September - årets bästa biomånad?

mother! med Jennifer Lawrence 
 
Sommaren är över och äntligen är hösten här. Jag säger äntligen för när det kommer till filmer så brukar hösten leverera. Och herrejisses som september ser ut att leverera, det är galet vilken uppsjö av intressanta filmer som kommer nu. Så lägg undan sommarlönen eller studielånet och kolla igenom min halvlånga lista över filmer ni borde söka upp, någon kommer säkerligen falla er i smaken. Missa inte mina bonusfilmer på slutet heller! En förkortad version som jag skrev för Filmtopp.se kan ni läsa här
 
1. MOTHER! - 29/9
(regi: Darren Aronofsky. med: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Michelle Pfeiffer, Ed Harris).
När Darren Aronofsky gör film med en skådespelarensemble som denna skruvas automatiskt förväntningarna högt upp. Filmen anspelar på klassikerrysaren Rosemary's Baby i marknadsföringen, och Aronofsky själv säger att filmen närmast påminner om hans mästerverk Black Swan av sina egna filmer. Med tanke på vad han fick ut av Natalie Portman i den filmen kan vi nog vänta oss rysligt bra skådespeleri från Jennifer Lawrence, i filmen om ett pars förhållande i ett stort ensligt hus, som ställs på sin spets när oinbjudna gäster börjar dyka upp vid dörren. Det kanske kommer dra störst publik, men det är mother! (ja, titeln skrivs så) som får min odelade uppmärksamhet när det kommer till rysare i september. Den ser sanslöst snygg ut, och trailern gav rejäla rysningar. Första reaktionerna från Venedigs filmfestival lovar en otroligt mörk film med en magnifik J-Law i huvudrollen. En tweet säger "Dark, brilliant and will upset the fuck out of people". Den här tweeten var rätt intruiging as well. Yass please. 
 
 
2. DETROIT - 8/9
(regi: Kathryn Bigelow. med: John Boyega, Anthony Mackie, Algee Smith, Will Poulter).
Kathryn Bigelow blev första kvinna att vinna Oscar för bästa regi med The Hurt Locker, och följde upp den med den än mer kontroversiella - och i mina ögon ännu bättre - Zero Dark Thirty. Nu är hon tillbaka med ytterligare ett verklighetsbaserad drama som väckt uppmärksamhet. Handlingen må utspela sig i Detroit för 50 år sedan, men kunde lika gärna vara en nutidsskildring, brinnande aktuell inte minst efter händelserna i Charlottsville. Upploppen i Detroit krävde livet ur tre svarta unga män, som oprovocerats sköts av polisen. Bigelow tvingar in oss i kaoset som pågick, och den sägs vara riktigt intensiv och stark. Inget för den kräsmagade, men en angelägen film att se.
 
 
3. GOOD TIME - 8/9
(regi: Josh & Benny Safdie. med: Robert Pattinson, Jennifer Jason Leigh, Benny Safdie, Barkhad Abdi). 
Trots att Good Time bara vann pris för sitt soundtrack när den var med i huvudtävlan i Cannes i våras, var Safdie-brödernas (Heaven Knows What) nya film ett av festivalens utropstecken. Med sitt höga tempo har den beskrivits som en klassisk kriminal-film från New Yorks gator, och jämförts med filmer som Taxi Driver. Inte minst övertygade Robert Pattinson i huvudrollen, och många ansåg att han borde vunnit pris för sitt skådespeleri i filmen. Det är dags att glömma vampyrpojken nu och inse att han växt upp till en duktig skådespelare, som här ska göra sitt livs roll.
 
 
4. THE BIG SICK - 15/9
(regi: Michael Showalter. med: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Ray Romano, Holly Hunter). 
Under varje års upplaga av filmfestivalen i Sundance i januari dyker filmer upp som blir rikligt upphaussade, och en av de främsta i år var romcom-succén The Big Sick. Manusförfattarna Kumail Nanjiani (även huvudroll, från Silicon Valley) och Emily V. Gordon (vars roll spelas av Zoe Kazan) har här skrivit filmen om hur de träffades, och med dess genuina historia och aktuella samhällsförankring har den berört såväl kritiker som publik i USA. Romantiska komedier är lätta att förkasta som mindervärdiga, men denna vill ni inte missa. Likt filmerna i toppen av listan här är det inte omöjligt att den dyker upp i någon av kategorierna på Oscarsgalan i mars. 
 
 
5. DE BEDRAGNA - 1/9
(regi: Sofia Coppola. med: Nicole Kidman, Kirsten Dunst, Colin Farrell, Elle Fanning)
Priset för bästa regi i Cannes gick däremot till Sofia Coppola, för sin nytolkning av Don Siegels film från 1971, Korpral McB - anmäld saknad. Som blott den andra kvinnan att vinna priset var det ett stort steg i rätt riktning för den mansdominerade festivalen, och många föll för hennes tolkning av materialet, som utgår från det kvinnliga perspektivet av berättelsen. Spänningarna stiger på den flickskola i amerikanska södern som under inbördeskrigets dagar tar in en skadad soldat. Med skådespelare som Kidman, Dunst, Farrell och Fanning lovar det gott för denna kostymthriller. Originaltitel: The Beguiled.
 
