The Room: vad är grejen?

Idag (9/2) får filmen The Disaster Artist premiär i Sverige, baserad på boken med samma namn skriven av Greg Sestero och Tom Bissell. Boken beskriver Sesteros vänskap med den mystiske och potentiella vampyren Tommy Wiseau. Tillsammans spelade de in den nu kultförklarade skräpfilmen The Room, som finansierades, producerades, skrevs och regisserades av Wiseau, som även spelade huvudrollen. Den brukar anses vara tidernas bästa sämsta film, eller "The Citizen Kane of bad movies", och det av en god anledning. För er som inte kan historien om filmen tänkte jag nu lägga grunden för er.
 
 
Sestero var en aspirerande skådespelare San Francisco i slutet av 90-talet som en dag stötte på en underlig figur på en scenskola. Mannen hade långt svart hår, skarpa drag och var minst tjugo år äldre än han själv var, även om hans ålder ännu inte kunnat bekräftas. Det var självklart Tommy Wiseau, som lämnade ett avtryck hos Greg som imponerades av hur han verkligen vågade ge allt på scen, trots sin ringa talang. En vänskap formades genom Gregs fascination över Tommy, som inte avslöjade mycket om sig själv, men ändå hade väldigt mycket att säga, mytoman som han är. Än idag vet inte Greg riktigt hur gammal Tommy är, var han kommer ifrån och knappt hur han blivit så rik. Han har berättat alternativa historier som inte riktigt hänger ihop, men där vissa verkar mer troliga och ärliga. Men på ett eller annat vis har han tagit sig från Östeuropa via Frankrike och New Orleans till Kalifornien, alltid älskat film och drömt om att bli som sin idol James Dean. Exakt hur han blivit rik är oklart men han har ett företag och äger fastigheter, som gjort hans fickor djupa. Men mycket av fascinationen över Tommy Wiseau är just mystiken som omgärdar hans liv. 
 
Sestero lyckades få en agent och några mindre film-jobb, och fick flytta in i Tommys extra-lägenhet i Los Angeles, och nu följer några år där deras vänskap blir smått destruktiv, där Tommy blir allt mer avundsjuk på Gregs relativa framgång, och Greg allt mer frustrerad över Tommys underliga beteende. En vacker dag tröttnar Tommy på att ingen vill anställa honom, han får en snilleblixt och skriver manuset till The Room. Om ingen vill ha honom får han göra det själv, det skulle bli "a big Hollywood-movie" som skulle vinna Oscars. Greg inser att filmen aldrig kan bli bra, men går med på att vara "line producer", en högst diffus roll som han tänker inte betyder så mycket. Efter att Tommy också mutat honom med en bil går han dock med på att spela rollen som "Mark".  En mardrömslik inspelningsprocess börjar där skådespelare sparkas och hoppar av, där även fotografen byts ut ett flertal gånger och där alla börjar djupt ogilla Tommy. Det visade sig att han föga förvånande inte kunde regissera, inte kunde skriva manus eller skådespela, men heller inte kunde ta kritik eller råd från andra.
 
 
Jag misstänker att The Disaster Artist kommer att visa många av de otroliga händelser som ägde rum under inspelningen, om inte annat kan jag varmt rekommendera boken. Filmens budget ligger på hisnande 6 miljoner dollar, vilket självklart känns orimligt när man ser den. Mycket berodde på att inspelningen drog ut på tiden i och med att Tommy hade svårt att komma ihåg sina repliker och blev besatt av att spela om scener som krävde ombyggnationer av scenografi, samt att alla inblandade skulle vara på plats varje dag ifall han fick för sig att slänga in någon karaktär i nya scener. Sedan var han så pass okonventionell att han köpte all kamerautrustning (normalt sett hyrs utrustningen) och ville bli först i världen med att spela in både digitalt och analogt. Noterbart är dock att ljudupptagningen var så dålig - och Tommys artikulation så bristfällig - att många repliker var tvungna att spelas in i efterhand och synkas med bilden, något som gjorts med enorm slöhet, vilket leder till en känsla av att filmen är dubbad. Men inte minst så hyrde han en bio att visa filmen på länge, trots de få besökarna. Det bästa är dock att han satte upp en reklamtavla i LA som han hyrde i 5 år(!!!), för 5000 dollar i månaden. På den skrev han också upp sitt personliga nummer som han svarade i om man ringde. Som sagt, han är rik. 
 
