Bästa filmerna 2018 - fast inte i Sverige

 
Varje år är det många av de bästa och mest intressanta filmerna som aldrig når till Sverige, eller så dyker de med lite tur upp på en filmfestival, och kanske så småningom på någon streaming-sajt eller på VOD. Gemensamt är ofta storleken på filmen, det handlar allt som oftast om smala independentfilmer utan större namn som filmbolagen inte tror kommer locka publik här i Sverige. Men jag vill ändå uppmärksamma några av de främsta filmerna jag önskar dyker upp i Sverige på ett eller annat vis, som jag sett på festivaler eller amerikanska iTunes, och som ni bör hålla utkik efter. För att hålla mig till topp 10 fick jag peta härliga dramakomedin Hearts Beat Loud, som dock finns tillgänglig i Sverige nu, med Kiersey Clemons och Nick Offerman. Fin pappa/dotter-relation och ljuv musik. Även Blame, regisserad, skriven, producerad och med huvudroll av - vid inspelningen - 21-åriga Quinn Shephard, ojämn film men en lovande karriär att se fram emot. Ett gäng av dokumentärerna från min lista av 2018 års bästa dokumentärer skulle också ha kunnat hamna här. Men nu är det den här tian ni får, enjoy!
 

 
 
10. Thunder Road
Regi/manus: Jim Cummings. Skådespelare: Jim Cummings, Kendal Farr, Nican Robinson, Jocelyn DeBoer, Chelsea Edmundson.
Listan kommer att ha ett antal debuter från regissörer, men bara här står regissören även för huvudrollen, när Jim Cummings gör långfilm av sin tidigare kortfilm med samma namn. Cummings spelar polisen Jim Arnaud, som har en bråkig relation med sitt ex som han också har en dotter med, och som genomlider ett mentalt sammanbrott när hans mamma dör. Till begravningen har han förberett ett dansnummer till tonerna av Bruce Springsteen, och redan här har filmen sin höjdpunkt i en utdragen och absurd sekvens. Han vill bara vara en bra pappa och en bra polis efter det, men har svårt att kontrollera sina känslor och sina impulser, vilket ger lika delar komisk som sorglig effekt. 
 

 
 
9. Monsters and Men
Regi/manus; Reinaldo Marcus Green. Skådespelare: John David Washington, Anthony Ramos, Kelvin Harrison Jr., Chanté Adams, Rob Morgan, Stacey Buono, Jasmine Cephas Jones.
Å ena sidan ett vid det här laget hyfsat bekant drama om en polisskjutning av en obeväpnad svart man, å andra sidan ett starkt sådant drama. Sammanvävt kring tre olika karaktärer som på ett eller annat vis påverkas av dödsskjutningen får vi se olika perspektiv på händelsen. De hänger inte ihop direkt utan skymtar varandra mer i periferin, och storyn delas upp i tre delar där skiftningen sker sömlöst utan att kanske få några konkreta svar (vilket jag ser som ett plus). Inte minst John David Washington ("BlacKkKlansman") imponerar som den kluvna polisen, som antingen behöver backa sitt yrke eller sitt samhälle. 
 

 
 
8. Madeline's Madeline
Regi/manus: Josephine Decker. Manus: Donna di Novelli. Skådespelare: Helena Howard, Miranda July, Molly Parker.
En av förra årets mest artistiskt utmanande filmer, som bryter gränser och går bortom det konventionellt filmiska. När en film beskrivs på detta vis kanske ni anser att den borde hamna högre, och det kanske den borde egentligen, och så småningom kanske den gör det. Josephine Decker satsade verkligen allt i denna historia om en tonårstjej som går in lite väl mycket i teaterpjäsen hon är med i, där hon uppmuntras av regissören som imponeras av hennes mod och talang. I centrum står Helena Howard, som står för ett maffigt genombrott, och Decker har beskrivit filmen som en relfektion av själva skapandet av filmen, där Howard tänjde på gränserna för att uppnå det Decker ville få fram. Det hela har gett ett fascinerande slutresultat som kan vara stundtals ojämn men som jag ser fram emot att uppleva igen. 
 

 
 
7. Who We Are Now
Regi/manus: Matthew Newton. Skådespelare: Julianne Nicholson, Emma Roberts, Zachary Quinto
Det har nu gått ett tag sedan jag såg Who We Are Now, det var på Stockholms filmfestival redan 2017. Den fick sin officiella premiär 2018 men dök aldrig upp i Sverige. Vilket är synd med tanke på kvaliteten filmen besitter, inte minst via Julianne Nicholsons Oscarsvärdiga huvudroll, som äger duken från start till mål. När Beth (Nicholson) åkte i fängelse tog henens syster och hennes man över vårdnaden över hennes son, och nu när hon är ute kämpar hon för att få tillbaka honom. Starkt och gripande drama. 
 

