SIFF17: The Rider (Chloé Zhao)

 
När vi tänker oss en cowboy i en film är nog Clint Eastwoods stenhårda och tysta karaktärer som gjorde honom till en stjärna den vanligast förekommande bilden, och settingen håller sig oftast till Amerikanska western under slutet av 1800-talet. Det utmärkande undantaget från den stereotypen är den vi fick se vi Brokeback Mountain, där Ang Lee skildrade förbjuden kärlek mellan två cowboys i dagens USA. I Chloé Zhaos utsökt finstämda The Rider får vi stifta bekantskap med en ny sida av den moderna cowboyen, som väver in delar av båda dessa skildringar. 
 
Brady Blackburn (Brady Jandreau) är en ung man som lever med sin pappa och syster efter deras mors död, och jobbar som hästtränare och rider rodeo. När filmen tar vid har han precis erfarit en allvarlig huvudskada efter en rodeoolycka. Hela Bradys identitet är knuten till hästar på ett eller annat vis, att träna och rida är den han är, och han är fast besluten om att en dag kunna rida som vanligt igen, trots läkarnas varningar om vad det kan innebära för hans skada. 
 
 
Filmen utspelar sig i en del av Amerika som sällan får visa upp sig, kring Pine Ridge Indian Reservation i South Dakota, med landskap som gjorda för en western-film. Filmen är så nära en dokumentär som fiktion kan bli, då Brady Jandreau (tillsammans med sin familj och vänner) på det stora hela spelar sig själv, och skildrar en svår period i hans egna liv. Chloé Zhao träffade Jandreau när hon spelade in sin debutfilm i samma område, och fångades av det liv rodeo-cowboys lever och den historia han hade att berätta. Att de spelar sig själva och skildrar en del av deras historia skapar en autencitet få filmer kan uppnå, och som tur är visar de upp oanade talanger inom skådespeleriets ädla konst, trots den bristande erfarenheten. Inte minst skapar det en trovärdighet för karaktärerna och vad de upplever, det känns som om vi verkligen får en inblick in i deras värld, en värld åtminstone jag inte hade särkilt bra koll på. Men för den delen känns det inte som en dokumentär, vilket skapar en fascinerande och unik framställning. 
 
Det hela har självklart att göra med sättet Chloé Zhao regisserar, hur hon för storyn vidare och fångar handlingen med kameran. En scen som symboliserar detta på ett magnifikt vis är när Brady för första gången efter olyckan ska försöka tämja en häst som aldrig haft någon på ryggen tidigare. Zhao ger scenen den tid den behöver, Jandreau går igenom varje steg som krävs med hästen och kameran håller hela tiden sitt avstånd för att ge hästen utrymme. Scenen har både en enorm spänning i och med hans skada, men också en emotionell tyngd med tanke på vad det betyder för honom. 
 
 
Scenen och hela filmen är nedtonad och avskalad, men saknar inte styrka för det. Det är en finstämd skildring av en man som ifrågasätter sin identitet, den maskulinitet som hans omgivning förväntar sig av honom och därmed också sin plats i världen. Vem är han om han inte kan göra det enda han älskar och kan? Det är en förkrossande vacker saga som jag hoppas att publiken ger chansen att upptäcka, för det är en pärla som lätt kan försvinna i mängden på havets botten. 

Programsläpp för Stockholms filmfestival 2017

The Rider
 
Då närmar sig Stockholms filmfestival igen, och istället för att jobba med festivalen ca dygnet runt tänkte jag i år bara gå som en helt vanlig och avslappnad besökare. Detta gjorde såklart programsläppet mer spännande i år (eftersom jag inte redan visste alla filmer), och sett på det stora hela ser det rätt bra ut. Ni kan se hela programmet här
 
