2017 års bästa tv-serier

Jag har vid få utvalda tillfällen valt att uppmärksamma tv-serier på min filmdominerande blogg, och även om filmer ännu dominerar min fritid är jag precis som alla andra, jag kollar på en del tv-serier. Det finns serier jag inte hunnit med, på grund av det överväldigande utbudet och den tid det tar att konsumera hela säsonger. Bland de jag missat/inte hunnit med ingår Alias Grace, The Girlfriend Experience s2, The Deuce, Black Mirror s4, Silicon Valley s4, Feud, Ozark m.m. osv etc. De som inte höll hela vägen inkluderar Mindhunter, Godless, Stranger Things s2, Twin Peaks: The Return, som inte alls var dåliga, men inte i topp (Twin Peaks hade dock ett av årets bästa tv-ögonblick, i näst sista avsnittet). Game of Thrones levererade inte på samma nivå som säsongen innan, men oj så effektivt det var, och vissa avsnitt var magnifika, men det ser alla på ändå. The Americans är en svår nöt eftersom vi får säsonger ett år för sent i Sverige, men det vi fick i år på Netflix var sin vana trogen fullkomligt briljant. Och sjätte säsongen av New Girl var hilarious. Men här är de tio jag vill lyfta fram allra mest:
 
Bästa dramaserier
 
 
The Leftovers (Säsong 3)
Det finns bara en serie som tar toppositionen i mitt hjärta från förra året, och det är den avslutande säsongen av The Leftovers, en av de allra främsta tv-serier som producerats. Damon Lindelofs (Lost) serie som började med att 2% av världens befolkning plötsligt försvann från jordens yta har sedan starten 2014 utvecklats i riktningar som är ojämförbara inom tv-världen. Det är en serie som aldrig tog fäste hos publiken, förmodligen för att den ställde för utmanande frågor om livets mening och sådana saker som helt enkelt blev för jobbigt att hantera. Det är ingen lättsam serie, men för mig är det mer givande när en serie eller film får mig att tänka, att känna. För känslorna är starka, inte minst nu när serien på ett oväntat episodiskt vis avslutar sin för korta tid i rutan. Jag hoppas att fler med tiden kommer att upptäcka detta mästerverk, även om jag är rädd för att den är för svår att gilla. Personligen - och för många med mig - var det inte förrän den andra säsongen som jag verkligen föll pladask, även om jag anser att den första säsongen håller lika hög kvalitet efter en omtitt. Ni vill inte missa det mästerliga skådespeleriet från Justin Theroux, Carrie Coon, Ann Dowd, Amy Brenneman, Christopher Eccleston, Kevin Carrol, Regina King, Scott Glenn och många fler, eller tv:s främsta regi från bl.a. Mimi Leder, eller för allt i världen den hänförande vackra musiken från Max Richter (varje gång jag hör hans musik blir jag så känslofylld, då har man lyckats). Ge den en chans på HBO Nordic!
 
 
The Crown (säsong 2)
Första säsongen var magnifik på många vis, en av de bättre på senare år helt klart. Nu när jag sitter här och precis sett klart säsong 2 är jag i ett smärre upplösningstillstånd över hur fantastiskt bra det var, återigen, till och med snäppet bättre. Och så kände jag efter varje avsnitt. Vi får fortsatt följa Elizabeth II i hennes roll som drottning över Storbritannien, fru till den svårtämjda Philip och mor till sina barn, och mycket mer. Få serier är så välskrivna och metikulöst regisserade som The Crown, där varje detalj och pulserande klipp sitter rätt, där fotot är så eftertänksamt och precist, och där skådespeleriet är bortom denna värld. Vi är inte värdiga Claire Foys skådespelarinsats som Elizabeth, hon förmedlar så extremt mycket med sin strama återhållsamhet. Matt Smith briljerar som Philip och Vanessa Kirby likaså som drottningens syster, och även om han inte är i nivå med John Lithgow som Winston Churchill i säsong ett bidrar Matthew Goode med en frisk fläkt. Det är drama, spänning och känslor orkestrerat på ett utsökt vis, med ett återskapande av tidsepoken och kläder osv som är fläckfritt. Det är ren perfektion. Till nästa säsong kommer karaktärerna åldras till den grad att skådespelarna behöver bytas ut, vilket är lite vemodigt med tanke på den kvalitet de visat upp, men det ska bli spännande att se utveckling, jag har fullt förtroende för manusförfattaren och skaparen Peter Morgan
 
