2015 års (i Sverige) bästa filmer - plats 1-10

10. Beasts of No Nation (regi: Cary Joji Fukunaga)
 
I ett obestämt Västafrikanskt land skiljs unge Agu (Abraham Attah) åt från sina föräldrar när deras by blir stormad av regeringens militärstyrka. Han stöter på NDP på sin flykt, en militärjunta som strider mot regeringen, ledda av den karismatiske Kommendanten (Idris Elba), som tar Agu under sina vingar. Han blir successivt mer accepterad i gruppen och indoktrineras allt mer i dess tankesätt. Det är en otroligt vacker och snygg film som skildrar något extremt brutalt och hemskt. Vi får följa allt från Agus perspektiv, något som gör att vi dras in i mörkret med honom, och lika mycket snärjs av den övertygande Kommendanten. Cary Joji Fukunaga har regisserat, skrivit manus och fotat filmen på ett slående vis, och nykomlingen Attah står för en enastående debutprestation. Men det är Elba som dominerar, och får visa upp hela sitt register och sin förmåga som den pondus han besitter mer än många andra.
 
9. Carol (regi: Todd Haynes)
 
Utan tvekan det vackraste du kan uppleva i år, och inom film. New York, tidigt 50-tal, Therese (Rooney Mara) jobbar i en leksaksbutik i ett varuhus och Carol (Cate Blanchett) lever societetsliv men är mitt uppe i en skilsmässa. När hon ska köpa en docka i julklapp till sin dotter möts de båda kvinnorna och deras liv kommer inte vara detsamma igen. Therese vill mer med sitt liv, och Carol något annat, de befinner sig i helt olika stadier av sina liv och har olika bakgrunder, men möts i sin vilsenhet på mitten och förenas av passion och kärlek. Filmen osar av härlig och förgörande lidelse, i alla hörn, och det är så vackert. Inte bara är det en vacker historia, Todd Haynes orkestrerar en på alla plan ljuvlig film, som filmas mästerligt av Ed Lachmann, komponeras med klassiskt vacker musik av Carter Burwell och klipps ihop till något riktigt speciellt, allt iklätt Sandy Powells utsökta kostymer. Men det finns två personer som lyfter den mer än några andra, Blanchett och Mara är inget annat än perfekta i rollerna, och har ett samspel och kemi som få skådespelare visat upp tidigare. Kyle Chandler skapar även en make som må vara gammaldags, men ändå någon vi sympatiserar med, ett djup Chandler ger med fint avvägt skådespel. Magnifikt hela vägen!
 
8. Selma (regi: Ava DuVernay)
 
En biopic kan göras på många vis, och de flesta görs på samma sätt. Ava DuVernay valde att göra filmen om Martin Luther King Jr. något annorlunda, genom ett mer lågmält porträtt som fokuserar på en del av hans liv och kamp. Den nominerades förvisso till bästa film på Oscarsgalan, men är skapt av andra anledningar, genom att använda historien vill hon att vi ska dra lärdom av det för att inse problemen som finns i vårt samhälle. Filmen predikar inte för oss på något vis, och det är inget som görs övertydligt och slängs rakt i ansiktet på oss. Det är en noggrant och varsamt uppbyggd film, som steg för steg ökar pulsen utan att försöka kapitalisera på ett publikfriande klimax. Det är en film som osar kvalitet, från klippningen och Bradford Youngs foto till scenografin och kostymerna. Men främst är det - utöver DuVernays stilfulla regi - David Oyelowos porträttering av denna legend som sticker ut (skådespelet överlag är fantastiskt). Han har en enorm styrka och intensiv i såväl röst som kroppsspråk, och det är främst med små medel han skapar ett sprakande framträdande, och borde tveklöst ha blivit Oscarsnominerad. Sedan har vi Glory, låten som spelas under sluttexterna, som om inte filmen gett oss gåshud nog ger Common och John Legend denna smått magiska låt, med mening och styrka, som de framförde till stående ovationer och tårar under Oscarsgalan, där de vann pris för bästa låt, och gav bland de bästa talen i mannaminne, har ni missat det ska ni Youtubea det, nu (men se gärna filmen först, den är både magnifik och viktig!). 
 
7. Sicario (regi: Denis Villeneuve)
 
 
Redan innan första bildrutan börjar Jóhann Jóhannssons vibrerande musik höja våra hjärtslag, med ett smygande och dovt pulserande. Roger Deakins alltid slående fotografi visar upp en småstad i New Mexico. Ett drogtillslag som leder till någonting större. Kate Macer (Emily Blunt) leder tillslaget och får efteråt förfrågan om att en gång för alla ingå i en grupp som kan göra skillnad i drogkriget kring den mexikanska gränsen, tillsammans med den hårdföre ledaren Matt Graver (Josh Brolin) och den mystiske Alejandro (Benicio del Toro). Det är en tuff värld Kate ger sig in i, där gränsen mellan gott och ont är diffus. Denis Villeneuve visar återigen vilken bredd han har som filmskapare, och han håller snyggt spänningen på en kontrollerad nivå, hela tiden på gränsen till att spricka. Han håller kvar oss i mörkret så länge han kan och bygger upp en utveckling vi aldrig vet vart den ska ta vägen, på ett mästerligt vis. Det handlar hela tiden om gränsen, den moraliska såväl som den faktiska, och det skildrar Deakins med sitt följsamma foto. Blunt och del Toro står för riktigt starka prestationer, och gör sina roller till egna, Brolin gör även han det bra, även om hans roll inte har lika många nivåer. 
 
