Sully v Snowden: Den ifrågasatte amerikanska hjälten

 
Trots mitt taffliga försök till en halvsmart och lustig rubrik så finns det något intressant att diskutera kring ämnet "Sully vs. Snowden". Först kan det kanske vara bra att presentera filmerna! Sully handlar om Chesley "Sully" Sullenberger, piloten som mirakulöst lyckades landa ett passagerarflygplan på Hudson-floden i centrala New York i januari 2009. Trots han och hans andrepilots till synes heroiska insats blev de ifrågasatta av en säkerhetsnämnd och hotades med att förlora licensen. Filmen är regisserad av Clint Eastwood och i huvudrollen ser vi Tom Hanks, flankerad av bl.a. Aaron Eckhart, Laura Linney och Anna Gunn. Snowden spelar Joseph Gordon-Levitt visselblåsaren Edward Snowden, som arbetat på såväl NSA och CIA, och som 2013 läckte extremt sekretessbelagda dokument som avslöjade de amerikanska myndigheternas systematiska övervakning av egentligen hela världens befolkning. Vi får även se Shailene Woodley, Rhys Ifans, Zachary Quinto, Melissa Leo, Tom Wilkinson, Ben Schnetzer och Nicholas Cage i biroller i denna film regisserad av notoriskt kontroverssökande Oliver Stone. Filmen växlar mellan scener från hotellrummet i Hong Kong där han gömde sig efter läckan och åren som ledde upp till det hela. 
 
 
Det är kort och gått två filmer om två personer som av vissa ses som hjältar och andra som onödiga risktagare eller förrädare. Och nej, jag jämställer inte Sullenberger med Snowden, det finns en enorm skillnad i vad de gjorde och hur folk ser på dem idag. Eftersom det är sanna historier går det ju inte direkt att spoila något, men ska försöka att inte ge bort för mycket. Snowden anser uppenbarligen många fortfarande vara en landsförrädare, annars skulle han inte vara kvar i Moskva där han fick visum. Han skulle fortfarande åklagas och med allra största sannolikhet dömas för landsförräderi om han återvände till USA, och sannolikt inte ens få en rättvis rättegång. Idag kan jag omöjligen tänka mig att någon ser Sullenberger som något annat än en hjälte. Och detta har speglats tydligt i hur filmerna tagits emot i USA (och Sverige för den delen). Sully har vunnit två raka helger på Box Office i USA (dragit in mest stålar helt enkelt), och trumfade sin andra helg inte bara Sowden, utan även Bridget Jones' Baby och Blair Witch, och detta med bred marginal. Den tappade bara 32% från sin första helg (vilket är riktigt bra), vilket tyder på att bra word-of-mouth och positivt mottagande från publiken. Snowden å andra sidan floppade rent ut sagt sin första helg. Det ska också sägas att Sully fick klart bättre betyg överlag (82% vs 61% på RottenTomatoes, som samlar ihop alla betyg). Men det är fascinerande att se skillnaden i Sverige, främst när det kommer till Sully. Filmerna har fått ungefär lika betyg (Sully snittar 3,0 och Snowden 3,2), men intresset för Sully på bion har varit minst sagt undermåligt. Från att ha öppnat på Uppsalas största salong gick den andra helgen till den elfte största, och ta det från en som jobbat där ett tag, det är anmärkningsvärt! Det bör tilläggas att Snowden inte gått mycket bättre.
 
 
Det är inte förvånande att det gick bättre i USA för Sully, den skildrar en händelse som exponerades till mycket högre grad där och inte påverkade omvärlden direkt. Snowden var en världsnyhet som inte kan ha undgått någon. Men mycket handlar om dess båda regissörer också. Eastwood är - av någon outgrundlig anledning - fortfarande mycket populär i USA. Egentligen är det väl inte så konstigt då han är en ärke-patriot som tydligt visar det i sina filmer. I American Sniper skildrade han en kallblodig mördare som en amerikansk hjälte (något förenklat) och nu i somras gick han ut med sitt fulla stöd åt Donald Trump. Men en amerikansk ikon som Clintan har likt en katt nio liv vad det verkar. Dock är det inte patriotismen i Sully som får mig att ta avstånd från den, han håller det trots allt på en hyfsat nedtonad nivå i min mening. Sullenberger verkar vara en genomgod människa och Tom Hanks skildrar det utmärkt, det vill jag inte ta ifrån honom. Även Aaron Eckhart gör det bra som andrepiloten, även om hans repliker ibland känns lite väl träffande.
 