 
Legion (Säsong 1)
Även om jag hade sett rejält positiva rubriker och sett någon teaser som gav en föraning om något annorlunda så drog Legion undan mattan för mig fullständigt. Jag hade inte väntat mig en upplevelse så som denna. Det fanns stunder under serien gång då jag tänkte "var det så här det var att se Twin Peaks när det sändes första gången 1991?". Och utöver detta är den det bästa som hänt superhjältegenren sedan The Dark Knight. Det är en fascinerande studie av det mänskliga psyket och bilden av psykisk sjukdom (spoken like a true beteendevetare, men truly, det är en snygg setting att spela med dessa teman inom X-Men-universumet). Och även om Dan Stevens är fantastisk i huvudrollen, så är det Aubrey Plaza som stjäl showen (hon borde ha nominerats till ALLA priser. Noah Hawley (Fargo) har dessutom skapat den kanske visuellt mest slående tv-serien ni kan se, och ni bör spana in den när den kommer till Viaplay 1a februari (då jag antar att de flesta missade den när den sändes på Fox i vintras/våras, trots att många har kanalen). Säsong 2 två kommer i april, se till att vara med på Fox från början då!
 
 
The Handmaid's Tale (Säsong 1)
Egentligen vill jag inte benämna The Handmaid's Tale som årets viktigaste serie, eftersom jag är rädd att det kommer att avskräcka folk. Men år 2017 träffar serien så mycket zeitgeist det bara går, och än mer efter #metoo. Även om det stundtals ser ut som dåtid skildrar serien är närstående framtid, där USA efter en omfattande statskupp nu styrs av en teokratisk diktatur, lydande enbart under bibelns ord, och därmed extremt patriarkalt och misogynt. Men det finns de som gör motstånd, och vi får följa Offred som hamnar mitt i smeten. Serien vann välförtjänt Emmy för såväl bästa serie som bästa kvinnliga huvudroll, och Elisabeth Moss är sannerligen magnifik. Även Ann Dowd och Alexis Bledel vann för sina insatser, tillsammans med seriens regissör för första tre avsnitten, Reed Morano. Otroligt snyggt och välgjort med en handling som går djupare för varje avsnitt, som rör upp rejäla känslostormar och får oss att längta efter mer, även om det ibland kan bli jobbigt. Det är helt enkelt en serie ni bör kolla upp, och ni gör det på HBO Nordic. 
 
 
Big Little Lies (Säsong 1)
Jag har inte alltid varit helt såld på Jean-Marc Vallées filmer (Dallas Buyers Club, Wild), de har varit bra men inte fantastiska. Trots en helt makalös skådespelarensemble var jag därför inte säker på vad jag skulle tycka om Big Little Lies. Det visade sig att jag inte hade någon anledning att oroa mig, det var en fullträff. Serien är en ormgrop av intriger och mysterier, som allt går ut på att leda fram till mordet vi får reda på i första avsnittet, men vem är död, och vem ligger bakom det? Spänningen är olidlig från start till mål, och vi förleds genomgående på villovägar och ges nya insikter kring karaktärer. Serien svepte vinster på årets Emmy-gala, för bästa mini-serie, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll och biroll (Nicol Kidman/Laura Dern), bästa manliga biroll (Alexander Skarsgård) m.m. Tillsammans med resten av skådespelarna står de för briljanta insatser, och jag kan garantera att ni aldrig har sett Skarsgård så här (bra). HBO Nordic omgående! 
 
Bästa komediserier
 
 
Dear White People (Säsong 1)
Justin Simiens debutfilm med samma namn som serien hyllades för sin skarpa och bitande satir när den kom ut 2014 (2015 i Sverige), och i år fortsatte han den historien till ännu starkare resultat. Serien tar vid bara dagar efter en Dear Black People-fest i ett studenhus orsakat skandal på det högt ansedda (och fiktiva) Ivy League-universitetet Winchester. Trots att vissa skådespelare är nya i samma roller blir fortsättningen sömlös, och att fokusera enskilda avsnitt mer eller mindre på olika karaktärer fördjupar vår inblick i deras vardag, motiverar deras handlingar och ger historien en ny nivå. Samtidigt som samma bitande satir och samhällskommentarer fungerar lika bra på en komisk nivå, lyfts även en mer dramatisk tyngd fram. Detta inte minst i seriens bästa avsnitt, regisserat av Barry Jenkins (Moonlight). Den träffar en uppenbar nerv i ett fortfarande rasistiskt USA (tillika värld), och bryter ner de strukturella problem som finns på ett högst självmedvetet och träffande vis. Den är dessutom en fröjd för oss filmintresserade, som ni kan se på bilden jag valt (serien är inte svartvit, bara den här Bergman-homagen). Har ni inte sett filmen rekommenderar jag att ni börjar där, sedan kommer ni sluka serien (bara 10 rätt korta avsnitt) på en och samma kväll. Båda finns på Netflix
 
