Veckan som gått - nyheter, trailers och filmer jag sett

CinemaCon
Innan jag går in på de filmer jag sett under veckans gång måste jag bara lyfta fram vilken otroligt spännande vecka det har varit för oss filmälskare. I Las Vegas har CinemaCon pågått, där de stora studiorna visat upp sina kommande filmer, filmklipp och presentationer. Vad har varit det mest intresseväckande? I nya Jason Bourne ska vi tydligen få tidernas biljakt, och Finding Dory verkar leva upp till sin föragångare. Filmvärldens kanske främsta kassakor just nu, Jennifer Lawrence och Chris Pratt verkar ha något bra på gång med sin sci-fi-romans Passengers, av norske Morten Tyldum (The Imitation Game). Lawrence Oscarsnominering är väl klar redan, och en annan film som ytterligare byggde buzz var The Birth of a NationNate Parkers slaveri-drama som är en av de stora favoriterna inför galan i nuläget, och som även släppte en stark första trailer i veckan! Denis Villeneuve verkar återigen ha gjort något fantastiskt med Story of Your Life, med Amy Adams, hans uppvärmnings-sci-fi inför hans kommande Blade Runner 2.
 
 
Men det absolut mest häpnadsväckande som slog ner som en bomb under sen gårdagskväll svensk tid var visningen av Ang Lees nya krigsfilm Billy Lynn's Long Halftime Walk. Filmen handlar om ett gäng amerikanska militärer som efter sin tjänstgöring åker runt för att hyllas i landet, med unge Billy Lynn i fokus. Men det är inte storyn som är det uppseendeväckande (även om de 11 minuter som visades sades vara riktigt starka och troliga att dyka upp på Oscarsgalan), det är formatet Lee valt att filma den i, nämligen 4K/3D/120fps. Det kanske inte säger så mycket, men för att ge ett perspektiv på hur banbrytande det är så kan jag säga att ingen biograf i hela världen klarar av att projicera det i nuläget. Filmen kmomer troligtvis släppas i något "lättare" format, men det här kan vara början på framtidens sätt att visa film. Vad betydde de där siffrorna jag skrev då? 3D vet ni nog, 4K är upplösningen, detta klarar en del biografer av och det visas filmer i det formatet även i Sverige, men ännu har inte kombinationen med 3D klarats av. 4K är den upplösning som tv-apparater med ultra-HD visar. Men det mest spännande handlar om 120fps (fps=bilder per sekund). Det traditionella och det filmer visats i på bio i alla år är 24fps. När Hobbit kom 2012 släpptes den i 48fps, vilket bara det var stort. Men det var inte optimalt, då man fick en känsla av att kolla på tv, även om 3D:n förbättrades avsevärt. Rapporterna från Vegas säger att 120fps känns som video en kort stund i början, men sedan blir det något helt annat. Faktum är att vi människor inte klarar av högre fps, då vi inte skulle notera någon som helst skillnad. Reaktionerna var hur som helst otroliga, med superlativ som avlöste varandra på Twitter. Upplevelsen verkar inte gå att jämföra med något annat, och man ska komma så nära att det verkligen känns. Lee har till och med sagt att han tyckte skådespeleriet var blev bättre när han såg klipp med 120fps. Förhoppningsvis kan vi åtminstone få uppleva kanske 4K/3D/60fps, om SF lägger manken till! Min pepp för filmen har i alla fall höjts rejält! (Läs här ifall ni vill nörda ner er ännu mer!)
 
Cannes line-up 2016
 
Om CinemaCon är mer för studiofilmer och den breda massa så innebar veckans nyheter från Cannes filmfestival godis för cineaster. I torsdags släpptes årets line-up, och den ser mycket lovande ut. I huvudtävlan får vi bland annat se Nicholas Winding Refns (Drive) nya The Neon Demon, med Elle Fanning, Christina Hendricks, Jena Malone och Keanu Reeves, vars trailer även den släpptes i veckan. Och kanske är det den snyggaste och mest lockande vi fått i år, och peppen är nu ännu högre! Ser fruktansvärt snygg ut! Den får tävla mot bl.a. Jeff Nichols (Mud, Take Shelter, Midnight Special) LovingAndrea Arnolds (Fish Tank) American HoneyJim Jarmusch (Only Lovers Left Alive) Paterson med Adam DriverSean Penns första regiinsats sedan Into the Wild, The Last Face, sydkoreanske Chan-wook Parks (Old Boy) The Handmaiden (eller om den heter Agassi) och fransk-kanadeniske Xavier Dolans (Mommy) It's Only the End of the World. Och det här var bara ett axplock av de mest högprofilerade filmerna, men förhoppningsvis överraskar någon film, som Son of Saul gjorde i fjol! Och på tal om Xavier Dolan finns nu och några dagar framåt hans fyra första filmer på SVT Play, ett hett tips då Dolan är filmvärldens kanske största talang (blott 27 år gammal blir det här hans femte films om visas i Cannes, av sex möjliga). Baksidan av festivalen är att den inte vågar vara progressiv, av alla festivalens filmer är 86% regisserade av män, och 80% av vita. Bättre kan de! 
 
