GET OUT - politiskt laddad psykologisk thriller

 
Efter att den minst sagt intressanta första trailern släpptes till Get Out för drygt ett halvår sedan har förväntningarna varit höga på komikern Jordan Peeles regidebut. Jag får dock vara glad att väntan blev lång, då trailern är alldeles för avslöjande för sitt eget bästa, undvik den om ni vill se filmen! Förväntningarna blev inte lägre när filmen till slut gick upp på amerikanska biografer i slutet av februari till en hyllningskör som inte kunde tystas. Kritikerna älskade den och publiken dök upp i massor. Med en låg budget på 4.5 miljoner dollar har den nu dragit in drygt 180 miljoner dollar världen över. Med det har Peele blivit den mest inkomstbringande svarta debutregissören någonsin i USA, vilket är en uppfriskande bedrift. Trots att det är en skräckfilm talas det om potentiella Oscarsnomineringar, där kanske främst manuset har en god chans i nuläget (de har redan börjat kampanja så smått). När jag väl såg den häromkvällen var det skönt att kunna konstatera att filmen är precis så bra som alla säger. 
 
Även om jag redan benämnt filmen som en skräckis gör den beskrivningen inte filmen direkt rättvisa, den är inte felaktig men förenklar den alltför mycket. Till än högre grad är det en psykologisk thriller, rädslan som uppstår handlar mer om stämningen och spänningen som byggs upp än om ren skräck, lite som Alfred Hitchcock byggde sina filmer kring suspense. Den lyckas krypa in under ens skinn, och får oss att sitta som på nålar under filmens 107 minuter, som går snabbare än man önskar. Inom dessa ramar, skräck/thriller, bryter filmen ingen direkt ny mark. Den har ett rätt så klassiskt upplägg på många vis, även om alltför få skräckfilmer lägger sitt fokus på den här typen av psykologisk terror av sinnena. Men tro inte för den skull att den är förutsägbar, åh nej, så enkelt är det inte. Däremot är filmen banbrytande på många andra vis, kanske allra främst tematiskt. Till skillnad från mer eller mindre alla filmer i genren får vi berättelsen ur ett afroamerikanskt perspektiv, med vår huvudkaraktär Chris (Daniel Kaluuya). Men Peele nöjer sig inte med det, utan tacklar ämnen som den fortsatt utbredda rasism och de klasskillnader som finns i USA med huvudet först. Han skapar en direktlänk från slaveriets dagar upp till nutiden, samtidigt som filmen bjuder på spänning och humor. Filmen består av så många lager som sakta läggs på varandra, ändlösa detaljer som bygger upp känslorna och tematiken. 
 
 
På det här viset har Peele skapat en av de smartare skräckfilmerna jag sett. Samtidigt som den bara kan ses som underhållande för den som vill det, är den också enormt politiskt laddad i dagens samhälleliga klimat. Jag vet att många gärna går på bio för att komma bort från verkligheten och slippa tänka, men ibland finns det inget bättre än en film som lyckas träffa en nerv i samtiden som resonerar som man dessutom inte kan sluta tänka på, som bara växer för varje ny detalj man kommer på. Det fina med Get Out är att den kan fungera åt båda hållen, för även om den ställer viktiga och träffande frågor om hur samhället ser ut och hur människor är så är det samtidigt en spännande thriller som med säkerhet kommer att underhålla och skrämma folk. Just denna dualistiska ställning gör filmen så pass viktig som den är, och gör det så glädjande att många ser den. För även om man inte vill ta åt sig de tyngre budskapen krävs det en ovanligt - hur ska jag säga det snyggt - dum människa om man inte tar till sig litegrann. Det bör tilläggas att filmen har en hel del humor i sig, och på många vis spelar den på många av de klassiska element som skräckfilmer ofta innehåller. Peele uppvisar en enorm medvetenhet om vad han gör och utnyttjar det till sin fördel. 
 