 
Ruby (säsong 1?)
Max två personer jag känner har sett serien eller ens hört talas om den, max 3-4 skulle uppskatta den skulle jag tro. Men den är så sanlöst rolig. Kort och gott är den en YouTube-serie i nio delar á ca 10 minuter per avsnitt som driver med den svenska regissören Ruben Östlund, och fiktionaliserar(?) den tankeprocess han genomgick innan han kom på idén till The Square. Urlöjligt och fantastiskt på så många vis. Serien driver med många aspekter av svenska filmscenen och dess aktörer, och allra mest Ruby själv såklart. Jag vet inte hur skaparna kom på idén men de måste vara genier, och smått galna. Måtte en säsong två komma, kanske med fokus på Rubens och Angelina Jolies påstådda romans (enligt tyska skvallertidningar), eller kanske den djupa depression han kommer att finna sig i efter att The Square förlorat på Oscarsgalan. Vill ni ge det en chans har ni första avsnittet här
 
 
 
Rick and Morty (Säsong 3)
Två kommande serier på listan skildrar dagens samhälle (främst USA) på otroligt slående - och olika - vis. Men det avsnitt som sammanfattar det hela - det amerikanska samhällstillståndet alltså - bäst helt på egen hand är "The Ricklantis Mixup", från tredje säsongen av den helgalna och hysteriskt roliga animerade serien Rick and Morty. Det kanske låter förvånande, och tro mig, det var det, men det avsnittet golvade mig med sin pricksäkerhet när det kommer till så många olika aspekter av samhället som är ruttet i dagens Trump-USA. Sedan var resten av säsongen lika rolig och innovativ som vanligt, vilket bidrar till seriens inkludering på listan, även om det avsnittet själv hade räckt. "Pickle Rick" var också ett jäkla avsnitt alltså. Netflix. 
 
 
Master of None (Säsong 2)
Att följa en kämpande skådespelarkille i 30-årsåldern i New York låter kanske inte jättespännande. Men Aziz Ansari gör det jättespännande och otroligt roligt genom hans komiska stil (som funkar för mig, men kanske inte för alla), men kanske främst genom hans sätt att skildra det hela ur hans perspektiv, med indiskt ursprung och allt som kommer med det (rasism, fördomar och konservativa föräldrar). I säsong två tar han det ett steg längre och bidrar med enorm filmisk kvalitet och medvetenhet. Det första eminenta avsnittet är en hyllning till italiensk neorealism (italienska filmer från 40-talet, förenklat), och därifrån fortsätter han att leverera filmreferenser och kärlek till mediumet. Säsongen bjuder på ett antal magnifika avsnitt som med tiden också blir rätt känslosamma, där "Thanksgiving" är det allra främsta. I det är hans vän Denise i fokus, och vi får följa hennes firande av Thanksgiving under åren, och genom det hennes upptäckande av sig själv och sedermera kalla bemötande av hennes mor när hon kommer ut som gay. Skådespelaren Lena Waithe skrev avsnittet med Ansari och det baseras på hennes egna historia, och blev med sin Emmy-vinst första svarta kvinna att vinna i manuskategorin. Ge serien en chans och håll ut så lönar det sig, på Netflix! Vill ni avböja mitt råd i ljuset av anklagelser i ljuset av #metoo är det fullt förståeligt (jag skrev detta långt innan den nyheten slog, men väljer att behålla serien eftersom den är så pass bra, även om man självklart inte ser Ansari på samma vis nu). 
 
Bästa dokumentärserie
 
 
The Vietnam War
Okej, jag har redan skrivit om The Keepers och Five Came Back när jag skrev om 2017 års bästa dokumentärer, men då hade jag ju inte hunnit se The Vietnam WarKen Burns fullkomliga redogörelse över det extremt onödiga, blodiga och skandalösa kriget. Originalet är 17 timmar långt, men tyvärr har SVT Play bara en nedklippt version som är 10 timmar, men det är väl värt en titt ändå! I tio år har de arbetat med serien och sållat fram dessa avsnitt från 1500 timmar arkivmaterial och 24000 bilder, många som aldrig tidigare visats. Bilder och videomaterial från kriget och runt 25 olika slag varvas med intervjuer med personer som var med på ett eller annat vis. Seriens styrka ligger i att den visar upp alla sidor, från vietnamesisk synvinkel (både nord och syd) samt det amerikanska, för att på så vis nyansera det hela. En aspekt som jag hade sämre koll på som fascinerade var bakgrundshistorien till kriget, som sträcker sig bak till andra världskrigets slut (och längre). Vill ni lära er mer om kriget har ni nu den bästa chans ni får, är ni intresserade av historia eller bara allmänbildning är det ett ypperligt tillfälle att djupdyka i detta krigs fasor. Det är spännande och allt annat än tråkigt, med en hel del starka bilder, känsliga tittare varnas!
 

Efter Emmy-galan, hur bra var vinnarna egentligen?

