2017 års bästa filmer: 1-10

 
10. Blade Runner 2049 (regi: Denis Villeneuve. med: Ryan Gosling, Harrison Ford, Ana de Armas, Robin Wright, Jared Leto, Sylvia Hoeks). 
Även om jag beundrar Ridley Scotts klassiker Blade Runner så har det aldrig varit en favorit, men i Denis Villeneuves (Arrival, Prisoners, Sicario) händer blir 2049 till en av årets höjdare. Den är inte som någon annan blockbuster (kanske också därför förlorade den en hel del pengar), den har ett långsamt tempo och stressar aldrig fram något. Det är en sci-fi noir detektiv-historia, där K (Ryan Gosling) luskar i ett mysterium som leder honom till Deckard (Harrison Ford), samtidigt som han försöker förstå sig själv. Men den klara höjdpunkten är det visuella, film kan inte bli snyggare än det mästerfotografen Roger Deakins ramar in (äntligen lär han vinna sin Oscar, efter 13 nomineringar), tillsammans med scenografin och effekterna. Att se det på IMAX (som sig bör) var inget annat än hänförande. Ljudkulissen som Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch bygger upp är också den mäkta imponerande. Både Gosling och Ford imponerar, men det är Ana de Armas som lämnar det starkaste avtrycket hos mig, som hologramet Joi, som reflekterar hela K:s känsloliv. Den punkt det faller lite på är Jared Letos rätt platta skurk, inte minst i jämförelse med originalets Rutger Hauer
 
 
9. The Big Sick (regi: Michael Showalter. med: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter, Ray Romano).
Kort och gott är det den härligaste filmen jag sett i år, och den roligaste utöver det. Kumail Nanjiani och Emily V. Gordon skrev ett manus om hur de träffades och det gick rakt in i hjärtat på en. Filmen har en rätt klassisk romcom-feeling, berättarmässigt chockerar den inte så mycket. Men utförandet är så bra det kan bli, det känns rakt igenom så uppriktigt och ärligt, och det levereras så bra av hela skådespelarensemblen, men Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter och Ray Romano. Den träffar otroligt rätt i tiden utan att tvinga på någon tyngd av relevans, samtidigt som det är en tidlös historia om kärlek och allt det jobbiga som kan höra till. Behöver ni en dejtfilm, något att skratta/gråta åt med er bästa vän, något att se med föräldrarna, en film att lyfta upp er när ni känner er nere, det här är filmen för er alla. Kan mycket väl dyka upp på Oscarsgalan i vår, främst är Hunter och manuset utmanare, men en nominering för bästa film är inte omöjlig, alla älskar den.
 
 
8. Sameblod (regi: Amanda Kernell. med: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok).
Det gläder mig att kunna presentera en svensk film topp 10, och det är inte vilken film som helst. Sameblod knockade mig på många vis, och har levt kvar hos mig ända sedan mars (och hade förtjänat att vara vårt Oscarsbidrag framför The Square, även om den hade haft sämre chanser...). Berättelsen om sameflickan Elle Marja som är trött på livet i Sapmí och flyr till metropolen Uppsala under 30-talet är en lika aktuell och tidsenlig historia idag. Det är en film som konfronterar Sveriges strukturellt rasistiska historia, där rasbiologiska centrumet i Uppsala stod i centrum, och där samerna fortfarande behandlas illa och nedsättande. Men det är också en stark historia om en ung tjej som försöker hitta sig själv, vars identitet slits åt olika håll, som bara vill vara annorlunda, eller normal. Den är inte helt lätt att se, och inte minst en scen där Uppsala-akademikerna kommer till sameskolan för att mäta deras kroppar är otroligt smärtsam, men så välgjord. Inte bara älskar jag en bra coming-of-age-film, i och med att den delvis utspelar sig i min kära hemstad Uppsala (lite kul att se våra kända byggnader såklart) gör det ännu jobbigare att följa, då vår stad blir en representation för rasismen. Amanda Kernell står uppenbarligen för en helt briljant långfilmsdebut (sök gärna upp hennes kortfilm I Will Always Love You Kingen från i år också), och hennes framtid är ljus. Sedan är nykomlingen Lene Cecilia Sparrok makalöst bra i huvudrollen. Det här är en film ni borde se (och som jag skrev mer om här). På Viaplay 9e januari.
 
