Black Mass - Scott Cooper, 2015 (på bio nu)

 
Tänk om man bara har hört att det här är en film med Johnny Depp i smink, tänk vilken chock man då skulle få. Inte bara för att han inte är maskerad bakom larvigt smink som i en Tim Burton-film, utan för att det är så långt ifrån någonting han gjort senaste åren, kanske hela hans karriär. Visst försökte han sig på gangster-genren 2009 med Public Enemies (och jag har ännu inte sett Donnie Brasco), men det här är någonting annat. Och sminket är inget särskilt glamoröst direkt. Men det är också en av hans bästa roller hittills. Precis som den här texten har inletts har det mesta snacket - såväl inför som efter - handlat om just Depp, och hans comeback, och det är verkligen hans film. Förvisso är han inte med i första scenen, men mer eller mindre från första bildrutan äger han filmen med en närvaro som vi visserligen visste att han besatt, men som de flesta nog glömt. Sminket kanske för vissa - i vanlig ordning - gör det svårt att verkligen köpa att det är Depp vi ser, men för mig smälter han ihop med sin karaktär, och blir Jimmy "Whitey" Bulger. Bulger var en av Bostons (och USA:s) mest ökända gangsters, och fick i mångt och mycket fritt spelrum att nå den positionen. Filmen tar vid 1975, Bulger är ett fruktat namn, men ännu bara i South Boston (Southie), och det var främst italienska maffian som hade makten i stan. FBI har kallat in Southie-uppvuxna John Connolly (Joel Edgerton) för att sätta stopp för maffian, en respekterad agent på uppgång. Han råkade även växa upp med Bulger, och hans bror Billy (Benedict Cumberbatch), som numera är senator. Han ser en möjlighet, och räcker ut en hand till Bulger, och de båda ingår i en allians (som de så snyggt kallar det) för att ta ner italienarna, något de båda vill. Därifrån får vi följa de kommande 20 åren, där det mer och mer framgår vem som tjänar mer på denna allians, och vem som ihärdigt försöker intala sig att han gör något bra. Filmen låter utvecklingen ta sin tid, och försöker inte krydda den i onödan, ett grepp som för vissa kan te sig som långsamt, men som för mig är ett plus i kanten. Till viss del åtminstone, att filmen inte har något högt tempo har jag inget emot, men jag skulle gärna sett att den hade haft mer puls, en nerv som gör att man hela tiden måste vara på helspänn (jmfr med Sicario, som gjore just detta). Men det blir för den delen inte alls tråkigt, men inget utöver det vanliga heller, det är en relativt klassisk gangsterfilm, med stilgrepp vi sett och uppskattat förut (som t.ex. det nästintill obligatoriska återberättandet). Men det är en genre jag ofta uppskattar, speciellt när det är så välgjort som det här är, det är inte bara att den använder klassiska grepp, det är att den känns klassisk, vilket är ett gott betyg. Men jag är rädd för att folk kommer ha andra förväntningar av den, som den kanske inte lever upp till. 
 
 
Scott Cooper gör med denna sin tredje film som regissör (Crazy HeartOut of the Furnace), efter att ha varit skådespelare. Alla tre filmer har varit imponerande, men han har ännu inte riktigt träffat rätt, trots goda möjligheter. Hans främsta egenskap är att få fram skådespelarna i sina filmer, och det gör han ritkigt bra då alla haft många riktigt starka prestationer (Jeff Bridges vann en Oscar för Crazy Heart). Och självklart är det positivt att se så bra skådespeleri, men det tar över filmen något, och det är sedermera det som driver filmen framåt, istället för hans berättande. Men han är ännu relativt ny på den här nivån, och jag ser fram emot att se vad han hittar på härnäst, och förhoppningsvis vågar han lite mer då, ta för sig mer! Med tanke på att det till stor del är en karaktärsfilm hade jag velat bli något mer engagerad, verkligen bry mig om de jag ser framför mig. Jag vill att filmen ännu mer ska få mig att ifrågasätta min egen moral (återigen jmfr med Sicario), här trampar den mer på allt vad moral innebär, genom att utmana vår tålighet via återkommande - och ibland explicita - mordscener. Jag vill även bli berörd till en högre grad än vad den gör, den saknar lite en emotionell förankring, även om den ibland försöker bygga en (självklart svårt med en psykopat, med en naivt korrumperad polis vid sidan av). Även om filmen kanske inte har en tydlig nerv lyckas den ändå skapa en sinnesstämning som drar in oss i mörkret, in i den nedbrytande värld den visar upp. Depp står som sagt i fokus, och är också klart bäst. Han gör ett uppfriskande nedtonat porträtt av Bulger, och håller en hela tiden sansad ton, och med de isblå ögonen drar han in oss i sin galenskap, utan att behöva säga det för högt. Trots hans otvivelaktiga psykopati får Depp oss att heja på honom, samtidigt som vi ändå räds honom. Även om vi har svårt att riktigt bry oss om hans karaktär får Depp oss att försöka, och vi förstår ändå honom till den grad det är möjligt. Men han får en bra sparring-partner i form av Edgerton, som övertygar rejält i sin kanske bästa roll to date. Filmen får i och med hans karaktär ytterligare en storyline, och vi får se mycket ur hans perspektiv, hur blurrigt det ibland än må vara. Cumberbatchs roll är inte jättestor, men han gör det bra (även om det känns ovant att höra honom prata med Boston-dialekt). Resten av rollistan gör också stabila insatser, utan att sticka ut åt endera hållet. Snyggt foto, lågmäld men välgjord musik och solitt klipparbete. Filmen är ingen Oscarsfilm, den här typen av filmer är sällan det, och som film håller den nog inte riktigt hela vägen. Depp är ett mycket potentiellt alternativ till bästa manliga huvudroll, och vi vet ju att akademin gillar att belöna en bra comeback. Utöver det är det nog främst Edgerton som har chansen, och en nominering för bästa smink/hår är även det mycket möjligt. Men det är en minst sagt fascinerande historia, som har gjorts rättvisa av en snyggt gjord och riktigt välspelad film, som får 4 av 5 isblå ögon (de fastnar i minnet, på gott och - främst kanske - ont). 
 