Natten till måndag svensk tid hölls Emmy-galan, där senaste årets bästa serier utses av en akademi (tänk Oscars, fast serier, ifall ni inte visste). Den stora frågan var vilken serie som skulle ta över Game of Thrones herravälde när senaste säsongen kom för sent för att vara med i leken. Som vanligt var det serier som fattades, till ingens förvåning men allas stora besvikelse lyckades inte heller säsong 3 av mästerverket The Leftovers få en nominering för bästa drama, något den borde vunnit. The Americans lyckades inte heller de, trots att de äntligen fick en nominering förra året. Som ni kan läsa här älskar jag verkligen dessa serier, och i samma text skrev jag om kvällens stora vinnare The Handmaid's Tale, som vann bästa drama, regi (Reed Morano), kvinnliga huvudroll (Elisabeth Moss), kvinnliga biroll (Ann Dowd) och bästa manus. Storslam helt enkelt, och det välförtjänt. Jag har förvisso inte sett alla som nominerade, men av de jag har sett, tyckte jag som följer:
 
 
Master of None (2 säsonger, Netflix)
Jag har velat skriva om andra säsongen av Master of None ett tag nu, för den är en underbar pärla. Om ni inte sett serien handlar den om ca 30-åriga Dev, en skådespelare i New York med rötter i Indien. I säsong två ser vi honom till en början i Modena, Italien, dit han flyttat för en sommare för att lära sig pasta. I ett magnifikt svartvitt första avsnitt får vi följa hans tillvaro, med en handling som är starkt influerad av den klassiska italienska filmen Cykeltjuven. Redan i säsong ett, och än mer här, visar seriens skapare, delvisa regissör, manusförfattare och huvudrollsinnehavare Aziz Ansari vilken kunskap och uppskattning han har för filmmediet, något han visar med snygga och underhållande referenser och influenser rakt igenom. Men det är så mycket mer än det, det är en aktuell serie som diskuterar viktiga ämnen men en lätt ton. Det är trots allt en komedi, men den erbjuder djup och något att säga. En av säsongens höjdpunkter var avsnittet "Thanksgiving", som gav Ansari och Lena Waithe en Emmy för deras manus. Serien är inspirerad av hur Waithe (som själv spelar rollen som Devs kompis Denise) kom ut till sin mamma. Tack vare vinsten blev hon första svarta kvinna att vinna i kategorin. Vill ni se en rolig serie om vardagen, med inblickar i verkligheten, med skarpt manus och finfint skådespeleri, spana in Master of None på Netflix. 
 
 
Big Little Lies (1 säsong, HBO Nordic)
Den andra stora vinnaren på Emmy-galan var mini-serien Big Little Lies, som vann för bästa mini-serie/tv-film, kvinnliga huvudroll (Nicole Kidman), bästa manliga biroll (Alexander Skarsgård!), bästa kvinnliga biroll (Laura Dern), bästa regi (Jean-Marc Vallée), m.m. Och oj så värdig vinnare! Skådeplatsen är en småstad längs Kaliforniens kust, som mestadels innehåller en vit överklass (men det handlar inte direkt om en glorifiering av dessa). I fokus står Celeste Wright (Kidman), advokaten som gav upp sin karriär för att uppfostra sina barn, gift med drömmannen Perry (Skarsgård), Madeline Mackenzie (Reese Witherspoon) - den energiska och ibland hetlevrade mångsysslaren med döttrar från två äktenskap som måste balansera agget mot sitt ex (James Tupper) och hans nya unga fru (Zoë Kravitz) med sin ömma och kärleksfulle make (Adam Scott), och den nyinflyttade Jane Chapman (Shailene Woodley) - den ensamstående mamman som inte passar in i den nya miljön. Sedan finns ett antal fler karaktärer av värde och vikt, som alla knyts ihop av att deras barn går i samma klass. Ingen är felfri, och alla döljer de något. Serien är en ormgrop av intriger och mysterier, som allt går ut på att leda fram till mordet vi får reda på i första avsnittet, men vem är död, och vem ligger bakom det? Spänningen är olidlig. Allt från musiken till skådespelet är klockrent här, det är en serie ni inte vill missa på HBO Nordic. 
 
 
The Crown (1 säsong, Netflix)
I januari vann The Crown såväl bästa drama som bästa kvinnliga huvudroll på Golden Globe-galan, och båda var några av favoriterna även på Emmy-galan. Efter Handmaid's Tale var de också mina favoriter, men icke. Serien skildrar Queen Elizabeth II:s (Claire Foy) unga år, från det att hon som blott 26 år gammal fick ta över den brittiska tronen 1952. Som oerfaren regent måste hon hålla monarkin i schack, hantera den åldrande och dominanta Winston Churchill (John Lithgow), en frisinnad make (Matt Smith), en avundsjuk syster (Vanessa Kirby) och mycket mer. Det hela görs med en delikat precision och en känsla av otroligt autencitet. Det känns verkligen som att det är så här det gick till, vilket inte är omöjligt då seriens skapare, Peter Morgan, är lite av en expert på området. Inte minst är det välspelat så in i norden, inte minst av relativa nykomligen Claire Foy i huvudrollen, men kanske främst av veteranen John Lithgow, som ÄR Churchill, och som också rättmätligen vann en Emmy för sin insats. Spana in på Netflix innan säsong två kommer 8:e december. 
 
