Topp 10 - 2016 års bästa filmer

Då var det dags för sista omgången filmer, och topp 10 är alltid lite mer speciellt. Just därför var det så jobbigt att behöva peta filmer som American Honey, Arrival och Nocturnal Animals igår, filmer som lika gärna hade kunnat vara med idag. Men jag valde att gå på magkänsla, och inte minst den känsla jag hade efter att jag sett filmerna, vare sig det var förra veckan eller elva månader sen. Det är en blandning av stort och smått, episka äventyr och absurda komedier, nu kör vi:
 
10. The Revenant (regi: Alejandro G. Iñarritu) 
 
  
Det mest storslagna på listan hittar vi hos The Revenant, som följer pälsjägaren Hugh Glass som efter en våldsamt snyggt animerad björnattack blir kvarlämnad att dö av de han reser med, och hans son mördad framför hans ögon. Vad som följer är en hämndresa genom vildmarken. Leonardo DiCaprio vann till slut sin Oscar för denna roll, och det är en fysiskt imponerande roll, som blir än mer imponerande när man känner till produktionen. För den har blivit ökänd som brutal, när regissör Alejandro G. Iñarritu ville filma allt i naturliga orörda miljöer och i naturligt ljus, vilket inte var helt lätt under den kanadensiska vintern. Men det lönar sig, för känslan är så äkta det kan bli (nästan jobbigt äkta, då filmen är rätt brutal), och filmens klara MVP är fotograf Emmanuel "Chivo" Lubezki, som visar upp några av de mest slående bidler som någonsin filmats. Han vann historiskt nog sin tredje raka Oscar för filmen, och Iñarritu vann sin andra raka Oscar för regi. Det är episkt, spännande och snyggt, vilket väger upp för den något tunna handlingen. Bör ses på största möjliga duk!
 
9. The Lobster (regi: Yorgos Lanthimos) 
 
 
I en nära framtid är det olagligt att vara singel i England, vid skilsmässa eller uppbrott skickas singlar till ett behandlingshem där de måste bli kära på 40 dagar, annars förvandlas de till ett djur. Men man får åtminstone välja själv vilket djur. Yorgos Lanthimos visar upp mästerlig kreativitet i denna absurda komedi, som är årets mest oväntade kärlekshistoria. Det finns en sådan fingertoppskänsla i den malpplacerade komedi som uppstår, det borde inte fungera, men är så klockrent och självklart det någonsin kan bli. Samtidigt som det är roligt är det också sorgset, karaktärerna är inga framgångssagor direkt, och det är också en av årets främsta samhällskritiker. Att vi blivit så pass avfjärmade från känslor att kärlek är något som kan kontrolleras så här. Colin Farell blev rättmätligen Golden Globe-nominerad, och i en rättvis värld skulle han även bli Oscarsnominerad, tillsammans med Lanthimos och Efthymis Fillippous briljanta manus. Utmärkta biroller görs av Rachel Weisz, Olivia Colman, John C. Reilly, Ben Wishaw och Léa Seydoux. 
 
8. Midnight Special (regi: Jeff Nichols) 
 
 
Det är tydligt att årets sci-fi är som bäst när den är lågmäld, och precis som i Arrival är det föräldraskap som står för den känslomässiga kärnan (vilket förvisso var sant om Batman v. Superman också, *host* Martha, men...). Jeff Nichols gör det uppfriskande valet att slänga in oss direkt i handlingen, där en man är på flykt med sin son, som jagas av en sekt som vill åt hans krafter. Vad som följer är en road movie, en lång jakt som från start till mål är spännande och emotionellt laddad. Ju längre filmen lider blir den även allt mer fascinerande då mystiken kring speciella Alton klarnar, samtidigt som den fördjupas. Den ställer frågor kring religion, myndighetskontroll, föräldraskap och om livet självt, invänvt i denna lågintensiva men alltid spännande utveckling. Nichols (en av vår tids bästa regissörer, Mud, Take Shelter och kommande Loving) har tagit inspiration från 70-talsfilm (inte minst Close Encounters of the Third Kind) och skapar en atmosfär som är svår att beskriva, men som är filmens storhet. Denna förstärks av magnifikt foto och musik som hjälper till att skapa mystiken och höja spänningen. Skådespelarensemblen på Michael Shannon, Joel Edgerton, Kirsten Dunst, Adam Driver, Sam Shepard och unge Jaeden Lieberher imponerar alla stort. Blev tyvärr bortglömd efter sin mars-premiär, men förtjänar att lyftas fram!
 
7. A Monster Calls (regi: J.A. Bayona) 
 
 
Att precis som i Jätten årets mest äkta känslor skulle förmedlas genom en allegorisk berättelse med ett stort trädmonster kanske inte var särskilt väntat, men spanske J.A. Bayona (The Impossible, Barnhemmet) har lyckats med det. Conor är 13 år, han befinner sig i ett slgs gränsland mellan att vara barn och vuxen. Hans ensamstående mamma är döende i cancer och han får därför ta hand om mycket själv där hemma, även om hans stränga mormor tycker att det är bäst att han flyttar in hos henne. Känslorna blir för mycket för unge Conor att hantera, han vet inte hur han ska hantera allting, och utan att själv aktivt göra det, kallar han på "Monstret". Det stora trädmonstret kmomer sju minuter efter midnatt och visar honom tre berättelser som ska vägleda honom. Det är en känslomässig resa vi får följa med på, han mobbas i skolan och tvingas lyda sin mormor hemma, när allt han vill är att få sin mamma att bli bättre. Berättelserna Monstret visar upp är sanslöst vackert animerade (á la historien om Dödsrelikerna i HP), och filmen som helhet är mycket snyggt filmat i dämpade färger och mörkare ton. Filmen är bland de starkare käftsmällar året bjudit på, och den som inte drabbas har nog inget hjärta. Sättet den visar upp hur man som ung hanterar sorg och trauma är så verkligt det kan bli, med eller utan trädmonster. Lewis MacDougall är fantastisk som Conor, och som mamman är Felicity Jones förkrossande bra, och även Sigourney Weaver är strålande som mormodern, som bara försöker vara stark för alla. Liam Neeson som Monstrets röst är perfektion. Underbart musiksatt dessutom. 
 
