Best of Netflix - Tema: Topp 50 i Sverige 2014

Jag skriver ju varje månad och tipsar om de filmer som kommer ut på bio, i hopp om att någon kanske ska finna en film de vill gå på. Men nu är ju inte verkligheten så vacker att bion är folks primära val när de ska se en film. Och det är det inte alltid för mig heller, utan det blir vanligtvis något som finns på Netflix. Därför tänkte jag nu börja tipsa om de bästa filmerna mina fördomar får mig att tro att ni inte väljer i första hand när ni försöker välja film. Ha tålamod med mina fördomar och motbevisa mig gärna, de filmer jag kommer presentera har jag valt av en eller annan anledning, men råder er alltså att överväga dem nästa gång ni inte kan bestämma er! 
 
Veckans tema är filmer som figurerade på min lista över 2014 års bästa filmer i Sverige! Tänker att ni säkert ser t.ex. 22 Jump Street, Captain America: The Winter Soldier och Guardians of the Galaxy ändå, så de får inte vara med och leka nu. Sedan måste jag tipsa om den ursnygga och galet lovande första trailern till Ang Lees nya krigsdrama Billy Lynn's Long Halftime Walk, en film som ser ut att kunna bli bland årets allra bästa (eller, nästa års i Sverige). 
 
Fruitvale Station (regi: Ryan Coogler, 2013)
 
 
Det här är i min mening en av de bästa och starkaste filmerna som kommit under 2010-talet. Ryan Cooglers debutfilm slog ner som en bomb på Sundance 2013, och skulle i en rättvis värld varit en stor del av Oscarsgalan därefter. Med en av senaste årens starkaste skådespelarinsatser tar sig Michael B. Jordan an rollen som Oscar Grant III, vars dagar vi får följa fram till nyårsafton, då han efter lite tumult faller offer för polisens fortfarande utbredda rasism. Filmen är baserad på verkliga händelser, och angriper den rasism och de fördomar som finns mot svarta och f.d. fångar i USA. Grant försöker bara försörja sin familj, och leva ett vanligt liv efter att ha avtjänat ett kortare fängelsestraff. Filmen har en socialrealistisk ton och är enkelt men snyggt filmad. Den är som förstått otroligt gripande, och när jag placerade den på sjätte plats (skulle nog fått en högre placering, även om topp 10 det året var galet bra) på min lista benämnde jag den som "ett slag i solar plexus". Det är alltså inte en alldeles lätt film att se, men det är en vacker och viktigt film som ni inte kommer ångra er att ni valde! Som sagt magnifikt skådespel, inte bara från Jordan, utan även från Melonie Diaz och Octavia Spencer. Firma Coogler/Jordan följde förra året upp med den starka boxningsfilmen Creed, och det ska bli otroligt spännande att se hur Coogler nu tar sig an superhjältar i form av Black Panther (där även Jordan ska vara med!). 
 
 
Only Lovers Left Alive (regi: Jim Jarmusch, 2013)
 
 
Kan vara den absolut coolaste filmen som gjorts, någonsin, alla kategorier. Den definierar begreppet "cool". Hur kommer det sig då? Först och främst, Tom Hiddleston och Tilda Swinton spelar vampyrer. Det borde räcka, men det finns fler anledningar, som alla de miljöer och kostymer som omgärdar dem, det foto som fångar det, och det urläckra soundtrack som ackompanjerar deras saga. Det här är en kärleksfilm äver allt annat, om Adam och Eve, som levt hundratals år tillsammans. De har sett mänskligheten sakta förfalla till det låga tillstånd de finner samhället i nu. Det blir en djupsinning och smart samhällskritik med historiskt perspektiv. Adam är melankolisk och livstrött, en mystisk musiker i Detroit som börjar tappa gnistan. Eve är det som får honom att fortsätta, men när hennes syster Ava (Mia Wasikowska) kommer på besök utmanas det tillbakadragna och lugna liv de anpassat sig till. Alla de fantastiska delar den består av skapar en helhet fylld av en aura som genomsyrar känslan vi får, det är en så otroligt skarp och snygg film, vacker och smart. Swinton och Hiddleston är perfekta i huvudrollerna, och Wasikowska, Anton Yelchin och John Hurt står alla för starka biroller. Jim Jarmusch står för fläckfri regi och manus, och jag ser mycket fram emot hans nya film Paterson, med Adam Driver, som har premiär i Cannes ikväll. Listans elva!
 
