Skönheten och odjuret - ett kritiskt förhållningssätt till en välmenande film

 
Då var tiden inne för alla er som läste mitt senaste inlägg i hopp om att få höra om Skönheten och odjuret, åtminstone er som inte avskräcktes av min något negativa inställning till filmen från start. Det är en hårfin gräns det där, om man kan döma en film utan att ha sett den, det självklara svaret är ju självklart "nej, det kan man inte", men...det är inte riktigt så lätt. För mig. Det finns många aspekter som påverkar om en film kan dömas ut på förhand, varav den främsta måste vara anledningen till varför den görs. Som jag berörde sist handlar det mesta av min aversion gentemot filmen inte om filmen i sig, utan om industrin som producerat den. Att den görs för att tjäna in enorma summor pengar åt Disney är givet, den följer i fotspåren av Alice i Underlandet, Berättelsen om Askungen, Maleficent och nu sist Djungelboken och uppföljaren Alice i Spegellandet, alla live-action-remakes på klassiska tecknade Disney-filmer som så många världen runt växt upp med. Det klart att folk kommer vilja gå och se det, istället för något nytt. Det är inte en utveckling jag direkt uppmuntrat, och jag har inte heller sett de tre förstnämnda, helt enkelt för att inget unikt i filmerna verkar ha funnits där (även om Maleficent åtminstone lyfte fram en annan sida av historien), och de blev alla rätt sågade av kritiker. Djungelboken är en annan historia däremot, men höjdpunkten och det som lockade i den filmen var att den tänjde de tekniska gränserna för hur man kan använda CGI på ett magnifikt vis. Trenden är dock tydlig, det här kommer fortsätta en lång tid framöver, med nyinspelningar av Lejonkungen, Mulan och Aladdin som är mest på g (men vi har också Dumbo, Den lilla sjöjungfrun, Cruella och Peter Pan in the making). Hur väl lyckades då Disney med att återväcka Skönheten och odjuret, en av deras mest älskade filmer som också var den första tecknade filmen att nomineras för bästa Oscar?
 
 
En del av mig önskar att jag kunde säga att det var en riktig skitfilm som ni för allt i världen bör undvika, det får jag lov att vara ärlig med. Men, den har gjort ett rätt bra jobb på att väcka sagan till liv igen, även om jag fortfarande anser att filmerna jag skrev om i föregående inlägg är mer värda era hårt intjänade pengar. Jag utgår från att de flesta har sett originalet, coh därför känner jag inget behov av att beskriva filmens handling, för det är i princip exakt samma, sånär som på små, små detaljer. Och det är också det som gör att filmen aldrig blir något utöver det vanliga, den spelar helt enkelt lite för säkert. Visst är det en vacker kärlekshistoria, och jag är säker på att den kommer träffa andra mer än mig (vilket gänget på raden bakom mig bevisade med sina snyftningar efter visningen). Jag förstår att det är en svår balansgång för Disney att göra, skulle de ändra för mycket så finns ju en stor risk att fansen kommer att klaga, det hade nästan varit en säkerhet. Och det är också det som har gjort filmen till en enorm succé på biografer världen över, då den på under en vecka spelat in 400 miljoner dollar. Med tanke på att folk verkar gilla den så är det inte omöjligt att den når den så åtråvärda miljarden, vilket gör att ovanstående kommande filmer bara är början, och att Disney kan skratta hela vägen till banken när kritikerna höjer sina röster. Men det säkerställer också att kommande remakes inte heller de kommer våga ändra på mycket, och filmindustrin fortsätter att urholkas av giriga affärsmän. 
 
