2017 års bästa tv-serier

Jag har vid få utvalda tillfällen valt att uppmärksamma tv-serier på min filmdominerande blogg, och även om filmer ännu dominerar min fritid är jag precis som alla andra, jag kollar på en del tv-serier. Det finns serier jag inte hunnit med, på grund av det överväldigande utbudet och den tid det tar att konsumera hela säsonger. Bland de jag missat/inte hunnit med ingår Alias Grace, The Girlfriend Experience s2, The Deuce, Black Mirror s4, Silicon Valley s4, Feud, Ozark m.m. osv etc. De som inte höll hela vägen inkluderar Mindhunter, Godless, Stranger Things s2, Twin Peaks: The Return, som inte alls var dåliga, men inte i topp (Twin Peaks hade dock ett av årets bästa tv-ögonblick, i näst sista avsnittet). Game of Thrones levererade inte på samma nivå som säsongen innan, men oj så effektivt det var, och vissa avsnitt var magnifika, men det ser alla på ändå. The Americans är en svår nöt eftersom vi får säsonger ett år för sent i Sverige, men det vi fick i år på Netflix var sin vana trogen fullkomligt briljant. Och sjätte säsongen av New Girl var hilarious. Men här är de tio jag vill lyfta fram allra mest:
 
Bästa dramaserier
 
 
The Leftovers (Säsong 3)
Det finns bara en serie som tar toppositionen i mitt hjärta från förra året, och det är den avslutande säsongen av The Leftovers, en av de allra främsta tv-serier som producerats. Damon Lindelofs (Lost) serie som började med att 2% av världens befolkning plötsligt försvann från jordens yta har sedan starten 2014 utvecklats i riktningar som är ojämförbara inom tv-världen. Det är en serie som aldrig tog fäste hos publiken, förmodligen för att den ställde för utmanande frågor om livets mening och sådana saker som helt enkelt blev för jobbigt att hantera. Det är ingen lättsam serie, men för mig är det mer givande när en serie eller film får mig att tänka, att känna. För känslorna är starka, inte minst nu när serien på ett oväntat episodiskt vis avslutar sin för korta tid i rutan. Jag hoppas att fler med tiden kommer att upptäcka detta mästerverk, även om jag är rädd för att den är för svår att gilla. Personligen - och för många med mig - var det inte förrän den andra säsongen som jag verkligen föll pladask, även om jag anser att den första säsongen håller lika hög kvalitet efter en omtitt. Ni vill inte missa det mästerliga skådespeleriet från Justin Theroux, Carrie Coon, Ann Dowd, Amy Brenneman, Christopher Eccleston, Kevin Carrol, Regina King, Scott Glenn och många fler, eller tv:s främsta regi från bl.a. Mimi Leder, eller för allt i världen den hänförande vackra musiken från Max Richter (varje gång jag hör hans musik blir jag så känslofylld, då har man lyckats). Ge den en chans på HBO Nordic!
 
 
The Crown (säsong 2)
Första säsongen var magnifik på många vis, en av de bättre på senare år helt klart. Nu när jag sitter här och precis sett klart säsong 2 är jag i ett smärre upplösningstillstånd över hur fantastiskt bra det var, återigen, till och med snäppet bättre. Och så kände jag efter varje avsnitt. Vi får fortsatt följa Elizabeth II i hennes roll som drottning över Storbritannien, fru till den svårtämjda Philip och mor till sina barn, och mycket mer. Få serier är så välskrivna och metikulöst regisserade som The Crown, där varje detalj och pulserande klipp sitter rätt, där fotot är så eftertänksamt och precist, och där skådespeleriet är bortom denna värld. Vi är inte värdiga Claire Foys skådespelarinsats som Elizabeth, hon förmedlar så extremt mycket med sin strama återhållsamhet. Matt Smith briljerar som Philip och Vanessa Kirby likaså som drottningens syster, och även om han inte är i nivå med John Lithgow som Winston Churchill i säsong ett bidrar Matthew Goode med en frisk fläkt. Det är drama, spänning och känslor orkestrerat på ett utsökt vis, med ett återskapande av tidsepoken och kläder osv som är fläckfritt. Det är ren perfektion. Till nästa säsong kommer karaktärerna åldras till den grad att skådespelarna behöver bytas ut, vilket är lite vemodigt med tanke på den kvalitet de visat upp, men det ska bli spännande att se utveckling, jag har fullt förtroende för manusförfattaren och skaparen Peter Morgan
 
 
Legion (Säsong 1)
Även om jag hade sett rejält positiva rubriker och sett någon teaser som gav en föraning om något annorlunda så drog Legion undan mattan för mig fullständigt. Jag hade inte väntat mig en upplevelse så som denna. Det fanns stunder under serien gång då jag tänkte "var det så här det var att se Twin Peaks när det sändes första gången 1991?". Och utöver detta är den det bästa som hänt superhjältegenren sedan The Dark Knight. Det är en fascinerande studie av det mänskliga psyket och bilden av psykisk sjukdom (spoken like a true beteendevetare, men truly, det är en snygg setting att spela med dessa teman inom X-Men-universumet). Och även om Dan Stevens är fantastisk i huvudrollen, så är det Aubrey Plaza som stjäl showen (hon borde ha nominerats till ALLA priser. Noah Hawley (Fargo) har dessutom skapat den kanske visuellt mest slående tv-serien ni kan se, och ni bör spana in den när den kommer till Viaplay 1a februari (då jag antar att de flesta missade den när den sändes på Fox i vintras/våras, trots att många har kanalen). Säsong 2 två kommer i april, se till att vara med på Fox från början då!
 