6. Manchester By the Sea (regi: Kenneth Lonergan) 
 
 
Om känslorna i ovanstående film slår till allt i ett så är det hela betydligt mer subtilt och osentimentalt upplagt i Manchester By the Sea, men det är inte mindre känslosamt för det. När Lee Chandlers äldre bror dör måste han återvända till hemstaden han lämnat bakom sig av goda skäl, för att ta hand om sin 16-årige brorson Patrick. Han anser sig inte vara en tillräckligt god förmyndare åt honom, och vill inte bo kvar där, men tills vidare finns inte många alternativ. Samtidigt som Lee och Patrick försöker hantera sin sorg och gå vidare, och anpassa sig till sina nya liv, vävs det förflutna in med klipp som ger ytterligare fördjupning och förståelse för vem Lee är, och varför han är som han är. Filmen bryter sakta ner historien och sedermera våra hjärtan, men lyckas hålla sig varm och stundtals upplyftande och rolig. Casey Affleck är nedtonad perfektion och ska och lär vinna Oscarn för sin roll, som är betydligt mer komplex än det kan verka från start. Lucas Hedges står för ett genombrott som heter duga (coh lär även han nomineras), och samspelet dem emellan är filmens styrka. Michelle Williams har inte mycket speltid som Lees ex-fru, men lyser starkt som en supernova när hon är med. Det är filmskapande på högsta nivå, och en av favoriterna inför den kommande Oscarsgalan, där ett manuspris till Kenneth Lonergan känns given. Går på bio just nu, så gå och se den!
 
5. Spotlight (regi: Tom McCarthy) 
 
 
2001 började Spotlight-sektionen vid tidningen Boston Globe nysta i ett fall där en katolsk präst sexuellt utnyttjat barn och kommit undan med det. Vad de inte förväntade sig var att det hela var betydligt mycket större än så. Vi får följa gruppen sakta men säkert få fram mer information, kämpa emot vad som känns som hela Boston i och med katolska kyrkans makt i staden. Det är gammalt hederligt journalist-arbete som väntar, och Todd McCarthy bygger upp en spänning och nrev i filmen utan att överdramatisera något. Med ett välskrivet manus och effektiv klippning vävs historien ihop, och berättelsen i sig talar för sig självt, pusselbitarna faller en efter en på plats för att slå till hårt mot slutet. Men när eftertexterna rullar är det inte filmen i sig kanske som lämnar en tom och förbannad, det är vad filmen sagt. Men i slutändan handlar det såklart om mästerlgit filmande, mer subtilt uttryckt som i "Manchester" än i filmer som "Steve Jobs" och "The Revenant". Howard Shores musik är även det en stark bidragsfaktor till filmens uppbyggnad och spänning, och överhängande känsla. Men främst är det en skådespelarfilm där Mark Ruffalo, Michael Keaton, Rachel McAdams, Brian d'Arcy James, Liev Schreiber, Stanley Tucci och John Slattery alla bridrar med hög kvalitet, och alla mindre roller även de är starka. Vann årets Oscar för bästa film välförtjänt, och tog även hem manuspriset. 
 
4. Steve Jobs (regi: Danny Boyle) 
 
 
Vi har genom åren fått ändlösa mängder biopics som försöker berätta en livsberättelse, rätt inspirationslöst och standard. Men Danny Boyle har valt att inte gå den traditionella vägen med Steve Jobs, något som lönar sig. Filmen bryts ner i tre akter, det som skedde backstage innan Jobs lanserade nya datorer '84, '88 och '98. Vi får följa Jobs när han interagerar/nonchalerar med markndsföringsansvarige tillika närmaste vän Joanna Hoffman, medgrundare Steve Wozniak, och VD:n John Sculley, samt han dotter (som han inte erkänner) och hennes mor. Dessa tre tillfällen är allt som behövs för att bygga en fullständig bild, eller åtminstone representation av Jobs, och utvecklingen är mer spännande än man kan tänka sig. Vi dras mellan att bli frustrerade på hans arrogans till att fascineras av hur han tänker (sällan sympatiserar vi med just honom dock). Det är innovativt filmskapande på hög nivå, dels på viset han delat upp filmen i tre akter, men också hur han valt att berätta den visuellt och msuikaliskt. Fotot är magiskt genomtänkt, då filmens tre akter filmats i olika format för att skapa rätt tidsskänsla och känsla för utveckling, först i 16mm, sedan 35 mm och sist digitalt. Daniel Pembertons musik är också den banbrytande i sättet den utvecklas genom filmens gång. Michael Fassbender kanske inte är porträttlik som Jobs, men hans prestation hade förtjänat en Oscar framför DiCaprio, då han bygger en karaktär och leker med den efter sina förmågor. Även Kate Winslet blev rättvis nominerad, då hon är briljant. Det sjuka är att Aaron Sorkins manus inte blev nominerat (och sedermera inte vann), men filmens okonventionella stil föll varken akademin eller publiken i smaken, sorgligt nog (hade förtjänat en hel drös nomineringar). 
 