Vad har du sett för filmer då Martin? Bl.a. dessa!
 
The Jungle Book (Jon Favreau, 2016) 
 
Börjar i slutet, då jag nyligen kom hem från biografen! Jon Favreau skådespelar lite då och då, och regisserar filmer lite då och då! Hans främsta bedrift är väl Iron Man (och hans sämsta Iron Man 2...), och nu verkar han ha skapat en ny succé (den drog in en bra bit över förväntan under sin premiärhelg i USA). Djungelboken som vi alla älskar och är uppväxta med, en film vi varje år ser minst en scen från! Men utöver julafton har jag inget minne av själva filmen, det var alltför länge sedan jag såg den, så jag vet inte exakt hur trogen den är originalet, men den känns rätt trogen. Historien kan ni nog, och Favreau har gjort den rättvisa med en spännande och underhållande biofilm. Mer än något annat är den visuellt imponerande, med CGI som slår det mesta vi sett på bio tidigare. Miljöerna och alla karaktärer innehåller så mycket känsla och detaljer att de känns fullt trovärdiga (till en viss gräns såklart, men så bra det går). Men djuren kommer främst till liv via fantastiskt röstarbete från några riktiga höjdare. Den bästa karaktären (även visuellt och berättarmässigt) är Shere Khan, som på ett skräckinjagande vis väcks till liv av Idris Elbas respektingivande stämma. Bill Murray är klockren som vår älskade Baloo, och gör den precis så bra som vi kunnat hoppas på. Ben Kingsley ger förtroende åt Bagheera, och Scarlett Johansson är så förförande som bara hon kan vara som Kaa. Men efter Khan är det Kung Louie de lyckats bäst med, med inspiration från Apocalypse Now (vissa scener påminner även en del om Sagan om Ringen) skapade de denna kung, som blandar skräck med charm i sitt urgamla tempel, och Christopher Walken har precis rätt känsla för att göra detta rättvisa. Även Lupita Nyong'o och Giancarlo Esposito gör det bra som vargarna Raksha och Akela. Det enda verkliga i filmen är Mowgli, och man får lov att säga att nykomligen Neel Sethi imponerar. Filmen hittar rätt balans mellan den nostalgiska musikal-komedin vi är vana vid, och en mer modern och något mer vuxen saga. De två låtar som dock får vara med vävs in bra! Får se om Andy Serkis kan toppa det här med sin Jungle Book: Origins, som är planerad att komma 2018 (om den nu kommer, efter denna succé, som redan har en uppföljare på gång). 3,5/5
 
Network (Sidney Lumet, 1976)
 
En riktig klassiker som vann fyra Oscars från en av filmens stora regissörer, Sidney Lumet. Howard Beale har länge varit en av tv-branschens främsta nyhetsuppläsare, men efter att ha förlorat sin fru börjar han gå ner sig och tittarsiffrorna likaså, något som får bolaget han jobbar för att sparka honom. Med inget kvar att leva för annonserar han att han ska ta sitt liv under sin sista sändning. Kalabalik uppstår, men snart märker de att publiken gillar att höra Beale beklaga sig över samhället och livet, och väljer att utnyttja det till max för att höja sina undermåliga tittarsiffror. Network visar en kritisk syn på den tidens bransch, något som känns lika aktuellt idag, och den känns klart före sin tid. Den bjuder på starten av den typ av tv-nyheter som kapitaliserar på sensationella bilder, mord och annat hemskt (något 2014 års Nightcrawler visar ur en modern synvinkel). Den är i det närmsta satirisk i sin skildring av de speciella karaktärer vi får följa på bolaget, och den håller en fin balans mellan att vara ett seriöst drama och självmedveten och cynisk satir. Trots dess relativa absurditet lutar den aldrig åt det komiska, utöver den utveckling vi får följa, som i sig kan ses som komisk. Den har ett manus som är otroligt välskrivet, och hela filmen osar en kvalitet och intrig få liknande filmer lever upp till. Karaktärerna är flerdimensionella och erbjuder alla något unikt, storyn som håller sig i verklighetstrogna miljöer känns hela vägen naturlig, trots att den är överdriven. Skådespeleriet är även det på topp, och den fick hela fem Oscarsnomineringar bara för detta (varav den vann tre), med Peter Finch, Faye Dunnaway, William Holden, Robert Duvall, Ned Beatty och Beatrice Straight (Duvall den enda utan nominering). Även manuset vann välförtjänt en Oscar, men filmen och Lumet blev dessvärre knockade av Rocky. En mångfacetterad film som håller på alla nivåer, och som erbjuder något alldeles extra! 4/5
 