 

Pepptoppen över kommande filmer

 
I mars skrev jag en lista över 75 filmer som spåddes komma ut (i USA åtminstone) 2015. Nu har jag uppdaterat den något och kvar är 52 filmer (även om två i nuläget känns högst oklara!) Alla filmer kommer inte komma ut i Sverige innan klockorna ringer in det nya året, och vissa kommer inte komma hit alls! Vissa har redan kommit ut i USA, och vissa har haft festivalpremiärer. Det finns en hel del filmer som kommer dyka upp på Oscarsgalan med, och vinnar gömmer sig troligtvis bland dem! Hursomhelst finns det många bra filmer att se fram emot de kommande månaderna! Först ut är Black Mass och Everest, som har premiär idag! Läs hela listan här vettja! 

Årets överraskning, årets roligaste (?) och en klassiker

Straight Outta Compton - F. Gary Gray, 2015 (på bio)
 
 
 
Kanske sommarens mest omtalade film, och helt klart dess mest positiva överraskning. Efter mycket om och men (även om det hela blåstes upp mer än nödvändigt) kom den också till Sverige, och det tackar jag för! Inte för att jag är ett stort fan av N.W.A som filmen handlar om, utan för att det är en mycket bra film. Filmen kretsar som sagt kring några av pionjärerna inom hip-hop, N.W.A, och dess frontfigurer Ice Cube, Eazy-E och Dr. Dre (de två övriga, Dj Yella och MC Ren figurerar mest som bifigurer). Filmen börjar med att introducera dem och deras hårda liv i Compton, California. Sedan får vi följa deras väg mot framgång, en väg som är minst sagt brokig och tuff, något som även gäller deras tid som grupp. Filmen fortsätter efter gruppens uppbrott att visa deras individuella karriärer, som även det innehåller såväl upp- som nedgångar. På många vis visar den inte upp något unikt i form av filmer som handlar om en persons karriär och liv, men den gör det jäkligt bra. Dessutom blir det en annan sak när vi får följa tre olika personer, och även om 147 minuter kan kännas långt är det bra att historien får den tid den behöver, för det är mycket att ta upp. Filmen träffar en bra balans mellan att vara en underhållande och för fans tillfredsställande redogörelse av bandets tid, samt att vara ett snyggt och engagerande drama, som vem som helst kan uppskatta. Filmen må vara lång, men den blir aldrig tråkig, och de tre livsödena vävs snyggt ihop. Självklart är det en fördel att tycka om deras musik då den spelar en stor roll, och hur musiken och filmen går ihop är riktigt snyggt gjort, men det är inget måste. Rent tekniskt är det en mycket välgjord film, och fotot gör mycket för känslan av filmen. Filmen och dess foto skildrar till stor del kontraster, mellan de orättvisor det hårda liv som förs i Compton, till det glamorösa livet som en framgångsrik rappare lever (även om det inte heller alltid är lätt). Men kanske främst bärs filmen av tre riktigt bra skådespelarprestationer. I rollen som Ice Cube ser vi hans egna (och mycket lika) son, O'Shea Jackson Jr., som Dr. Dre ser vi Corey Hawkins och som Eazy-E hittar vi Jason Mitchell. De två sistnämnda har viss erfarenhet, men för alla tre är detta ett rejält genombrott. Filmen har flera bra biroller också, där väl främst Paul Giamatti har den mest framträdande rollen, som bandets (eller främst E's) manager, och gör det bra han med! Filmer som handlar om kända personer kan ibland ha svårt med sin trovärdighet, men de lyckas alla gå in i karaktärerna på mycket övertygande vis och skapa emotionellt engagerande karaktärer som vi på olika vis bryr oss om. Och just det var något som kanske överraskade mig lite, hur pass känslosam filmen ändå var. Men det är verkligen en otrolig historia som mycket väl kunnat vara ren fiktion (och självklart kan man ställa sig frågande om verkligen allt tas upp, något den även fått kritik för), och det är helt klart en uppfriskande film att få se på bio. Av samma anledning är det också så kul att den blivit en succé, för filmindustrin behöver verkligen bredda sig, och inte bara mata ut "vita" filmer. Det här är ett steg i rätt riktning, nästa steg kanske är att en "svart" film lyckas utan att behöva handla om kända människor och/eller rasrelaterade orättvisor. 4/5
 