3. Son of Saul (regi: László Nemes)
 
 
En film om förintelsen kanske inte är det mörker vi behöver dessa dagar, men det här är likväl årets viktigaste film, hur jobbigt det än må vara. Under andra världskriget tvingade nazisterna judar att arbeta i koncentrationslägrena, och Sonderkommando hade ansvaret att föra fångarna till gaskammaren, skyffla undan och kremera kropparna. Saul (Géza Röhrig) är med i Auscwitz Sonderkommando, och en dag är han övertygad om att han sett sin sons kropp, och vägrar att låta honom kremeras med alla andra, utan gömmer undan honom för att kunna ge honom begravningen han förtjänar. Ni kan själva ana tyngden filmen bär på, och utvecklingen är lika delar thriller och drama som skräck. Filmen är filmad i 4:3-format och har sitt fokus enbart på Saul, med mestadels close-ups, vi noterar det som sker i bakgrunden, men det är via Saul och hans känslor vi vägleds filmen igenom. På så vis blir upplevelsen än mer brutal, då vi inte ser allt, utan bara kan förnimma oss om vad som sker omkring honom, och framförallt är ljudmixen det som påverkar oss, då vi hör betydligt mer än vi ser. Filmen lämnar en alldeles skakig, men är den väckarklocka dagens Europa behöver uppleva, den skildrar hemskheterna på ett starkare vis än någon film tidigare "lyckats" med. Filmen belönades med en given Oscar för bästa utländska film, men borde fått mer. Nomineringar för bästa film, bästa regi åt László Nemes, bästa skådespelare åt Röhrig, som bär filmen på sina axlar genom att hela tiden vara i bild, filmens foto och ljud borde även de helt klart nominerats. Banbrytande och viktigt filmskapande som berör mer än vi kanske klarar, men precis så mycket som vi behöver, det är en måste-film vare sig vi vill det eller inte. 
 
2. Room (regi: Lenny Abrahamson) 
 
 
När Joy var 17 år kidnappades hon och låstes in i ett skjul, där hon hållits fången sedan dess, och fött och uppfostrat sonen Jack. Hon har försökt få honom att inse att allt som behövs är deras lilla rum, men när Jack fyller fem börjar han ställa allt fler frågor. Room är en film som man helst inte ska veta så mycket om innan man ser den, och ni ska helt klart undvika trailers om ni vill se den. Det är varsamt filmskapande från irländska Lenny Abrahamsons sida, det kan till synes verka enkelt, men atmosfären som byggs upp och hanterandet av situationen ger en genuin känsla som upplevs som unik. Det är inte minst en emotionell berättelse där det är svårt att hålla tillbaka, filmens tunga teman balanseras av unge Jacks hoppfullhet och naivitet, men det är ingen lättsam film. Emma Donaghue har skrivit manuset efter sin egna bok, och gör det imponerande. Men filmen tillhör de två huvudrollerna, inte minst Jacob Tremblay, som är ofattbart bra i rollen som Jack, en otroligt svår roll för en så pass ung skådespelare. Sedan är också Brie Larson sanslöst bra som Joy, som måste balansera verkligheten med att uppfostra en son på det viset. Hon vann också Oscarn, men tyvärr nominerades inte ens Tremblay. Filmen nominerades också för bästa film, regi och manus. Det är så otroligt starkt och vackert, och samtidigt jobbigt men fint. 
 
1. Swiss Army Man (regi: Dan Kwan & Daniel Scheinert aka "Daniels'")
 
 
Okej, det här är kanske inte årets objektivt bästa film, men vem bryr sig när allt kommer omkring, det är filmen jag mest aktivt hyser stark kärlek gentemot. Kanske passar det 2016 att årets film är något absurt verklighetsfrånvänt som har en grund i djupa och verkliga problem. Kanske fascinerars jag av tanken att välja en film om ett pruttande lik framför filmer om förintelsen och Oscarsvinnare, kanske vill jag bara sticka ut, kanske är det belöningen för er som faktiskt orkat hänga med så här långt. Men helt ärligt hade jag en av årets allra bästa upplevelser när jag såg Swiss Army Man under en av hela tre stycken visningar på svenska biografer. Det är filmen jag skrattat allra mest under i år, men jag har samtidigt blivit djupt berörd (inte på ett gråtande vis som i Room, A Monster Calls, Manchester By the Sea eller ens Lion). Det är filmen jag sedan jag såg den tänkt allra mest på, och som växt mer och mer för varje gång. Det är originalitet som film behöver, även om denna alltid kommer vara unik, det är en form av "fuck it"-filmskapande som både är uppfriskande och som faktiskt fungerar. Debuterande regi-duon Daniels' (som tidigare gjort musikvideor) valde att köra sitt eget race, och för det måste de hyllas. Men filmen är inte bara en film där Harry Potter spelar ett pruttande lik, vilket var det första jag hörde om filmen, den är så mycket mer. 
 
 
Hank har gett upp, han är fast på en till synes öde ö, han håller på att knyta snaran runt sin hals när han plötsligt ser en kropp som vågorna fört upp på stranden. Är det ett tecken? Manny - som han döps till - är inte som alla andra lik, han må vara död på insidan, men hans kropp kan Hank använda som en schweizisk armékniv för att överleva i skogarna de färdas. Jag varken vill eller borde förklara det vidare, det är en film som bör upplevas helt enkelt. Jag kan därför inte riktigt motivera varför jag älskar filmen så, för det skulle förstöra upplevelsen, och jag har en naiv förhoppning om att någon kanske väljer att se filmen efter det här. Men filmen uppvisar förvånansvärt djup i sin skildring av vänskap, kärlek och utanförskap, och slutet lyckas med konststycket att beröra och göra en överlycklig på samma vis, hur sjukt det än är. Det är en symbolik som få filmer kan mäta sig med i år. Ni kan återkomma när ni sett den så kan vi diskutera den, för det komiska är att den likväl kan tolkas betydligt ytligare och vara lika sann för det, ovissheten är vad som gör den så intressant. Daniel Radcliffe är chockerande bra som liket Manny, och då är jag helt uppriktig, han ÄR bra, på ett underligt jäkla vis. Han förtjänar absolut en Oscarsnominering, lika mycket som DiCaprio i år förtjänade sin vinst (typ samma roll ändå). Även Paul Dano är strålande som Hank. Manuset är som inget annat som någonsin gjorts, och filmskapandet som tidigare nämnt originellt och kreativt. En av höjdpunkterna är soundtracket, som de insisterade på skulle vara helt aukustiskt (i linje med användandet av Mannys kropp), och det är både stämningsfullt, bisarrt och upplyftande, jag har lyssnat på det så många gånger sen jag såg filmen. Inte minst låten "Montage" är mästerlig, och används perfekt i filmen (och ser man musikvideon och lyssnar på texten blir den bara ännu bättre), jag anser att den helt klart förtjänar att Oscarsnomineras. Men det här är en film som aldrig någonsin skulle nomineras till denna typ av priser, pga uppenbara skäl. Kanske är det därför jag gillar den så mycket. Hyr filmen redan nu på t.ex. Plejmo! 
 
