Oscars 2018: "Bästa film"-erna rankade

Den 90:e upplagan av Oscarsgalan närmar sig nu med stormsteg efter en lång och snårig Awards Season (som jag skrivit om lite här, här och här). Nio filmer är nominerade till Bästa film, alla är bra, och några fantastiska. Den här veckan kan ni dessutom se ALLA filmerna på bio, även de som kom ut förra året, om än bara ett fåtal visningar. Här är min egna ödmjuka rangordning av filmerna (även om plats 5-7 kunde ha kastats om lite hursomhelst, de är jämna men otroligt olika): 
 
 
1. Dunkirk
Det är egentligen inget snack om saken att Christopher Nolans experimentella och på alla plan perfekta thriller tar förstaplatsen här, precis som den gjorde när jag rangordnande förra årets bästa filmer. Det är den största och bästa och mest fullständiga filmupplevelsen jag haft på bio - både när jag såg den i 70mm och kanske än mer i IMAX. Skrev längre om den i somras, som ni kan läsa här. För er som inte sett den går det att passa på någon gång till denna vecka, gör det (speciellt i 70mm ikväll i Stockholm/Malmö om ni kan)! Den har tyvärr inte så stor chans att vinna bästa film, tyvärr inte ens för bästa regi, men förhoppningsvis/förmodligen kan den ta hem ljudpriserna samt bästa klippning. 
 
(I en rättvis värld hade The Florida Project placerats här, men den blev inte nominerad ja, men se den för all del på bio ändå, för den är helt fantastisk)
 
 
2. Call Me By Your Name
Det blir inte vackrare än Luca Guadagninos lidelsefulla kärlekshistoria i 80-talets norra Italien. Under en sommar får vi följa Elio och Olivers relation som sakta men säkert blir allt mer intim, många gånger härlig men stundtals även smärtsam, såsom kärlek kan vara. Trion Timothée Chalamet, Armie Hammer och Michael Stuhlbarg är alla så magnifika i sina respektive roller, även om det bara var den förstnämnda som kammade hem en Oscarsnominering (galet nog). Guadagnino regisserar med delikat hand utefter James Ivorys snart Oscarsvinnande manus, och ackompanjeras av såväl klassisk musik, 80-talspop och ett par stämningsfulla originallåtar av Sufjan Stevens, vars Mystery of Love borde vara given som vinnare av bästa originallåt, men som lär se sig besegrad i slutändan. Bland det finare och starkaste ni just nu kan se på bio, eller hur ni än vill se den, så länge ni ser den! Kammade hem fjärdeplatsen på min årsbästalista, strax framför...
 
 
3. Get Out
...en av förra årets mest omtalade filmer, Jordan Peeles satiriska skräckthriller - Get Out. Det är en smärre sensation att denna genre-film som kom ut för ett år sedan i USA - samma helg som förra årets Oscarsgala - nu är nominerad i de fyra främsta kategorierna. Den träffade zeitgeist på ett magnifik vis, och drog med en relativt knaper budget storpublik. Jag skrev så här om den när jag såg den på bio i april förra året, men då var det blott en 4/5-film för mig. När jag såg om den i december höjdes betyget till en klar 5/5, då manusets dolda briljans blev klarare när jag förstod vad alla blinkningar och småkommentarer åsyftade. När året tog slut var det fortfarande mångas favoritfilm och visade sig stå pall när Oscarsnomineringarna kom, trots dess skräckelement. Är en dark horse för att vinna det ädlaste priset på galan, något som vore en otroligt frisk fläkt, även om det mest realistiska - och välförtjänta - vore en vinst för bästa originalmanus. Har ni ännu inte sett den så har ni nu återigen chansen på bio, även om tillfällena är få! Annars finns filmen att hyra för bara 9 kr på iTunes den här veckan.
 