6. A Girl Walks Home Alone at Night (regi: Ana Lily Armpour)
 
2008 kom både Låt den rätte komma in och den första Twilight-filmen ut. Den ena visade vägen för en ny våg av fantastiska/supercoola vampyrfilmer, den andra var Twilight, och den förde inte något positivt med sig. Förra årets coolaste film var Only Lovers Left Alive, årets coolaste är en annan vampyrfilm, och denna är sanslöst snyggt filmad i svartvitt och kommer från Iran. Ana Lily Armpour har säkerligen brutit många av Irans regler för att skapa detta konstverk, och det får vi vara glada och hylla henne för. Influerad av amerikansk western och popkultur tar hon oss med ut på Bad Citys gator, där en mystisk kvinna för sig om nätterna, i jakt på de moraliskt fördärvade, och ett mål mat. Som sagt, otroligt snyggt filmad, härlig blandning av iransk och amerikansk musik (mestadels eller bara 80-tal, då filmen kan utspela sig, men den är egentligen tidlös) och med riktigt bra skådespel av Sheila Vand och Arash Marandi i huvudrollerna. En fantastisk film på alla vis.
 
5. Mommy (regi: Xavier Dolan)
 
I ett fiktivt Kanada 2015 står det i lagen att man får lämna över sina barn till myndigheterna om de är för stökiga. Här tvingas Diane ta tillbaka sin tonåriga son Steve, då han startat en brand på hemmet där han bor. Diane själv lever ett instabilt liv, med ströjobb och kämpar för att hålla båten flytande, något som inte blir lättare när hon måste ta hand om Steve också. Vi får se deras kamp, ibland med och ibland mot varandra. Det är en otroligt stark skildring av det starka bandet mellan en mor och sin son, och trots allt som händer finns det alltid ett överflöd av kärlek bakom. Under ett år då många anser att fältet för bästa kvinnliga huvudroll varit svagt hade Anne Dorval lätt förtjänat en plats bland nomineringarna. Även Antoine-Olivier Pilon som Steve ger ett otroligt kraftfullt porträtt, och tillsammans bildar de en av årets starkaste duo på vita duken. Regissören Xavier Dolan ses lite som ett underbarn inom filmindustrin, vid 25 års ålder har han gjort fem hyllade långfilmer (varav fyra visats på Cannes), jag måste verkligen se hans tidigare filmer, för han är helt klart ett namn att räkna med (kan nästan garantera att många sett en av hans filmer, nämligen musikvideon till Adeles "Hello"). Mycket snyggt foto och spännande hur de använder sig av 1:1-format (och även hur de experimenterar med det). Det skapar intimitet och ger mer fokus på karaktärerna, vilket bara höjer filmen. Det korta fokuset bidrar även det till detta, och är så snyggt i dessa filmer. Underbar musik, med några nostalgiska ögonblick i form av Dido och Eiffel 65. Och i de flesta fall skulle det verka klyschigt att använda Wonderwall under ett frigörande montage, men ack så effektivt det är här! 

4. Mad Max: Fury Road (regi: George Miller)
 
En typ-uppföljare på en filmserie som förvisso är kult och gjorde Mel Gibson stor, men som inte var den största. En dyr produktion som sköts upp gång på gång. Och sedan premiär vid Cannes filmfestival på det. Tillsammans med Inside Out var den festivalens mest hyllade, och är nu en av de starkaste kandidaterna inför Oscarsgalan, och rankas av många kritiker som årets bästa. Och det är välförtjänt så det smäller om det, och smäller gör det även i filmen. Årets (kanske tidernas) bästa actionfilm som har ett tempo som inte går att matcha, en lång biljakt är mer eller mindre vad filmer visar, även om handlingen sträcker sig bra mycket längre än så. Jag kan inte enkelt förklara handlingen, även om den på intet vis är svår att följa, men utöver några av de snyggaste actionsekvenserna som skådats väver den in aktuella ämnen, och den skildrar en apokalyptisk framtid skapat av kriget om oljan, där resurserna är få och extremt ojämnt fördelade. Det handlar om allas lika värde och kvinnlig frigörelse, med Charlize Therons Imperator Furiosa i spetsen, som Theron bidrar till att göra till en av årets bästa karaktärer. Vid sin sida har hon - efter lite om och men - Max Rockatansky, spelad av en fåordig men hänsynslös Tom Hardy, som alltid strålande. Filmen innehåller så många bra element att det inte går att få ner allt, från John Seales slående foto, till Margaret Sixels effektiva klippning, från Junkie XLs episka score till scenografi och kostymer bortom allas vildaste fantasi, för att inte tala om karaktärerna (gitarrspelaren kan ju årets höjdpunkt inom film, alla kategorier). Med hjälp av nästan bara praktiska effekter (no CGI) skapar den en realism och äkthet ingen annan film kan nå upp till, och det ger filmen en helt ny nivå. Det är spännande rakt igenom och mitt i allt lyckas de väva in fin karaktärsuppbyggnad och relationer som skapar känslor och engagemang. Det är inget annat än ett episkt mästerverk som George Miller skapat här. 
 
3. Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance) (regi: Alejandro Gonzalez Iñárritu)
 
Årets stora vinnare på Oscarsgalan, där filmen tog hem pris för bästa film, regi, manus och foto. Med tanke på dess höga placering här kan ni förstå att jag inte hade något emot det. För det är en unik film, vilket gör priserna så mycket mer glädjande, att en utmanande film som denna kan lyftas fram. Det är den ultimata satiren av Hollywood idag, där skämten är smakfulla och till viss mån rätt subtila, den försöker varken slänga det i ansiktet på oss eller vara snobbiga över det. Men det handlar lika mycket om ego och narcissism, hur vi (kanske främst män då) kan göra nästan vad som helst för uppskattning. Det är en pricksäker och snygg skildring som håller en rakt igenom hög nivå. Det är filmskapande när det är som allra bäst, med regi och manus av Alejandro G. Iñárritu som är så bra det kan bli, och ett foto av Emmanuel Lubezki som är banbrytande. Skådespelet är prefekt från Michael Keaton, Edward Norton och Emma Stone (som alla bidrar med ytterlgiare meta-perspektiv i och med sina respektive superhjältefilmer). Vi snackar karriärstoppar från alla tre, och alla var nominerade, och åtminstone Keaton borde vunnit. Anledningen till att allt detta blir än mer imponerande är då Lubezki och Iñárritu simulerat filmen som en enda tagning (med bara några få klipp, så inte riktigt som Victoria). Även med ett rytmiskt trum-score från Antonio Sanchez. Det är bara så välgjort på alla nivåer, samtidigt som det är underhållande och gripande. Det är en film med ett perspektiv och stil som passar mig som handen i handsken. 
 
2. Whiplash (regi: Damien Chazelle)
 
“There are no two words in the English language more harmful than ‘good job’”. Det är mentaliteten Andrew Neiman (Miles Teller) får stå ut med när han blir uttagen till den ökände bandledaren Terrence Fletchers (J.K. Simmons) prestigefulla studioband. Det är vad som krävs för att bli bäst, något den unge trummisen Andrew vill. Men för det krävs blod, svett och tårar, aldrig har det uttrycket varit mer sant. Det är bland det mest intensiva jag någonsin upplevt på en biograf (eller hemma eller varsom för den delen), trummorna håller takten filmen igenom och pulsen bara stiger och stiger, den stiger bara jag tänker på det nu när jag skriver. Vid filmens slut är man i det närmsta andfådd och måste torka handsvett på stolssätet. Det faktum att en så pass grön regissör som Damien Chazelle lyckats med något så otroligt bra är bevis nog för en hoppfull framtid för film. Bara sättet han väver in den jazz som spelas i narrativet, hur rytmerna styr oss åt alla möjliga känslomässiga håll och kanter. Det finns många superlativ jag kan slänga ut för att beskriva denna film, för det är på en så många plan helgjuten film. Miles Teller är enastående i huvudrollen och J.K. Simmons blev en av de mest självklara Oscarsvinnarna för sin roll som den terroriserande Fletcher. Fläckfria prestationer. Den vann även Oscar för bästa klippning och sound mixing - vilket var minst lika välförtjänt då mycket av storheten kommer utifrån det! 
 
1. Star Wars: The Force Awakens (regi: J.J. Abrams)
 
Det var kanske tidernas mest emotsedda film, och slår rekord efter rekord när det gäller intäkter. Och den visade sig även vara den kanske mest tillfredsställande filmen någonsin dessutom, och min första tanke (typ) när sluttexterna började rulla var att den skulle komma etta på min lista!  Visst, det är till stor del känslosamt beslutat, men det är väl allt film bör handla om? Den innehåller enormt mycket kvalitet dessutom! Det är en film som är gjord för sina fans, den lyckas på ett klockrent vis återkoppla till original-trilogin samtidigt som den för in Star Wars i 2015. Och det ska sägas att jag aldrig varit ett stort fan av de tidigare filmerna i serien, även om de första självklart är riktigt bra! Men det spelar ingen roll, för J.J. Abrams lyckas ändå få oss att uppskatta de äldre ännu mer genom rekvisita och karaktärer, stora som små, som tar oss tillbaka till den gamla goda tiden, innan den mindre lyckade prequel-trilogin. Det finns så mycket som är bra att jag inte riktigt vet var jag ska börja eller hur mycket jag ska ta upp, och jag vill ju inte heller avslöja något för er som ännu inte sett den. Något som var bland det sämre med prequel-filmerna var mängden CGI och den plastiga känslan det gav, Abrams har gått tillbaka till mer praktiska effekter och mer inspelningar på plats (alltså mindre green screens och studiomiljöer), och han återkopplar de gamla genom att göra det hela lite smutsigare och mer äkta. Det fanns en oro över hur original-casten skulle användas, men Han Solo, Luke, Leia och Chewbacca (och C3PO och R2-D2 för den delen) används på helt rätt sätt, och tar varken för stor plats eller för liten, deras roller har betydelse utan att överskugga betydelsen av de nya karaktärerna. Och vilka nya karaktärer därtill! Inte bara att det känns nytt och fräsch med en kvinnlig och en svart protagonist i den här typen av film, med suveräna Daisy Ridley och John Boyega i huvudrollerna, de är välskrivna med djup och nivåer som vi inte sett tidigare, vilket även gäller den fantastiska skurken Kylo Ren, spelad till perfektion av Adam Driver.
 
