Beasts of No Nation (Cary Joji Fukunaga, 2015)

 
"Enda sättet att sluta strida är att dö". Till slut leder krig till en sådan uppfattning, även hos den mest oskyldiga av pojkar. Agu (Abraham Attah) lever med sin familj i en krigsfri zon, i ett odefinierat Västafrikanskt land. Han busar med sina kompisar, driver med sin brorsa och retar upp sina föräldrar vid matbordet som vilket annat barn i världen som helst. Tills en dag, dagen då kriget till slut kommer även till deras by, och hans mamma och yngre syskon får plats i en bil som flyr, medan han blir kvar med sin far och bror. Men snart är även han på flykt, ensam i djungeln, efter att ha bevittnat sin resterande familj brutalt skjutas till döds av regeringens militärstyrka. Där stöter han på NDP, en junta som kämpar emot - vad de anser vara - en korrupt regering, och som dödar allt i sin väg för att "frigöra" landet från sina bojor. Bataljonen leds av den respektingivande Kommendanten (Idris Elba), som redan från start fattar tycke för Agu, och som vägleder honom och tar honom under sina vingar. För en traumatiserad pojke som just förlorat sin far är denna starka ledare lätt att följa. Successivt indoktrineras Agu in i gruppen, och steg för steg leds han in på en mörkare stig, och in i en mörkare värld. Han sveps in i en gemenskap som blir hans familj, men i krig är aldrig någonting en dans på rosor. Citatet jag inledde texten med är till slut vad Agu yttrar, när allt hopp känns förlorat. 
 
 
Cary Joji Fukunaga har skapat någonting otroligt vackert ur något så otroligt fult. Han skildrar detta krig - ett krig som må vara fiktionellt men som i högsta grad är verkligt - helt ur Agus ögon. Från start till mål är det hans upplevelser vi följer, vi börjar lika oskyldiga som Agu, men lämnar nedsvärtade. På så vis är vi alltid med i filmen, vi dras in i hans värld och blir lika uppslukade av den karismatiske Kommendanten som han blir. Och inte minst är det ett otroligt smart sätt att verkligen få oss att bry oss, inte minst som västerlänningar som bara noterar dessa krig i periferin. Fukunaga tvingar oss att följa med på resan hela vägen tills vi inser vad verkligen är som händer. Det är inte alltid en lätt film att se, vissa scener är brutala och blodiga, men behöver också vara det. För filmen har en äkta och realistisk känsla, man tror på att det kan gå till så här. Även om vissa undrat om filmen är för vacker för sitt ämne så anser jag inte att den förskönar något. Ja, filmen är otroligt vackert skapt, Fukunagas egna foto är slående vackert och den stämningsfyllda och ibland ödesmättade musiken väver in oss än mer i Agus sinne och upplevelser. Filmen blir ur Agus ögon ibland rent drömsk, då han kastas in i hettan för första gången och skotten viner runt hans huvud hamnar vi som i trans med honom. Och även om Agu följer sin ledare och köper hans budskap ifrågasättar hans inre röst ändå det som händer, och han talar till Gud och sin mor, undrandes över vad han gör, och allt mer erkännande av att hans själ är förlorad. Agu står i centrum, men kommer tillräckligt nära för att vi även ska få ta del av Kommendantens inre, och kanske är det skildrandet av honom som får folk att ifrågasätta ett visst förskönande. För nog är han hänsynslös och utan moral, men han får en karaktär, en karaktär och del som filmen dock inte hade klarat sig utan. 
 
 
En stor del i varför Kommendanten får en karaktär - och varför filmen inte hade varit någonting utan den - är på grund av Idris Elba, som äntligen får lov att glänsa i en bra roll i en bra film (han har dominerat i tv-serien Luther ett tag, men inte fått spela ut på stora duken). Han är en otroligt enigmatisk skådespelare, med en pondus som är svår att matcha. Han tar kontroll över sin karaktär och varje scen han är med i, och får oss ändå att tvivla på vår uppfattning om honom. Men han är långt ifrån ensam i filmen, filmen huvudrollsinnehavare Abraham Attah gör det fantastiskt bra som debutant och som så pass ung. Som sagt vilar filmen ändå på hans axlar och han bär den med den äran, hela tiden trovärdig och med en bredd som imponerar. Hans sköra berättande blandat med han gradvisa förändring under filmens gång ger ett otroligt starkt porträtt av den stackars pojken. Men, hur bra de än är så är detta till största delen Fukunagas film. Det är en typisk regissörs-film, där hans stämpel lyser igenom tydligt, hans röst hörs i varje bildruta som visas upp och varje steg filmen tar. Spår från både Sin Nombre och True Detective kan skönjas, även om han tar ett steg längre i sin utveckling här. Och det faktum att han själv står för fotot gör det än mer imponerande, för det är som sagt slående vackert. 
 