Kommer jag ångra mitt val om en vecka? Jag vet inte, men just nu kände jag för att ge denna film vinsten. Tack för i år, jag är mäkta imponerad om ni orkat ta er så här långt, och mitt nyårslöfte får bli att skriva kortare texter nästa år, så att någon faktiskt tar sig tillbaka. 2017 ser ut att bli ett ännu bättre år med många sanslöst lovande filmer redan i januari/februari, som ni lär höra om, och än mer hägrar längs horisonten. GOTT NYTT FILMÅR på er!
 
 

Bästa filmerna 2016 - plats 11-20

Nu börjar det bli riktigt svårt det här, att peta filmerna som toppar dagens omgång från topp 10 var inte lätt. Men konkurrensen är stenhård i år, och alla de här filmerna är ruskigt bra de med! Om ni spanade in när jag listade årets bästa dokumentärer såg ni att topp tre bestod av O.J: Made in America, One More Time With Feeling och 13th, alla de filmerna hade kunnat platsa på den här delen om jag valt att blanda, så ni förstår dess kvaliteter!
 
20. Pojkarna (regi: Alexandra-Therese Keining) 
 
 
När jag nu mot sluttampen tagit igen vissa filmer jag missat dök Pojkarna upp i flödet, och jag insåg att den verkade lite intressant ändå, även om jag var osäker på om det var topp 50-material. Jag hade inte väntat mig att bli knockad på det viset jag blev. Det är en innovativ och djupsinnig coming-of-age-saga som tematiskt kanske har gjorts förut, men sättet Alexandra-Therese Keining berättar historien är unik (baserat på succéboken med samma namn). Dock så känns den på många vis banbrytande i svensk film, även om den kan ses som en Fucking Åmål för 2010-talet. Det kreativa vis som filmen skildrar Kims liv, hur hon inte är bekväm i sin egen kropp, men vågar och känner att hon kan leva ut när hon förvandlas till kille är fint avvägt. Det är en stark film om vänskap, kärlek, mobbing, identitet och mycket mer. Vi får starkt skådespel från de unga skådespelarna, och det som imponerar är att tjej- och killskådespelarna som spelar respektive karaktär (karaktärerna förvandlas till pojkar när de dricker nektar från en mystisk växt, det funkar bättre än vad det låter) finner ett gemensamt språk för att förmedla samma typer av känslor. Tekniskt är den råsnygg dessutom, där inte minst soundtracket är fantastiskt. Visst har den sina brister, men känslorna är starka nog för att överskugga dessa. 
 
19. Hell or High Water (regi: David Mackenzie) 
 
 
En av årets stora - smått oväntade - succéer i USA är Hell or High Water. Filmen om två bankrånarbröder som tar ut sin hämnd på den bank som länsat deras nu döda mors tillgångar togs emot väl vid dess premiär i Cannes, men blivit ännu mer hyllad när den hade amerikansk premiär i augusti. Filmen blev också en publiksuccé och går nu mot flertal Oscarsnomineringar, bl.a. för bästa film. Bröderna Toby (Chris Pine) och Tanner (Ben Foster) kommer göra allt för att rädda familjegården, som banken nu kräver för att återbetala de lån de lurade på deras åldrande mor. Filmen är inte bara en thriller om bankrånare, det är en av årets mest träffande samhällskritik mot det amerikanska systemet. Filmen osar Texas och det förfall småstäderna har genomlidit där, och det missnöje invånarna känner mot ett land som svikit dem (oroa er inte för att det handlar om Trump-supportrar dock). Det är ett nyanserat och välskrivet manus från Taylor Sheridan och snygg regi från David Mackenzie, där de lyckas hålla filmen unik och undvika att falla ner i genre-fällor. Skådespelet är på topp från både Pine och Foster, även om det är Jeff Bridges som går mot Oscarsnomineringen, som polisen ute på sitt sista uppdrag. Fotot är utsökt och musiken från Nick Cave och Warren Ellis perfekt, och spänningen som byggs upp enastående. 
 
18. Jätten (regi: Johannes Nyholm)
 
 
Men det bästa Sverige erbjudit i år, och det bästa på många många år, är Jätten, från superhajpade Johannes Nyholm, som slog igenom med sin kortfilm Las Palmas för några år sedan. Här berättar han en allegorisk historia om RIkard (Christian Andrén), som är autistisk och född med en grav missbildning i ansiktet, som bara vill spela boule. Det allegoriska elementet kommer i form av en jätten som vandrar över landet för att hjälpa honom (om det är på riktigt eller i en dröm är mindre noga). Det är en film om längtan efter en mor, starka vänskapsband, utsatthet hos dem som samhället förklarat "annorlunda", om kärleken till en sport som ger motivation när allt annat går emot. Det är en otroligt vacker och starkt film, och kanske den första sportfilmen om boule, och spänningen mot slutet blir enorm, men framförallt är det känslorna som ibland svallar över. Det är så äkta det kan bli, och otroligt välspelat från Andréns håll. Zughi för fan!
 