Alla är från start intressanta, och har en utveckling som bara höjer detta, och en mystik och osäkerhet kring dem som gör att vi bara vill ha mer (och knappt kan vänta till 27 maj då Episod VIII kommer). Eftersom jag älskar Oscar Isaac kan jag inte hjälpa att njuta av hans stridspilot Poe Dameron, en fartfylld och smått komisk bifigur som ger lite extra varje gång han är med. Och det finns fler intressanta karaktärer, som Domhnall Gleesons onda General Hux, som i och med sin unga ålder definierar lite den totala ondska som den mörka sidan besitter. Dessutom har vi en underbar ny liten droid i BB-8, som är ny, rolig och jäkligt gullig. Vid det här laget har jag diskuterat filmen med många personer och ventilerat det mesta känns det som, och allt går inte att få ner här. Visst har den ett par logiska luckor, men det ingår och den resterande storheten överskuggar de små och få brister den besitter. Filmen kunde verkligen inte ha gjorts bättre, utan innehåller det mesta. Det är spänning, känslor, vändningar och nostalgi, den tjänar sitt syfte ut till fingerspetsarna. Dessutom är balansen mellan seriositet och humor perfekt, de klassiska komiska kommentarerna finnas mer här med men håller en bra nivå. Hantverket är högsta klass rakt igenom, oklanderlig klippning och foto, med effekter och miljöer som känns som en annan nivå än vad liknande filmer erbjuder nuförtiden. Och sedan finns det något magiskt i John Williams klassiska Star Wars-musik, som han delvis återanvänder, tillsammans med vackra nykomponerade stycken. Nedräkningen till Episod VIII har börjat, och spänningen är som man säger, olidlig. Och det känns så skönt - trots att jag inte tar Star Wars så personligt - att den lyckades leva upp till den hype som omgärdade den, jag hade på riktigt kunnat sitta kvar ett par timmar till. Sedan bör tilläggas att själva upplevelsen av att se den i IMAX hjälpte den, med massiva storlek, oslagbara bildkvalitet och brutala ljud. Full pott.
 

2015 års (i Sverige) bästa filmer - plats 11-20

20. Inherent Vice (regi: Paul Thomas Anderson)
 
En film vars handling vore överflödig att försöka förklara. "Doc" Sportello (Joaquin Phoenix) är privatdetektiven som i ett 70-talets Los Angeles försöker lösa mysterier, allt i dimridå av rök. När en föredetta (Katherine Waterson) söker upp honom för att be om hjälp, och sedan försvinner, måste han på allvar försöka lösa ett brott. Men mycket går emot och han snärjs in i en härva som är större än vad han är van vid. Allt handlar om stämning i den här filmen, den osar av 70-tal och droger, den skildrar tiden utsökt och miljöer, kläder och scenografi är spot-on. Detsamma gäller Robert Elswits magnifika foto som framhäver allt detta på ett snyggt sätt. Det är inte alltid det går att hänga med i Paul Thomas Andersons smått röriga manus, men det osammanhängande i det passar ändå filmen, och det är ytterst välskrivet (det blev trots allt Oscarsnominerat), och han är inte känd för att göra de lättaste av filmer, även om denna nog är en av hans mer svårtillgängliga. Phoenix är både galen och briljant som Doc, och alla - små som stora - roller som dyker upp vid sidan om spelas perfekt av bl.a. ovan nämnda Waterson, Josh Brolin, Benicio del Toro, Owen Wilson och Martin Short.
 
19. Dear White People (regi: Justin Simien)
 
Den kom förvisso före Dope, men fungerar som en slags fortsättning på den (om ni minns från igår!). Filmen skildrar vardagen för fyra svarta studenter på ett Ivy League college, och den ojämlikhet som finns hos traditionsbundna institutioner som dem i USA. Och detta görs genom otroligt pricksäker och skarp satir, klart bland det bästa som gjorts och roligaste i år. Den bidrar inte bara med humor, utan även med ett underliggande seriöst budskap, och kan förmodligen öppna upp ögonen för många! Tessa Thompson och Tyler James Williams sticker främst ut i en överlag riktigt välspelad film där Justin Simiens manus och regi ändå bör lyftas fram allra mest. Även gjord på ett nyskapande och medvetet vis, vilket bidrar ytterligare!
 
18. The Martian (regi: Ridley Scott)
 
Matt Damon kvarlämnad i rymden kanske låter bekant, och nog fanns det vissa frågetecken på hur The Martian skulle följa upp Gravity och - kanske främst då - Interstellar. Men där Interstellar brast lyckas The Martian bättre, det är en sci-fi film där själva vetenskapen är förståelig (även om kanske inte alla förstår den exakt, men den går att greppa), och som håller sig till humor istället för stora och tunga filosofiska frågor. Drew Goddard har skrivit ett välbalanserat manus som Ridley Scott format till en helgjuten och underhållande rymdfilm. Skämten är snygga och levereras på bästa sätt av Matt Damon, som tillsammans med Scott står för en storstilad comeback här. Det är grymt foto och en riktigt bra blandning av musik, från finstämda klassiska stycken till klassisker, från bl.a. ABBA. Finns inte mycket att klaga på direkt, även om den inte riktigt når hela vägen. Väntas kunna bli en storspelare när Oscarsgalan nalkas, med bl.a. film, regi och manliga huvudroll inom räckhåll. Överlag en grym ensemble utöver Damon, med Jessica Chastain, Chiwetel Ejiofer, Jeff Daniels, Kate Mara, Kristen Wiig, Michael Peña, Sean Bean, Daniel Glover, Aksel Heine och Sebastian Stan.
 