 
 
6. Diamantino
Regi/manus: Gabriel Abrantes & Daniel Schmidt. Skådespelare: Carloto Cotta.
2018 års mest absurda film kommer nog ändå från Portugal, i form av Diamantino. Filmer kretser kring landets stora fotbollsstjärna, bäst i världen, med slickat hår, ett mindre slott och mer pengar än någon behöver. Allt för honom är yta, och så även hans intellekt, något hans familj utnyttjat genom att förskingra hans pengar. Men filmen är mer än bara en Ronaldo-satir, när Diamantinos karriär kraschar genomlider han en smärre kris och filmen tar upp ämnen som fascism, flyktingkrisen, genmodifiering och mycket mer. Samt fluffiga hundar och rosa moln. Köper man det hela så kan ni få en underbar filmupplevelse, annars finns nog risken att ni ogillar den. Jag köpte den och gillade den starkt!
 

 
 
5. Skate Kitchen
Regi/manus: Crystal Moselle. Skådespelare: Rachelle Vinberg, Nina Moran, Ardalia Lovelace, Jules Lorenzo, Jaden Smith
Efter grymma dokumentären The Wolfpack gör nu Crystal Moselle sin fiktionsdebut i långform. Men hon tar inspiration och hjälp från verkligheten även här, i sin skildring av det kvinnliga skate-kollektivet Skate Kitchen (@theskatekitchen på Instagram). Storyn är dock fiktion och har fokus på Camille, som nyligen flyttat in hos sin mamma igen, som inte gillar att hon spenderar all sin tid på brädan. I sin tonårsrevolt tar hon sig in till storstan New York och söker upp en grupp tjejer hon hittat på Instagram, och imponerar tillräckligt för att få deras uppmärksamhet. Sedan följer vänskap, drama, bråk med andra skejtare och förbjuden kärlek, allt som hör coming-of-age-filmer till. Men det görs bra, snyggt och engagerande, definitivt värd din tid. 
 

 
 
4. Genèse
Regi/manus: Philippe Lesage. Skådespelare: Théodore Pellerin, Noée Abita
En av de starkare filmerna jag såg på årets (läs. 2018) upplaga av Stockholms filmfestival var kanadensiska Genèse, den tredje filmen från Philippe Lesage. Den följer syskonen Guillame och Charlotte i deras snåriga resa mot vuxenlivet, när de finner sig själva i sin sexualitet. Guillame går på ett internat för pojkar, han är klassens clown och populär, och oskiljaktigt från sin bästa vän. Men inom honom växer känslor som han först inte vill acceptera, och som hans kompis verkligen inte kan gå med på. Filmen bjuder på en av de allra främsta komma ut-scenerna i en film någonsin, och urstarkt skådespel från Théodore Pellerin (som också syntes i en mindre roll i Boy Erased i höstas). Även Noée Abita ("Ava") imponerar som Charlotte, som i försök att växa upp snabbare byter till sig en äldre pojkvän, något som har såväl för- och nackdelar. Filmen hade fått ett högre betyg om Lesage inte valt att relativt abrupt avbryta storyn för att introducera nya karaktärer och helt ny setting. Mot slutet får vi se yngre ungdomar på sommarläger, som upplever sin första förälskelse. Jag förstår poängen - och tydligen är denna dels huvudkaraktär med i Lesage tidigare film Les démons - men det passar inte riktigt in. 
 

 
 
3. American Animals
Regi/manus: Bart Layton. Skådespelare: Barry Keoghan, Evan Peters, Ann Dowd, Blake Jenner
En av fjolårets mest intressanta filmer kommer från Bart Layton, som här gör sin debut inom fiktionsfilm efter sin Bafta-vinnande dokumentär The Imposter. Men han lämnar inte dokumentärfilmandet bakom sig helt, utan skapar här en hybrid mellan de båda konstformerna. 2003 utförde fyra college-studenter en konstkupp, som började med att en av killarna kände att han behövde en spännande historia för att verkligen kunna bli den konstnär han aspirerade att bli. De var smått uttråkade grabbar som sett för mycket film och trodde att det inte skulle bli några problem. Det mest fascinerande med filmen är att Layton dels återskapar händelserna med skådespelarna som vilken film som helst, men samtidigt klipper han in intervjuer med de verkliga personerna. Det är en mix som hade kunnat fått filmen att förlora tempo och kännas styltig, men som fungerar helt sömlöst och snarare förhöjer upplevelsen. Visst kan man bli frustrerad över vilka idioter de är, men det är underhållande och riktigt spännande rakt igenom. Evan Peters klar MVP i casten, även om Barry Keoghan levererar han med. Har sedan jag först skrev det här blivit tillgänglig på bl.a. SF Anytime och Plejmo, och kan därför avnjutas i Sverige. 
 