 
Såja, ni undrar säkert vad jag som verkar ha så jäkla starka åsikter om hur den här filmen borde ha gjorts, skulle ha ändrat på den? Man skulle ju kunna tänka sig att de som får miljontals dollar för att göra filmerna hade de svaren...men tyvärr har inte jag heller något konkret svar. Men främst att åtminstone uppdatera sagan, göra den mer relevant för dagens samhälle. På sätt och vis har de försökt, men kanske inte lyckats fullt ut. Belle spelas av Emma Watson, en av Hollywoods främsta förespråkare för feminism och jämställdhet, en förebild för kvinnor och män och världen över, och det faktum att hon får leda den här filmen är en positiv sak. Det har även snackats om att karaktären blivit lite mer feministisk, att Belle inte bara är dotter till en uppfinnare, utan även uppfinner lite själv. Och visst är hon skarp och påläst, och smartare och mer framåttänkande än resten av den lilla byn, men den där uppfinningen som hon själv arbetar på...är en tvättmaskin. De kunde inte komma på något mer framåtsträvande än en tvättmaskin, en sterotypt kodat kvinnlig sysselsättning som hon lägger ner sin tid på. Bättre än ingenting? Kanske, men det hade kunnat göras ännu bättre. Men Belle är fortfarande en bra karaktär, det tycker jag, och Watson gör rollen bra. 
 
 
Men, tänker kanske ni nu, är det inte så att en karaktär har ett "gay moment" i filmen, det är ju progressivt? Det stämmer att Josh Gads karaktär LeFou, som är sidekick till skurken Gaston, vid ett tillfälle, för någon sekund, dansar med en man, med ett nöjt leende på läpparna. Detta fick såväl ryska som malaysiska censorer att gå i taket, och det var nära att filmen inte skulle visas där (i Ryssland gäller 16-årsgräns). Även om det inte uttrycks explicit i filmen så är nog LeFou gay, och därmed också Disneys allra första i denna typ av film. Och det har de sett till att proklamera högt och tydligt så att alla vet hur öppna och goa de är! Man kan ju tycka att det är något som inte ska behöva uppmärksammas på det här viset, och något som kunde skett många år tidigare. Det är trots allt 2017, så en bifigur som är gay ska kanske inte behöva vara banbrytande. Det är inte direkt så att huvudkaraktären är det, utan det är den lite rundare och mer komiska sidekicken. Men, Gad gör rollen riktigt bra, han är en klar ljuspunkt i filmen! Vad som folk dock inte talar om är musketören som Madame Garderobe klär upp i klänning i stridens hetta, och älskar det. Att uppmärksamma ett "trans moment" kanske hade varit att tänja gränserna lite väl mycket för Disney... Jag tycker att vi kan kräva mer, men det är för den skull inte dåligt (jag är så förbaskat diplomatisk hela tiden, jag känner mig så tråkig, men ofta finns det två sidor av samma mynt).
 
 
Vad som träffar mig mer än något annat i filmen är slutet - (om ni faktiskt inte sett originalet eller inte vill bli påminnda, SPOILER ALERT) - när hela byn samlar sina facklor och högafflar för att döda Odjuret, detta monster som inte är som dem, och som därmed måste vara farligt, ett hot mot deras inskränkta och lugna tillvaro i byn. Det är den scen i filmen som bäst resonerar med dagens samtid, och en aspekt av filmen som känns mer intressant än något annat egentligen. Det finns tecken på det här tidigare i filmen också, då i form av byns tveksamma inställning till Belle, som är den enda som läser böcker i byn, och hellre vill ut i världen istället för att gifta sig med första bästa karl. Den främlingsfientlighet och det okritiska tänkandet som går som en löpeld genom byn ekar starkt i stora delar av världen nu, och förhoppningsvis kan det räcka för att få åtminstone några andra att dra kopplingen (och folk har dragit liknelser även mellan Gaston och Trump). Jag har ju den naiva inställningen och förhoppningen om att film kan påverka och göra skillnad, och det är också därför jag ändå håller mig kritisk mot Disney här, för de är världens största bolag, och har möjligheten att nå ut till så många människor med sina filmer. De har gjort det bättre än vanligt här, men jag saknar det där lilla extra som lyfter filmen än mer. Nej alla filmer måste inte vara socialrealistiska draman som är "viktiga", men det går att kombinera, se bara på - ja jag vet, Disneys - Oscarsvinnaren Zootopia.  
 