 
4. Lady Bird
Årets allra härligaste film bland de nominerade är utan tvekan Greta Gerwigs personliga och kärleksfulla Lady Bird. Filmen handlar om 17-åriga Chistine (Saoirse Ronan) - som dock insisterar på att alla ska kalla henne för Lady Bird - och hennes sista år på high school i dötråkiga hemstaden Sacramento. På ytan kan den framstå som en väldigt klassisk coming-of-age-story om en ung tjej som ibland vill vara unik och ibland bara vill passa in, med killproblem och drama med sina tjejvänner, men med Gerwigs utsökta regi och varma manus lyckas den komma bortom det konventionella och kännas unik. En stor del av förtjänsten kan vi tacka Ronan för, som vid 23-års ålder nu är trefaldigt Oscarsnominerad och talangfull ut i fingerspetsarna. Hon är perfekt i rollen och bär den emotionella berg- och dalbana filmen är på ett utmärkt vis. Mer än något annat handlar filmen dock om relationen mellan Christine och hennes mamma, spelad till perfektion av Laurie Metcalf, som är allt annat än enkel. Filmen ger oss många fantastiska biroller dessutom, där främst Tracy Letts och Beanie Feldstein sticker ut, som varm far respektive hysteriskt rolig vän. Jag skulle säkert kunna skriva mycket om alla filmens fantastiska delar, men kort och gott räcker det att veta att det är en ljuvlig och underbar film som kommer att ge er ett härligt rus i hela kroppen, ni kommer skratta så att ni får ont i magen och kanske till och med fälla en tår. Det är en känslosam resa fylld till bredden av glädje, ta med alla nära och kära och se den på bio redan denna vecka, eller när den har riktigt premiär 8/3. Underbart att se Gerwig bli den blott 5:e kvinnan någonsin att nomineras för bästa regi på Oscarsgalan dessutom. 
 
 
5. Phantom Thread
Nu är det bara knappt ett dygn sedan jag lämnade biosalongen och Paul Thomas Andersons nya är en film som kräver lite tid att bearbeta. Men tid är en lyx vi inte har just nu. Storyn som kretsar kring modegeniet Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis) och hans nya musa Alma (Vicky Krieps) är till synes otroligt otidsenlig. Det manliga geniet och hans besatthet och kontrollbehov, den yngre kvinnans underkastelse till alla hans underligheter, hans oresonliga beteende när hon visar minsta lilla självständighet. Den är allt annat än modern, men den växer också ju längre filmen lider, och Alma blir mer och mer den som håller taktpinnen, och det går inte att inte fascineras över varje scen och interaktion som projiceras på duken, och vilja veta hur det ska fortlida. Den lyfter inte till samma nivåer som ovanstående filmer för mig, men den imponerar ständigt. Visuellt är den som ett konstverk, det utsökt korniga 35mm-fotot skapar en sådan känsla till filmen. Den skulle lika gärna ha kunnat vara gjord på 70-talet, det känns som en klassiker från förr och det bara osar kvalitet. Kostymerna är förväntat fantastiska i en film om en modedesigner, och miljöerna de vistas i likaså underbara. Men filmen kommer verkligen till liv i och med Jonny Greenwods magiska musik, som regisserar filmen lika mycket som PTA själv känns det som. Men skådespelet står självklart i centrum när trefaldiga vinnaren Daniel Day-Lewis är med - här i sin sista roll visar han återigen upp sin hängivenhet och talang. Men i lika hög grad imponerar den relativt okända Vicky Krieps, som ofta trumfar DDL i scenerna de delar, precis som Lesley Manville också gör i rollen som Reynolds syster. 
 
 
6. Darkest Hour
För vissa kanske en biopic om Winston Chruchill kan tyckas låta urtråkigt och mindre spännande, vilket också är precis vad många verkar tycka om Darkest Hour. Men jag - och rätt många med mig ändå - håller inte med. Visst är den inte lika nydanande eller originell som fulländade Steve Jobs eller Jackie, men Joe Wright har här lyckats skapa en otroligt levande och tekniskt underbar film om Churchills första tid som premiärminister under andra världskrigets tidiga skede. Bruno Delbonnels Oscarsnominerade foto är magnifikt inte bara rent stämningsmässigt, utan han förhåller sig hela tiden aktivt till objekten han fotar, vilket tillsammans med klippningen skapar ett bra tempo. Detta ackompanjeras av Dario Marianellis sedvanligt vackra score, som på något vis inte fick en Oscarsnominering. Det mesta har dock handlat om Gary Oldmans totala förvandling för att bli Churchill, och hans robusta och högljudda prestation som kommer att ge honom hans första Oscar, tillsammans med en Oscar för bästa smink. Det bör vara omöjligt att inte imponeras. Men för den delen ska vi inte förbise de många bra birollerna som vi hittar hos Kristin Scott Thomas, Lily James och Ben Mendelsohn, bl.a. Det är en ren njutning att se en film som innehåller så mycket kvalitet på alla nivåer, visuellt är den fulländad och miljöerna och kostymerna får oss att färdas direkt till Londons 40-tal. Dessutom en mycket bra kompanjon till Dunkirk.
 