Trainwreck - Judd Apatow, 2015 (på bio)
 
 
 
Judd Apatow, är förmodligen en av Hollywoods allra mäktigaste personer, som producent, regissör och manusförfattare av flera av de senaste 15 årens största komedier är han åtminstone störst inom det fältet. Främst har han dock gjort filmer om och som riktat sig mot män, något han även fått en hel del kritik för. Men nu har han ändrat riktning något, och smart som han är gjorde han det tillsammans med branschens kanske hetaste komedienne, Amy Schumer, som dels skrivit manuset till filmen, men som även tar hand om huvudrollen. På många vis är filmen traditionell, och storyn liknar mycket vi sett förut, men rollerna har vänts, och den klassiskt grabbiga rollen är nu en kvinna. Schumer spelar Amy, hon vill inte ta livet alltför seriöst, inte misnt när det kommer till kärlek, hon föredrar att ligga runt lite som hon vill, jobba på sin ytliga tidning och dricka massvis, och det är hon lycklig med! Men detta börjar så sakteliga ändras när hon ska intervjua sportdoktorn Aaron (Bill Hader). Och som sagt är filmen inget unikum, men det är den också fullt medveten om, då den parodierar sig själv nästan, och sin genre (och tidigare filmer inom densamma). Och manuset är fruktansvärt välskrivet och nyanserat, och erbjuder betydligt fler nivåer en den klassiska rom-comen, och är betydligt roligare än de flesta också, samt bättre emotionellt förankrad, då den är mycket engagerande. Men det är inte bara Schumers manus som bär filmen, än merär det kanske hennes skådespelarinsats, som är klockren. Hon uppvisar en underbar komisk tajming och får oss verkligen att bry oss om henne, men även förstå henne. Bill Hader gör även han sin vana trogen det väldigt bra, och som hans polare spelar LeBron James sig själv, och bidrar med några av filmens roligare scener, han är faktiskt uppriktigt sagt riktigt bra. Brie Larson är även hon som vanlgit riktigt bra, om än i en mindre roll som den seriösa lillasystern, och övriga bra biroller görs av en nästintill oigenkännlig Tilda Swinton, Colin Quinn, Randall Park och Ezra MIller. På samma vis som Straight Outta Compton är ett bevis på att "svart" film går hem hos alla, är detta ytterlgiare ett bevis på att det komedier inte behöver vara så mansdominerade som de är, då den tillsammans med Spy är årets bästa komedi. 4/5
 
Boyz N the Hood - John Singleton, 1991 (Netflix)
 
 
 
Jag fortsätter på Ice Cube-spåret, nu med hans skådespelardebut, även om det är orättvist mot filmen att reducera den till bara det. Sprungen ur samma tid som Straight Outta Compton belyser kommer denna tvåfaldigt Oscarsnominerade film av John Singleton, som på många vis är lika aktuell nu som då. Som jag skrev om SOC handlar de mer framstående svarta filmerna ofta om sociala orättvisor, och även om denna gör detsamma tar den en något annorlunda vinkel och fokuserar på problemen inom svarta områden, istället för att tydligare fokusera på skillnaderna mellan vita och svarta, t.ex. Vi får i början av filmen se tioåriga Tre, som efter ett skolbråk flyttar till sin pappa Furious (Laurence Fishburne) i Crenshaw, LA, där han träffar sina vänner, bröderna Ricky och Darren. Filmen hoppar sedan fram sju år i tiden, Tre (Cuba Gooding Jr.) har efter en sträng uppväxkt växt upp till en duktig elev med jobb, Ricky (Morris Chestnut) satsar stenhårt på amerikansk fotboll och har en son, och Darren (Ice Cube) har precis kommit ut från ungdomsfängelset. Vi får se hur de tre killarna hanterar tonåren och allt vad de tinnebär, i ett område som präglas av gängbråk och oroligheter. Filmen ger en bra blandning av att vara en coming-of-age-film som ändå vill belysa något viktigt, med viss tyngd. Det är en snygg och bra film på många vis, även om jag inte helt fastnar för den så som jag skulle vilja! Gooding Jr. och Fishburne står för bra insatser, och de andra tillräckligt bra, även om de kanske inte sticker ut! 3.5/5