 
Men filmen är inte dålig för det, jag fördömer den inte, jag ger bara lite kritik. Emma Watson är som sagt bra som Belle, hennes sångröst håller och det är kul att se henne få vara i fokus i en större film, det förtjänar hon att vara, och hon bär filmen med den äran. Dan Stevens (som ni verkligen borde se i Legion, det bästa tv har att erbjuda just nu) är lite mer svårbedömd som Odjuret, men han lyckas väl med att ge honom karaktär och känslor. Det hade varit intressant att gå in mer på djupet med Odjuret, för karaktären är mer intressant än den tillåts vara (även om den redan är intressant). Josh Gad var jag inne på tidigare, men även Luke Evans i rollen som Gaston får spela ut och överdriva precis så mycket osm rollen kräver. Deras samspel är trovärdigt och han lyckas verkligen övertyga om vilket kräk han är, trots sin charm. Övriga biroller består mestadels av röstarbete, Ian McKellen och Ewan McGregor får mest utrymme som Cogsworth och Lumière och gör det briljant, Emma Thompson som Mrs. Potts får även hon utnyttja sin röst mycket, men hennes oklart valda cockney-dialekt köper jag till och med mindre än McGregors franska. Alla gör det bra, skådespelare som röstarbetare, men ingen gör det sådär fantastiskt så att det sticker ut! Filmens stora brist ligger främst i ett rätt enkelt manus som aldrig tar ut svängarna, och i Bill Condons regi som känns allt annat än visionär. Han fyller mest i färgen på en redan färdig mall, precis som Disney vill ha det.
 
 
Det är ju en musikal, så det vore konstigt om jag inte tog upp låtarna. Allas sångröster håller, så där finns inget att klaga på. Låtarna och numrena som sticker ut mest är de klassiska "Be our guest" och "Beauty and the beast", även om den senare dras ner något av Thompsons tidigare kommenterade dialekt. Övriga låtar minns jag inte så väl, och kan inte originalet tillräckligt bra för att veta vilka som var gamla, och vilka som var nya. Det kanske inte är det bästa betyget för en musikal, men i stunden funkar det helt okej. Filmen är dock till stor del en otroligt visuell film, inte minst är ju häften av karaktärerna gjorda i CGI. Effekterna håller bra, riktigt bra i vissa fall, vilket vi kan kräva av en så pass dyr film. Scenografin är framförallt riktigt bra i slottet, där miljöerna spelar en stor roll. Byn känns inte riktigt så verklig som jag kanske hade velat ha den. Filmen lär ha en del Oscarsnomineringar att vänta i kategorier som visuella effekter, production design, costume design, och kanske även smink/hår, sound mixing/editing, bästa låt. Men det finns någonting i allt det här - som jag inte kan sätta fingret på - som inte riktigt håller för mig, om det är den övergripande tonen på filmen, eller specifika delar vet jag inte. 
 
Överlag är det en bra film, det är inte det sämsta ni kommer kunna se på bio i vår, eller just nu, men som ni kanske förstår att jag tycker, inte heller det bästa. Det var nog allt för denna gång, tack och hej! 
 
 

Val av bio kan betyda något - från Baldwin till Belle, från Alby till Santa Barbara

 
"History is not the past. It is the present. We carry our history with us. We are our history. If we pretend otherwise, we literally are criminals."
 
Det är ett av många citat som fastnat hos mig efter I Am Not Your Negro, sagt av James Baldwin. För mig var Baldwin relativt okänd innan den här filmen, trots att han var en av de starkaste rösterna kring svartas lika rättigheter i USA under 60-talet. Det var främst Martin Luther King Jr. och Malcolm X som syntes mest, och som historieböckerna främst fokuserar på. Baldwin var mycket, men kanske främst författare, poet och kritiker av det amerikanska samhället. Han uttalade sig inte bara om svartas rättigheter utan även om frågor som rörde sexualitet och klass. Den här filmen utgår från en påbörjad text om tre av hans vänner, tillika medkämpar, MLK och Malcolm X, samt Medgar Evers, som också var aktivist inom människorättsrörelsen. Utöver deras kamp, gemensamt för alla tre var att de mördades inom loppet av fem år under 60-talet. Kring detta väver filmen ihop många av de tankar och texter som Baldwin producerade under sin livstid, tillsammans med klipp från intervjuer och tal. Filmen använder sig enbart av detta, vilket gör den till högst personlig och än mer slående.
 