 
The Handmaid's Tale (Säsong 1)
Egentligen vill jag inte benämna The Handmaid's Tale som årets viktigaste serie, eftersom jag är rädd att det kommer att avskräcka folk. Men år 2017 träffar serien så mycket zeitgeist det bara går, och än mer efter #metoo. Även om det stundtals ser ut som dåtid skildrar serien är närstående framtid, där USA efter en omfattande statskupp nu styrs av en teokratisk diktatur, lydande enbart under bibelns ord, och därmed extremt patriarkalt och misogynt. Men det finns de som gör motstånd, och vi får följa Offred som hamnar mitt i smeten. Serien vann välförtjänt Emmy för såväl bästa serie som bästa kvinnliga huvudroll, och Elisabeth Moss är sannerligen magnifik. Även Ann Dowd och Alexis Bledel vann för sina insatser, tillsammans med seriens regissör för första tre avsnitten, Reed Morano. Otroligt snyggt och välgjort med en handling som går djupare för varje avsnitt, som rör upp rejäla känslostormar och får oss att längta efter mer, även om det ibland kan bli jobbigt. Det är helt enkelt en serie ni bör kolla upp, och ni gör det på HBO Nordic. 
 
 
Big Little Lies (Säsong 1)
Jag har inte alltid varit helt såld på Jean-Marc Vallées filmer (Dallas Buyers Club, Wild), de har varit bra men inte fantastiska. Trots en helt makalös skådespelarensemble var jag därför inte säker på vad jag skulle tycka om Big Little Lies. Det visade sig att jag inte hade någon anledning att oroa mig, det var en fullträff. Serien är en ormgrop av intriger och mysterier, som allt går ut på att leda fram till mordet vi får reda på i första avsnittet, men vem är död, och vem ligger bakom det? Spänningen är olidlig från start till mål, och vi förleds genomgående på villovägar och ges nya insikter kring karaktärer. Serien svepte vinster på årets Emmy-gala, för bästa mini-serie, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll och biroll (Nicol Kidman/Laura Dern), bästa manliga biroll (Alexander Skarsgård) m.m. Tillsammans med resten av skådespelarna står de för briljanta insatser, och jag kan garantera att ni aldrig har sett Skarsgård så här (bra). HBO Nordic omgående! 
 
Bästa komediserier
 
 
Dear White People (Säsong 1)
Justin Simiens debutfilm med samma namn som serien hyllades för sin skarpa och bitande satir när den kom ut 2014 (2015 i Sverige), och i år fortsatte han den historien till ännu starkare resultat. Serien tar vid bara dagar efter en Dear Black People-fest i ett studenhus orsakat skandal på det högt ansedda (och fiktiva) Ivy League-universitetet Winchester. Trots att vissa skådespelare är nya i samma roller blir fortsättningen sömlös, och att fokusera enskilda avsnitt mer eller mindre på olika karaktärer fördjupar vår inblick i deras vardag, motiverar deras handlingar och ger historien en ny nivå. Samtidigt som samma bitande satir och samhällskommentarer fungerar lika bra på en komisk nivå, lyfts även en mer dramatisk tyngd fram. Detta inte minst i seriens bästa avsnitt, regisserat av Barry Jenkins (Moonlight). Den träffar en uppenbar nerv i ett fortfarande rasistiskt USA (tillika värld), och bryter ner de strukturella problem som finns på ett högst självmedvetet och träffande vis. Den är dessutom en fröjd för oss filmintresserade, som ni kan se på bilden jag valt (serien är inte svartvit, bara den här Bergman-homagen). Har ni inte sett filmen rekommenderar jag att ni börjar där, sedan kommer ni sluka serien (bara 10 rätt korta avsnitt) på en och samma kväll. Båda finns på Netflix
 
 
Ruby (säsong 1?)
Max två personer jag känner har sett serien eller ens hört talas om den, max 3-4 skulle uppskatta den skulle jag tro. Men den är så sanlöst rolig. Kort och gott är den en YouTube-serie i nio delar á ca 10 minuter per avsnitt som driver med den svenska regissören Ruben Östlund, och fiktionaliserar(?) den tankeprocess han genomgick innan han kom på idén till The Square. Urlöjligt och fantastiskt på så många vis. Serien driver med många aspekter av svenska filmscenen och dess aktörer, och allra mest Ruby själv såklart. Jag vet inte hur skaparna kom på idén men de måste vara genier, och smått galna. Måtte en säsong två komma, kanske med fokus på Rubens och Angelina Jolies påstådda romans (enligt tyska skvallertidningar), eller kanske den djupa depression han kommer att finna sig i efter att The Square förlorat på Oscarsgalan. Vill ni ge det en chans har ni första avsnittet här
 
 
 
Rick and Morty (Säsong 3)
Två kommande serier på listan skildrar dagens samhälle (främst USA) på otroligt slående - och olika - vis. Men det avsnitt som sammanfattar det hela - det amerikanska samhällstillståndet alltså - bäst helt på egen hand är "The Ricklantis Mixup", från tredje säsongen av den helgalna och hysteriskt roliga animerade serien Rick and Morty. Det kanske låter förvånande, och tro mig, det var det, men det avsnittet golvade mig med sin pricksäkerhet när det kommer till så många olika aspekter av samhället som är ruttet i dagens Trump-USA. Sedan var resten av säsongen lika rolig och innovativ som vanligt, vilket bidrar till seriens inkludering på listan, även om det avsnittet själv hade räckt. "Pickle Rick" var också ett jäkla avsnitt alltså. Netflix. 
 