7. Jackie (regi: Pablo Larraín. med: Natalie Portman, Greta Gerwig, Peter Sarsgaard, Billy Crudup, John Hurt).
En av de mest slående - rent visuellt och berättarmässigt - biopicsen som någonsin gjorts, och en av årets allra främsta. Den följer Jackie Kennedys dagar efter mordet på hennes make president JFK, med start i bilen som han blev skjuten i (en av årets allra mest intensivt regisserade sekvenser). Den följer dels förberedelserna inför begravning, men också den intervju hon senare gjorde med Life Magazine. Det är en film om sorgearbete för världens mest iakttagna kvinna, om någon som förväntas sörja sin make, planera hans begravning, men också gå vidare. Det är en otroligt komplex och fascinerande film som har många MVPs. Natalie Portman är ALLT som Jackie, och borde vunnit Oscarn. Pablo Larraín är en mästare på onkonventionellt berättande och att hålla intresset uppe. Mica Levis musik är hemsökande vacker, som något ni aldrig hört som kryper in under skinnet på er. Stéphane Fontaine står för ett så utsökt vackert 16mm-foto (underbart kornigt och fylligt). Den här filmen är något utöver det vanliga, hänge er till den, den kommer kräva ert fulla fokus, men det är det värt. Läs hellre mina mer utvecklade tankar om filmen här, eller se ännu hellre filmen, som finns på Viaplay. 
 
 
6. The Handmaiden (regi: Chan-wook Park. med: Tae-ri Kim, Min-hee Kim, Jung-woo Ha, Jin-woong Jo).
Baserat på brittiska boken "Fingersmith/Ficktjuven" har alltid mästerliga Chan-wook Park (Old Boy) placerat handlingen i 1930-talets Sydkorea. Det är en film som ekar lika mycket Tarantino som Bergman, med några stänk eroticism däremellan. Det är förförande berättelse i tre delar som berättas ur olika perspektiv, något som hela tiden ger nya vinklar och känslor kring olika händelser. Den kommer att överraska er på många vis, för jag kan säga att jag satt helt förstummad efter filmen, på ett högst positivt vis. Det är en invecklad handling som jag lika bra kan utelämna, men det är en hela tiden otroligt underhållande film, både rolig och spännande, samtidigt som den fascinerar och konstant intresserar. Den är också visuellt urläcker, med foto som följsamt iakttar utvecklingen och miljöer så väldigt vackra. Soundtracket är även det på topp och skådespeleriet likaså! Ge den en chans, ni kommer inte att bli besvikna (om det hjälper har jag tidigare kallat den för ett Paradise Hotell i 30-talets Sydkorea)! Jag skrev längre om filmen här, eller så ser ni bara filmen, bl.a. på Cmore. 
 
 
5. Get Out (regi: Jordan Peele. med: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener, Bradley Whitford, Lakeith Stanfield, LilRel Howery, Betty Gabriel, Marcus Henderson, Caleb Landry Jones, Stephen Root).
Årets film? Jag vet att jag skrev det om Wonder Woman, men de kan få dela på titeln. Årets sensation om inte annat, en rätt liten skräckfilm (4.5 miljoner dollar kostade den) regisserad av komikern Jordan Peele, som tjänade in 254 miljoner dollar världen över och nu är en av favoriterna inför Oscarsgalan. Hur gick det till? Peele visar sig vara en mästerligt regissör till att börja med, och bygger upp en spänning som aldrig släpper. I ena ringhörnan har vi en spännande skräckthriller som också underhåller enormt, men i andra ringhörnan har vi en särskådning av den strukturella rasismens historia i USA, skildrat på ett smart och snyggt vis. När jag först såg den gillade jag den starkt, när jag såg om den älskade jag den. När jag kände till vad allt betydde var det otroligt fascinerade att upptäcka hur detaljrikt Peeles manus var, och jag imponeras så hur han bygger upp historien. Dessutom är scenen med "the sunken place" en av årets allra bästa. Och just det, filmen har en cast som alla är magnifika, och nu håller vi tummarna för att Daniel Kaluuya tar sig till Oscarsgalan! Skrev mer här, men egentligen bör ni bara se filmen, som alltid annars. 
 
 
 
4. Call Me By Your Name (regi: Luca Guadagnino. med: Timothée Chalamet, Armie Hammer, Michael Stuhlbarg, Esther Garrel, Amira Casar).
Det färskaste bidraget på listan går på bio just nu, och är Luca Guadaninos smärtsamt härliga och alldeles underbart utsökta Call Me By Your Name. 80-talets norra Italien har aldrig varit vackrare, tro mig, ni kommer att vilja boka in nästa semester direkt efter filmen, eller kanske bara flytta dit. Där spenderar Elio sin sommar med sin familj, där hans professors-far tar emot en doktorand som ska bo med dem och studera med honom. Oliver tilldrar sig snabbt Elios uppmärksamhet, även om han försöker undvika det till en början. Men vad som följer är en vacker romans, som byggs upp av tillbakadraget och nästan melodiskt flörtande i den drömmiga miljön. Filmen har fortfarande knappt sjunkit in hos mig, men påverkade hela mitt känsloregister så starkt. Efter en period av intenstivt filmtittande som nästan gjort mig avtrubbad var det så förlösande att kunna hänge sig fullständigt åt en film på det här viset. Timothée Chalamet som Elio står för årets genombrott och är förkrossande bra (bara slutscenen säkerställer hans Oscarsnominering, kanske vinst). Armie Hammer som Oliver är även han bättre än någonsin tidigare, bara hans dans är värt en nominering. Och lika bra är alltid tillförlitlige Michael Stuhlbarg som pappan, vars tal till Elio är ren perfektion. Sedan har vi underbart foto och musik av Sufjan Stevens (Mystery of Love är årets bästa låt, och bara måste vinna Oscarn) som förhöjer allt. Snälla snälla, se den på bio. 
 