 
Jag tycker däremot att - och detta inte på grund av mitt uppenbara ogillande av honom - Eastwood inte visar någon som helst skärpa i sin regi, och manuset de får arbeta med är alltför platt och beroende av one-liners som känns mer film än verklighet. Egentligen ska man väl inte klaga på en film som går emot en konventionell struktur, men det håller inte ihop eller passar med resten av helheten, vilket gör att det stör mig alldeles för mycket. Filmen hoppar mellan händelsförloppet efter landningen och själva händelsen, men det hela görs för ojämnt. Klippningen är inte på topp den heller. Det finns för många störningsmoment för att kunna göra den på det stora hela rätt lågmälda historien mer dramatisk. Men nu när filmen blivit en så stor publikfilm, fått tillräckligt bra recensioner och är gjord av amerikanska favoriter som Hanks och Eastwood finns risken att filmen kan hålla ända till Oscarsgalan. Bortsett från Hanks vore det högst ovärdigt. 
 
 
Snowden å sin sida är regisserad av Eastwoods motsats, ärke-kontroversielle Oliver Stone, liberal ut i fingerspetsarna. Han har byggt sin karriär på kritiska skildringar av "systemet", med mästerliga Vietnam-filmen Platoon i spetsen (men det var många år sedan han gjorde något minnesvärt). Av den anledningen har jag sedan nyheten om att han skulle göra filmen känt att han var den enda rätta regissören för jobbet. Eftersom filmen inte är någon fullträff kan jag ha haft fel, men Stone väljer åtminstone inte att ta parti för någon sida. Okej, nog är han för Snowden snarare än amerikanska regeringen, men han porträtterar honom inte som en felfri hjälte. Vi får se Snowden göra misstag och yttra sig tvivelaktigt, han är inte den mest sympatiske pojkvännen. Porträttet är tillräckligt nyanserat för att vi ska acceptera det, men i slutändan går han från att vara konservativ till att bli liberal (men filmen är ju dock baserad på en sann historia). Filmens problem handlar dock inte om politiskt ställningstagande, det handlar om fokus. 2014 kom Laura Poitras dokumentär CITIZENFOUR ut, det var hon som Edward Snowden vände sig till när han läckte dokumenten, och den filmen visar veckan som följer i hotellrummet i Hong Kong (samt omgärdande förklaringar och uppföljningar). Stone baserar delar av sin film på detta, men då den storyn redan finns har han valt att skildra åren som ledde upp till det hela. Eftersom dokumentären räcker gott och väl för att visa upp all fakta fallet innehåller är detta bra, men Stone vill fortfarande lämna ett avtryck i form av att chocka med vad regeringen gjorde.
 
 
Så handlar filmen om Snowden som person eller det han avslöjade? Både och är svaret, vilket gör filmen för spretig. Dock är båda komponenterna nödvändiga för en spelfilm, och Stone gör det helt enkelt inte tillräckligt bra för att lämna ett avtryck. För mig som redan har rätt bra koll på fallet efter att ha sett dokumentären två gånger och bevittnat det samtal Studentafton i Lund hade med honom i våras kändes hans personliga liv mer intressant. Men även om jag har mer förstående för hans val att göra det han gjorde känns det ändå inte tillräckligt underbyggt. Jag har dock inte svaret på hur det skulle gjorts bättre. Joseph Gordon-Levitt gör det bra i huvudrollen, och inte minst har han imiterat Snowdens röst på pricken. Övriga gör det bra och stabilt, men inget sticker ut direkt. Det märks att budgeten var relativt låg då den stundtals känns lite väl billig, men överlag rätt välgjord. Med två timmar och 15 minuter är den åtminstone en kvart för lång och känns ibland utdragen.
 