 
Master of None (Säsong 2)
Att följa en kämpande skådespelarkille i 30-årsåldern i New York låter kanske inte jättespännande. Men Aziz Ansari gör det jättespännande och otroligt roligt genom hans komiska stil (som funkar för mig, men kanske inte för alla), men kanske främst genom hans sätt att skildra det hela ur hans perspektiv, med indiskt ursprung och allt som kommer med det (rasism, fördomar och konservativa föräldrar). I säsong två tar han det ett steg längre och bidrar med enorm filmisk kvalitet och medvetenhet. Det första eminenta avsnittet är en hyllning till italiensk neorealism (italienska filmer från 40-talet, förenklat), och därifrån fortsätter han att leverera filmreferenser och kärlek till mediumet. Säsongen bjuder på ett antal magnifika avsnitt som med tiden också blir rätt känslosamma, där "Thanksgiving" är det allra främsta. I det är hans vän Denise i fokus, och vi får följa hennes firande av Thanksgiving under åren, och genom det hennes upptäckande av sig själv och sedermera kalla bemötande av hennes mor när hon kommer ut som gay. Skådespelaren Lena Waithe skrev avsnittet med Ansari och det baseras på hennes egna historia, och blev med sin Emmy-vinst första svarta kvinna att vinna i manuskategorin. Ge serien en chans och håll ut så lönar det sig, på Netflix! Vill ni avböja mitt råd i ljuset av anklagelser i ljuset av #metoo är det fullt förståeligt (jag skrev detta långt innan den nyheten slog, men väljer att behålla serien eftersom den är så pass bra, även om man självklart inte ser Ansari på samma vis nu). 
 
Bästa dokumentärserie
 
 
The Vietnam War
Okej, jag har redan skrivit om The Keepers och Five Came Back när jag skrev om 2017 års bästa dokumentärer, men då hade jag ju inte hunnit se The Vietnam WarKen Burns fullkomliga redogörelse över det extremt onödiga, blodiga och skandalösa kriget. Originalet är 17 timmar långt, men tyvärr har SVT Play bara en nedklippt version som är 10 timmar, men det är väl värt en titt ändå! I tio år har de arbetat med serien och sållat fram dessa avsnitt från 1500 timmar arkivmaterial och 24000 bilder, många som aldrig tidigare visats. Bilder och videomaterial från kriget och runt 25 olika slag varvas med intervjuer med personer som var med på ett eller annat vis. Seriens styrka ligger i att den visar upp alla sidor, från vietnamesisk synvinkel (både nord och syd) samt det amerikanska, för att på så vis nyansera det hela. En aspekt som jag hade sämre koll på som fascinerade var bakgrundshistorien till kriget, som sträcker sig bak till andra världskrigets slut (och längre). Vill ni lära er mer om kriget har ni nu den bästa chans ni får, är ni intresserade av historia eller bara allmänbildning är det ett ypperligt tillfälle att djupdyka i detta krigs fasor. Det är spännande och allt annat än tråkigt, med en hel del starka bilder, känsliga tittare varnas!
 

2017 års bästa filmer: 1-10

 
10. Blade Runner 2049 (regi: Denis Villeneuve. med: Ryan Gosling, Harrison Ford, Ana de Armas, Robin Wright, Jared Leto, Sylvia Hoeks). 
Även om jag beundrar Ridley Scotts klassiker Blade Runner så har det aldrig varit en favorit, men i Denis Villeneuves (Arrival, Prisoners, Sicario) händer blir 2049 till en av årets höjdare. Den är inte som någon annan blockbuster (kanske också därför förlorade den en hel del pengar), den har ett långsamt tempo och stressar aldrig fram något. Det är en sci-fi noir detektiv-historia, där K (Ryan Gosling) luskar i ett mysterium som leder honom till Deckard (Harrison Ford), samtidigt som han försöker förstå sig själv. Men den klara höjdpunkten är det visuella, film kan inte bli snyggare än det mästerfotografen Roger Deakins ramar in (äntligen lär han vinna sin Oscar, efter 13 nomineringar), tillsammans med scenografin och effekterna. Att se det på IMAX (som sig bör) var inget annat än hänförande. Ljudkulissen som Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch bygger upp är också den mäkta imponerande. Både Gosling och Ford imponerar, men det är Ana de Armas som lämnar det starkaste avtrycket hos mig, som hologramet Joi, som reflekterar hela K:s känsloliv. Den punkt det faller lite på är Jared Letos rätt platta skurk, inte minst i jämförelse med originalets Rutger Hauer
 
 
9. The Big Sick (regi: Michael Showalter. med: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter, Ray Romano).
Kort och gott är det den härligaste filmen jag sett i år, och den roligaste utöver det. Kumail Nanjiani och Emily V. Gordon skrev ett manus om hur de träffades och det gick rakt in i hjärtat på en. Filmen har en rätt klassisk romcom-feeling, berättarmässigt chockerar den inte så mycket. Men utförandet är så bra det kan bli, det känns rakt igenom så uppriktigt och ärligt, och det levereras så bra av hela skådespelarensemblen, men Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter och Ray Romano. Den träffar otroligt rätt i tiden utan att tvinga på någon tyngd av relevans, samtidigt som det är en tidlös historia om kärlek och allt det jobbiga som kan höra till. Behöver ni en dejtfilm, något att skratta/gråta åt med er bästa vän, något att se med föräldrarna, en film att lyfta upp er när ni känner er nere, det här är filmen för er alla. Kan mycket väl dyka upp på Oscarsgalan i vår, främst är Hunter och manuset utmanare, men en nominering för bästa film är inte omöjlig, alla älskar den.
 