 
Detta inte minst för vilken briljant och intelligent person James Baldwin var. Inte bara reflekterade hans texter och det han sa om sin samtid, de reflekterar - tyvärr - lika väl den samtid vi lever i idag. Det blir extra talande när filmklipp och bilder från USA efter det att Baldwin dött blandas in, från Rodney King till Ferguson, vilket bara visar att även om segregationen är borta sedan många år, så lever problemen kvar, rasismen är fortfarande djupt rotad. Just den aspekten gör att det citat som ni finner ovan är det som främst stannade kvar med mig, den som slog till hårdast. Tillsammans med 13th ("Det 13:e tillägget") och O.J.: Made in America skapar den förra årets starkaste film-trilogi (de båda skrev jag om här), utan att på något vis vara sammankopplade. Med olika utgångspunkter berör de alla ett djupt rotat problem som inte blivit löst sen slaveriets dagar. De filmerna finns på Netflix respektive SVT Play (O.J. är där en femdelad mini-serie), och jag rekommenderar er alla varmt att se dem (och de är tillräckligt olika, så bara för att man sett en har man inte sett alla). Har ni tillgång till SvD Premium vill jag även varmt rekommendera Jason "Timbuktu" Diakités text "Klyftan mellan vit och svart lika gammal som USA", där han träffande diskuterar USA:s nutida rasism, med hjälp av bl.a. I Am Not Your Negro och Moonlight
 
Malcolm X, Martin Luther King & James Baldwin
 
Jag förstår om ni nu sitter och tänker att "det här låter intressant, men det är inget jag kanske väljer att se på bio". För varför ska man betala för något som låter som en historielektion när man kan få betala dubbelt så mycket för att se en svindyr Hollywood-film som är en remake av något som ni redan sett? Även om jag slängde ur mig en till synes nedlåtande fråga till alla som valt att se Skönheten och odjuret i helgen så menar jag verkligen att jag förstår varför det valet togs. Dels av nostalgiska skäl, hade originalet varit mer betydelsefull för mig hade jag kanske känt samma sak, eller för att få se allas vår favorit-Hermione glänsa igen. Men kanske ännu mer för att världen är så jävlig som den är, så det lockar mer med en eskapistisk saga med kända skådespelare, Disney har trots allt spenderat kring 300 miljoner dollar på filmen, så det är bäst folk ser den. Och det har folk gjort också, då den krossade många besöksrekord den gångna helgen. 
 
På samma vis som när Moonlight hade premiär samma helg som Fifty Shades Darker kunde jag inte hjälpa att känna mig smått nedslående även denna gångna helg ändå. Skönheten och odjuret drog enorma mängder besökare landet och världen över, medan helgens tre övriga filmer, I Am Not Your NegroDröm vidare, och Ljus i natten, fick nöja sig med småskrap i jämförelse, tillsammans med Alla tiders kvinnor, som hade premiär helgen dessförinnan. Jag är inte så naiv att jag tror på att de filmerna någonsin hade kunnat utmana, men jag önskar så innerligt att åtminstone några fler skulle lyfta blicken från det enkla valet. För mig är inte en viss typ av film en "biofilm", för mig handlar det om så mycket mer än bara en storslagen yta. Och allt mer börjar jag känna behovet av att verkligen lyfta fram de här mindre filmerna som har ett värde bortom filmen i sig (som ni kanske märkt av mina texter om Moonlight och Sameblod). Dessa filmer är på ett eller annat vis socialt angelägna, I Am Not Your Negro har ni redan förstått varför, men även de andra. Och även om det kan kännas som en tråkig anledning att gå på bio, att när ni väl går på bio vill ni se ett spektakel, så hoppas jag att ni har ytterligare tålamod med mig här! Även om det är lätt för mig att säga, som redan varit på bio 13 gånger i mars (vilket är en rätt extrem siffra även för mig, inte minst med tanke på att jag skrev tenta igår...jag har helt enkelt inget liv, eller behov av pengar vad det verkar).  
 
