Programsläpp för Stockholms filmfestival 2017

The Rider
 
Då närmar sig Stockholms filmfestival igen, och istället för att jobba med festivalen ca dygnet runt tänkte jag i år bara gå som en helt vanlig och avslappnad besökare. Detta gjorde såklart programsläppet mer spännande i år (eftersom jag inte redan visste alla filmer), och sett på det stora hela ser det rätt bra ut. Ni kan se hela programmet här
 
Competition
Den stora skillnaden från förra året är att huvudtävlan i år inte innehåller några stora amerikanska filmer (som Manchester by the Sea och Nocturnal Animals förra året), samt att regissörerna är jämt fördelade mellan kvinnor och män, en efterlängtad utveckling för festivalen. De två filmerna som kanske sticker ut mest är festivalfavoriterna God's Own Country och The Rider, som båda hyllats under hela året. Den förstnämnda regisseras av Francis Lee och har kallats för en skotsk Brokeback Mountain, där fåraherden Johnnys liv vänds upp-och-ner när den rumänske Gheorge kommer till orten för att arbeta. I Chloé Zhaos vackra The Rider får vi följa en ung cowboy som efter en olycka söker efter mening och identitet i dagens Amerika. Italienske regissören Jonas Carpignano slog igenom med sin starka och aktuella Mediterranea häromåret, och följer upp den med A Ciambra, en uppväxtskildring om en ung romsk pojke som balanserar på lagens gränser i sin vilja att bli vuxen. Fler uppväxtskildringar (som jag är så svag för) får vi i franska Ava, där en tonårstjej får reda på att hon kommer bli blind ger sig ut på ett utmanande äventyr, och i amerikanska Beach Rats får vi följa en tonårsgrabbs utforskande av sin sexualitet på olika plan. I Son of Sofia följer vi unga Sofias tuffa resa från Ryssland till Grekland när hennes mamma flyttar, som hon försöker klara av genom att skapa en egen sagovärld. Insyriated visar livet i krigsdrabbade Damaskus och i I Am Not a Witch skickas en ung flicka till häxläger i Zambia efter att ha dömts för häxeri. På förhand ser det ut som ett spännande startfält, där dessa bara är några av höjdpunkterna. 
 
Call Me By Your Name
 
Open Zone
Det är här vi börjar hitta de större Oscarstippade filmerna, som man knappt orkar vänta på längre. Först och främst, Call My By Your Name, av Luca Guadagnino (A Bigger Splash, I Am Love). Filmen blev oerhört hyllad i Sundance i vintras, och har fått samma respons på alla festivaler den deltagit. En kärlekshistoria på italienska landsbygden under 80-talet mellan Elio (Timothée Chalamet med ett banbrytande genombrott) och Oliver (med en aldrig bättre Armie Hammer). Förmoligen årets mest hyllade film, som ni definitivt inte vill missa. Men Guillermo del Toro har lovprisats och vunnit finpris i Venedig för sin romantiska saga The Shape of Water. I 60-talets kalla krig-besatta USA jobbar den stumma städerskan Eliza (Sally Hawkins, en favorit inför Oscars) på ett regeringslaboratorium, där ett vattenmonster från Amazonas djungel hålls fången, som Eliza blir kär i. Det hela må låta lite skruvat, men den ska vara otroligt vacker! En fantastisk kvinna skildrar transkvinnan Marina, som måste hantera sin egen sorg som sin pojkväns släkt efter hans död. Chilenska Sebastián Lelios nya film har inte minst hyllats för Daniela Vegas insats i huvudrollen, och många hoppas hon kan bli första transkvinna att nomineras till en Oscar. Norske Joachim Trier (Oslo, 31 augusti) är tillbaka på hemmaplan med Thelma, som av trailern att döma är en kombination av Black Swan och Låt den rätte komma in, och alltså högt emotsedd. Thelma är en ung kvinna som samtidigt som hon börjar bli kär upptäcker att hon har övernaturliga krafter. Dessa är bara de mest uppmärksammade filmerna i sektionen, men jag har inte riktigt hunnit gå igenom alla filmerna än, men det finns säkert pärlor att finna!
 