A Bigger Splash (Luca Guadagnino, 2015)
 
Vi håller oss kvar på temat absurt drama på gränsen till komedi, bara att vi nu även korsar gränsen till komedi. Rockstjärnan Marianne Lane (Tilda Swinton) har nyligen opererat halsen och får inte prata, därför har hon tagit semester i en liten by i Italien med sin pojkvän, dokumentärfilmaren Paul (Matthias Schoeanaerts). Men så plötsligt kommer hennes ex och producent Harry (Ralph Fiennes) och hälsar på med sin nyfunna dotter Penelope (Dakota Johnson). Samtidigt som gamla minnen och känslor blommar upp klipps bilder från deras förflutna in, och det är upplagt för intriger, avundsjuka, maktspel och bråk. Något vi även får. Även om de håller god min länge och har det trevligt är det hela tiden någonting som lurar under ytan, och filmen osar en viss mystik som är svår att greppa. Det hela blir underhållande och stundvis även rätt gripande. På sätt och vis går det hela till en överdrift, men trots det fungerar det, det överdrivna känns trovärdigt och rätt. Detsamma får gälla skådespelet, som är på topp. Främst är det Fiennes som är lite överallt, vissa skulle kanske anse att han spelar över, men återigen passar det in i storyn. Swinton är mer återhållsam i sin storhet, men förmedlar lika mycket känslor trots att hon inte får prata för mycket. Schoenaerts och Johnson gör det bra i sitt försök att hålla giganternas tempo, men de bidrar lika mycket till helheten, och det är ur den förstnämndes synvinkel vi främst får följa utvecklingen. Giadagnino använder sig av okonventionella stilgrepp i form av foto för att berätta sin historia, något som ger ytterligare en dimension till spektaklet, och musiken bidrar starkt till känslan. 3,5/5
 
The Pianist (Roman Polanski, 2002)
 
Historien om den poslke pianisten Wladyslaw Szpilman har mycket potential, och det är även något Roman Polanski visar i The Pianist. Szpilman var jude och bodde i Warszawa under krigsutbrottet 1939. Han var pianist och spelade på radio, men allt detta ändrades när Tyskland invaderade Polen. Hans tid under kriget är enastående på många vis, och bjuder upp till en dramatisk och gripande film, även om man får inse att det är just en film, och nog lär den ha tagit sig vissa friheter. Filmen griper dock inte riktigt tag i mig så pass mycket som ämnet och historien har potential att göra, sedan om detta beror på att jag är känslokall eller bara såg den på fel kväll är en annan fråga. Med sina två och en halv timme har den chansen att verkligen utveckla såväl karaktär som historia, men ändå gör den inte riktigt det. Den innehåller en del håligheter i storyn, där man undrar hur saker egentligen hände. Adrien Brody gör det absolut riktigt bra i huvudrollen, och han vann även Oscarn (för vilken rollen var skräddarsydd), men det är någonting som jag saknar, även om jag inte helt kan sätta fingret på vad det är. Men med 8,5 på IMDb hade jag hoppats på att mattan skulle dras undan helt under mina fötter. Jag uppskattar dock hur den tar sin tid och inte försöker kapitalisera på lidandet, utan visar det som det ska ha varit för just Szpilman, och filmen blir starkare och starkare, för att i slutet verkligen få fast en, även om jag gärna hade haft det tidigare. 3,5/5

Sett på sistone - Best of

Ja det var ett tag sen jag gjorde en genomgång över filmer jag sett och vad jag tyckte. Med mina mått mätt har jag väl inte sett så många filmer i mars, men finns några från senare delen av februari som aldrig uppmärksammades heller! 
 