 
Westworld (1 säsong, HBO Nordic)
HBO har insett att man inte kommer kunna leva på Game of Thrones så länge till, och valde därför att satsa stort på Westworld, en serie-adaption av filmen med samma namn från 1973. Serien vann ett flertal tekniska priser och hoppet fanns för några stora priser också, men inte detta år. Den skildrar en stor park uppbyggd som Vilda Västern, dit turister får åka och leva ut sina vildaste fantasier. Parken består av robotar, som är programmerade enligt vissa story-lines som besökarna kan leva ut, men de är inte artificiellt intelligenta. I serien får vi dels följa de robotar som är i fokus, några av de besökare som kommer till parken, och de som skapat och jobbar med parken. Det är ett ambitiöst projekt som vill få ut väldigt mycket, och lyckas i längden riktigt väl. Till en början hade jag lite svårt att veta exakt vad den ville vara och vad dess intentioner var, men den tog sig rejält i och med intrigernas tätnande och den ökande spänningen. Det lovar gott inför nästa säsong, som ska komma till våren (så att de har en bättre chans att faktiskt vinna Emmyn). Serien är snyggt gjord och skådespelet är en stor del av behållningen, från stjärnor som Anthony Hopkins, Evan Rachel Wood, Thandie Newton, Jeffrey Wright, Ed Harris, James Marsden m.fl. 
 
 
Stranger Things (1 säsong, Netflix)
Jag utgår från att betydligt fler sett Stranger Things än många av de andra serierna här, det var ju trots allt det enda folk pratade om för ett år sedan. Det fanns förhoppningar om att den skulle kunna skrälla på Emmy-galan, men fick även den nöja sig med tekniska priser. Även om jag inte är lika störtförälskad som många andra så föll jag rätt mycket för denna orgie i 80-talsnostalgi och Spielberg-referenser. Underhållning, mystik och spänning i en snygg kombination, det ska bli kul att se fortsättningen som kommer till Netflix 27:e oktober. 
 
Vad mer saknade jag bland nomineringarna? Jag hade aldrig trott att X-Men-spinoffen Legion skulle ha en chans, men det är bland det bästa som gjorts inom genren (bara The Dark Knight toppar) alla kategorier, och om inte bästa drama så tekniska priser som scenografi hade den förtjänat, för att inte tala om Aubrey Plazas magiska biroll. Sedan hade jag gärna sett Dear White People i komedi-kategorin, och inte minst Barry Jenkins regi från avsnitt fem.

Bäst på TV: Mästerverken ni kanske har missat

 
Alla har vi olika smak och väljer tv-serier av olika anledningar. Jag dömer ingen för att ha valt andra serier än dessa, det är bara så det är. Men vad jag tror följande serier har gemensamt är att de alla blivit kriminellt förbisedda, inte fått den uppmärksamhet de förtjänar, och därmed inte blivit rekommenderade till er tillräckligt. Det är serierna som kritikerna vurmat för, men som publiken tyvärr aldrig flockats till. Det är mitt mål med denna text att ändra på det, att lyfta fram dem för vad de verkligen är, mästerverk inom konstformen TV. De är dessutom alla dramatiska och spännande, visuellt bländande och med några av tv-världens mest intressanta karaktärer spelade av de allra bästa skådespelarna. De utmanar oss att tänka och känna, något som kanske låter skrämmande i ett samhälle där vi hellre lättsamt och passivt ser på något. Även om det ibland kan vara skönt, så ger det inte mycket i längden. Dessa serier lämnar avtryck, de påverkar en, och för mig är det var film och tv i första hand ska göra.
 
Carrie Coon och Justin Theroux
 
The Leftovers (3 säsonger, 2014-2017, HBO Nordic)
 
"Three years after the disappearance of 2% of the global population, a group of people from New York struggle to continue their lives, while they cope with the tragedy of the unexplained nature of the event."
 