17. A Most Violent Year (regi: J.C. Chandor)
 
Abel Morales (Oscar Isaac) har i många år kämpat för att ta sig uppåt med lagen på sin sida, i bransch som allt som oftast är korrupt. Familjen har precis flyttat till ett nytt hus och tillsammans med sin fru Anna (Jessica Chastain) är de nu nära att sluta ett avtal som gör dem till en riktigt stor spelare, men hot utifrån sätter press på Abel att ta till hårdhandskarna. J.C Chandor är en av de mest intressanta regissörerna just nu, och visar här med sin tredje film upp ytterligare bevis på sin bredd och kvaliteter. Sakta men säkert bygger han upp denna okonventionella gangstersaga, som med subtila medel får fram det bästa ur genren. Det är inte fart och fläkt eller större konfrontationer, bristen på tempo är säkerligen något folk saknar, även om jag personligen uppskattar att Chandor inte känner behovet av att lägga in onödig action bara för sakens skull, även om en något ökad puls hade kunant höja den något. Den är sanslöst snygg, från Bradford Youngs foto, Alex Eberts score till de stilrena kläderna och de bleka miljöerna. Och skådespeleriet från Isaac och Chastain är mästerligt, även de i linje med filmens mer subtila uttryck. Chastain borde helt klart fått en Oscarsnominering, och Isaac närapå!
 
16. It Follows (regi: David Robert Mitchell)
 
Årets bästa skräckfilm, även om det är något problematiskt att kalla den för det. För den som förväntar sig en skräckis kan den vara en besvikelse, för den som vill ha suspense är den perfekt! Filmen handlar om en förbannelse, en "sak" (i form av olika personer) som förföljer en, och den "förs vidare" till nästa person man har sex med (släng dig i väggen aids). Jay (Maika Monroe) har träffat en kille ett par gånger när de hamnar i hans bil, och han för vidare förbannelsen till henne. Han är snäll nog att berätta hur det ligger till, något hon först kan acceptera efter ett tag då hon inser att det händer henne. Vi får följa hon och hennes vänner då de försöker hantera det och fly. Den bygger snabbt upp en spänning som vilar kvar under hela filmens gång och som kan göra sig gällande i såväl ljus som mörker, och som därför fungerar högst effektivt. David Robert Mitchells regi är närmast fläckfri och han har verkligen lyckats skapa en nytänkande och uppfriskande rysare, som förvisso har sina luckor, men som hålls samman utmärkt och snyggt knyts ihop. Riktigt snyggt foto dessutom, och ett atmosfäriskt elektroniskt score som guidar oss på vägen. Monroe står för en mycket bra insats i huvudrollen.
 
15. James White (regi: Josh Mond)
 
I en av årets allra starkaste filmer står Christopher Abbott för en av årets starkaste prestationer (och genombrott) som James, som ännu inte hittat rätt i livet. Hårt festande blandas med vardagen då han tar hand om sin cancersjuke mamma, spelad av en lika bra Cynthia Nixon. Han försöker balansera detta, men det är inte lätt för honom att hålla känslorna i styr. Även om hans beslut och agerande inte alltid är något vi sympatiserar med, men kärleken till hans mor är hela tiden i fokus, och deras relation är vackert skildrad, och förstärks av det otroliga skådespeleriet. Innehåller en av årets allra starkaste scener dessutom. Även om filmen tyvärr är alldeles för smal hade de båda helt klart förtjänat kärlek från akademin.
 
14. Inside Out (regi: Pete Docter)
 
Folk blev lite fundersamma när Pixar inte kom ut med en film i fjol, och det ansågs något osäkert att göra en film som skulle skildra olika känslor i ung flickas huvud. Men å andra sidan var det Pete Docter som skulle regissera filmen, som gett oss klassiker som Monsters Inc., och Up. Och när filmen premierat på Cannes filmfestival stod det klart att han gjort det igen, och redan då var Oscarn för bästa animerade film redan given. Och den är helt fantastisk, underbart rolig och härligt känslosam, med otroliga karaktärer som har perfekt röstarbete från bl.a. Amy Poehler, Phyllis Smith, Mindy Kaling, Bill Hader, Lewis Black och Richard Kind. Det är inte bara animerat i sitt esse, det är även film i sitt esse.
 
13. Me and Earl and the Dying Girl (regi: Alfonso Gomez-Rejon)
 
Jag har en rejäl svaghet för coming-of-age, denna härliga och livsbejakande genre där hopp, frihet och framtidstro ofta står i centrum. Men hur trevligt det än kan vara så är det uppfriskande att denna film går något emot detta. Greg (Thomas Mann) blir pressad av sin mamma att träffa hans cancersjuke klasskamrat Rachel (Olivia Cooke), och en oväntad vänskap uppstår, som blir allt svårare att hantera ju mer sjuk hon blir. Men i perioder går det upp och i perioder går det ner, ibland får vi skratt och ibland får vi tårar. Den håller en fin ton där balansen skapas på ett snyggt sätt. Men det är en härlig och fin film, med välskrivet manus och fina prestationer från de unga Mann, Cooke och R.J. Cyler, som spelar Gregs bästa vän Earl. Filmen är rättfram och självmedveten, och blinkar hit och dit till olika filmer och inte minst till hur den här typen av film brukar vara. Överlag ytterst välgjort och bra, och en typ av film som jag verkligen gillar! Mycket bra vuxna biroller också, av Nick Offerman, Connie Britton, Molly Shannon och Jon Bernthal.
 