The Raid 2: Retaliation (regi: Gareth Evans, 2014)
 
 
Nu finns den inte på Netflix längre, men för att se denna krävs en titt på första filmen, The Raid. Men jag vill ändå lyfta fram tvåan. I första filmen får vi följa Rama (Iko Uwais) och hans insatsstyrka som ska rensa ut ett hyreshus fullt av kriminella, och hela filmen är ett långt slagsmål mer eller mindre, där han tar sig uppåt våning för våning. Det är bland det bästa som gjorts i actionväg, och de snyggast koreograferade slagsmålen som visats på vita duken. I uppföljaren måste Rama gå undercover för att störta ett brottssyndikat, och slagsmålsfilmen utvecklas till en episk gangstersaga som närmast kan jämföras med The Departed (en jämförelse som inte ens är överdriven). Det är blodigt och rejält våldsamt, och vissa kan säkert anklaga den för att fetischera våldet, men det spelar en så viktig del och görs så otroligt snyggt att jag inte har något emot det, och att det pågår i 150 minuter gör mig ingenting. Uwais (som tack vare denna fick en - alltför liten - roll i The Force Awakens) är före detta kampsportare och står själv för koreografin, och gör det med bravur, då slagsmålen närmast känns konstnärliga, även om den känslige bör undvika filmen. Indonesisk action när det är som allra bäst, även om det är walesaren Gareth Evans som står för regin (även om han främst varit verksam i Indonesien). Det ska bli spännande att se vad sista filmen i den förmodade trilogin kan erbjuda (även ryktats flitigt om en amerikansk remake, såklart). Knep tiondeplatsen på min lista. 
 
The Selfish Giant (regi: Clio Barnard, 2013)
 
 
Vinnare av Bronshästen på Stockholms filmfestival och var en av detta års allra starkaste filmer, som fick tolfteplatsen på min lista. Clio Barnard gör här sin första spelfilm, och fortsätter bygga den diskbänksrealism som varit Storbritanniens mest utmärkande genre ända sedan 60-talet. Vi möts av en tidlös industristad någonstans i England, och vilket år det utspelar sig märks knappt av. Bästa vännerna Arbor (Conner Chapman) och Swifty (Shaun Thomas) har båda tufft hemma, och är inte särskilt förtjusta i skolan, och blir även avstängda. De börjar istället samla skrot runtom i stan som de sedan säljer till den fule skrothandlaren Kitten (en modern Fagin), som mer än gärna utnyttjar pojkarnas arbetskraft. Men för att faktiskt tjäna något ger de sig in i den betydligt farligare branschen att stjäla koppar. Filmen är så pass realistisk och äkta att den får en dokumentär känsla, det handlar inte om några förskönande filter eller upplyftande musik. Den är inte lätt att se, de tuffa förhållandena och den smärtsamma realism vi möter får det att slå knut i magen, och som jag skrev i min lista får upplösningen "även de stelaste hjärtan att hämta andan". Chapman och Thomas är enastående i huvudrollerna, och detsamma får gälla den äldre casten, tillsammans med Barnards manus och regi. 
 
Blue Ruin (regi: Jeremy Saulnier, 2013)  
 
 
Nu hamnar vi högre upp (lägre ner?) på listan med plats 44, och en av årets allra minsta filmer sett till budget. Skildrar en mystisk man som bor i sin bil som en dag får reda på att hans föräldrars mördare ska släppas ur fängelset. Vi får sedan följa en tystlåten och snygg film om hur hans hämndresa steg för steg blir större och mer invecklad än han trott. Intimt filmad och innehållande vältajmade dramatiska vändningar, som dock aldrig överdramatiseras, enkelheten ger den en ärlighet och äkthet få dyrare filmer kan uppnå. Macon Blair briljant som vår tystlåtne huvudperson. Filmen blev ett riktigt genombrott för Jeremy Saulnier, som i år gjort en av årets mest intressanta filmer, Green Room, som hyllats i USA. 
 