17. Bland män och får (regi: Grímur Hákonarson) 
 
 
På pappret kan det verka som en urtråkig film, två tjuriga fårbönder mitt ute i ingenstans som inte pratar med varandra. Men på något vis är det intressant och engagerande och bländande vackert. Vi dras ner i den bittra vemodigheten som uppstår när en av brödrernas prisvinnande baggar visar sig ha scrapie (en farlig och smittande fårsjukdom), och hela dalens får är i fara. Hur ska brödrerna, som bor i varsitt hus på samma gård och inte pratat på fyrtio år klara den karga vintern utan sina får? Resultatet är fantastiskt, men mer än så vill jag inte säga! Det sparsamma manuset är perfekt balanserat, och det bleka fotot av de slående landskapen visar upp bland det vackraste bilderna på länge! Även om naturens ljud ibland räcker gott och väl som bakgrundsmusik förstärks stämningen stundtals av vackra slingor som lyfter stämningen ytterligare ett snäpp! Vem hade kunnat tro att en av årets vackraste romanser kunde uppstå mellan en man och hans kära får? För det är verkligen berörande och dessutom trovärdigt, och jag undrar nästa om inte huvudrollsinnehavarna Sigurður Sigurjónsson och Theodór Júlíusson inte alls är skådespelare, utan är fårbönder tillika bröder som inte pratat på år och dar, för de är så pass övertygande! Magnifikt!
 
16. Creed (regi: Ryan Coogler) 
 
 
Film nummer sju i Rocky-serien kändes inte som en bra idé från start, men när de valde att ta in Ryan Coogler som regissör blev det genast mer lovande. Med sin debut Fruitvale Station insåg vi att han är ett namn att räkna med, och det faktum att han därifrån tog med sig Michael B. Jordan till huvudrollen var ett smart val. På många vis är det en klassiskt sportfilm och upplägget är rätt likt originalet, men de lyckas ändå göra något nytt och spännande av det, med nya teman och möjligheter. Adonis Creed har inte velat slå igenom som boxare tack vare sin fars namn, och haft en brokig uppväxt. Han vill bli boxare för att han älskar sporten, och för att lyckas söker han upp Rocky (Sylvester Stallone). Han tar sig inte an sin gamle väns son direkt, och det är en utveckling som går upp och ner. Det är en stark historia med välskrivna karaktärer vi tror på och bryr oss om, och spänningen är påtaglig i boxningsscenerna, som förstärks av bra klippning och snyggt foto. Jordan är magnifik som den unge Adonis, och Stallone har aldrig varit bättre, känslorna han tillför är bortom vad jag trodde han klarade av, och snuvades på Oscarn i februari. Tessa Thompson är som vanlgit bra i sin biroll, även om jag gärna hade sett mer av henne. En av höjdpunkterna är svenske Ludwig Göranssons musik, och de låtar som skrivits till filmen, men inspiration från Philadelphias hip hop-värld. 
 
15. Mustang (regi: Deniz Gamze Ergüven) 
 
 
Vi får följa fem föräldralösa systrar som numera bor med sin mormor och morbror i en by vid Svarta havet. Efter att ha setts oskyldigt leka med några pojkar vid sommarens början blir förmyndarna oroliga för deras oskyldighet, något som leder till sträng kontroll över vad de får göra och ha på sig. De blir inlåsta i hemmet medan mormorn börjar förbereda dem för livet som gifta kvinnor, och arrangerade äktenskap ordnas åt en efter en. Det är en film om systerskap, sammanhållningen och kärleken dem emellan, samt om frihet och självständighet, något de berövas på av deras kontrollerande förmyndare som är rädda för deras oskuld. Den balanserar mellan att vara härlig och vacker till jobbig och frustrerande. Det är en känslomässig resa som alltid berör, vare sig det handlar om irritation mot den extremkonservativa frihetsberövelsen eller hoppet som alltid lever, främst hos yngsta systern Lale. En fantastisk och viktig film, med riktigt starka skådespelarinsatser från alla inblandade. Nominerades och var troligtvis andravalet till bästa utländska film på årets Oscarsgala. 
 
14. The Big Short (regi: Adam McKay) 
 
 
Nu börjar det på riktigt ta emot att utesluta filmer från topp 10. På ett ytterst effektivt vis har Adam McKay lyckats väva ihop den komplicerade historien om de få som såg finanskrisen 2008 komma, och valde att satsa sina pengar på det. Filmen slänger med många komlicerade termer, och det gäller att koncentrera sig, men det blir aldrig oförståeligt eller för mycket. Den är rätt pedagogisk på det viset, och medveten om sina komplikationer, då den stundtals vänder sig direkt mot oss i publiken för att förklara. Filmen blandar således komik och drama, och bygger det runt karaktärer vi till olika grad gillar, men alla engagerar oss i. Även om vi vet om att massa skit föranledde krisen (och kanske sett Inside Job eller Margin Call) så förbluffar filmen med allt den lägger fram, och den får oss att bli arga över hur systemet får se ut. Mycket av filmens energi ligger i klippningen, som blandar in tidsmarkörer i form av bilder och annat, och håller tempot högt. Manuset belönades med en Oscar och det är svårt att säga emot om, och skådespelet från stjärnor som Steve Carell, Christian Bale, Ryan Gosling övertygar, men också mindre kända som Finn Wittrock, John Magaro, Hamish Linklater, Rafe Spall och Jeremy Strong imponerar. 
 
13. American Honey (regi: Andrea Arnold) 
 
 
Andrea Arnold har ett bildspråk som ingen annan, och en vision som lyser klart i hennes utsökta regi. I sättet hon skildrar den historia om Star (Sasha Lane), en 18-årig tjej som bara vill bort från sitt skitliv. Efter att ha hakat på Jake (Shia LaBeouf) och hans mag-crew (ungdomar som säljer tidningsprenumerationer dörr till dörr) får hon uppleva världen. Hon får leva ut med alla dessa andra ungdomar som inte heller har någon plats i världen, på de amerikanska vägarna där möjligheterna är oändliga, och farorna likaså. Det är en lyrisk resa om att hitta sig själv eller inte bry sig alls, kärlek och gemenskap. Fotot i 4:3 är slående vackert och soundtracket helt otroligt energiskt och passande. Lane står för årets genombrott och LaBeouf för sitt livs roll. Jag önskar jag hade blivit än mer engagerad, även om jag blev det till en viss grad, för den har så många kvaliteter, och det gör ont att peta den från topp 10. Kanske var det fel tillfälle att se den efter en lång arbetsdag och mitt livs stressigaste vecka under festivalen. Det är en fascinerande inblick i ungdomars rastlöshet och en del av USA vi sällan ser, och det är spännande att se att det är britterna (se Mackenzie och "Hell or high") som bäst skildrar dagens USA.
 