 
3. La La Land (regi: Damien Chazelle. med: Emma Stone, Ryan Gosling).
Första gången jag såg La La Land var jag nykär och satt bredvid den som idag är min sambo. Det är väldigt effektivt när man ser en romantisk musikal. När jag såg den en månad senare igen så hade jag lyssnat på soundtracket tillräckligt mycket för att kunna varenda ton. Det är ett väldigt bra sätt att se en musikal. Tredje gången skulle vi bara se - det magiska - öppningsnumret på Gotlandsbåtens pytteskärm, men fastnade. Fjärde gången såg vi den med en orkester som spelade musiken. När Spotify sammanfattade mitt år var kompositören Justin Huruwitz en av mina fem mest spelade artister. Jag har haft ett väldigt La La Land-skt år, helt enkelt för att jag älskar filmen djupt. Damien Chazelles regi är fläckfri (han vann också Oscarn som yngst någonsin). Fine att storyn inte är den mest komplexa. Emma Stone och Ryan Gosling är perfekta. Svenske Oscarsvinnaren Linus Sandgrens foto är magnifikt. Har jag sagt att musiken är fantastisk? (Skrivit mer om även denna här, ni kan också se den på Viaplay). När Sebastian beskriver sin passion för jazz är dessutom typ jag när jag skriver den här listan, igennkänningsfaktorn är hög, "very VERY exciting". 
 
1. Moonlight (regi: Barry Jenkins. med: Trevante Rhodes, Alex R. Hibbert, Ashton Sanders, Mahershala Ali, Naomie Harris, Janelle Monáe, Jharrel Jerome, André Holland). 
Ibland ställer svenska datum till det, då både 2016 och 2017 (rätt säkert) års bästa filmer har premiär samma år, vilket leder till det något okonventionellt fega beslutet att dela på förstaplatsen. Moonlight vann till slut Oscarn för bästa film (även Ali och manuset vann), galans mest chockartade ögonblick någonsin, som fick mig personligen att falla ner på golvet. Men det är också den mest välförtjänta vinnaren, kanske någonsin, som gör mig så glad (även om jag uppenbarligen älskar La La Land). Barry Jenkins har regisserat ett mästerverk (han är dessutom en av de genomhärligaste regissörerna i intervjuer, ödmjukhet definierad), ett unikt porträtt av en ung svart man i ett tufft område som sakta men säkert inser att han är gay, trots att han inte kan vara det i den omvärld han bor i. Filmens struktur är även den helt unik och fullkomligt briljant, då Jenkins berättar Chirons historia i tre akter, i tre olika åldrar, och med tre olika skådespelare, som alla lyckas fånga en känsla som bor hos karaktären, trots deras annorlunda yttre. Det är ett så mänskligt och naturligt porträtt som vem som helst kan identifiera sig med, vilket är filmens främsta styrka. Den har ett visuellt bildspråk och James Laxtons foto som vid analys är genialiskt, om ni sett den, spana in den här videonNicholas Britells musik är även det allt annat än det man förväntar sig, vilket lyfter filmen ytterligare. Alex Hibbert, Ashton Sanders och Trevante Rhodes är alla perfekta som Chiron, Naomie Harris är förkrossande bra som hans mamma (hon spelade in alla sina scener på tre(!!!) dagar), och Mahershala Ali är värme i kvadrat som langaren Juan, som fungerar som fadersfigur. Har bara enorm massa kärlek, beundran och respekt för Moonlight. Skrev längre om den tidigare i år. På Viaplay 16e januari.
 
