The Florida Project: färgsprakande och kärleksfull misär i skuggan av Disney World

 
När Disney började planera för en ny temapark i utkanten av Orlando, Florida under 60-talet, som komplement till deras Disneyland i Kalifornien, kallades projektet ursprungligen för "The Florida Project". När Disney World sedermera öppnades och lockade människor började lokala entrepenörer följa efter, vilket ledde till färgglada motell, matformade restauranger och annat som besökarna kunde spendera sina pengar på. Även om byggnaderna finns kvar är det ett förändrat samhälle filmen vars namn ni nu vet ursprunget till skildrar. Innan jag såg filmen hade jag inte reflekterat över namnet, och egentligen inte heller efter att jag sett den. Det var först när regissören Sean Baker i en intervju beskrev ursprunget som jag insåg det, vilket gav filmen en helt ny nivå.  
 
Ett av de där färgglada motellen som finns kvar på denna Disneys bakgård är The Magic Castle, där vi under ett sommarlov får lära känna 6-åriga Moonee (Broklynn Prince), som mer eller mindre tillfälligt bor där med sin mamma Halley (Bria Vinaite). De är några av de många "hidden homeless" som lever på liknande vis runtom USA, som flyttar från motell till motell på gränsen till överlevnad. Sean Baker är en sann humanist och en mästare på att lyfta fram de osynliga i samhället, att rikta ljuset på historier som sällan får plats i Hollywood. Just därför blir placeringen av storyn i skuggan av Disney World, på ett motell vars namn liknar dess centrum The Magic Kingdom, än mer symbolisk. Det är också grundkontrasten som föder den kontrastrikedom filmen bjuder på, det lekfulla, färgglada och lyckliga gentemot den karga och tuffa verkligheten. Häri ligger också nyckeln till den fantastiska avslutningsscenen som jag självklart inte ska avslöja.
 
 
Men att livet på Magic Castle egentligen är en misär finns inte på kartan för Moonee, som spenderar sin sommar ständigt lekandes och busandes precis som andra barn. Visst har hon och hennes vänner inte lika många leksaker som barn vi oftare får se i film, men för dem är det minst lika kul att lura turister på glasspengar för att "deras läkare säger att glass är bra för deras astma", eller att undersöka övergivna hus. När Moonee står i centrum sprudlar filmen av glädje och oskyldig härlighet, och Baker lyckas skildra filmen på ett imponerande vis ur hennes perspektiv, med hjälp av ett foto som håller hennes ögonhöjd och ett manus som inte pekar med hela handen mot den misär som sker i bakgrunden. Vi anar saker och får reda på annat, men inte mycket mer än det Moonee kan uppfatta, även om hon inte kan reflektera över dess innebörd.  Det finns dock stunder då vi upplever tillvaron ur de vuxnas perspektiv, vilket blir ett uppvaknande till verkligheten. Det är en lurig balansgång Baker ger sig in på, men dess utförande är så perfekt att de kontrasterande hoppen mellan tragedi och komedi aldrig känns för skarpa eller för distraherande.
 
 
Det märks tydligt att Baker och hans medförfattare till manuset Chris Bergoch (som var den som noterade dessa "gömda hemlösa" när han besökte sin mor i Orlando) spenderade mycket tid under manusprocessen med att lära känna området, de liv som levs på motellen, att verkligen fånga den känslan som finns i trakterna utanför Orlando. Det finns en genuin äkthet i filmen, det här är på riktigt och inte ytterligare en Disney-saga. Det syns också hur mycket Baker bryr sig om de historier han berättar, om de öden filmen representerar, för det är ett enormt kärleksfullt porträtt som inte moraliserar eller dömer ut vad karaktärerna gör för val, hur förkastliga de än kan tyckas vara. Han förstår sig på desperationen och lyckas i sin tur att få oss att förstå den. Han är en naturalistisk regissör som alltid vill skildra sina historier så verkligt som möjligt, vilket gör att han aldrig tidigare arbetat med kända skådespelare. För Willem Dafoe gjorde han ett undantag, något som gör filmen gott. Han bidrar med ett innerligt porträtt av motellets manager Bobby, som ofrivilligt fungerar som en pappa för de boende. Även han spenderade tid i området och pratade med motellmanagers för att få en känsla över deras jobb, och det märks att han smälter in i miljön. Det är ett lika varmt som starkt porträtt han står för, något han rättmätigt blev Oscarsnominerad för. 
 