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
 
Icons
Här ska stjärnorna lyftas fram, men det är egentligen bara en av filmerna som jag verkligen ser fram emot. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri har kanske festivalens längsta titel, och som det verkar en av årest främsta prestationer i Frances McDormands förbannade huvudroll. I filmen har hennes dotter blivit mördad, men polisen har inte lyckats lösa det, varpå hon sätter upp tre reklamtavlor där hon ifrågasätter deras jobb. Det ska vara en stark skildring av dagens USA, där såväl förkrossande drama som humor används som medel, och där även Sam Rockwell och Woody Harrelson lyfts fram för sitt skådespel. För regin står briljanta Martin McDonagh (In Bruges). Men tror även att Battle of the Sexes kan vara en underhållande och aktuell skildring av sexism, visat genom tennismatchen mellan feministiska pionjären Billie Jean King (Emma Stone) och mansgrisen Bobby Riggs (Steve Carell). Alexander Paynes nya film Downsizing (med Matt Damon och Kristen Wiig) har ett nästan predikerande miljömedvetet budskap som delat publiken och kritiker på tidigare festivaler, men som verkar rätt intressant trots allt, och ännu mer delat mottagande har George Clooneys nya film Suburbicon fått, en brutal dramakomedi med Matt DamonJulianne Moore och Oscar Isaac. Hyllade prestationer finns att hitta i Hannah (med Charlotte Rampling), The Hero (med Sam Elliott), Final Portrait (med Geoffrey Rush) och Let the Sunshine In (med Juliette Binoche). 
 
The Florida Project
 
American Independents
En sektion och typ av film som ligger mig varmt om hjärtat, och där den mest emotsedda självklart är superhajpade The Florida Project. Filmen var en av de mest hyllade i Cannes i år (där de flesta ansåg att den borde varit med i huvudtävlan), och ses som en trolig Oscarskandidat. Det är färgglatt och härligt samtidigt som det är smärtsamt och äkta i Sean Bakers nya film, missa inte. Men sektion har mer än så, filmen som definierar Instagram-generationen till det extrema - Ingrid Goes West, som hyllats på hemmaplan. Brigsby Bear verkar sådär härligt underlig och även den mottagits väl i USA, precis som mordthrillern Gemini, som ser underbart neonstänkt och mystisk ut. I Crown Heights har en man fått livstidsstraff för ett mord han inte begick, och hans vän dedikerar sitt liv åt att ställa allt till rätta. Julianne Nicholson stod för en av Toronto filmfestivals mest hyllade prestationer i Who We Are Now, där hon spelar en kvinna som försöker få ordning på sitt liv efter att ha suttit fängslad i tio år. Okonventionella vis att rädda en relation är temat för både hyllade The Lovers och - vad det verkar - mysiga Band Aid. En film jag verkligen hade hoppats få se var A Ghost Story och Columbus, men jag antar att jag får vänta vidare på dem...
 
Dokumentär-sektionerna har jag inte riktigt hunnit sätta mig in i, men det finns säkert mycket bra att finna där. Detsamma gäller Discovery (där jag dock sett den intressanta och fina Menashe redan), och Twilight Zone, där The Villainess förvisso verkar rätt ball. I Spotlight-sektionen ser jag mest fram emot Ai Weiweis dokumentär Human Flow, som skildrar flyktingkatastrofen på en global skala. Den ser ut och ska vara en otroligt stark film. Sedan undrar hur det går ihop att festivalen går ut med att satsa för jämställdhet i år (wow, imponerande att ni satsar på det 2017), och att festivalchefen i olika medier fördömer Harvey Weinstein och menar att festivaler ska vara en del av lösningen, samtidigt som de kommer att visa filmer av dömda och/eller anklagade våldtäktsmän som Roman Polanski och Woody Allen...

Blockbusterkamp på bio i oktober

 
September med dess många fantastiska filmer (som ni kan läsa om här) är nu över och hösten gör sig allt mer gällande där ute. Det är inget överdrivet imponerande utbud som väntar på bio, men några rejäla höjdpunkter finns att hitta. Och för en gångs skull är det Hollywood som bjduer på det bästa! Och självklart får ni i Uppsala inte missa Uppsala Kortfilmfestival som pågår mellan 23-29 oktober (spana in katalogen här), det blir kul! 
 