 
8. Sameblod (regi: Amanda Kernell. med: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok).
Det gläder mig att kunna presentera en svensk film topp 10, och det är inte vilken film som helst. Sameblod knockade mig på många vis, och har levt kvar hos mig ända sedan mars (och hade förtjänat att vara vårt Oscarsbidrag framför The Square, även om den hade haft sämre chanser...). Berättelsen om sameflickan Elle Marja som är trött på livet i Sapmí och flyr till metropolen Uppsala under 30-talet är en lika aktuell och tidsenlig historia idag. Det är en film som konfronterar Sveriges strukturellt rasistiska historia, där rasbiologiska centrumet i Uppsala stod i centrum, och där samerna fortfarande behandlas illa och nedsättande. Men det är också en stark historia om en ung tjej som försöker hitta sig själv, vars identitet slits åt olika håll, som bara vill vara annorlunda, eller normal. Den är inte helt lätt att se, och inte minst en scen där Uppsala-akademikerna kommer till sameskolan för att mäta deras kroppar är otroligt smärtsam, men så välgjord. Inte bara älskar jag en bra coming-of-age-film, i och med att den delvis utspelar sig i min kära hemstad Uppsala (lite kul att se våra kända byggnader såklart) gör det ännu jobbigare att följa, då vår stad blir en representation för rasismen. Amanda Kernell står uppenbarligen för en helt briljant långfilmsdebut (sök gärna upp hennes kortfilm I Will Always Love You Kingen från i år också), och hennes framtid är ljus. Sedan är nykomlingen Lene Cecilia Sparrok makalöst bra i huvudrollen. Det här är en film ni borde se (och som jag skrev mer om här). På Viaplay 9e januari.
 
7. Jackie (regi: Pablo Larraín. med: Natalie Portman, Greta Gerwig, Peter Sarsgaard, Billy Crudup, John Hurt).
En av de mest slående - rent visuellt och berättarmässigt - biopicsen som någonsin gjorts, och en av årets allra främsta. Den följer Jackie Kennedys dagar efter mordet på hennes make president JFK, med start i bilen som han blev skjuten i (en av årets allra mest intensivt regisserade sekvenser). Den följer dels förberedelserna inför begravning, men också den intervju hon senare gjorde med Life Magazine. Det är en film om sorgearbete för världens mest iakttagna kvinna, om någon som förväntas sörja sin make, planera hans begravning, men också gå vidare. Det är en otroligt komplex och fascinerande film som har många MVPs. Natalie Portman är ALLT som Jackie, och borde vunnit Oscarn. Pablo Larraín är en mästare på onkonventionellt berättande och att hålla intresset uppe. Mica Levis musik är hemsökande vacker, som något ni aldrig hört som kryper in under skinnet på er. Stéphane Fontaine står för ett så utsökt vackert 16mm-foto (underbart kornigt och fylligt). Den här filmen är något utöver det vanliga, hänge er till den, den kommer kräva ert fulla fokus, men det är det värt. Läs hellre mina mer utvecklade tankar om filmen här, eller se ännu hellre filmen, som finns på Viaplay. 
 
 
6. The Handmaiden (regi: Chan-wook Park. med: Tae-ri Kim, Min-hee Kim, Jung-woo Ha, Jin-woong Jo).
Baserat på brittiska boken "Fingersmith/Ficktjuven" har alltid mästerliga Chan-wook Park (Old Boy) placerat handlingen i 1930-talets Sydkorea. Det är en film som ekar lika mycket Tarantino som Bergman, med några stänk eroticism däremellan. Det är förförande berättelse i tre delar som berättas ur olika perspektiv, något som hela tiden ger nya vinklar och känslor kring olika händelser. Den kommer att överraska er på många vis, för jag kan säga att jag satt helt förstummad efter filmen, på ett högst positivt vis. Det är en invecklad handling som jag lika bra kan utelämna, men det är en hela tiden otroligt underhållande film, både rolig och spännande, samtidigt som den fascinerar och konstant intresserar. Den är också visuellt urläcker, med foto som följsamt iakttar utvecklingen och miljöer så väldigt vackra. Soundtracket är även det på topp och skådespeleriet likaså! Ge den en chans, ni kommer inte att bli besvikna (om det hjälper har jag tidigare kallat den för ett Paradise Hotell i 30-talets Sydkorea)! Jag skrev längre om filmen här, eller så ser ni bara filmen, bl.a. på Cmore. 
 
 
5. Get Out (regi: Jordan Peele. med: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener, Bradley Whitford, Lakeith Stanfield, LilRel Howery, Betty Gabriel, Marcus Henderson, Caleb Landry Jones, Stephen Root).
Årets film? Jag vet att jag skrev det om Wonder Woman, men de kan få dela på titeln. Årets sensation om inte annat, en rätt liten skräckfilm (4.5 miljoner dollar kostade den) regisserad av komikern Jordan Peele, som tjänade in 254 miljoner dollar världen över och nu är en av favoriterna inför Oscarsgalan. Hur gick det till? Peele visar sig vara en mästerligt regissör till att börja med, och bygger upp en spänning som aldrig släpper. I ena ringhörnan har vi en spännande skräckthriller som också underhåller enormt, men i andra ringhörnan har vi en särskådning av den strukturella rasismens historia i USA, skildrat på ett smart och snyggt vis. När jag först såg den gillade jag den starkt, när jag såg om den älskade jag den. När jag kände till vad allt betydde var det otroligt fascinerade att upptäcka hur detaljrikt Peeles manus var, och jag imponeras så hur han bygger upp historien. Dessutom är scenen med "the sunken place" en av årets allra bästa. Och just det, filmen har en cast som alla är magnifika, och nu håller vi tummarna för att Daniel Kaluuya tar sig till Oscarsgalan! Skrev mer här, men egentligen bör ni bara se filmen, som alltid annars. 
 
