DUNKIRK 70mm: En ultimat bioupplevelse, ett mästerverk

 
I brist på ett annat sätt att inleda denna text väljer jag att säga vad jag ofta brukar säga, istället för att läsa resten, boka en biljett och se filmen på bio. Ska ni lita på mig en gång i år är det nu, sök upp den största biograf ni kan hitta i närheten (håll utkik efter symbolen för 70mm i Sthlm, Malmö & Gbg) och upplev Dunkirk. Om ni ännu inte känner er helt övertygade ska jag försöka förklara varför, även om ord känns ynkliga i sammanhanget. Uppdatering: Filmen var precis lika mäktig i IMAX. Sådan fullständig upplevelse. Filmmagi. 
 
Filmen skildrar ett historiskt och avgörande skede under andra världskriget, när 400 000 allierade trupper var fast på stranden i den franska staden Dunkerque i maj 1940, omringade av tyska trupper. De hade ingen chans att ta sig därifrån via land, och vattenvägen var begränsad av tyska ubåtar och stridplan. Mer specifikt får vi följa en del av räddningsaktionen som gick under namnet Operation Dynamo, som gick ut på att brittiska privatbåtar användes för att hjälpa trupperna bort från stranden. Men förvänta er ingen konventionell krigsfilm som alla andra, Christoper Nolan (Inception, Dark Knight-trilogin, The Prestige) arbetar inte efter förutbestämda mallar, han skapar sina egna. Vi får följa tre olika tidslinjer, med tre olika grupper människor. Dels från marken, där Tommy (Fionn Whitehead) tillsammans med några andra gör allt de kan för att försöka ta sig från helvetet på stranden, där tyska bomber kan falla närsomhelst. I vattnet får vi följa Mr. Dawson (Mark Rylance), en krigsveteran som tillsammans med sin son och hans vän tar sig över engelska kanalen för att göra vad de kan. I luften får vi följa de fåtal RAF-piloter som kallades dit, med Farrier (Tom Hardy) och Collins (Jack Lowden) i spetsen. Med pricksäker finess väver sedan Nolan ihop dessa story-lines, med en lek med tid som bara han klarar av. Även om filmen är hans mest verklighetstrogna, är det en av hans mest avancerade och komplexa rent strukturellt. Mycket av spänningen och rädslan skapar han genom att helt enkelt inte involvera fienden, vi ser aldrig tyskarna, men trots det är dess närvaro konstant i den skräck som finns hos soldaterna. 
 
 
En del i filmens storhet är hur vi bara slängs in i händelsernas centrum, vi tvingas in i krigets fasor på samma vis som soldaterna gjorde. Även om det aldrig kommer gå att återskapa känslan de hade på stranden så känns det som om filmen kommer så nära det går. På det här viset uppnås även spänning snabbt, och pulsen är hög redan från start, under filmens 107 minuter är det bara ett fåtal gånger vi kan andas ut, för att sedan slängas in i hetluften igen. Men bli varse om detta, det är ingen blodig krigsfilm detta, det är en film om överlevnad. Vissa har beklagat sig över bristande karaktärer, och det är sant att vi aldrig riktigt får lära känna dem vi möter, men vi får komma under skinnet på dem. Vi får se hur de reagerar och hanterar situationerna som uppstår, vilket säger minst lika mycket som överflödig backstory och haltande flashbacks hade gett oss. Även om ingen i ensemblen sticker ut så gör alla det magnifikt bra, från stora namn som Tom Hardy, Mark Rylance, Kenneth Branagh och Cillian Murphy, till yngre förmågor som Fionn WhiteheadHarry Styles, Aneurin Bernard, Tom Glynn-Carney och Barry Keoghan. De bidrar alla med att förmedla de känslor och den panik de känner till oss i publiken på ett övertygande och starkt vis. 
 