1. Blade Runner 2049 - premiär 5/10
(regi: Denis Villeneuve. med: Ryan Gosling, Harrison Ford, Ana de Armas, Jared Leto, Robin Wright, Dave Bautista)
35 år efter att Ridley Scotts kultförklarade sci-fi-klassiker Blade Runner kom ut får vi återvända till den dystopiska framtid vars visuella stil influerat massvis av filmer sedan dess. Den är ingen personlig favorit för mig, även om jag ser tjusningen, men ändå är jag omåttlig förväntansfull inför uppföljaren. Inte bara är det för att en mer eller mindre enhällig kritikerkår i USA har hyllat den till skyarna som ett visuellt mästerverk, utan mycket på grund av de inblandade. Denis Villeneuve (Arrival, Sicario, Prisoners) är en av vår tids främsta och mest intressanta regissörer, Ryan Gosling är Ryan Gosling, och inte minst är fotografen Roger Deakins branschens kanske störste, som efter 13 Oscarsnomineringar utan vinst nu ser ut att vinna. Trailers och annat har sett helt magnifikt ut, och jag kan inte vänta tills jag sitter där i IMAX-salongen för att sluka i mig 2 timmar och 43 minuters episkt filmskapande. Ett tips är ju att se originalet först, även om det inte är ett måste. Det har även släppts tre kortfilmer nu inför 2049, som visar vissa händelser som sker mellan filmerna, samt introducerar ett par av de nya karaktärerna, Black Out 2022 är helt amazingly snygg (se även 2036: Nexus Dawn och 2048: Nowhere to Run)! Men undvik att läsa recensioner om filmen, gå in så blanka som möjligt i övrigt!
 
 
2. Thor: Ragnarök - premiär 27/10
(regi: Taika Waititi. med: Chris Hemsworth, Tom Hiddleston, Cate Blanchett, Mark Ruffalo, Idris Elba, Tessa Thompson, Jeff Goldblum, Anthony Hopkins)
Det var ett tag sen jag var så här taggad på en kommande Marvel-film, även om jag generellt gillar filmerna inom Marvel Cinematic Universe (ifall ni behöver påminnas om vilka som ingår, kika här). Thors egna filmer har inte heller varit universumets starkaste, även om första håller rätt bra ändå, men det finns aspekter som lovar gott för Ragnarök. Inte minst är det Nya Zeeländska regissören Taika Waititi (What We Do in the Shadows, Hunt for the Wilderpeople), som till skillnad från många andra tidigare regissörer har ett eget uttryck som kan komma fram, samt att han är Hollywoods kanske coolaste och bäst klädda regissör. Han har lovat att filmen kommer ta universumet i en helt ny riktning och vara helt bananas, vilket jag känner mig redo för. Sedan har han sagt att han hade velat att Queen skulle musiksätta filmen om Freddie Mercury hade levt, så det är ju kärlek gånger tusen. Sedan var andra trailern superfet. Sedan är CATE BLANCHETT SKURKEN I FILMEN (bara kolla bilden!). Sedan är 80-talsestetiken att dö för, samt affischerna sjukt snygga. 
 
3. The Snowman (Snömannen) - premiär 13/10
(regi: Tomas Alfredson. med: Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, Clohë Sevigny, J.K. Simmons, Charlotte Gainsbourg, David Dencik). 
Från norske deckarförfattaren Jo Nesbö kommer äntligen en ny film från vår svenske Tomas Alfredson (Låt den rätte komma in, Tinker, Tailor, Soldier, Spy), som vi har väntat! Nu var det förvisso längesen jag läste boken, men den var riktigt bra, och Alfredson är helt rätt person för jobbet, ingen kan skapa stämningsfulla thrillers i karga och snötäckta miljöer som Alfredson! Och sen har vi ju Michael Fassbender i huvudrollen som Harry Hole, vad kan gå fel där. Min enda rädsla är att den ska kännas för mycket som en studio-film och för lite som en Alfredson-film, men jag håller hoppet högt!
 