 
Så pass vacker att jag önskar att jag hade fått möjligheten att se den på en stor duk, på bio. Men då Netflix chockade filmvärlden med att köpa rättigehterna till den i vintras får vi inte den möjligheten. Men å andra sidan blir den tillgänglig för betydligt fler, vilken är positivt, för nu får fler chansen att ta del av en modern klassiker, en film som har kvalitet i alla led, och som är viktigare än kanske många inser. Inte bara på grund av Netflix kan den bli en del av filmhistorien. Men det faktum att Netflix köpte filmen kan ge den vissa problem också, om man ser till dess chanser inför Oscars. Filmen visas på utvalda biografer i USA för att ge den chansen, men frågan är hur akademin ser på det - kan också bli motvänt, att fler ser den och kan rösta på den. Men brutaliteten kan bli svårsmält för vissa, och den har i inte samma historiska vikt för amerikanarna som 12 Years a Slave hade, som man kan jämföra den med. Men Elba har nog ändå riktigt goda chanser att bli nominerad till bästa biroll, med tanke på hur han verkligen äger varje scen han är med i. Attah får det nog tyvärr tufft i huvudrollskategorin, även om tanken inte är orimlig. Regissörerna i akademin skulle kunna uppmärksamma någon som Fukunaga, även om inte resten av akademin gör det, och hans manus - fantastiskt välskrivet efter Uzodinma Iwealas bok - och foto ska inte räknas bort, tillsammans med andra tekniska kategorier, som Dan Romers musik t.ex. Nominering för bästa film blir tufft tror jag, men vi får se hur den spelar kommande tiden, det ska bli spännande att följa. 
 
Filmen är en stark och otrolig skildring av hemska orättvisor och brutalitet, om påverkan och makt, men även om vänskap och svek. Den har en relativt lång speltid men håller i oss hela tiden, sällan med fartfyllda sekvenser, utan mer med en nerv och en stegvis utveckling av skeendena. Jag tror det är en film som verkligen kommer växa med tiden dessutom, som ju mer man tänker på den desto mer inser man hur otroligt bra den är. Men jag kände redan nu att det är en fantastisk film, en vacker men samtidigt så hemsk skildring av något vi alltför lätt blundar för, vilket även gör den viktig. Den hamnar på fyra och en halv kommendanter av fem

Vilken är höstens bästa bio-spektakel?

The Martian (Ridley Scott, 2015)
 
 
 