 
1. Dunkirk (regi: Christopher Nolan. med: Fionn Whitehead, Tom Hardy, Kenneth Branagh, Cillian Murphy, Mark Rylance, Harry Styles, Jack Lowden, Barry Keoghan, Aneurin Barnard, Tom Glynn-Carney).
Jag hade min bästa bioupplevelse två gånger i år, först när jag såg Dunkirk i 70mm, sedan när jag såg den i IMAX en vecka senare. Det är den ultimata filmupplevelsen, den ultimata biografupplevelsenl, den är perfekt. Christopher Nolan är en av dagens allra främsta och mest nyskapande regissörer med ett imponerande CV (Memento, The Prestige, The Dark Knight, Inception), men nu har han trumfat sig själv och står för sin bästa insats hittills. Han är den enda som kan kombinera storfilmsspektakel med konstnärlighet och i det närmsta experimentell film (Villeneuve närmar sig), för även om detta är en storfilm är det också en av årets mest utmanade filmer rent strukturellt. Från första bildruta är det intensitet gånger hundra, den ger oss bara få stunder för att andas innan den med nagelbitande effekt dundrar vidare mot slutmålet. Sättet han lycjkas få ihop tre spearata men sammanlänkade historier på det viset han gör är inget annat än mästerligt, och även om vi inte får så mycket information om våra protagonister så lär vi oss att bry oss om dem något enormt. Och i slutändan var tårarna inte långt borta, så den som säger att Nolan har varit en "kall" regissör tidigare kan pensionera sina åsikter. Halvsvenske Hoyte van Hoytema står för ett foto som är uppe bland det mest spektakulära som visats på en stor duk, och det förhöjs av att Nolan vill göra allt på riktigt. Flygplanen flyger på riktigt (med en kamera fastsatt på), filmen spelades in på plats i Dunkerque, det handlar sällan om visuella effekter, det allra mesta sker på riktigt. Hans Zimmers pulserande och tickande musik förstärker stressnivån och spänningen till tusen och är även det ett experimentellt mästerverk. Vad mer kan jag säga utöver att filmen är årets bästa, att det är ett perfekt mästerverk (vilket gör den där grejen i slutet som vissa stör sig på helt okej), att det var den mest intensiva och starka upplevelse jag haft på en biograf (gånger 2). Nolan bör om det finns rättvisa i världen vinna Oscarn för bästa regi, och filmen kan räkna med en del tekniska priser. Det är det här filmskapande handlar om för mig, och vi bör alla vara tacksamma över att Nolan får de resurserar han behöver för att skapa dessa nydanande filmer. Jag skrev mer om filmen i somras (när jag inte hade en timme tills nyårsfirandet skulle börja och var lite småstressad). 
 
Om ni tagit er ända hit, tack för att ni följt med på denna lista, jag uppskattar det! Det tar sin lilla tid att se 105 filmer och sedan skriva om 50 av dem, så det är kul att i alla fall några läst en del. Puss på er, och gott nytt år! 2018 kommer många spännande 2017-titlar att hålla utkik efter, håll koll på: Three Billboards outside Ebbing, Missouri (fantastisk film) och Wind River 12/1, The Post och Wonderstruck 26/1, Darkest Hour 2/2, The Florida Project (kanske min favorit efter Dunkirk 2017), The Disaster Artist (Oh hi Mark!), En fantastisk kvinna, The Death of Stalin 9/2, The Shape of Water 14/2, Phantom Thread 23/2, Lady Bird (min mest emotsedda) 9/3 och I, Tonya 16/3. De lär alla dyka upp på denna lista nästa år. 

2017 års bästa filmer: 11-20

Nu närmar vi oss toppen, men som vanligt känner jag nästan lika starkt för många av filmerna på den här delen av listan. Toppfilmerna här var riktigt tuffa att peta från toppen, och en annan dag hade ordningen kanske varit annorlunda. Det här må vara det enda inlägget utan svensk film närvarande, men vilket fantastiskt år vi har haft ändå. Jag har redan skrivit om Jordgubbslandet, The Square och Dröm vidare. Men också Måste gitt, The Nile Hilton Incident och Borg visade att svensk film mår bättre än någonsin, tillsammans med dokumentärer som Citizen Schein och Superswede (hann som sagt aldrig se Silvana). Värt att uppmärksamma, kan jag tycka. Men åter till listan: 
 
 
20. Baby Driver (regi: Edgar Wright. med: Ansel Elgort, Lily James, Jon Hamm, Jon Bernthal, Eiza González, Jamie Foxx). 
Coolast i år måste nog tillskrivas Edgar Wrights musikdrivna biljaktsromans. Den unga getaway-drivern Baby är fast i klorna på gangstern Doc, men lovas att han ska bli fri när han betalat av sin skuld. Sagt och gjort så går allt inte som han hoppats med det. Men när han går och blir kär i Debora får han motivation att kämpa sig bort. Utöver riktigt snygga biljakter, bra skådespeleri och en engagerande handling så är det sättet Wright väver in musiken i filmen som är höjdpunkten (that Queen moment mot slutet!). Den hjälper till att föra handlingen framåt som i en musikal, och är dessutom helt fantastisk. Ren och skär underhållning, som lyfts enormt av att de mer eller mindre enbart använder sig av praktiska effekter och inspelning på plats.
 
 
19. Okja (regi: Bong Joon-ho. med: Seo-hyun Ahn, Tilda Swinton, Jake Gyllenhaal, Paul Dano, Giancarlo Esposito, Lily Collins, Steven Yeun). 
Som vi sett redan har Netflix haft ett stort år, där ett av prestigeprojekten är sydkoreanska mästaren Bong Joon-hos nya storfilm Okja, ett loriginellt äventyr med ett starkt miljöbudskap. Unga tjejen Mija (en imponerande Seo-hyun Ahn) har levt hela sitt liv med jättegrisen Okja (som ser ut mer som en flodhäst, jag vet), som nu det multinationella företag som en gång placerade grisen för att födas upp där vill ha tillbaka. I sensationella biroller ser vi Tilda Swinton i högform och Jake Gyllenhaal som ni aldrig sett honom förut, helt blindgalen. Det är ett underbart äventyr med en stark emotionell kärna. 
 