 
Dröm vidare handlar om Mirja, och i första scenen får vi se henne komma ut från fängelset. Hon möts dels upp av hennes lillasyster, samt hennes tre bästa vänner, och äntligen är de återförenade igen. De åker hem till Alby för att återuppta sina planer på att lämna Sverige för Uruguay, de behöver bara lite mer pengar, och måste genomföra en sista stöt. Men det är lättare sagt än gjort, och med en sjuk mamma måste Mirja börja jobba för att kunna ta hand om sin syster. Den här typen av story har vi sett förut, men det känns för den delen aldrig uttjatat, för den har inte berättats på det här viset tidigare. Det är uppfriskande med en film som förlitar sig helt på sina kvinnor (vi ser bara ett fåtal killar i biroller), som är så starkt feministisk utan att lägga fokus på det. Det är en historia som känns äkta och naturlig i sin framtoning och de miljöer som den rör sig inom, och det bjuds på såväl skratt som drama, det är en fin balans. En balans som helt beror på 1. Rojda Sekersöz, som skrivit manus och regisserat. Hon står för en otroligt självsäker och stilsäker regidebut, och ett manus som aldrig blir konstlat. Det är inte en fläckfri debut, men en mycket lovande, då den visar på en tydlig vision och snyggt bildspråk. Men också 2. Evin Ahmad i huvudrollen som Mirja. Där snackar vi självsäker och naturlig, fokus är hela tiden på henne och hon bär filmen med den äran. Det finns även ett gäng starka biroller från Gizem Erdogan, Malin Persson, Segen Tesfai, Anna Bjelkerud och Outi Mäepää. Värt att lyfta fram är det högst Birdman-inspirerande trummandet, so fungerar lika effektivt här.
 
 
Den är viktig för att jag känner behovet av att lyfta fram den, och inte bara för dess många kvaliteter som film. Utan för att det är en film som drivs av sina kvinnor, såväl bakom som framför kameran. Det ska inte behöva lyftas fram som något unikt 2017 kan man tycka, men likt förbannat är det en stark anledning till att se den. Den här typen av film behöver lyckas för att motivera fler unga tjejer att kliva fram och ta den plats de förtjänar, samt för att pengar ska satsas på det (tyvärr det ju ofta intäkter som styr). Mellan den här och Sameblod (regisserad av Amanda Kernell) ser det dock ljust ut, i Sverige åtminstone, men det behövs mer, och fler besökare på deras filmer. 
 
 
Det är samma teman som återkommer när jag nu vill göra allt för att framhäva Alla tiders kvinnor, eller 20th Century Women som är dess originaltitel, som redan nu har sina sista visningar på svensk bio, på grund av bristande intresse. Vilket är en synd och en skam, för film blir inte härligare än så här. Mike Mills visar här upp den bilden han har av sin mamma, i historien om tonåringen Jamie, som i 70-talets växer upp i Santa Barbara tillsammans med tre vitt skilda men fantastiska kvinnor. Dels har vi då hans mamma, Dorothea, som har det främsta fokuset, som ensam fostrat sin son i många år. En högst självständig och stark individ som dock oroar sig för om hon verkligen kan uppfostra Jamie till att bli en bra man. I hennes stora bohemska hus är Abbie inneboende, en frigjord fotograf i 25-årsåldern som lyssnar på punk och gör allt för att leva ut. Lika ofta är Julie där, Jamies bästa vän, som han också är hopplöst kär i, men som är två år äldre. De har alla sina egenheter och problem, sina starka sidor och sätt att hjälpa Jamie fram i livet, men aldrig går det som på räls.
 
