La La Land: Ett halvårs förväntan & dess klimax
Den 23e augusti satt jag på Eden och pluggade, det var eftermiddag och koncentrationen började svikta. Jag såg på Twitter att det släppts en ny trailer till La La Land, den romantiska musikalen regisserad av Whiplash-skaparen Damien Chazelle. Jag hade redan länge sett fram emot filmen, tanken på en film som för samman Chazelle med Emma Stone och Ryan Gosling väckte snabbt mitt intresse, men självklart fanns det frågetecken kring en modern musikal som inte är baserad på en känd Broadway-uppsättning eller dylikt (uppfriskande, men riskabelt). Den första trailern visade dock att det fanns potential i vad de skapat, och låten City of Stars som Gosling sjöng på var onekligen humm-vänlig. Jag valde att se på den nya trailern direkt. Redan i Stones första ton i låten Audition känner jag den träffar mig djupt, texten talar till mig, och jag har aldrig blivit så berörd av en trailer tidigare. Som ni förstår blev jag rätt förväntansfull inför att se filmen. En vecka senare hade filmen premiär på Venedigs filmfestival, hyllningskören ville inte tystas och filmen seglade upp som favorit inför den kommande Oscarsgalan.
Om ni inte har sett filmen och känner att jag bygger upp förväntningarna lite väl mycket, hur tror ni då jag kände? Det är en ständig balansgång att som hängiven filmfanatiker angripa kommande filmer. Jag kan sitta klistrad framför Twitter och diverse filmhemsidor när stora filmfestivaler pågår i Cannes, Venedig, Toronto och Telluride, bara för att se hur andra reagerar efter att ha sett filmerna som jag så mycket ser fram emot. Jag vet inte hur många gånger jag såg den där andra trailern för La La Land, och hur mycket mer förväntansfull jag blev för varje gång. Alltmedan vintern nalkades vann den en rad priser av diverse kritikergruper i USA, och blev för varje ny konkurrerande film som visades en allt troligare Oscarsvinnare. Filmen kändes helt enkelt perfekt. Men hur skulle filmen kunna leva upp till det?
Jag behövde vänta en och en halv månad på att se fortsättningen av filmen, men kanske främst på att hantera mina förväntningar. Nu visste jag åtminstone att jag inte fick bygga upp händelsen för mycket igen. Under tiden hann filmen vinna rekordmånga (7) Golden Globes, råka ut för det varje Oscarsfavorit gör, nämligen ett backlash där kritik börjar krypa fram (förtjänade den verkligen att vinna en Golden Globe för bästa manus? Varför är huvudrollerna vita? Ska vi verkligen tro att Ryan Gosling är jazzens räddning?), och i förra veckan nominerades den till rekordmånga Oscars (14 för att vara exakt, lika många som Titanic och All About Eve). Precis vad jag behövde. Till råga på allt fick jag lov att skjuta på filmen två dagar, och alltså inte se den på premiärdagen. Så hur gick det då, när jag slog mig ner i sätet på Royal i Malmö, en regning söndagskväll i januari?
Har ni ännu inte sett filmen, byt flik, boka biljetter till närmsta tillgängliga tid, och läs vidare efter att ni sett filmen (inte för att jag ska spoila hela filmen, men upplev den så blank som möjligt, så skippa trailern jag hyllat till skyarna också!).
Redan när Cinemascope-texten breddar bilden i första bildrutan och den massiva duken utnyttjas till fullo märker jag att det här kommer bli annorlunda. På ett helt annat vis uppskattar jag de otroligt svängiga tonerna i öppningsnumret och lägger märke till svenske Linus Sandgrens magnifika långtagning som tar sig från sångare till sångare, över bilar och runt på bron där allt utspelar sig. Från ruta ett är jag fast, från ruta ett är jag förälskad. Nog fanns det stunder då jag kom att tänka på mina egna förväntningar, oroandes över att det skulle sluta som sist, men filmen fick mig snabbt på andra tankar och svepte in mig i drömmen som är La La Land.