 
6. LADY M - 8/9
(regi: William Oldroyd. med: Florence Pugh, Cosmo Jarvis, Christopher Fairbank)
Efter nästan ett år på filmfestivalcirkusen kommer nu William Oldroyds hyllade regidebut Lady M till Sverige. Filmen utspelar sig i 1800-talets England, där unga Lady Macbeth säljs till en äldre godsherre, som i sin tur håller henne isolerad från omvärlden. Men när hon möter Sebastian så börjar saker och ting ändras. Filmen beskrivs av Indiewire som Wuthering Heights regisserad av Alfred Hitchcock, och Florence Pugh har hyllats och prisats för sitt genombrott i filmen. En snabbtitt på trailern avslöjar varför. Det här kommer bli ett coolare kostymdrama än ni är vana vid!
 
 
7. CITY OF GHOSTS - 1/9
(regi: Matthew Heineman)
Efter sin Oscarsnominerade dokumentärfilm Cartel Land berättar Matthew Heineman om gruppen Raqqa is Being Slaughtered Silently (RBSS), som riskerar sina liv för att visa för omvärlden vad som sker i kriget i Syrien. Filmen har hyllats av kritiker och kan mycket väl dyka upp på Oscarsgalan när nomineringarna avslöjats, men framförallt är det en viktig film för alla att se (andra snarlika dokumentärer från i år som är värda att söka upp är Cries from Syria och Last Men in Aleppo, som SVT visade i vintras/våras). För er som inte får filmen till en biograf nära er blir den tillgänglig på VOD via NonStop Entertainment 4 september. 
 
 
8. KINGSMAN 2: THE GOLDEN CIRCLE - 22/9
(regi: Matthew Vaughn. med: Taron Egerton, Colin Firth, Julianne Moore, Channing Tatum, Halle Berry, Jeff Bridges, Mark Strong)
När Kingsman kom för några år sedan var åtminstone jag mäkta överraskad över vilken fantastisk film det var, med grym action, klockren humor och självmedvetenhet. Så förväntningarna är självklart höga nu när uppföljaren kommer ut och Matthew Vaughn åter är tillbaka i registolen. Nu ansluter dessutom ännu fler starka skådespelare till den redan imponerande ensemblen. I'm all in.
 
 
9. BORG - 8/9
(regi: Janus Metz. med: Sverrir Gudnasson, Shia LaBeouf, Stellan Skarsgård, Tuva Novotny).
Med svenska mått mätt är filmen om tennislegendaren Björn Borg en blockbuster, och del av SF Studios nya satsning på större internationella samarbeten. Med danske Janus Metz bakom kameran ser de ut att ha lyckats, filmen kommer som första svenska någonsin att öppna Toronto filmfestival, en av världens största. Det i sig är ingen kvalitetsgaranti (senast en bra film öppnade var Looper 2012), men nog får vi vara stolta. Filmen ser dessutom ut att vara en snygg skildring av Borg, som person, i förhållande till hans fru och tränare, och kanske främst hans största rival John McEnroe. Fokus ligger på deras rivalitet inför Wimbledon-finalen 1980 (även om amerikanska medier får det att verka som om filmen handlar nästan mer om McEnroe, med tanke på att LaBeouf spelar honom). 
 
 
10. THE NILE HILTON INCIDENT - 29/9
(regi: Tarik Saleh. med: Fares Fares, Mari Malek, Slimane Dazi, Hania Amar)
En annan film som prisades på Sundance var den svenska produktionen The Nile Hilton Incident, regisserad av Tarik Saleh. Filmen skildrar ett verkligt mordfall i Kairo och utspelar sig i lindan av revolutionen 2011. Det är ett kriminaldrama om en korrupt polis (spelad av Fares Fares) som börjar nysta i ett mordfall som är större än vad han själv innebär från början. Filmen har gjort stor succé i Frankrike där över 300 000 besökare sett filmen, förhoppningsvis kan den svenska publiken ge den samma stöd.  
 
11. NERUDA - 22/9
(regi: Pablo Larraín. med: Gael García Bernal, Luis Gnecco)
Efter genombrottet med Oscarsnominerade No har chilenska regissören Pablo Larraín hållit sig upptagen. 2015/2016 kom han ut med tre filmer, varav den första var Sällskapet - El Club, den andra var mästerliga Jackie, och den tredje Golden Globe-nominerade Neruda. Precis som med Jackie står han här för en originell tolkning av en känd figur, genom att skildra Nobel-pristagande författaren Pablo Neruda via den polisjakt som skedde efter honom när han anslutit sig till kommunistpartiet under 40-talet.
 
12. VICTORIA & ABDUL - 22/9
(regi: Stephen Frears. med: Judi Dench, Ali Fazal, Eddie Izzard)
Brittiske regissören Stephen Frears har en förmåga att balansera drama och komedi, något vi sett i bl.a. sköna High Fidelity och starka Philomena, och ifjol med Florence Foster Jenkins. Nu är han tillbaka med den osannolika historien om vänskapen mellan Drottning Victoria (1819-1901) och den indiske tjänstemannen Abdul Karim. Vi ser ut att få samma härliga feelgood med mer seriösa undertoner vi vant oss vid av Frears, och jag skulle inte räkna bort Dame Judi Denchs chanser på en Oscarsnominering.
 
