Vad blir det för film?

Då närmar sig Stockholms filmfestival igen, och istället för att jobba med festivalen ca dygnet runt tänkte jag i år bara gå som en helt vanlig och avslappnad besökare. Detta gjorde såklart programsläppet mer spännande i år (eftersom jag inte redan visste alla filmer), och sett på det stora hela ser det rätt bra ut. Ni kan se hela programmet här. 

 

Den stora skillnaden från förra året är att huvudtävlan i år inte innehåller några stora amerikanska filmer (som Manchester by the Sea och Nocturnal Animals förra året), samt att regissörerna är jämt fördelade mellan kvinnor och män, en efterlängtad utveckling för festivalen. De två filmerna som kanske sticker ut mest är festivalfavoriterna God's Own Country och The Rider, som båda hyllats under hela året. Den förstnämnda regisseras av Francis Lee och har kallats för en skotsk Brokeback Mountain, där fåraherden Johnnys liv vänds upp-och-ner när den rumänske Gheorge kommer till orten för att arbeta. I Chloé Zhaos vackra The Rider får vi följa en ung cowboy som efter en olycka söker efter mening och identitet i dagens Amerika. Italienske regissören Jonas Carpignano slog igenom med sin starka och aktuella Mediterranea häromåret, och följer upp den med A Ciambra, en uppväxtskildring om en ung romsk pojke som balanserar på lagens gränser i sin vilja att bli vuxen. Fler uppväxtskildringar (som jag är så svag för) får vi i franska Ava, där en tonårstjej får reda på att hon kommer bli blind ger sig ut på ett utmanande äventyr, och i amerikanska Beach Rats får vi följa en tonårsgrabbs utforskande av sin sexualitet på olika plan. I Son of Sofia följer vi unga Sofias tuffa resa från Ryssland till Grekland när hennes mamma flyttar, som hon försöker klara av genom att skapa en egen sagovärld. Insyriated visar livet i krigsdrabbade Damaskus och i I Am Not a Witch skickas en ung flicka till häxläger i Zambia efter att ha dömts för häxeri. På förhand ser det ut som ett spännande startfält, där dessa bara är några av höjdpunkterna. 

 

Det är här vi börjar hitta de större Oscarstippade filmerna, som man knappt orkar vänta på längre. Först och främst, Call My By Your Name, av Luca Guadagnino (A Bigger Splash, I Am Love). Filmen blev oerhört hyllad i Sundance i vintras, och har fått samma respons på alla festivaler den deltagit. En kärlekshistoria på italienska landsbygden under 80-talet mellan Elio (Timothée Chalamet med ett banbrytande genombrott) och Oliver (med en aldrig bättre Armie Hammer). Förmoligen årets mest hyllade film, som ni definitivt inte vill missa. Men Guillermo del Toro har lovprisats och vunnit finpris i Venedig för sin romantiska saga The Shape of Water. I 60-talets kalla krig-besatta USA jobbar den stumma städerskan Eliza (Sally Hawkins, en favorit inför Oscars) på ett regeringslaboratorium, där ett vattenmonster från Amazonas djungel hålls fången, som Eliza blir kär i. Det hela må låta lite skruvat, men den ska vara otroligt vacker! En fantastisk kvinna skildrar transkvinnan Marina, som måste hantera sin egen sorg som sin pojkväns släkt efter hans död. Chilenska Sebastián Lelios nya film har inte minst hyllats för Daniela Vegas insats i huvudrollen, och många hoppas hon kan bli första transkvinna att nomineras till en Oscar. Norske Joachim Trier (Oslo, 31 augusti) är tillbaka på hemmaplan med Thelma, som av trailern att döma är en kombination av Black Swan och Låt den rätte komma in, och alltså högt emotsedd. Thelma är en ung kvinna som samtidigt som hon börjar bli kär upptäcker att hon har övernaturliga krafter. Dessa är bara de mest uppmärksammade filmerna i sektionen, men jag har inte riktigt hunnit gå igenom alla filmerna än, men det finns säkert pärlor att finna!