The One I Love (regi: Charlie MacDowell, 2014) 
 
 
På platsen strax ovanför hittade vi Charlie McDowells underliga sci-fi-romans The One I Love. Ethan (Mark Duplass) och Sophies (Elisabeth Moss) äktenskap har börjat stagnera, vilket får dem att hyra ett hus rekommenderat av deras terapeut, för att komma bort från vardagen för att försöka hitta tillbaka. Huset, och inte minst dess gästhus, är dock inte som alla andra hus, vilket bjuder på en oväntad men intressant twist. Filmen ställer många frågor om äktenskap och vilka förväntningar man har på sina respektive i förhållanden. Då den snarare ställer kärleken mot väggen är det svårt att kalla det för en kärleksfilm. Fascinerande inblick som förhöjs av riktigt bra skådespeleri från Moss och Duplass. Det var även en lovande regidebut från McDowell, som härnäst kommer med den sanslöst lovande The Discovery nästa år, som utlovar ytterligare en fascinerande sci-fi-romans, med bl.a. Rooney Mara, Jason Segel och Robert Redford
 
Enemy (regi: Denis Villeneuve, 2013)
 
 
Även om jag nog skulle säga att det här är Denis Villeneuves sämsta film av de jag sett (vilka är alla utom hans två första vid millenieskiftet) är den långt ifrån dålig, då han har en längstanivå högre än mångas högstanivå. Och om föregående film innehöll mystik och viss förvirring är det inget mot detta psykologiska drama, klart den mest svårtillgängliga filmen på listan, det ska jag inte ljuga om. Jake Gyllenhaal spelar båda huvudrollerna, dels som Adam, men även som hans dubbelgångare Anthony. Adam lever ett relativt enkelt liv, han är lärare och är tillsammans med sin flickvän, tills en dag då han ser sin dubbelgångare i en film, och väljer att söka upp honom. Han blir fascinerad av det hela och nästan besatt av Anthonys liv, vilket ger en dramatisk utvekling, och ett slut jag inte ska gå in på mer. En minst sagt fascinerande och intressant studie där Gyllenhaal sin vana trogen gör det bra, och troligtvis skulle jag uppskatta den ännu mer om jag skulle se om den! 
 
Förhoppningsvis har ni hittat något att lägga till i er lista och välja en kväll när det känns rätt, så återkommer jag med ett nytt tema snart! 

Movies lately - stort och smått från hela världen

 
Hade jag haft en amerikansk talkshow där jag pratade filmer jag sett skulle det potentiellt kunna heta "Movies Lately with Martin Eriksson". Bara en tanke. Men vad har det blivit för filmer på sistone då? De har en internationell touch och osar alla av kvalitet. 
 