 
Filmens handling tar avstamp i att Chris ska följa med sin vita flickvän Rose (Allison Williams) till hennes föräldrars hem. När vi först träffar paret uttrycker Chris sin oro över att föräldrarna inte vet om att han är svart, men Rose försäkrar honom om att de skulle röstat på Obama en tredje gång om de kunnat, så det är ju chill. En kvart in i filmen har även Chris hunnit bli orättvist behandlad av en polis, samt blivit hälsad på som "my man" av svärfar. Ribban är lagd, och även om föräldrarna framstår som välvilliga och snälla kan inte Chris hjälpa att känna sig smått malplacerad, och ju mer handlingen fortskrider börjar han ana oråd. Filmen har en bred målgrupp, men en stor del av publiken tillhör säkert det vita, liberala USA (de som använder Obama för att försäkra sig om att de inte är rasister). Till en början öppnar Peele upp filmen för igenkännande även hos den gruppen, men sakta men säkert ställs de allt mer mot väggen, och tvingar oss att ifrågasätta vårt tankesätt och agerande. Det görs med en snyggt subtil tydlighet, med små detaljer som tillsammans skapar en obehaglig och obekväm helhet. Hur det hela kulminerar avslöjar jag såklart inte, min rekommendation är att ni tar er till biograferna för att ta reda på det själva!
 
Även om Jordan Peele är MVP med sin regi och sitt manus så skulle inte filmen vara så bra utan sina skådespelare. I huvudrollen ser vi ett stort genombrott från britten Daniel Kaluuya, som haft mindre roller i Sicario och Kick-Ass 2, men som jag främst känner från avsnittet "Fifteen Million Merits" av Black Mirror (men med nästa års Black Panther och Widows får vi mer av honom). Då filmen ständigt kretsar kring hans uppfattning av det som händer blir hans prestation krävande, men det är något han gör med bravur. Allison Williams (Marnie från Girls) spelar även hon rakt igenom övertygande, tillsammans med de alltid pålitliga Catherine Keener och Bradley Whitford som hennes föräldrar. Men bland birollerna finns många starka namn, från Betty Gabriels mystiska tjänare till LilRel Howerys kompis till Chris, som står för filmens comic relief. Men överlag är det en briljant cast Peele skrapat ihop, med Marcus Henderson, Lakeith Stanfield, Caleb Landry Jones och Stephen Root bland dem.
 
 
Filmen är som ni förstår smärtsamt aktuell i ett USA där spänningarna är högre än någonsin, där filmen resonerar djupt hos många. Det är en bitande satir av ett tillstånd som varje rationell och sansad människa borde förfäras över att det fortfarande är, 150 år efter det klassiska slaveriets avveckling. Filmen fortsätter den starka våg som växer inom USA, som på olika vis porträtterar den här rasismen, för att upplysa och inspirera förändring. Från Fruitvale Station till Selma, med förra årets briljanta dokumentärer 13th och I Am Not Your Negro, till den idag premierade tv-serieversionen av klockrena Dear White People på Netflix. Jag är ju så naiv att jag tror på filmens förmåga att skapa förändring, och Get Out är en viktig pusselbit i det, då den väver in dessa frågor i en genre som sällan uppmärksammar det, men som når ut till en bred publik. Det må kännas som ett problem för USA, som inte angår oss, men det är självklart långt ifrån sanningen. Vad som händer där påverkar oss, och de teman och frågor som belyses är lika aktuella här i Sverige. Så gör er själva en tjänst och se Get Out, som är långt mycket mer än "bara" viktig ur ett samhälleligt perspektiv, den är också sanslöst spännande och ett måste för alla som gillar en bra rysare. 
 
 

Best of Netflix: Rysare & thrillers

Inför kommande onsdags (19/4) premiär av den i USA enormt uppmärksammade och uppskattade skräck-thriller - som till viss mån även kan ses som en politisk satir - Get Out, tipsar jag här om det bästa Netflix har att erbjuda som uppladdning. Då det inte handlar om ren och skär skräck håller jag mig främst till filmer som snarare lutar över åt thriller-hållet (sånär som på ett par). Och här levererar Netflix på hög nivå, med några av senare års allra bästa.
 