Competition
Den stora skillnaden från förra året är att huvudtävlan i år inte innehåller några stora amerikanska filmer (som Manchester by the Sea och Nocturnal Animals förra året), samt att regissörerna är jämt fördelade mellan kvinnor och män, en efterlängtad utveckling för festivalen. De två filmerna som kanske sticker ut mest är festivalfavoriterna God's Own Country och The Rider, som båda hyllats under hela året. Den förstnämnda regisseras av Francis Lee och har kallats för en skotsk Brokeback Mountain, där fåraherden Johnnys liv vänds upp-och-ner när den rumänske Gheorge kommer till orten för att arbeta. I Chloé Zhaos vackra The Rider får vi följa en ung cowboy som efter en olycka söker efter mening och identitet i dagens Amerika. Italienske regissören Jonas Carpignano slog igenom med sin starka och aktuella Mediterranea häromåret, och följer upp den med A Ciambra, en uppväxtskildring om en ung romsk pojke som balanserar på lagens gränser i sin vilja att bli vuxen. Fler uppväxtskildringar (som jag är så svag för) får vi i franska Ava, där en tonårstjej får reda på att hon kommer bli blind ger sig ut på ett utmanande äventyr, och i amerikanska Beach Rats får vi följa en tonårsgrabbs utforskande av sin sexualitet på olika plan. I Son of Sofia följer vi unga Sofias tuffa resa från Ryssland till Grekland när hennes mamma flyttar, som hon försöker klara av genom att skapa en egen sagovärld. Insyriated visar livet i krigsdrabbade Damaskus och i I Am Not a Witch skickas en ung flicka till häxläger i Zambia efter att ha dömts för häxeri. På förhand ser det ut som ett spännande startfält, där dessa bara är några av höjdpunkterna. 
 
Call Me By Your Name
 
Open Zone
Det är här vi börjar hitta de större Oscarstippade filmerna, som man knappt orkar vänta på längre. Först och främst, Call My By Your Name, av Luca Guadagnino (A Bigger Splash, I Am Love). Filmen blev oerhört hyllad i Sundance i vintras, och har fått samma respons på alla festivaler den deltagit. En kärlekshistoria på italienska landsbygden under 80-talet mellan Elio (Timothée Chalamet med ett banbrytande genombrott) och Oliver (med en aldrig bättre Armie Hammer). Förmoligen årets mest hyllade film, som ni definitivt inte vill missa. Men Guillermo del Toro har lovprisats och vunnit finpris i Venedig för sin romantiska saga The Shape of Water. I 60-talets kalla krig-besatta USA jobbar den stumma städerskan Eliza (Sally Hawkins, en favorit inför Oscars) på ett regeringslaboratorium, där ett vattenmonster från Amazonas djungel hålls fången, som Eliza blir kär i. Det hela må låta lite skruvat, men den ska vara otroligt vacker! En fantastisk kvinna skildrar transkvinnan Marina, som måste hantera sin egen sorg som sin pojkväns släkt efter hans död. Chilenska Sebastián Lelios nya film har inte minst hyllats för Daniela Vegas insats i huvudrollen, och många hoppas hon kan bli första transkvinna att nomineras till en Oscar. Norske Joachim Trier (Oslo, 31 augusti) är tillbaka på hemmaplan med Thelma, som av trailern att döma är en kombination av Black Swan och Låt den rätte komma in, och alltså högt emotsedd. Thelma är en ung kvinna som samtidigt som hon börjar bli kär upptäcker att hon har övernaturliga krafter. Dessa är bara de mest uppmärksammade filmerna i sektionen, men jag har inte riktigt hunnit gå igenom alla filmerna än, men det finns säkert pärlor att finna!
 
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
 
Icons
Här ska stjärnorna lyftas fram, men det är egentligen bara en av filmerna som jag verkligen ser fram emot. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri har kanske festivalens längsta titel, och som det verkar en av årest främsta prestationer i Frances McDormands förbannade huvudroll. I filmen har hennes dotter blivit mördad, men polisen har inte lyckats lösa det, varpå hon sätter upp tre reklamtavlor där hon ifrågasätter deras jobb. Det ska vara en stark skildring av dagens USA, där såväl förkrossande drama som humor används som medel, och där även Sam Rockwell och Woody Harrelson lyfts fram för sitt skådespel. För regin står briljanta Martin McDonagh (In Bruges). Men tror även att Battle of the Sexes kan vara en underhållande och aktuell skildring av sexism, visat genom tennismatchen mellan feministiska pionjären Billie Jean King (Emma Stone) och mansgrisen Bobby Riggs (Steve Carell). Alexander Paynes nya film Downsizing (med Matt Damon och Kristen Wiig) har ett nästan predikerande miljömedvetet budskap som delat publiken och kritiker på tidigare festivaler, men som verkar rätt intressant trots allt, och ännu mer delat mottagande har George Clooneys nya film Suburbicon fått, en brutal dramakomedi med Matt DamonJulianne Moore och Oscar Isaac. Hyllade prestationer finns att hitta i Hannah (med Charlotte Rampling), The Hero (med Sam Elliott), Final Portrait (med Geoffrey Rush) och Let the Sunshine In (med Juliette Binoche). 
 