12. The Diary of a Teenage Girl (regi: Marielle Heller)
 
Ytterligare en riktigt bra coming-of-age film som i ännu högre grad är nytänkade och hyllad. På ett sätt som aldrig tidigare skildras berättar Marielle Heller upp Minnies (Bel Powley) väg genom det hormonstinna tonårsliv alla går igenom, och för en gångs skull får vi på ett bra sätt uppleva det från det kvinnliga perspektivet. Utan att på något sätt utnyttja eller sexualisera henne låter hon oss följa med på denna omvälvande resa, från det att hon först förlorar sin oskuld till sin mammas (Kristen Wiig) kille Monroe (Alexander Skarsgård) till det att hon i stor förvirring utforskar vidare samt börjar falla för honom. Det görs med sprudlande energi och väver in innovativ animation och ett härligt 70 tals-soundtrack (filmen är en snygg skildring av det glada 70-talets San Francisco). Powley står för ett av årets genombrott som Minnie, och Skarsgård gör sin kanske bästa roll hittills, och Wiig närmar sig mer dramatiska roller med övertygelse.
 
11. Ex Machina (regi: Alex Garland)
 
En film jag länge såg fram emot, och som jag till slut kunde se när den kom ut på blu-ray, då filmbolaget gjort det pinsamma valet att inte visa den på bio. Det är en film som är otroligt snyggt uppbyggd, inte bara rent visuellt, utan även berättarmässigt. Alex Garland regisserar från sitt eget manus, ett manus som innehåller en successiv uppbygnad av spänningen, som aldrig stressas fram eller egentligen mynnar ut i ett förhastat crescendo, utan som hela tiden ligger rätt. Det är en kombination av ett karaktärsdrama och en thriller, vilket ger en nyskapande och fascinerande skapelse. Hela tiden följs berättandet åt av ett snyggt och passande score, som bara lägger emfas på det redan effektfulla berättandet. Den är högst trovärdig, vilket gör vad den vill säga så mycket mer skrämmande, för det är inte sci-fi som känns avlägsen, den får artificiell intelligens att verka mer verklig än någonsin! I form av effekter får vi bara en, och det i form av roboten Ava, som är så snyggt gjord att man knappt tänker på att det är en (förvisso artificiellt intelligent) robot det handlar om. Men detta faktum har dock en lika avgörande faktor, nämligen i Alicia Vikanders magnifika rollprestation. Det faktum att hon är en robot kommer vi ju aldrig ifrån helt, och även det är mycket på grund av henne. Med bakgrund inom balett ger hon Ava ett äkta och trovärdigt rörelsemönster, och hon träffar balansen mellan robot och människa perfekt i sitt minspel och tonläge. Återigen slår hon oss med häpnad, det finns absolut inga gränser för vår svenska stolthet. Men hon får god hjälp i filmen av dess båda andra roller, i Domhnall Gleeson och alltid utmärkte Oscar Isaac (den där dansscenen alltså!).

2015 års (i Sverige) bästa filmer - plats 21-30

30. Dope (regi: Rick Famuyiwa)
 
Malcolm (Shameik Moore), Diggy (Kiersey Clemons) och Jib (Tony Revolori) är bästa vänner, de bor i Inglewood, strax utanför Los Angeles. Det är ett tufft område, och de passar inte riktigt in, de är töntar. De älskar allt vad 90-talskultur heter, från musiken till kläderna, är duktiga i skolan och spelar i ett band. I ett försök att försöka bli mer accepterade ger de sig in i en situation som utvecklas likt fjärilseffekten. Helt plötsligt hamnar de i sällskap de inte är vana vid eller bör vara nära, men de blir så illa tvungna att lösa de problem de ställs inför. Den blandar mellan att vara en coming-of-age film till någon form av, jag vet inte, heist-film (smått diffust). Även om jag har svårt att hitta en proper benämning så kan jag åtminstone säga att det är bra, och det är roligt. Det är ett riktigt välskrivet manus som känns nytt och aktuellt, då den angriper jämställdhet mellan hudfärger på ett rakt och komiskt vis. Den träffar rätt i hur den använder sin humor för att framföra något, och ger oss en underhållande väg dit. Genomgående bra skådespel av de unga huvudrollerna, tillsammans med flera bra biroller! 
 
29. Amy (regi: Asif Kapadia)
 
 
 
Amy Winehouse är ingen artist jag direkt lyssnat på, men det är inget krav för att drabbas av denna dokumentär om hennes liv. Vi får se och höra om hennes utveckling, från barndomen till de destruktiva åren som hyllad musiker. Det är en film som påverkar en rejält, för det är inte lätt att se en sådan enorm musikalisk talang dras ner av sin kontrollerande far och ett drogberoende hon inte kunde undkomma. Många scener får en att rysa till, det kan vara på grund av hennes vackra röst eller de sorgliga omständigheterna som hon upplevde. Även om vi vet hur sagan tar slut så sitter man och hoppas att det ska lösa sig, och när slutet väl kommer är det en ledsamhet man inte förväntat sig som drar över en. En dokumentär som varken helgonförklarar henne, eller gör henne till en martyr, den känns hela tiden uppriktig i att den bara vill visa hur hennes liv såg ut, och gör det riktigt bra.
 