Captain America: Civil War (Anthony & Joe Russo, 2016)
Hur mycket jag än kan störa mig på de stora blockbusters och franchise-filmerna som kommer, och vilja att folk sa mer smalare film, så kan jag inte hjälpa att verkligen uppskatta och imponeras av Marvel, att de gång på gång lyckas som de gör. Hjärnan och huvudproducenten bakom det hela, Kevin Feige, måste kunna benämnas som geni vid det här laget, och förtjänar att lyftas fram. Visst är deras filmiska universum och ändlösa produktioner ett sätt att tjäna pengar, men det finns en tanke bakom det. I en tid då tv-serier dominerar och blir allt bättre är detta den ultimata kombinationen, för det hela blir som en stor tv-serie. Första Captain America-filmen står sig inte som en av deras bästa, men till uppföljaren hade mer saker hänt i universumet och framförallt tog de in bröderna Russo att regissera. Med den erbjöd Marvel något nytt, något mer än bara action och underhållning, den innehöll betydligt mer "äkta" kvalitet, och även om slutet är en lång actionsekvens så är filmen i sig mer en snygg spion-thriller, där karaktärerna byggs bättre än i någon annan Marvel-film, och dessutom är den betydligt mer avskalad. Tillsammans med The Avengers är höjdpunkterna i universumet, och dessa båda har nu kombinerats i denna film, som erbjuder samma känsla som i The Winter Soldier, men med lite extra action. Frågan är bara om kombinationen är perfekt, för delarna tar på det viset lite energi från varandra. Men helt klart anser jag att den lyckas tillräckligt för att rankas som en av universumets bästa filmer. Spänningarna och trycket utifrån ökar på Avengers efter att ett uppdrag slutar i civila dödsfall, och konsekvenserna efter Age of Ultron ekar fortfarande. FN vill att hjältarna ska kontrolleras, något som delar gruppen i två delar, där Cap och Iron Man/Tony Stark hamnar på varsin sida, ergo inbördeskrig. Det hela kulminerar när Caps gamla polare Bucky (aka Winter Soldier) misstänks för ett attentat mot FN, och fighten är igång. Det är svårt att inte jämföra den med vårens Batman v. Superman, som innehåller lite samma element, men skillnaden är bara att här funkar det. Vi har i åtta år följt utvecklingen som lett upp till detta, och det känns både naturligt och trovärdigt. Ingen sida känns rätt, och ingen fel, vilket får oss som publik att både tänka till och känna efter, något som är sällsynt för denna typ av film. Vi bryr oss om flera olika karaktärer, och trots att de är många passar de in bra, hur liten eller stor rollen än må vara, något som får tillskrivas ett bra manusarbete, och ett flertal klass-skådespelare.
 
Civil War innebär inte bara början på fas 3 i universumet, den introducerar även ett par nya spännande karaktärer. Spiderman känner ni nog till, och Tom Holland hoppar in på ett underhållande och lovande vis inför hans stundande solofilm, Spiderman: Homecoming, som kommer fokusera på en yngre version av Peter Parker, och nu är den franchisen alltså äntligen - åtminstone delvis - hos Marvel, vilket återgäldar det faktum att vi kommer få en tredje Spiderman på bara femton år. Men mest spännande är introduktionen av Black Panther, gestaltad av Chadwick Boseman. Karaktären är en uråldrig väktare av folket i det fiktiva afrikanska landet Wakandia, och som "vanlig" människa är han prins T'Challa. Med tanke på att Ryan Coogler (Fruitvale Station, Creed) ska regissera hans egna film kan det bli hur bra som helst. Och kan Black Widow och Scarlett få en egen film snart eller? Summa summarum, Civil War erbjuder allt vi har kommit att förvänta oss av Marvel, och lite därtill. Det är snygg och spännande action, intressanta karaktärer, skratt och känslor, i en rätt ultimat blandning. 4/5
 
Lawrence of Arabia (David Lean, 1962)
 
En av de riktigt stora klassikerna i filmhistorien, som det är något skämmigt att jag inte sett förrän nu. Men nu är det gjort, och jag förstår till fullo varför den vann sju stycken Oscars (inkl. Bästa film & regi), och anses vara en av tidernas främsta. Dock innebär inte det att jag placerar den bland tidernas främsta, men dess anseende är ändå värdigt. Det är verkligen en storslagen film, och en tidstypisk prestigefilm, något som dock håller den tillbaka något i mina ögon, för jag kan omöjligen se den på samma vis som den sågs för 50 år sedan. Det är svårt att kort sammanfatta dess speltid på 3 timmar och 47 minuter, men den kretsar kring T.E. Lawrence (Peter O'Toole), en brittisk officer som under första världskriget får i uppdrag att prins Feisel (Alec Guiness) att slåss mot turkarna i den arabiska öknen (känd som den Arabiska revolten). Lawrence tänker utanför boxen och vågar lite mer än många andra, och hans metoder och krigföring visar tecken på det, men hans räder lyckas ofta och han blir något av en legend (filmen är baserad på en sann historia, om än troligtvis rätt romantiserad). Filmen blir trots sin långa speltid aldrig direkt tråkig, Lawrence är en tillräckligt fascinerande karaktär och hans upptåg hakar fast en gång efter annan, även om vissa delar självklart kan anses vara något utdragna. Det är som sagt en riktigt storslagen film, men foto och miljöer som slår en med häpnad, och det märks att det är filmat på plats. Musiken är däremot något för storslagen och orkester-aktig, det tar för mig bort känslan något. O'Toole är fullkomligt briljant som Lawrence, och likaså Omar Sharif som hans vapendragare Sherif Ali, båda rättvist Oscarsnominerade, och både orättvist bortdömda. Skådespelare som Guiness (original Obi-Wan ni vet) och Jack Hawkins övertygar förvisso i sina roller, och även om det var en annan tid då så är det ju tråkigt att se vita skådespelare i roller som arabiska prinsar och krigare (även om whitewashing fortfarande och i skrivande stund är ett högaktuellt problem inom film). 4/5 
 