 
Men hur magnifik han än är så är filmens stora stjärna Broklynn Prince, som står för ett genombrott utan dess like. Hon är så självklar i rollen som Moonee, så självsäkert rolig och underbart brådmogen, hon lyckas få oss att skratta och fängslas med små och stora medel. Ni kommer att förstå när ni ser den vad jag menar, och mycket syns även i trailern. Hon är ett stjärnskott som från första bildruta till sista äger duken, vilket är något som inte kan sägas om många. I mina ögon borde hon ha varit med i snacket om Oscarsnomineringarna, på samma vis som när Quvenzhané Wallis nominerades för Beasts of the Southern Wild. I rollen som hennes ansvarslösa men trots det kärleksfulla mamma Halley ser vi en imponerande Bria Vinaite, som Baker upptäckte på Instagram av alla ställen, där hennes humoristiska videor fångade hans intresse (dock så misstog hon honom för en stalker när han först skrev till henne). Hon lyckades minst sagt ta steget från Instagram-stories till vita duken med bravur. 
 
Sean Baker slog igenom 2015 med Tangerine, som blev känd som "filmen som spelades in med en iPhone". Från den mest digitala av inspelningsmöjligheter gick han till denna över till 35mm, tillsammans med fotografen Alexis Zabe. Resultatet är bländande vackert, med en underbar kornighet som ger ett ytterligare lager av äkthet till filmen. I fotot förstärks de kontraster som jag talade om i början, samtidigt som det hela är färgglatt och ljust under stora delar, bidrar den naturliga - nästan dokumentära - känslan till en karghet som reflekterar misären i bakgrunden. Jag hade gärna sett fotot uppmärksammas med en Oscarsnominering, men med tanke på hur mycket jag älskar den här filmen kan jag säga så om de flesta kategorier. Tyvärr fick "bara" Dafoe en nominering, men den kategori - utöver bästa film där den borde vara självklar - jag saknar dess namn mest är bästa regi. Baker har skapat något väldigt speciellt här som präglas av hans vision och typiska grepp, en historia som är lika härlig som den är jobbig, lika vacker som den är hemsk. Han skildrar något som sällan eller aldrig fått synas ur ett unikt och utmanande perspektiv, och lyckas regissera barn till extremt imponerande insatser (något som inte bör underskattas). Det är förmodligen den mest kärleksfulla insats av en regissör från 2017, och den som mest imponerat och lämnat avtryck hos mig efter Christopher NolanDunkirk
 
 
Jag misstänker att jag fått fram mina känslor kring The Florida Project med en kanske överdriven tydlighet nu. Det är sällan en film stannar med en så länge som den gjort för mig, jag såg den i slutet av november, jag har sett ett 50-tal filmer däremellan, men ändå är det filmen jag tänker på mer än andra. Det har hjälpt att lyssna på och läsa intervjuer med främst Baker, vars genuina och ödmjuka passion för filmskapande och den här historien är smittsam. Det har också bidragit till en vidare förståelse för kontexten som filmen är gjord i, samt detaljer som den med namnets ursprung, som kan höja en filmupplevelse i efterhand. Jag har inte skrivit särskilt mycket om själva handlingen i filmen, men förhoppningsvis ska inte det behövas för att locka er till biograferna. Handlingen är dessutom rätt lös och svår att definiera, till stor del är det bara en skildring av livet på motellet, utan nödvändigt mål. På det viset kan man säga att filmen är okonventionell, men de livsöden som skildras och de känslor som uppstår kan vem som helst drabbas av. För mig handlar film till stor del av att känna något, om jag lämnar salongen påverkad av vad jag sett kommer filmen att leva kvar med mig. Och The Florida Project påverkade mig riktigt starkt, och jag hoppas att ni ger den chansen att påverka er på bio! 5/5 i betyg, uppenbarligen, även om betyg känns överflödiga i sammanhanget. Det ska mycket till om någon film toppar denna i år!
 