Kanske handlar den här texten mindre om hur två politiskt kontroversiella regissörer skildrat deras former av amerikanska hjältar, och mer om hur två åldrande regissörer har tappat stinget. När det väl kommer till kritan har trots allt mina åsikter kring filmerna slutat med att kritisera dess regi. Personligen anser jag båda filmerna vara 3/5 och inget som kommer leva kvar i minnet under en längre tid. 

Årsbästa och skräckfilm

 
Midnight Special (Jeff Nichols, 2016)
 
"A father and son go on the run, pursued by the government and a cult drawn to the child's special powers."
 
Varje år är det många filmer som inte kommer ut på bio i Sverige, och alltid är det någon som man verkligen saknar! Förra året var det Ex Machina, i år var det Midnight Special, den senaste från regissören bakom Take Shelter och Mud. Jeff Nichols bekräftar här att han är en av de mest intressanta regissörerna just nu, och hans kommande film Loving lär vi åtminstone få till Sverige, och kanske även till Oscarsgalan. Något Midnight Special i en rättvis värld också skulle. För det här är en av årets allra bästa filmer, hands down. Han lyckas skapa en atmosfär och unik värld som få filmskapare kan göra, det ligger någonting magiskt i det magnifika foto som frambringas och den ursnygga musiken som ackompanjerar handlingen. Den liknar inte mycket annat som görs nu, utan anammar 70-talets sci-fi-draman där just sci-fi-biten mer är en verktyg i storyn snarare än fokus i filmen (kanske främst hämtar den inspiration från Spielbergs Close Encounters of Third Kind, och lyckas även toppa den). Nichols slänger in oss direkt i handlingen (se kursiverade texten ovan) och fördummar inte publiken genom att inleda med en förklarande backstory, genom filmens gång får vi reda på mer om den mystiske pojken i centrum och hans familj. Genom detta bibehåller han spänningen på ett mycket mer effektivt vis, något som inte släpper förrän efter man hämtat sig efter eftertexterna. Det är inte en högoktanig spänning á la Mad Max: Fury Road, utan jakten balanseras av mer lågmälda och emotionella partier där vi lär känna karaktärer och sakta men säkert får nya pusselbitar till det mysterium vi får se. Även om det hela är spännande och mystiskt så är det i grund och botten en film om kärleken och bandet mellan en förälder och sitt barn, vilket gör beskrivningen av filmen lika mycket till ett känslosamt drama. Sin vana trogen briljerar Michael Shannon som pappan, och Joel Edgerton gör det även han bra som den lojala vännen som skyddar dem. Kirsten Dunst, Adam Driver och Sam Shepard med flera står även dem för riktigt bra insatser. Unge Jaeden Lieberher imponerar även han som den mystiske Alton, som hela filmen kretsar kring. Det är relativt sällan jag verkligen helt dras in i på det här viset, filmen är som en dröm man aldrig vill ska ta slut, den mystiska auran förför oss ända till det vackra slutet. Utförandet är fulländat på så många nivåer. 5/5 
 
 
Don't Breathe (Fede Alvarez, 2016)
 
"Hoping to walk away with a massive fortune, a trio of thieves break into the house of a blind man who isn't as helpless as he seems."
 