 
4. The Shining - klassikervisning 31/10
(regi: Stanley Kubrick. med: Jack Nicholson, Shelley Duvall, Danny Lloyd, Scatman Cruthers). 
Lagom till Halloween visas tidernas bästa skräckfilm The Shining åter på bio, det är helt enkelt en chans ni inte får missa! Även Dario Argentos klassiska skräckfilm Suspiria visas på Halloween! 
 
5. Hans Zimmer - Live in Prague - 16/10
Kompositören bakom filmer som Inception, Interstellar, Dunkirk, The Dark Knight, Gladiator, Lejonkungen, Pirates of the Caribbean, Planet Earth II, m.fl. m.m. har åkt runt på turné för en storslagen superkonsert som vi nu får uppleva på bio, för oss som missade när han kom till Stockholm. Ta chansen, det ska vara något utöver det vanliga!
 
 
6. Korparna - premiär 13/10
(regi: Jens Assur. med: Reine Brynolfsson, Peter Dalle, Maria Heiskanen). 
Blekt och karrgt sveskt drama som hyllats, inte minst för Brynolfssons rollprestation. Det är 70-tal och bonden Agne hoppas på att sonen ska ta över hans gård, men sonen vill ut i världen. Det ser bra ut!
 
7. Lucky - premiär 27/10
(regi: John Carroll Lynch. med: Harry Dean Stanton, David Lynch, Ron Livingston). 
I vad som kom att bli en av 91-åriga karaktärsskådespelaren Harry Dean Stantons sista roller spelar han en ålderstigen krigsveteran vars vänner alla gått bort, som trots sin ateistiska syn på religion ger sig ut på en spirituell resa för att hitta sig själv och upplysning. Stanton - som själv gick bort för några veckor sedan - har hyllats enormt och många vill se honom Oscarsnomineras postumt för detta porträtt. 
 

Levde september upp till förväntningarna på bio?

När jag skrev om september som biomånad byggde jag upp den rätt rejält, jag hade höga förväntningar på många filmer. Nu när större delen av månaden har gått, hur levde filmerna upp till förväntningarna? Gemensamt för många är att allt för få besökare har gått för att se dem, till förmån för de stora Hollywood-filmerna...
 
 
The Big Sick 
Den som kanske motsvarade precis det jag önskade allra mest var den romantiska komedin The Big Sick. Kort och gott är det den härligaste filmen jag sett i år, och den roligaste utöver det. Kumail Nanjiani och Emily V. Gordon skrev ett manus om hur de träffades och det gick rakt in i hjärtat på en. Filmen har en rätt klassisk romcom-feeling, berättarmässigt chockerar den inte så mycket. Men utförandet är så bra det kan bli, det känns rakt igenom så uppriktigt och ärligt, och det levereras så bra av hela skådespelarensemblen, men Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter och Ray Romano. Den träffar otroligt rätt i tiden utan att tvinga på någon tyngd av relevans, samtidigt som det är en tidlös historia om kärlek och allt det jobbiga som kan höra till. Behöver ni en dejtfilm, något att skratta/gråta åt med er bästa vän, något att se med föräldrarna, en film att lyfta upp er när ni känner er nere, det här är filmen för er alla. Kan mycket väl dyka upp på Oscarsgalan i vår, främst är Hunter och manuset utmanare, men en nominering för bästa film är inte omöjlig, alla älskar den. 
  
 
Lady M
Strax kommer jag skriva om De bedragna, en film jag uppskattade men hade hoppats få ut mer av. Vad jag saknade i den, fann jag i utsökt utmanande Lady M. Baserad på en rysk bok som inspirerades av Shakespeares Lady Macbeth tar filmen form i 1800-talets England, där den unga Katherine (Florence Pugh) blir bortgift (läs. såld) till en godsherres son, i hopp om barnbarn. William Oldroyd imponerar enormt i sin regidebut, där han med hjälp av briljant foto av Ari Wegner och en påtryckande tystnad skapar stämning som kryper in under skinnet på en, där vi verkligen får uppleva Katherines enslighet i det kalla huset där hon hålls instängd. Men hon vill mer, hon vill leva, och gör det också när maken och svärfar reser bort, med stallpojken Sebastian. Med viljan att få leva tillsammans faller hon sakta ner i ett djupt moraliskt förfall, och tonen på filmen blir allt mörkare. Det är uppfriskande att få se en kvinnlig karaktär genomgå den resan, en roll som oftast är reserverad för män. I allt mörker finns det en förvånansvärt bitsk humor som bryter av stämningen på ett snyggt vis, det är en fin balansgång Alice Birch funnit i sitt manus. En av årets höjdpunker som höjs av ett genombrott av guds nåde i huvudrollsinnehavaren Florence Pugh, kom ihåg hennes namn. 
 