 
Filmen då? Den är per definition urusel. Det är också en av de mest fantastiska filmupplevelser ni kan tänka er. Alla aspekter av filmen är sämre än ni kan tänka er, men det når den extrema nivån att det blir löjligt underhållande. Dessutom blir det bättre för varje gång, eller roligare kanske jag borde säga, för den är fortfarande lika dålig. Filmen handlar om Johnny, en framgångsrik bankman som bor med sin fästmö Lisa, som dock börjar bli allt mer intresserad av Mark, Johnnys bästa vän (och då menar jag verkligen bästa vän, det befästs om och om igen av det magiska manuset). Johnny är mer eller mindre Guds gåva till mänskligheten, inte minst om man frågar Lisas mamma, som påpekar att äktenskap trots allt inte handlar om kärlek, utan om att mannen ska ta hand om kvinnan, något Johnny kan göra gott och väl. Kvinnosynen är under all kritik, och Lisa kommer inte undan lättvindigt. Granne med det lyckliga paret är Denny, Johnnys föräldralösa skyddsling, som konstant springer in och ut ur lägenheten. Sedan dyker det upp ett antal karaktärer som kommer göra er otroligt förvirrade. Filmen är förmodligen mer personlig än Tommy skulle kunna erkänna, där inte minst hans avundsjuka mot Greg kommer fram tydligt. Vid ett par tillfällen kommer irritationen fram när låtsasbråk blir mer seriösa, och kameran fångar det. Det finns otaliga små detaljer som Greg skriver om i sin bok som är roliga att försöka hitta, som vid vilka tillfällen Tommy hade tagit lite många piller av olika slag och sluddrar mer än vanligt, när kameran tappar fokus och när Tommy i de flera fantastiskt obehagliga sexscenerna verkar ha sex med Lisas navel. Tommy var även noga med att det var viktigt att hans rumpa skulle synas, för att sälja fler biljetter.
 
 
I höstas hade jag turen att få se filmen på bio, med besök av Greg Sestero själv som svarade på lite frågor och signerade lite böcker. Sedan filmen kom har den som sagt blivit en kultfilm och visas då och då på biografer världen runt, och det var en upplevelse kan jag säga. Den roligaste traditionen (utöver att säga hej till Denny varje gång han dyker upp och dylika saker) är att kasta plastskedar mot duken (var beredda om ni ser The Disaster Artist att det kan hända). Bakgrunden är att under inspelningen ansågs rummet som filmen utspelar sig i vara för o-hemtrevligt, så någon fick uppdraget att gå och köpa ramar som de skulle sätta bilder i. Grejen är bara att Tommy aldrig brydde sig om att sätta i några bilder, utan det vi ser är inramade bilder på skedar, vilket har lett till att man varje gång de är i bild kastar plastskedar mot duken. 
 
Filmen går inte att få tag på legalt i Sverige, men jag uppmanar er trots det att se filmen, så får jag se mellan fingrarna den här gången. Bli inte skrämda av hur dålig den är, det är värt det i längden. Läs gärna boken och se om filmen flera gånger, för upplevelsen blir som sagt bara bättre med tiden. Det är självklart både absurt och underbart att Wiseaus film nu äntligen - på sätt och vis - blivit en Hollywood-film, som dessutom är nominerad till en Oscar för bästa manus baserat på förlaga, och som gav James Franco en Golden Globe för bästa manliga huvudroll i en komedi/musikal, vilket i sin tur ledde till att Tommy själv fick gå upp på scenen, och drömmen blev verklighet. Säga vad man säga vill om Franco nu, men ingen annan hade kunnat göra den här filmen, då Franco på många vis är den lyckade versionen av Wiseau, och spelade inte bara huvudrollen, utan han regisserade oc producerade filmen också. Dessutom ska han i rollen som regissör agerat som Wiseau. Angående det där med att jag beskrev Wiseau som "potentiell vampyr" är helt enkelt för att han själv säger att han kanske är det, och mycket tyder på att det kan vara sant.
 