 
It Follows (David Robert Mitchell, 2015)
När filmen gick upp på svenska biografer för ett par år sedan lade jag inte mycket fokus på att söka upp den, jag förpassade den till högen av dåliga skräckfilmer som är standard idag (trots att den hade visats på Cannes). Men när den började hamna på årsbästalistor framåt slutet av året insåg jag att jag kanske missat något. Och som jag hade missat något. It Follows var inte bara 2015 års bästa skräckfilm, det var en av årets allra bästa överlag. Anledningen är att den inte följer konventionerna kring genren, det är en stämningsfull och stiliserad thriller som bygger upp skräcken sakta men säkert. Det är en atmosfär som byggs upp av urläckert foto och magisk elektronisk musik. Regin från David Robert Mitchell är fläckfri och han lämnar oss med kalla kårar långt efter eftertexten rullat klart. Maika Monroe är briljant i huvudrollen som Jay, som efter en het natt med sin kille får den fasanfulla informationen att han bar på en förbannelse som förs vidare via sex, där sjukdomen är en människa som följer efter en tills den dödar en. Hur larvigt det än låter fungerar det sanslöst bra, och den långsamma men skräckinjagande personen är mer än effektiv för att skrämma oss, inte minst då den kan byta skepnad. Och premissen får medhåll från Quentin Tarantino, som har sagt så här: “the best premise I've seen in a horror film in a long, long, long time”. Bland de snyggare filmer som kommit senaste åren, från en regissör som vi bör hålla ögonen öppna för (hans nästa film, Under the Silver Lake, kommer ut i år, och lovar mer än gott). 
 
 
The Guest (Adam Wingard, 2014)
Vi fortsätter med stiliserade thrillers och Maika Monroe i en av huvudrollerna. Och även till en film som jag länge trodde var en i mängden. Ända tills jag tipsade en vän om den (utan att ha sett den), och fick svaret att den var "kass", "väldigt amerikansk", samt att jag måste se den för att skriva om den. Sagt och gjort (några månader senare), och jag kan konstatera att de som tur var hade fel på båda punkterna. Amerikansk är den förvisso, men det jag tror min vän syftade på är snarare en högst medveten stilisering av det typiskt "amerikanska". Regissör Adam Wingard spelar på det bekanta för att lura in oss i en falsk trygghet. Återigen har vi en otroligt snyggt gjord thriller som bygger upp stämningen genom tätnande mystik kring vår huvudkaraktär David (Dan Stevens). David har precis kommit tillbaka från militären och väljer att söka upp sin fallne kamrats familj som bor i en amerikansk småstad. Efter lite tveksamhet välkomnas han in i den sörjande familjen, även om tonårsdottern Anna (Monroe) har sina tvivel. Men vem är han? Med säker han vägleder Wingard oss genom en story som påminner om en modern Western, med inslag av 80-talsskräck och Vietnam-filmers psykologiska teman. Resultatet är slående effektivt, med spänning och en avslutande actionsekvens som visar upp otrolig scenografi och regi. Dan Stevens är iskallt fantastisk i huvudrollen, ni kanske inte känner igen honom från Skönheten och odjuret (han var trots allt rätt sminkad), men förhoppningsvis kommer ni att se tv-serien Legion snart (eller kanske Downton Abbey sedan tidigare), och då kommer ni än mer förstå hur bra han är. Jag är dock inte förvånad över att den inte faller alla i smaken, det är en film med distinkt och säregen ton. Dock så är det precis vad jag gillar, men vem ni lyssnar på är helt upp till er!
 