Laurence Anyways (Xavier Dolan, 2012)
 
Från Lawrence i 10-talets Mellanöstern till Laurence och 90-talets Kanada. Laurence (Melvil Poupaud) är lärare och författare i dryga 30-årsåldern, tillsammans med sin sambo Fred (Suzanne Clement) lever de lyckliga och frisinniga. Men Laurence vaknar en dag och inser något, han är inte en man, han är en kvinna född i fel kropp. Filmen skildrar de tio kommande åren av hans/hennes liv, som stöter på många hinder. Till en början stöder Fred hans beslut, men i längden tär det på deras relation, ingen slutar älska den andre, men för mycket kommer emellan. Det är en känslosam resa vi får följa, ibland extravagant och ibland avskalad och grå, men hela tiden känns det äkta. Det är en rättvis och ovanlig skildring av en transperson, något vi sällan får se på film, åtminstone är det känslan jag får. Men å andra sidan är den gjord av en av vår tids mest progressiva och utmanande - för att inte tala om mest talangfulla - regissörer, Xavier Dolan. I år kommer han med sin sjätte film, och det blir hans femte film som kommer tävla i Cannes, och han är 27 år gammal, och alla hans filmer är bra. Ständigt utmanar han heteronormen i vårt samhälle, och gör med sådan kvalitet att den konservativa filmvärlden bara inte kan blunda för det. Han är även en av de mest visuellt slående regissörerna, med ett bildspråk som kan tala lika mycket som manuset (även det något han skriver själv). Men mer om honom senare, med sin engelsk-språkiga debut nästa år kommer förhoppningsvis fler få upp ögonen för honom, även om jag har svårt att se honom bli konventionell (vilket också vore synd). Tillsammans med Mommy (som hamnade på femte plats på min topp 50 2015) är det här hans bästa film, och med sin speltid på 168 minuter blir det som ett epos över Laurence liv. Inte bara är det en otroligt gripande historia, den innehåller också en urläcker 90-talsestetik med kostymer och musik som ramar in tiden på ett så snyggt vis, och vissa bilder och sekvenser är fruktansvärt snygga och frigörande. Sedan är det skådespeleri på hög nivå, främst från de båda ovan nämnda, men alla inblandade håller god kvalitet. Även om den tidvis är kämpig är det på det stora hela en härlig och uppfriskande film, och bland 2010-talets allra bästa, nära full pott. 4,5/5
 
Jag dödade min mamma (J'ai tué ma mère, Xavier Dolan, 2009)
 