Room (Lenny Abrahamson, 2015)
 
 
Den allra bästa filmen jag sett under denna period är helt klart Room, som Oscarsnominerades för bästa film, regi och manus, och som gav Brie Larson en välförtjänt statyett. Det är en film som tjänar på att inte få sin handling förklarad, då det är bäst att se den ovetandes om vad som komma skall (det betyder inga trailers!). Men kort och gott handlar det om Joy (Larson), som kidnappades och låstes in i ett skjul när hon var 17 år, där hon nu levt med sin son Jack (Tremblay), född och uppvuxen i "room". När han nu fyller fem år börjar det bli allt svårare att dölja vad som finns utanför den värld de lever i. Jag kan redan nu säga att filmen kommer hamna högt på min lista när jag sammanfattar året, och det är en av få filmer som lyckats röra mig till tårar. Den är så fantastiskt stark, och dessutom otroligt välgjord. Emma Donoghue har skrivit manus från sin egen bok, och det är hela tiden engagerande, det är rörande och vackert, jobbigt i vissa stunder, men förlösande i andra. Lenny Abrahamsons regi är så fint avvägd och ger en unik känsla och film. Men främst är det de båda huvudrollerna som glänser, Larson som jag nämnde, och 9-årige Jacob Tremblay, som står för en av de bästa prestationerna av ett barn någonsin, och borde helt klart nominerats han med. De har ett magnifikt samspel som känns så extremt äkta och naturligt, och de griper tag i oss från första början, till sista rutan. 5/5
 
Mustang (Deniz Gamze Ergüven, 2015)
 
 
En av fjolårets - efter Room - allra starkaste filmer är Mustang, en franskproducerad film som egentligen är turkisk. Den utspelar sig i Turkiet, har turkiska skådespelare och dylikt, samt är på turkiska, men den blev Oscarsnominerad som fransk film. Där hade dne ingen chans mot Son of Saul, men hade för delen inte varit oförtjänt. Vi får följa fem föräldralösa systrar som numera bor med sin mormor och morbror i en by vid Svarta havet. Efter att ha setts oskyldigt leka med några pojkar vid sommarens början blir förmyndarna oroliga för deras oskyldighet, något som leder till sträng kontroll över vad de får göra och ha på sig. De blir inlåsta i hemmet medan mormorn börjar förbereda dem för livet som gift kvinna, och arrangerade äktenskap ordnas åt en efter en. Det är en film om systerskap, sammanhållningen och kärleken dem emellan, samt om frihet och självständighet, något de berövas av deras kontrollerande förmyndare som är rädda för deras oskuld. Den balanserar mellan att vara härlig och vacker till jobbig och frustrerande. Det är en känslomässig resa som alltid berör, vare sig det handlar om irritation mot den extremkonservativa frihetsberövelsen eller hoppet som alltid lever, främst hos yngsta systern Lale. En fantastisk och viktig film, med riktigt starka skådespelarinsatser från alla inblandade. 4,5/5
 
Deadpool (Tim Miller, 2016)
 
 
Nu byter vi spår ett tag, från känslosamma draman till superhjälteactionkomedi. Deadpool är kanske det bästa som hänt superhjältar sedan Nolan började med Batman, utan några andra jämförelser. Aldrig någonsin har väl en sådan självmedveten film gjorts, som konstant bryter "the fourth wall" genom att kommunicera direkt med publiken. Den gör det så pass mycket att den går över gränsen för vad som blir för mycket, och sedan över en till gräns där det blir så larvigt mycket att det blir roligt igen. Typ. Jag älskar den typen av filmer, så det här passade mig bra. Utöver en sjuk humor (som hela tiden levererar) så har den en handling som görs spännande och stundvis rätt engagerande också. Det var en av mina mer underhållande stunder på en biograf, den har det mesta man kan kräva av en film som denna helt enkelt. Bortsett från ett skarpt manus och pricksäker regi är det här Ryan Reynolds show. Han är helt perfekt i rollen och gör den oklanderligt. Snygg action, grymma effekter och ett riktigt bra soundtrack. Ochd et är svårt att inte kalla filmen för en succé, den spelades in för - i sammanhanget - blotta 58 miljoner dollar, och har nu dragit in över 750 miljoner dollar, vilket är rekord för en barnförbjuden film. 4,5/5
 
Brooklyn (John Crowley, 2015) 
 