 
 
4. Call Me By Your Name (regi: Luca Guadagnino. med: Timothée Chalamet, Armie Hammer, Michael Stuhlbarg, Esther Garrel, Amira Casar).
Det färskaste bidraget på listan går på bio just nu, och är Luca Guadaninos smärtsamt härliga och alldeles underbart utsökta Call Me By Your Name. 80-talets norra Italien har aldrig varit vackrare, tro mig, ni kommer att vilja boka in nästa semester direkt efter filmen, eller kanske bara flytta dit. Där spenderar Elio sin sommar med sin familj, där hans professors-far tar emot en doktorand som ska bo med dem och studera med honom. Oliver tilldrar sig snabbt Elios uppmärksamhet, även om han försöker undvika det till en början. Men vad som följer är en vacker romans, som byggs upp av tillbakadraget och nästan melodiskt flörtande i den drömmiga miljön. Filmen har fortfarande knappt sjunkit in hos mig, men påverkade hela mitt känsloregister så starkt. Efter en period av intenstivt filmtittande som nästan gjort mig avtrubbad var det så förlösande att kunna hänge sig fullständigt åt en film på det här viset. Timothée Chalamet som Elio står för årets genombrott och är förkrossande bra (bara slutscenen säkerställer hans Oscarsnominering, kanske vinst). Armie Hammer som Oliver är även han bättre än någonsin tidigare, bara hans dans är värt en nominering. Och lika bra är alltid tillförlitlige Michael Stuhlbarg som pappan, vars tal till Elio är ren perfektion. Sedan har vi underbart foto och musik av Sufjan Stevens (Mystery of Love är årets bästa låt, och bara måste vinna Oscarn) som förhöjer allt. Snälla snälla, se den på bio. 
 
 
3. La La Land (regi: Damien Chazelle. med: Emma Stone, Ryan Gosling).
Första gången jag såg La La Land var jag nykär och satt bredvid den som idag är min sambo. Det är väldigt effektivt när man ser en romantisk musikal. När jag såg den en månad senare igen så hade jag lyssnat på soundtracket tillräckligt mycket för att kunna varenda ton. Det är ett väldigt bra sätt att se en musikal. Tredje gången skulle vi bara se - det magiska - öppningsnumret på Gotlandsbåtens pytteskärm, men fastnade. Fjärde gången såg vi den med en orkester som spelade musiken. När Spotify sammanfattade mitt år var kompositören Justin Huruwitz en av mina fem mest spelade artister. Jag har haft ett väldigt La La Land-skt år, helt enkelt för att jag älskar filmen djupt. Damien Chazelles regi är fläckfri (han vann också Oscarn som yngst någonsin). Fine att storyn inte är den mest komplexa. Emma Stone och Ryan Gosling är perfekta. Svenske Oscarsvinnaren Linus Sandgrens foto är magnifikt. Har jag sagt att musiken är fantastisk? (Skrivit mer om även denna här, ni kan också se den på Viaplay). När Sebastian beskriver sin passion för jazz är dessutom typ jag när jag skriver den här listan, igennkänningsfaktorn är hög, "very VERY exciting". 
 
1. Moonlight (regi: Barry Jenkins. med: Trevante Rhodes, Alex R. Hibbert, Ashton Sanders, Mahershala Ali, Naomie Harris, Janelle Monáe, Jharrel Jerome, André Holland). 
Ibland ställer svenska datum till det, då både 2016 och 2017 (rätt säkert) års bästa filmer har premiär samma år, vilket leder till det något okonventionellt fega beslutet att dela på förstaplatsen. Moonlight vann till slut Oscarn för bästa film (även Ali och manuset vann), galans mest chockartade ögonblick någonsin, som fick mig personligen att falla ner på golvet. Men det är också den mest välförtjänta vinnaren, kanske någonsin, som gör mig så glad (även om jag uppenbarligen älskar La La Land). Barry Jenkins har regisserat ett mästerverk (han är dessutom en av de genomhärligaste regissörerna i intervjuer, ödmjukhet definierad), ett unikt porträtt av en ung svart man i ett tufft område som sakta men säkert inser att han är gay, trots att han inte kan vara det i den omvärld han bor i. Filmens struktur är även den helt unik och fullkomligt briljant, då Jenkins berättar Chirons historia i tre akter, i tre olika åldrar, och med tre olika skådespelare, som alla lyckas fånga en känsla som bor hos karaktären, trots deras annorlunda yttre. Det är ett så mänskligt och naturligt porträtt som vem som helst kan identifiera sig med, vilket är filmens främsta styrka. Den har ett visuellt bildspråk och James Laxtons foto som vid analys är genialiskt, om ni sett den, spana in den här videonNicholas Britells musik är även det allt annat än det man förväntar sig, vilket lyfter filmen ytterligare. Alex Hibbert, Ashton Sanders och Trevante Rhodes är alla perfekta som Chiron, Naomie Harris är förkrossande bra som hans mamma (hon spelade in alla sina scener på tre(!!!) dagar), och Mahershala Ali är värme i kvadrat som langaren Juan, som fungerar som fadersfigur. Har bara enorm massa kärlek, beundran och respekt för Moonlight. Skrev längre om den tidigare i år. På Viaplay 16e januari.
 