 
The Babadook (Jennifer Kent, 2014)
För att hitta den bästa "rena" skräckfilmen på listan från de senaste åren måste vi vända oss till Australien, och The Babadook. Filmen, som är regisserad av Jennifer Kent, tog världen med storm under 2014, men gick bara upp på ett mycket fåtal svenska dukar. Men vill ni bli rejält skrämda så har ni hittat rätt. Efter att ha förlorat sin man lever nu Amelia (Essie Davis) ensam med sonen Samuel (Noah Wiseman), att gå vidare har inte varit lätt, men de hankar sig fram i sitt karga och gråa hus. En kväll har Samuel hittat en bok som Amelia ska läsa, "The Babadook", en bok som framkallar något som inte går att stoppa. Kent stressar inte fram storyn, utan bygger upp spänningen som en psykologisk thriller, där först den redan problemfyllda sonen inser vad som händer, för att sedan lura in modern. Ganska snart sitter vi som på nålar och vågar knappt titta när "The Babadook" kommer fram, ett redan klassiskt film-monster. Varning för mardrömmar, men värd att söka upp om ni vill skrämmas rejält. Såväl välregisserad som välspelad av de för oss okända australiska aktörerna. Återhållsamheten i miljöer och uppbyggnad skapar något unikt och minst sagt kalla kårar-framkallande. 
 
 
The Invitation (Karyn Kusama, 2015)
Stel och obehaglig stämning bjuder Karyn Kusama på i denna mindre rysare, som utspelar sig i ett hus under en mystisk kväll. Will (Logan Marshall-Green, inte Tom Hardy) har tillsammans med sin flickvän Kira (Emayatzy Corinealdi) blivit bjuden på en middag hos sin ex-fru Eden (Tammy Blanchard) och hennes nya kille David (Michiel Huisman). Vänskapskretsen har inte sett Eden på två år, men kvällen blir inte riktigt vad de väntat sig. Eden och David har nyligen kommit tillbaka från ett retreat i Sydamerika, och försöker förklara sin nya livsfilosofi. Sekt-vibbarna ger rysningar, men filmen vaggar inte alltid åt det hållet vi väntar oss. Många års historia mellan Will och Eden ubblar sakta men säkert upp, och misstänksamhet mot Davids vänner som också är inbjudna. Även detta är en thriller som tar sin tid med att bygga upp spänningen, men som inte låter oss tappa fokus. Det är mystik och intriger, och en krypande känsla av att något inte står rätt till. Men vad, och hos vem? 
 
 
The Cabin in the Woods (Drew Goddard, 2012)
Även om jag valt att inte undersöka saken närmre så har jag sett Get Out benämnas som satir, och därför inte så läskig som t.ex. Babadook. Och visst kan jag uppskatta Scary Movie-filmerna as much as the next guy (inte minst av nostalgiska skäl), men där snackar vi mer parodi, och nivån är trots allt rätt låg. Cabin in the Woods däremot, den driver genren till sin yttersta meta-spets. I filmen får vi följa två sidor av berättelsen, å ena sidan har vi det klassiskt amerikanska kompisgänget som åker till den klassiskt avlägsna stugan i skogen. Alla element som vi vant oss vid finns med, alla karaktärer som brukar dyka upp. Men å andra sidan har vi de som kontrollerar allt detta, som högst medvetet valt ut detta gäng till något vi inte riktigt vet vad. De sitter med knapparna och kontrollen att styra händelseförloppet kring stugan i skogen. Mer än så kan jag inte säga, men det är både spännande och roligt, i en varierad mix av Evil DeadBattle Royal och Scary Movie. Men nivån på humorn är högre, och tanken bakom det hela är smartare. Det är rätt briljant, och inte vad ni kommer att vänta er! Men annat är kanske inte att vänta oss av Drew Goddard (manus till The Martian och tv-serier som Lost och Daredevil) och med-manusförfattare Joss Whedon (The Avengers). 
 
 
Under the Shadow (Under skuggan, Babak Anvari, 2016)
Med en del liknelser hos The Babadook hittar vi denna brittiska rysare, som dock utspelar sig i 80-talets krigsdrabbade Iran, och är på persiska. Under Irans krig med Irak under större delen av 80-talet levde befolkningen ständigt beredda på att bomber kunde falla, och när vi kliver in i handlingen börjar kriget närma sig huvudstaden Teheran. Shideh (Narges Rashidi) får inte återgå till sina läkarstudier då det kommit fram att hon deltagit i protester mot regeringen för många år sedan, och kan inget annat göra än att stanna hemma med dottern Dorsa (Avin Manshadi). Samtidigt som hennes man blir inkallad flyttar en underlig pojke in hos grannfamiljen, och Dorsa börjar tro att hon är hemsökt av Djinner, en mytologisk demon som färdas med vinden. Samtidigt som Shideh måste hantera stressen som det närmande kriget skapar så börjar allt mer konstiga saker hända, men Djinner existerar ju bara i sagor. Väl uppbyggd stämning och spänning, och intressant backdrop som vi sällan får se annars. 
 