 
13. DET - 13/9
(regi: Andy Muschietti. med: Bill Skarsgård, Jaeden Lieberher, Finn Wolfhard, Sophia Lillis)
En av de kanske mest hajpade skräckfilmerna på många år kommer nu i höst med remaken av Stephen King-adaptionen Det. I kloakerna lurar den läskiga clownen Pennywise (spelad av vår alldeles egna Bill Skarsgård), som specialiserar sig på att få ner barn. Det kommer inte vara den läskigaste av skräckisar, utan mer av en läskigare version av Stranger Things, men nog kommer ni bli rädda. Första reaktionerna låter positiva, så får hoppas att de har rätt (första reaktionerna bör ofta tas med en nypa salt dock). 
 
14. GIRLS TRIP - 29/9
(regi: Malcolm D. Lee. med: Regina Hall, Queen Latifah, Tiffany Haddish, Jada Pinkett Smith)
Medan Rough Night floppade på biograferna i somras kom Girls Trip som en räddande ängel, och blev årets hittills största komedisuccé inkomstmässigt. Tack vare det får vi filmen även till Sverige, och vill ni ha en helfestlig komedi på bio i höst är det här the one. Inte minst Tiffany Haddish har hyllats för sin insats, men även filmen i sig gick hem inte bara hos publiken, utan även hos kritikerna. 
 
15. SILVANA: VÄCK MIG NÄR NI VAKNAT - 15/9
(regi: Mika Gustafson, Olivia Kastebring, Christina Tsiobanelis)
Personligen är jag inget större fan av Silvana Imam, men en välgjord dokumentär går bortom dess subjekt, och reaktionerna från visningarna på Way Out West var tillräckligt positiva för att få mig intresserad! Regissörerna har följt Imam under tre års tid, och sett henne bli en av Sveriges mest framstående artister, och starkaste röster. Det handlar om såväl karriär som person, och känns som ett måste för alla fans därute. 
 
16. SLEIGHT - 8/9
(regi: J.D. Dillard. med: Jacob Latimore, Dulé Hill, Seychelle Gabriel, Storm Reid)
För alla som bor nära Uppsala, Kista eller Heron City kommer ni att kunna se Sleight, ett coming-of-age-drama med en magisk twist. Gatumagikern Bo (Jacob Latimore) lever på sin magi, men i sin kamp för att ta hand om sin syster efter att deras föräldrar gått bort hamnar han i fel sällskap. Nu måste han bryta sig fri, för att kunna skapa ett bättre liv. En genre jag gillar, kanske med lite nytänk dessutom, ska bli spännande att se (chockerande att den faktiskt kommer till Sverige, men så kan det gå ibland). 
 
Bonus:
 
 
2001: ETT RYMDÄVENTYR 70mm - 12-27/9
(1968. regi: Stanley Kubrick. med: Keir Dullea, Gary Lockwood)
För alla som inte hade möjlighet att se Stanley Kubricks sci-fi-mästerverk 2001: Ett rymdäventyr när den kom ut på bio 1968 ges nu chansen. Framförallt ges möjligheten att se filmen så som den verkligen borde ses, på största möjliga duk, i bredast möjliga format, i fantastiska 70mm. Efter att vi fått nya filmer som The Hateful Eight och i somras Dunkirk i formatet, visar nu SF Bio även denna storslagna klassiker på rätt sätt. Det här är något varje filmälskare inte kan missa! 70mm-versionen kommer visas på Bergakungen i Göteborg 9-13/9, Rigoletto i Stockholm 16-20/9 och på Royal i Malmö 23/27/9. För alla som inte kan ta sig dit kommer den visas i digitalt format på andra biografer den 12e respektive 20e september. 
 
PIANOT - 15/9
(1993. regi: Jane Campion. med: Sam Neill, Holly Hunter, Harvey Keitel, Anna Paquin)
Den enda kvinna som fram tills idag vunnit Guldpalmen för bästa film i Cannes är Jane Campion, med sin Pianot. Filmen vann även Oscars åt Campions manus, samt åt Holly Hunter och unga Anna Paquin. En stum kvinna skickas till Nya Zeeland under 1850-talet, tillsammans med sin dotter och piano. En riktig klassiker som är otroligt vacker. 
 
 
MENASHE - VOD 20/9
(regi: Joshua Z. Weinstein. med: Menashe Lustig)
Det hör inte till vanligheterna att vi ser filmer på jiddisch, och det är inte heller så vanligt att de görs. Men nu får vi en, och den verkar helt underbar. Menashe hade premiär i Sundance i vintras, och har hyllats stort. Filmen utspelas i en ultraortodoxt judisk del av Brooklyn, NY, och handlar om livsmedelshandlaren Menashe. När hans fru dött får han enligt Torahn inte vårdnad om sin son om han inte gifter om sig, något han inte vill acceptera. En fin film och föräldraskap och bandet mellan far och son. Känns jättespännande att få en inblick i en kultur vi sällan får ta del av, tyvärr inte på bio, men alltjämt på video-on-demand. 
 