The Florida Project
 
American Independents
En sektion och typ av film som ligger mig varmt om hjärtat, och där den mest emotsedda självklart är superhajpade The Florida Project. Filmen var en av de mest hyllade i Cannes i år (där de flesta ansåg att den borde varit med i huvudtävlan), och ses som en trolig Oscarskandidat. Det är färgglatt och härligt samtidigt som det är smärtsamt och äkta i Sean Bakers nya film, missa inte. Men sektion har mer än så, filmen som definierar Instagram-generationen till det extrema - Ingrid Goes West, som hyllats på hemmaplan. Brigsby Bear verkar sådär härligt underlig och även den mottagits väl i USA, precis som mordthrillern Gemini, som ser underbart neonstänkt och mystisk ut. I Crown Heights har en man fått livstidsstraff för ett mord han inte begick, och hans vän dedikerar sitt liv åt att ställa allt till rätta. Julianne Nicholson stod för en av Toronto filmfestivals mest hyllade prestationer i Who We Are Now, där hon spelar en kvinna som försöker få ordning på sitt liv efter att ha suttit fängslad i tio år. Okonventionella vis att rädda en relation är temat för både hyllade The Lovers och - vad det verkar - mysiga Band Aid. En film jag verkligen hade hoppats få se var A Ghost Story och Columbus, men jag antar att jag får vänta vidare på dem...
 
Dokumentär-sektionerna har jag inte riktigt hunnit sätta mig in i, men det finns säkert mycket bra att finna där. Detsamma gäller Discovery (där jag dock sett den intressanta och fina Menashe redan), och Twilight Zone, där The Villainess förvisso verkar rätt ball. I Spotlight-sektionen ser jag mest fram emot Ai Weiweis dokumentär Human Flow, som skildrar flyktingkatastrofen på en global skala. Den ser ut och ska vara en otroligt stark film. Sedan undrar hur det går ihop att festivalen går ut med att satsa för jämställdhet i år (wow, imponerande att ni satsar på det 2017), och att festivalchefen i olika medier fördömer Harvey Weinstein och menar att festivaler ska vara en del av lösningen, samtidigt som de kommer att visa filmer av dömda och/eller anklagade våldtäktsmän som Roman Polanski och Woody Allen...

The Handmaiden: fängslande, vacker & komplett psykosexuell thriller

 
Filmen baseras på Sarah Waters "Fingersmith", eller "Ficktjuven" på svenska, som utspelar sig i det viktorianska England. Chan-wook Park har valt att placera berättelsen i 1930-talets Sydkorea, då landet var ockuperat av den då starka kolonialmakten Japan. Innan ni redan nu avfärdar filmen som ett sydkoreansk kostymdrama, läs åtminstone några meningar till! Park är mest känd för sin hämndtrilogi från första halvan av 2000-talet, där Oldboy är den mest kända, och nu klassad som kultfilm. Och hämnden är ljuv verkar Park tycka, för han väver in det och mixar med Blå är den varmaste färgen. Min spontana tanke efter jag sett den var "undrar om det är så här det skulle bli om Quentin Tarantino skulle regissera en Ingmar Bergman film?". "Blå är den varmaste färgen" för de långa sexscenerna, Tarantino för berättarstil, tempo och vändningarna, och Bergman för de komplicerade familjerelationerna och förträngda barndomsminnena. Men mest av allt är det en Chan-wook Park-film, för även om det finns influenser är det här ett originellt mästerverk. 
 
 
Men även om jag sett ett par av hans filmer och hört mycket (om än inget explicit) gott om filmen så chockerade den nästan mig med sin kvalitet, sin still och sitt berättande. FIlmens handling är mer komplicerad än jag kan avslöja, men grundpremissen är som följer: Sook-Hee (Tae-ri Kim) är en ung föräldralös kvinna som har gått i sin mors fotspår, och är en skicklig ficktjuv och förfalskare. En dag får hon ett uppdrag av Greve Fujiwara (Jung-woo Ha), som i själva verket inte alls är en greve, utan även han än lurendrejare, att genom ett förfalskat rekommendationsbrev bli tjänsteflicka åt den rika arvtagerskan Lady Hideko (Min-hee Kim), sedan länge föräldralös och boende hos sin kontrollerande morbror (Jin-woong Ho), som hon är tänkt att gifta sig med, så att han kan få hennes arv. Väl där ska hon få henne att övertygas om att hon vill gifta sig med Fujiwara, som självkalrt bara är ute efter hennes pengar. När Sook-Hee väl kommer dit kan hon inte hjälpa att falla för den vackra och av hennes morbror bortgömda Hideko. När man väl börjar tro att man vet var filmen är påväg drar Park undan mattan, och del 2 börjar. Intrigerna tätnar genom hela filmens gång, saker kommer fram, och saker förändras. Det geniala i berättandet är inte bara dess fascinerande utveckling, utan att filmen berättas ur flera olika karaktärers perspektiv under filmens gång. På det viset får vi en djupare bakgrund och större förståelse för karaktärernas motivation och tankar, även om Park inte låter oss ha det så enkelt att vi förstår karaktärerna till fullo förrän - kanske - eftertexterna rullar. 
 