 
Ytterligare en av Oscarsfilmerna, och denna nominerades för bästa film, manus och kvinnliga huvudroll. Filmen var en av kritikerfavoriterna förra året, och även om jag kanske hade valt andra filmer framför den på galan så går det inte att säga emot att det är en vacker film. Saoirse Ronan är bländande i rollen som Eilis, en ung irländsk kvinna som flyttar till New York under 50-talet, men som slits mellan kärleken till sitt hemland där hennes syster och mamma är kvar, och anpassningen till det nya klimat och kultur hon möter. Allt eftersom börjar hon trivas och träffar italienaren Tony (Emory Cohen), men så plötsligt går hennes kära syster bort och hon måste tillbaka till Irland. Återigen slits hon mellan två kontinenter, mellan sin kärlek till Tony och sin plikt att ta hand som sin mor, och den nya bekantskapen med välartade Jim Farrell (Dohmnall Gleeson). Det är precis som det låter ett romantiskt melodram, men det är hela vägen igenom berörande och engagerande. Till stor del beror detta på den fantastiske Ronan, som får oss att bry oss om hennes öde hela vägen in i mål. Övrigt skådespel även det bra, med Julie Walters i en stark biroll. 4/5
 
The End of the Tour (James Ponsoldt, 2015)
 
 
Efter varje filmfestival i Sundance vid början av året uppkommer frågan om vilka filmer som kan ta sig till Oscarsgalan, om någon. Brooklyn var en sådan film som kändes mest självklar, en annan var denna. Främst handalde det om Jason Segel kunde nå hela vägen. Ja, Marshall från HIMYM ansågs vara Oscarsvärdig, och efter att ha sett filmen kan jag inte annat än hålla med. Här iklär han sig rollen som den enigmatiske författaren David Foster Wallace, som slog igenom stort i mitten av 90-talet med sitt epos Infinite Jest. Rolling Stone-journalisten David Lipsky (Jesse Eisenberg) följde honom under de sista dagarna av hans bokturné, och det är det vi här får följa. Det är en film där mycket beror på det välskrivna manuset, då filmen är som en lång dialog mellan de båda. Det kanske låter träligt, men de lyckas hela tiden hålla tempot uppe och undethållningen på topp. Segel får oss att bry oss om den underlige Wallace, som Lipsky ständigt försöker få grepp om. Även om Segel utnyttjar de komiska grepp vi vet att han besitter så bidrar han även med dramatisk måtta, det är en balans som är fantastiskt att följa, och något som inte hade varit oförtjänt av mer uppmärksamhet, vilket även får gälla manuset. Eisenberg är stabil, även om han inte på samma vis gör rollen till sin egen och överglänses av Segel. 4/5
 
Heaven Knows What (Ben & Joshua Safdie, 2015)
 
 
Trots en budget på minst 150 mijloner dollar lyckades Zack Snyder göra en högst medioker film av Batman v. Superman. Med en budget en bra bit udner halvmiljonen dollar lyckades Josh & och Ben Safdie göra en av fjollårets mest uppriktiga och äkta filmer. Jag kan inte komma på någon film som på ett mer trovärdig vis tagit sig an livet som missbrukare. Filmen baseras på Arielle Holmes egna erfarenheter som hemlös missbrukare i New York, och hon spelar själv även huvudrollen på ett övertygande vis i detta gripande drama. Vi får följa Harley, från det att hon för att bevisa sin kärlek till Ilya skär sig, genom hennes ständiga kamp för att hitta tak över huvudet och heroin till sina vener. Hennes kärlek till heroin kan bara jämföras med den till Ilya, något som bara stundvis återgäldas. Det är ingen direkt lätt film, men den bevisar att det inte krävs en stor budget för att skapa välgjorda filmer, här blir det främsta fokus berättandet och känslor, vilka är de två viktigaste ingredienserna i en film. Trots dess låga budget är den snyggt ihopsatt, och de begränsningar som märks stämmer bra överrens med filmen som helhet. 3,5/5
 
Hanna (Joe Wright, 2011)
 