FIRST THEY KILLED MY FATHER - Netflix 15/9
(regi: Angelina Jolie. med: Sareum Srey Moch)
När Loung Ung, människorättsaktivist född i Kambodja 1970, var fem år gammal gjorde Röda khmererna, ledda av Pol Pot, uppror mot den USA-stödda regeringen. Hon tillfångatogs och blev barnsoldat, hon såg saker ingen ska behöva se, och blev ofrivilligt del i det folkmord som skedde kommande åren. Nu har Angelina Jolie gjort filmen om hennes upplevlser, och ni kan lita på att det blir en stark och jobbig resa. Förhoppningsvis blir den också bra, resultatet ser vi på Netflix 15e september. 
 

En biosommarsummering 2017

War for the Planet of the Apes
 
Då var sommaren till ända och med det även biosommaren. Snart ska vi börja se fram emot filmhösten som komma skall (och vilken filmhöst därtill!!), men först tänkte jag se tillbaka på månaderna som gått, och alla filmer jag inte skrivit om. 
 
Crème de la crème
Har ni följt med i mina inlägg så vet ni att jag anser Dunkirk vara den klart bästa filmen från sommaren, men den har jag redan skrivit utförligt om här. Men det fanns fler filmer som övertygade! Jag har också skrivit om fina Jordgubbslandet och Heartstone här
 
The Square - otroligt mycket kan sägas om Ruben Östlunds Guldpalmsvinnande film, tillika Sveriges Oscarsbidrag till kommande gala (där han har god chans till vinst). Östlund gillar att provocera, att utmana åskådarna att tolka situationer efter deras egna åsikter. Den är inte lika kontroversiell som Play eller pinsam som Turist, men den bryter ner många av vår samtids betingelser på ett spännande vis. Dess enda felande länk är väl att den kan bli lite för spretig, ett tydligare fokus hade hjälpt den, samt en starkare känslomässig kärna. Östlund vill säga så mycket om vårt samhälle att det ibland blir lite mycket. Men den fascinerar rakt igenom och fungerar som en pricksäker satir över inte bara den konstvärld den skildrar, utan även många moderna företeelser. Som beteendevetare är den en fröjd att skåda, och jag skulle nog behöva se den igen för att få hela bilden klar för mig. Men filmen säger lika mycket om Östlund som filmskapare, som oss som publik, Jonas Holmbergs text i Expressen sa det bäst. Bisarra scener skapar galen humor som fungerar klockrent, men Ruben lyckas också få fram spänning, stelhet och drama. Det är en upplevelse på många vis, som får oss att ifrågasätta mycket, och tänka lite extra. Men låt er inte skrämmas av det, den kan också bara vara en underhållande - om än lite speciell - film. Lika bra att se den nu så kan ni skryta om det när den blir Oscarsnominerad! I huvudrollen är danske Claes Bang magnifik, och The Handmaid's Tales egna Elisabeth Moss glänser vid sidan om (även om jag hade kunnat önska lite mer av deras karaktärer). I filmens sjukaste scen imponerar (och skrämmer) ap-specialisten Terry Notary (se affischen), mest känd från Apornas Planet-trilogin, rysligt mycket. På tal om...
 
War for the Planet of the Apes - den avslutande delen av prequel-trilogin till Apornas Planet gjorde den verkligen rättvisa. Efter intresseväckande Rise och fantastiska Dawn kommer nu War. Caesar möter nu sin farligaste antagonist hittills, i The Colonel. Vad som skildras är en storslagen avslutning på en av de främsta trilogierna vi fått, med en stark känslomässigt kärna som griper tag. Vissa kanske har svårt att förstå hur man kan bry sig om apor, men dessa karaktärer är lättare att bry sig om än de flesta mänskliga motsvarigheterna i andra filmer. Filmen är brutalt snyggt gjord, från miljöer och foto till kanske främst de visuella effekterna som gör aporna så äkta. Det blir inte sämre av Andy Serkis Oscarsvärdiga prestation som Caesar (även om akademin inte är redo för en mo-cap-nominering). Extra plus i kanten för Michael Giacchinos lekfulla och episka musik. 
 
Baby Driver - coolast i sommar måste nog tillskrivas Edgar Wrights musikdrivna biljaktsromans. Den unga getaway-drivern Baby (Ansel Elgort) är fast i klorna på gangstern Doc (Kevin Spacey), men lovas att han ska bli fri när han betalat av sin skuld. Sagt och gjort så går allt inte som han hoppats med det. Men när han går och blir kär i Debora (Lily James) får han motivation att kämpa sig bort. Utöver riktigt snygga biljakter, bra skådespeleri och en engagerande handling så är det sättet Wright väver in musiken i filmen som är höjdpunkten (that Queen moment!). Den hjälper till att föra handlingen framåt som i en musikal, och är dessutom helt fantastisk. 
 