 
 
2. We the Animals
Regi/manus: Jeremiah Zagar. Manus: Daniel Kitrosser. Skådespealre: Sheila Vand, Raúl Castillo, Isaiah Kristian, Josiah Gabriel, Evan Rosado. 
En av pärlorna från förra året som inte fått samma uppmärksamhet som några av de andra filmerna här i toppen, men som trots allt jämförts med såväl Moonlight som The Florida Project, senaste årens bästa filmer. Riktigt dit når den inte, men det finns mycket att hämta här ändå. En uppväxtskildring om bröderna Manny, Joel och Jonah som lever i enkla förhållanden med sina föräldrar. Jonah står i fokus och är inte riktigt som sina äldre bröder, han är mer timid och osäker på sig själv, medan hans bröder hittar på allt möjligt. Föräldrarna bråkar och när pappan väl är hemma så kommer ofta knytnävarna fram. Jonah tar sin tillflykt till att tecknande, där han skapar sin egna fantasivärld. En gripande och ytterst imponerande debut från Jeremiah Zagar, som tydligt får fram en vision som få etablerade ens klarar av. Riktigt snyggt och kornigt foto dessutom, utmärkt musik och prima skådespel, från såväl barnen som de mer etbalerade föräldrarna Sheila Vand ("A Girl Walks Home Alone at Night") och Raúl Castillo ("Looking", "Seven Seconds"). 
 

 
 
1. Eighth Grade
Regi/manus: Bo Burnham. Skådespelare: Elsie Fisher, Josh Hamilton, Emily Robinson.
Om ni läste min topp 10 så visste ni om att Eighth Grade skulle dyka upp här, då jag skrev redan då att den hade fått plats på övre halvan där. Det är en av 2018 års mest älskvärda filmer och starkaste debuter i form av komikern Bo Burnhams regi. På ett otroligt självsäkert vis lyckas han skildra livet ur en 13-årig tjejs ögon på det mest autentiska och uppdaterade sätt ni kan tänka er. Normalt brukar den här typen av coming-of-age-filmer ha fokus på high school-elever, men här får vi perioden precis innan. Kayla framställer sig själv som självsäker och utåtriktad i sin videoblogg, men vi märker tidigt att hon i skolan är betydligt mer osäker och tystlåten. Och hemma sitter hon bara med mobilen och scrollar igenom Instagram och tar selfies. Sällan - om någonsin - har en film känts så sann mot tiden vi lever i, där skärmar mer och mer tagit över. Elsie Fisher är sanslöst bra som Kayla, det är årets stora genombrott och en roll som egentligen borde ha gett henne en Oscarsnominering (känner ni igen hennes röst - troligtvis inte - så är det från "Despicable Me-filmerna, där hon röstar Agnes). Tillsammans skapar Fisher och Burnham alla känslor (bokstavligen talat "all the feels"), det är stundtals plågsamt att följa hennes pinsamma eskapader, men det finns så mycket kärlek och glädje också. Även om Fisher är MVP får vi inte glömma Josh Hamilton som Kaylas tålmodiga och kärleksfulla pappa, som delar en av förra årets finaste filmscener med Fisher. Plus i kanten för Anna Merediths synthmusik. Älskar den här filmen innerligt. Visas på BUFF filmfestival i Malmö sista veckan i mars, en få förunnad möjlighet att få se den på bio i Sverige, håller tummarna för att den åtminstone släppts på VOD så småningom. Vunnit en del finfina priser, bl.a. bästa regidebut av Director Guild of America (där Burnham snuvade Bradley Cooper på konfekten), samt bästa originalmanus av Writers Guild of America (där den snuvade flera Oscarsnominerade manus på sina konfekter). Gucci!