 
1. Dunkirk (regi: Christopher Nolan. med: Fionn Whitehead, Tom Hardy, Kenneth Branagh, Cillian Murphy, Mark Rylance, Harry Styles, Jack Lowden, Barry Keoghan, Aneurin Barnard, Tom Glynn-Carney).
Jag hade min bästa bioupplevelse två gånger i år, först när jag såg Dunkirk i 70mm, sedan när jag såg den i IMAX en vecka senare. Det är den ultimata filmupplevelsen, den ultimata biografupplevelsenl, den är perfekt. Christopher Nolan är en av dagens allra främsta och mest nyskapande regissörer med ett imponerande CV (Memento, The Prestige, The Dark Knight, Inception), men nu har han trumfat sig själv och står för sin bästa insats hittills. Han är den enda som kan kombinera storfilmsspektakel med konstnärlighet och i det närmsta experimentell film (Villeneuve närmar sig), för även om detta är en storfilm är det också en av årets mest utmanade filmer rent strukturellt. Från första bildruta är det intensitet gånger hundra, den ger oss bara få stunder för att andas innan den med nagelbitande effekt dundrar vidare mot slutmålet. Sättet han lycjkas få ihop tre spearata men sammanlänkade historier på det viset han gör är inget annat än mästerligt, och även om vi inte får så mycket information om våra protagonister så lär vi oss att bry oss om dem något enormt. Och i slutändan var tårarna inte långt borta, så den som säger att Nolan har varit en "kall" regissör tidigare kan pensionera sina åsikter. Halvsvenske Hoyte van Hoytema står för ett foto som är uppe bland det mest spektakulära som visats på en stor duk, och det förhöjs av att Nolan vill göra allt på riktigt. Flygplanen flyger på riktigt (med en kamera fastsatt på), filmen spelades in på plats i Dunkerque, det handlar sällan om visuella effekter, det allra mesta sker på riktigt. Hans Zimmers pulserande och tickande musik förstärker stressnivån och spänningen till tusen och är även det ett experimentellt mästerverk. Vad mer kan jag säga utöver att filmen är årets bästa, att det är ett perfekt mästerverk (vilket gör den där grejen i slutet som vissa stör sig på helt okej), att det var den mest intensiva och starka upplevelse jag haft på en biograf (gånger 2). Nolan bör om det finns rättvisa i världen vinna Oscarn för bästa regi, och filmen kan räkna med en del tekniska priser. Det är det här filmskapande handlar om för mig, och vi bör alla vara tacksamma över att Nolan får de resurserar han behöver för att skapa dessa nydanande filmer. Jag skrev mer om filmen i somras (när jag inte hade en timme tills nyårsfirandet skulle börja och var lite småstressad). 
 
Om ni tagit er ända hit, tack för att ni följt med på denna lista, jag uppskattar det! Det tar sin lilla tid att se 105 filmer och sedan skriva om 50 av dem, så det är kul att i alla fall några läst en del. Puss på er, och gott nytt år! 2018 kommer många spännande 2017-titlar att hålla utkik efter, håll koll på: Three Billboards outside Ebbing, Missouri (fantastisk film) och Wind River 12/1, The Post och Wonderstruck 26/1, Darkest Hour 2/2, The Florida Project (kanske min favorit efter Dunkirk 2017), The Disaster Artist (Oh hi Mark!), En fantastisk kvinna, The Death of Stalin 9/2, The Shape of Water 14/2, Phantom Thread 23/2, Lady Bird (min mest emotsedda) 9/3 och I, Tonya 16/3. De lär alla dyka upp på denna lista nästa år. 

2017 års bästa filmer: 11-20

Nu närmar vi oss toppen, men som vanligt känner jag nästan lika starkt för många av filmerna på den här delen av listan. Toppfilmerna här var riktigt tuffa att peta från toppen, och en annan dag hade ordningen kanske varit annorlunda. Det här må vara det enda inlägget utan svensk film närvarande, men vilket fantastiskt år vi har haft ändå. Jag har redan skrivit om Jordgubbslandet, The Square och Dröm vidare. Men också Måste gitt, The Nile Hilton Incident och Borg visade att svensk film mår bättre än någonsin, tillsammans med dokumentärer som Citizen Schein och Superswede (hann som sagt aldrig se Silvana). Värt att uppmärksamma, kan jag tycka. Men åter till listan: 
 
 
20. Baby Driver (regi: Edgar Wright. med: Ansel Elgort, Lily James, Jon Hamm, Jon Bernthal, Eiza González, Jamie Foxx). 
Coolast i år måste nog tillskrivas Edgar Wrights musikdrivna biljaktsromans. Den unga getaway-drivern Baby är fast i klorna på gangstern Doc, men lovas att han ska bli fri när han betalat av sin skuld. Sagt och gjort så går allt inte som han hoppats med det. Men när han går och blir kär i Debora får han motivation att kämpa sig bort. Utöver riktigt snygga biljakter, bra skådespeleri och en engagerande handling så är det sättet Wright väver in musiken i filmen som är höjdpunkten (that Queen moment mot slutet!). Den hjälper till att föra handlingen framåt som i en musikal, och är dessutom helt fantastisk. Ren och skär underhållning, som lyfts enormt av att de mer eller mindre enbart använder sig av praktiska effekter och inspelning på plats.
 