Jag ska redan nu säga att jag inte kommer kunna göra The Leftovers rättvisa med ord, att förklara den går bortom mig och känns i det närmsta menlöst. Det är en serie - förvisso som alla andra - som bör upplevas. Även om det inte kommer bli en lätt resa, som förmodligen inte är för alla. Det är ingen serie man lättsamt hänger med i eller kan slötitta på, den inte bara kräver din uppmärksamhet, den kommer att dominera ditt känslotillstånd och röra om dina tankar rejält. Serien tar sin början i småstaden Mapleton, NY, den 14e oktober. Helt plötsligt försvinner 2% av jordens befolkning i tomma luften. Och kvar är de som måste hantera denna obeskrivliga och tragiska händelse. Hur skulle du hantera det? Seriens huvudfokus vilar på polismästaren Kevin Garvey (Justin Theroux) och hans familj, som är den som måste försöka kontrollera de situationer som uppstår som följd av denna händelse. Inte minst sekten Guilty Remnants, som hans fru Laurie (Amy Brenneman) anslutit sig till, och som lokalt styrs av den obeveklige Patti (Ann Dowd). Men som sagt är det lönlöst att försöka beskriva serien, dels skulle denna text bli alldeles för lång, men främst skulle den ändå inte räcka till. Över de tre säsongerna som gått utvecklar sig handlingen i riktningar vi inte kunnat ana, med drama som kan kännas svårt att greppa ibland, men som alltid har sin logiska föjld (även om inte allt går eller bör förklaras). Den ställer oss mot väggen i frågor kring livet och döden, om vad meningen med allt egentligen är, kärlek och hat, vad familjen innebär och betyder, religions påverkan och innebörd, hur vi hanterar sorg och går vidare, m.m. Det kan verka som mycket, vilket det också är, men om ni verkligen hänger er åt serien kommer det vara värt det.
 
Den fick tyvärr bara tre säsonger, just för att en större publik helt enkelt inte kunde hantera den, men är bland de absolut starkaste tv-serierna som gjorts. Den är komplicerad och kan säkert upplevas som konstig i vissa lägen, men den är än mer fascinerande och imponerande, och växer bara med tiden. Den har också växt till att bli alla kritikers gullegris, främst efter den otroligt starka andra säsongen (även om jag tycker första håller lika hög nivå), och den nyligen avslutade tredje. Vad som fångar mig till stor del är hur den vågar ta de inriktngar den gör, och hur den vågar bryta strukturella mönster och skapa så unika avsnitt som den gjort. Seriens skapare och författare Damon Lindelof (som även skapade Lost) och Tom Perrotta har verkligen gjort något speciellt som kommer leva vidare inom en långt efter dess slut, och serien har även så perfekt och distinkt regi, inte minst från Mimi Leder, som ligger bakom 10 av 28 avsnitt. Men den vore inget utan skådespeleriet, med fokus på Theroux och magnifika Carrie Coon, som allt eftersom växer in i en huvudroll. Men Dowd är kanske den som allra mest sticker ut bland birollerna, som dominerar varje bildruta hon syns i. Men hela casten är magnifik (Christopher Eccleston, Regina King, Kevin Carroll, Margaret Qualley, Liv Tyler, Chris Zylka, Scott Glenn). Den sista jag måste hylla till skyarna är kompositören Max Richter, vars musik är något för historieböckerna. Det är så vackert och plågsamt förförande, och höjer serien ytterligare en nivå, och kan orsaka rysningar efter bara några toner. Även övrig musikanvändning - med Pixies "Where is my mind" i säsong 2 som höjdpunkt - är toppklass. Serien blev som sagt ingen publiksuccé, men har fortfarande chansen att bli en klassiker och leva vidare länge, bara ni vågar ta er an det! Förhoppningsvis kan Emmy-galan ge den upprättelse och välförtjänt kärlek under årets gala, där den tidigare inte fått fäste. Tredje säsongen har uppmärksammats mycket under våren, och dess utmanande stil och starka avslut kan räcka. Men jag uppmanar er att ge den en chans, utmana er själva och se den!

 
Keri Russell och Matthew Rhys (och nej, serien är inte svartvit!)
 
The Americans (5 säsonger, 2013-, Netflix)
 
"Two Soviet intelligence agents pose as a married couple to spy on the American government."
 
Ca 1981, villaområde i en förort till Washington. Elizabeth och Philip Jennings (Keri Russell och Matthew Rhys) driver en resebyrå tillsammans och lever ett till synes lugnt liv med sina två barn. Eller, det är vad de vill att det ska se ut som. I själva verket är de ryska spioner som jobbar för KGB, som under många år byggt ett liv i USA. Kalla kriget pågår för fullt och spänningarna mellan öst och väst är enorma. En dag får de nya grannar, där fadern i familjen Stan Beeman (Noah Emmerich) jobbar för FBI, på avdelning som jobbar mot spionage. Det finns alltså anledning att misstänka att serien kommer bjuda på en hel del komplicerade situationer och spänning. I de fyra säsonger som finns på Netflix (fem i USA) är detta precis vad vi bjuds på, och mycket mer. Serien skildrar en otroligt intressant tidsperiod på ett sanslöst fascinerande vis, något som inte minst får en dynamik av det faktum att protagonisterna är ryssarna, som normalt setts som fienden (vilket troligtvis varit del i dess begränsade popularitet). Det blir en balansgång som hela tiden får tittare att engagera sig ännu mer, att rota i sina känslor och utmana sitt intellekt. Och seriens skapare Joe Wiseberg lyckas träffa den komplexa balans som uppstår helt perfekt.
 