 
7. Three Billboards outside Ebbing, Missouri
Den film som kanske pendlat mest upp- och ner kring huruvida den är omtyckt eller inte är Martin McDonaghs mörka dramakomedi. Som vanligt när en film börjar framstå som favorit är att folk på Twitter börjar hitta sätt att förstöra dess chanser, något som inte verkar ha funkat då den vunnit på såväl Bafta- som Golden Globe-galan för bästa film. Även om den är långt ifrån fläckfri så är det fortfarande en ruskigt rolig och berörande film om Mildred Hayes (Frances McDormand), som ifrågasätter varför polisen inte kommit längre i utredningen kring hennes mördade dotter. McDormand är en kraft att räkna med, och är tillsammans med Sam Rockwell och Woody Harrelson Oscarsnominerad, där hon och Rockwell lär vinna. När jag såg den första gången på Stockholms filmfestival var det svårt att inte ryckas med av de otroligt entusiastiska storpubliken, när jag såg om den noterade jag fler distraktionsmoment. Å andra sidan är det filmens moraliska ambiguitet som gör den så intressant, och dess förkroppsligande i McDormand och Rockwells karaktärer så fascinerande. På det stora hela en riktigt bra film med otroligt imponerande skådespel, och stundtals hamnar den någon placering högre här.
 
 
8. The Shape of Water
Den stora dominanten sett till antalet Oscarsnomineringar är Guillermo del Toros genreöverskridande kärlekshistoria mellan en stum städerska på ett hemligt labb 60-talets kalla krig-infekterade Baltimore, och en fiskman från Amazonas djungel som hålls fången där. Med 13 nomineringar kan vi räkna med ett antal vinster, inte minst för del Toros regi, och kanske även bästa film. När jag såg den var jag inte lika överväldigad som jag hade velat vara, även om jag var imponerad över hantverket, för rent tekniskt sett är den verkligen snygg. Dock så skulle jag gärna vilja se om den, för att upptäcka fler detaljer som del Toro kärleksfullt vävt in, för om det är något som får mig att uppskatta den mer är det att höra del Toro prata om filmen med en passion för film som få besitter. Som i alla filmer på listan är skådespelet på topp. 
 
 
9. The Post
Sist men inte minst har vi Steven Spielberg, Meryl Streep och Tom Hanks. Filmen som skulle fånga dagens samhällsklimat och fungera som känga mot Trump och sedermera vandra hem med Oscarsstatyetten lyckades inte riktigt leva upp till förväntningarna. Även om Spielberg om någon kan slänga ihop en bra film snabbt så märks det trots allt att filmen började spelas in i mars förra året, eller så tyckte jag bara det för att jag visste att det var så. Men även om det inte är min favorit bland de nominerade så är det fortfarande en bra film, uppenbarligen. Och ämnet är intressant som bara den, aktuellt (något som filmen gör alltför tydligt), och återigen, skådespelet är top notch. Det sistnämnda säger väl sig självt med en birollslista innehållandes Carrie Coon, Bob Odenkirk, Matthew Rhys, Michael Stuhlbarg, Sarah Paulson, Bradley Whitford, Tracy Letts m.fl. Men den lyckades verkligen inte toppa vinnaren från två år tillbaka; Spotlight. Manuset är tyvärr filmens svaga punkt, just där kunde de lagt ner lite mer tid.  

Black Panther: en filmhistorisk milstolpe

Nyngo'o, Boseman & Wright
 
Vi upplever just nu historia på biograferna i och med den banbrytande succén som Black Panther står för just nu. Den hade skrivit historia även utan enorma biljettintäkter. Låt oss ta det från början. 
 