Bästa kärleksfilmerna på Cineasterna

Only Lovers Left Alive
 
Ett helt osponsrat inlägg om de allra bästa romantiska filmerna ni kan se på Cineasterna.se just idag (helt gratis så länge du har ett bibliotekskort i rätt stad)! 
  • Amelie från Montmarte - i stadsdelen Montmarte i Paris lever den hopplösa romantikern Amelie, som hellre hjälper andras kärleksliv än sitt egna, men som en dag blir kär ändå. Jean-Pierre Jeunets film må vara fylld till bredden av söthet, men dess charm flödar över på det bästa av vis. Det hjälper att Audrey Tautou är oemotståndlig i huvudrollen samt att Yann Tiersens musik är så vacker som den är.

  • A Girl Walks Home Alone at Night - kan inte en iransk vampyrfilm om en stad som heter Bad City vara romantisk? Ana Lily Amirpours übercoola svartvita pärla är bara delvis en skräckis om en småstad som hemsöks av en törstig vampyr, Sheila Vands huggtänder törstar efter mer än bara blod, utan även kärlek att fylla den ensamhet som vampyrlivet innebär. 

  • Before Midnight - förutsätter att du redan sett Before Sunrise och Before Sunset, de två första delarna i trilogin om Jesse och Celine, de kanske främsta romantiska filmerna som gjorts. Richard Linklater har vart nionde år sedan 1995 spelat in filmerna och skrivit manus med huvudrollsinnehavarna Ethan Hawke och Julie Delpy, och det är så vackert. 
Blå är den varmaste färgen
  • Blå är den varmaste färgen - vann Guldpalmen i Cannes men omgärdades av kritik mot hur regissör Abdellatif Kechiche drog ut på de långa sexscenerna mellan Léa Seydoux och Adèle Exarchopoulos, men det är fortfarande en storslagen och helt magnifik kärlekshistoria. Den är lång men värd all tid i världen, inte minst med tanke på dess båda huvudrollsinnehavare som utför underverk.

  • Brokeback Mountain - banbrytande och otroligt stark modern tolkning av westernfilmer. Heath Ledger och Jake Gyllenhaal är urstarka i sina respektive roller och fångar publiken i den kmap de får utstå för att få älska varandra i en miljö som inte tillåter det.

  • Carol - det mest lidelsefulla kärleksdramat ni kan hitta, som på ett liknande vis som ovan film skildrar kärlek som inte får vara i den tid och miljö filmen utspelar sig. Todd Haynes fångar tiden perfekt tillsammans med Ed Lachmanns utsökta foto, Carter Burwells känsloladdade musik och allra främst Cate Blanchetts och Rooney Maras perfekta skådespeleri. 

  • Du gör mig galen! - en av de mest fruktansvärda översättningarna på en film Sverige fått uppleva på senare år. Men det är svårt att motstå David O. Russells romantiska komedi som lyckades ta sig ända till Oscarsgalan, där Jennifer Lawrence fick sin andra nominering och första statyett. Dans och kärlek som botemedel för psykisk ohälsa? Kanske, kanske inte, men det är effektivt. 
Eternal Sunshine of a Spotless Mind
  • Eternal Sunshine of a Spotless Mind - kärlek är inte alltid så vacker att man vill komma ihåg allt som hänt, och det visar Michel Gondry upp här med starkt resultat. Jim Carrey och Kate Winslet i en minst sagt originell romantisk komedi, som vann Oscarn för bästa manus när det begav sig, och blivit kult sedan dess.

  • God's Own Country - blev inte helt orättvist kallad för en skotsk Brokeback Mountain när den kom ut, även om den står stabilt på egna ben. En stillsam men stark berättelse om acceptans, vare sig det handlar om att våga komma ut i en liten skotsk by eller att accepteras som immigrant i ett nytt land. Francis Lee regisserar men så mycket kärlek, och insatserna från Josh O'Connor och Alec Secareanu kommer att fastna hos er.

  • Il Postino - en liten italiensk kuststad, en simpel italiensk brevbärare som är hopplöst kär i den vackra Beatrice, och en chilensk Nobelprisvinnare som gömmer sig från sitt eget hemland. Via Pablo Nerudas dikter lär sig Mario vad kärlek kan vara, och hur han ska vinna Beatrice hjärta. Mångfaldigt Oscarsnominerad, bl.a. för bästa film, regi och manliga huvudroll, men lustigt nog inte för bästa utländska film.