Med Evil Dead-remaken från häromåret som enda referens kändes det inte som att Fede Alvarez skulle stå för briljant regi och en lysande film nu med Don't Breathe. Faktum är att han faktiskt gör det dock. Även om jag inte skulle räkna filmen som ren skräckfilm snarare än en thriller, den är mer spännande än den är läskig. Rocky (Jane Levy) känner att hon måste få iväg sin lillasyster från deras mamma och nya kille, och rånar därför tomma hus med sin kille och barndomskompis (som inte direkt gillar varandra). Deras nästa måltavla kan ge stor utdelning, och allt de måste göra är att undvika den blinda militärveteranen som bor där (Stephen Lang). Lättare sagt än gjort och det går ganska snabbt snett. Vad som sedan följer är en av de mest intensiva och täta filmerna i år, där pulsen snabbt går upp för att sedan hållas hög till sista bildruta. Det är inte bara att gå ut genom ytterdörren hos denna paranoida gamla militär, och han kommer inte göra det lätt för dem. Styrkan ligger i hur överläget pendlar mellan de båda parterna, och när det ser ut att gå bra för den ena tar den andra över igen. Det gör att vi aldrig kan vara säkra på hur det ska sluta, och twisten vi bjuds på är både obehaglig och chockerande. Inte bara handlar det om en följsam regi utan även om foto som hänger med i och intensifierar spänningen, den simulerade långtagningen i början av inbrottet får oss direkt på helspänn genom att inte erbjuda ett betryggande klipp, samt tydligt avslöjar olika tänkbara verktyg som kan ha betydelse senare i filmen (á la "Chekov's gun"). Men något som sticker ut är ljudet, mixen och klippningen av detta är otroligt viktigt för den känsla filmen vill frammanna, där vi försätts i situationen genom att framhäva t.ex. andetag eller puls, något vi då oroar oss för att vår blinda värd kan höra med sina förhöjda sinnen. Filmen är inte fläckfri och det finns luckor, men på det stora hela en positiv överraskning och riktig rysare. 4/5
 
 
Finding Dory (Andrew Stanton & Angus MacLane, 2016)
 
"The friendly but forgetful blue tang fish begins a search for her long-lost parents, and everyone learns a few things about the real meaning of family along the way."
 
Hitta Nemo är för mig en av de bästa animerade filmerna som gjorts, det blev en favorit när den kom och skulle säkerligen hålla bra idag om jag såg om den. Det är inget som är lätt att följa upp, men Pixar försöker igen nu 13 år senare, återigen med Andrew Stanton vid spakarna. Och visst är det nostalgiskt att återvända till korallrevet, och filmen vi bjuds på når inte riktigt upp till sin föregångare, men är bra nog för att inte bli besviken. Upplägget är liknande och humorn och känslorna desamma, men det känns inte tjatigt eller repetetivt för den delen! Det är en underhållande och mysig resa vi bjuds på helt enkelt. Ellen DeGeneres är återigen briljant i sitt röstarbete som Dory, och detsamma får gälla Albert Brooks som Marvin. Bland nytillskotten övertygar främst Ty Burell som åmande vitval, men Ed O'Neill, Kaitlin Olson, Idris Elba och Dominic West är även de på topp! 3.5/5
 
 
Alena (Daniel di Grado, 2016)
 
"When Alena arrives at her new elite boarding school, Filippa and the other girls start to harass her. But Alena's best friend Josefin won't let her take anymore beating. If she won't strike back, Josefin will do it for her. Hard."
 
Alena är något så ovanligt men uppfriskande som en svensk genre-film. Den har beskrivits som kombinationer av bl.a. Mean Girls, Carrie och Ondskan. Att kalla den skräckfilm vore inte tillräckligt, i så fall passar rysare bättre, men det är lika mycket drama. Jag älskar ambitionen och vad de vill skapa med den här filmen, och till viss mån lyckas de. De har träffat en riktigt snygg ton när det gäller det gråtonade fotot och stämningsfulla musiken, stilen är filmens stora styrka. Tanken bakom storyn är också den god, det finns något mystiskt och intressant som bara kommer fram stundvis, men tyvärr inte tillräckligt. Alena som karaktär är och ska vara lite av ett mysterium, vi ska inte kunna greppa henne helt eller veta vem/vad hon är, vad har hänt henne som fört henne hit? Vi tänker förvisso så, men jag önskar att de hade vågat göra det lite svårare för oss. Jag vill itne avslöja något, men filmen innehåller en twist som de kunde sparat på längre för att förlänga och förhöja spänningen och mystiken. Filmen hade tjänat på att vara en kvart längre, med mer utrymme för tillbakablickar och karaktärsbyggande. Manuset har stora brister i sina dialoger, och det hjälper inte att skådespeleriet är under all kritik, även om man vänjer sig efter ett tag så är det allt för distraherande med så undermåliga prestationer. Svenska skådespelare har en så irriterande ovana att artikulera sig alldeles för väl, något som stammar från att de allt som oftast är upplärda inom teatern. Det är synd att de inte lyckas hela vägen, för det hade kunnat bli något riktigt bra av det då! 2.5/5
 