 
Joe Wright går mycket upp och ner. Han har främst profilerat sig inom kostymdramerna, där Atonement sticker ut som en de bästa filmerna i modern tid. Men med Hanna gjorde han något helt annat, och något otroligt uppfriskande, den kan närmast beskrivas som en Bourne-film, fast med en 16-årig tjej. Hanna (Saoirse Ronan, se Brooklyn ovan) har växt upp i de djupa finländska skogarna med sin pappa Erik (Eric Bana), en f.d. hemlig agent. De har levt ett enkelt liv i en stuga utan elektricitet, skydda från omvärlden, de jagar för att få mat, och Erik har hela hennes liv tränat henne för att kunna försvara henne när dagen är kommen, för att bli den ultimata lönnmördaren. Dagen då hon är redo att ta sig an och döda Marissa Wiegler (Cate Blanchett), som dödade hennes mamma. Som ni förstår kommer dagen och vi får följa hennes väg genom Europa för att nå sitt mål. Det är en otroligt fartfylld och intensiv film med ett tempo som förhöjs av snabb klippning och ett pumpande score. Det är mer än något annat en riktigt cool film, som bidrar med något helt nytt till genren. Visst är den inte komplett, men mycket går att förlåta. Filmens belåtning och anledningen till varför karaktären Hanna fungerar så bra, och att vi verkligen bryr oss om henne öde och gillar henne är då 17-årige Ronans kraftfulla insats. Hon lyckas få ut så mycket från en rätt komplicerad och svår roll, och det är inte förvånande att vi i år såg henne få sin andra Oscarsnominering (hon nominerades även redan när hon var 14, för sin biroll i ovan nämnda Atonement). 3,5/5
 
Anomalisa (Charlie Kaufman & Duke Johnson, 2015) 
 
 
En av förra årets allra mest unika filmer var tveklöst Anomalisa, från Charlie Kaufmans (skrev manus till bl.a. Being John Malkovich och Eternal Sunshine of a Spotless Mind) sinnrika fantasi. Det är en kärlekshistoria i form av animation med dockor, som kretsar kring Michael Stone (David Thewlis), som bara hör en och samma röst när alla pratar, vilket gör hans liv smått miserabelt. Men så när han anländer till ett hotell där han ska föreläsa om sin framgångsrika självhjälpsbok hör han en röst, en faktisk unik röst, från ett rum längre ner i korridoren. Rösten blir till ett ljus i slutet av tunneln, han får äntligen hopp om livet igen och förälskar sig i den osäkra och blyga Lisa (Jennifer Jason Leigh), som har rösten. Det är en otroligt sällsynt film, som med sina små medel lyckas säga så mycket. Den är både vacker, men också rätt sorgsen, och som en recension skrev vid dess premiär är den kanske årets mest mänskliga film, trots sina dockor. Thewlis och Jason Leigh står för magnifika röstarbeten, och många ville se den sistnämnda nomineras till en Oscar för sin blotta röst (hon nominerades ju förvisso ändå, för The Hateful Eight). Filmen var en av de största kritikerfavoriterna förra året och fick även en Oscarsnominering för bästa animerade film. Helt välförtjänt, även om jag kanske hade önskat ännu lite mer, men slutet kanske ändå passar in i filmens helhet trots allt. 4/5
 
Blade Runner (Ridley Scott, 1982)
 
 
En av de mest stilbildande science fiction-filmerna som gjorts, och en av de främsta kultfilmerna därtill. Även om effekter och miljöer idag ser föråldrade ut så går det att förstå hur det måste ha varit att uppleva då, och dessutom finns det mycket charm i det idag. Dock tror jag det är svårare för mig idag att som 23 år gammal med många filmer under bältet kunna uppskatta den tillräckligt, den slår mig inte med häpnad lika mycket som den får mig att förstå varför den blivit en klassiker. Storyn är stabil och vi får en spännande film, men inget utöver det direkt vanliga (återigen får vi tänka på tidsperspektivet). Men nog är det en bra film som bör ses. Harrison Ford gör det bra, och han återkommer även till Blade Runner 2, som vi får till biograferna januari 2018. Det låter kanske inte som en bra idé, men med tanke på att det är Denis Villeneuve (Prisoners, Sicario m.fl) som regisserar och Roger Deakins som står för fotot kan det bli rätt fantastiskt. Dessutom med Ryan Gosling och Robin Wright, så jag är ombord! 3,5/5
 
Hail, Caesar! (Joel & Ethan Coen, 2016)
 
