Vad blir det för film?

I ett obestämt Västafrikanskt land skiljs unge Agu (Abraham Attah) åt från sina föräldrar när deras by blir stormad av regeringens militärstyrka. Han stöter på NDP på sin flykt, en militärjunta som strider mot regeringen, ledda av den karismatiske Kommendanten (Idris Elba), som tar Agu under sina vingar. Han blir successivt mer accepterad i gruppen och indoktrineras allt mer i dess tankesätt. Det är en otroligt vacker och snygg film som skildrar något extremt brutalt och hemskt. Vi får följa allt från Agus perspektiv, något som gör att vi dras in i mörkret med honom, och lika mycket snärjs av den övertygande Kommendanten. Cary Joji Fukunaga har regisserat, skrivit manus och fotat filmen på ett slående vis, och nykomlingen Attah står för en enastående debutprestation. Men det är Elba som dominerar, och får visa upp hela sitt register och sin förmåga som den pondus han besitter mer än många andra.

 

 

En biopic kan göras på många vis, och de flesta görs på samma sätt. Ava DuVernay valde att göra filmen om Martin Luther King Jr. något annorlunda, genom ett mer lågmält porträtt som fokuserar på en del av hans liv och kamp. Den nominerades förvisso till bästa film på Oscarsgalan, men är skapt av andra anledningar, genom att använda historien vill hon att vi ska dra lärdom av det för att inse problemen som finns i vårt samhälle. Filmen predikar inte för oss på något vis, och det är inget som görs övertydligt och slängs rakt i ansiktet på oss. Det är en noggrant och varsamt uppbyggd film, som steg för steg ökar pulsen utan att försöka kapitalisera på ett publikfriande klimax. Det är en film som osar kvalitet, från klippningen och Bradford Youngs foto till scenografin och kostymerna. Men främst är det - utöver DuVernays stilfulla regi - David Oyelowos porträttering av denna legend som sticker ut (skådespelet överlag är fantastiskt). Han har en enorm styrka och intensiv i såväl röst som kroppsspråk, och det är främst med små medel han skapar ett sprakande framträdande, och borde tveklöst ha blivit Oscarsnominerad. Sedan har vi Glory, låten som spelas under sluttexterna, som om inte filmen gett oss gåshud nog ger Common och John Legend denna smått magiska låt, med mening och styrka, som de framförde till stående ovationer och tårar under Oscarsgalan, där de vann pris för bästa låt, och gav bland de bästa talen i mannaminne, har ni missat det ska ni Youtubea det, nu (men se gärna filmen först, den är både magnifik och viktig!). 

 

 

Redan innan första bildrutan börjar Jóhann Jóhannssons vibrerande musik höja våra hjärtslag, med ett smygande och dovt pulserande. Roger Deakins alltid slående fotografi visar upp en småstad i New Mexico. Ett drogtillslag som leder till någonting större. Kate Macer (Emily Blunt) leder tillslaget och får efteråt förfrågan om att en gång för alla ingå i en grupp som kan göra skillnad i drogkriget kring den mexikanska gränsen, tillsammans med den hårdföre ledaren Matt Graver (Josh Brolin) och den mystiske Alejandro (Benicio del Toro). Det är en tuff värld Kate ger sig in i, där gränsen mellan gott och ont är diffus. Denis Villeneuve visar återigen vilken bredd han har som filmskapare, och han håller snyggt spänningen på en kontrollerad nivå, hela tiden på gränsen till att spricka. Han håller kvar oss i mörkret så länge han kan och bygger upp en utveckling vi aldrig vet vart den ska ta vägen, på ett mästerligt vis. Det handlar hela tiden om gränsen, den moraliska såväl som den faktiska, och det skildrar Deakins med sitt följsamma foto. Blunt och del Toro står för riktigt starka prestationer, och gör sina roller till egna, Brolin gör även han det bra, även om hans roll inte har lika många nivåer. 

 

2008 kom både Låt den rätte komma in och den första Twilight-filmen ut. Den ena visade vägen för en ny våg av fantastiska/supercoola vampyrfilmer, den andra var Twilight, och den förde inte något positivt med sig. Förra årets coolaste film var Only Lovers Left Alive, årets coolaste är en annan vampyrfilm, och denna är sanslöst snyggt filmad i svartvitt och kommer från Iran. Ana Lily Armpour har säkerligen brutit många av Irans regler för att skapa detta konstverk, och det får vi vara glada och hylla henne för. Influerad av amerikansk western och popkultur tar hon oss med ut på Bad Citys gator, där en mystisk kvinna för sig om nätterna, i jakt på de moraliskt fördärvade, och ett mål mat. Som sagt, otroligt snyggt filmad, härlig blandning av iransk och amerikansk musik (mestadels eller bara 80-tal, då filmen kan utspela sig, men den är egentligen tidlös) och med riktigt bra skådespel av Sheila Vand och Arash Marandi i huvudrollerna. En fantastisk film på alla vis.