12. Arrival (regi: Denis Villeneuve) 
 
 
Denis Villeneuves (Sicario, Prisoners) nedtonade sci-fi-pärla är stämningsfull, fängslande och djupt känslosam. Den kräver lika mycket hjärta som hjärna av en när den berättar historien om när tolv rymdskepp (som mer liknar kapslar av något slag) helt plötsligt dök upp på jorden, och i USA fick lingvisten Dr. Louise Banks (Amy Adams) uppdraget att försöka kommunicera med de aliens som befinner sig på skeppet. Villeneuve låter utvecklingen ta sin tid utan att stressa fram något, bortsett från ett stycke i mitten är det hela välbalanserat rakt igenom och den genomtänkta uppbyggnaden får slutet att slå till ännu hårdare. Det är sammanvävt på ett otroligt smart och snyggt vis, och det känslosamma slutet är en riktig wow-upplevelse. Amy Adams är filmens känslomässiga kärna och är briljant, en Oscarsnominering är både trolig och värdig. Även fotograf Bradford Young (Selma, A Most Violent Year) ser ut att få erkännandet han länge förtjänat, för hans foto är slående. Överlag är den visuellt otroligt vacker, och ackompanjeras av snygg musik av Jóhann Jóhannsson (och Max Righters "On the Nature of Daylight"). Det är sådana här filmer som studios måste våga göra, och jag kan knappt bärga mig inför Villeneuves kommande uppföljare Blade Runner 2049, vars första teaser var sanslöst lovande. 
 
11. Nocturnal Animals (regi: Tom Ford)
 
 
Det tog sju år, men äntligen är modeskaparen Tom Ford tillbaka med sin andra film, efter mästerverket A Single Man. Men det här är något helt annat, det är inte samma nivå, men det är fascinerande i överflöd. Det är en invecklad historia om Susan, vars ex-man skickar henne ett färdigt manusskript till hans kommande bok, som han dedicerat till henne. När hon börjar läsa boken dras vi in i den berättelsen och det blir en film i filmen. Utvecklinge är en mörk och våldsam historia, och de båda delarna klipps ihop tillsammans med Susans minnen av hennes ex. Även om den har sina brister är det en film som drar in oss djupt och inte släpper taget förrän eftertexterna rullar, osäkra på vad det är vi har bevittnat, eller vad allting betydde. Den Hitchcockianska stämning och mystik Ford bygger upp förstärks av Abel Korzeniowskis stämningsfulla musik. Amy Adams och Jake Gyllenhaal är båda övertygande i sina respektive roller som Susan och ex-maken Edward/bokens huvudperson Tony. Men bäst är Michael Shannon som spelar polis i boken, och Aaron Taylor-Johnsons läskiga psykopat, även han i boken. Det här känns som en film som både kan växa med tidens gång, eller brytas ner till smörja, och det känns lite spännande. Det var en film som jag tänkte mycket på efter att jag sett den, som stannade kvar i mitt medvetande, och det är väl så bra det blir. Dessutom årets mest absurt fascinerande och vackra inledning. 
  
 
Vilka filmer är då så pass bra att de hamnar före dessa? Imorgon avslöjar jag årets tio bästa filmer!

2016 års bästa filmer - plats 21-30

Listan går vidare och det blir allt svårare att rangordna filmerna. Nu kommer filmer som jag gärna hade sett högre, många ligger mig nära om hjärtat, men alla kan inte få plats i toppen. Utan att dröja på det längre, här kommer plats 21-30:
 
30. The Hateful Eight (regi: Quentin Tarantino).
 
 
Det här är en svår nöt att knäcka, var ska jag placera den? Det var den första filmen jag såg under hela året, den första januari, och det var en av de största filmupplevelserna jag haft. Men samtidigt är det inte en av de bästa filmerna i år. Anledningen är självklart at tjag såg den på Rigoletto, när de visade den i Glorious Ultra Panavision 70mm, det största och mest slående fotot en film kan visas i. Det kändes historiskt att sitta där, 50 år sen den senaste filmen visades i formatet, och uppleva detta magnifika format. Det var en kväll att minnas. Filmen var även riktigt bra, ett fascinerande kammardrama med ett gäng briljanta skådespelare och Oscarsvinnande musik från legenden Ennio Morricone, tillsammans med ett manus som bara Quentin Tarantino hade kunnat skriva. Men det är långt ifrån hans bästa film. Där och då var det årets film, nu nästan ett år senare har inte filmen i sig växt på mig, utan det är mest tekniska detaljer som stannat kvar, som foto och musiken (och vem kan glömma Samuel L. Jacksons monolog i mitten). Men vill ni läsa mer om vad som var så speciellt med den här kvällen, 70mm och filmen i sig, kolla vad jag skrev i början av året, här. 
 
29. Deadpool (regi: Tim Miller). 
 
 
Mer blod, våld och ovårdat språk. Vad ska jag säga, det är en av de roligare stunder jag haft i en biosalong. Självmedvetna filmer passar mig ofta, jag tycker om små blinkningar till publiken, och här tas det till sin spets, de bryter fjärde väggen gång efter annan när Deadpool vänder sig direkt till publiken. Bara förtexterna till filmen talar för sig själv, där de medverkande benämns för vad de "är", och inte med deras namn. Precis som den säljer in sig själv är det inte som vilken annan superhjältefilm, den är barnförbjuden och innehåller våld, blod och svordomar i mängder, vilket ändå var rätt uppfriskande, hur mycket de än tryckte på att det inte är det, och som Deadpool själv säger, han är ingen hjälte. Men jag tycker de balanserar ut all action och komedi med en väluppbyggd backstory som på något vis ändå berör lite, den får oss att se hans motivation, att bry oss om hans mordorgie i jakt på hämnd. Ryan Reynolds får här sin upprättelse efter Green Lantern (i filmen ber han ju själv om att inte få en grön dräkt), han gör det riktigt bra, vilket också gjort honom och filmen Golden Globe-nominerade. 
 