 
Bröderna Coen är favoriter hos många, och nog har de gjort många bra filmer! Det här är inte en av deras allra främsta, men den har definitivt sin charm. Det är en komedi som parodierar Hollywoods guldålder, när studiosystemet nått sin peak. Med 50-talets filmindustri som back-drop får vi ändlösa referenser och parodierar på tidens stjärnor, det hela tar meta till en helt ny nivå. Vi får följa olika delar av studions inspelningar och dess stjärnor, som vävs ihop till en helhet. De individuella delarna är till stor del mycket underhållande, men själva ihopvävningen håller inte riktigt i längden. Vi får se flera bra prestationer från bl.a. Josh Brolin, George Clooney, Channing Tatum, Ralph Fiennes, Tilda Swinton, Scarlett Johanson och Alden Ehrenreich, där främst Tatum, Fiennes och Ehrenreich sticker ut. På det stora hela inget speciellt, men underhållande nog! 3/5
 
Snabba Cash - Livet Deluxe (Jens Jonsson, 2013)
 
 
Jag kan inte påstå att jag blivit särskilt överväldigad över de två första Snabba Cash, den första levde inte ritkigt upp till boken, och tvåan kommer jag knappt ihåg. Även om inte trean är direkt banbrytande, eller många grader bättre, imponeras jag ändå av dess ambition. Den har ett produktionsvärde som få svenska filmer lever upp till, och tekniskt sett är den riktigt snygg. Berättarmässigt är det spännande men okonventionellt, den tar inspiration från många inom genren liknande filmer, och inte minst märkbart kändes inspirationen från Gudfadern, som jag dagarna innan sett på nytt. Karaktärs- och skådespelarmässigt är det varken eller, de gör det stabilt men slår oss inte med häpnad. En spännande och underhållande actionrulle som gör det den ska på ett tillräckligt bra vis! 3/5
 

April, april

 
Nejdå, jag ska inte lura er idag! Men vem vet vilka filmer som faktiskt har premiär den här helgen, första april känns som en lurig premiärdag! Men det känns som om vi kommer få ytterligare en rätt trist månad på bion! Men se till att gå på Room om ni ännu inte gjort det, och den fortfarande visas! Men vi kan ju börja med en film som hade premiär i onsdags, som jag missade i min mars-genomgång. När Cloverfield kom 2008 var det en frisk fläkt bland skräckisarna (kanske lika mycket sci-fi dock). Nu kommer en sort-of-sequel-but-not-really, 10 Cloverfield Lane är inte en direkt uppföljare, utan snarare en skildring av andra händelser som skedde samtidigt. En kvinna craschar med sin bil och tas om hand av två män, som dock håller henne fången i ett skyddsrum, och påstår att världen utanför är obeboelig efter en kemisk attack. Har fått riktigt fin kritik och trailers har sett lovande ut, bra rollista med Mary Elizabeth Winstead och John Goodman i täten. 
 
 
Först ut första april är dels Terrence Malicks rätt ljummet mottagna Knight of Cups, som handlar om en manusförfattare som i jakten på mening och kärlek går igenom en rad olika kvinnor. Uppfriskande värre. Bra cast med Christian Bale, Natalie Portman, Cate Blanchett, m.fl., men har som sagt inte fått särskilt bra kritik. Bättre mottagen, om än inte hyllad för det, är brittiska feel-good-rullen Eddie the Eagle, som handlar om Eddie (Taron Egerton, från Kingsman), som drömt om att få representera Storbritannien i OS, men tyvärr är jättedålig i alla sporter. Till slut fastnar han för backhoppning, där f.d. backhopparen Bronson Peary (Hugh Jackman) går med på att träna honom. Här i Lund har A Bigger Splash premiär på Kino, om spänningar som uppstår mellan ex på semestern, med stjärnor som Tilda Swinton, Ralph Fiennes, Dakota Johnson och Matthias Schoenaerts i fokus. Verkar rätt underhållande ändå, Ex on the Beach för finsmakaren. Vet inte om A Perfect Day verkar vara så mycket att ha, trots hyfsad rollista. Den 5:e får vi även chansen att uppleva Ridley Scotts kult-sci-fi-rulle Blade Runner, med Harrison Ford. En otroligt snygg och spännande film som inspirerat ändlöst många filmer sedan dess premiär 1982. Passa på att se så ni har det gjort innan Denis Villeneuves mycket lovande uppföljare, där Ryan Gosling och Robin Wright ansluter Ford, på bio 2018! 
 