  • Hjärtat - en av förra årets bästa svensk filmer kommer från Fanni Metelius, som inte bara står för regi och manus, utan även en strålande huvudroll. En kärleksfilm för vår generation (förutsatt att du är en s.k. millenial), en coming-of-age-film för vår generation (samma förutsättningar), där vi inte växer upp förrän vi tvingas till det, och där kärlek ska vara på lika villkor. 
    • Juno - tonårig kärlek kan vara krångligt, och inte blir det lättare av en oväntad graviditet. Jason Reitman skildrar det hela med mycket värme och humor och ger oss fina genombrott från Ellen Page och Michael Cera. 

Laurence Anyways 
  • Laurence Anyways - det kanadensiske underbarnet Xavier Dolan har gjort många starka filmer, men hans allra finaste är denna. Hur stark kärleken mellan två personer än må vara, hur klarar den utmaningen som sker när den ena parten inser att han föddes med fel kön? Visuellt slående och med en jäkla energi och puls, men en stark kärna kring hur långt kärlek kan räcka. 

  • Once - innan John Carney tog sig över Atlanten och gjorde charmiga Begin Again, och sedan tog sig tillbaka till Irland för att göra ännu charmigare Sing Street, gjorde han den kanske mest charmiga Once. Likt de övriga är musiken i fokus för detta romantiska drama om en gatumusikant och gatuförsäljare som möts på Dublins gator och finner varandra genom musiken de skapar tillsammans. Superfin på alla plan, och vann Oscar för bästa låt, med "Falling Slowly". 

  • Only Lovers Left Alive - vi har redan kommit överens om att vampyrfilmer visst kan vara romantiska, och makalöst coola. Jim Jarmusch skapar en kärlekshistoria for the ages tillsammans med Tilda Swinton och Tom Hiddleston som varit tillsammans i hundratals år, som lever sina egna liv men alltid har varandra att falla tillbaka mot. Ursnygg, urcool, urballa skådespelare som är på topp. Älskar. 
Stadens ljus
  • Stadens ljus - vem behöver ord eller ens syn för att visa sin kärlek om den är äkta? Charlie Chaplin är kanske det bästa som hänt filmhistorien, och det här är en av hans höjdpunkter. Hans karaktär The Tramp blir här hopplöst kär i en blind flicka, och gör allt i sin makt för att vinna hennes hjärta, något som är lättare sagt än gjort. Humor och åter kärleksfull humor gör den helt oemotståndlig. Våga stumfilm denna alla hjärtans dag!

  • Submarine - 15-årige Oliver vill bara två saker; att förlora oskulden och att hindra sina föräldrar från att skilja sig. Richard Ayoades säregna och ytterst brittiska humor gör sig utmärkt i detta bittra coming-of-age-drama. Det är udda men underbart!

  • Swiss Army Man - vadå, kan inte en film om ett pruttande lik spelat av Harry Pott-ehrm, Daniel Radcliffe vara romantisk? I beg to differ.

  • The Artist - kanske inte en av de mest hyllade Oscarsvinnarna det här decenniet, men den är trots det rätt svår att motstå. En homage till Hollywoods övergångstid, från stumfilm till ljudfilm, och de svårigheter som uppstod för skådespelarna som inte hade den rätta rösten. Och så är det lite kärlek inblandat. 
The Big Sick
  • The Big Sick - den bästa romantiska komedin på senare år, och fullkomligt underbar pärla. Kumail Nanjiani och Emily V. Gordon skrev ett manus om den osannolika start deras förhållande inleddes med, när Gordon hamnade i koma och Nanjiani blev bundis med henens föräldrar. Rättmätigt Oscarsnominerad för bästa manus, och galet att inte Holly Hunter nominerades (Ray Romano också utmärkt, och står för filmens bästa skämt). Oj så fin den här är hörni!

  • The Handmaiden - sydkoreanskt triangeldrama, kärleksdrama eller mystisk thriller? Chan-wook Parks mästerverk har det mesta, men drivs i grunden av kärlek, så bara luta er tillbaks och njut av hantverket som presenteras. 