 

SIFF17: The Rider (Chloé Zhao)

 
När vi tänker oss en cowboy i en film är nog Clint Eastwoods stenhårda och tysta karaktärer som gjorde honom till en stjärna den vanligast förekommande bilden, och settingen håller sig oftast till Amerikanska western under slutet av 1800-talet. Det utmärkande undantaget från den stereotypen är den vi fick se vi Brokeback Mountain, där Ang Lee skildrade förbjuden kärlek mellan två cowboys i dagens USA. I Chloé Zhaos utsökt finstämda The Rider får vi stifta bekantskap med en ny sida av den moderna cowboyen, som väver in delar av båda dessa skildringar. 
 
Brady Blackburn (Brady Jandreau) är en ung man som lever med sin pappa och syster efter deras mors död, och jobbar som hästtränare och rider rodeo. När filmen tar vid har han precis erfarit en allvarlig huvudskada efter en rodeoolycka. Hela Bradys identitet är knuten till hästar på ett eller annat vis, att träna och rida är den han är, och han är fast besluten om att en dag kunna rida som vanligt igen, trots läkarnas varningar om vad det kan innebära för hans skada. 
 
 
Filmen utspelar sig i en del av Amerika som sällan får visa upp sig, kring Pine Ridge Indian Reservation i South Dakota, med landskap som gjorda för en western-film. Filmen är så nära en dokumentär som fiktion kan bli, då Brady Jandreau (tillsammans med sin familj och vänner) på det stora hela spelar sig själv, och skildrar en svår period i hans egna liv. Chloé Zhao träffade Jandreau när hon spelade in sin debutfilm i samma område, och fångades av det liv rodeo-cowboys lever och den historia han hade att berätta. Att de spelar sig själva och skildrar en del av deras historia skapar en autencitet få filmer kan uppnå, och som tur är visar de upp oanade talanger inom skådespeleriets ädla konst, trots den bristande erfarenheten. Inte minst skapar det en trovärdighet för karaktärerna och vad de upplever, det känns som om vi verkligen får en inblick in i deras värld, en värld åtminstone jag inte hade särkilt bra koll på. Men för den delen känns det inte som en dokumentär, vilket skapar en fascinerande och unik framställning. 
 
Det hela har självklart att göra med sättet Chloé Zhao regisserar, hur hon för storyn vidare och fångar handlingen med kameran. En scen som symboliserar detta på ett magnifikt vis är när Brady för första gången efter olyckan ska försöka tämja en häst som aldrig haft någon på ryggen tidigare. Zhao ger scenen den tid den behöver, Jandreau går igenom varje steg som krävs med hästen och kameran håller hela tiden sitt avstånd för att ge hästen utrymme. Scenen har både en enorm spänning i och med hans skada, men också en emotionell tyngd med tanke på vad det betyder för honom. 
 
 
Scenen och hela filmen är nedtonad och avskalad, men saknar inte styrka för det. Det är en finstämd skildring av en man som ifrågasätter sin identitet, den maskulinitet som hans omgivning förväntar sig av honom och därmed också sin plats i världen. Vem är han om han inte kan göra det enda han älskar och kan? Det är en förkrossande vacker saga som jag hoppas att publiken ger chansen att upptäcka, för det är en pärla som lätt kan försvinna i mängden på havets botten.