 
Good Time
Att Good Time inte skulle få publiken att flockas till biograferna runtom i landet visste jag på förhand, men det är fortfarande synd att den fick så pass kort tid att bevisa sin storhet. Bröderna Benny och Josh Safdie slog igenom med snyggt skitiga Heaven Knows What för ett par år sedan, en film som visade att det fanns potential till riktigt bra kommande filmer. När Good Time hade premiär i Cannes huvudtävlan i våras var genombrottet komplett, och inte bara för dem, utan även för Robert Pattinson. I flera år har han försökt skaka av sig Twilight med smutsigare roller, och här visar han upp sin verkliga storhet med en av årets främsta prestationer. Pulsen är hög när han och hans bror ska råna en bank, flykten går fel och brodern hamnar i fängelse. Under ett galet dygn måste han försöka fixa pengar till borgen. Med ett magnifikt elektroniskt score följer vi med honom längs New Yorks gator, i desperation om att lösa ut sin bror, på grund av såväl kärlek som skuld. Vi är mitt i alltet, vi får ingen överflödig exposition, det vi lär oss om hans moraliskt tvivelaktiga karaktär får vi veta genom hans agerande. Det är ursnyggt fotat och underbart välspelat. En av årets pärlor ni så småningom får söka upp!
 
 
mother!
Otroligt mycket kan sägas om Darren Aronofskys allegoriska mother!, vare sig du älskar eller hatar den. För det är antingen eller verkar det som, varken kritiker eller publik är eniga vad de egentligen tycker om den. För mig har den växt på mig allt mer dagarna efter jag såg den, även om jag köper att folk inte gillar den. Filmen skildrar ett par som bor i ett stort och ensligt hus, han är en hyllad författare med skrivkramp och hon den förstående frun som renoverar huset efter att det brunnit. Så en dag kommer en främling och knackar på dörren, mannen välkomnar honom och så börjas det. En påfrestande resa som långsamt bygger upp till en häpnadsväckande final som du inte kan vänta dig riktigt. Utan att säga för mycket så är filmen en allegori för världens tillstånd, och inte minst för miljöförstöring, men också om religionen och dess uppkomst. Det är här det går att diskutera saker, men då kan texten bli lång, och tänker ni att ni vill se den så vill jag inte avslöja för mycket. Men ja, det är ett pretantiöst projekt drivet av Aronofskys ego, men manuset han skrev på fem dagar när han tröttnade på världen är fascinerande, och imponerande, hur han väver ihop det hela på det viset han gör. Sedan är filmen också mycket välspelad, där inte minst Jennifer Lawrence bär filmen på sina axlar i en av sina främsta prestationer, där även Javier BardemEd Harris och Michelle Pfeiffer är utmärkta. Men inte minst är filmen utsökt vacker, filmad av Matthew Libatique i underbart kornigt och så snyggt 16mm-film. Om ni vågar er på en utmaning, gå och se den, men jag kan inte lova att ni gillar den (men googla vad allt betyder efteråt, det hjälper). 
 
 
Detroit
Kanske ännu mer en film för tiden är Kathryn Bigelows skildring av upploppen i Detroit 1967, och främst det frukansvärda som skedde på Algiers Motel, där rasistiska poliser misshandlade och mördade oskyldiga unga svarta män. Bigelow låter oss inte titta bort när hon med uppriktig brutalitet visar vad som hände, och tvingar oss att inse hur det var för 50 år sedan, och att det inte gått vidare långt framåt sen dess. Intensiteten och spänningen höjs ständigt under de långa motellscenerna, och det är också här Bigelows kvaliteter som mästerfilmare framkommer bäst, där hon levererar en käftsmäll som ligger kvar under den något utdragna efterföljande tredje akten. Efter The Hurt Locker och Zero Dark Thirty är förväntningarna naturligt höga på Bigelow, och om något hade filmen kunnat tajtas ihop något, den hade tjänat på en något kortare speltid. Men filmen är såväl välgjord som viktig, och värd er tid. Alla skådespelare imponerar, men ska några lyftas fram är det Algee SmithWill Poulter, John Boyega, samt Jason Mitchell och Anthony Mackie i mindre roller. Mycket av diskussionen kring filmens release i USA kretsade kring om det här var en historia som skulle berättas av en vit regissör & manusförfattare, något jag inte kände påverkade filmen, men som är en diskussion värd att ha. 
 
