminerades från samma donator för många år sedan, men vars barn nu vill söka upp sin biologiska pappa. Filmen nominerades till bästa film, manus och både Moore och Mark Ruffalo fick varsin. 
Kan ses på: Cineasterna.se, iTunes, osv. 
 
 
The Normal Heart (Ryan Murphy, 2014)
Mer Mark Ruffalo och mer aktivism kring AIDS. Denna gång från USA och epidemins tidiga dagar, när mycket ännu var okänt och rädslan spreds allt mer. Ruffalo spelar Ned Weeks, som gick i bräschen för att uppmärksamma och skapa medvetenhet kring frågan. Massvis av bra skådespelare i en film som kunde varit bättre, men som ger en bra inblick i hur det var där och då. 
Kan ses på: HBO Nordic. 
 
 
Beginners (Mike Mills, 2010)
Vi avslutar med Mike Mills varma dramakomedi om Oliver, vars mamma dog efter 44 års äktenskap med hans far, som ett halvår senare kom ut som gay, vid ca 80 års ålder. En trevligt omväxling mot alla ungdomliga karaktärer som resterande filmer presenterat, och Christopher Plummer blev med sin Oscar för rollen äldst någonsin i kategorin. 
Kan ses på: SF Anytime, Plejmo, Blockbuster.