 
Det finns en hel del hype kring Hardcore (+ Henry i originaltiteln), som har premiär den 6:e, mest för att det är en film som helt utspelar sig från huvudkaraktärens point-of-view, som i ett tv-spel. Spännande koncept, även om jag tycker det ser rätt jobbigt ut. Den 8:e verkar främst argentinska El Clan (eller Klanen på svenska) mest intressant. Skildrar en familj under 80-talet, som efter att fadern förlorat sitt jobb inom underrättelsetjänsten efter Falklandskriget börjar kidnappa folk mot lösensummor. Isländskt drama med Bland får och människor annars? Eller om man hellre vill ha nåt menlöst så kommer ju uppföljaren till 2013 års Snow White and the Huntsman, nu utan Snövit, vilket ger oss The Huntsman: Winter's War. Nu handlar det om innan Snövits tid (tror jag..?), och elaka styvmorsan och hennes lika elaka syrra vill erövra landet, men får motstånd av Jägaren och hans förbjudna kärlek Sara. Wow. Varför Jessica Chastain och Emily Blunt gått med på att ansluta Chris Hemsworth och Charlize Theron vet jag inte, men det är en imponerande line-up. Nämner inte ens The Boss känner jag. 
 
 
13:e april blir det dock lite intressant igen. Inför kändes kanske inte en CGI-version av Djungelboken som något särskilt nödvändigt, men efter att första trailern släpptes till The Jungle Book ändrade jag mig. För den ser riktigt snygg ut, och historien är ju erkänt bra så. Jon Favreau regisserar och har med sig grymma röster i form av Bill Murray (Baloo), Scarlett Johansson (Kaa), Christopher Walken (King Louie), Idris Elba (Shere Khan), Ben Kingsley (Bagheera) och Lupita Nyong'o (Raksha). Det enda "verkliga" i filmen är Mowgli, som spelas av nykomlingen Neel Sethi. Den 15:e får vi danskt efterkrigs-drama i form av Under sanden, där unga tyska soldater tvingas rensa danska stränder på landminor. Ser bra ut sett till trailern, och intressant ämne som kan bli gripande! Michael Moores nya dokumentär Where to Invade Next kommer även till Sverige, men den slog inte på samma vis som många av hans tidigare verk. Något som känns rätt ballt är att Bollywood-filmen Fan verkar dyka upp i Sverige. Dels kul att få uppleva den kulturen, det är trots världens största filmland. Filmen handlar om ett fan av en indisk superstjärna, som blir i det närmsta besatt. I båda rollerna ser vi megasuperstjärnan Shah Rukh Khan, som förmodligen är den skådespelare med flest fans i världen, då han är störst i Indien (större än vi säkert kan föreställa oss). Så han spelar väl mer eller mindre sig själv, samt en snubbe som är besatt av honom, ska bli spännande att se! 
 
 
Den 18:e får åtminstone vi i Lund chansen att se Mistress America på Kino, en film jag sett fram emot ett bra tag. Noah Baumbach har många starka filmer under bältet (Frances Ha, The Squid and the Whale, While We're Young), och nu har han återigen med sig Greta Gerwig (Frances Ha), och det känns jättetrevligt. Den 22:a kommer det så mycket ointressant att jag blir trött i själen. Eye in the Sky verkar väl hyfsad ändå, och fått okej kritik, med bra skådespelare i form av Helen Mirren och Aaron Paul, samt Alan Rickman i en av sina sista roller. Krigs-thriller som tar tag i frågan kring drönare som krigföring, och dilemmat som uppstår när de har chansen att slå ut toppnamn inom en terrorist-organisation, men civila kommer stryka med. Men Bastille Day, jag gillar dig Idris Elba, men det här ser mest ut som överflödig action. The Finest Hours visar upp tre hyfsade skådisar ute till sjöss när det börjar storma. Verkar högst mediokert. 
 
 
Just nu dominerar Batman och Superman på biograferna, men om några veckor är den ett minne blott (får vi hoppas). Den 27:e kommer Captain America: Civil War, som har ungefär samma upplägg som BvS, bara att den verkar mer lovande. Nu ska Captain Americas och Iron Mans tjafs kulminera i ett inbördeskrig, och de har bra back-upp på vardera sidor, vilket gör det här till att mer eller mindre vara en tredje Avengers. Mer eller mindre bara Thor och Hulken som saknas! Däremot får vi se Ant-Man igen, och ett välkommet tillskott i form av Black Panther, och ett lite mer tveksamt tillskott i form av nya Spiderman. Får se hur det funkar! Men tror vi får se en härligt storslagen och underhållande actionfilm i äkta Marvel-anda. Senaste Avengers var kanske inte deras bästa, men senaste Captain America var dock bland deras starkaste hittills!