 

Här ska stjärnorna lyftas fram, men det är egentligen bara en av filmerna som jag verkligen ser fram emot. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri har kanske festivalens längsta titel, och som det verkar en av årest främsta prestationer i Frances McDormands förbannade huvudroll. I filmen har hennes dotter blivit mördad, men polisen har inte lyckats lösa det, varpå hon sätter upp tre reklamtavlor där hon ifrågasätter deras jobb. Det ska vara en stark skildring av dagens USA, där såväl förkrossande drama som humor används som medel, och där även Sam Rockwell och Woody Harrelson lyfts fram för sitt skådespel. För regin står briljanta Martin McDonagh (In Bruges). Men tror även att Battle of the Sexes kan vara en underhållande och aktuell skildring av sexism, visat genom tennismatchen mellan feministiska pionjären Billie Jean King (Emma Stone) och mansgrisen Bobby Riggs (Steve Carell). Alexander Paynes nya film Downsizing (med Matt Damon och Kristen Wiig) har ett nästan predikerande miljömedvetet budskap som delat publiken och kritiker på tidigare festivaler, men som verkar rätt intressant trots allt, och ännu mer delat mottagande har George Clooneys nya film Suburbicon fått, en brutal dramakomedi med Matt Damon, Julianne Moore och Oscar Isaac. Hyllade prestationer finns att hitta i Hannah (med Charlotte Rampling), The Hero (med Sam Elliott), Final Portrait (med Geoffrey Rush) och Let the Sunshine In (med Juliette Binoche). 

 

En sektion och typ av film som ligger mig varmt om hjärtat, och där den mest emotsedda självklart är superhajpade The Florida Project. Filmen var en av de mest hyllade i Cannes i år (där de flesta ansåg att den borde varit med i huvudtävlan), och ses som en trolig Oscarskandidat. Det är färgglatt och härligt samtidigt som det är smärtsamt och äkta i Sean Bakers nya film, missa inte. Men sektion har mer än så, filmen som definierar Instagram-generationen till det extrema - Ingrid Goes West, som hyllats på hemmaplan. Brigsby Bear verkar sådär härligt underlig och även den mottagits väl i USA, precis som mordthrillern Gemini, som ser underbart neonstänkt och mystisk ut. I Crown Heights har en man fått livstidsstraff för ett mord han inte begick, och hans vän dedikerar sitt liv åt att ställa allt till rätta. Julianne Nicholson stod för en av Toronto filmfestivals mest hyllade prestationer i Who We Are Now, där hon spelar en kvinna som försöker få ordning på sitt liv efter att ha suttit fängslad i tio år. Okonventionella vis att rädda en relation är temat för både hyllade The Lovers och - vad det verkar - mysiga Band Aid. En film jag verkligen hade hoppats få se var A Ghost Story och Columbus, men jag antar att jag får vänta vidare på dem...

 

Dokumentär-sektionerna har jag inte riktigt hunnit sätta mig in i, men det finns säkert mycket bra att finna där. Detsamma gäller Discovery (där jag dock sett den intressanta och fina Menashe redan), och Twilight Zone, där The Villainess förvisso verkar rätt ball. I Spotlight-sektionen ser jag mest fram emot Ai Weiweis dokumentär Human Flow, som skildrar flyktingkatastrofen på en global skala. Den ser ut och ska vara en otroligt stark film. Sedan undrar hur det går ihop att festivalen går ut med att satsa för jämställdhet i år (wow, imponerande att ni satsar på det 2017), och att festivalchefen i olika medier fördömer Harvey Weinstein och menar att festivaler ska vara en del av lösningen, samtidigt som de kommer att visa filmer av dömda och/eller anklagade våldtäktsmän som Roman Polanski och Woody Allen...