Bortsett från Wesley Snipes två Blade-filmer från 90-talet har filmer med svarta superhjältar lyst med sin frånvaro på biodukarna. Tankegångarna i Hollywood har varit att svart film inte säljer till en bred publik, men ett flertal succéer under senare år har visat att det är en utdöd myt. Det var därför ett efterlängtat beslut när Marvel valde att introducera karaktären Black PantherCaptain America: Civil War för två år sedan, för att sedan påbörja arbetet med en stand-alonefilm med Chadwick Boseman i huvudrollen. När de sedan anlitade Ryan Coogler som regissör höjdes förväntningarna rejält. Inte bara var det självklart ett måste att ge en svart regissör ansvaret för denna film, på samma vis som det var avgörande för Wonder Womans framgång att Patty Jenkins satt i registolen. Det är sällan svarta regissörer har fått chansen att regissera en film av den här kalibern (F. Gary Grays The Fate and the Furious kommer närmast), vilket var första steget i rätt riktning. Men främst för att Coogler är en av filmvärldens mest lovande unga regissörer, efter urstarka Fruitvale Station och fantastiska Creed. Nu har han som 31-åring skapat sin tredje fullträff, alla i helt olika genrer och på olika nivåer. Nästa steg var dels att ge honom fullt förtroende, något som Marvel blivit bättre på, och sedan anställa en magnifik skådespelarensemble. Utöver Boseman ser vi Michael B. Jordan (som haft huvudrollen i Cooglers tidigare filmer), Lupita Nyong'o (Oscarsvinnare för 12 Years a Slave), Danai GuriraAngela Bassett, Daniel Kaluuya (just nu Oscarsnominerad för Get Out), Forest Whitaker, Martin Freeman, Andy Serkis, Sterling K. Brown m.fl.
 
Chadwick Boseman 
 
I USA finns det diverse företag som predicerar hur bra öppningshelg större filmer kommer ha på biograferna, en viktig måttstock för filmens stundande succé. Vad som räknas med är bland annat vilken typ av trafik trailers får när de kommer, hur många visningar de får, hur snacket går på sociala medier, och så småningom även hur mycket förhandsköp som görs. Efter många år och jämförelser brukar de ha bra koll. När de första rapporterna kom sa de drygt 100 miljoner dollar (jmfr: Iron Man=98 milj., Guardians of the Galaxy=94, Wonder Woman=103, Spider-Man=114). Vad som följt inför dess premiär är något jag inte upplevt under mina år av intresse för film, och en minst sagt fascinerande upplevelse. För varje ny rapport som kom höjdes estimaten allt mer, två veckor innan premiären låg den nya siffran på 125 miljoner dollar (jmfr: Thor Ragnarok=122, Iron Man 2=128, Deadpool=132). Fyra dagar innan premiären låg estimatet på 165 miljoner dollar för fyradagarshelgen som det var i USA i och med President's Day i måndags (jmfr: Batman v. Superman=166, Iron Man 3=174). När helgen väl var över kunde vi konstatera att filmen drog in 242 miljoner dollar under de fyra första dagarna, den nästa största öppningen någonsin efter The Force Awakens. De tre första dagarna drog in 201 miljoner dollar, vilket placerar den på en 5:e plats (i USA ska vi säga). De fyra första dagarna drog in mer än Justice League gjorde under hela sin speltid i USA, och måndagsintäkterna var tidernas största. Filmen fick dessutom otroligt höga betyg för att vara en superhjältefilm, hos Metacritic rankar den högre än 5 av de 9 filmer som är nominerade för bästa film på årets Oscarsgala. Bland de amerikanska biobesökarna fick den ett CinemaScore på A+, vilket är rätt bra som ni kan förstå (även The Avengers fick detta betyg). Även den andra helgen just nu ser ut att gå starkt med en av de främsta andrahelgerna någonsin också. Men filmen då?
 