Inte bara är filmen "som en dröm", den är också om och för drömmare. Även om den handlar om en kämpande skådespelerska och en hoppfull jazzpianist är deras öden något som når ut till betydligt fler än just de grupperna. För vem har väl inte drömt om något? Att filmen blivit så omåttligt populär på biograferna talar för att detta budskap är något folk uppskattar och tar till sig, men självklart kan hårdknackade kritiker och cyniker få stå för sina åsikter, och självklart kan det inte vara allas kopp te, och jag har läst kritik som jag kan förstå, men bristerna den pekar på har jag helt enkelt valt att se bortom denna gång, för den talade så pass starkt till mig. Framför allt är det inget ni bör bry er om, det är bortom och utöver nörderi. För mig symboliserar filmen det allra bästa med film, att man kan föras in i en annan värld där vi kan acceptera allt som händer, just för att det sker i denna värld. Jag förstår om folk inte gillar musikaler, att det inte känns "naturligt" för vissa när de mitt i en scen börjar sjunga, men det hör hemma i den här filmen, och att kunna acceptera och njuta av det är vad riktigt bra film kan åstadkomma, och lite av hela grejen, själva magin med film.
Damien Chazelle ville göra en modern musikal om Los Angeles, och han är uppvuxen med att titta på och uppskatta klassiska musikaler som Singin' in the Rain. Hans tanke med denna film var att skapa en nostalgisk känsla kring dessa romantiska musikaler som var så populära på 30-50-talet, men att modernisera det och få dagens publik att uppskatta den. Därför innehåller filmen många referenser och homager till de filmer som inspirerat filmen, och även om storyn kan kännas bekant följer den inte riktigt samma klassiska modell. Filmens styrka ligger dock inte i storyn, men sättet den berättas på och de olika medel som används, och de känslor den skapar, överglänser den kritik filmen fått utstå. Storyn är dock en fin och vacker historia.
Jag har redan lyft fram Linus Sandgrens foto, och det tål att tryckas på. Först och främst är det 35mm-fotot vars kornighet dels bidrar med charm, men kanske främst bidrar till den där nostalgiska känslan filmen vill uppnå, till skillnad från vad den skärpa en digital filmkamera hade skapat. Men också kameraåkningarna som följer musikens melodier och på så vis skapar en starkare helhet till musikalnumrena, och följsamheten i de flertal imponerande långtagningarna som finns i filmen. Men en musikal skulle aldrig fungera utan sin musik, och Justin Hurwitz har sannerligen prickat rätt med sina toner. Från de övergripande teman som återkommer i låtarna och den musik som främst agerar i bakgrunden, till de många fantastiska låtarna. Den enkla genialiteten i City of Stars, som jag med all säkerhet kommer gå och vissla på ett bra tag, den känslosamma styrkan i Audition, som blottar Stone fullkomligt framför kameran. För att inte tala om den härligt sprudlande inledningssången Another Day of Sun, eller John Legends otroligt medryckande och starka Start a Fire. Två dagar har gått sedan jag såg filmen, och jag har redan lyssnat igenom soundtracket ex antal gånger, och ja, jag gör det just nu också. Och något som man märker när man lyssnar igenom låtarna från första till sista är hur de i sig berättar historien, och texterna och dess betydelse är otroligt viktiga för filmen och karaktärernas utveckling.
Men det finns så mycket kvalitet i denna film, hela världen som fotot visar upp och musiken tonsätter baseras på scenografi som tillsammans med kostymerna som går från nostalgisk musikal-känsla till en mer modern och "vanlig" känsla. Ibland är det extra-allt och drömskt, vi hamnar i den fantasivärld som Hollywood kan erbjuda, men i nästa scen kanske vi vaknar upp och inser att verkligheten inte är så glammig och perfekt. Det är denna resa vi får se i Mia och Sebastians romans, hur de åker en berg-och-dalbana genom kärlekens och drömmarnas värld, de vill båda uppnå sina drömmar, men till vilken kostnad!