 
Men det som allra mest och bäst sätter oss in i situationen de soldater som var fast på stranden, i båtar eller i flygplan kände, är fotot. Det makalösa fotot. Dirigent är vår nästan-svensk Hoyte van Hoytema (Låt den rätte komma in, Her, Interstellar), som stått för många praktverk de senaste åren och verkligen börjar etablera sig som en av branschens bästa. Nu når han nya höjder, och minst en nominering till Oscarsgalan är att vänta. Nolan är en av förkämparna för att spela in sina filmer på filmrullar, och inte digitalt, och i Dunkirk har han filmat i 65mm IMAX (som sedermera projiceras i 70mm), vilket är det bredaste och största filmformatet som finns. Vad som blir ännu mer speciellt är att filmen alltså inte bara är inspelad i formatet, utan även projiceras i det på biografen (i Sverige: Stockholm (Rigoletto), Malmö (Royal) och Göteborg (Bergakungen)). Har ni möjlighet att ta er till dessa biografer är det värt de extra pengarna, för det är så himla vackert. När det är filmat och projicerat på film blir färgerna så mycket rikare, de får så mycket mer känsla, värme och äkthet. Jag kan inte lova att ni märker skillnaden, men lita på mig när jag säger det, det är bättre. Sedan finns det en underbar charm i att det faktiskt sitter en projektionist och byter filmrullar, att det blinkar till svart i övre högra hörnet varje gång det görs. Det känns som något extra, och för mig som filmälskare är det rena rama julafton.
 
Och det ska ses på största möljiga bioduk (även om 70mm inte är möjligt), för det är storslagna bilder vi får ta del av, och det intensiva händelseförloppet gör sig bäst på den största duken. Just när det filmas i 65mm kan kameran fånga så mycket mer i varje bild, och vi kan ännu tydligare förstå vilken extrem situation det var, hur många soldater som faktiskt befann sig på stranden. Det är per definition episkt. Och när bilderna på flygplanen som tar sig över havet i solen projiceras på vita duken, det blir inte vackrare. Men Hoytema fångar inte bara det grandiosa i det hela, han fångar lika mycket det klaustrofobiska tillstånd som uppstår under däck när en båt håller på att sjunka, eller när bomberna faller över stranden, när soldater måste simma genom natten. Det är mästerligt utfört, den gode Hoytes arbete. Och jag kan inte understryka det nog, har ni möjlighet, ta chansen att se filmen så som Nolan menade, i 70mm, på största möjliga duk, det är en upplevelse ni sent kommer glömma. Vi ska tacka vår lyckliga stjärna att vi faktiskt KAN se filmen i 70mm i tre olika städer i Sverige. Men även om detta är det föredragna visningsfönstret tror jag att filmen håller även hemma i TV-soffan, styrkan ligger inte enbart i de grandiosa bilderna.
 
 
Men det finns fler aspekter som bidrar starkt till spänningen, till känslan och paniken. Ljudet är avgörande, och det är bombastiskt och magnifikt. Och det är högt, riktigt högt, det känns ända in i märgen, stolarna skakar när bomberna faller, och än mer får vi känslan av att vara på plats. Varje skott och varje propeller stämmer precis, och ljuddesignen bildar tillsammans med Hans Zimmers (Inception, Interstellar) monumentala musik en ljudkuliss utan dess like. Den hjälper handlingen och bilderna att höja och föra fram spänningen än mer, den får oss att nagla fast fingrarna i stolssätet och glömma bort vår andning. Jag har svårt att se filmen förlora på Oscarsgalan när det kommer till ljudmix- och klippning, och Zimmer kan mycket väl gå hem med en guldgubbe han med. Med hjälp av ett konstant tickande lyckas han ensam hålla uppe stämningen, och rädslan för en stundande attack. Jag har pratat mycket om känslan av att vara på plats, något som kanske inte är så konstigt med tanke på att filmen faktiskt spelades in på plats i Dunkerque. Dessutom är alla båtar äkta, de hyrde/lånade till och med in krigsfartyg från den tiden, och detsamma gäller flygplanen (som de dock var tvungna att bygga replikor av, för att faktiskt kunna flyga dem). Tusentals statister togs in för att iscensätta de enorma mängder som var fast på stranden. Nolan föredrar i den mån det är möjligt att undvika specialeffekter, något som ger resultat i kvaliteten. Det här är på riktigt. 
 
 
Vad mer kan jag säga för att övertyga er, det här var den kanske största bioupplevelsen jag haft. Jag kan inte garantera detsamma för er, men en storslagen upplevelse kan jag lova, vad ni än tycker om filmen. Om ni blev förvirrade eller nyfikna kring allt snack om 70mm, kika på de artiklar jag länkar nedan, och boka biljetter redan nu! För mig är det redan nu avgjort vem som bör vinna Oscarn för bästa regi, Nolan har aldrig nomineras men har nu en god chans. Filmen har dessutom alla möjligheter att få många nomineringar och flertal statyetter, men vi får se om ett halvår, hur läget ser ut då. Jag håller tummarna. För någon som älskar Christopher Nolans filmer är följande rätt stort, detta är hans mest fulländade och kompletta film.
 

