Inför Infinity War: Marvels filmer rankade

 
I tio år har vi fått Marvel-filmer som ingår i vad som kallas för Marvel Cinematic Universe, förkortat MCU. Dessa är producerade av Marvel Studios (först under Paramount, numera under Disney), som alltså skiljer sig från t.ex. de äldre Spider-Man-filmerna, alla X-Men-filmer, Fantastic Four och Deadpool, som förvisso baseras på Marvel-tidningar/karaktärer, men som alltså inte är sammankopplade på samma vis som dessa är. Och det är verkligen inte DC (Batman, Superman, Wonder Woman osv). MCU är något av det mest produktionsmässigt mest imponerande och mest ambitiösa som skapats inom film, hur de lyckas väva ihop alltihopa till något sammanhängande. Ingen film är dessutom inte rakt ut dålig, även om vissa är sådär, till skillnad från DCs försök till universum där bara Wonder Woman varit bra. Producenten bakom det hela är Kevin Feige, som är spindeln i nätet och den med såväl översikt som makt. Det går inte att inte imponeras för det han lyckats med, och en dag lär det ge honom någon form av heders-Oscar. Men nog om detta och vidare till min rangordning, med alla de 18 filmer som ingår, som nu kulminerar-ish i Avengers: Infinity War:
 
18. The Incredible Hulk (Louis Leterrier, 2008)
 
 
Filmen tillhör rent tekniskt sett MCU, men känns inte riktigt som en del av helheten. Den främsta anledningen är såklart för att Edward Norton - som här spelar Bruce Banner/Hulken - hoppade av efter denna film, och gav plats åt Mark Ruffalo. Kanske trodde de aldrig på den här, för den är inte särskilt mycket att hänga i granen, även om jag ska vara ärlig och säga att det var många år sedan jag såg den. För sakens skull får den ta plats på listan, men...
 
17. Thor: The Dark World (Alan Taylor, 2013)
 
 
Efter en underhållande inledning av Thor i hans första film - om än inte banbrytande - försökte de här bygga på mytologin ytterligare. Att värva Game of Thrones-regissören Alan Taylor var första snedsteget, och det tydligaste exemplet på att Marvel - åtminstone vid den här tidpunkten - ville kunna kontrollera sina regissörer. Den inledande scenen är som tagen från Sagan om Ringen och fullmatad med utmattande mycket exposition (information som de senare i filmen upprepar). Mycket av det som var roligt i första filmen fungerar inte längre, även om Tom Hiddleston sin vana trogen gör sitt bästa för att rädda filmen som Loki. Tom underhållning i ett par timmar, men inte mycket mer. 
 
16. Iron Man 2 (Jon Favreau, 2010)
 
 
Två år efter succéstarten med första Iron Man och Robert Downey Jrs. comeback i Hollywoods finrum valde de att spela det säkert och ge ut en uppföljare innan nya karaktärer fick komma in i leken. Jon Favreau fick återigen förtroendet bakom kameran, men inte mycket blev rätt. Tony Stark blev bara mer odräglig, och skurkduon Mickey Rourke/Sam Rockwell fungerade inte för fem öre. Oh well. 
 
15. Avengers: Age of Ultron (Joss Whedon, 2015)
 
 
Efter supersuccén med The Avengers var det inte konstigt att Joss Whedon återigen fick chansen att göra uppföljaren, men något gick snett i processen, för det här var inte alls lika kul. Filmen har många intressanta idéer, bra karaktärsuppbyggnad, men bristfälliga och rätt tråkiga actionsekvenser. Filmens höjdpunkt är när de tar en siesta på Hawkeyes gård och inget egentligen händer, det är då vi får lära känna de vi ska bry oss om i alla fall litegrann. Fungerade bättre vid omtitt när man kan se hur den passar in i helheten, för den bygger upp bra inför kommande filmer (inte minst Civil War och Ragnarok), men inte godkänd för det. Plus i kanten för Hulken och Black Widow!
 
14. Captain America: The First Avenger (Joe Johnston, 2011)
 
 
Den första filmen för Cap må ha kommit som femte film i serien, men utspelar sig först av alla. Det gör den i allra högsta grad relevant för fortsättningen, men i övrigt känns den inte helt rätt. Från Chris Evans CGI-kropp i början till Hugo Weavings röda skalle mot slutet, filmen har en del att störa sig på. Men på det stora hela är det duglig underhållning, och som tur var ledde det till betydligt bättre filmer i serien! 
 