 
19. Okja (regi: Bong Joon-ho. med: Seo-hyun Ahn, Tilda Swinton, Jake Gyllenhaal, Paul Dano, Giancarlo Esposito, Lily Collins, Steven Yeun). 
Som vi sett redan har Netflix haft ett stort år, där ett av prestigeprojekten är sydkoreanska mästaren Bong Joon-hos nya storfilm Okja, ett loriginellt äventyr med ett starkt miljöbudskap. Unga tjejen Mija (en imponerande Seo-hyun Ahn) har levt hela sitt liv med jättegrisen Okja (som ser ut mer som en flodhäst, jag vet), som nu det multinationella företag som en gång placerade grisen för att födas upp där vill ha tillbaka. I sensationella biroller ser vi Tilda Swinton i högform och Jake Gyllenhaal som ni aldrig sett honom förut, helt blindgalen. Det är ett underbart äventyr med en stark emotionell kärna. 
 
 
18. War for the Planet of the Apes (regi: Matt Reeves. med: Andy Serkis, Woody Harrelson, Terry Notary, Steve Zahn, Karin Konoval, Amiah Miller).
Den avslutande delen av prequel-trilogin till Apornas Planet gjorde den verkligen rättvisa. Efter intresseväckande Rise och fantastiska Dawn kommer nu War. Caesar möter sin farligaste antagonist hittills, i The Colonel (en Harrelson som haft ett riktigt bra år). Vad som skildras är en storslagen avslutning på en av de främsta trilogierna vi fått, med en stark känslomässigt kärna som griper tag. Vissa kanske har svårt att förstå hur man kan bry sig om apor, men dessa karaktärer är lättare att bry sig om än de flesta mänskliga motsvarigheterna i andra filmer. Filmen är brutalt snyggt gjord, från miljöer och foto till kanske främst de visuella effekterna som gör aporna så äkta. Det blir inte sämre av Andy Serkis Oscarsvärdiga prestation som Caesar (även om akademin inte är redo för en mo-cap-nominering). Extra plus i kanten för Michael Giacchinos lekfulla och episka musik. 
 
 
17. Mudbound (regi: Dee Rees. med: Jason Mitchell, Garrett Hedlund, Mary J. Blige, Jason Clarke, Carey Mulligan, Rob Morgan, Jonathan Banks). 
Netflix starkaste film i år och den som på allvar ser ut att kunna bryta deras förbannelse på Oscarsgalan (inte i kategorin Bästa film dock, där är stigmat för starkt). Filmen är en råstark berättelse om två familjer i Mississippi under 40-talet, där rasismen fortfarande lever och frodas med klanen. Den vita McAllan-familjen flyttar till landet från storstan för att mannen alltid velat ha en gård, och på deras mark bor Jackson-familjen. Deras liv vävs samman mer när Jamie och Ronsel kommer hem från kriget, och i dess traumatiska eftermäle bildar en vänskap som inte blir populär. Dee Rees använder en rätt vågad struktur där filmen berättas ur flera perspektiv, men som snyggt vävs samman, inte minst av fantastiskt skådespeleri (Mary J. Blige går mot en Oscars-nom, som även Jason Mitchell borde tampas om!). Rachel Morrisons foto är också en av höjdpunkterna. Innehåller en av årets emotionell starkaste och jobbigaste scener. 
 
 
16. John Wick: Chapter Two (regi: Chad Stahelski. med: Keanu Reeves, Ian McShane, Ruby Rose, Larence Fishburne, Lance Reddick, Common, Riccardo Scamarcio). 
Action blir inte bättre än så här 2017, det blir inte mycket bättre än så här överhuvudtaget. Ettan var en rejl överraskning i det att det faktiskt var en riktigt bra film, med en story och huvudkaraktär man faktiskt brydde sig om och fascinerades av, bortom allt pang-pang. Och nu blir det nästan ännu bättre. Vår favorit-lönnmördare är tillbaka för att försöka överleva när någon sätter ett pris på hans huvud. Ypperligt koreograferad action skidlras i stilistiskt magnifika miljöer och scener, med grym musik och snyggt foto. Keanu Reeves föddes för den här rollen, och Ian McShane är briljant vid sidan av. Älskar dessutom hela världen filmerna bygger upp, med hotellet Continental i centrum för världens alla lönnmördare, det är så pass genomtänkt att vi lätt köper hur överdriven filmen egentligen är. (Finns på Viaplay, ettan finns på Cmore)
 
 
15. Good Time (regi: Josh & Benny Safdie. med: Robert Pattinson, Benny Safdie, Taliah Webster, Jennifer Jason Leigh, Barkhad Abdi).
Det är nu det börjar bli jobbigt att peta filmer från topp 10. Bröderna Benny och Josh Safdie slog igenom med snyggt skitiga Heaven Knows What för ett par år sedan, en film som visade att det fanns potential där. När Good Time hade premiär i Cannes huvudtävlan i våras var genombrottet komplett, och inte bara för dem, utan även för Robert Pattinson. I flera år har han försökt skaka av sig Twilight med smutsigare roller, och här visar han upp sin verkliga storhet med en av årets främsta prestationer. Pulsen är hög när han och hans bror ska råna en bank, flykten går fel och brodern hamnar i fängelse. Under ett galet dygn måste han försöka fixa pengar till borgen. Med ett magnifikt elektroniskt score följer vi med honom längs New Yorks gator, i desperation om att lösa ut sin bror, på grund av såväl kärlek som skuld. Vi är mitt i alltet, vi får ingen överflödig exposition, det vi lär oss om hans moraliskt tvivelaktiga karaktär får vi veta genom hans agerande. Det är ursnyggt fotat och underbart välspelat.
 