28. Black Mass (regi: Scott Cooper)
 
Han må vara kraftigt sminkad även här, men Johnny Depp har äntligen lämnat alla banala och larviga roller bakom sig för att ge sig på en seriös film igen. Senast han gjorde något bra var 2007 och Sweeney Todd, så det känns skönt (även om vi lär förlora honom snart igen som det verkar). Men här dominerar han som den ökände gangstern Whitey Bulger, med isblåa ögon visar han upp hela sitt register i denna hårda gangsterfilm. Hans närvaro är kuslig i varje scen, och bakom en rätt tillbakadragen Bulger äger han varenda scen. Men skådespelet runtomkring övertygar det med, speciellt Joel Edgerton håller uppe Depps takt som barndomsvännen tillika FBI-agenten som är ute efter honom. Scott Cooper har ännu inte hittat sin egna väg som regissör, men han fortsätter att utvecklas och visa prov på en lovande karriär. Filmen har potential och når ofta högt, men den saknar det lilla extra för att nå hela vägen.
 
27. The Look of Silence (regi: Joshua Oppenheimer)
 
Listans tredje dokumentär, och jag måste säga, det är verkligen svårt att jämföra dokumentärer med spelfilmer. Joshua Oppenheimer följer upp sin chockerande och mästerliga The Act of Killing med en ny vinkel av folkmordet i Indonesien 1965-66, i The Look of Silence. Vi får nu upptäcka ett specifikt område där delar av folkmordet skedde. Dels får vi se de ansvariga skrattandes återberätta hur de mördade människor, samt en mans sökande efter svar på vad som hände hans bror, som mördades två år innan hans födelse. Även om den inte chockar lika mycket som sin föregångare så lämnar den en återigen mållös över de hemskheter som mer eller mindre sopats under mattan. En film som drabbar hårt, och som öppnar upp ögonen för något som bör uppmärksammas.
 
 
26. Queen of Earth (regi: Alex Ross Perry)
 
En av årets förmodligen mindre kända filmer, men även en av de mest fascinerande. Två gamla och nära vänner, Catherine (Elisabeth Moss) och Virginia (Katherine Waterson), spenderar en vecka i Virginias sommarhus vid sjön, en vistelse som lyfter fram baksidan av deras vänskap, och sätter den på prov. Catherine har precis förlorat sin far (tillika stora förebild och chef) samt lämnat ett förhållande under mindre trevliga omständigheter, och Virginia öppnar upp sitt hem för sin i det närmsta förstörda vän. Dagarna flyter på och historien klipps ihop med tillbakablickar från vännernas vistelse från förra året, som även den hade sina upp- och nedgångar. Sakta men säkert är det inte bara vänskapen som testas utan även Catherines mentala tillstånd. På vissa vis - men ändå verkligen inte - uppbyggd som en thriller, bara att det inte händer så värst mycket. Men stämningen är något kuslig och det hela ger en känsla av oförutsägbarhet. Det är en fängslande och ytterst intressant berättelse som berättas på ett snyggt sätt, med manus och klippning i framkant. Men, filmens stora behållning är kanske hur den påminner om äldre film, den skulle lika gärna kunna vara inspelad för 40-50 år sedan. Med ett något dimmat foto, otroligt stämningsfull musik och en berättarteknik och uppbyggnad som Ingmar Bergman vore stolt över (filmen kan närmast liknas vid hans Persona). Sedan är såväl Moss som Waterson riktigt starka i huvudrollerna! Den kräver tålamod, men är värd mödan!
 
25. The Theory of Everything (regi: James Marsh)
 
Innan jag såg den var jag rätt skeptisk och trodde att den skulle vara en för konventionell och romantiserande biopic av ett geni. Vilket den också visade sig vara till viss del. Men det gör det på ett mycket bra vis, och det handlar inte bara om att glorifiera Stephen Hawking. Vissa blev besvikna över att den fokuserar för lite på just honom och hans bedrifter, för mig ligger filmens styrka i att den utgår från hans förhållande till hans fru, Jane (vars biografi filmen är baserad på). Det gör filmen betydligt mer intressant, och även mer känslosamt förankrad. Eddie Redmayne vann Oscarn för sin prestation, och han är fantastisk, men jag fastnar ändå mest för Felicity Jones tolkning av Jane, som är otroligt stark! Filmen är inget utöver det vanliga egentligen, men den når ändå ut på ett mycket berörande vis! Och Jóhann Jóhannssons underbart vackra musik förhöjer den ytterligare!
 
24. Mission: Impossible - Rogue Nation (regi: Christopher McQuarrie)
 
Oj vad skeptisk jag var över att Mission: Impossible-serien skulle få en femte film, även om fyran var en positiv överraskning så kändes det som en utdöd serie. Men tänk så fel jag hade, ett år då jag trodde att Bond skulle bli årets spion lyckades Ethan Hunt och gänget göra allt Spectre misslyckades med på ett strålande vis. Med enorm självsäkerhet och glimt i ögat visar den upp fantastiska actionsekvenser och en drös med spänning. Tom Cruise gör det stabilt och riktigt kul att se svenska Rebecca Ferguson stjäla de flesta scener hon är med i, samt att hennes karaktär inte faller in i den stereotypa roll kvinnor ofta får i dessa filmer. Dessutom med en riktigt bra skurk i Sean Harris, som med iskall tunga bryter badguy-karikatyren genom en dämpad och därmed läskigare framtoning. Storyn känns både fräsch och genomtänkt, och de använder genre-grepp på ett vis som aldrig känns gammalt eller larvigt. En helgjuten actionfilm kombinerat med tillräckligt mycket humor som tillfredsställer alla ens behov av det man vill få ut av en film som denna. 
 