 
18. War for the Planet of the Apes (regi: Matt Reeves. med: Andy Serkis, Woody Harrelson, Terry Notary, Steve Zahn, Karin Konoval, Amiah Miller).
Den avslutande delen av prequel-trilogin till Apornas Planet gjorde den verkligen rättvisa. Efter intresseväckande Rise och fantastiska Dawn kommer nu War. Caesar möter sin farligaste antagonist hittills, i The Colonel (en Harrelson som haft ett riktigt bra år). Vad som skildras är en storslagen avslutning på en av de främsta trilogierna vi fått, med en stark känslomässigt kärna som griper tag. Vissa kanske har svårt att förstå hur man kan bry sig om apor, men dessa karaktärer är lättare att bry sig om än de flesta mänskliga motsvarigheterna i andra filmer. Filmen är brutalt snyggt gjord, från miljöer och foto till kanske främst de visuella effekterna som gör aporna så äkta. Det blir inte sämre av Andy Serkis Oscarsvärdiga prestation som Caesar (även om akademin inte är redo för en mo-cap-nominering). Extra plus i kanten för Michael Giacchinos lekfulla och episka musik. 
 
 
17. Mudbound (regi: Dee Rees. med: Jason Mitchell, Garrett Hedlund, Mary J. Blige, Jason Clarke, Carey Mulligan, Rob Morgan, Jonathan Banks). 
Netflix starkaste film i år och den som på allvar ser ut att kunna bryta deras förbannelse på Oscarsgalan (inte i kategorin Bästa film dock, där är stigmat för starkt). Filmen är en råstark berättelse om två familjer i Mississippi under 40-talet, där rasismen fortfarande lever och frodas med klanen. Den vita McAllan-familjen flyttar till landet från storstan för att mannen alltid velat ha en gård, och på deras mark bor Jackson-familjen. Deras liv vävs samman mer när Jamie och Ronsel kommer hem från kriget, och i dess traumatiska eftermäle bildar en vänskap som inte blir populär. Dee Rees använder en rätt vågad struktur där filmen berättas ur flera perspektiv, men som snyggt vävs samman, inte minst av fantastiskt skådespeleri (Mary J. Blige går mot en Oscars-nom, som även Jason Mitchell borde tampas om!). Rachel Morrisons foto är också en av höjdpunkterna. Innehåller en av årets emotionell starkaste och jobbigaste scener. 
 
 
16. John Wick: Chapter Two (regi: Chad Stahelski. med: Keanu Reeves, Ian McShane, Ruby Rose, Larence Fishburne, Lance Reddick, Common, Riccardo Scamarcio). 
Action blir inte bättre än så här 2017, det blir inte mycket bättre än så här överhuvudtaget. Ettan var en rejl överraskning i det att det faktiskt var en riktigt bra film, med en story och huvudkaraktär man faktiskt brydde sig om och fascinerades av, bortom allt pang-pang. Och nu blir det nästan ännu bättre. Vår favorit-lönnmördare är tillbaka för att försöka överleva när någon sätter ett pris på hans huvud. Ypperligt koreograferad action skidlras i stilistiskt magnifika miljöer och scener, med grym musik och snyggt foto. Keanu Reeves föddes för den här rollen, och Ian McShane är briljant vid sidan av. Älskar dessutom hela världen filmerna bygger upp, med hotellet Continental i centrum för världens alla lönnmördare, det är så pass genomtänkt att vi lätt köper hur överdriven filmen egentligen är. (Finns på Viaplay, ettan finns på Cmore)
 
 
15. Good Time (regi: Josh & Benny Safdie. med: Robert Pattinson, Benny Safdie, Taliah Webster, Jennifer Jason Leigh, Barkhad Abdi).
Det är nu det börjar bli jobbigt att peta filmer från topp 10. Bröderna Benny och Josh Safdie slog igenom med snyggt skitiga Heaven Knows What för ett par år sedan, en film som visade att det fanns potential där. När Good Time hade premiär i Cannes huvudtävlan i våras var genombrottet komplett, och inte bara för dem, utan även för Robert Pattinson. I flera år har han försökt skaka av sig Twilight med smutsigare roller, och här visar han upp sin verkliga storhet med en av årets främsta prestationer. Pulsen är hög när han och hans bror ska råna en bank, flykten går fel och brodern hamnar i fängelse. Under ett galet dygn måste han försöka fixa pengar till borgen. Med ett magnifikt elektroniskt score följer vi med honom längs New Yorks gator, i desperation om att lösa ut sin bror, på grund av såväl kärlek som skuld. Vi är mitt i alltet, vi får ingen överflödig exposition, det vi lär oss om hans moraliskt tvivelaktiga karaktär får vi veta genom hans agerande. Det är ursnyggt fotat och underbart välspelat.
 