 
14. 20th Century Women (regi: Mike Mills. med: Annette Bening, Greta Gerwig, Elle Fanning, Lucas Jade Zumann, Billy Crudup). 
Kan en pojke bli man utna hjälp av en man? Det tror inte Dorothea, som är ensamstående mamma till sin Jamie, som hon känner att hon tappar greppet om när han blir tonåring. Hon tar därför hjälp av Abbie och Julie, den ena inneboende i deras hur och den andra Jamies närmsta vän och stora kärlek. Kan de som ser honom ute i världen hjälpa henne? Handlingen är lagom vag och filmen byggs upp av och bärs fram mer av en känsla, av tankar och idéer. Det är en underbar tidskapsel av 70-talets slut och innehåller så många briljanta scener med dialoger som får mig att le av att tänka på dem. Manuset var minst sagt värdig sin Oscarsnominering. Men det hade också Annette Bening och Greta Gerwig varit, som sticker ut från den överlag perfekta casten. Scenen när Gerwigs Abbie pratar om mens lär gå till historien, det är så bra. En film som kommer göra er jäkligt uppfyllda av härliga känslor. (Finns på Viaplay)
 
 
13. Thor: Ragnarok (regi: Taika Waititi. med: Chris Hemsworth, Tom Hiddleston, Mark Ruffalo, Cate Blanchett, Tessa Thompson, Jeff Goldblum, Idris Elba). 
Om jag kunde beskriva känslan jag hade när eftertexterna rullade...det var total tillfredsställelse. Filmen var allt jag någonsin kunnat önska mig av en actionkomedi tillika superhjältefilm, det var ju så underhållande. Jag har alltid gillat Marvel-filmer, och nu står de för sin bästa hittills (som ni märker har de haft ett bra år). Chris Hemsworth kände att Thor-serien radikalt behövde göra något galet och nytt, och Marvel nickade och anställde Taika Waititi ("What We Do in the Shadows) att regissera. Humorn är rakt igenom på topp, actionsekvenserna alltid välgjorda (till och med slutfighten lyckas de med), visuellt är det så galet snyggt, och musiken äntligen minnesvärd i en Marvel-rulle. Chris Hemsworth har nog aldrig varit bättre, Cate Blanchett har kul, Jeff Goldblum ännu roligare, och Tessa Thompson är så grym som Valkyrie. Sedan står Waititi själv för filmens roligaste när han ger sin nya zeeländska röst till Korg. Kanske måste sno Baby Drivers utnämnelse "årets coolaste" hit istället, även "ren och skär underhållning". 
 
 
12. Thelma (regi: Joachim Trier. med: Eili Harboe, Kaya Wilkins, Henrik Rafaelsen, Ellen Dorrit Petersen).
Norges främste regissör är tillbaka i Norge (efter engelsktalande snedsteget Louder Than Bombs), och det med besked. Efter en strängt kristen uppväxt på norska landsbygden har Thelma flyttat in till Oslo för att plugga. Det är ingen lätt omställning för den blyga Thelma, som har svårt att komma in i sociala sammanhang. Så en dag faller hon ihop i ett till synes epileptiskt anfall i biblioteket, men om något gott kommer av det så är det den stundande vänskapen med Anja, som snart blir mer än så. Men hennes blomstrande känslor för Anja går emot allt hennes kristna uppväxt lärt henne, och konsekvenserna blir ödesdigra. Det är en visuellt nedtonad men urläcker film med en fascinerande utveckling som jag inte ska avslöja helt (men allt är inte helt verkligt). Låt den rätte komma in möter Black Swan som möter Skam
 
 
11. Lady Macbeth (regi: William Oldroyd. med: Florence Pugh, Cosmo Jarvis, Naomi Ackie, Christopher Fairbank, Paul Hilton). 
Baserad på en rysk bok som inspirerades av Shakespeares Lady Macbeth tar filmen form i 1800-talets England, där den unga Katherine blir bortgift (läs. såld) till en godsherres son, i hopp om barnbarn. William Oldroyd imponerar enormt i sin regidebut, där han med hjälp av briljant foto av Ari Wegner och en påtryckande tystnad skapar stämning som kryper in under skinnet på en, där vi verkligen får uppleva Katherines enslighet i det kalla huset där hon hålls instängd. Men hon vill mer, hon vill leva, och gör det också när maken och svärfar reser bort, med stallpojken Sebastian. Med viljan att få leva tillsammans faller hon sakta ner i ett djupt moraliskt förfall, och tonen på filmen blir allt mörkare. Det är uppfriskande att få se en kvinnlig karaktär genomgå den resan, en roll som oftast är reserverad för män. I allt mörker finns det en förvånansvärt bitsk humor som bryter av stämningen på ett snyggt vis, det är en fin balansgång Alice Birch funnit i sitt manus. En av årets höjdpunker som höjs av ett genombrott av guds nåde i huvudrollsinnehavaren Florence Pugh, kom ihåg hennes namn.
 
Imorgon händer det, topp 10, vilken film blir etta... (jag har faktiskt inte bestämt mig än, det är så svårt)