Bio i april: Politisk skräcksatir & urspårad vapenhandel

 
Efter ett otroligt starkt första kvartal på bion, med många filmer som kommer hamna högt på årsbästalistan, går vi nu in i en lugnare period. Oscarsfilmerna och prestigedramerna byts ut sakta men säkert ut mot sommarens storfilmer. Men några filmer är väl värda att hålla ögonen öppna för. Behöver ni däremot en ny serie att se, kolla in vad jag skrev om nyligen avslutade mästerverket Legion här! Nytt på Netflix är bl.a. mind-fuckande sci-fi-filmen The Discovery, med Jason Segel och Rooney Mara, som kom 31 mars. Men 7 april kommer även komedin Win It All, regisserad av Joe Swanberg, med Jake Johnson (ni vet Nick från New Girl). Till Netflix kommer även högt emotsedda serien Dear White People, som baseras på Justin Simiens film med samma namn. Filmen var helt fantastisk, och serien ser ut att leverera den med (och ett avsnitt är dessutom regisserat av Moonlights Barry Jenkins, bara en sån sak). Även filmen ligger på Netflix, så se den först och hugg sedan tag i serien 28 april. 
 
1. Get Out (regi: Jordan Peele. Med: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener, Bradley Whitford)
 
Årets sensation och stora snackis i USA har varit komikern Jordan Peeles debutfilm som regissör, den politiska skräck-satiren Get Out. För ynka 4,5 miljoner dollar gjordes filmen som nu dragit in nästan 160 miljoner dollar. Filmen träffade en nerv i det amerikanska samhället, en dryg månad efter det att Trump svor presidenteden och påbörjade sin väg mot ett mindre jämställt land, där mänskilga rättigheter återigen kommer i andra (eller typ sjuttonde) hand. Filmen kretsar kring Chris, som följer med sin flickvän Rose till hennes föräldrar för första gången. Men det var bara den där lilla detaljen att han är svart, medan flickvännen är vit. Peeles manus och regi har hyllats för sin träffsäkra särskådning av de spänningar som fortfarande finns mellan människor med olika hudfärger i USA. Filmen är en kritikerfavorit och många håller tummarna stenhårt för att filmens momentum ska hålla ända till nästa års Oscarsgala (trots att det är en genre-film), så pass hyllad är den. Peppen är således hög. Premiär: 19 april. 
 
 
2. Free Fire (regi: Ben Wheatley. Med: Sharlto Copley, Armie Hammer, Brie Larson, Cillian Murphy, Sam Riley, Jack Reynor). 
 
En av de få filmerna jag lyckades hinna med under höstens filmfestival i Stockholm var Free Fire, som visades som överraskningsfilm. Och det var en riktigt bra överraskning dessutom. Inte bara för att jag sett fram emot den en hel del, men också för att den levererade en galet underhållande film. Filmen utspelar sig i Boston 1978, upplägget är enkelt, två grupper ska genomföra lite vapenhandel i en lagerlokal. Vad kan gå fel? Inte för att spoila, men det mesta kan gå fel, inte minst med tanke på vilken samling människor det handlar om. För alla som tyckte att slutscenen i Reservoir Dogs var filmens höjdpunkt kommer nu en förlängd version av den, då nästan hela filmen är en enda lång shoot-out. Det bjuds på såväl action av det mer underhållande slaget och humor av den lite mer lägre nivån, och resulatatet är spektakulärt udnerhållande. Det är genomgående hög nivå på skådespeleriet, där de flesta står för sin bästa komediska insats. Ett rappt manus blandas med ett fantastiskt soundtrack. En film helt klart värd att se, och en schysst stund i biofåtöljen. Premiär: 7 april. 
 