28. The Nice Guys (regi: Shane Black). 
 
 
Jippi, manusförfattaren bakom Dödligt vapen är tillbaka med en  nybuddy-cop-komedi (bortsett från att de inte är poliser) om två lökiga snubbar som dricker och svär, men ändå är rätt sköna. Det är ett sätt att se det på, men den här filmen är faktiskt något att jubla över. Det här är kvalitetskomedi, det är inte låg humor som vi fick i Central Intelligence i somras, det här är komedi med hjärta och eftertanke. Visst är det en rätt klassisk formula, och banbrytande är den inte. Men träffsäker är den, och vi skrattar och vi dras in i spänningen som byggs upp mer och mer. Det blir en del slapstick-liknande humor, inte minst med Ryan Gosling, men oj vad han levererar, han står för en av årets klart bästa komiska prestationer, och vad som annars hade kunnat bli kalkon blir nu kanon. Men även Russel Crowe gör det bra som den lite grinigare hårdföre delen av duon, och Angourie Rice är ett fantastiskt fynd osm Goslings dotter. Mycket av vad som gör filmen till mer än bara en komedi är att våra två huvudroller i grunden är djupt tragiska människor, och även om vi ibland får svårt att sympatisera med deras val tycker vi synd om dem, vi vill deras bästa. Filmen återskapar en riktigt snygg 70-talsfeeling, med miljöer, musik och kostymer. Filmen är lite som Inherent Vice efter rehab. 
 
27. Anomalisa (regi: Charlie Kaufman & Duke Johnson). 
 
 
Michael Stone (David Thewlis) har fastnat i sitt alltjämnt ordinära liv, det är ingen fel på det och hans problem är kanske värdsliga, men det är inte längre lika spännande. Konsekvensen har blivit att alla han möter och träffar har samma mansröst (till och med hans familj talar med den rösten). Detta är som ni förstår något påfrestande. När han ska åka på en konferens och tala om sin självhjälpsbok (som han skrev långt tidigare) hör han en röst, en ny röst! Lisa Hesselman (Jennifer Jason Leigh) är inte heller hon någon utöver det vanliga, men i Michaels ögon (eller öron) är hon unik. Deras kärlek går snabbt, men Michael är gift och hans samvete tär på honom. Det är en kärlekshistoria som ingen annan, även om den kanske kan låta bekant. Det finns såväl hopp som tragik och det är både vackert och jobbigt. Och nog är det lite komiskt att en årets allra mest mänskliga filmer handlar om dockor. För det här är inte animation som alla andra, det är faktiska dockor som används, vilket gör filmen än mer unik och underbar. Röstarbetet från Thewlis och Jason Leigh är båda magnifika. Filmen bjuder också på en av de bästa/mest underliga sexscenerna vi sett på film.
 
26. Everybody Wants Some!! (regi: Richard Linklater). 
 
 
Det är bara Richard Linklater (Before Sunrise, Sunset & Midninght, Boyhood) som kan få en film som baseball-spelare på college som festar och snackar skit att kännas meningsfull 2016. Filmen är en spirituell uppföljare till hans kultfilm Dazed and Confused, som visade upp en avslutningsdag på high-school under 70-talet. Nu får vi se de tre sista dagarna innan college-terminen börjar, och hur hela laget, nya som gamla, njuter av sommarens sista dagar. Året är 1980 och mustacherna är magnifika. Och med njuter menar jag, festar, dricker, röker på och rggar på tjejer. Även om formulan låter bekant så känns det aldrig som en American Pie-film direkt, under ytan dyker filosofiska samtal upp (även om de kanske är höga när de snackar) och faktiska karaktärer som inte är stereotypa som vi hade kunant vänta oss. Filmen har egentligen ingen direkt handling, den bara är, vilket är det mest uppfriskande. Visst att huvudkaraktären Jake vill hitta den där söta tjejen han såg första dagen han kom dit, men det styr inte handlingen framåt. Visst blir det en uppvisning i maskulinitet i laghuset som de delar, men det skildras inte på ett sätt som får filmen att kännas direkt grabbig, den håller en ton som inte tar ställning, och karaktärernas uppriktighet känns naturlig, allt snack blir rimligt, hur meningslöst det än är. Det är en komedi över allt annat, men den blir rätt finstämd emellanåt, och har något slags djup som ligger och guppar vid ytan, den dyker aldrig ner fullt ut, men den får oss att känna att filmen inte är utan mening, trots att den är utan handling. Häriga 80-talsvibbar och Linklaters vana trogen ett fantastiskt soundtrack. Ingen hur ensemblen sticker ut direkt, utan det är kollektivt bra skådespeleri, från mestadels okända ansikten. 
 
25. Kubo and the Two Strings (regi: Travis Knight). 
 
 
Årets allra bästa animation kommer från stop-motion-studion Laika (Coraline, ParaNorman), och är en otroligt vacker skapelse. Rent visuellt bjuder den på bilder vi inte kan tro är stop-motion, och världen som visas upp är kreativitet och teknisk kvalitet i sitt esse. Filmen är ett äventyr om unge Kubo, som måste samla ihop en mäktig rustning för att kunna besegra sin egen morfar, Moon King. Vid sin sida har han en kraftfull och snäsig apa och en föredetta samuraj som blivit förvandlad till hälften människa, häften skalbagge. Historien i sig är kanske inte den mest banbrytande, men berättandet är fullt av liv och kreativitet, och inte minst mycket hjärta. Det är ett spännande äventyr som värmer, underhåller och hänför oss. Röstarbetet från Art Parkinson, Charlize Theron, Matthew McConaughey, Rooney Mara och Ralph Fiennes är bra rakt igenom, och Dario Marianellis musik leder vår hjälte framåt på ett vackert och lekfullt vis. Många djupa och meningsfulla teman vävs in i den fartfyllda berättelsen, med en fin balans som hela tiden håller den hoppfull. 
 