Ridley Scott har sedan Gladiator mest gjort oss besvikna, och inte heller Matt Damon har gjort mycket väsen av sig den senaste tiden. Därför är det skönt att kunna säga att de båda är tillbaka i toppform, i detta års prestigefyllda sci-fi. För två år sedan tog Gravity världen med storm, drog in multum och vann en hög med Oscars. Förra året skulle Interstellar försöka leva upp till de förväntningarna genom att vara ännu större och mer bombastisk, filmen i sig lyckades och drog storpublik, men det blev inte den kritiker- och Oscarssuccé som den hade hoppats på! The Martian har därför gjort det ganska smart genom att tona ner det hela lite, och göra det lättare. Mycket fokus har legat på det vetenskapliga som presenteras i filmen, dels hur korrekt den faktiskt är, men också att den är lätt att ta till sig som publik. Filmen följer Mark Whatney (Damon) som efter en sandstorm (det enda som inte är vetenskapligt korrekt) under ett uppdrag på Mars lämnas kvar, då han tros vara död. Då de lager som finns kvar inte kommer räcka tillräckligt länge för att en ny försändelse ska hinna dit, vilket gör att han måste - och jag citerar - "science the shit out of this". Så småningom får vi även följa utvecklingen på Jorden, där Nasa till slut upptäcker att Whatney överlevt och hur de kan göra för att rädda honom. Och till slut berättar de även för besättningen som lämnat kvar honom, och resten kan ni säkert klura ut på ett eller annat vis, utan att vara förutsägbart direkt så är det inte heller något man inte förväntar sig. Dramaturgiskt är det inget nytt, men det är aldrig tråkigt för det, det hela är ytterst välgjort. Scott förhastar aldrig utvecklingen, utan låter den ta den tid det behöver, på gott och ont. Det hela är och känns mycket genomarbetat, och jag vet själv hur mycket man kan störa sig på när allting bara går för fort, så jag själv uppskattar det. Men rent allmänt hade filmen kunnat tjäna på ett något högre tempo, då den ändå är 140 minuter! Men ingen scen är överflödigt, och manuset driver filmen framåt bra under hela filmen och erbjuder inte bara vetenskapligt korrekta vis att odla potatis i sin egen avföring, utan även en hel del humor (ni kan ju tänka er att det kan göras rätt kul, även om det låter lite äckligt). Och den kombinationen är vad som gör filmen så bra, den ger oss drama, spänning och humor, den är en rätt komplett film egentligen. Detta tar sig även uttryck i musiken, som pendlar mellan mer känslosam och storslagen symfoni till en rad klasiska låtar som vi alla hört och gillar (bl.a. ABBA), ett minst lyckat drag om ni frågar mig! Och det är inte bara Damon som briljerar, det är stor och riktigt bra ensemble på Jessica Chastain, Chiwetel Ejiofor, Jeff Daniels, Michael Pena, Kate Mara, Kristen Wiig och Sean Bean. Tekniskt finns det inget att klaga på, och där kan den även vänta sig en rad Oscarsnomineringar. Men den är lite av en dark horse i de större kategorierna också, där film, Damon och manus inte är omöjligt, även om jag tror Scott själv får det tufft. Det är en på alla vis riktigt bra sci-fi, kanske inte känslostormen som var Interstellar eller den intensiva upplevelse som Gravity erbjöd, men nästa två och en halv timmes vägjord och stark underhållning! Den får definitivt fyra starka strandade Damons av fem möjliga.
 
The Walk (Robert Zemeckis, 2015)
 
 
Under filmens sista akt sitter jag som fastnålad på stolen, jag kan historien och vet hur det slutar, men får likt förbannat handsvett av nervositeten. I normala fall skulle det här vara resultatet av en riktigt bra film, men mina känslor är mycket blandade när jag lämnar salongen, varför då? Svaret är enkelt, början av filmen och sättet Robert Zemeckis har valt att berätta den här historien är helt enkelt för dålig, och fel. Filmen följer Pilippe Petit (Joseph Gordon-Levitt), en artist och våghals som dansar på en lina där han finner det passande. När han ser en koncept-bild av Tvillingtornen i New York innan de var färdigbyggda inser han att det vora det perfekta stället att vandra på en lina, mellan tornen. Vi får se honom när han som liten först upptäcker konsten, hur han lärs upp av Papa Rudy (Ben Kingsley) och sedan möter Annie (Charlotte Le Bon), som han förälskar sig i, och som är hans största stöd. De båda samlar ihop medhjälpare och planerar för att kunna utföra kuppen, och till slut står han där, redo att vandra de drygt 42 metrarna mellan WTC. Hela uppbyggnaden är rätt komiskt upplagd, i linje med Petits personlighet, och det hela trallar på i lättsamhet och kärleksfulla franska 70-talsvibbar, samtidigt som vi får se Petit då och då stå vid toppen av Frihetsgudinnan, berättandes sin historia. Att göra den lite lättsam har jag inget jätteproblem med då det passar Petit som person (även om jag skulle föredragit en mer seriös version), men återberättandet är något som i allt för stor utsträckning stör stämningen och dramaturgin. Sedan kommer vi då till själva utförandet, och det är här pulsen ökar, från det att de börjar fästa vajern vid mörkrets inbrott, med ständiga blickar över axeln för att hålla koll på vakter till det att han står där ute mellan tornen, ca 420 meter över marken, utan säkerhetlina. Hela uppbyggnaden (och filmen i sig) är i mångt och mycket en heist-film á la Oceans. Det vilar en otrolig spänning i luften (och i biosalongen, som dock bryts då och då av en fluga framför linsen), det kommer en vindpust, vi vaggas in i en trygghet...hur ska det sluta? De här scenerna är riktigt bra filmskapande, och fotot är slående vackert, och minst sagt hisnande (det är ingen film för den höjdrädda, för tro mig, den här känns i hela kroppen!). Så tyvärr har en lovande historia och en bitvis lovande film inte nått ända fram, även om det främst är slutet man tar med sig och som kommer leva kvar i minnet, vilket ändå är positivt, den överskuggar verkligen resten av filmen (som inte är direkt dålig, men inte så bra heller). Lite bakläxa för Zemeckis alltså, men Gordon-Levitt gör det bra däremot, som vanligt! Det fanns orosmoln kring hans franska brytning, men det visar sig att han pratar flytande franska, och det är inget jag stör mig på. Övriga medaktörer gör det bra utan att direkt glänsa. Filmen har ett så tydligt fokus på Petits dröm och lindansandet att den ibland kan glömma karaktärerna (bortom Petit), och lite mer känslosam förankring hade kunnat bidra med mycket. Även om filmen skildrar Petit och hans bedrift är det i mångt och mycket även en kärlekshyllning till Twin Towers, och en värdig sådan dessutom. Slutakten drar upp filmen till att ändå få tre stabila lindansare av fem, även om filmen inte är närapå lika välbalanserad som Petit själv.
 