 
Lights Out (David F. Sandberg, 2016)
 
"When her little brother, Martin, experiences the same events that once tested her sanity, Rebecca works to unlock the truth behind the terror, which brings her face to face with an entity that has an attachment to their mother, Sophie."
 
Svenske David F. Sandbergs kortfilm Lights Out skrämde tillräckligt många för att Hollywood skulle ge honom förtroendet att göra långfilm av den. Och resultatet är helt klart rätt läbbigt! Upplägget är rätt klassiskt och sticker nödvändigtvis inte ut från mängden, men storyn är mer genomarbetad jämfört med många filmer i genren. Detta gör att vi till en högre grad bryr oss om karaktärerna och förstår vad som driver handlingen framåt, och tack vare detta blir slutet till och med rätt känslosamt, något som få skräckfilmer mäktar med! Teresa Palmer gör det bra i huvudrollen, och även Maria Bello övertygar som modern. 3/5
 

September, vad kan vi förvänta oss av dig?

Moderna tider
 
Sommaren är över, at last! Jag har redan beklagat mig över sommarens filmutbud, och jag vill ju inte bli för repetetiv, så nu blickar vi framåt mot en ny biomånad. Just nu sitter jag mest och sörjer att jag inte är i Venedig där filmfestivalen är igång, och där filmer som La La Land och Arrival redan visats till positiva reaktioner, men mer om dem vi dett senare tillfälle! Tyvärr ser den inte ut att inledas så värst bra. 2/9 får vi dels filmatiseringen av Helt hysteriskt, Absolutely Fabulous: The Movie, två tokiga äldre damer ute på vift, och det ser inte så kul ut. Än värre verkar dock det bibliska spektaklet Ben-Hur bli. En av de mest filmatiserade historierna trodde någon studiochef att vi ville ha en remake på (den mest kända, William Wylers från 1959, vann 11 Oscars, så hur stort behovet är vet jag inte). Den har sågats redigt i USA och ser helt enkelt bedrövlig ut. Däremot har skräckfilmen Don't Breathe fått riktigt fin kritik och kan säkerligen bjuda på en läskig stund på bion. Det känns jobbigt att sitta på tåget från Lund just nu, då vi även får Richard Linklaters spirituella uppföljare till sin klassiker Dazed and Confused, Everybody Wants Some!!, som verkar lika bra som de flesta av hans filmer. Men den får vi inte i Uppsala...Två dokumentärer dyker också upp, Bortom Lampedusa skildrar flyktingkatastrofen ur en pojke i Italiens ögon, och Speglingar visar upp ett dotter-mor-förhållande, med mycket runt omkring. 
 
Everybody Wants Some!!
 
För alla Nick Cave-fans visas hyllade konsertfilmen One More Time With Feeling den 8/9, i 3D och allt! 9/9 får vi än mer hyllade italienska kriminalthrillern Suburra (från skaparna av serien Gomorrah) och spanskt vänskapsdrama i Vänner för livet. Men även svenska kostymdramat Den allvarsamma leken från Pernilla August (som förvånande nog INTE valdes som Sveriges Oscarsbidrag tidigare idag, istället valdes En man som heter Ove), väl mottagna hajthrillern The Shallows med Blake Lively, och filmen om piloten (spelad av Tom Hanks) som landade ett flygplan på Hudson-floden häromåret, Sully. Den sistnämnda ser ut att kunna bli något, men jag är kluven över att Clint Eastwood regisserar, inte bara för hans förra skitfilm American Sniper, men också för att han öppet stöttar Trump. Men Hanks kan ju vara bra för det!
 