 
23. Trainwreck (regi: Judd Apatow)
 
Judd Apatow är förmodligen en av Hollywoods allra mäktigaste personer, som producent, regissör och manusförfattare av flera av de senaste 15 årens största komedier är han åtminstone störst inom det fältet. Främst har han dock gjort filmer om och som riktat sig mot män, något han även fått en hel del kritik för. Men nu har han ändrat riktning något, och smart som han är gjorde han det tillsammans med branschens kanske hetaste komedienne, Amy Schumer, som skrivit manuset till filmen, men som även tar hand om huvudrollen. På många vis är filmen traditionell, och storyn liknar mycket vi sett förut, men rollerna har vänts, och den klassiskt grabbiga rollen är nu en kvinna. Schumer spelar Amy, hon vill inte ta livet alltför seriöst, inte misnt när det kommer till kärlek, hon föredrar att ligga runt lite som hon vill, jobba på sin ytliga tidning och dricka massvis, och det är hon lycklig med! Men detta börjar så sakteliga ändras när hon ska intervjua sportdoktorn Aaron (Bill Hader). Och som sagt är filmen inget unikum, men det är den också fullt medveten om, då den parodierar sig själv, och sin genre (och tidigare filmer inom densamma). Och manuset är fruktansvärt välskrivet och nyanserat, och erbjuder betydligt fler nivåer en den klassiska rom-comen, och är betydligt roligare än de flesta också, samt bättre emotionellt förankrad. Men det är inte bara Schumers manus som bär filmen, än mer är det kanske hennes skådespelarinsats, som är klockren. Hon uppvisar en perfekt komisk tajming och får oss verkligen att bry oss om henne, men även förstå henne. Bill Hader gör även han sin vana trogen det väldigt bra, och som hans polare spelar LeBron James sig själv, och bidrar med några av filmens roligare scener, han är faktiskt, uppriktigt sagt, riktigt bra. Brie Larson är även hon som vanlgit bra, om än i en mindre roll som den seriösa lillasystern, och övriga bra biroller görs av en nästintill oigenkännlig Tilda Swinton, Colin Quinn, Randall Park och Ezra Miller.
 
22. Spy (regi: Paul Feig)
 
I år är helt klart året för spionkomedier, i januari fick vi Kingsman: The Secret Service (som jag tyvärr inte sett än) och i augusti fick vi även The Man from U.N.C.L.E. Men kanske framförallt är det här året då kvinnorna domineriar de bästa komedierna, vilket ovan nämnda Trainwreck och Schumer bevisar tillsammans med Spy och den fantastiskt roliga Melissa McCarthy. Hon spelar spionen som aldrig blev en riktigt spion, utan hamnade vid ett skrivbord framför en dator, där hon hjälper stjärnspionen Bradley Fine (Jude Law). Men när ett uppdrag inte får som väntat får hon sin chans att gå under-cover för att rädda världen. Det hela är ett mästerligt exempel på hur man driver med en genre på bästa sätt, med mycket komisk krydda. Det är överdrivet, ofta över gränsen och pricksäkert på alla fronter. McCarthy visar återigen sin komiska tajming, Jude Law även han perfekt i rollen, och Rose Byrne fortsätter övertyga, och så ska vi inte glömma den mest överdrivna av alla, Jason Statham, som med sin superspion är bättre än (nästan) någonsin. Enormt underhållande rakt igenom, men inte bara roligt, utan man bryr sig även om vad som händer, med såväl som mellan karaktärer. Den film som i år gav mig allra mest skratt!
 
21. Crimson Peak (regi: Guillermo Del Toro)
 
När Universal i första trailern för filmen kallar den för "Guillermo del Toros ultimate masterpiece" kan vi snacka om att skapa förväntningar. Det är inte hans ultimata mästerverk, för Pan's Labyrinth är helt enkelt för svår att toppa. Men det är en mycket bra och förförande film. Det är en film som på förhand varit svår att sälja in, för det handlar om en genre som knappt existerar längre. Det är inte riktigt en skräckfilm, och att sälja in den som det skulle bara göra folk besvikna. Det är till mångt och mycket en hyllning till den genre den porträtterar, som är vadå tänker ni, kanske gotisk skräckmystik-romantik? Det vilar något Allan Edgar Poe-skt över den. Och jag är svag för regissörer som är själv(film-)medvetna om sig själva, som blinkar åt publiken (kanske är svårt att få grepp om, men också svårt att förklara). Filmen centreras kring Edith Cushing, en aspirerande författare av spökhistorier som sveps in i entrepenören Thomas Sharpes charm, och följer med för att bo med honom och hans syster i deras familjehem, som fått namnet Crimson Peak. Ett stort och mystiskt hus med många mörka vrår som döljer husets och syskonens dolda hemligheter. Filmen är otroligt snyggt gjord, med scenografi och kostymer som är en fröjd att skåda. Historien är en lagom mystisk och intresseväckande historia som hela tiden håller oss nyfikna. Skådespeleriet är genomgående mycket bra, vilket man kan förvänta sig av den trio som leder filmen; Mia Wasikowska, Tom Hiddleston och Jessica Chastain. Övriga produktionsmässiga delar som övertygar är den indragande musiken och det slående fotot, och jag tycker än att specialeffekterna görs på rätt sätt, spökena är inte lika löjeväckande som de brukar vara i skräckfilmer (vilket i och för sig är ett resultat av hur filmen är som helhet). Ordet "charmig" är något jag vill lyfta fram med filmen, för den har otroligt mycket av det, allt från Hiddlestons sneda leende till husets egna lilla liv.