Tom Holland i Spider-Man: Homecoming
 
Spider-Man: Homecoming - var det någon som ville ha en tredje Spider-Man inom loppet av typ 15 år? Nej. Men när Marvel äntligen fick - åtminstone delade - rättigheter till karaktärer så var de ju tvungna att få in honom i deras universum. Efter ett inhopp i Civil War ifjol så fick Tom Holland nu sin egna film...och vilken succé det blev! Filmen är i det närmsta en homage och form av 80-talscoming-of-age á la Ferris Bueller (älskar referensen), fast i superhjälteform. Och det fungerar galet bra, med ett smart manus och handling som får oss att faktiskt bry oss. Med snygga referenser och välgjord action var det en positiv överraskning, en höjdare! Dessutom bra skådespeleri och lika bra karaktärer, och kanske främst inte för mycket Marvel och Iron Man. Inte fläckfri, men en riktigt underhållande blockbuster.
 
Guardians of the Galaxy Vol. 2 - Marvels andra film för sommaren var uppföljaren till deras kanske mest positiva överraskning, Guardians of the Galaxy. Även om den kanske inte gör något överdrivet nytt från ettan så gör den samma saker precis lika bra. Humorn och musiken är på topp som väntat, och nu när vi känner karaktärerna så får vi ytterligare känslomässiga band till fler av dem, som bidrar till ett starkare avslut. Drax (Dave Bautista) och hans skratt en klar favorit den här gången, och vem blir inte charmad av Baby Groot? Dessutom en spännande och välgjord skurk! Förväntningarna inför höstens Thor: Ragnarrok är höga (inte minst för att regissör Taika Waititi är ca coolast i världen, och hade önskat att Queen skulle musiksätta filmen om Freddie Mercury fortfarande var vid liv <3). 
 
Gal Gadot i Wonder Woman
 
Wonder Woman - vad ska jag säga, superhjältarna levererade i sommar! Den största succén rent publikmässigt (alla filmerna hyllades av kritikerna) var den efterlängtade Wonder Woman. Nättroll och vita kränkta män världen över har klagat högljutt över att de inte längre har ensamrätt på superhjältar, ett gott betyg bara det (även om det såklart är tröttsamt så man storknar). Hon var det enda positiva med tågvraket Batman v. Superman, och hennes egna film levde upp till det gott och väl. Inget nytt berättarmässigt kanske, och slutet kunde varit snyggare, och skurken läskigare, MEN, det spelar ingen roll. För den är så otroligt effektivt gjord av Patty Jenkins och Gal Gadot är fantastisk i huvudrollen. Och kanske främst är det en otroligt viktig film, och dess succé glädjer enormt. 
 
De andra som också var riktigt bra/bra, men inte bäst 
 
The Trip to Spain - kanske den mest överraskande fantastiska trilogin kommer från Michael Winterbottom. Brittiska skådespelarna/komikerna Steve Coogan och Rob Brydon åker runt i olika länder (här Spanien) och äter mat och snackar skit och imiterar kända personer. De spelar dramatiserade former av sig själva, och det lyckas till och med bli rätt fint ibland, men framförallt galet kul (om man har rätt humor). 
 
Adam Driver och Channing Tatum i Logan Lucky
 
Logan Lucky - en charmig heist-komedi med Channing Tatum, Adam Driver och Daniel Craig, what's not to like? Kanske att Riley Keough inte fick ta lika mycket plats som hon förtjänar (eller Katherine Waterson heller för den delen). Men det är en otroligt underhållande film med mycket hjärta och bra humor. Höjdpunkterna är ett pricksäkert Game of Thrones-skämt, samt John Denvers "Take Me Home, Country Road", och skådespeleriet är utmärkt. Också skönt att ha tillbaka Steven Soderbergh till filmens värld (även om hans uppbrott var kort, och hans serie-skapande var briljant). 
 
Kedi - årets bästa kattdokumentär, hands down. Okej, tidernas bästa. Tidernas första? Kanske, men det är fortfarande en underbar film, kanske sommarens bästa feelgood. Vi får följa några av de hundratusentals gatukatter på Istanbuls gator, och personerna som tar hand om dem. Otroligt värmande, gulligt, underhållande och härligt. 
 
Superswede: en film om Ronnie Peterson - dokumentären om Sveriges främsta Formel 1-förare är ett otroligt fint tidsporträtt och hyllning till en fantastisk idrottsman som gick bort alldeles för tidigt. Bryter ingen ny mark när det kommer till berättande, men intressant att se och inte minst mycket känslosamt. 
 
It Comes at Night - i en värld där en sjukdom raderat ut stora delar av befolkningen och många blivit smittade och farliga, då kan det läskigaste vara människorna som är kvar. I ett ensligt hus i skogen bor en familj som lyckats överleva, och så plötsligt en dag kommer en ny familj dit. Spänningarna stiger allt mer, och det är inte längre skräcken utanför huset som blir det läskigaste. Snygg och spännande, men jag hade velat ha lite mer med tanke på de förväntningar jag hade. 
 
Charlize Theron i Atomic Blonde
 
Atomic Blonde - 80-tal, neon, kalla krigets Berlin, syntpop och en kick-ass Charlize Theron. Det här är en cool jäkla film med mycket att älska. Tyvärr lämnar handlingen lite att önska, men det underhåller rakt igenom. 
 