Everest (Baltasar Kormákur, 2015)
 
 
Så till slut kom filmen om världens högsta (och farligaste) berg. Den har varit på gång ett tag - jämte en annan film om Everest som verkar ha runnit ut i sanden. Bakom ratten står islänningen Baltasar Kormákur (2 Guns), som har fått fotfäste i Hollywood, men ännu inte helt lyckats. Med namn som Jason Clarke, Josh Brolin, Keira Knightley och Jake Gyllenhaal trodde många att han nu kanske skulle komma med en riktigt bra film. Även om filmen inte är dålig så kunde den ha varit så mycket bättre. Rob Hall (Clarke), var en erfaren bergsbestigare som anordnade så att privatpersoner kunde bestiga berget (för en ansenlig summa pengar förstås). Året är 1996 och det hela har blivit en industri, med liknande grupper från hela världen som ska ta sig upp, och detta år är det fler än någonsin. Vissa i laget är erfarna och har bestigit berg förut, andra gör det för adrenalinkicken eller för att bevisa något. Vi får följa med dem upp längs berget, en farlig väg som under Halls ledning dock aldrig skördat dödsoffer. Men när de kommit en bra bit upp slår en storm till som sätter - bildligt talat uppenbarligen - hela berget i gungning. De väntar ut den så gott det går och tar chansen när det är uppehåll, ett chansing som blir dyrbar när stormen kommer tillbaka. Samtidigt som vi får följa dem så får vi också se bilder från base-camp, där oron stiger då de inte kan göra mycket för att hjälpa, samt från Halls gravida fru (Knightley), som stannat hemma. Det finns många element som skulle kunnat göra det här till en storslagen känslostorm, men den blommar aldrig riktigt ut. Visst är vyerna stundtals vacka, men inte tar de ens anda ur en. Skådespelarna gör ett okej jobb - även om ingen glänser - men lyckas inte riktigt få oss bry oss tillräckligt (eller åtminstone mig), man kan förvänta sig mer av sådana klasskådespelare. Detta beror främst på ett tunt manus som inte ger aktörerna mycket att bita i, och regin kunde gjorts bättre för mer effekt. Men nog är det en häftig historia och på alla sätt en fullt godkänd insats, men jag hade hoppats och trott på mer! Den får två och en halv av fem ödesdigra bergsbestigningar

Blir oktober årets bästa bio/Netflix-månad?

 
 
September var en bra biomånad, men oktober ser ut att kunna bli ännu bättre (tyvärr studier, kanske i november)! Redan 2:a oktober kommer det ett flertal intressanta filmer! Först och främst har vi The Martian, ett episkt rymdäventyr av Ridley Scott. Filmen har hyllats rejält i USA och sägs blanda såväl kvalitet med storslagenhet, och är en dark horse inför Oscarsgalan redan nu! Matt Damon ser även han ut att vara tillbaka i storform, när han kämpar för att överleva på Mars, efter att ha lämnats kvar efter ett uppdrag (en hel drös andra fantastiska skådespelar med också)! Vet att man får vissa Interstellar-vibbar, men det här ska vara ltie annorlunda! Woody Allen kommer ju ut med en ny film varje år nuförtiden, och den här gången har han med sig gott sällskap i form av Joaquinn Phoenix och Emma Stone, i Irrational Man. Just nu övertygar Joel Edgerton i Black Mass, men nu kommer även hans regidebut, den förvånansvärt kritiker- och publikhyllade The Gift, där även Jason Bateman och Rebecca Hall har roller. De två sistnämnda är ett gift par som stöter på en gammal skolkamrat (Edgerton), som kommer med mystiska gåvor och blir en del av deras liv, vare sig de vill det eller inte! I Pawn Sacrifice tar sig Tobey Maguire an rollen som Bobby Fischer, schack-underbarnet som blev en pjäs för USA i kalla kriget, när han tog sig an ryska schackspelaren Boris Spassky (Liev Schreiber), samtidigt som han ständigt spelar en inre match mot sig själv. 
 