Vad som ytterligare bygger på denna gråzon är att den dessutom sker inom och mellan enskilda karaktärer, och fungerar som motivation och anledning till tvivel, det driver handlingen framåt och fördjupar intresset hos dem. Det är en mångfacetterad värld som hela tiden utvecklas och byggs upp, serien lyckas hela tiden finna nya vinklar och sätt att hålla fast oss, och nya karaktärer att fascinera oss med. Kanske kommer den inte bita tag direkt, men sakta men säkert byggs spänningen upp till den mån att vi inte kan slita oss. Även rent visuellt fångar den tidsandan perfekt, och tonen är bland tv-världens allra snyggaste. The Americans har länge flugit något under radarn, den har sällan dragit den stora publiken som gör den till succé, men alltid varit älskad av kritiker. Först förra året blev den som serie och dess huvudrollsinnehavare nominerade till en Emmy, vilket minst sagt var på tiden. Både Russell och Rhys briljerar i sina ytterst invecklade roller (som dessutom får spela många olika roller inom serien, i deras jobb som spioner), vilket även får sägas om de många birollerna serien har, bl.a. Emmerich, Holly Taylor som tonårsdottern, Alison Wright som "den andra frun" (kolla så förstår ni), veteranerna Margo Martindale och Frank Langella som deras överordnade inom KGB. Den nästkommande och sjätte säsongen kommer bli seriens sista, och även om det känns sorgset att den inte kommer att fortsätta kan jag knappt bärga mig för att se hur det hela slutar. 

 
André Holland och Clive Owen
 
The Knick (2 säsonger, 2014-2015, HBO Nordic)
 
"A look at the professional and personal lives of the staff at New York's Knickerbocker Hospital during the early part of the twentieth century."
 
Steven Soderbergh (Traffic, Oceans-filmerna m.fl.) överraskade många när han 2013 gick ut med att han inte längre skulle regissera filmer. Resultatet blev att han gick över till att regissera alla de 20 avsnitt som The Knick består av, och det får vi vara omåttligt glada över. Serien fick bara två säsonger, men måste ändå tas upp här, för i och med det blir den bland de mer perfekta serierna någonsin, då den aldrig dippar. Även om jag inte hade tackat nej till en fortsättning så fick vi ett avslut på handlingen, och kanske var det lika bra så. Dessutom är Soderbergh tillbaka på bioduken med den hett emotsedda heist-filmen Logan Lucky i augusti, men den återkommer jag om senare, tillbaka till The Knick. Serien kretser kring The Knickerbocker Hospital i New York, runt sekelskiftet 1900 (fiktionaliserat men inspirerat från ett verkligt sjukhus med samma namn). Där jobbar den briljanta kirurgen Dr. John Thackery (även han en fiktiv skildring med inspiration från en riktig läkare, spelad av Clive Owen), som är stadens kanske bästa och smartaste läkare...när han själv vill det, och när han inte är för hög på kokain. Han har vissa problem helt enkelt, och har många andra klassiskt manliga symptom som kommer med genialitet, som arrogans, allt kretsar kring honom etc. Nu kanske ni tänker att det låter som House fast runt sekelskiftet, och även om likheten finns så ska vi inte förenkla det så. För det här är inte likt något ni tidigare sett inom "sjukhus-serie"-genren. Med Soderberghs genomgående magnifika regi blir serien så mycket mer, och det är innovation på högsta nivå. Tempot och strukturen är inte vad ni kan vänta er, det är högt och pulserande, och något som bidrar till dess storhet är att det är ytterst modern elektronisk musik som tonsätter det vi får se, skapat av alltid briljanta Cliff Martinez (Drive, The Neon Demon). Det skapar en fascinerande brytning mot den utsökt fångade tidsandan vi får genom kläder och miljöer.
 