13. Iron Man 3 (Shane Black, 2013)
 
 
Ett klart steg i rätt riktning för Iron Man, även om skurkdynamiken är förvånansvärt (eller?) lika med sin föregångare. Hursomhelst lyckas Shane Black skapa ett mer intressant porträtt av Tony Stark, och en story som håller rätt bra, tills det inte gör det längre, som många av dessa filmer. Skurkduon Ben Kingsley/Guy Pearce övertygar mer än föregående films duo, och likaså Rebecca Hall
 
12. Doctor Strange (Scott Derrickson, 2016)
 
 
Även om den är starkt influerad av Inception så är det fortfarande en av filmseriens visuellt snyggaste filmer, storymässigt följer den typ exakt samma formula som Iron Man, bara att Stephen Strange inte har lika mycket humor som Stark. Starka skådespelare kan inte riktigt rädda det faktumet även om ingen är dålig, och det borde vara olagligt att underanvända Michael Stuhlbarg på det där viset. En mer utmanande regissör hade behövts för att lyfta den till något den kunde ha varit. 
 
11. Thor (Kenneth Branagh, 2011)
 
 
Den må missa topp 10, men det finns trots det en hel del att hämta här. Allra främst får vi MCUs fortfarande främsta skådespelarprestation/skurk i Tom Hiddlestons Loki, som lyfter filmen enormt. Chris Hemsworth fungerar bra i hans första stora roll, arrogansen köper man och vi får glimtar av hans komiska talang. Inte minst fungerar den komiska kontrasten i hur han som gud förhåller sig till det enkla livet på jorden. Som många filmer här är det fullt godkänd underhållning, utan vidare tyngd förvisso. 
 
10. Ant-Man (Peyton Reed, 2015)
 
 
Marvels mest oroväckande produktion i och med att Edgar Wright hoppade av som regissör, för med honom hade filmen kunnat hamna betydligt högre. Men med lägre förväntningar på förhand lyckades Ant-Man överraska positivt som en frisk fläkt och en åtminstone lite ny sida av MCU med sitt heistfilm-upplägg. Dessutom lyckas de väldigt bra med att använda sig av hans förminskningsförmåga i actionsekvenserna, inte minst den på järnvägen är top-notch. Paul Rudd även han över förväntan i huvudrollen, även om Michael Peña stjäl de flesta scener. En film som hade kunnat kännas urlöjlig lyckas inte bara bjuda på en kul stund, utan även lite känslor! 
 
9. Iron Man (Jon Favreau, 2008)
 
 
Länge tänkte jag att det här var en av MCUs främsta, men det kan ha berott på att den kändes uppfriskande och kul när den kom. En av filmens styrkor är att den som första film i hela universumet inte har ett behov av att koppla samman med allt annat, även om den bygger upp till det (utan större press här dock). Robert Downey Jr passar som handen i handsken, och Jeff Bridges gör vad han kan med en stundtals lite för ensidig skurk. Starks morala kamp är central och den kanske främsta anledningen till varför filmen funkar.
 
8. The Avengers (Joss Whedon, 2012)
 
 
Även om uppbyggnadsfasen hade varit lyckosam för Marvel så var det här de befäste sin verkliga storhet och lockade rejält med publik (då tredje bäst någonsin, nu på femteplats med 1,5 miljarder dollar, och fortsatt störst inom MCU framför Age of Ultron). Här lyckades Joss Whedon med det mesta, binda ihop de många karaktärerna med bra dynamik, skapa snygga actionsekvenser och inte minst göra det hela roligt. En popcornfilm och blockbuster som är lätt att falla för, även om man tjänar på att inte analysera den för ingående.
 
7. Captain America: Civil War (Joe & Anthony Russo, 2016)
 
 
I seriens 13e film rann bägaren över för gänget vars motsättningar skapar spänning och lite komplexitet i gruppdynamiken. Det hela växte fram organiskt och känns naturligt, och lite efterlängtat också (DC valde att göra samma sak i sin andra film, för referens när det inte alls fungerar). Den film som bäst väver in riktiga problem som finns i världen, vilket gör filmen mer engagerande och verklig, något som förstärks av att skurken bara är en vanlig snubbe (även om hans plan går att bryta ner). Dessutom bra introduktioner av såväl Black Panther som Spider-Man. Mer eller mindre en Avengers-film, men inte sämre för den saken. Plus i kanten för att de inte har sönder en hel stad/riskerar att förinta världen, känns inte lika spännande när det blir så.
 