 
De bedragna
Jag har redan sagt att jag hoppades på lite mer av den här, men jag gillade den fortfarande! Först och främst, även denna är sanlsöst snygg, från fotot till kostymerna, scenografin och miljöerna. Skådespeleriet är även det på topp, främst från de mer erfarna Nicole Kidman, Colin Farrell, Kirsten Dunst och den förvisso yngre Elle Fanning (som befäster sin position som främste aktör att gestalta en tonårings begynnande sexualitet), men de yngre skådespelarna gör det också mycket bra. Sofia Coppola vann bästa regi för filmen i Cannes som blott andra kvinnan någonsin, och delvis välförtjänt (t.ex. Good Time hade förtjänat det mer men). Det är främst manuset som haltar något, där intrigerna är intressanta men underutvecklade, vilket även får gälla karaktärerna i sig, och jag hade velat ha en kvart till för att få ut mer. På det stora hela bra, men inte perfekt!
 
 
The Nile Hilton Incident
Svenske Tarik Saleh tillsammans med Fares Fares tar sig an mordgåta i Egypten i upprinnelsen till arabiska våren med goda resultat. Filmen vann pris för bästa internationella drama i Sundance i vintras, drog storpublik i Frankrike och har hyllats i Sverige. Fares spelar en korrumperad polis (well, alla poliser är korrumperade i filmen) som genomgår en moralisk resa när ett mord på en sångare sopas under mattan. En slow-burn thriller som växer allt mer, samtidigt som allt fler detaljer tillkommer och storyn tätnar växer oroligheterna i landet inför den stundande revolutionen. En riktigt snygg svensk film med internationell touch, och Fares Fares gör sin kanske främsta roll hittills (han har kommit långt sen Kopps, om vi säger så).
 
 
Borg (vs. McEnroe)
I Sverige titulerad bara Borg, internationellt får även McEnroe vara med i titeln, en kluvenhet som tyvärr märks även i filmen. Störst fokus är på vår svenske världsstjärna, perfektionisten som är ur form inför hans femte raka Wimbledon-final, samtidigt som den unga amerikanska talangen John McEnroe är i storform. Vi får flashbacks från Borgs unga år som tennisspelare, när han upptäcktes men var alldeles för känslosam i sitt spel, något han lärde sig kontrollera. Vi får också följa McEnroe när han förbereder sig och måste stå ut med att alla frågor handlar om Borg. Det är en snyggt gjord film med intrenationell feeling, men den tappar sitt fokus alltför ofta, och hade behövt vara lite mer bestämd i vad den vill berätta. Sverrir Gudnason fortsätter imponera i huvudrollen, men bäst är ändå Shia LaBeouf som McEnroe, en närmast perfekt rollsättning. Stabilt men inget utöver det vanliga heller.
 
 
Det
Okej, vi skriver väl om Det ändå. Årets stora sensation som ALLA ser på bio, så har det känts i alla fall. Är den värd det? Inte direkt kanske, men den är underhållande och jag förstår varför den blivit så stor. Det är en publikfriande film som fungerar som ett långt avsnitt av Stranger Things, men med fler logiska luckor och mindre spänning. Den bjduer på vissa jump-scares men kanske ännu fler skratt, och jag kan inte påstå att jag kände mig särskilt skrämd när jag lämnade salongen. Bill Skarsgård gör det bra i som clownen Pennywise, men får egentligen bara en riktigt bra scen att skina i, och den bränner de av direkt. Ska trots det bli spännande att se uppföljaren, och förhoppningsvis bjuder den på lite fler svar.