  • Weekend - en enkel film där Andrew Haigh låter hans dialogdrivna manus stå i fokus tillsammans med imponerande insatser från Tom Cullen och Chris New, när ett engångsligg kanske kan bli något mer speciellt. Fantastisk pärla. Haighs fina 45 Years finns också tillgänglig.
Weekend

2018 års bästa dokumentärer

Tiden är kommen för att skriva topplistor, och även i år fegar jag ur och separerar dokumentärerna från spelfilmerna, för att kunna få plats med fler! På det här viset får också dokumentärerna lite extra uppmärksamhet, vilket de förtjänar. Jag blandar såväl svenska som amerikanska premiärdatum, även om de flesta är filmer från 2018! Och så blev det så att jag rangordnar annorlunda än jag brukar göra, pga ibland blir det så. Och självklart har jag inte sett alla dokumentärer jag hade velat se, bl.a. Olegs barndom (finns på SVT Play), Rekonstruktion Utöya (som vann Guldbaggar för bästa regi och dokumentär), och många fler. Men jag såg dessa:
 

 
 
Minding the Gap
Regi: Bing Liu
Det sägs att verkligheten överträffar dikten, och det är sant när det kommer till många av filmerna på listan. Med sin regidebut lyckas Bing Liu skapa film om sina barndomsvänner och den gemenskap de fann via skate-kulturen. Men så många fler teman och samhällsrelevanta ämnen dyke rupp på vägen att dokumentären blir mycket mer än "bara" en film om vänskap eller skate-kultur. Liu hade alltid kameran framme som tonåring, och det är från den åldern de tidigaste klippen i filmen kommer från, och i över ett decennium får vi främst följa Kiere och Zack, och Bing själv när han vänder på kameran. Alla kommer de från trasiga hemförhållanden, och hanterar det på olika vis. Genom att se tillbaka på deras uppväxt blir det som en bakvänd coming-of-age-historia, en närgången studie av vad som formar en människa i ett visst samhälle. Det är en öppen och äkta dokumentär om verkligheten, och en sanslöst imponerande debut på en såväl narrativ som teknisk nivå av Liu. Är Oscarsnominerad för bästa dokumentär, och har vunnit en rad olika priser senaste året. 
Tillgänglig på: Doc Lounge visar filmen i Göteborg 26/2 och Lund 28/2
 

 
 
The Deminer
Regi: Hogir Horiri och Shinwar Kamal
Många har säkert sett Kathryn Bigelows Oscarsvinnande film The Hurt Locker, om en amerikansk soldat vars jobb är att desarmera bomber och minor. Fantastisk film, otroligt intensiv, spännande och gripande. The Deminer är som den, fast på riktigt. Fakhir Berwari var officer i den irakiska armén, och blev specialist på att desarmera de minor Saddam Hussein placerat ut över landet, och senare även IS. Specialist är kanske att ta i, men han gjorde det, dödsförakt blandat med mod, vissa skulle kalla honom en dåre, andra hjälte. Med hjälp av videomaterial filmat med hans egna kamera får vi följa honom på hans uppdrag, och för varje kabel han klipper av blir det bara nervigare. Det är omöjligt att inte beundra honom, att inte fängslas av hans mod (eller var det dumdristighet?) och karisma, hans vägran att ge upp. Det är ett av mina starkare ögonblick på en biograf i år, och jag hoppas att ni litar på mitt ord och ser det med egna ögon. Nominerad till såväl bästa film som dokumentär på Guldbaggegalan. 
Tillgänglig på: SVT Play , Cineasterna.se
 

 
 
Free Solo
Regi: Jimmy Chin & Elizabeth Chai Vasarhelyi
Om The Deminer var spännande så är Oscarsnominerade (och Bafta-vinnande) Free Solo gastkramande. Filmen fokuserar på klättringsstjärnan Alex Honnold, känd för sina våghalsiga klättringar uppför berg - utan rep. Men det finns en bergsvägg han ännu inte bemästrat, El Capitan i Yosemite National Park i USA, en vägg ingen tagit sig upp för utan rep, och få klarar ens med rep. Vi får följa honom i hans förberedelser, en tuff resa som kan leda till döden om han missar minsta lilla grepp eller en oväntad vindpust får honom ur balans. Jag känner hur handsvetten börjar komma tillbaka från visningen jag var på bara av att tänka på de fantastiska bilder som Jimmy Chin och E. Chai Vasarhelyi och deras otroliga kamaratema producerat till filmen, själva hängandes i rep längs med väggen, med förhoppningen att inte behöva filma sin nära väns fall mot döden. Det är så spännande och häftigt att följa, och inte minst sanslöst imponerande av Honnold, som dessutom är en karaktär som ger mer än bara klättringsaction. 
Kan ses på: bio i vissa städer, utvalda tider, förhoppningsvis visas den på IMAX igen, det är definitivt en film att uppleva på stor duk.
 