 
Storyn är relativt vag, filmen förlitar sig snarare mer på en känsla som rör sig fritt och formas, men som alltid är där. Intriger uppstår i vardera persons liv, och alla karaktärer får utrymme att förkalras och utvecklas, vilket är en filmens styrkor, vi bryr oss om alla deras öden. Det är en magnifik och härlig film som fångar tidsandan i slutet av 70-talet perfekt. Det är en varm och otroligt insiktsfull film, som kan ge många lärdomar kring livet och allt vad det kommer innebära och innehålla, och en hyllning till kvinnan i alla stadier av livet, och allt vad det kommer innebära. Den fokuserar inte på att döma eller för den delen framhäva deras handlingar, utan låter allt ske naturligt. Genom att skildra dåtidens perspektiv på feminism, kvinnokroppen, manlighet, sexualitet och mycket mer, lyckas den säga mycket om hur vi ser på det idag. Det är en träffande men otroligt mysig och härlig film, som tyvärr fick nöja sig med en Oscarsnominering för manuset, välförtjänt ja, men att inte Annette Bening nominerades för sin huvudroll som Dorothea är orättvist som aldrig förr. Även Greta Gerwig hade förtjänat en nomienring för Abbie kan jag tycka, då hon som vanligt glänser med sin typiska stil. Elle Fanning, Lucas Jade Zumann och Billy Crudup är alla mycket bra också, och vi bjuds på ett underbart soundtrack. Som sagt är filmen påväg bort från svenska biografer, så skynda er!
 
 
Ljus i natten är däremot något helt annat, långt ifrån 70-talets Kalifornien. Aki Kaurismäki har med sin typiska humor blivit Finlands störste regissör, och älskad av cineaster världen över. Hans humor beskrivs bäst på engelska som "deadpan", vilket kan översättas grovt till uttryckslös humor, vilket passar in väl. För i historien om den äldre mannen Wikström som lämnar sin fru för att öppna restaurang (utan någon som helst kunskap) och den som syriske flyktingen Khaled som tagit sig till Finland är det inte många mungipor som dras i onödan. Men det är också filmens charm, och det funkar. Det är en värmande berättelse om mötet mellan dessa båda. Det är en absurd sorts humor som det är svårt att motstå, även om det gör det svårare att få en känslosam koppling till filmen, som trots allt berättar en gripande och viktig historia. Det är en berättelse om flyktingkrisen och asylpolitik, om olika former av integration, om folk som visar hjärta och öppnar sina dörrar. Det är en film som kräver en viss typ av humor för att den ska gå hem, hos mig gick det inte hela vägen, även om den underhöll mig tillräckligt. Dock en viktig typ av film att berätta, och en härlig kontrast som uppstår i det som skildras, inte minst med den humor som används.
 
 
Vad jag försöker säga är att vi kanske behöver göra medvetna val som betyder mer än bara välfyllda plånböcker hos världens största filmbolag. Att vårt samhälle idag är så pass fragilt och på gränsen till något rent ut sagt läskigt, att det lite är vår skyldighet att göra något åt detta, även om det kan vara något så till synes betydelselöst som att välja en annan film på bio. För mig är det kanske att försöka övertyga folk att se dessa filmer. Men jag kan inte tvinga någon, eller skuldbelägga den som väljer något lättare (dock så är filmer som Dröm vidare, Alla tiders kvinnor och Ljus i natten långt ifrån tunga). Men det är en tanke jag tycker är värd att väcka, och något jag önskar Disney hade kunnat våga mer med Skönheten och odjuret
 
Välkomna till texten alla som scrollat hit för att läsa om filmen på allas läppar just nu, och en uppskattande klapp på ryggen till er som läst allt på vägen! Som ni märkt har jag haft en rätt skeptisk inställning till den här filmen, men det är helt ärligt mer riktad mot industrin som skapat den. En industri som väljer bort originella idéer för att göra remake efter remake, storfilm efter storfilm baserat på känt material. Allt för att det är säkrare kort, för att biobesökare trots allt är rätt förutsägbara och ooriginella i sina val, att de sällan vågar utmana sig själva med något nytt (högst generaliserat ja, men sant ändå). Det är inte alltid fel, det säger jag inte, så länge det kan tillföra något nytt eller visa en ny sida så kan det vara spännande! Känslan har dock varit att Skönheten och odjuret inte riktigt valt att göra det, och nu har jag svaret...
 