Jordgubbslandet & Heartstone: Förbjuden ungdomskärlek är såväl vackert som jobbigt

 
De kommande veckorna kommer jag med all säkerhet att fortsätta försöka få er att se storfilmerna Apornas planet: Striden och Dunkirk, men innan dess vill jag passa på att lyfta fram två små guldkorn. Som jag skrev i mitt senaste inlägg var inte juni särskilt spektakulärt på biograferna, men fick ett rejält uppsving den sista helgen. De filmerna som främst låg bakom detta var svenska Jordgubbslandet och isländska Heartstone, två filmer som har mycket gemensamt. 
 
Till en början fick Jordgubbslandet, regisserad av Wiktor Ericsson en ytterst begränsad distribution, men efter att bl.a. DN rytit till mot SF så gick den upp runt hela landet veckan därpå. Det har ännu inte lett till samma genomslag som Sameblod fick efter en liknande process i våras, men det gläder mig att fler får chansen att se denna underbara film. För det är verkligen en film värd att söka upp. Filmen handlar om 15-årige Wojtek (Staszek Cywka), som med sin mamma och pappa bilat från Polen för att plocka jordgubbar i Blekinge. Det har blivit familjens sista utväg när pappan förlorat sitt jobb i gruvan och vägrar acceptera nederlag och flytta in hos svärföräldrarna. Ingen är direkt överlycklig över att behöva trängas i en husvagnspark med de andra gästjobbarna som tagit sig till Sverige för den högre lönen, men gör vad de måste. Även om Wojtek blir kompis med ett par av de andra arbetarna så är det först när han träffar Annelie (Nelly Axelsson) som hans inställning förändras. Hon är dottern till familjen som är deras arbetsgivare, och som till en början nonchalant stirrar i mobilen när Wojtek försöker hälsa. Men efter ett möte en kväll börjar de sakta men säkert umgås mer, och bli kära. Men kärleken är självklart helt otänkbar, polackerna har inte direkt det bästa ryktet bland de inskränkta lantisarna i Blekinge, och inte heller Wojteks föräldrar tycker om att han umgås med svenskarna. 
 
 
Från de svenska fälten till en liten isländsk fiskeby i Heartstone är skillnaderna inte särskilt stora när vi får stifta bekantskap med bästa vännerna Tor (Baldur Einsarsson) och Kristján (Blær Hinriksson). Det är sommar och vännerna gör vad tonåringar gör på Island, fiskar, sparkar boll och planlöst vandrar omkring, utan mål eller mening. Ingen vill egentligen vara hemma något, Tor måste stå ut med sina äldre systrar och sin pinsamma mamma (som försöker ha ett eget liv och ve och fasa träffar män på krogen), medan Kristjáns pappa är stenhård mot både honom och hans mamma. Sommaren fortgår och pojkarna börjar umgås mer med Beta och Hanna, varpå Tor oundvikligen blir kär i den förra. Kristján, god vän som han är, hjälper honom och följer med på pinsamma dubbeldejter där han får ta hand om Hanna. Anledningen till att det är jobbigt är för att han samtidigt måste hålla tillbaka sina känslor för Tor, som blir allt svårare. Men i den lilla isländska fiskebyn där de värsta förolämpningarna är att kallas bög eller hora, kan han inte visa sitt rätta jag, och utöver sociala sanktioner skulle hans fars nävar vänta på honom hemma. 
 