 
 
RBG
Regi: Julie Cohen och Betsy West
På min topp 50-lista dök en och annan superhjältefilm upp, men även här bland dokumentärerna finns en superhjälte, nämligen Ruth Bader Ginsberg, eller "Notorious RBG" som hennes fans kallar henne. I skrivande stund sitter hon fortsatt i USAs högsta domstol vid 85 års ålder, kämpar för att upprätthålla någon form av standard medan Trump placerar in sina ruttna ägg där. Hon började sin juridiska karriär på Harvard 1956, som en av nio kvinnor bland 500 män i klassen. Hennes fortsatta akademiska karriär fortsatte bl.a. på Lunds Universitet, där hon nu är hedersdoktor, där utförde hon en studie på svenska rättssystemet. Hon är mest känd för sin kamp för jämställdhet inom rättssystemet, och tog på sig många uppmärksammade fall som gick till Högsta Domstolen, vilket gjort henne till en feministisk ikon och förebild för många. Men, jag ska inte återberätta hela dokumentären, ni ska se den istället. Hon är en inspirationskälla för alla, och dokumentären borde vara obligatorisk på alla juristutbildningar. En sann superhjälte. Gjorde storsuccé på amerikanska biografer och är Oscarsnominerad för såväl bästa dokumentär (knapp favorit framför Free Solo) och bätsa originallåt (Jennifer Hudsons "I'll Fight").
Tillgänglig på: Cineasterna.se
 

 
 
Of Fathers and Sons/Islamistens söner
Regi: Talal Derki
En av de mer överraskande bidragen bland de Oscarsnominerade dokumentärerna, men på intet vis oförtjänt. Regissör Talal Derki flydde Syrien som litet barn, men återvänder nu för att få en inblick infifrån en jihadistisk grupp med kopplingar till Al-Qaida. För att göra detta måste han ljuga om sin tro och spela med i deras hat, men han kommer in och får följa en av ledarna i gruppen, och inte minst de åtta söner han har hemma. Det är som ni kan förstå en mörk och sorglig dokumentär som visar hur unga män indoktrineras i detta hat och terrorism redan innan de ens kan prata. Men det är också dels en fascinerande men också viktigt inblick i en värld vi nästan aldrig får se på riktigt, från det perspektiv som ges. Av den anledningen är den ett bra komplement till dokumentärer som City of Ghosts, Last Men in Aleppo och Cries from Syria, som visar de som kämpar för frihet och demokrati. 
Kan ses på: SVT Play 
 

 
 
Won't You Be My Neighbor?
Regi: Morgan Neville
Med knappt 23 miljoner dollar i intäkter på amerikanska biografer var Won't You Be My Neighbor? den mest lönsamma dokumentären 2018 (trots hårt motstånd där såväl RBG som Free Solo hamnade en bit över 10 miljoner dollar). Och inte minst var det den mest älskade dokumentären och favorit inför Oscarsgalan. Men som så många gånger förut petades den mest populära dokumentären när nomineringarna släpptes (det kan bero på karma för regissör Morgan Neville, som vann dokumentär-Oscarn för sin senaste film 20 Feet from Stardom, framför näsan på den mer värdiga vinnaren The Act of Killing). Filmen handlar om Fred Rogers, en av de - om inte den - mest älskade tv-personligheten i amerikansk tv-historia. "Vem då..?" undrar ni kanske, och jag hade ingen vidare koll på honom innan heller. I hans program "Mister Roger's Neighborhood" underhöll han och utbildade barn med hjälp av dockor och sång i flera årtionden. Dokumentären är en kärleksfull och otroligt fin skildring av hans liv, utan konstigheter eller skandaler. Om ni tycker att hela grejen låter bekant kanske ni har sett Jim Carrey spela en högst Fred Rogers-inspirerad karaktär i Kidding, på HBO Nordic.
Kan ses på: ingenstans i Sverige ännu, men kanske kan dyka upp på någon VOD-plattform så småningom
 

 
 
Bergman - ett år, ett liv
Regi: Jane Magnusson
Filmåret 2018 har i Sverige - och internationellt - handlat mycket om en viss 100-åring. Så självklart kom det en dokumentär om Ingmar Bergman (i själva verket har det kommit ut två, men bara en svensk). Filmens fokus ligger på året 1957, det mest avgörande i Bergmans karriär, och det mest produktiva. Utöver ett flertal pjäser och tv-filmer släpptes två av hans bästa och mest framgångsrika filmer - Det sjunde inseglet och Smultronstället. Men Jane Magnusson använder bara detta som ramverk och tar oss igenom stora delar av hans liv, och även om dokumentären rättmätigt hyllar Bergman undviker den inte hans många negativa sidor. Att göra en fullkomlig skidlring av en person som Bergman är svårt med en film, men denna gör det bra nog. 
Tillgänglig på: SF Anytime, iTunes, samt i förlängd version i fyra delar hos SVT Play
 