 
...ett svar jag bjuder på snart! Det hade trots allt varit rätt motsägelsfullt om jag låtit den filmen ta fokus från de mindre filmerna som texten trots allt handlar om! Så tills dess att jag skrivit klart den texten, överväg om det är värt era pengar att se en film ni redan sett, eller om någon av ovanstående filmer lät intressant, och känner för att satsa på dem istället (eller, man kan se flera filmer!). Dock så vill jag påpeka att den här twisten inte var planerad, texten började först som en recension av I Am Not Your Negro, men så fick jag feeling. Vad jag kan säga redan nu är dock att det inte är det sämsta alternativet Hollywood hade kunnat erbjuda, den har sina klart positiva sidor, jag är inte så anti som det kan framstå! Tack för ert tålamod, och ursäkta för mitt tilltag, hoppas ni återvänder snart igen! 
 
 

Sameblod - stark uppväxt i viktig historieskildring

 
Jag gillar inte uttrycket "måste-film", men Sameblod är en film jag tycker att alla borde se, av flera olika anledningar. Det är en film som borde visas på skolor och i andra utbildningssyften. Den dammar av en del av vår svenska historia som legat bortglömd så länge. Visst känner vi till att vi inte var helt neutrala under andra världskriget, och att rasbiologi som ämne var stort under en period är nog många medvetna om. Inte minst om man som jag är från Uppsala, en aspekt som gör filmen än mer speciell. Men jag tror att det är lätt att uppfatta rasbiologin som praktiserades här i Sverige som något strikt akademiskt och rätt abstrakt, att det kanske främst handlade om gubbar som diskuterade ämnet. Det har för mig inte varit något konkret, men den illusionen krossar Sameblod på ett förödande vis. Det slår hårt och vänder sig i magen när internatskolan för de samiska ungdomarna får finbesök från Uppsala. Njenna (Mia Sparrok) frågar sin syster, filmens huvudperson, Elle Marja (Lene Cecilia Sparrok), om hon tror att det är kungen och drottningen som kommer på besök. Det var det såklart inte, men Elle Marja välkomnar dem stolt med en inövad välkomstfras på sin renaste svenska. Stoltheten övergår till skam när besöket avslutas med att besökarna klär av ungdomarna nakna framför alla att se, för att kunna mäta deras huvuden, och fotografera deras kroppar. Varje kamerablixt slår som en käftsmäll. Rasbiologin var något högst verkligt och kännbart, och det går inte att blunda för. 
 
 
Av den och många andra anledningar anser jag att alla borde se filmen. Inte bara för dess historiska värde, men också för att den visar en historia om ett ursprungsfolk som sällan får mycket utrymme, eller annars ofta exotifieras, i svensk film. För att det är den första filmen någonsin gjord på sydsamiska, och en film skriven och regisserad av en kvinna, något som känns aktuellt att lyfta fram (alla dagar i veckan, men inte minst idag när jag påbörjar denna text, och såg filmen, 8:e mars). Amanda Kernell, som dessutom har samiska rötter, ses som en av de mest lovande regissörerna i Sverige, och bör kunna få utrymme att bygga vidare sin karriär, som tidigare bestått av kortfilmer. Men den är också viktigt då problemen fortfarande finns kvar, rasbiologin som ämne må vara försvunnen, men rasismen, exotifieringen och marginaliseringen lever kvar. Och även om filmen skildrar rasism gentemot samer på 30-talet, är den lika aktuell i hela Sveriges samhälle idag. Bara att i dagens samhälle är det fler än samerna som utsätts för rasism och påhopp, istället för att integreras i vårt samhälle. Men filmen ska inte ses som en historielektion eller enbart en knäpp på näsan, filmen ska även ses för att den är otroligt välgjord och bra (även om mycket självklart beror på ovan nämnda ämne). 
 