 
14. 20th Century Women (regi: Mike Mills. med: Annette Bening, Greta Gerwig, Elle Fanning, Lucas Jade Zumann, Billy Crudup). 
Kan en pojke bli man utna hjälp av en man? Det tror inte Dorothea, som är ensamstående mamma till sin Jamie, som hon känner att hon tappar greppet om när han blir tonåring. Hon tar därför hjälp av Abbie och Julie, den ena inneboende i deras hur och den andra Jamies närmsta vän och stora kärlek. Kan de som ser honom ute i världen hjälpa henne? Handlingen är lagom vag och filmen byggs upp av och bärs fram mer av en känsla, av tankar och idéer. Det är en underbar tidskapsel av 70-talets slut och innehåller så många briljanta scener med dialoger som får mig att le av att tänka på dem. Manuset var minst sagt värdig sin Oscarsnominering. Men det hade också Annette Bening och Greta Gerwig varit, som sticker ut från den överlag perfekta casten. Scenen när Gerwigs Abbie pratar om mens lär gå till historien, det är så bra. En film som kommer göra er jäkligt uppfyllda av härliga känslor. (Finns på Viaplay)
 
 
13. Thor: Ragnarok (regi: Taika Waititi. med: Chris Hemsworth, Tom Hiddleston, Mark Ruffalo, Cate Blanchett, Tessa Thompson, Jeff Goldblum, Idris Elba). 
Om jag kunde beskriva känslan jag hade när eftertexterna rullade...det var total tillfredsställelse. Filmen var allt jag någonsin kunnat önska mig av en actionkomedi tillika superhjältefilm, det var ju så underhållande. Jag har alltid gillat Marvel-filmer, och nu står de för sin bästa hittills (som ni märker har de haft ett bra år). Chris Hemsworth kände att Thor-serien radikalt behövde göra något galet och nytt, och Marvel nickade och anställde Taika Waititi ("What We Do in the Shadows) att regissera. Humorn är rakt igenom på topp, actionsekvenserna alltid välgjorda (till och med slutfighten lyckas de med), visuellt är det så galet snyggt, och musiken äntligen minnesvärd i en Marvel-rulle. Chris Hemsworth har nog aldrig varit bättre, Cate Blanchett har kul, Jeff Goldblum ännu roligare, och Tessa Thompson är så grym som Valkyrie. Sedan står Waititi själv för filmens roligaste när han ger sin nya zeeländska röst till Korg. Kanske måste sno Baby Drivers utnämnelse "årets coolaste" hit istället, även "ren och skär underhållning". 
 
 
12. Thelma (regi: Joachim Trier. med: Eili Harboe, Kaya Wilkins, Henrik Rafaelsen, Ellen Dorrit Petersen).
Norges främste regissör är tillbaka i Norge (efter engelsktalande snedsteget Louder Than Bombs), och det med besked. Efter en strängt kristen uppväxt på norska landsbygden har Thelma flyttat in till Oslo för att plugga. Det är ingen lätt omställning för den blyga Thelma, som har svårt att komma in i sociala sammanhang. Så en dag faller hon ihop i ett till synes epileptiskt anfall i biblioteket, men om något gott kommer av det så är det den stundande vänskapen med Anja, som snart blir mer än så. Men hennes blomstrande känslor för Anja går emot allt hennes kristna uppväxt lärt henne, och konsekvenserna blir ödesdigra. Det är en visuellt nedtonad men urläcker film med en fascinerande utveckling som jag inte ska avslöja helt (men allt är inte helt verkligt). Låt den rätte komma in möter Black Swan som möter Skam
 
 
11. Lady Macbeth (regi: William Oldroyd. med: Florence Pugh, Cosmo Jarvis, Naomi Ackie, Christopher Fairbank, Paul Hilton). 
Baserad på en rysk bok som inspirerades av Shakespeares Lady Macbeth tar filmen form i 1800-talets England, där den unga Katherine blir bortgift (läs. såld) till en godsherres son, i hopp om barnbarn. William Oldroyd imponerar enormt i sin regidebut, där han med hjälp av briljant foto av Ari Wegner och en påtryckande tystnad skapar stämning som kryper in under skinnet på en, där vi verkligen får uppleva Katherines enslighet i det kalla huset där hon hålls instängd. Men hon vill mer, hon vill leva, och gör det också när maken och svärfar reser bort, med stallpojken Sebastian. Med viljan att få leva tillsammans faller hon sakta ner i ett djupt moraliskt förfall, och tonen på filmen blir allt mörkare. Det är uppfriskande att få se en kvinnlig karaktär genomgå den resan, en roll som oftast är reserverad för män. I allt mörker finns det en förvånansvärt bitsk humor som bryter av stämningen på ett snyggt vis, det är en fin balansgång Alice Birch funnit i sitt manus. En av årets höjdpunker som höjs av ett genombrott av guds nåde i huvudrollsinnehavaren Florence Pugh, kom ihåg hennes namn.
 