 
 
Shirkers
Regi: Sandi Tan
Den tveklöst mest unika och kreativa dokumentären kommer från Sandi Tan, en form av självbiografi och mysterium kring en svunnen tid. Hon berättar om när hon som tonåring i Singapore i slutet av 80-talet upptäckte sin kärlek till film, och sedermera spelade in en road-movie med sina vänner 1992, tillsammans med deras enigmatiske filmlärare Georges. Vad som händer sen lämnar jag osagt, men det är en fascinerande skildring av en filminspelning och dess eftermäle, med karaktärer som bara blir mer och mer intressanta. Tan formar dokumentären på ett nyskapande vis på gränsen till experimentelt, och det kan ta någon kvart innan man är inne i storyn helt, men håller man ut kommer det vara värt det! 
Tillgänglig på: Netflix 
 

 
 
Flotten
Regi: Marcus Lindeen
Förra årets kanske mest uppmärksammade svenska dokumentär var Marcus Lindeens återblick samt återskapande av den så kallade "sex-flotten". 1973 samlade en antropolog fem kvinnor och sex män för att segla över Atlanten på en flotte, utan motor eller kommunikation med omvärlden lämnades de åt sitt öde. Dokumentären visar dels utförligt bildmaterial som spelades in på flotten som dokumentation, men har också byggt upp flotten i en lagerlokal och bjudit in deltagarna som fortfarande är vid livet för att prata om sina minnen. Det är fascinerande att följa utvecklingen på flotten, och upplägget med att klippa mellan dåtid och nutid är effektivt och ett intressant grepp. Vad jag dock fastnar för mest är vilket uselt genomfört experiment det var, från ett metod-perspektiv, vilket är underhållande på ett vis men frustrerande för den som någonsin läst en metodkurs på universitetet. Men sevärd och välgjord, minst sagt. 
Kan ses på: Cineasterna, SF Anytime 
 

 
Ex Libris: The New York Public Library
Regi: Frederick Wiseman
Tre timmar och tjugo minuters obesrvation av New Yorks öppna bibliotek och alla dess olika byggnader och institutioner. Frederick Wiseman är en av de största namnen inom dokumentärfilm någonsin och har observerat allt möjligt i över 50 år. Det är fascinerande och fängslande under hela tiden, även om det inte låter så.
Tillgänglig på: Ingenstans just nu, visades på festivaler i våras, men får vara med ändå 
 

 
 
Filmworker
Regi: Tony Zierra
När den unge brittiska skådespelaren Leon Vitali lämnade biosalongen efter att ha sett Stanley Kubricks A Clockwork Orange visste han att han måste arbeta med regissören. Bara några år senare får han en roll i Barry Lyndon, och medan andra knappt står ut med den nitiske regissörens tuffa metoder är Vitali fast. Han och Kubrick fattar tycke för varandra och Kubrick uppmanar honom att lära sig mer om filmarbete, när han visar intresse för det. Sedan är han fast, Vitali gav upp en lovande karriär som skådespelare för att bli Kubricks högra hand. Det är en intressant inblick inte bara i Kubricks värld, utan även i filmskapandets värld, och en hyllning till de som utför skitjobbet, och specifikt Vitali, som här äntligen får den uppmärksamhet och upprättelse han förtjänar. Hela tiden intressant och sevärd, inte minst för oss som älskar film och Kubrick, även om det är lite synd att själva filmen inte är den bästa av dokumentärer, rent tekniskt. 
Tillgänglig på: Cineasterna, SF Anytime
 

 
 
Robin William: Come Inside My Mind
Regi: Marina Zenovich
Döda poeters sällskap är anledningen till varför jag älskar film, till varför jag skriver dessa ord nu, till väldigt mycket helt enkelt, att säga att Robin Williams betyder mycket är en underdrift. Den här dokumentären följer honom, från början till slutet, genom en kringflyttande uppväxt via ståuppkomiken till livet som stjärna. Det är ingen banbrytande film på det viset, men det är ett sätt att lära känna honom lite bättre. Tårkanalerna öppnades två gånger, dels vid det uppenbara slutet, men också när jag höll på att sätta maten i halsen för att jag skrattade så mycket vid ett av klippen (när han höll tacktal åt Jack Nicholson på en gala 2003), få personer har någonsin varit så roliga som Williams. 
Tillgänglig på: HBO Nordic