Den allvarsamma leken
 
Helgen därpå, 16/9 får vi mer musik i form av Ron Howards dokumentär om The Beatles, i Eight Days a Week: The Touring Years, vilket verkar så spännande. Även en gammal favorit för många återvänder, i Bridget Jones' Baby, vilket jag själv inte är helpepp på, Hugh Grant är ju inte ens med! Men spännande biopic får vi Snowden, där Joseph Gordon-Levitt spelar den ökända visselblåsaren, regisserad av notoriske kontroverssökaren Oliver Stone, så där finns det potential. Mindre lovande verkar Elvis & Nixon, som skildrar mötet mellan världens störste Elvis och den amerikanska presidenten. Trots mästerliga skådespelare i Michael Shannon och Kevin Spacey ser det mindre bra ut (kanske kommer i november dock). 20/9 får ni chansen att uppleva Martin Scorseses klassiker Taxi Driver, med en av Robert De Niros bästa rollprestationer, och Jodie Fosters genombrott. 
 
Snowden
 
23/9 får vi återigen en remake av en klassiker (som i sin tur var en remake av en klassiker), med The Magnificent Seven. Western med bl.a. Chris Pratt, Denzel Washington och Ethan Hawke som jag är rätt kluven inför, men peppen är ljummen. Mer intressant verk Whit Stiltmans Jane Austen-adaption Love & Friendship, med en tydligen lysande Kate Beckinsale i huvudrollen, ett kostymdrama med blinken i ögat. En av årets mest lovande animerade filmer kommer även nu, Kubo och de två strängarna, som kallats såväl mästerverk som sommarens bästa film i USA. Studion Laika brukar bjuda på äventyr som bryter mot Pixar! Förhoppningsvis får vi den på engelska också (vi vill ju höra Charlize Theron, Ralph Fiennes, Rooney Mara, Matthew McConaughey m.fl.)! Höstens kanske hetaste skräckfilm kommer även nu, i form av Blair Witch, uppföljaren till kultskräckisen från 2000. Under hela filmens produktion gick filmen under namnet "The Woods", men i somras avslöjades det att filmen i själva verket var en fortsättning på fenomenet som blev The Blair Witch Project. För alla Rolling Stones-fans visas deras konsert från Havanna från häromåret, The Rolling Stones - Havana Moon visar den första gratiskonserten som var öppen för alla i Kuba, och skedde samtidigt som Barack Obamas besök där, det första av en amerikansk president på 88 år.   
 
Kubo och de två strängarna
 
30/9 kommer något för alla. Den kanske mest hyllade filmen på Cannes i år var tyska Min pappa Toni Erdmann, en mastodont-dramakomedi från Maren Ade, om relationen mellan Ines och hennes pappa, på förhand favorit inför Oscarsgalan. Vill man hellre ha sydkoreanskt drama kommer väl ansedda regissören Sang-soo Hongs nya prisade Right Now, Wrong Then. Kanske får även tillbaka den Tim Burton vi alla en gång i tiden gillade och respekterade, i form av Miss Peregrins hem för besynnerliga barn, med Eva Green i titelrollen, som ser intressant ut. Katastrofdramat Deepwater Horizon var betydligt mer lovande när J.C. Chandor skulle regissera, men nu när Pete Berg stått vid spakarna är mina förhoppningar mindre höga. Mark Wahlberg spelar i filmen om oljekatastrofen 2010, där BPs oljerigg läckte ut enorma mängder i Mexikanska gulfen. Om en svensk skilsmässokoedi är mer i er smak kommer också Jag älskar dig - en skilsmässokomedi, men... Ett fantastiskt initiativ denna höst/vinter är att vi kommer få se några av Charlie Chaplins filmer på bio, och först ut är Moderna tider, hans - i mina ögon - främsta film, ett tidlöst mästerverk. Om ni ska ge någon svartvit stumfilm en chans så är det denna (men gärna fler, men börja här) - inte omöjligt att den visas 2/10. 
 
Min pappa Toni Erdmann