Så länge hjärtat kan slå - en bilolycka leder till förkrossande konsekvenser när föräldrarna till tonårspojken i koma måste ta beslut om att dra sladden, för att rädda andras liv. Samtidigt får vi följa en kvinna vars hjärta håller på att ge upp, i desperat behov av ett nytt. När filmen väl griper tag mot slutet så är det en rejäl käftsmäll. Välgjort och välspelat franskt drama som kanske blev för mycket där och då. 
 
American Made - vi har sett det förut, i The Wolf of Wall StreetWar Dogs och Lord of War, så inte mycket överraskar. Men Tom Cruise gör det bra och den är snyggt filmad, och storyn är trots allt rätt fascinerande. Det fungerar en slö kväll. 
 
 
Michael Fassbender i Alien: Covenant
 
Alien: Covenant - den här är också på gränsen. Ridley Scott vet inte om han vill göra en uppföljare till Prometheus eller prequel till Alien (det är ju både och, men), och det blir något halvdant däremellan. Intressanta idéer och tankar, till viss mån snyggt utfört också. Men för mycket action och för lite spänning och karaktärer.  
 
Imorgon börjar allt - okej, skulle jag analysera och bryta ner den skulle den inte hamna här uppe, den är rätt basic. Men den är också härlig och fin, och ibland kan väl det få räcka. Omar Sy kan lyfta vilken film som helst. 
 
Filmerna som inte höll måttet
Ni som hängt med vet att jag fullkomligt avskydde den bedrövliga skitfilmen Valerian, som jag totalsågade här. Men det kom fler dåliga filmer i somras! 
 
Tulpanfeber - den är bättre än nedanstående, men inte mycket blir rätt när filmen två år försenat faktiskt kommer ut. Och jag förstår varför de försökt begrava den och skjuta upp den. De vill göra en prestigefilm för Oscars, men regin och manuset lämnar mycket att önska, och skådespelarna får en otacksam uppgift att rädda filmen. Christoph Waltz försök till 1600-tals sängkammarsnack en höjdpunkt. 
 
Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales - alltså, den är bättre än fyran, men hade klarat mig gott och väl utan. Duger, men wow så trött man är på Johnny Depp nu. Kaya Scodelario den mest positiva aspekten. 
 
The Hitman's Bodyguard - nej, det här var inte kul Ryan Reynolds och Samuel L. Jackson, skärpning. 
 
King Arthur: Legend of the Sword - det lät som en hyfsat intressant premiss, Guy Ritchie (Snatch) ta sig an King Arthur. Men oj vilken rörig film, han vill så mycket men får inte ihop någonting. Hans distinkta stil fungerar ingenstans, och jag bryr mig inte ett dugg om någonting här. Jag förstår vad han vill, men det blir för mycket på för kort tid, och det slutar inte bra.
 
The Mummy - ni vet hur studios gillar att skapa stora universum där allt hänger ihop (tänk Marvel och DC), nu tyckte Universal att ett Dark Universe lät som en bra idé, med massa klassiska filmmonster. Tom Cruise inleder allt med The Mummy, och det kunde inte ha blivit en sämre start. Skrattretande dåligt på så många nivåer. Manuset är typ skrivet av en två-åring. Och don't get me started on Russel Crowe aka Mr. Hyde...
  
 

Från 12 Years a Slave till Dear White People, filmer som bör ses idag

12 Years a Slave
   
Efter en hemsk och frustrerande vecka som började med att nazister attackerade sittande demonstranter på Mynttorget i Stockholm, och i helgen kulminerade i gårdagens vit makt-demontration och terrordåd i Charlottesville, USA, behövde jag få utlopp. Vi lever nu i en värld där Ku Klux Klan kan skandera på amerikanska gator utan sina vita huvor som skydd, för att de har skydd och stöd av presidenten. Det var så innerligt läskigt att följa och se bilder och reaktioner från Charlottesville under dagen igår, att det faktiskt sker 2017. Vita högerextremister, KKK och nazister skriker "white lives matter", "Heil Trump" och annat, och kräver "sitt" land tillbaka, som om de förlorat några rättigheter, bara för att förtryckta minoritetsgrupper vill ha mänskliga rättigheter (läs gärna den här tråden på Twitter, den träffar så smärtsamt rätt, "Imagine if these people ever faced actual oppression"). En KKK-ledare gick efteråt ut och sa att de bara fullföljde Trumps sak, att ta tillbaka Amerika, att det var av den anledningen de alla röstade på honom. 
 
Bilder från Charlottesville 
 
Dessa grupper hade till och med hyrt in privat militär som skydd, och var säkerligen redo för att använda de vapen som de tagit med. Hade protestanterna varit svarta hade polisen kommit med insatsstyrkan direkt, och med våld stoppat det hela. Istället slutar det med att en av nazisterna med full fart kör in med sin bil i motdemonstranterna, med en död som följd, och 19 skadade. Hade det varit åt andra hållet hade Trump twittrat ut sin vrede direkt, men nu dröjde det många timmar, och uttalandet blev att det var fel "on many sides". Han vägrade fördöma högerextremisterna och lämnade presskonferensen när journalisterna började fråga om det mer. Svenska medier hänger på och målar upp det som en "bilattack", och inte terror, som det faktiskt är. Någonting är jävligt fel, och det är dags att vakna. Om ni oroar er för att jag blivit en politisk bloggare behöver ni inte göra det, det hela kommer komma in på film. Ett recept på filmer som Trump och stora delar av USA och världen skulle behöva se och ta till sig en dag som denna, och alla dagar. Filmer som skildrar den kamp svarta i USA fått utstå, filmer som skildrar rasism och hat på ett otroligt träffande vis. Film är inte lösningen på problemet, men det är en början.
 