Michael B. Jordan & Daniel Kaluuya
 
Filmen är en kombination av de superhjältefilmer från Marvel som vi lärt känna och James Bond kan man säga. Lika mycket superhjälteaction som spionthriller stundtals. Efter Civil War återvänder T'Challa (Chadwick Boseman) till sitt fiktionella hemland Wakanda, som ligger gömt från omvärlden i centrala Afrika. Vi får veta landets ursprung och hemligheter, och varför det måste hållas hemligt hur framstående de faktiskt är. T'Challa måste nu axla den tunga mantel som hans högt ärade far har lämnat efter sig, och bli kung över ett land där allt fler börjar känna att det är dags att visa sig för världen. Inte minst pressar hans gamla kärlek Nakia (Lupita Nyongo'o) honom att hjälpa sin omvärld, med den överlägsna teknik de besitter finns det många kriser som de skulle kunna lösa. En annan som vill se Wakanda ändra sin politik är Eric Killmonger (Michael B. Jordan), en amerikansk ung man med ursprung i Wakanda, som vill se sitt lands resurser användas till att hjälpa deras svarta bröder och systrar att stå upp mot de förtryckande makthavarna världen runt, de före detta kolonisatörerna och slavhandlarna. Vad som gör filmen så pass bra är till mångt och mycket för att den grundas i dessa problem och motsättningar som är hämtade från verkligheten, och inte från yttre rymden. Det som gör Jordans skurk Killmonger till en så effektiv skurk (utöver hans skådespel) är det faktum att vi kan förstå och köpa hans argument, även om vi kan ifrågsätta hans metoder. Detta tillsammans med att Marvel gett Ryan Coogler tillräckligt stor frihet att göra "sin" film är vad som skiljer den från de flesta superhjältefilmer idag (en positiv trend som vi såg redan förra året inom genren). Dessutom känns den rätt frånkopplad från det övriga Marvel-universumet sånär som på Martin Freemans karaktär, vilket gör att filmen fungerar bra på egna ben, även det uppfriskande. Story-mässigt håller den alltså gott och väl. 
 
Letitia Wright
 
Men det som främst lyfter filmen är dess karaktärer. Killmongers styrka har jag redan talat om, och det gör honom till en av de allra främsta Marvel-skurkarna hittills (vilket inte är jättesvårt, egentligen bara Loki som utmanar). T'Challa/Black Panther själv skiljer sig även han från många av de andra hjältarna, inte minst för att han inte är lika självgod och dryg som många kan vara, och som den här artikeln skriver om lider han inte av toxic masculinity. För filmens verkligt starka karaktärer finner vi i de kvinnor som omgärdar honom, och som gör det till Marvels klart mest feministiska film (som också utmanar Wonder Woman inom genren). Jag nämnde Nakia, lika mycket slug spion som godhjärtad diplomat, som när det krävs är en lika stark krigare som vilken annan. Den kanske bästa och viktigaste karaktären är dock Shuri, vars skådespelare Letitia Wright är filmens stora genombrott, och ett namn att minnas. Hon är yngre syster till T'Challa, och smartast i landet, ansvarig för dess teknikutveckling och forskningsenhet. Hon är Q för de som kan sin James Bond, fast mycket bättre. Hon är även filmens komiska relief på ett briljant vis, och även hon har inga problem att använda hårdhandskarna när det krävs. Sedan har vi Okoye (Danai Gurira), general över T'Challas helkvinnliga vaktstyrka och militär. Hon är per definition badass. Kvinnorna i landet är inte lägre stående än männen, de får ta samma plats och visar lika mycket styrka, en balans till och med Wonder Woman hade svårt att hitta i delar av sin film. Med tanke på hur inspirerad och upprymd jag blev av dessa skildringar kan jag bara föreställa mig vad de kommer att betyda för unga svarta flickor och pojkar, som inte kunnat känna igen sig på samma vis i de hjältar de ser på vita duken. Bara det lilla stora faktumet lyfter filmen än mer. 
 
Danai Gurira
 
Filmen är riktigt snygg dessutom, fotad av Rachel Morrison, som i år blev första kvinna att någonsin Oscarsnomineras för bästa foto för Mudbound. Specialeffekterna är väl det som ibland kan vara filmens lilla svaghet, men underbar scenografi och världsbyggande utjämnar det. Det kanske mest imponerade är dock de magiskt snygga kostymerna, som redan nu är en tidig favorit inför nästa års Oscarsgala. Till skillnad från många Marvel-filmer (bortsett från Ragnarök) har den ett riktigt bra score (Guardians of the Galaxy har ett soundtrack, innan ni reagerar), med toner som blandar hip hop med afrikansk musik, skriven av svenska Ludwig Göransson
 
Det här är en film för historieböckerna, det kan jag lova, det är en milstolpe som lämnar höga svallvågor av förändring efter sig. Jag förstår om ni är trötta på superhjältar och platta blockbusters, men ska ni se en storfilm i år så är det garanterat denna! Vill ni se mer av Ryan Cooglers filmer kan jag inte nog rekommendera Fruitvale Station igen, en av de starkaste filmupplevelserna jag haft på senare år. 
 
 

The Room: vad är grejen?