 
Filmens 5 höjdpunkter (bland många):
 
"I did not hit her, it's not true! It's bullshit! I did not hit her! I did *not*. Oh hi, Mark."
 
"Ha ha ha. What a story, Mark"
 
"Hi, doggy".
 
"You're tearing me apart, Lisa!!"
 
"Anyway, how is your sex life?"

The Florida Project: färgsprakande och kärleksfull misär i skuggan av Disney World

 
När Disney började planera för en ny temapark i utkanten av Orlando, Florida under 60-talet, som komplement till deras Disneyland i Kalifornien, kallades projektet ursprungligen för "The Florida Project". När Disney World sedermera öppnades och lockade människor började lokala entrepenörer följa efter, vilket ledde till färgglada motell, matformade restauranger och annat som besökarna kunde spendera sina pengar på. Även om byggnaderna finns kvar är det ett förändrat samhälle filmen vars namn ni nu vet ursprunget till skildrar. Innan jag såg filmen hade jag inte reflekterat över namnet, och egentligen inte heller efter att jag sett den. Det var först när regissören Sean Baker i en intervju beskrev ursprunget som jag insåg det, vilket gav filmen en helt ny nivå.  
 
Ett av de där färgglada motellen som finns kvar på denna Disneys bakgård är The Magic Castle, där vi under ett sommarlov får lära känna 6-åriga Moonee (Broklynn Prince), som mer eller mindre tillfälligt bor där med sin mamma Halley (Bria Vinaite). De är några av de många "hidden homeless" som lever på liknande vis runtom USA, som flyttar från motell till motell på gränsen till överlevnad. Sean Baker är en sann humanist och en mästare på att lyfta fram de osynliga i samhället, att rikta ljuset på historier som sällan får plats i Hollywood. Just därför blir placeringen av storyn i skuggan av Disney World, på ett motell vars namn liknar dess centrum The Magic Kingdom, än mer symbolisk. Det är också grundkontrasten som föder den kontrastrikedom filmen bjuder på, det lekfulla, färgglada och lyckliga gentemot den karga och tuffa verkligheten. Häri ligger också nyckeln till den fantastiska avslutningsscenen som jag självklart inte ska avslöja.
 
 
Men att livet på Magic Castle egentligen är en misär finns inte på kartan för Moonee, som spenderar sin sommar ständigt lekandes och busandes precis som andra barn. Visst har hon och hennes vänner inte lika många leksaker som barn vi oftare får se i film, men för dem är det minst lika kul att lura turister på glasspengar för att "deras läkare säger att glass är bra för deras astma", eller att undersöka övergivna hus. När Moonee står i centrum sprudlar filmen av glädje och oskyldig härlighet, och Baker lyckas skildra filmen på ett imponerande vis ur hennes perspektiv, med hjälp av ett foto som håller hennes ögonhöjd och ett manus som inte pekar med hela handen mot den misär som sker i bakgrunden. Vi anar saker och får reda på annat, men inte mycket mer än det Moonee kan uppfatta, även om hon inte kan reflektera över dess innebörd.  Det finns dock stunder då vi upplever tillvaron ur de vuxnas perspektiv, vilket blir ett uppvaknande till verkligheten. Det är en lurig balansgång Baker ger sig in på, men dess utförande är så perfekt att de kontrasterande hoppen mellan tragedi och komedi aldrig känns för skarpa eller för distraherande.
 
 
Det märks tydligt att Baker och hans medförfattare till manuset Chris Bergoch (som var den som noterade dessa "gömda hemlösa" när han besökte sin mor i Orlando) spenderade mycket tid under manusprocessen med att lära känna området, de liv som levs på motellen, att verkligen fånga den känslan som finns i trakterna utanför Orlando. Det finns en genuin äkthet i filmen, det här är på riktigt och inte ytterligare en Disney-saga. Det syns också hur mycket Baker bryr sig om de historier han berättar, om de öden filmen representerar, för det är ett enormt kärleksfullt porträtt som inte moraliserar eller dömer ut vad karaktärerna gör för val, hur förkastliga de än kan tyckas vara. Han förstår sig på desperationen och lyckas i sin tur att få oss att förstå den. Han är en naturalistisk regissör som alltid vill skildra sina historier så verkligt som möjligt, vilket gör att han aldrig tidigare arbetat med kända skådespelare. För Willem Dafoe gjorde han ett undantag, något som gör filmen gott. Han bidrar med ett innerligt porträtt av motellets manager Bobby, som ofrivilligt fungerar som en pappa för de boende. Även han spenderade tid i området och pratade med motellmanagers för att få en känsla över deras jobb, och det märks att han smälter in i miljön. Det är ett lika varmt som starkt porträtt han står för, något han rättmätigt blev Oscarsnominerad för. 
 
 
Men hur magnifik han än är så är filmens stora stjärna Broklynn Prince, som står för ett genombrott utan dess like. Hon är så självklar i rollen som Moonee, så självsäkert rolig och underbart brådmogen, hon lyckas få oss att skratta och fängslas med små och stora medel. Ni kommer att förstå när ni ser den vad jag menar, och mycket syns även i trailern. Hon är ett stjärnskott som från första bildruta till sista äger duken, vilket är något som inte kan sägas om många. I mina ögon borde hon ha varit med i snacket om Oscarsnomineringarna, på samma vis som när Quvenzhané Wallis nominerades för Beasts of the Southern Wild. I rollen som hennes ansvarslösa men trots det kärleksfulla mamma Halley ser vi en imponerande Bria Vinaite, som Baker upptäckte på Instagram av alla ställen, där hennes humoristiska videor fångade hans intresse (dock så misstog hon honom för en stalker när han först skrev till henne). Hon lyckades minst sagt ta steget från Instagram-stories till vita duken med bravur. 
 
Sean Baker slog igenom 2015 med Tangerine, som blev känd som "filmen som spelades in med en iPhone". Från den mest digitala av inspelningsmöjligheter gick han till denna över till 35mm, tillsammans med fotografen Alexis Zabe. Resultatet är bländande vackert, med en underbar kornighet som ger ett ytterligare lager av äkthet till filmen. I fotot förstärks de kontraster som jag talade om i början, samtidigt som det hela är färgglatt och ljust under stora delar, bidrar den naturliga - nästan dokumentära - känslan till en karghet som reflekterar misären i bakgrunden. Jag hade gärna sett fotot uppmärksammas med en Oscarsnominering, men med tanke på hur mycket jag älskar den här filmen kan jag säga så om de flesta kategorier. Tyvärr fick "bara" Dafoe en nominering, men den kategori - utöver bästa film där den borde vara självklar - jag saknar dess namn mest är bästa regi. Baker har skapat något väldigt speciellt här som präglas av hans vision och typiska grepp, en historia som är lika härlig som den är jobbig, lika vacker som den är hemsk. Han skildrar något som sällan eller aldrig fått synas ur ett unikt och utmanande perspektiv, och lyckas regissera barn till extremt imponerande insatser (något som inte bör underskattas). Det är förmodligen den mest kärleksfulla insats av en regissör från 2017, och den som mest imponerat och lämnat avtryck hos mig efter Christopher NolanDunkirk
 
 
Jag misstänker att jag fått fram mina känslor kring The Florida Project med en kanske överdriven tydlighet nu. Det är sällan en film stannar med en så länge som den gjort för mig, jag såg den i slutet av november, jag har sett ett 50-tal filmer däremellan, men ändå är det filmen jag tänker på mer än andra. Det har hjälpt att lyssna på och läsa intervjuer med främst Baker, vars genuina och ödmjuka passion för filmskapande och den här historien är smittsam. Det har också bidragit till en vidare förståelse för kontexten som filmen är gjord i, samt detaljer som den med namnets ursprung, som kan höja en filmupplevelse i efterhand. Jag har inte skrivit särskilt mycket om själva handlingen i filmen, men förhoppningsvis ska inte det behövas för att locka er till biograferna. Handlingen är dessutom rätt lös och svår att definiera, till stor del är det bara en skildring av livet på motellet, utan nödvändigt mål. På det viset kan man säga att filmen är okonventionell, men de livsöden som skildras och de känslor som uppstår kan vem som helst drabbas av. För mig handlar film till stor del av att känna något, om jag lämnar salongen påverkad av vad jag sett kommer filmen att leva kvar med mig. Och The Florida Project påverkade mig riktigt starkt, och jag hoppas att ni ger den chansen att påverka er på bio! 5/5 i betyg, uppenbarligen, även om betyg känns överflödiga i sammanhanget. Det ska mycket till om någon film toppar denna i år!
 
 

Februari-bio: födelsedagar, Florida och filmfrossa

Månaden som bjuder på eder hängivne skribents 25:e födelsedag bjuder också på en filmbuffé som får det att vattna i munnen, med något för alla smaker! Vill ni se klassiker på bio kommer James Camerons väldigt hyllade 3D-restaurering av Terminator 2: Judgement Day (1+6+13/2). I år skulle även Ingmar Bergman fyllt hundra år, vilket firas med att sätta upp hans filmer åter på bio, först ut kommande veckan är Det sjunde inseglet, en fascinerande film som ska bli kul att se på stor duk. För er i Stockholm med omnejd kan jag rekommendera Stockholm feministiska filmfestival 22-25 februari, vars öppningsfilm är galet emotsedda Lady Bird, av Greta Gerwig, resterande program släpps fredag 2/2. Känner ni att ni vill fira mig eller visa er uppskattning följer här en önskelista på filmer jag tycker att ni borde ge en chans denna härliga månad:
 
 
1. The Florida Project - 9/2
     Regi: Sean Baker. Skådespelare: Broklynn Prince, Willem Dafoe, Bria Vinaite. 
Jag älskar den här filmen djupt och innerligt. Jag har inte kunnat sluta tänka på den sedan jag såg den på Stockholms filmfestival i november, och den växer på mig för varje dag som går. Den har något så innerligt magiskt som påverkade mig rejält och som jag inte kan/vill släppa. Sean Baker (Tangerine) lyfter här fram de bortglömda familjerna som lever på billiga motell i skuggan av Disneyworld i Orlando, Florida. I fokus står 6-åriga Moonee (Broklynn Prince), en brådmogen och busig tjej, lika grov i mun som hennes unga mamma Halley (Bria Vinaite), som har svårt att hålla jobb tillräckligt länge för att ta hand om Moonee. Under en sommar följer vi Moonee och hennes vänner som gör det bästa av situationen, som i deras bräckliga tillvaro lyckas finna glädje hos varandra och i deras bus. Roligast är att reta gallfeber på den tålmodiga och godhjärtade Bobby (Willem Dafoe), som är motellets föreståndare. Handlingen är lös och okonventionell, ibland bara är den, utan mål eller riktning. Filmen är stundtals underbart härlig, färgsprakande och positiv, men samtidigt kontrasteras det hela mot den mörka livssituation de befinner sig i. Baker och fotograf Alexis Zabe skildrar allt som uppstår med sådan enorm kärlek och värme, få filmer kommer att påverka er så mycket som denna, och det ska krävas mycket för att en film ska kunna toppa denna i år (utan att ge er för höga förväntningar). Jag vet att det inte kommer vara förstahandsvalet för många, men ge den en chans med öppna ögon, vill ni prova något nytt så prova denna. Om inte annat kommer ni få en ny idol i Broklynn Prince, som är en superstjärna i huvudrollen (enligt mig Oscarsvärdig). Dafoe fick åtminstone en Oscarsnominering och kan ta hem det, men tyvärr blev filmen förbisedd i resterande kategorier. Det är smärre skandalöst att inte filmens nominerades till bästa film, och för den delen bästa regi. Jag kan inte rekommendera den nog, som ni märker. 
 
 
2. The Disaster Artist - 9/2
     Regi: James Franco. Skådespelare: James Franco, Dave Franco, Seth Rogen, Zac Efron, Ari Graynor, Allison Brie, Jackie Weaver, Josh Hutcherson.
Jag är den första att medge det problematiska i att lyfta fram James Franco i ljuset av anklagelserna mot honom. Han har varit en skitstövel, uppenbarligen, vilket är förjäkligt. Men mina förväntningar inför denna film har varit alltför höga alltför länge för att kunna förkasta den i nuläget (jag skippar dock att skriva en text jag tänkt skriva i några månader, om hur Franco är den perfekta regissören/skådespelaren för filmen). Här får vi filmatiseringen av boken med samma namn, skriven av Greg Sestero, som återger sin upplevelse av inspelningen av "världens bästa sämsta film" The Room, från 2003, producerad, finansierad, skriven och regisserad av den mystiske Tommy Wiseau, som också spelar huvudrollen. Det är en fascinerande bok om en ännu mer fascinerande film, som jag älskar djupt, trots dess obeskrivliga uselhet. Ni måste helt enkelt se den för att förstå, och tro mig, det är det värt (jag hade turen att få se den på bio i höstas, med besök av Sestero, och det var en magisk upplevelse). Denna skildring har blivit vida hyllad som en av årets roligaste och varmaste komedier, och manuset blev också Oscarsnominerat. De allra flesta hade tippat att Franco också skulle nomineras, men så blev det inte (vilket kanske var tur för stämningens skull), och det är svårt att säga om det berodde på att anklagelserna kom två dagar innan rösterna skulle in (de uppkom efter att Franco vunnit en Golden Globe för rollen). Jag kan inte hjälpa att vara omåttligt taggad. Och återigen, se The Room. 
 
 
3. Phantom Thread - 23/2
     Regi: Paul Thomas Anderson. Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Vicky Krieps, Lesley Manville. 
Den stora överraskningen när Oscarsnomineringarna tillkännagavs var att Phantom Thread nominerades till bästa film, bästa regi och bästa kvinnliga biroll (Lesley Manville), utöver de mer väntade nomineringarna för Daniel Day-Lewis, kostymer och Jonny Greenwoods originalmusik. Även om jag inte sett den ännu så var det en trevlig överraskning (även om det kan ha varit The Florida Project som fick ge vika). Filmen utspelar sig i 1950-talets London med modevärlden som back-drop, och med den fiktiva modeskaparen Reynolds Woodcock i fokus, spelad av trefaldiga Oscarsvinnaren Day-Lewis som här säger sig göra sin sin sista film. Hans liv förändras när han blir kär i Alma (Vicky Krieps), och det hela ser helt enkelt utsökt ut. Paul Thomas Anderson (There Will Be Blood, Magnolia, Boogie Nights) sviker sällan. 
 
 
 
4. Black Panther - 14/2
     Regi: Ryan Coogler. Skådespelare: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyongo'o, Danai Gurira, Daniel Kaluuya, Letitia Wright, Angela Bassett, Forest Whitaker, Sterling K. Brown, Martin Freeman, Andy Serkis. 
Förra året fick vi banbrytande och frigörande superhjältefilm i form av Wonder Woman, i år får vi Black Panther, en viktig och efterlängtad milstolpe inom genren. Karaktären (spelad av Chadwick Boseman) introducerades i Captain America: Civil War och nu tar filmen oss till det fiktiva afrikanska landet Wakanda, för att se honom axla manteln som kung. Trailers har sett grymma ut och häromkvällen hade filmen sin världspremiär i LA med hyllningar som inte tagit slut som följd. Med Ryan Coogler som regissör (en av de mest intressanta nya namnen på senare år, med Fruitvale Staion och Creed på CVt) är det svårt att inte vara förväntansfull, och enligt de som sett den är Michael B. Jordan fantastisk som skurk och Letitia Wright ska stå för ett storslaget genombrott. Dessutom fotad av Rachel Morrison, nyligen första kvinna någonsin att nomineras för bästa foto för Mudbound. Efter Marvels fantastiska år 2017 känns förtroendet stort nu, och filmen ser ut att slå rekord på biograferna redan nu. 
 
 
5. En fantastisk kvinna - 9/2
     Regi: Sebastián Lelio. Skådespelare: Daniela Vega, Francisco Reyer, Luis Gnecco. 
En av förra årets mest hyllade och nu även Oscarsnominerade filmer är chilenska En fantastisk kvinna, av Sebastián Lelio (Gloria), som är The Squares kanske farligaste konkurrent om priset för bästa utländska film. Transkvinnan Marina jobbar som servitör men drömmer om att bli artist, men efter att hennes äldre pojkvän Orlando går bort måste hon kämpa för annat än hennes dröm. Hon måste kämpa för hennes rätt att vara sig själv, samt att bli accepterad av Orlandos familj. Många hade velat se Daniela Vega bli första transkvinna att nomineras till en Oscar, även om det är en milstolpe vi får vänta på är det här en film ni inte behöver vänta länge med att se. Verkar likt filmens titel antyder vara en fantastisk film! 
 
 
6. The Shape of Water - 14/2
     Regi: Guillermo Del Toro. Skådespelare: Sally Hawkins, Doug Jones, Michael Shannon, Michael Stuhlbarg, Richard Jenkins, Octavia Spencer. 
Årets stora Oscarsfavorit med sina 13(!) nomineringar är Guillermo Del Toros okonventionella romans, utspelad i 60-talets kalla krig-präglade USA, där en stum städerska jobbar på ett hemligt forskningslabb. En dag får de in en merman (fiskman?) från Amazonas djungel, och Elisa får uppdraget att städa där inne. Som stum blir hon ofta utstött, och bildar i och med det ett starkt band till forskningsobjektet, som ser henne som ingen annan gör. Det hela är otroligt välgjort och fint, och även om jag uppskattade den när jag såg den på festival i höstas är jag inte lika såld som många andra. Dock så ser jag fram emot en omtitt av den. Riktigt fint skådespel från Sally Hawkins och alla de framstående birollerna, där Michael Stuhlbarg och Richard Jenkins sticker ut mest för mig. Del Toro även klar favorit att vinna bästa reig, tillsammans med Alexander Desplats finstämda musik. 
 
 
7. Darkest Hour - 2/2
     Regi: Joe Wright. Skådespelare: Gary Oldman, Kristin Scott Thomas, Lily James, Ben Mendehlson.
Joe Wright gjorde 2007 det odiskutabla mästervärket Atonement, men har inte riktigt lyckats leva upp till den nivån sedan dess. Nu vågar jag inte tro att Darkest Hour kommer att nå riktigt så högt, men den lovar minst sagt gott. Med foto från Bruno Delbonnel och musik från Dario Marianelli väcks historia till liv, tillsammans med den Oscarsnominerade scenografin/kostymer ser det lika autentiskt ut som om vi vore där. Men främst är det Gary Oldman i rollen som Winston Churchill som hyllats mest, och som kommer att vinna Oscarn för bästa manliga huvudroll. Nominerades totalt till 6 Oscars, bl.a. för bästa film. 
 
 
8. The Death of Stalin - 9/2
     Regi: Armando Iannucci. Skådespelare: Jason Isaacs, Andrea Riseborough, Steve Bushemi, Jeffrey Tambor, Paddy Considine, Olga Kurylenko, Rupert Friend, Michael Palin. 
Från skaparen bakom brittiska (och sedermera amerikanska) tv-serien Veep kommer nu en fiktiv satir över Stalins sista dagar och det kaos hans död skapade inom regimen. Det ser fruktansvärt roligt ut och innehåller en imponerande rollista, detta tillsammans med dess många hyllningar borde räcka för att locka till ett biobesök. Ett gott tecken är att den för bara några dagar sedan blev bannlyst i Ryssland. 
 
 
9. Mute - Netflix 23/2
    Regi: Duncan Jones. Skådespelare: Alexander Skarsgård, Justin Theroux, Paul Rudd.
Efter snedsteget Warcraft får vi hoppas att Duncan Jones hittat tillbaka till gammal god Moon-form med sin nya sci-fi-rulle Mute, som kommer direkt till Netflix. Filmen handlar om en stum bartender som i jakten på sin försvunna partner måste stå upp mot stadens gangsters. Den visuella stilen ger Blade Runner-vibbar och kan Jones hitta tillbaka kan det bli riktigt bra. Dessutom med vår stolthet Alexander Skarsgård i en av huvudrollerna!
 