 
Filmens handlingar kanske till viss mån känns bekanta, och visst har de drag man känner igen. Men de lyckas båda nå över detta och kännas speciella, unika. Coming-of-age som genre har klassiskt skildrat pojkars vänskap som utmanas eller en killes begynnande sexualitet. Det har varit rätt straight-forward, med emfas på straight. Men det har trots allt varit en genre jag hållit kär, och fortfarande gör, men å andra sidan har jag också tillhört målgruppen. Självklart har det funnits undantag, som Fucking ÅmålThe Diary of a Teenage Girl och årets Moonlight för att nämna några. Anledningen till att Jordgubbslandet och Heartstone blir så bra och starka är för att de bryter mönstret och väver in storyn med viktigare teman. Jordgubbslandet är kanske viktigare än någonsin, i sin skildring av den svenska fördomsfullheten, det avståndstagande mot "de andra" som präglar de stora klyftor som finns i Sverige idag. Detsamma gäller för Heartstone, där homosexualitet är otänkbart och irritationen hos oss växer mer och mer genom filmens gång ju mer Kristján måste kämpa med sig själv (en stor eloge ska ges till Hinriksson som är underbar i rollen). Det är lätt att skylla på att filmerna utspelar sig där de gör, och inte i de så öppna storstäderna. Dels så ska det inte behöva vara en ursäkt, men framförallt känns de ändå universella. 
 
 
Heartstone är den jobbigare av de båda att se, den har en annan tyngd som är svårare att ta in. Men Jordgubbslandet är inte utan sina komplikationer som påverkar en. Men räds för den skull inte att söka upp dessa pärlor, även om jag vet att de flesta går på bio för att undvika verkligheten och jobbiga frågor. Eskapism har absolut sina fördelar och många filmer erbjuder det, men för mig blir en filmupplevelse så mycket mer om jag faktiskt känner något, om jag påverkas bortom underhållning och skratt. Dessa båda filmer gör det, de påverkar, de får en att tänka och ifrågasätta vårt förhållningssätt i världen, de angriper våra egna fördomar och invanda beteenden. Men de är verkligen inte bara jobbiga, de har flertal härliga och vackra stunder, och är otroligt snyggt gjorda med underbart foto som fångar de vackra landskapen. De har även utmärkt skådespeleri och tonsättning som lyfter filmerna ytterligare. De är inte vad ni kanske hade valt att se en sommardag, men på samma vis som filmerna bryter mot konventioner och vågar vara annorlunda, utamanar jag nu er, vågar ni utmana er själva, trotsa Hollywood och se någon av dessa filmer på bio?
 
 

Juli bjuder på sommarens höjdpunkter på bio

 
Även om juni bjöd upp till dans under sista veckan med Heartstone, It Comes at Night, Jordgubbslandet och Så länge hjärtat kan slå, alla med premiär sista juni (och Okja på Netflix), så var den till större delen rätt sådär. Men juli däremot, ser ut att bli en riktig pangmånad på bio, med några av årets mest efterlängtade filmer. 
 
1. Dunkirk (regi: Christopher Nolan. Fionn Whitehead, Tom Hardy, Kenneth Branagh, Mark Rylance, Cillian Murphy, Harry Styles).
 
När Christopher Nolan kommer med en ny film, då är det den mest efterlängtade, så är det bara. Han har helt enkelt gjort sig förtjänt av det efter InceptionThe Dark Knight-trilogin, The Prestige, Memento, Interstellar osv. Nu provar han något nytt genom att iscensätta evakueringen av de 400 000 soldater som var fast på Dunkerques stränder under andra världskriget. Men Nolan är noga med att trycka på att det inte är någon krigsfilm i första hand, utan snarare en thriller. Med tanke på att det är Nolans kortaste film sedan debuten kan vi nog utgå från att vi får gott om spänning under 107 högintensiva minuter, där vi får följa evakueringen från land, luft och hav. Förvänta er inte att få hela alltet förklarat, det kan vara en god idé att läsa på om händelsen lite i förväg, för ingen historielektion kommer att ges. I huvudrollen ser vi nykomlingen Fionn Whitehead, men vi får desto fler stora namn i birollerna som ni kan se. Är det någon regissörs filmer ni ska se på bio är det Christopher Nolans, för han behärskar verkligen alla tekniker för att göra det bästa av film. Och nu har han tillsammans med fotograf Hoyte van Hoytema (Her, Interstellar, Låt den rätte komma in) filmat stora delar i 65mm IMAX, vilket kanske säger er föga. Men det betyder att den ska ses på största möjliga duk, och allra helst i 70mm på Rigoletto, Royal i Malmö (samt en biograf i Göteborg som visar) eller på IMAX i Mall of Scandinavia, det kostar lite mer, men jag kan garantera att det kommer vara värt det. Premiär: 19 juli.
 
 
2. Apornas planet: Striden (War for the Planet of the Apes, regi: Matt Reeves. Andy Serkis, Woody Harrelson, Toby Kebell, Steve Zahn, Judy Greer, Terry Notary, Amiah Miller).
 