Mer Xavier Dolan, och nu hans debutfilm, som han filmade som 19-åring, något som inte går att förstå när man ser den. Även om filmen är något trubbig och uppenbart producerad med en låg budget visade Dolan redan här vilken enorm talang och mognad han besitter i sitt filmskapande, även om man i varje film kan se att han utvecklas. Han spelar själv huvudrollen i detta semi-biografiska drama om 16-årige Hubert. Han bor med sin mamma Chantale (Anne Dorval), men de båda fungerar inte så bra ihop, utan bråkar konstant. De vet egentligen inte varför, för när Hubert var yngre stod de varandra nära. Nu spenderar han så mycket tid han kan hos sin pojkvän, vars mamma är raka motsatsen till Chantale. Parallellt med filmen hör vi honom spela in sig själv pratandes om hans liv och förhållande till sin mamma, hur mycket han hatar henne utan att kunna sätta fingret på det, vilket ger ytterligare perspektiv. Filmen kan stundvis vara rätt frustrerande att se på, då de båda känns som hopplösa fall, men likt förbannat engagerar den oss. Delar av mig vill kalla filmen för en oslipad diamant, men dess oslipade sida bidrar ändå så mycket till känslan att en tillputsad version kanske inte varit bättre trots allt. Dolan och Dorval står båda för starka rollprestationer. 3,5/5
 
Hjärtslag (Les amours imaginaires, Xavier Dolan, 2010)
 
Lite mer Xavier Dolan kan vi väl orka med (tyvärr hann jag inte med hans fjärde film, Tom at the Farm, när SVT visade alla de här). Hjärtslag är hans andra film, och den som jag känner är hans svagaste, då den inte riktigt tar ut svängarna lika mycket som de övriga. Francis (Dolan) och Marie (Monia Chokri) är bästa vänner, men på en middagsbjudning ställs deras vänskap på prov när de möter Nicolas (Niels Schneider). Hans blonda lockar och charmiga leende får de båda på fall, och ett triangeldrama uppstår som mer och mer tär på deras vänskap. Till en början är de alla vänner, men vänskapen blir mer till en tävling om Nicolas kärlek, till en gräns där vi inte vet varken till eller från. Om föregående film stundvis kunde vara frustrerande och karaktärerna smått irriterande är det inget mot denna. Jag tror helt klart att det är Dolans intention för att skapa engagemang hos oss, men det får en något motsatt effekt ibland. Men Dolan lyckas trots det skapa en fascinerande intrig, och vi våndas med deras ovetande om vem Nicolas gillar, om ens någon. Han lyckas som vanligt få oss att känna, vilket väl är filmens främsta dygd. 3/5
 
Thirst (Bakjwi, Chan-wook Park, 2009)
 
Om jag skulle säga att den här filmen är sydkoreansk vampyrfilm när det är som allra bäst kanske inte det skulle säga så mycket. Och i ärlighetens namn har jag inga andra referenspunkter, men jag är ganska säker på att det är det. Och återigen bevisar vampyrfilmesgenren att det är en av de allra mest fascinerande och innovativa. Chan-wook Park är mest känd för sin mästerliga hämndrulle Oldboy, men visar även här sina enorma kvalitéer som regissör. Filmen följer Sang-hyeon (Kang-ho Song), en katolsk präst som under ett medicinskt experiment som gått snett får vampyrblod genom en operation. Som känt ska ju katolska präster hålla sig rätt dygdiga, något som blir allt svårare i och med hans ökade blodtörst. Samtidigt börjar han träffa Tae-ju (Ok-bin Kim), som lever uttråkad i ett kärlekslöst giftemål med en svärmor hon avskyr. Det hela blir lika mycket en vampyrfilm som ett kärleksdrama, där de båda delarna så sakteliga vävs ihop till förödande konsekvenser. Park är en magnifikt visuell historieberättare, och filmen är otroligt snygg rakt igenom. Den tar upp starka moraliska dilemman, i och med Sang-hyeons prövningar ställs gång efter annan frågor om rätt och fel, något vi som publik även tvingas ta ställning till. Samtidigt som han försöker behålla sina katolska och medmänskilga värden dras han ständigt över mot mörkret, något som bara blir svårare med tiden och ju mer känslor som byggs upp kring Tae-ju. Vampyrer är ett otroligt effektivt verktyg för att krydda till "vanliga" filmer, och en av de mest fascinerande genrerna som finns (se bara på bredden det senaste decenniet med Låt den rätte komma in, Only Lovers Left Alive, A Girl Walks Home Alone at Night och What We Do in the Shadows, alla fullständigt briljanta). Som sagt är denna riktigt snyggt gjord, och med musik som livar upp det ännu lite mer, men det är ingen dans på rosor. Det är ingen film för den känslige, då många scener är rätt brutala och blodiga. Men den är inte bara en snygg och läskig yta, det är en film som rör upp känslor likväl, och Sang-hyeons vånda träffar även oss. Fascinerande film på många vis. 4/5
 