6. Guardians of the Galaxy vol. 2 (James Gunn, 2017)
 
 
Förväntningarna var höga när Peter Quill och gänget återvände efter den positiva överraskningen som ettan var. Skulle de kunna utveckla det eller bara göra samma sak? Svaret blev: både och. Till mångt och mycket återanvänder de samma koncept, men det känns inte upprepande trots det. Det är en kul åktur och man behöver inte kräva mycket mer än så, men det hjälper att Dave Bautistas Drax tar mer plats och skrattar som han gör, på något vis är det lika roligt varje gång. Plus Baby-Groot, I mean, come on, that's cute. Dessutom förvånansvärt känslosamt avslut, och en spännande karaktär levererad av Kurt Russell.
 
5. Spider-Man: Homecoming (Jon Watts, 2017)
 
 
På förhand var jag allt anant än taggad på ytterligare en nya Spider-Man-film, även om det nu var Marvel som fått rättigheterna. Trots ett positivt inhopp i Civil War var marknadsföringen alltför fokuserad på Iron Man för att bygga pepp, men tji fick jag. Att ge Jon Watts fria tyglar att inspireras av John Hughes tonårsfilmer från 80-talet var ett genidrag (älskar bl.a. Ferris Bueller-referensen), vilket får den att inte bara sticka ut, men också kännas mer genuin. Det är mer coming-of-age än superhjälte-origin, något som förstärks av det faktum att han mestadels håller sig till sitt kvarter och ännu inte är fullärd. Tom Hollands skådespeleri bidrar också till denna känsla, och så även Michael Keatons mer nyanserade skurkporträtt. Många roliga biroller ger en övertygande helhetskänsla, och även om den kunnat klippa ner några minuter så är det en rakt igenom underhållande popcornrulle. 
 
4. Guardians of the Galaxy (James Gunn, 2014)
 
 
Marvels första egentliga risktagande, med hjältar som få kände till och utan större stjärnor. Jag var själv skeptisk till att den faktiskt skulle vara bra. Men vilken succé det blev, med sin än mer självmedvetna humor, nytänkande visuella stil och fantastiska soundtrack. Och Groot. Vad mer kan man säga, en uppfriskande blockbuster som gick hem. Fick även Chris Pratt att gå från knubbig komsik sidekick i tv/film till Hollywood-hunk och superstjärna, vilket var imponerande i sig.
 
3. Black Panther (Ryan Coogler, 2018)
 
 
Jag skrev en längre text om filmen efter att jag sett den ifall ni vill veta mer av mina tankar, men kortfattat älskar jag den. Filmen i sig är riktigt bra på många vis, men dess blotta existens är i det närmsta tillräckligt. Att greppa vikten av Black Panther är kanske svårt att göra ännu, men det faktum att filmen är den tredje största filmen någonsin i USA och tionde i världen talar sitt tydliga språk (hint, det har inte enbart att göra med dess kvalitet eller varumärke). Det är en kulturell milstople utförd rätt, med übertalangfulle Ryan Coogler (Fruitvale Station, Creed) vid rodret, vars stämpel syns tydligt. Dessutom en briljant MIchael B. Jordan som en av MCUs bästa skurkar, grymma kvinnoroller levererade perfekt av Letitia Wright, Danai Gurira och Lupita Nyongo'o, fantastisk musik av svenske Ludwig Göransson, fotot av Rachel Morrison och kostymerna av Ruth Carter, som lär blir Oscarsnominerad nästa år.
 
2. Captain America: The Winter Soldier (Joe & Anthony Russo, 2014)
 
 
Efter den trevande inledningen för Captain America var kanske inte valet av Arrested Development-regissörerna Joe & Anthony Russo det mest förtroendeingivande, hur mycket jag än älskar den serien. Men oj så fel vi alla hade, för det visade sig att Cap i ett nutida korrumperat Washington i kölvattnet Snowden är den bästa Cap. Till stora delar lika mycket spionthriller som superhjältefilm, där karaktären Steve Rogers försöker anpassa sig till en ny vardag, men som inte riktigt köper hur saker och ting styrs. Dessutom får Natasha Romanoff/Black Widow ta mer plats och etablera sig som seriens kanske mest intressanta karaktär, som tyvärr inte har lett till en solo-film ännu för Scarlett Johansson. Vi får även en insats med tyngd från Robert Redford. Hade gärna sett en mer nerskalad final, men så är det ju alltid. Inte konstigt att bröderna Russo fick förtroendet att fortsätta inom MCU, först med Civil War och härnäst med Infinity War
 