24. The End of the Tour (regi: James Ponsoldt). 
 
 
Efter fina The Spectacular Now var peppen hög inför James Ponsoldts nya film. Här får vi se Rolling Stone-skribenten David Lipsky (Jesse Eisenberg) följa med introverta sensationsförfattaren David Foster Wallace (Jason Segel), efter att han släppt sin mest kända bok "Infinite Jest", 1996. Han är inte helt lätt att ha att göra med, och att få till strukturerade intervjuer går inte direkt. De åker mellan olika städer för signeringar och filmen håller rakt igenom en rätt lågmäld ton, det handlar inte om många stora dramatiska scener. Det är en dialogdriven film som bärs upp av ett riktigt bra manus, precis regi och två perfekta huvudrollsinnehavare. Eisenberg gör en av sina bättre roller, även om karaktären liknar mycket han gjort tidigare. Men det är Segel som är stjärnan här, han är fullkomligt briljnat som den enigmaitiske och komplexa Foster Wallace, och jag hade inte sagt emot om han fått en Oscarsnominering förra året. Det hela flyter på och blandar humor med drama, lättsammare snack med djupare insikter. Det är fascinerande och intressant att följa de båda karaktärerna utvecklas tillsammans, och dynamiken dem emellan är vad som håller filmen vid liv. En riktigt bra film helt enkelt. 
 
23. Sing Street (regi: John Crowley). 
 
 
Med Once 2007 slog irländska John Carney igenom stort, hans lilla kärleksmusikal var en riktigt pärla och belönades med en Oscar för bästa låt. Med Begin Again (Sånger från Manhattan) blev han mer konventionell, och vi fick där se stjärnor i rollerna, men det var fortfarande bra. I Sing Street är han tillbaka på hemmaplan, och i 80-talets Irland återskapar han vad som kan ha skett bland många unga i landet, när band som U2 bildades. Det är lika mycket en coming-of-age-historia som kretsar kring Conor, vars familjs ekonomiska situation tvingar honom att byta skola till den mer strikta katolska skolan. Det är ingen banbrytande handling som läggs framför oss, han blir kär, startar ett band, det går upp och ner, klassiska grepp används för att utveckla historien, men den gör det med en sån charm att småsaker som man kan störa sig på lätt viftas bort. Utöver en kärlekshistoria är det en fin berättelse om en ung kille som vill vara den han vill vara, och inte den skolans stränga rektor säger åt honom att vara (ergo inget smink för tusan). Höjdpunkten är musiken, och soundtracket är fantastiskt. Speciellt de låtarna som skrivits "åt bandet" i filmen är riktiga pärlor, "Drive It Like You Stole" it är för mig en given Oscarsnominering (trots stenhård konkurrens), och låter som "To Find You" och "Up" är även de starka, och inte minst viktiga för filmens utveckling. De unga skådespelarna gör det alla bra, men bäst är Jack Reynor som den äldre brorsan som aldrig vågade leva ut sina musikerdrömmar. Årets charmigaste film, kombinationen av irländsk brytning och 80-talsnostalgi är svårslagen. 
 
22. Blue Jay (regi: Alexandre Lehman). 
 
 
Utan att förringa Alexandre Lehmans regi är det här först och främst en Mark Duplass-film. Han har skrivit manuset och har tillsammans med sin bror Jay också producerat filmen. De båda är några amerikansk independent-films främsta förkämpar, och står bakom många intressanta projekt. Mark spelar också huvudrollen som Jim, som när han är tillbaka i sin gamla hemstad efter sin mors bortgång träffar Amanda, hans gamla hig-school-sweetheart. I rollen som Amanda ser vi Sarah Paulson, som är den som skiner allra starkast i filmen. Efter att ha kommit över den stela ”Hej, hur är det med dig nuförtiden?”-tröskeln spenderar de dagen med att reflektera över deras gemensamma förflutna, vilka personer de än gång var och vilka de nu har blivit. Det är en liten film på alla sätt och vis, de är de enda skådespelarna som är med och filmen har ett närgånget och enkelt, men vackert, foto. Det är härligt, finstämt, ibland lite jobbigt, men ofta roligt. En liten pärla värd att kolla upp, som dessutom finns på Netflix. 
 
21. Captain Fantastic (regi: Matt Ross). 
 
 
Årets feel-good-indie måste nog ändå vara denna, en underbar dramakomedi som lika väl kan röra en till tårar som till skratt. Viggo Mortensen gör kanske sitt livs roll som Ben, som tillsammans med sin fru uppfostrat sina sex barn i vildmarken, långt bort från kapitalismens farliga inflytande. Han vill att deras barn ska lära sig det verkligt viktiga här i livet, och kunna överleva på egen hand. När barnens mamma går bort bryts utopin och baksiorna av deras liv börjar komma fram. Det är en film om föräldraskap, om att växa upp, om rätt coh fel och vikten av kunskap såväl som livserfarenheter. Det är en på många vis uppflyftande film med en mer allvarlig underton, där vi ifrågasätter om vi lever på rätt sätt, och vilket sätt som faktiskt är rätt, för alla. Som sagt är Mortensen fantastisk, han bör och ser även ut att kunna Oscarsnomineras för rollen, men också alla barnen imponerar stort. I rollerna som mormor och morfar som vill att barnen ska växa upp som vanligt folk skiner även Frank Langella och Ann Dowd, som bara vill det bästa för sina barnbarn, även om de kan framstå som fienden. Det är en imponerande regidebut från Silicon Valley-skådisen Matt Ross, som också skrivit det välbalanserade manuset. 
 
Imorgon börjar det närma sig slutet, och jag vet ännu inte riktigt vilka filmer jag ska peta från topp 10, så hög kvalitet håller filmerna, stay tuned!