Det är i grund och botten en coming of age-film, en genre jag så mycket gillar, om en tjej som vill bryta sig fri från familjens förväntningar och samhällets fördomar. Elle Marja är trött på att bli smutskastad och hånad av "svenskarna", hon är duktig i skolan och ser upp till sin fröken, som är från Småland. Hon vill läsa vidare i Uppsala, hon vill bli "normal", eller rättare sagt, hon vill bli "svensk", i såväl hennes som andras ögon. När hon till slut tar sig till Uppsala går det tämligen bra till en början, men hon kan inte låtsas hur länge som helst. I mer eller mindre varje scen är Elle Marja i fokus, och Lene Cecilia Sparrok fullkomligt äger duken med sin närvaro och sitt skådespel. Hon får oss att enkelt empatisera med henne, och vi tar oss igenom denna tuffa resa tillsammans med henne hela vägen. En imponerande bedrift av den vid inspelningen 17-årige Sparrok, som inte skådespelat tidigare. Kernell var fast besluten om att rollbesätta Elle Marja och systern Njenna med riktiga systrar, som dessutom talar sydsamiska. Att hon lyckades hitta så talangfulla skådespelare bland de 500 personer som idag fortfarande talar språket är en bedrift i sig. 
 
 
Jag har ju nämnt att filmen är viktig, på samma vis som filmer som 12 Years a Slave, Selma, Ida och Son of Saul tar tag i skamfläckar i amerikansk, polsk och europeisk historia tar nu Sameblod tag i Sveriges. Och av samma anledning som gjorde Moonlight så bra gör den det genom att fokusera på en ung människas livsöde, dess rena vilja att växa upp som hen vill, utan att egentligen fokusera på de hemskheter som vilar - om än motiverar - i bakgrunden. Dualiteten och den komplexa identitetskampen inom Elle Marja driver filmen framåt, och gör att filmen inte blir en klassisk frigörelsefilm, en "David mot Goliat"-historia där de marginaliserade slår tillbaka mot sina förtryckare. Elle Marja skäms över sitt ursprung, över vem hon är, eller "vad" hon är. Hon vill ju bli "svensk", hon vill ju bli "normal". Trots att det är svenskarna som fått henne att skämmas för vem hon är så vill hon bli en del av det system som trycker ner hennes folk och kolonialiserat hennes land. Att hon lyckas förmedla allt detta med relativt små medel gör Sparroks insats än mer imponerande. Det skapar ytterligare ett fascinerande lager som bidrar till filmens många kvaliteter, det får filmen att än mer sticka ut från mängden. Och även om det är filmat i vackra miljöer så hålls fokuset på henne, kameran exploaterar inte miljöerna "bara för att". Visst spelar de en viktig roll, men inte på bekostnad av annat.
 
Fotot är en av filmens stora behållningar, med utsökta landskapsbidler (trots det jag nyss talade om), och jobbigt närgångna bilder som skildrar Elle-Marjas plågade inre. Dessutom är det lite speciellt att se alla Uppsala-miljöer, att se henne gå under Skytteanum eller knacka på ett hus på Kåbovägen, bara ett par-tre stenkast från där man själv vuxit upp. Filmen är lågmäld och nedtonad, något som bara stärker historien, och passar in på vem Elle-Marja. Den delvis klassiska och delvis jojk-inspirerade musiken tonsaätter stämningen otroligt vackert.
 
 
Filmen är en av årets mest hyllade filmer, och en av senare års mest hyllade svenska filmer. Den har vunnit priser på såväl Venedigs som Göteborgs filmfestival, och får mycket beröm internationellt. Är Sverige smarta så väljs filmen som vårt Oscarsbidrag till nästa år, och på rak arm tror jag att den har goda chanser (i min mening är den bättre än alla årets nominerade). Filmen kommer att visas i USA, och förhoppningsvis får den god kritik och bra med publik, då kan vi ha hopp. Efter filmens premiärhelg här i Sverige riktades mycket kritik mot SF, som valt att bara visa filmen på sex mindre dukar, i Stockholm och Göteborg, trots att den hyllats så mycket. Men nu har de krupit till korset och sätter upp den i alla städer där de har en biograf, så nu kan alla se den. Självklart har mindre biografer som Kino i Lund och Fyrisbiografen i Uppsala visat den, och den kommer fortsätta visas även där. Det är en film som ni säkert förstår att jag rekommenderar varmt, och en film jag unnar att verkligen lyckas, så ge den en chans, och se den på bio så snart som möjligt!