The Lunchbox (Dabba, Ritesh Batra, 2013)
 
I Indien har de ett fascinerande matlåde-system, med ett enormt nätverk av bud som levererar matlådor till de som arbetar. I vissa fall handlar det om fruar som skickar till sina män, i andra beställer folk från restauranger, men det blir aldrig fel i leveransen. Tills nu, när Saajan Fernandes (Irrfan Khan) får matlådan som Ila (Nimrat Kaur) tänkt skicka till sin make (som istället får Saajans restaurangbeställda). Ila märker när sin make kommer hem att han inte fått hennes låda, och det hela fortsätter att ske, vilket leder till att de börjar skicka med lappar. Ila är glad över att äntligen få uppskattning för det hon gör, och vem hon är, något hennes man slutat ge. Saajan har levt ensam sedan hans fru dog, och lever ett enkelspårigt och händelselöst liv, men lyckas hitta ny mening i brevväxlingen med Ila. Det låter väl uppenbart att det hela leder till kärlek, och till viss mån är det så, men det är inte så självklart som det kan låta. Det är ett uppfriskande och nytt romantiskt drama, där ytlighet inte är en faktor, utan de djupa känslorna är det som förs fram i ljuset. Den har både stunder av glädje och sorgsenhet, och ger en trevlig stund framför teven. Veteranen Khan och den för oss nyare Kaur övertygar båda. 3,5/5

Maj - i väntan på bättre tider

 
Om april var trist, vänta bara med vad maj har att erbjuda! April hade trots allt sina höjdpunkter, och Captain America: Civil War kommer gå ett bra tag till, och den var riktigt jäkla bra, kanske Marvels bästa (tänker att jag ska skriva om den snart). Biofilmerna som kommer i maj representerar allt som är dåligt med dagens filmindustri, mer eller mindre, mer specifikt vad som är felet med det svenska bioutbudet. Nu börjar den officiella biosommaren, vilket innebär de sedvanliga blockbusterserna, uppföljare ingen bad om, CGI-överfyllda spektakel utan det minsta attraktion. Sedan kommer såklart en del seriösa filmer också, men även där är det mest bara skit, filmer som måste visas om biograferna vill få de tidigare nämnda storfilmerna, som bara känns oförståeliga att de överhuvud tagit sig till Sverige. Det finns väl vissa intressanta utländska filmer som kommer, ni vet, de som ingen går och ser. Det känns rätt talande att månadens höjdpunkter består av en konsert och klassiska filmer som visas igen. 
 
 
Nu första veckan kommer nya filmer varje dag. 4e får vi uppföljaren till Neighbors (nämligen Neighbors 2: Sorority Rising), en komedi jag förvisso tyckte höll riktigt bra, men jag har svårt att se om en uppföljare kan bidra med något nytt. Men Seth Rogen, Rose Byrne och Zac Efron var alla briljanta i första, så kanske kan man få sig ett gott skratt eller två. 5e maj erbjuder kanske en av årets potentiellt allra sämsta filmer i Mother's Day, en sådan där typiskt outhärdlig ensemble-komedi, med Jennifer Aniston, Julia Roberts, Kate Hudson och Jason Sudekis. Allt med den verkar uruselt, och recensionerna från USA tyder på detsamma. Det blir inte mycket bättre den 6e, då får vi den otroligt icke-spännande krim-action-thrillern Criminal, som har en urdum plot och lika dålig trailer, och alldeles för bra skådespelare i Kevin Costner, Gary Oldman, Ryan Reynolds, Gal Gadot och Tommy Lee Jones
 