Idag (9/2) får filmen The Disaster Artist premiär i Sverige, baserad på boken med samma namn skriven av Greg Sestero och Tom Bissell. Boken beskriver Sesteros vänskap med den mystiske och potentiella vampyren Tommy Wiseau. Tillsammans spelade de in den nu kultförklarade skräpfilmen The Room, som finansierades, producerades, skrevs och regisserades av Wiseau, som även spelade huvudrollen. Den brukar anses vara tidernas bästa sämsta film, eller "The Citizen Kane of bad movies", och det av en god anledning. För er som inte kan historien om filmen tänkte jag nu lägga grunden för er.
 
 
Sestero var en aspirerande skådespelare San Francisco i slutet av 90-talet som en dag stötte på en underlig figur på en scenskola. Mannen hade långt svart hår, skarpa drag och var minst tjugo år äldre än han själv var, även om hans ålder ännu inte kunnat bekräftas. Det var självklart Tommy Wiseau, som lämnade ett avtryck hos Greg som imponerades av hur han verkligen vågade ge allt på scen, trots sin ringa talang. En vänskap formades genom Gregs fascination över Tommy, som inte avslöjade mycket om sig själv, men ändå hade väldigt mycket att säga, mytoman som han är. Än idag vet inte Greg riktigt hur gammal Tommy är, var han kommer ifrån och knappt hur han blivit så rik. Han har berättat alternativa historier som inte riktigt hänger ihop, men där vissa verkar mer troliga och ärliga. Men på ett eller annat vis har han tagit sig från Östeuropa via Frankrike och New Orleans till Kalifornien, alltid älskat film och drömt om att bli som sin idol James Dean. Exakt hur han blivit rik är oklart men han har ett företag och äger fastigheter, som gjort hans fickor djupa. Men mycket av fascinationen över Tommy Wiseau är just mystiken som omgärdar hans liv. 
 
Sestero lyckades få en agent och några mindre film-jobb, och fick flytta in i Tommys extra-lägenhet i Los Angeles, och nu följer några år där deras vänskap blir smått destruktiv, där Tommy blir allt mer avundsjuk på Gregs relativa framgång, och Greg allt mer frustrerad över Tommys underliga beteende. En vacker dag tröttnar Tommy på att ingen vill anställa honom, han får en snilleblixt och skriver manuset till The Room. Om ingen vill ha honom får han göra det själv, det skulle bli "a big Hollywood-movie" som skulle vinna Oscars. Greg inser att filmen aldrig kan bli bra, men går med på att vara "line producer", en högst diffus roll som han tänker inte betyder så mycket. Efter att Tommy också mutat honom med en bil går han dock med på att spela rollen som "Mark".  En mardrömslik inspelningsprocess börjar där skådespelare sparkas och hoppar av, där även fotografen byts ut ett flertal gånger och där alla börjar djupt ogilla Tommy. Det visade sig att han föga förvånande inte kunde regissera, inte kunde skriva manus eller skådespela, men heller inte kunde ta kritik eller råd från andra.
 
 
Jag misstänker att The Disaster Artist kommer att visa många av de otroliga händelser som ägde rum under inspelningen, om inte annat kan jag varmt rekommendera boken. Filmens budget ligger på hisnande 6 miljoner dollar, vilket självklart känns orimligt när man ser den. Mycket berodde på att inspelningen drog ut på tiden i och med att Tommy hade svårt att komma ihåg sina repliker och blev besatt av att spela om scener som krävde ombyggnationer av scenografi, samt att alla inblandade skulle vara på plats varje dag ifall han fick för sig att slänga in någon karaktär i nya scener. Sedan var han så pass okonventionell att han köpte all kamerautrustning (normalt sett hyrs utrustningen) och ville bli först i världen med att spela in både digitalt och analogt. Noterbart är dock att ljudupptagningen var så dålig - och Tommys artikulation så bristfällig - att många repliker var tvungna att spelas in i efterhand och synkas med bilden, något som gjorts med enorm slöhet, vilket leder till en känsla av att filmen är dubbad. Men inte minst så hyrde han en bio att visa filmen på länge, trots de få besökarna. Det bästa är dock att han satte upp en reklamtavla i LA som han hyrde i 5 år(!!!), för 5000 dollar i månaden. På den skrev han också upp sitt personliga nummer som han svarade i om man ringde. Som sagt, han är rik. 
 