Ni kanske undrar varför jag verkar bry mig så mycket om USA:s alla problem med rasism här i Sverige, vit man som jag är (eller så finner ni det fullt rimligt att jag inte orkar tolerera det). Men svaret ligger föga förvånande i filmens värld. Det hela tog sin början en lördagseftermiddag på Kino i Lund, den 10e januari 2014, när jag klev in i salongen för att se:
 
Fruitvale Station 
 
Fruitvale Station (2013, regi: Ryan Coogler. med: Michael B. Jordan, Octavia Spencer, Melonie Diaz).
Filmen handlar om Oscar Grant III (med en Oscarsvärdig Jordan), en 22-årig svart man som bodde i Bay Area, utanför San Francisco, som omotiverat sköts ihjäl av en polis. Det vi främst får följa är dagarna som leder upp till händelsen, och vi får lära känna honom och hans omgivning, dels med hjälp av tillbakablickar. Han har inte alltid levt det bästa livet, men försöker nu göra rätt för sin dotter och sin familj. Filmen skildrar inte nödvändigtvis rasismen eller de strukturella problem som skapar de här situationerna, utan mer personerna bakom (åtminstone från offrets sida). Detta gör det hela så mycket mer drabbande, och jag som sällan gråter till alla de filmer jag ser, kunde inte hålla tillbaka när jag satt där i salong 2 på Kino, för den här filmen slog till hårt. Missa den inte, finns att hyra på bl.a. SF Anytime och Plejmo. 
 
Inom ett år kom sedan två filmer ut som med helt olika medel - men lika hög pricksäkerhet - skildrade rasismen i USA:
 
Dear White People (2017) 
 
Dear White People (film 2014/serie 2017, regi: Justin Simien. med: Tessa Thompson, Logan Browning, Brandon P. Bell, DeRon Horton, Tyler James Williams, Marque Richardson, Antoinette Robertson). 
Som tur är finns det lättsammare skildringar av rasism, och det främst i form av den briljanta satiren i Dear White People, som först kom ut som film 2014, och sedan blev Netflix-serie i våras. Båda gångerna ligger Justin Simien bakom det, och han gör det magnifikt. Handlingen utsplear sig på ett fiktivt Ivy League-universitet i USA, och kretsar kring ett antal svarta studenter och hur de förhåller sig till den vita överklassnorm som finns på den typen av universitet. Titeln kommer från Sam Whites (Thompson/Browning) radioprogram, där hon påpekar alla saker som vita studenter gör, som faktiskt är rasistiskt. Både filmen och serien träffar en satirisk nerv som biter rejält. Trots vad alla nättroll säger är den inte rasistisk mot vita människor (pga duuh), utan visar upp en nyanserad och mångsidig bild där ingen går säker, där alla sidor vänds upp och ner. När en komedi tacklar ett så pass seriöst ämne så lyckas balansen mellan komedi och drama hållas väl. Filmen var fantastisk och lade upp för en ännu bättre serie (trots vissa skådespelarbyten), där vi får lära känna karaktärerna ännu mer. Sök upp på Netflix nu, först filmen, sen serien. 
 
Selma 
 
Selma (2014, regi: Ava DuVernay. med: David Oyelowo, Carmen Ejogo, Oprah Winfrey, Tom Wilkinson, Tim Roth, André Holland). 
Det finns ett antal historiska skildringar av hur rasismen drabbade mer "vanligt folk" under 50-60-talet, som Loving, FencesThe Help m.fl., men ska en film nämnas om den tiden är filmen om Martin Luther King Jr. Vad Selma gör så bra är att den inte försöker skildra hela hans liv, utan bara ett avsnitt. Det avsnittet som regissör Ava DuVernay valde var marschen från Selma till Montgomery, för svartas rätt att rösta. På ett effektivt sätt lyckas filmen säga så mycket om medborgsrrättsrörelsen och King, om såväl den tiden som vår tid. Och inte minst drabbar den oss rejält, mycket tack vare ytterligare ett Oscarsvärdigt porträtt som akademin förbisåg (se Fruitvale Station) av Oyelowo, och fläckfri regi av DuVernay (även hon kriminellt förbisedd, precis som Coogler ovan). En Oscar tilldelades åtminstone Common och John Legend för deras låt Glory, vars uppträdande och tacktal på galan hör till historiens främsta (jag får gåshud bara av att tänka på det). 
 