Men serien handlar inte bara om läkare, patienter och sjukdomar, utan tacklar och tar upp ämnen som rasism och jämlikhet, och de djupa orättvisorna som fanns i USA på den tiden och som fortfarande resonerar starkt. Främst exmpelifieras det via den nya kirurgen Dr. Algernon Edwards (André Holland) som är svart, något Thackery och många med honom har oerhört svårt att acceptera, samt sjuksköterskan Lucy Elkins (Eve Hewson) som vill bli läkare, och Cornelia Robertson (Juliet Rylance), vars far äger sjukhuset, men som till stor del sköter det (men som ändå förväntas gifta sig med en rik societetssnubbe som pappa valt och vara nöjd med det). Vi kan lära oss mycket av vår samtid genom att kolla på historien, och sättet serien gör det på är väldigt snyggt. Dessutom får vi genom Thackerys ständiga uppfinningsrikedom lära oss mycket om hur det moderna läkaryrket uppstod och utvecklades under en tid då många nya innovationer tillkom. Seriens innovativa stil länkas på så vis samman med dess handling. Alla nämnda skådespelare är fantastiska, och Owen står för sin kanske bästa rollprestation någonsin. Holland var då ett nytt lovande namn som imponerar stort (som vi nu sett i Moonlight), och U2-sångaren Bonos dotter Eve Hewson ska bli spännande att följa. Annars är syster Harriet (Cara Seymour) och den burduse ambulansföraren Tom Clearys (Chris Sullivan) samspel och relation bland seriens mer underhållande. Serien är tekniskt fulländad på alla vis och en dramatisk höjdare ni inte vill missa! 

 
Elisabeth Moss och Samira Wiley
 
The Handmaid's Tale (1 säsong, 2017-, HBO Nordic)
 
"Set in a dystopian future, a woman is forced to live as a concubine under a fundamentalist theocratic dictatorship."
 
Även om första säsongen precis tagit slut går det inte att förneka att The Handmaid's Tale har sin plats bland dessa serier. Tillsammans med Legion (som jag skrev om tidigare i år) så är detta för mig årets starkaste nykomling på drama-fronten, och ett definitivt måste i dagens samhälle. För även om jag vet att det inte alltid hjälper att marknadsföra något som "viktigt" så går det inte att blunda för här. Serien baseras på Margaret Atwoods bok med samma namn, den må utspela sig i framtiden och se ut som historia, men den reflekterar i allra högsta grad vårt samhälle idag. Serien utspelar sig i Gilead, eller f.d. USA, ex antal år efter att en statskupp störtat de än gång förenta staterna. Efter att miljöförstöringar gett konsekvensen att kvinnor får allt svårare att bli gravida och föda barn har en grupp mäktiga människor gjort revolt, och instiftat en ny fundamentalistiskt teokratisk diktatur, lydande under Gud och Bibelns ord. Det är ett fullkomligt patriarkalt samhälle, där alla har tydliga roller. De kvinnor som fortfarande är fertila samlas in för att bli handmaids, vilket går ut på att de tilldelas en commander och hans fru, för att föda deras barn. Vi får följa June (Elisabeth Moss), som döps om till Offred (hennes commanders namn är Fred, "av Fred"), och allt eftersom hon försöker hantera situationen får vi lära oss mer om henne och hennes omgivning, och att hon lever för att en dag hitta sin dotter igen. Serien är som ni förstår inte helt lätt att följa alltid, den kan vara brutal och jobbig, med scener som sitter kvar länge. Men serien är fruktansvärt bra, och värd att stå ut med, då det hela är så välgjort och otroligt välspelat. Just det faktum att den känns så verklig, att den inte känns så avlägsen med allt som händer i många delar av världen, är grunden till detta. Men det är också det som gör den så intressant, och det blir därför fascinerande att följa denna sci-fi-dokumentär.
 
Men för den som nu sitter och tror att det är feministisk vänsterpropaganda, bara tänk om. Självklart är den feministisk, men den tvingar inte på oss något, den visar något som känns verkligt och vi får själva bedöma den efter det. Den ger inte ett ensidigt porträtt av kampen, utan vi får även lära känna och förstå den andra sidan, mycket tack vare utmärkt skådespeleri från Ann Dowd (återigen), Yvonne Strahovski och Joseph Fiennes. Det skapar en fascinerande värld som vi allt eftersom får veta mer om hur den uppstod, återigen från bådas perspektiv. De tre nyss nämnda är som sagt strålande, men starkast lysande är såklart Elisabeth Moss, som fortsätter att briljera i allt hon gör, och hon blir ett stort hot mot Claire Foy (The Crown) när det kommer till Emmyn. Bland övriga biroller övertygar även Samira Wiley, Alexis Bledel, Max Minghella och Madeline Brewer. Det är dessutom ett visuellt praktverk, med allt från scenografin till kostymerna (framförallt), till det bleka men gloriösa fotot. Och inte minst regin från Reed Morano i de tre första avsnitten sätter verkligen tonen, för att sedan återigen avsluta riktigt starkt. Av vilken anledning ni nu väljer att se på serien spelar ingen roll, om det är för dess samhälleliga resonans eller dess dramatiska kvaliteter, men se till att se den. Efter den där sista scenen kan jag verkligen inte vänta länge på att andra säsongen ska komma.