Emma Stone är filmens känslomässiga kärna, men båda perspektiv får ta plats och vi känner med de båda under filmens gång. Inte för att jag aspirerar på att rädda jazzen så kan jag starkt relatera till Ryan Goslings karaktär genom mitt filmintresse, hur jag enträget fortsätter skriva om filmerna som jag tror på och som jag hoppas ska få er att förstå min kärlek till film. Att skapa två karaktärer som man kan relatera så starkt till är imponerande, och det hjälper att de spelas av två av mina absoluta favoritskådespelare. Deras kemi är omisskänlig och charmar och imponerar rakt igenom. Och nej, de kanske inte alltid sjunger perfekt eller dansar lika fläckfritt som i dåtidens musikaler, men det här är också en moderniserad version där allt inte ska vara pitch perfect, den ska kännas mer jordnära, något jag tycker den uppnår, och något som detta bidrar till. Sedan är det imponerande hur de lärt sig sångerna, och alla danssteg, att få ihop det hela i långa och avancerade tagningar, det här var ingen lätt film att spela in. Dessutom är det snyggt att Gosling lärde sig att spela piano inför inspelningen, och står för allt spelande själv.
Filmälskaren inom mig fascinerades över hur alla delar jag skrivit om klaffade, samt de många referenser och blinkningar som fanns till gamla filmer och industrin som helhet. Romantikern inom mig föll för deras kemi och hoppfulla kärlek, cynikern inom mig kände förståelse för de motgångar som våra turturduvor stöter på. Allt detta resulterar i ett slut av filmen som jag till en början oroades över, men som sedan blev det prefekta avslutet, för mig åtminstone.Ansvarig för att få ihop hela det här vackra spektaklet är regissör Damien Chazelle, som hade en vision och uppfyllde den så bra det bara gick. Han fick utmärkt hjälp, men i slutändan var det han som låg bakom magin! Jag kan knappt bärga mig för vad han hittar på härnäst, för potential och talang finns det gott om (det ryktas om en biopic om Neil Armstrong, med Gosling).
När Oscarsnatten kommer blir han - med största sannolikhet - den yngsta regissören någonsin att vinna en statyett för sin regi, och han är inte den enda som kommer gå hem med en statyett i handen. Om inte en stor del av akademin får för sig att rösta politiskt på galan (anti-Trumpskt med Hidden Figures eller Moonlight) lär den också vinna Oscarn för bästa film, och vinster för Emma Stone, klippning, foto, musik, bästa låt (troligtvis City of Stars) och ljudmix är troliga, och jag skulle inte räkna bort vinster för scenografi, kostymer och manus heller (även om manus skulle skapa ramaskri). Det går att diskutera om den är värd att tangera rekordet för antal nomineringar (personligen föredrar jag den framför både Titanic och All About Eve), och någon nominering slank säkert bara med för att filmen är så allmänt älskad. Men det är väl klart att branschen älskar den här filmen, den hyllar och handlar om dem, drömmarna som gjorde det! Den har så många ingredienser som kan tilltala dem, och så mycket kvalitet inom olika områden att det hade varit konstigt om den inte fick många nomineringar. Men det här betyder inte att filmen gjordes för att vinna Oscars, långt ifrån. Chazelle tog en risk med den här filmen, han kämpade i många år för att ens kunna få ihop den, och om han som regissör gör en film om något att är passionerad för och älskar, då är det väl inte så konstigt om hans kollegor också tilltalas av den?
För att knyta ihop säcken: Det kan vara farligt att ha för höga förväntningar på en film, man bör undvika att läsa för mycket om filmer och se en massa trailers, man bör inte lita blint på kritiker och priser. Dock så tyckte jag att La La Land var fullkomligt magisk och briljant och underbar och jag är förälskad i den, så det kan gå ändå. Summa summarum, lyssna inte för mycket på mig, se filmen själv och bilda en egen uppfattning, det är egentligen det bästa, det här var bara lite överflödigt och min ödmjuka åsikt. Puss.
Detta är nog den första svenska bloggen jag hittat där någon älskar filmen lika mycket som mig. Så jävla briljant rakt igenom. Vi hade en liknanade mening i våra recensioner;
"För mig symboliserar filmen det allra bästa med film"
Jag skrev;
"Den beskriver allting jag älskar med film."
Det är ju så sant. Min recension är inte lika välskriven och lång då jag skrev den i euforin direkt efter filmen. Det är ett mästerverk.