Imorgon händer det, topp 10, vilket film blir etta... (jag har faktiskt inte bestämt mig än, det är så svårt)

2017 års bästa filmer: 21-30

 
30. The Lost City of Z (regi: James Gray. med: Charlie Hunnam, Sienna Miller, Robert Pattinson, Tom Holland).
I hopp om att återupprätta sitt familjenamn gav sig britten Percy Fawcett iväg till Amazondjungeln för att försöka kartlägga gränsen mellan Bolivia och Brasilien, som låg i konflikt i början av 1900-talet. Under de kommande tjugo åren får vi följa hans resa mellan djungelns inre tillbaka till den växande familjen hemma, kluven mellan att bli respekterad, vara en god far och man, men också att finna den försvunna staden vid Amazonflodens slut, som han finner bevis för. Charlie Hunnam står för sin bästa filmroll när han axlar uniformen, och vid sin sida står även Sienna Miller och Robert Pattinson för finfina insatser. Det är engagerande och intressant story som James Gray stiligt väver ihop, där filmens MVP ändå får sägas vara fotografen Darius Khondji, vars bilder rakt igenom är förstummande vackra. Troligtvis lär han glömmas bort på Oscarsgalan, men han förtjänar en nominering.
 
 
 
29. Jordgubbslandet (regi: Wiktor Ericsson. med: Staszek Cywka, Nelly Axelsson).
Årets kanske minsta svenska film som DN lyckades pressa SF att ge bred release i somras, och tacka vet jag det, för vilken underbar film det visade sig vara. Polske Wojtek kommer tillsammans med sina föräldrar och andra gästarbetare till en jordgubbsodling i Blekinge, där Anneli hjälper sina föräldrar. En förbjuden romans uppstår i ett samhälle där svenskarna ser ner på de polska gästerna, där man absolut inte får ha någon kontakt med "de där". Filmen blir därmed både en vacker ungdomsromans och smärtsam skildring av ett svenskt samhälle som inte är särskilt välkomnande. Starka känslor och en smärtsam upplösning gör det till ett av årets riktiga fynd!
 
 
28. mother! (regi: Darren Aronofsky. med: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Michelle Pfeiffer, Ed Harris).
Otroligt mycket kan sägas om Darren Aronofskys allegoriska mother!, vare sig du älskar eller hatar den. För det är antingen eller verkar det som. Filmen skildrar väldigt förenklat ett par som bor i ett stort och ensligt hus, som en dag får besök av främlingar. En påfrestande resa byggs därefter långsamt upp till en häpnadsväckande final som du inte kan förutse. Utan att säga för mycket så är filmen en allegori för världens tillstånd, och inte minst för miljöförstöring, men också om religionen och dess uppkomst. Det är här det går att diskutera saker, men då kan texten bli lång, och tänker ni att ni vill se den så vill jag inte avslöja för mycket. Men ja, det är ett pretantiöst projekt drivet av Aronofskys ego, men manuset han skrev på fem dagar när han tröttnade på världen är fascinerande, och imponerande, hur han väver ihop det hela på det viset han gör. Sedan är filmen också mycket välspelad, där inte minst Jennifer Lawrence bär filmen på sina axlar i en av sina främsta prestationer, där även Javier BardemEd Harris och Michelle Pfeiffer är utmärkta. Men inte minst är filmen utsökt vacker, filmad av Matthew Libatique i underbart kornigt och så snyggt 16mm-film. Om ni vågar er på en utmaning, se den, men jag kan inte lova att ni gillar den (men googla vad allt betyder efteråt, det hjälper). 
 
 
27. God's Own Country (regi: Francis Lee. med: Josh O'Connor, Alec Sacrenau, Gemma Jones, Ian Hart).
Francis Lee vann precis för bästa regi och Josh O'Connor för bästa manliga skådespelare på Stockholms filmfestival, och det är svårt att säga emot det. O'Connor axlar rollen som John Saxby med enorm dynamik, som den tuffa killen som steg för steg släpper sin gard och mjuknar upp när Gheorge kommer som gästarbetare till familjefarmen. Filmen har kallats för en skotsk Brokeback Mountain, vilket är en bra jämförelse. Vad den gör som är så uppfriskande gentemot många filmer med hbtq-tema är att det inte är någon grej att tuffe Josh är gay i ett litet samhälle i Skottland, de skippar den biten och gör det hela mycket mer naturligt. En vacker, nedtonad och finstämd historia.
 