 
Det är en enormt tematiskt rik psykologisk thriller, där så många element spelar in. Intriger skapas av sex, passion, pengar, makt, hämnd, svek, lögner och kärlek. Park lyckas till och med säga något om tidsepoken och det koloniala förtryck som fanns från Japans håll på Sydkorea, och hur vänsterländsk och Japansk kultur påverkade landet. Det är spännande, det är sexigt, det är vågat och underhållande. Park leker med karaktärerna som i sin tur "spelar spelet" med varandra, jag trodde aldrig att jag skulle blanda in en Paradise Hotel-referens när jag beskriver en film jag beundrar så pass mycket som den här - eller någon text för den delen - men fan om inte The Handmaiden är 30-talets Paradise Hotel, i Sydkorea. Bara att allt är noga genomtänkt, extremt smart och med klass och finess. Park hanterar ämnen som sexualitet och könsskillnader på ett starkt vis, inte minst med tanke på den otroligt patriarkala tid som filmen skildrar, och är en starkt feministisk och HBTQ-vänlig film. Sexscenerna hanteras uppriktigt och explicitt, men med känsla och vikt för berättelsen, och skådespelet är så pass övertygande att vi inte bara stirrar på deras kroppar utan även bjuds in i deras tankar och känslor, som blir fokus. Den är frigörande och stärkande, men jag kan inte riktigt vidareutveckla mina tankar kring det då jag inte vill riskera att avslöja för mycket heller! Som ni kan förstå uppskattar jag filmens berättande rätt mycket, men grejen är att resten är lika bra.
 
 
För det är även en av årets (eller förra årest) allra snyggaste filmer. Miljöerna är gudomliga, det finns en sådan genomtänkt estetik och rikedom på den herrgård som filmen till stor del utspelar sig. Jag skulle vilja påstå att det är som en karaktär i sig, så välgjort är det. Och det får även gälla de makalösa kostymerna som klär våra skådespelare. För att inte tala om kameran som skildrar allt, med underbar bredd så att vi får inte så mycket som möjligt, och som på det viset kan leka med avståndet mellan karaktärer för att säga något. Men inte minst hur den rör sig så smidigt runt i huset, ständigt iakttagande och i många stunder rent vouyeristiskt betraktar skeendena bakom låsta dörrar. Musiken - som jag har sett listats som förra årets bästa - tonsätter elegant men lekfullt utvecklingen, den spelar på de känslor våra huvudkaraktärer visar upp (vare sig de är äkta eller inte), och vägleder/missleder oss genom intrigernas labyrint. Det bidrar till att skapa mörker, drama, mystik, glädje och förvåning, det är sannerligen välkomponerat och passande. Och skådespelet är fullkomligt briljant, inte minst från de kvinnliga huvudrollerna Min-hee Kim och Tae-ri Kim som övertygar med sin list och lust, vars passion och lidelse hela tiden övertygar. Men våra manliga biroller Ha och Ho spelar sina roller perfekt de med, i all dess girighet, maktbehov och ständiga tro om att de håller i taktpinnen. Bara en sådan sak som ljudklippningen är magnifikt.
 
 
Filmen är helt enkelt komplett på alla nivåer, och alla nivåer hänger väl ihop med varandra för att skapa en helhet som inte är vad någon kan vänta sig. Det är en otroligt visuell film som jag verkligen rekommenderar att man ser på bio, och nu när ni läst så här långt och inte slutade efter två meningar kanske ni åtminstone kan överväga det, jag tror nog det kommer vara värt det, för det är en upplevelse. Det är en synd och en skam att Sydkorea chockerande nog inte valde filmen som dess officiella Oscarsbidrag (kanske tyckte de den var för vågad), så där fick den aldrig chansen. Dock anser jag att den borde fått andra nomineringar, såsom production design, costume design, sound editing/mixing, adapted screenplay, bästa foto, kanske även klippning och kvinnliga biroll! Den förtjänade mer kärlek helt enkelt! Men det viktigaste och min stora förhoppning är att folk ser filmen, och kanske att jag lyckats övertyga någon nu!