 
Filmen då? Den är per definition urusel. Det är också en av de mest fantastiska filmupplevelser ni kan tänka er. Alla aspekter av filmen är sämre än ni kan tänka er, men det når den extrema nivån att det blir löjligt underhållande. Dessutom blir det bättre för varje gång, eller roligare kanske jag borde säga, för den är fortfarande lika dålig. Filmen handlar om Johnny, en framgångsrik bankman som bor med sin fästmö Lisa, som dock börjar bli allt mer intresserad av Mark, Johnnys bästa vän (och då menar jag verkligen bästa vän, det befästs om och om igen av det magiska manuset). Johnny är mer eller mindre Guds gåva till mänskligheten, inte minst om man frågar Lisas mamma, som påpekar att äktenskap trots allt inte handlar om kärlek, utan om att mannen ska ta hand om kvinnan, något Johnny kan göra gott och väl. Kvinnosynen är under all kritik, och Lisa kommer inte undan lättvindigt. Granne med det lyckliga paret är Denny, Johnnys föräldralösa skyddsling, som konstant springer in och ut ur lägenheten. Sedan dyker det upp ett antal karaktärer som kommer göra er otroligt förvirrade. Filmen är förmodligen mer personlig än Tommy skulle kunna erkänna, där inte minst hans avundsjuka mot Greg kommer fram tydligt. Vid ett par tillfällen kommer irritationen fram när låtsasbråk blir mer seriösa, och kameran fångar det. Det finns otaliga små detaljer som Greg skriver om i sin bok som är roliga att försöka hitta, som vid vilka tillfällen Tommy hade tagit lite många piller av olika slag och sluddrar mer än vanligt, när kameran tappar fokus och när Tommy i de flera fantastiskt obehagliga sexscenerna verkar ha sex med Lisas navel. Tommy var även noga med att det var viktigt att hans rumpa skulle synas, för att sälja fler biljetter.
 
 
I höstas hade jag turen att få se filmen på bio, med besök av Greg Sestero själv som svarade på lite frågor och signerade lite böcker. Sedan filmen kom har den som sagt blivit en kultfilm och visas då och då på biografer världen runt, och det var en upplevelse kan jag säga. Den roligaste traditionen (utöver att säga hej till Denny varje gång han dyker upp och dylika saker) är att kasta plastskedar mot duken (var beredda om ni ser The Disaster Artist att det kan hända). Bakgrunden är att under inspelningen ansågs rummet som filmen utspelar sig i vara för o-hemtrevligt, så någon fick uppdraget att gå och köpa ramar som de skulle sätta bilder i. Grejen är bara att Tommy aldrig brydde sig om att sätta i några bilder, utan det vi ser är inramade bilder på skedar, vilket har lett till att man varje gång de är i bild kastar plastskedar mot duken. 
 
Filmen går inte att få tag på legalt i Sverige, men jag uppmanar er trots det att se filmen, så får jag se mellan fingrarna den här gången. Bli inte skrämda av hur dålig den är, det är värt det i längden. Läs gärna boken och se om filmen flera gånger, för upplevelsen blir som sagt bara bättre med tiden. Det är självklart både absurt och underbart att Wiseaus film nu äntligen - på sätt och vis - blivit en Hollywood-film, som dessutom är nominerad till en Oscar för bästa manus baserat på förlaga, och som gav James Franco en Golden Globe för bästa manliga huvudroll i en komedi/musikal, vilket i sin tur ledde till att Tommy själv fick gå upp på scenen, och drömmen blev verklighet. Säga vad man säga vill om Franco nu, men ingen annan hade kunnat göra den här filmen, då Franco på många vis är den lyckade versionen av Wiseau, och spelade inte bara huvudrollen, utan han regisserade oc producerade filmen också. Dessutom ska han i rollen som regissör agerat som Wiseau. Angående det där med att jag beskrev Wiseau som "potentiell vampyr" är helt enkelt för att han själv säger att han kanske är det, och mycket tyder på att det kan vara sant.
 
 
Filmens 5 höjdpunkter (bland många):
 
"I did not hit her, it's not true! It's bullshit! I did not hit her! I did *not*. Oh hi, Mark."
 
"Ha ha ha. What a story, Mark"
 
"Hi, doggy".
 
"You're tearing me apart, Lisa!!"
 
"Anyway, how is your sex life?"