 

I ett fiktivt Kanada 2015 står det i lagen att man får lämna över sina barn till myndigheterna om de är för stökiga. Här tvingas Diane ta tillbaka sin tonåriga son Steve, då han startat en brand på hemmet där han bor. Diane själv lever ett instabilt liv, med ströjobb och kämpar för att hålla båten flytande, något som inte blir lättare när hon måste ta hand om Steve också. Vi får se deras kamp, ibland med och ibland mot varandra. Det är en otroligt stark skildring av det starka bandet mellan en mor och sin son, och trots allt som händer finns det alltid ett överflöd av kärlek bakom. Under ett år då många anser att fältet för bästa kvinnliga huvudroll varit svagt hade Anne Dorval lätt förtjänat en plats bland nomineringarna. Även Antoine-Olivier Pilon som Steve ger ett otroligt kraftfullt porträtt, och tillsammans bildar de en av årets starkaste duo på vita duken. Regissören Xavier Dolan ses lite som ett underbarn inom filmindustrin, vid 25 års ålder har han gjort fem hyllade långfilmer (varav fyra visats på Cannes), jag måste verkligen se hans tidigare filmer, för han är helt klart ett namn att räkna med (kan nästan garantera att många sett en av hans filmer, nämligen musikvideon till Adeles "Hello"). Mycket snyggt foto och spännande hur de använder sig av 1:1-format (och även hur de experimenterar med det). Det skapar intimitet och ger mer fokus på karaktärerna, vilket bara höjer filmen. Det korta fokuset bidrar även det till detta, och är så snyggt i dessa filmer. Underbar musik, med några nostalgiska ögonblick i form av Dido och Eiffel 65. Och i de flesta fall skulle det verka klyschigt att använda Wonderwall under ett frigörande montage, men ack så effektivt det är här! 

 

3. Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance) (regi: Alejandro Gonzalez Iñárritu)

Årets stora vinnare på Oscarsgalan, där filmen tog hem pris för bästa film, regi, manus och foto. Med tanke på dess höga placering här kan ni förstå att jag inte hade något emot det. För det är en unik film, vilket gör priserna så mycket mer glädjande, att en utmanande film som denna kan lyftas fram. Det är den ultimata satiren av Hollywood idag, där skämten är smakfulla och till viss mån rätt subtila, den försöker varken slänga det i ansiktet på oss eller vara snobbiga över det. Men det handlar lika mycket om ego och narcissism, hur vi (kanske främst män då) kan göra nästan vad som helst för uppskattning. Det är en pricksäker och snygg skildring som håller en rakt igenom hög nivå. Det är filmskapande när det är som allra bäst, med regi och manus av Alejandro G. Iñárritu som är så bra det kan bli, och ett foto av Emmanuel Lubezki som är banbrytande. Skådespelet är prefekt från Michael Keaton, Edward Norton och Emma Stone (som alla bidrar med ytterlgiare meta-perspektiv i och med sina respektive superhjältefilmer). Vi snackar karriärstoppar från alla tre, och alla var nominerade, och åtminstone Keaton borde vunnit. Anledningen till att allt detta blir än mer imponerande är då Lubezki och Iñárritu simulerat filmen som en enda tagning (med bara några få klipp, så inte riktigt som Victoria). Även med ett rytmiskt trum-score från Antonio Sanchez. Det är bara så välgjort på alla nivåer, samtidigt som det är underhållande och gripande. Det är en film med ett perspektiv och stil som passar mig som handen i handsken. 

 

“There are no two words in the English language more harmful than ‘good job’”. Det är mentaliteten Andrew Neiman (Miles Teller) får stå ut med när han blir uttagen till den ökände bandledaren Terrence Fletchers (J.K. Simmons) prestigefulla studioband. Det är vad som krävs för att bli bäst, något den unge trummisen Andrew vill. Men för det krävs blod, svett och tårar, aldrig har det uttrycket varit mer sant. Det är bland det mest intensiva jag någonsin upplevt på en biograf (eller hemma eller varsom för den delen), trummorna håller takten filmen igenom och pulsen bara stiger och stiger, den stiger bara jag tänker på det nu när jag skriver. Vid filmens slut är man i det närmsta andfådd och måste torka handsvett på stolssätet. Det faktum att en så pass grön regissör som Damien Chazelle lyckats med något så otroligt bra är bevis nog för en hoppfull framtid för film. Bara sättet han väver in den jazz som spelas i narrativet, hur rytmerna styr oss åt alla möjliga känslomässiga håll och kanter. Det finns många superlativ jag kan slänga ut för att beskriva denna film, för det är på en så många plan helgjuten film. Miles Teller är enastående i huvudrollen och J.K. Simmons blev en av de mest självklara Oscarsvinnarna för sin roll som den terroriserande Fletcher. Fläckfria prestationer. Den vann även Oscar för bästa klippning och sound mixing - vilket var minst lika välförtjänt då mycket av storheten kommer utifrån det! 