Ava DuVernay är en av de starkaste rösterna för svartas rättigheter just nu, och en inspirerande kämpe som aldrig ger upp, som aldrig kommer tystas. Senaste året har två skilda men snarlika dokumentärer om ämnet kommit ut, båda lika bra, fascinerande och skrämmande, varav DuVernay stod för den ena:
 
13th (Det 13:e tillägget. 2016, regi: Ava DuVernay).
Efter mästerliga Selma följde hon upp med en brutal skildring av det rasistiska amerikanska rättssystemet, i Netflix-dokumentären Det 13:e tillägget. Den är för denna text kanske den viktigaste filmen att se, för att förstå hur den strukturella rasismen fungerar i USA. Den tar avstamp i slaveriet, och följer historien till dagens USA, och visar på hur slaveriet fortsatte i och med det 13:e tillägget i kontitutionen, och massfängslanden av unga svarta män. Det är en tung film att se, det är nästintill chockerande hur det faktiskt kan se ut som det gör, men på något vis inte förvånande, sorgligt nog. Sök upp den på Netflix snarast. Oscarsnominerades, men förlorade mot en annan skildring av rasism i Amerika, O.J.: Made in America (avsnitt 2-5 finns fortfarande på SVT Play, det är ett mästerverk). 
 
I Am Not Your Negro 
 
I Am Not Your Negro (2016, regi: Raoul Peck). 
Även I Am Not Your Negro blev nominerad till bästa dokumentär på årets Oscarsgala, men fick även den se sig besegrad av O.J. Men precis som sina båda konkurrenter är det en mästerlig genomskådning av rasismen i USA, och även om det kanske låter överväldigande med alla dessa tunga dokumentärer om rasism så bidrar de alla med något unikt. I denna används texterna från författaren och medborgarrättskämpen James Baldwin, som innan sin död påbörjade ett verk som sina tre vänner, Martin Luther King, Malcolm X och Medgar Evers. Alla kämpade för svartas lika rättigheter, alla blev mördade. Genom att använda texter från den tiden lyckas Peck säga lika mycket om dagens situation, och han ställer de ofta mot varandra, eller snarare bredvid varandra. Det är precis som ovan nämnda filmer en drabbande film, men också en essentiell film som ger oss ytterligare perspektiv och kunskap. Hyr filmen på TriArt eller Plejmo snarast. 
 
12 Years a Slave (2013, regi: Steve McQueen. med: Chiwetel Ejiofor, Michael Fassbender, Lupita Nyongo'o, Paul Dano). 
Men allt detta har sin grund i saveriets dagar, och den ultimata (hur fel det än låter) filmen om slaveriet är självklart Steve McQueens Oscarsvinnande mästerverk 12 Years a Slave. Med långa tagningar och brutalt krävande scener tvingar han oss att ta till oss det sanna helvetet som slavar fick uppleva, till den mån det är möjligt i film. Filmen är obeveklig och hänsynslös, men samtidigt galet välgjord, och skådespeleriet är på topp. En film om slaveriet ska inte vara lätt, och det här är inget undantag. Finns på Netflix nu. 
 
Det finns självklart många fler filmer som jag kan ta upp (klassiker från '89/'91 som Do The Right Thing och Boyz 'n the Hood, av Spike Lee respektive John Singleton är måsten), och det kommer snart fler. Den 8e september kommer Kathryn Bigelows (The Hurt Locker, Zero Dark Thirty) nya film Detroit ut, om de upplopp som uppstod i staden 1967, där tre unga svarta män sköts av polisen. Det ska vara en brutal och rätt kontroversiell skildring där åskådaren inte tillåts vända bort blicken. Det skedde för 50 år sedan, men skulle lika gärna kunna ske idag. Mer aktuellt blir det i dokumentären Whose Streets? som visar eftermälet av dödsskjutningen av Michael Brown i Ferguson 2014, som ledde till upplopp och en stad som fått nog av det rasistiska polisvåldet i USA. Får se när vi kan se den i Sverige, troligtvis på Stockholms filmfestival. Och 14e februari får vi äntligen den första superhjältefilmen med en svart protagonist, i och med Black Panther, regisserad av Ryan Coogler (se Fruitvale Station), det kan inte bli annat än bra. 
 
Detroit 
 
Men lika viktigt som det är att belysa dessa problem är det att filmer görs där rasism inte behöver vara närvarande, bara för att det handlar om svarta karaktärer eller skådespelare. Det är till mångt och mycket av den anledningen som Moonlight är en så otroligt viktig film, och att dess Oscarsvinst är så monumental. Men händelserna i Charlottesville handlar inte bara om rasism, det handlar om hat, mot allt som går emot den vita patriarkala normen, och inom dess ramar finns betydligt fler filmer att se, men som får vänta till en annan text. Det som kanske är mest skrämmande är att nazister får normaliserar som de gör, så kanske borde filmer om förintelsen och andra världskriget (Schindler's ListSauls son m.fl.) skrivas om, eller om modern nynazism (American History X, The Believer, Green Room). Med det politiska läget som råder lär vi få en hel del nya filmer som skildrar alla dessa ämnen, och händelser som definierar dem. Tills dess får vi ta del av vad vi har, och hoppas och kämpa för att galenskapen kan få ett slut. Jag vill avsluta med den här bilden av en polisman vars jobb för dagen var att skydda de som vill se honom död: