Best of Netflix: Rysare & thrillers

Inför kommande onsdags (19/4) premiär av den i USA enormt uppmärksammade och uppskattade skräck-thriller - som till viss mån även kan ses som en politisk satir - Get Out, tipsar jag här om det bästa Netflix har att erbjuda som uppladdning. Då det inte handlar om ren och skär skräck håller jag mig främst till filmer som snarare lutar över åt thriller-hållet (sånär som på ett par). Och här levererar Netflix på hög nivå, med några av senare års allra bästa.
 
 
It Follows (David Robert Mitchell, 2015)
När filmen gick upp på svenska biografer för ett par år sedan lade jag inte mycket fokus på att söka upp den, jag förpassade den till högen av dåliga skräckfilmer som är standard idag (trots att den hade visats på Cannes). Men när den började hamna på årsbästalistor framåt slutet av året insåg jag att jag kanske missat något. Och som jag hade missat något. It Follows var inte bara 2015 års bästa skräckfilm, det var en av årets allra bästa överlag. Anledningen är att den inte följer konventionerna kring genren, det är en stämningsfull och stiliserad thriller som bygger upp skräcken sakta men säkert. Det är en atmosfär som byggs upp av urläckert foto och magisk elektronisk musik. Regin från David Robert Mitchell är fläckfri och han lämnar oss med kalla kårar långt efter eftertexten rullat klart. Maika Monroe är briljant i huvudrollen som Jay, som efter en het natt med sin kille får den fasanfulla informationen att han bar på en förbannelse som förs vidare via sex, där sjukdomen är en människa som följer efter en tills den dödar en. Hur larvigt det än låter fungerar det sanslöst bra, och den långsamma men skräckinjagande personen är mer än effektiv för att skrämma oss, inte minst då den kan byta skepnad. Och premissen får medhåll från Quentin Tarantino, som har sagt så här: “the best premise I've seen in a horror film in a long, long, long time”. Bland de snyggare filmer som kommit senaste åren, från en regissör som vi bör hålla ögonen öppna för (hans nästa film, Under the Silver Lake, kommer ut i år, och lovar mer än gott). 
 
 
The Guest (Adam Wingard, 2014)
Vi fortsätter med stiliserade thrillers och Maika Monroe i en av huvudrollerna. Och även till en film som jag länge trodde var en i mängden. Ända tills jag tipsade en vän om den (utan att ha sett den), och fick svaret att den var "kass", "väldigt amerikansk", samt att jag måste se den för att skriva om den. Sagt och gjort (några månader senare), och jag kan konstatera att de som tur var hade fel på båda punkterna. Amerikansk är den förvisso, men det jag tror min vän syftade på är snarare en högst medveten stilisering av det typiskt "amerikanska". Regissör Adam Wingard spelar på det bekanta för att lura in oss i en falsk trygghet. Återigen har vi en otroligt snyggt gjord thriller som bygger upp stämningen genom tätnande mystik kring vår huvudkaraktär David (Dan Stevens). David har precis kommit tillbaka från militären och väljer att söka upp sin fallne kamrats familj som bor i en amerikansk småstad. Efter lite tveksamhet välkomnas han in i den sörjande familjen, även om tonårsdottern Anna (Monroe) har sina tvivel. Men vem är han? Med säker han vägleder Wingard oss genom en story som påminner om en modern Western, med inslag av 80-talsskräck och Vietnam-filmers psykologiska teman. Resultatet är slående effektivt, med spänning och en avslutande actionsekvens som visar upp otrolig scenografi och regi. Dan Stevens är iskallt fantastisk i huvudrollen, ni kanske inte känner igen honom från Skönheten och odjuret (han var trots allt rätt sminkad), men förhoppningsvis kommer ni att se tv-serien Legion snart (eller kanske Downton Abbey sedan tidigare), och då kommer ni än mer förstå hur bra han är. Jag är dock inte förvånad över att den inte faller alla i smaken, det är en film med distinkt och säregen ton. Dock så är det precis vad jag gillar, men vem ni lyssnar på är helt upp till er!
 
 
The Babadook (Jennifer Kent, 2014)
För att hitta den bästa "rena" skräckfilmen på listan från de senaste åren måste vi vända oss till Australien, och The Babadook. Filmen, som är regisserad av Jennifer Kent, tog världen med storm under 2014, men gick bara upp på ett mycket fåtal svenska dukar. Men vill ni bli rejält skrämda så har ni hittat rätt. Efter att ha förlorat sin man lever nu Amelia (Essie Davis) ensam med sonen Samuel (Noah Wiseman), att gå vidare har inte varit lätt, men de hankar sig fram i sitt karga och gråa hus. En kväll har Samuel hittat en bok som Amelia ska läsa, "The Babadook", en bok som framkallar något som inte går att stoppa. Kent stressar inte fram storyn, utan bygger upp spänningen som en psykologisk thriller, där först den redan problemfyllda sonen inser vad som händer, för att sedan lura in modern. Ganska snart sitter vi som på nålar och vågar knappt titta när "The Babadook" kommer fram, ett redan klassiskt film-monster. Varning för mardrömmar, men värd att söka upp om ni vill skrämmas rejält. Såväl välregisserad som välspelad av de för oss okända australiska aktörerna. Återhållsamheten i miljöer och uppbyggnad skapar något unikt och minst sagt kalla kårar-framkallande. 
 
 
The Invitation (Karyn Kusama, 2015)
Stel och obehaglig stämning bjuder Karyn Kusama på i denna mindre rysare, som utspelar sig i ett hus under en mystisk kväll. Will (Logan Marshall-Green, inte Tom Hardy) har tillsammans med sin flickvän Kira (Emayatzy Corinealdi) blivit bjuden på en middag hos sin ex-fru Eden (Tammy Blanchard) och hennes nya kille David (Michiel Huisman). Vänskapskretsen har inte sett Eden på två år, men kvällen blir inte riktigt vad de väntat sig. Eden och David har nyligen kommit tillbaka från ett retreat i Sydamerika, och försöker förklara sin nya livsfilosofi. Sekt-vibbarna ger rysningar, men filmen vaggar inte alltid åt det hållet vi väntar oss. Många års historia mellan Will och Eden ubblar sakta men säkert upp, och misstänksamhet mot Davids vänner som också är inbjudna. Även detta är en thriller som tar sin tid med att bygga upp spänningen, men som inte låter oss tappa fokus. Det är mystik och intriger, och en krypande känsla av att något inte står rätt till. Men vad, och hos vem? 
 
 
The Cabin in the Woods (Drew Goddard, 2012)
Även om jag valt att inte undersöka saken närmre så har jag sett Get Out benämnas som satir, och därför inte så läskig som t.ex. Babadook. Och visst kan jag uppskatta Scary Movie-filmerna as much as the next guy (inte minst av nostalgiska skäl), men där snackar vi mer parodi, och nivån är trots allt rätt låg. Cabin in the Woods däremot, den driver genren till sin yttersta meta-spets. I filmen får vi följa två sidor av berättelsen, å ena sidan har vi det klassiskt amerikanska kompisgänget som åker till den klassiskt avlägsna stugan i skogen. Alla element som vi vant oss vid finns med, alla karaktärer som brukar dyka upp. Men å andra sidan har vi de som kontrollerar allt detta, som högst medvetet valt ut detta gäng till något vi inte riktigt vet vad. De sitter med knapparna och kontrollen att styra händelseförloppet kring stugan i skogen. Mer än så kan jag inte säga, men det är både spännande och roligt, i en varierad mix av Evil DeadBattle Royal och Scary Movie. Men nivån på humorn är högre, och tanken bakom det hela är smartare. Det är rätt briljant, och inte vad ni kommer att vänta er! Men annat är kanske inte att vänta oss av Drew Goddard (manus till The Martian och tv-serier som Lost och Daredevil) och med-manusförfattare Joss Whedon (The Avengers). 
 
 
Under the Shadow (Under skuggan, Babak Anvari, 2016)
Med en del liknelser hos The Babadook hittar vi denna brittiska rysare, som dock utspelar sig i 80-talets krigsdrabbade Iran, och är på persiska. Under Irans krig med Irak under större delen av 80-talet levde befolkningen ständigt beredda på att bomber kunde falla, och när vi kliver in i handlingen börjar kriget närma sig huvudstaden Teheran. Shideh (Narges Rashidi) får inte återgå till sina läkarstudier då det kommit fram att hon deltagit i protester mot regeringen för många år sedan, och kan inget annat göra än att stanna hemma med dottern Dorsa (Avin Manshadi). Samtidigt som hennes man blir inkallad flyttar en underlig pojke in hos grannfamiljen, och Dorsa börjar tro att hon är hemsökt av Djinner, en mytologisk demon som färdas med vinden. Samtidigt som Shideh måste hantera stressen som det närmande kriget skapar så börjar allt mer konstiga saker hända, men Djinner existerar ju bara i sagor. Väl uppbyggd stämning och spänning, och intressant backdrop som vi sällan får se annars. 
 

Best of Netflix: Ännu mer ni borde se

 
Och där var EM över för denna gång, och vi kan alla återgå till Netflix igen! Och då tycker jag återigen att ni borde prova på filmer ni kanske inte hade valt i första taget annars! I brist på tema tänker jag att jag bara blandar och ger lite!
 
Drive (Nicolas Winding Refn, 2011)
 
"A mysterious Hollywood stuntman and mechanic moonlights as a getaway driver and finds himself trouble when he helps out his neighbor."
 
Varför inte bara börja med en av de allra bästa av alla de filmer jag väljer mellan? För tillsamamns med filmer som Gudfadern och The Dark Knight (och några jag delar med mig av i senare inlägg) är Drive det bästa streaming-tjänsten har att erbjuda i Sverige. Nu gör jag kanske filmen en otjänst genom att höja den till skyarna så här, men kan inte hymla om det heller! Jag kan tänka mig att många trots allt har sett den, och att många i sin tur inte alls håller med mig. För det är ingen film för alla, det är jag medveten om. Men i mina ögon är det bland det snyggaste som gjorts, en dramathriller som arbetar i det tysta, i linje med vår tystlåtne huduvkaraktär, spelad till perfektion av Ryan Gosling. Det är ett konstverk på många vis, det är troligt snyggt foto och Cliff Martinez musik, med ett soundtrack som är out of this world (Nightcall i inledningen eller montaget med A Real Hero är sublime). Nicolas Winding Refn är en regissör med en distinkt stil och synsätt, och det är hans film hela vägen. Tillsammans med tidigare nämnda foto och musik skapas en stämning och ton som förmedlar alla de känslor som Goslings karaktär försöker dölja. Det är en spänning som byggs under hela filmens gång. Kort och gott, jag älskar den här filmen, och den hamnar allt som oftast minst topp 15 på min all-time-high-lista. Även Carey Mulligan, Albert Brooks, Bryan Cranston, Oscar Isaac och Ron Perlman gör sina roller utmärkt! 
 
Frances Ha (Noah Baumbach, 2012)
 
"A story that follows a New York woman (who doesn't really have an apartment), apprentices for a dance company (though she's not really a dancer), and throws herself headlong into her dreams, even as their possibility dwindles."
 
En svartvit saga om en färgsprakande drömmare skulle man poetiskt kunna beskriva denna film om Frances (Greta Gerwig). En historia för milleniebarnet som gränslöst famlar runt någonstans mellan ungdomen och vuxenlivet. Även om det går att romantisera Frances bäst man vill så är hon rätt hopplöst förvirrad också, hon vet inte riktigt vad hon vill eller vart hon är påväg, hon lever i sin egen illusion. Och det är inget fel med det, hon är en free spirit med en frigörande påverkan på oss. Filmen har ingen direkt handling utöver att den följer hennes steg, fram och tillbaka i livet, hennes kamp om att få dansa och hennes kärleksintressen som aldrig fastnar. Den har en otrolig charm och härlig aura som lyfter upp oss eller drar ner oss, men alltid fungerar. Dessutom är det svartvita foto utsökt. Gerwig strålar i huvudrollen (som hon nominerades till en Golden Globe för), i denna genre som idag är hennes egen (även om den är svår att förklara, men det har befästs med hennes senaste filmer Mistress America och Maggie's Plan). Som så många andra av hennes filmer är den regisserad av Noah Baumbach, som är framstående inom indievärlden, och som är bland de mer intressanta regissörerna med bl.a. The Squid and the Whale och While We're Young på resumén. Även starka roller av bl.a. Mickey Sumner, Adam Driver och Michael Zegen
 
 
Full Metal Jacket (Stanley Kubrick, 1987)
 
"A pragmatic U.S. Marine observes the dehumanizing effects the Vietnam War has on his fellow recruits from their brutal boot camp training to the bloody street fighting in Hue."
 
Vad mer behövs sägas, Stanley Kubrick och Vietnamkriget, vad kan gå snett? Kubrick är en personlig favorit och en av tidernas främsta, och Vietnamkriget är utan tvekan det krig som det gjorts bäst filmer om, och det här är inget undantag. Den visar inte bara på den grymhet kriget innebar, utan även vägen dit, med ett boot camp med den värsta av de värsta officerarna, Gunnery Sergeant Hartman, spelad till perfektion och till ikonisk status av R. Lee Ermey, som även nominerades till en Golden Globe (men konstigt nog inte en Oscar) för sin insats som den sadistiske ledaren. I sann Kubrick-anda gör han inte filmen lätt för oss, den känns hela vägen in och är brutal och stenhård, men också mästerlig. Det är en spännande ny vinkel han väljer genom att dela upp filmen i två segment, där den första då följer upplärningen och skapandet av hänsynslösa soldater, och den andra delen på en dessa soldater som blir krigskorrespondent och följer med undet ett uppdrag. Som sig bör i en Kubrick-film är det hela otroligt snyggt gjort, och spänningen och smärtan känns. 
 
Middle of Nowhere (Ava DuVernay, 2012)
 
"When her husband is sentenced to eight years in prison, Ruby drops out of medical school in order to focus on her husband's well-being while he's incarcerated - leading her on a journey of self-discovery in the process."
 
Innan Ava DuVernay stod för den magnifika och Oscarsnominerade Selma häromåret gjorde hon och David Oyelowo detta intima och lågmälda drama, där dock Emayatzy Corinealdi tar sig an huvudrollen, och detta på ett utmärkt vis. Hon bär filmen med sin känslomässiga kamp som berör och griper tag i oss. DuVernay bygger historien på ett fint vis. Det är en stil som jag ofta faller för i den här typen av filmer, med ett snyggt foto som bas. DuVernay bevisade att hon är en av dagens bästa regissörer med Selma, men redan här kunde vi skönja hennes talang, och det ska bli otroligt spännande att se hennes kommande projekt, tv-serien Queen Sugar och sci-fi-äventyret A Wrinkle in Time
 
Philomena (Stephen Frears, 2013)
 
"A world-weary political journalist picks up the story of a woman's search for her son, who was taken away from her decades ago after she became pregnant and was forced to live in a convent."
 
Dags att ta fram näsdukarna, för nu blir det sorgligt! Den sanna historien om Philomena testar dina tårkanaler och känslotillstådn gång efter annan, men Steve Coogans alltid pricksäkra humor och Judi Denchs briljans får oss att skratta i allt detta, så det är inte bara tungt! Coogan spelar journalisten som nystar upp hennes historia, med sina egna problem i bagaget ger han sig ut på en resa som kommer förändra även honom, även om rollen är ovanligt seriös för honom, men han gör det perfekt. Men det är Denchs show, hon ger ett så varmt och charmerande porträtt av denna kvinna som levt i förundran över hennes son hela livet, som nu närmar sig svaret. Tillsammans skapar de ett omaka par på många vis, men de bildar ett fint band under deras resa och utvecklas på varsitt håll vidare i livets snåriga väg. Stephen Frears är en välrenommerad regissör som här gör sin finaste film hittills, och jag träffas starkt av dess styrka. Coogan och Jeff Popes manus balanserar det hela på ett vackert vis och blev även Oscarsnominerade, tillsammans med filmen, Dench och Alexandre Desplats känslosamma musik. 
 
Prince Avalanche (David Gordon Green, 2013)
 
"Two highway road workers spend the summer of 1988 away from their city lives. The isolated landscape becomes a place of misadventure as the men find themselves at odds with each other and the women they left behind."
 
David Gordon Green blandar och ger, innan 2013 var han mest känd för sina - enligt vissa - barnsliga komedier (Pineapple Express, Your Highness, filmer jag dock älskar), men det året vände han blad. Dels gjorde han karga dramat Joe (som också finns på Netflix), men först kom han med detta steg på vägen. Prince Avalanche är trots allt en komedi, men den är betydligt mer nedtonad än hans tidigare, och lutar mer åt det dramatiska hållet. Efter en stor skogsbrand ska Lance (Emile Hirsch) hjälpa sin svåger Alvin (Paul Rudd) att måla tillbaka ränderna i mitten av vägarna. Som beskrivningen ovan säger är det ett öde landskap och bara de och naturen, och mycket kommer fram, och det både skrattas och bråkas. Och det är en härlig film vi bjuds på, precis så udda som jag vill ha dem, och inte bara får vi skratta, det är även rörande i sina finaste stunder. Rudd och Hirsch gör sina roller otroligt bra och har ett skarpt samspel som är trovärdigt och äkta. En mysig, trevlig och rolig film. 

Best of Netflix - Tema: Topp 50 i Sverige 2014

Jag skriver ju varje månad och tipsar om de filmer som kommer ut på bio, i hopp om att någon kanske ska finna en film de vill gå på. Men nu är ju inte verkligheten så vacker att bion är folks primära val när de ska se en film. Och det är det inte alltid för mig heller, utan det blir vanligtvis något som finns på Netflix. Därför tänkte jag nu börja tipsa om de bästa filmerna mina fördomar får mig att tro att ni inte väljer i första hand när ni försöker välja film. Ha tålamod med mina fördomar och motbevisa mig gärna, de filmer jag kommer presentera har jag valt av en eller annan anledning, men råder er alltså att överväga dem nästa gång ni inte kan bestämma er! 
 
Veckans tema är filmer som figurerade på min lista över 2014 års bästa filmer i Sverige! Tänker att ni säkert ser t.ex. 22 Jump Street, Captain America: The Winter Soldier och Guardians of the Galaxy ändå, så de får inte vara med och leka nu. Sedan måste jag tipsa om den ursnygga och galet lovande första trailern till Ang Lees nya krigsdrama Billy Lynn's Long Halftime Walk, en film som ser ut att kunna bli bland årets allra bästa (eller, nästa års i Sverige). 
 
Fruitvale Station (regi: Ryan Coogler, 2013)
 
 
Det här är i min mening en av de bästa och starkaste filmerna som kommit under 2010-talet. Ryan Cooglers debutfilm slog ner som en bomb på Sundance 2013, och skulle i en rättvis värld varit en stor del av Oscarsgalan därefter. Med en av senaste årens starkaste skådespelarinsatser tar sig Michael B. Jordan an rollen som Oscar Grant III, vars dagar vi får följa fram till nyårsafton, då han efter lite tumult faller offer för polisens fortfarande utbredda rasism. Filmen är baserad på verkliga händelser, och angriper den rasism och de fördomar som finns mot svarta och f.d. fångar i USA. Grant försöker bara försörja sin familj, och leva ett vanligt liv efter att ha avtjänat ett kortare fängelsestraff. Filmen har en socialrealistisk ton och är enkelt men snyggt filmad. Den är som förstått otroligt gripande, och när jag placerade den på sjätte plats (skulle nog fått en högre placering, även om topp 10 det året var galet bra) på min lista benämnde jag den som "ett slag i solar plexus". Det är alltså inte en alldeles lätt film att se, men det är en vacker och viktigt film som ni inte kommer ångra er att ni valde! Som sagt magnifikt skådespel, inte bara från Jordan, utan även från Melonie Diaz och Octavia Spencer. Firma Coogler/Jordan följde förra året upp med den starka boxningsfilmen Creed, och det ska bli otroligt spännande att se hur Coogler nu tar sig an superhjältar i form av Black Panther (där även Jordan ska vara med!). 
 
 
Only Lovers Left Alive (regi: Jim Jarmusch, 2013)
 
 
Kan vara den absolut coolaste filmen som gjorts, någonsin, alla kategorier. Den definierar begreppet "cool". Hur kommer det sig då? Först och främst, Tom Hiddleston och Tilda Swinton spelar vampyrer. Det borde räcka, men det finns fler anledningar, som alla de miljöer och kostymer som omgärdar dem, det foto som fångar det, och det urläckra soundtrack som ackompanjerar deras saga. Det här är en kärleksfilm äver allt annat, om Adam och Eve, som levt hundratals år tillsammans. De har sett mänskligheten sakta förfalla till det låga tillstånd de finner samhället i nu. Det blir en djupsinning och smart samhällskritik med historiskt perspektiv. Adam är melankolisk och livstrött, en mystisk musiker i Detroit som börjar tappa gnistan. Eve är det som får honom att fortsätta, men när hennes syster Ava (Mia Wasikowska) kommer på besök utmanas det tillbakadragna och lugna liv de anpassat sig till. Alla de fantastiska delar den består av skapar en helhet fylld av en aura som genomsyrar känslan vi får, det är en så otroligt skarp och snygg film, vacker och smart. Swinton och Hiddleston är perfekta i huvudrollerna, och Wasikowska, Anton Yelchin och John Hurt står alla för starka biroller. Jim Jarmusch står för fläckfri regi och manus, och jag ser mycket fram emot hans nya film Paterson, med Adam Driver, som har premiär i Cannes ikväll. Listans elva!
 
The Raid 2: Retaliation (regi: Gareth Evans, 2014)
 
 
Nu finns den inte på Netflix längre, men för att se denna krävs en titt på första filmen, The Raid. Men jag vill ändå lyfta fram tvåan. I första filmen får vi följa Rama (Iko Uwais) och hans insatsstyrka som ska rensa ut ett hyreshus fullt av kriminella, och hela filmen är ett långt slagsmål mer eller mindre, där han tar sig uppåt våning för våning. Det är bland det bästa som gjorts i actionväg, och de snyggast koreograferade slagsmålen som visats på vita duken. I uppföljaren måste Rama gå undercover för att störta ett brottssyndikat, och slagsmålsfilmen utvecklas till en episk gangstersaga som närmast kan jämföras med The Departed (en jämförelse som inte ens är överdriven). Det är blodigt och rejält våldsamt, och vissa kan säkert anklaga den för att fetischera våldet, men det spelar en så viktig del och görs så otroligt snyggt att jag inte har något emot det, och att det pågår i 150 minuter gör mig ingenting. Uwais (som tack vare denna fick en - alltför liten - roll i The Force Awakens) är före detta kampsportare och står själv för koreografin, och gör det med bravur, då slagsmålen närmast känns konstnärliga, även om den känslige bör undvika filmen. Indonesisk action när det är som allra bäst, även om det är walesaren Gareth Evans som står för regin (även om han främst varit verksam i Indonesien). Det ska bli spännande att se vad sista filmen i den förmodade trilogin kan erbjuda (även ryktats flitigt om en amerikansk remake, såklart). Knep tiondeplatsen på min lista. 
 
The Selfish Giant (regi: Clio Barnard, 2013)
 
 
Vinnare av Bronshästen på Stockholms filmfestival och var en av detta års allra starkaste filmer, som fick tolfteplatsen på min lista. Clio Barnard gör här sin första spelfilm, och fortsätter bygga den diskbänksrealism som varit Storbritanniens mest utmärkande genre ända sedan 60-talet. Vi möts av en tidlös industristad någonstans i England, och vilket år det utspelar sig märks knappt av. Bästa vännerna Arbor (Conner Chapman) och Swifty (Shaun Thomas) har båda tufft hemma, och är inte särskilt förtjusta i skolan, och blir även avstängda. De börjar istället samla skrot runtom i stan som de sedan säljer till den fule skrothandlaren Kitten (en modern Fagin), som mer än gärna utnyttjar pojkarnas arbetskraft. Men för att faktiskt tjäna något ger de sig in i den betydligt farligare branschen att stjäla koppar. Filmen är så pass realistisk och äkta att den får en dokumentär känsla, det handlar inte om några förskönande filter eller upplyftande musik. Den är inte lätt att se, de tuffa förhållandena och den smärtsamma realism vi möter får det att slå knut i magen, och som jag skrev i min lista får upplösningen "även de stelaste hjärtan att hämta andan". Chapman och Thomas är enastående i huvudrollerna, och detsamma får gälla den äldre casten, tillsammans med Barnards manus och regi. 
 
Blue Ruin (regi: Jeremy Saulnier, 2013)  
 
 
Nu hamnar vi högre upp (lägre ner?) på listan med plats 44, och en av årets allra minsta filmer sett till budget. Skildrar en mystisk man som bor i sin bil som en dag får reda på att hans föräldrars mördare ska släppas ur fängelset. Vi får sedan följa en tystlåten och snygg film om hur hans hämndresa steg för steg blir större och mer invecklad än han trott. Intimt filmad och innehållande vältajmade dramatiska vändningar, som dock aldrig överdramatiseras, enkelheten ger den en ärlighet och äkthet få dyrare filmer kan uppnå. Macon Blair briljant som vår tystlåtne huvudperson. Filmen blev ett riktigt genombrott för Jeremy Saulnier, som i år gjort en av årets mest intressanta filmer, Green Room, som hyllats i USA. 
 
The One I Love (regi: Charlie MacDowell, 2014) 
 
 
På platsen strax ovanför hittade vi Charlie McDowells underliga sci-fi-romans The One I Love. Ethan (Mark Duplass) och Sophies (Elisabeth Moss) äktenskap har börjat stagnera, vilket får dem att hyra ett hus rekommenderat av deras terapeut, för att komma bort från vardagen för att försöka hitta tillbaka. Huset, och inte minst dess gästhus, är dock inte som alla andra hus, vilket bjuder på en oväntad men intressant twist. Filmen ställer många frågor om äktenskap och vilka förväntningar man har på sina respektive i förhållanden. Då den snarare ställer kärleken mot väggen är det svårt att kalla det för en kärleksfilm. Fascinerande inblick som förhöjs av riktigt bra skådespeleri från Moss och Duplass. Det var även en lovande regidebut från McDowell, som härnäst kommer med den sanslöst lovande The Discovery nästa år, som utlovar ytterligare en fascinerande sci-fi-romans, med bl.a. Rooney Mara, Jason Segel och Robert Redford
 
Enemy (regi: Denis Villeneuve, 2013)
 
 
Även om jag nog skulle säga att det här är Denis Villeneuves sämsta film av de jag sett (vilka är alla utom hans två första vid millenieskiftet) är den långt ifrån dålig, då han har en längstanivå högre än mångas högstanivå. Och om föregående film innehöll mystik och viss förvirring är det inget mot detta psykologiska drama, klart den mest svårtillgängliga filmen på listan, det ska jag inte ljuga om. Jake Gyllenhaal spelar båda huvudrollerna, dels som Adam, men även som hans dubbelgångare Anthony. Adam lever ett relativt enkelt liv, han är lärare och är tillsammans med sin flickvän, tills en dag då han ser sin dubbelgångare i en film, och väljer att söka upp honom. Han blir fascinerad av det hela och nästan besatt av Anthonys liv, vilket ger en dramatisk utvekling, och ett slut jag inte ska gå in på mer. En minst sagt fascinerande och intressant studie där Gyllenhaal sin vana trogen gör det bra, och troligtvis skulle jag uppskatta den ännu mer om jag skulle se om den! 
 
Förhoppningsvis har ni hittat något att lägga till i er lista och välja en kväll när det känns rätt, så återkommer jag med ett nytt tema snart!