 
26. The Edge of Seventeen (regi: Kelly Fremon Craig. med: Hailee Steinfeld, Woody Harrelson, Haley Lu Richardson, Kyra Sedgwick, Hayden Szeto, Blake Jenner).
Ett av årets nesligaste filmbolagsbeslut i Sverige var att dra tillbaka biopremiären av The Edge of Seventeen bara ett par veckor innan utsatt premiär. Det var inte okej. Men filmen tog sig så småningom till iTunes och väntan var väl värd det. Har ni lärt er att jag älskar coming-of-age-filmer än? Well I do, och därför är det alltid lika kul när det kommer en film till genren som bidrar med något nytt. Här i form av det kvinnliga perspektivet, och i form av den cyniskt icke-förhärligande naturen av vår protagonist Nadine, som hatar sitt liv (vilket kanske inte är ovanligt i tonårsfilmer, men det finns en svärta till den här komedin som är mer befintlig än normalt). Den är lika delar drama som den är komedi och tack vara främst Golden Globe-nominerade Hailee Steinfeld berörs vi, tillsammans med Kelly Fremon Craigs manus såklart. Dessutom är Woody Harrelson härligt varm och bitsk som läraren som får agera psykolog när Nadine behöver få ur sig vad hon tänker på. En otroligt älskvärd film.
 
 
25. Spider-Man: Homecoming (regi: Jon Watts. med: Tom Holland, Michael Keaton, Robert Downey Jr., Jon Favreau, Marisa Tomei, Jacob Batalon, Zendaya).
På förhand hade jag inga högre förväntningar på Marvels nytolkning av Spider-Man, trots ett inhopp i Civil War som gav mersmak. Det har blivit lite mycket Spidey senaste 15 åren kan man tycka, men trots det lämnade jag salongen med ett brett leende på läpparna. Det kändes fräscht ändå, som något nytt nästan? Trots Iron Mans stora närvaro i marknadsföringen var hans roll mer begränsad, och Tom Hollands tonårshjälte fick äntligen leva ut som kvarterets räddare, och vi slapp ytterligare en origin-story. Med influenser från och referenser till 80-talets tonårsfilmer (that Ferris Bueller-blinkningen var to die for) känns det hela väldigt roligt att följa, och Holland levererar. Även Michael Keaton bjuder på en trovärdig skurk, även om slutet kanske blir lite väl generisk, superhjältegenrens vana trogen.
 
 
24. Raw (regi: Julia Ducournau. med: Garance Marillier, Ella Rumpf).
Raw är kannibalfilmen som var så rå att den fick folk att svimma och spy i biografer på festivaler...vilket må vara sant, men det visade sig vara lite av en överdrift. Visst är det några blodiga scener som kan tyckas vara lite äckliga, men mer än något annat är detta en coming-of-age-historia, en film om systerskap och att hitta sin plats. Det blir till och med rätt vackert och berörande, och huvudrollsinnehavaren Garance Marillier bär filmen med den äran på sina axlar. Och musiken är råball dessutom, bland årets coolaste soundtrack. Riktigt lovande långfilmsdebut av Julia Ducournau.
 
 
23. Train to Busan (regi: Sang-ho Yeon. med: Yoo Gong, Yu-mi Jung, Dong-seok Ma).
Varken sydkoreansk zombie-film eller tågfilm blir mycket bättre än så här. Från start till mål (mer eller mindre) en högintensiv tågresa som förvandlas till en mardröm när ett virus bryter ut vid första station, och sedan sprider sig genom tåget under resans gång. Fantastisk spänning med karaktärer man faktiskt bryr sig om, giller eller ogillar, och som därmed gör slutet så mycket mer gastkramande. Makalös.  
 
 
22. Hidden Figures (regi: Theodore Melfi. med: Taraji P. Henson, Octavia Spencer, Janelle Monáe, Kevin Costner, Mahershala Ali, Kirsten Dunst, Jim Parsons). 
En av årets starkaste feelgood-filmer hittar vi i succén Hidden Figures (Dolda tillgångar i Sverige), som inte bara drog in storkovan på biograferna i USA, utan också nominerades även till tre Oscars (varav en för bästa film). Och det är svårt att klaga över det, för även om filmen på många vis har en klassisk struktur är den så smittsamt härlig, samtidigt som den är stark och känslosam. Den berättar historien om de tre kvinnliga svarta matematikerna som starkt bidrog till att det amerikanska rymdprogrammet lyckades. En så viktig historia att berätta, och huvudrollsinnehavarna Henson, Spencer och Monáe är utmärkta (tillsammans med alla andra)! (Finns på Cmore)
 
 
21. Your Name (regi: Makoto Shinkai. röster: Ryûnosuke Kamiki, Mone Kamishiraishi). 
Årets bästa animerade film hittar vi hos japanska supersuccén Your Name, som äntligen kom hit. En magisk historia om två tonåringar som länkas samman på något underligt vis, och byter kropp med varandra ibland. Mer än så säger jag inte, men utvecklingen är häpnadsväckande och engagerande. Det är dessutom så galet snyggt animerat. Glöm minionerna och se denna istället, det är en upplevelse ni inte vill missa.