1. Thor: Ragnarok (Taika Waititi, 2017)
 
 
Efter två Thor-filmer som hade kunnat vara bättre gick Chris Hemsworth till bossen Kevin Feige och sa att han verkligen ville balla ur med sin sista film, göra något oväntat och galet. Sagt och gjort så anställdes Taika Waititi (What We Do in the Shadows, Hunt for the Wilderpeople), en lite smågalen nyzeeländare med stora idéer. När jag lämnade salongen var jag så rakt igenom tillfredsställd, det var allt jag önskat och lite till. Perfekt var den väl inte, men jisses så rolig, så snygg (vissa sekvenser är seriens absolut snyggaste), och till och med rätt spännande, samt en av få filmer på listan vars bombastiska slutscen jag faktiskt gillar. Hemsworth har aldrig varit bättre, Tessa Thompson kommer in och dominerar, Cate Blanchett och Jeff Goldblum får ha roligt och Tom Hiddleston gör sin grej. Kanske allra främst - Taika Waititis röstarbete med Korg - now that's comedy. Härligt uppfriskande med en Marvel-film som släpper loss. Plus i kanten för Mark Mothersbaughs 80-talsinspirerade originalmusik, den kanske enda i sitt slag som sticker ut på denna lista (Guardians har soundtrack, stor skillnad). 
 
 
Well folks, that's it for now. Vi får se var Infinity War hamnar på listan, och i juli kommer även Ant-Man and the Wasp, och nästa år får vi äntligen Marvels första kvinnliga superhjälte, Captain Marvel, spelad av Brie Larson (samt medregisserad av första kvinnan, sent omsider), samt en ny Spider-Man-film, och sedan också nästa Avengers, och sedan kommer det fortsätta i all oändlighet. 
 
 

Aprilbio: Mer än bara Avengers

Ja, det kommer en ny Avengers-film som jag också ser fram emot, men april har faktiskt en del annat spännande att erbjuda, som de jag listar här udner. Jag antar att många av er vänder er till SFs hemsida när ni ska kolla vad som går på bio (prova appen också förresten, ingen smygreklam, jag lovar, men det är smidigare så länge den funkar), men missa inte att kolla nya sajten bio.se, där ni hittar resterande biografer och deras visningar!
 
You Were Never Really Here - 27/4
Regi: Lynne Ramsay. 
Skådespelare: Joaquin Phoenix. 
 
 
Sju år efter hennes hyllade men tunga We Need To Talk About Kevin är nu Lynne Ramsay tillbaka, denna gång med Joaquin Phoenix som har en hammare. Filmen hade premiär på Cannes förra våren och vann där såväl bästa manus som bästa manliga huvudroll. Phoenix spelar en krigsveteran som jobbar med att hitta försvunna flickor, och en dag spårar jobbet ur och en våldsam utveckling följer. En mörk thriller för den som inte är rädd för blod. 
 
Saknaden (Loveless) - 6/4 
Regi: Andrey Zvyagintsev.
Skådespelare: Matvey Novikov, Aleksey Rozin, Maryana Spivak.
 
 
I Cannes huvudtävlan förra året tävlade även Andrey Zvyagintsev (Leviathan) med sin nya film Loveless, som vann pris för tredje bästa film, och som senare gav honom Oscars-, Bafta- och Golden Globe-nominering för bästa utländska film. När föräldrarna genomgår en bitter skilsmässa försummas sonen som bestämmer sig för att rymma, och en tung och intensiv fortsättning följer, som beskrivs som både vacker och blek. Kritikerna hyllar den som en av årets filmer, och vågar ni er på något nytt så är detta kanske något för er. 
 
A Quiet Place - 6/4
Regi: John Krasinski.
Skådespelare: Emily Blunt, John Krasinski, Millicent Simmonds.
 
