Vad blir det för film?

Jag har vid få utvalda tillfällen valt att uppmärksamma tv-serier på min filmdominerande blogg, och även om filmer ännu dominerar min fritid är jag precis som alla andra, jag kollar på en del tv-serier. Det finns serier jag inte hunnit med, på grund av det överväldigande utbudet och den tid det tar att konsumera hela säsonger. Bland de jag missat/inte hunnit med ingår Alias Grace, The Girlfriend Experience s2, The Deuce, Black Mirror s4, Silicon Valley s4, Feud, Ozark m.m. osv etc. De som inte höll hela vägen inkluderar Mindhunter, Godless, Stranger Things s2, Twin Peaks: The Return, som inte alls var dåliga, men inte i topp (Twin Peaks hade dock ett av årets bästa tv-ögonblick, i näst sista avsnittet). Game of Thrones levererade inte på samma nivå som säsongen innan, men oj så effektivt det var, och vissa avsnitt var magnifika, men det ser alla på ändå. The Americans är en svår nöt eftersom vi får säsonger ett år för sent i Sverige, men det vi fick i år på Netflix var sin vana trogen fullkomligt briljant. Och sjätte säsongen av New Girl var hilarious. Men här är de tio jag vill lyfta fram allra mest:

 

 

Max två personer jag känner har sett serien eller ens hört talas om den, max 3-4 skulle uppskatta den skulle jag tro. Men den är så sanlöst rolig. Kort och gott är den en YouTube-serie i nio delar á ca 10 minuter per avsnitt som driver med den svenska regissören Ruben Östlund, och fiktionaliserar(?) den tankeprocess han genomgick innan han kom på idén till The Square. Urlöjligt och fantastiskt på så många vis. Serien driver med många aspekter av svenska filmscenen och dess aktörer, och allra mest Ruby själv såklart. Jag vet inte hur skaparna kom på idén men de måste vara genier, och smått galna. Måtte en säsong två komma, kanske med fokus på Rubens och Angelina Jolies påstådda romans (enligt tyska skvallertidningar), eller kanske den djupa depression han kommer att finna sig i efter att The Square förlorat på Oscarsgalan. Vill ni ge det en chans har ni första avsnittet här. 

 

 

Två kommande serier på listan skildrar dagens samhälle (främst USA) på otroligt slående - och olika - vis. Men det avsnitt som sammanfattar det hela - det amerikanska samhällstillståndet alltså - bäst helt på egen hand är "The Ricklantis Mixup", från tredje säsongen av den helgalna och hysteriskt roliga animerade serien Rick and Morty. Det kanske låter förvånande, och tro mig, det var det, men det avsnittet golvade mig med sin pricksäkerhet när det kommer till så många olika aspekter av samhället som är ruttet i dagens Trump-USA. Sedan var resten av säsongen lika rolig och innovativ som vanligt, vilket bidrar till seriens inkludering på listan, även om det avsnittet själv hade räckt. "Pickle Rick" var också ett jäkla avsnitt alltså. Netflix. 

 

Att följa en kämpande skådespelarkille i 30-årsåldern i New York låter kanske inte jättespännande. Men Aziz Ansari gör det jättespännande och otroligt roligt genom hans komiska stil (som funkar för mig, men kanske inte för alla), men kanske främst genom hans sätt att skildra det hela ur hans perspektiv, med indiskt ursprung och allt som kommer med det (rasism, fördomar och konservativa föräldrar). I säsong två tar han det ett steg längre och bidrar med enorm filmisk kvalitet och medvetenhet. Det första eminenta avsnittet är en hyllning till italiensk neorealism (italienska filmer från 40-talet, förenklat), och därifrån fortsätter han att leverera filmreferenser och kärlek till mediumet. Säsongen bjuder på ett antal magnifika avsnitt som med tiden också blir rätt känslosamma, där "Thanksgiving" är det allra främsta. I det är hans vän Denise i fokus, och vi får följa hennes firande av Thanksgiving under åren, och genom det hennes upptäckande av sig själv och sedermera kalla bemötande av hennes mor när hon kommer ut som gay. Skådespelaren Lena Waithe skrev avsnittet med Ansari och det baseras på hennes egna historia, och blev med sin Emmy-vinst första svarta kvinna att vinna i manuskategorin. Ge serien en chans och håll ut så lönar det sig, på Netflix! Vill ni avböja mitt råd i ljuset av anklagelser i ljuset av #metoo är det fullt förståeligt (jag skrev detta långt innan den nyheten slog, men väljer att behålla serien eftersom den är så pass bra, även om man självklart inte ser Ansari på samma vis nu). 

 

 

Okej, jag har redan skrivit om The Keepers och Five Came Back när jag skrev om 2017 års bästa dokumentärer, men då hade jag ju inte hunnit se The Vietnam War, Ken Burns fullkomliga redogörelse över det extremt onödiga, blodiga och skandalösa kriget. Originalet är 17 timmar långt, men tyvärr har SVT Play bara en nedklippt version som är 10 timmar, men det är väl värt en titt ändå! I tio år har de arbetat med serien och sållat fram dessa avsnitt från 1500 timmar arkivmaterial och 24000 bilder, många som aldrig tidigare visats. Bilder och videomaterial från kriget och runt 25 olika slag varvas med intervjuer med personer som var med på ett eller annat vis. Seriens styrka ligger i att den visar upp alla sidor, från vietnamesisk synvinkel (både nord och syd) samt det amerikanska, för att på så vis nyansera det hela. En aspekt som jag hade sämre koll på som fascinerade var bakgrundshistorien till kriget, som sträcker sig bak till andra världskrigets slut (och längre). Vill ni lära er mer om kriget har ni nu den bästa chans ni får, är ni intresserade av historia eller bara allmänbildning är det ett ypperligt tillfälle att djupdyka i detta krigs fasor. Det är spännande och allt annat än tråkigt, med en hel del starka bilder, känsliga tittare varnas!