Efter att ha påbörjat denna till synes överflödiga prequel-trilogin på ett förtroendeingivande sätt med Rise of the Planet of the Apes, och senast knockat oss med den brutalt snygga Dawn of the Planet of the Apes, ska nu Matt Reeves knyta ihop det hela med den slutgiltiga striden. Och mer än bara de tidigare filmerna göra förväntningarna höga, när den amerikanska kritikerkåren fick ta sig en titt på War kunde inte hyllningarna ta slut. Inte för att skapa förväntningar som är svåra att nå upp till, men vi ser ut att få ett storslaget avslut på denna trilogi, och en av sommarens bästa filmer. Den kommer inte vara som många andra blockbusters idag, utan denna blir mer mörk och lågmäld, med mer karaktärsfokus och drama, vilket är helt i min smak. De visuella effekterna verkar återigen vara av absolut toppklass, och många vill nu se Andy Serkis äntligen blanda sig i Oscarssnacket på allvar, för sin tolkning av Caesar (även om det är föga troligt att den konservativa akademin lyfter fram en motion capture-karaktär). Dessutom ska Michael Giacchinos musik vara ren njutning för öronen. Om ni missat föregående filmer i serien, se till att se ikapp dem och gå på denna! Premiär: 12 juli. 
 
3. Baby Driver (regi: Edgar Wright. Ansel Elgort, Kevin Spacey, Lily James, Jamie Foxx, Jon Hamm, Jon Bernthal, Elza González).   
 
Vi fortsätter med en av de för tillfället mest hajpade filmerna i USA, som nyligen hade premiär där, Baby Driver, av Edgar Wright (Shaun of the Dead, Hot Fuzz). En vad det verkar svincool biljaktsfilm, som tar genren till en ny nivå. Den unga flyktbilsföraren Baby (Ansel Elgort) tvingas delta i en sista kupp innan han får sluta, men den blir riskfylld och svårare än någonsin. Hans "grej" är att han har tinitus, och därför alltid lyssnar på musik när han kör. Den musik han lyssnar på fungerar i sin tur - om jag förstått det hela rätt - som filmens soundtrack, och användandet och utnyttjandet av musiken ska vara off the hook, och musiken fantastisk. Den håller sig även verklighetstrogen genom att de skapat biljakterna med praktiska effekter, och inte i datorn (*host* Fast, *host* Furious). Vi har alltså en grym cast, lovande set-up och en pålitlig regissör, och dessutom hela Twitter och filmbranschens stöd via unisona hyllningar. Jag tror inte ni vill missa den här filmen. Premiär: 26 juli. 
 
 
4. Atomic Blonde (regi: David Leitch. Charlize Theron, James McAvoy, Sofia Boutella, Bill Skarsgård, John Goodman, Toby Jones). 
 
Actionmånaden juli bara fortsätter att leverera, nu med Charlize Theron i spetsen. Hon spelar Lorraine Broughton, en MI6-agent som åker undercover till kalla krigets Berlin för att udnersöka en kollegas död. På det följer underbar action, om vi ska lita på vad trailern visar och vad de som sett filmen säger. Men att utgå från att det blir välgjord action kan vi göra på grund av regissören, David Leitch, en av regissörerna bakom John Wick, som är bland det bästa genren bjudit på senaste åren. Och Theron var med i den kanske bästa actionfilmen som gjorts - Mad Max: Fury Road - så henne litar vi på. Något som verkligen lockar mig är den urläckra 80-talsstilistiken, det ser helt enkelt galet snyggt ut. Premiär: 28 juli. 
 
Med tanke på att de här fyra filmerna sticker ut så pass mycket som månadens mest lovande nöjer jag mig med att skriva om dem. Men visst kommer annat, som en ny Spider-Man: Homecoming (bara tredje sedan sekelskiftet), men nu med Marvel vid spakarna, vilket bådar gott. Dessutom blivit väl mottagen av kritiker. Maudie verkar bli ett välspelat romantiskt drama med Sally Hawkins och Ethan Hawke. Franska hjärtekrossare i form av För min dotters skull och Fannys flykt kanske? Eller Alicia Vikander i 1700-talsdramat Tulpanfeber, som av allt att döma dock inte kommer bli något att hänga i granen. Så håll fokus på de fyra omskrivna filmerna så får ni en bra biomånad!