 
Skräckisar är alltid osäkra kort, och på förhand kände jag mig osäker på om Jim från amerikanska The OfficeJohn Krasinski - kunde göra det bra. Men det verkar som om han trots allt kan det, för han har hyllats enormt för sin tredje film som regissör, med ett av årets hittills främsta kritikersnitt i USA. Premissen är att inte göra ett ljud för familjen Abbott i sin stuga i skogen, för utanför lurar något som reagerar på minsta lilla pip. Inte minst ska ljuddesignen vara något i hästväg. En intensiv skräckthriller för den som kan hantera en riktigt tyst biosalong. Utöver Krasinski ser vi alltid fantastiska Emily Blunt i huvudroll. 
 
Bakom masken (Au revoir là-haut) - 13/4
Regi: Albert Dupontel.
Skådespelare: Nahuel Perez Biscayart, Albert Dupontel, Laurent Lafitte, Niels Arestrup, Mélanie Thierry.
 
 
Femfaldig vinnare på "Frankrikes Oscarsgala" César Awards, bl.a. för bästa regi och manus, där den hade fått hela 13 nomineringar. Nu kommer denna till synes häftiga franska storfilm till Sverige, och det ser minst sagt intressant ut, spana själva in trailernNahuel Perez Biscayart syns - lite halvt i alla fall - i den maskerade huvudrollen, något som lovar gott med tanke på hur fantastisk han var i vinterns 120 slag i minuten, och vid sidan om honom ser vi många framstående franska skådespelare. IMDbs beskrivning lyder som följer: "November 1919. Two soldiers - a disfigured but brilliant artist and an ex-accountant - start a memorial con. But in the France of the Roaring Twenties, their adventures soon turn dangerous."
 
Jimmie - 13/4
Regi: Jesper Ganslandt.
Skådespelare: Jesper Ganslandt, Hunter Ganslandt. 
 
 
Vårens kanske mest kontroversiella svenska film är ett flyktingdrama - om en blond och blåögd svensk pojke som måste lämna landet med sin pappa. Kontroversen är självklart att det finns vissa som anser det vara whitewashing, något som regissör Jesper Ganslandt förnekar, och han menade inte heller att vända perspektivet för att ge oss svenskar insikter. Se själva och tyckt till, men det ser rätt spännande ut, även om kritikerna är delade. 
 
Blockers - 6/4
Regi: Kay Cannon.
Skådespelare: Leslie Mann, John Cena, Kathryn Newton, Ike Barinholtz, Graham Phillips, Gideon Adlon.
 
 
En till synes klassisk Hollywood-komedi om tonåringar som vill förlora oskulden osv, men denna gång är perspektiven omvända och vi får det kvinnliga perspektivet på det hela. Ovanligt hyllad för denna typ av film, denna regidebut av Kay Cannon. Vill ni ha lite skamlöst kul kanske denna funkar (annars är Game Night svinrolig). 
 
Ett veck i tiden (A Wrinkle in Time) - 20/4
Regi: Ava DuVernay.
Skådespelare: Storm Reid, Oprah Winfrey, Mindy Kaling, Chris Pine, Reese Witherspoon, Gugu Mbatha-Raw, André Holland, Michael Peña.
 
 
Ett storslaget äventyr baserat på boken med samma namn, som kanske inte är för alla vuxna, men som kan vara otroligt häftig för ungdomar, på samma vis som Black Panther är det ett steg i rätt riktning för representation. Regisserad av fantastiska Ava DuVernay (Selma, 13th), som dock fått ett något delat mottagande. Är osäker på svenska releasen, de har bytt datum fyra gånger nu, så vi får väl se hur det egentligen blir.
 
Avengers: Infinity War - 25/4
Regi: Joe & Anthony Russo.
Skådespelare: Typ halva Hollywood. 
 
 
Ja, jag ser fram emot den här lika mycket som ni gör (men nu behövde ni i alla fall scrolla förbi de andra filmerna). Utan att vara ett Marvel-fan så uppskattar jag de allra flesta av deras filmer, och det är bara imponerande vad Kevin Feige lyckats få ihop med detta universumet (han är den stora producenten som styr i spakarna). Nu ska 18 filmer producerade under 10 års tid kulminera i en megastor film med alla som medverkat i filmerna, och de ska försöka skydda världen mot superskarken Thanos. Lär bli galet, lär bli minst sagt storslaget, lär bli väldigt mycket, lär kunna bli häftigt. Inte minst med tanke på att deras senaste fyra filmer varit bland deras bästa, så de är ju minst sagt on a roll, ska försöka skriva ihop en lista där jag rankar alla filmerna, för den som är intresserad.