 
Den 9e kommer dock månades höjdpunkt, i form av konsertfilm med Queen: A Night in Bohemia, världens bästa band. Konserten är från julafton 1975 och lovar magisk musik och tidernas främsta liveartist i Freddie Mercury. Den 13e är vi tillbaka i skitträsket med Tom Tykwers - förmodat - underliga drama A Hologram fo a King, en film jag tog bort från min topplista över peppfilmer efter att den fruktansvärda trailern släpptes, men gillar man Tom Hanks så...The Childhood of a Leader har en del potential, och vann ett par priser på Venedigs filmfestival ifjol. En historia från första världskriget med stabila skådespelare i form av Liam Cunningham (Ser Davos någon?), Bérénice Bejo, Robert Pattinson och Stacy Martin. Bumerang är ytterligare ett drama med åtminstone lite potential, om en man besatt av sin mors död 30 år tidigare, som alienerar alla omkring sig i jakt på svar. Idol är lite detsamma, Mohammad lever i Gaza och har som största dröm att bli operasångare, efter mycket om och men lyckas han ta sig till Kairo för att vara med på en audition för Arab Idol, där det går rätt bra för honom, true story. Angry Birds får en egen film nu också, kan ju bli precis vad som helst. 
 
 
Den 18e maj får vi mer X-Men, nu i form av Apocalypse. Tycker de senaste varit helt okej, men inget utöver det vanliga, vilket gör min hype relativt ljummen. Älskar Oscar Isaac, men man ser ju inte ens att det är han som är skurken, och lite spännande ska det väl bli att se Sophie Turner (Sansa någon?) och Tye Sheridan som unga Jean Grey och Cyclops, och sedan tidigare är det ju många fantastiska skådespelare med. Men inte blivit övertygad av någon trailer. 20e erbjuder viss thriller-potential, i form av Our Kind of Traitor, från John le Carré, som skrivit bl.a. Tinker, Tailor, Soldie, Spy och A Most Wanted Man, denna kommer inte nå samma mästerliga nivå som första, och förmodligen inte heller samma dugliga nivå som andra, men kanske lite spänning med wan McGregor, Stellan Skarsgård, Damian Lewis, Naomie Harris och Mark Gatiss. Den 22a respektive 24e får vi två riktiga klassiker, 90-talskult med knarkare i Edinburgh i Trainspotting (som födde Ewan McGregors och regissör Danny Boyles karriärer), samt boxningsfilmernas boxningsfilm Rocky, som vann Oscar för bästa film och reig, och gav oss - på gott och ont, men gott här - the Itallion Stallion - Sylvester Stallone. 
 
 
Den 25e får vi oönskad uppföljare i form av Alice Through the Looking Glass. Nu har jag förvisso inte sett första filmen, men tror inte mycket om den, och betydligt mycket mindre om den här, nu när Tim Burton inte ens regisserar längre. Men än värre ser det ut att bli den 27e, då Warcraft får sig en film. Jag har absolut noll koppling till spelet, men sett till trailers ser det bara ut att vara CGI och åter CGI, ingenting gällande story eller karaktärer ser ut att locka eller erbjuda något nytt eller speciellt. Det enda som kan lova gott är att det är Duncan Jones (son till David Bowie för övrigt) som regisserar, och hans tidigare filmer (Moon och Source Code) visar på stor potential, får hoppas han inte förstör sin karriär med detta bara...Samma dag kommer ytterligare ett drama som känns ovärdig våra biografer (med tanke på all kvalitet som inte kommer till Sverige), den måttligt lovande The Daughter, verkar väl kunna erbjuda hyfasd intrig och familjedrama, och Sam Neill och Geoffrey Rush är trots allt stabila, men jag vet inte. Vi får oss en svensk film i form av Sophelikoptern också, som verkar lite intressant i alla fall. En roadmovie om tre kompisar som ska köra väggklocka åt en av mormödrarna genom hela Sverige. Fått fin kritik vid festivalvisningar. Så det här blev ett bittert inlägg, men oroa er inte, även om sommaren har sina skitfilmer så finns det några galet lovande filmer som kommer redan i juni, så håll ut!