 
Den 9:e oktober utmanar Robert Zemeckis dig att våga dig ut på en lina mellan tvillingtornen i New York, i The WalkJoseph Gordon-Levitt spelar lindansaren Philippe Petit, som 1974 gav sig på sin livs utmaning, att vandra på en lina mellan World Trade Centers båda hus på en lina. Filmad speciellt för 3D erbjuder den spektakulära bilder, och sägs inte vara något för den höjdrädda, då den känns ända in i märgen! Vill man göra det lättare för sig kan man kolla in Anne Hathaway och Robert DeNiro The Intern, som kanske kan vara trevlig och lättsam. 
 
 
Den 16:e oktober är en smått historisk dag i filmhistorien, då har nämligen Beasts of No Nation premiär...direkt på Netflix! De chockade världen när de betalade storkovan för rättigheterna vintras, och nu släpper de alltså sin första spelfilm, tiden får utvisa hur pass historiskt det blir. Men filmen är en av årets allra mest emotsedda, av regissören Cary Joji Fukunaga (True Detective säsong 1, Sin Nombre), och handlar om en ung kille (Abraham Attah, som hyllats enormt) som värvas/kidnappas till en gerilla i ett odefinierat afrikanskt land, ledda av en hänsynslös kommendant, spelad (tillperfektion tydligen) av Idris Elba. Det ska vara rått och brutalt, men också otroligt bra! Men det är inte allt den helgen, på bio kan ni se Crimson Peak, gotisk skräckmystik av Guillermo del Toro (Pan's Labyrinth). Syskonen Thomas (Tom Hiddleston) och Lucille (Jessica Chastain) Sharpe bor i huset Crimson Peak, dit den unga författarinnan Edith (Mia Wasikowska) tas efter att hon mött Thomas. Men ingenting är som man tror i huset, och utvecklingen tar oväntade vändningar i varje rum! Ryktet går att det är någonting alldeles extra, och med dessa skådespelare är det svårt att tro annat! Och för alla Uppsalabor (eller nyfikna Lundabor) kanske dokumentären Himmel över Flogsta kan intressera samma helg! 
 
 
 
Den 23:e oktober är det dags för Lily Tomlin att få oss att skratta, i Grandma. När hennes barnbarn kommer och ber om pengar till en abort väljer hon att ta med henne på en roadtrip runtom i stan för att samla in pengar, och det är en hysterisk händelseutvekling som följer. Filmen hyllades på Sundance och Tomlin ses som en stark kandidat inför Oscarsgalan för sin roll, och trailern ser riktigt bra ut! Jag hade vissa förhoppningar om att Pan skulle kunna bli bra, men tidiga recensioner säger tyvärr motsatsen. Men vill amn se ett CGI-äventyr med Hugh Jackman som pirat i lustig frisyr kanske det kan vara något! 
 
 
Sist men långt ifrån minst kommer äntligen Spectre den 30:e oktober, Bond är tillbaka! Sam Mendes regisserar återigen (som han gjorde så mästerligt i Skyfall) och det är såklart även Daniel Craig. Den här gången har han även med sig Christoph Waltz, Léa Seydoux, Monica Bellucci, Andrew Scott och Dave Bautista med sig, tillsammans med återkommande Ralph Fiennes, Ben Wishaw och Naomie Harris. En del av Bonds mystiska förflutna återkommer och leder honom till organisationen SPECTRE, som han nu måste bekämpa. Har valt att bara se första trailern som släpptes, men den såg magnifik ut och jag tror på en riktigt bra film! Favorit-fotografen Hoyte van Hoytema är även med nu, vilket är ett extra plus i kanten (även om Roger Deakins självklart gjorde det fantastiskt i Skyfall). Så det blir fullt upp i oktober helt enkelt!