3. The Founder (regi: John Lee Hancock. Med. Michael Keaton, Nick Offerman, Linda Cardellini, Laura Dern, John Carroll Lynch, B.J. Novak)
 
John Lee Hancock har ännu inte riktigt övertygat mig med sina publikfriande feel-good-filmer, och helt övertygad är jag inte heller inför The Founder. Filmer berättar historien om Ray Kroc, som var med och grundade McDonalds, eller snarare, han som tog äran för att ha grundat det (men som väl var affärssnillet som gjorde det så stort). Filmen hamnade lite i skymundan när det stod klart att den inte skulle ha några vidare Oscarschanser, men fick okej kritik ändå. Framförallt har Michael Keaton hyllats för sin huvudroll, och bara det kan ju locka. Annars känns det som en rätt basic biopic, som dock kan bli mer intressant om hans liv jämförs med Trump! Premiär: 7 april. 
 
 
4. Guardians of the Galaxy Vol. 2 (regi: James Gunn. Med: Chris Pratt, Zoe Saldana m.fl.)
 
Många var skeptiska när första Guardians of the Galaxy kom för ett par år sedan, så även jag. Men många med mig blev otroligt positivt överraskade av den härliga humorn och underhållande action som vi bjöds på. Succén var ett faktum och Marvel kunde återigen skratta hela vägen till banken. Oundvikligen kommer nu alltså tvåan, och vi får se om de lyckas få det att kännas nytt och fräscht igen, eller om det bara blir samma sak igen. Vi kan ju alltid hoppas, och insider-snacket tyder på att den ska vara rätt bra! Premiär: 26 april.
 
5. Your Name (regi: Makoto Shinkai). 
 
Förra hösten tog animefilmen Your Name hela Japan med storm, filmen låg etta på biotoppen i nästan tre månader, och blev den näst mest inkomstbringande japanska filmen någonsin. Något borde ju funka med den här filmen kan man tycka? Coming-of-age möte sci-fi när två tonåringars öden fläts samman, och det ser onekligen ut att vara vackert om man ser till animationen. Tyvärr släpps den främst med svenska röster, men har ni tur så hittar ni en visning med originalrösterna (så slipper ni Yohio). Premiär: 12 april. 
 
 
6. Wiener-Dog (regi: Todd Solondz. Med: Greta Gerwig, Danny DeVito, Julie Delpy, Tracy Letts, Ellen Burstyn). 
 
Todd Solondz är känd (inom vissa kretsar) för sin mörka humor, som går hem hos vissa, men mindre bra hos andra. Helt ärligt har jag inte sett någon film han har gjort, men det känns som något för mig. Här får vi följa fyra olika historier som vävs samman av hunden som ständigt får byta ägare, och som har olika betydelser för de olika ägarna. Premiär: 7 april. 
 
7. Den enda vägen (regi: Manuel Concha. Med: Daniel Cvetkovic, Miodrag Stojanovic). 
 
Trenden med svenska filmer från tuffare områden fortsätter 2017, efter de hyllade Måste Gitt och fantastiska Dröm vidare. Nu byts dock Stockholm ut mot Malmö, och ett drama där bröderna Michel och Alex blir beskjutna, och misstänks vara inblandade i en gäng-uppgörelse. Alex blir svårt skadad och Michel gör allt för att få honom bra igen. En aktuell film som dessutom fått rätt bra kritik än så länge. Kanske inte något för historieböckerna, men värd att kolla upp! Premiär: 7 april. 
 
Vad mer väntar som jag inte riktigt orkar skriva om? Ett av Charlie Chaplins många mästerverk, Stadens ljus, kommer visas på bio vid lite olika tillfällen (8/4 i Lund, 11/4 i Uppsala). Dokumentär om det kreativa geniet/galningen David Lynch: The Art of Life. Norskt historiskt drama i Kungens val, som nästan blev Oscarsnominerad. Brittiska draman i Their Finest Hours och Sense of an Ending (Känslan av ett slut). Tysk dokumentär om tjuvskyttar i Afrika, i Safari. Och det är ungefär vad ni kan och bör söka upp på bio i april!