 
10. Coco - 2/2
     Regi: Lee Unkrich & Adrian Molina. Röster: Anthony Gonzalez, Gael García Bernal, Benjamin Bratt.
Årets stora Pixar-film tillika självklara Oscars-vinnare stavas Coco, som ni kanske såg en glimt av på julafton. Handlar om en ung mexikansk pojke som drömmer om att bli som sin musikaliska idol...kruxet är bara att hans familj inte tillåter några former av musik i hushållet. Filmen är superhyllad av mer eller mindre alla och ska framkalla såväl skratt som tårar och bidra med underbar musik. 
 
 
11. Hjärtat - 14/2
      Regi: Fanni Metelius. Skådespelare: Fanni Metelius, Ahmed Berhan.
En debutfilm från någon med bara ett fåtal credits på resumén är alltid lite av ett osäkert kort, men av första reaktionerna att döma verkar Fannie Metelius ha prickat rätt med Hjärtat (även om vissa ur den äldre generationen känt sig rätt gamla av den). "Första riktiga kärleken. Men mellan lakanen finns en osynlig konflikt, en onämnbar skam. Ett subtilt maktspel där reglerna ändras i takt med musiken på festerna i Göteborg, Stockholm och på Ibiza. Bortom allas blickar och förskönande filter döljer sig en rå verklighet om vems hjärta som får bestämma över den andras liv.". Det låter trots allt rätt intressant, och ska bli kul att se!
 
 
12. Euphoria - 2/2
       Regi: Lisa Langseth. Skådespelare: Alicia Vikander, Eva Green, Charlotte Rampling, Charles Dance.
Förväntningarna var höga på det nya samarbetet mellan Lisa Langseth och Alicia Vikander (som tillsammans gjort Till det som är vackert och Hotell), men mottagandet har varit delat sedan premiären vid Toronto filmfestival. I filmen får vi se två systrar spelade av Vikander och Eva Green, som reser genom Europa efter att ha varit utan kontakt i flera år. Vi håller tummarna för att den håller, värd en chans är den helt klart!
 
 
13. Insyriated - 16/2
       RegI: Philippe van Leeuw. Skådespelare: Hiam Abbas, Diamand Abboud, Juliette Navis, Mohsen Abbas.
Denna nervkittlande och kritikerrosade film utspelar sig i en lägenhet i Damascus, Syrien, under rådande krig. En kvinna gör allt hon kan för att hålla sin familj säker från alla hemskheter som omringar dem. Vann publikpriset vid både Berlins och Köpenhamns filmfestivaler under förra året, och hamnade även topp tre vid Stockholms filmfestival. Den verkar råstark och välgjord, och värd att söka upp av många anledningar, inte minst för det faktum att många förmodligen inte sett den här typen av film från det här perspektivet.
 
 
14. La familia - 16/2
       Regi: Gustavo Rondón Córdova. Skådespelare: Giovanni García, Reggie Reyes. 
En annan film från Stockholm filmfestivals huvudtävlan är La familia, från Venezuela, även det ett land jag misstänker att många inte sett så många filmer från (mig inkluderad). I denna får vi följa en far och hans 12-åriga son som flyr från deras hemstad efter att sonen knivskadat en annan pojke, och de räds hämnd. 
 
 
15. Winchester: House of Ghosts - 2/2
       Regi: Michael & Peter Spierig. Skådespelare: Helen Mirren, Jason Clarke, Sarah Snook. 
För att undvika att avrunda med det underliga talet 14 filmer klämmer vi in en skräckis här också, en genre jag sällan lyfter fram eller ser fram emot särskilt mycket. Men med namn som Helen Mirren och Jason Clarke inblandade så finns det hopp för denna gotiska skräckhistoria, om ett hemsökt hus. Trailern såg dessutom rätt intressant ut, men man vet aldrig med skräck, kan alltid bli en flopp. (Okej, det verkar ha varit en rejäl flopp, borde kanske valt den mer cineastiska vägen och tipsat om Michael Hanekes nya film Happy End, som kommer 9/2).