 

Det var kanske tidernas mest emotsedda film, och slår rekord efter rekord när det gäller intäkter. Och den visade sig även vara den kanske mest tillfredsställande filmen någonsin dessutom, och min första tanke (typ) när sluttexterna började rulla var att den skulle komma etta på min lista!  Visst, det är till stor del känslosamt beslutat, men det är väl allt film bör handla om? Den innehåller enormt mycket kvalitet dessutom! Det är en film som är gjord för sina fans, den lyckas på ett klockrent vis återkoppla till original-trilogin samtidigt som den för in Star Wars i 2015. Och det ska sägas att jag aldrig varit ett stort fan av de tidigare filmerna i serien, även om de första självklart är riktigt bra! Men det spelar ingen roll, för J.J. Abrams lyckas ändå få oss att uppskatta de äldre ännu mer genom rekvisita och karaktärer, stora som små, som tar oss tillbaka till den gamla goda tiden, innan den mindre lyckade prequel-trilogin. Det finns så mycket som är bra att jag inte riktigt vet var jag ska börja eller hur mycket jag ska ta upp, och jag vill ju inte heller avslöja något för er som ännu inte sett den. Något som var bland det sämre med prequel-filmerna var mängden CGI och den plastiga känslan det gav, Abrams har gått tillbaka till mer praktiska effekter och mer inspelningar på plats (alltså mindre green screens och studiomiljöer), och han återkopplar de gamla genom att göra det hela lite smutsigare och mer äkta. Det fanns en oro över hur original-casten skulle användas, men Han Solo, Luke, Leia och Chewbacca (och C3PO och R2-D2 för den delen) används på helt rätt sätt, och tar varken för stor plats eller för liten, deras roller har betydelse utan att överskugga betydelsen av de nya karaktärerna. Och vilka nya karaktärer därtill! Inte bara att det känns nytt och fräsch med en kvinnlig och en svart protagonist i den här typen av film, med suveräna Daisy Ridley och John Boyega i huvudrollerna, de är välskrivna med djup och nivåer som vi inte sett tidigare, vilket även gäller den fantastiska skurken Kylo Ren, spelad till perfektion av Adam Driver.

Alla är från start intressanta, och har en utveckling som bara höjer detta, och en mystik och osäkerhet kring dem som gör att vi bara vill ha mer (och knappt kan vänta till 27 maj då Episod VIII kommer). Eftersom jag älskar Oscar Isaac kan jag inte hjälpa att njuta av hans stridspilot Poe Dameron, en fartfylld och smått komisk bifigur som ger lite extra varje gång han är med. Och det finns fler intressanta karaktärer, som Domhnall Gleesons onda General Hux, som i och med sin unga ålder definierar lite den totala ondska som den mörka sidan besitter. Dessutom har vi en underbar ny liten droid i BB-8, som är ny, rolig och jäkligt gullig. Vid det här laget har jag diskuterat filmen med många personer och ventilerat det mesta känns det som, och allt går inte att få ner här. Visst har den ett par logiska luckor, men det ingår och den resterande storheten överskuggar de små och få brister den besitter. Filmen kunde verkligen inte ha gjorts bättre, utan innehåller det mesta. Det är spänning, känslor, vändningar och nostalgi, den tjänar sitt syfte ut till fingerspetsarna. Dessutom är balansen mellan seriositet och humor perfekt, de klassiska komiska kommentarerna finnas mer här med men håller en bra nivå. Hantverket är högsta klass rakt igenom, oklanderlig klippning och foto, med effekter och miljöer som känns som en annan nivå än vad liknande filmer erbjuder nuförtiden. Och sedan finns det något magiskt i John Williams klassiska Star Wars-musik, som han delvis återanvänder, tillsammans med vackra nykomponerade stycken. Nedräkningen till Episod VIII har börjat, och spänningen är som man säger, olidlig. Och det känns så skönt - trots att jag inte tar Star Wars så personligt - att den lyckades leva upp till den hype som omgärdade den, jag hade på riktigt kunnat sitta kvar ett par timmar till. Sedan bör tilläggas att själva upplevelsen av att se den i IMAX hjälpte den, med massiva storlek, oslagbara bildkvalitet och brutala ljud. Full pott.