Inför Infinity War: Marvels filmer rankade

 
I tio år har vi fått Marvel-filmer som ingår i vad som kallas för Marvel Cinematic Universe, förkortat MCU. Dessa är producerade av Marvel Studios (först under Paramount, numera under Disney), som alltså skiljer sig från t.ex. de äldre Spider-Man-filmerna, alla X-Men-filmer, Fantastic Four och Deadpool, som förvisso baseras på Marvel-tidningar/karaktärer, men som alltså inte är sammankopplade på samma vis som dessa är. Och det är verkligen inte DC (Batman, Superman, Wonder Woman osv). MCU är något av det mest produktionsmässigt mest imponerande och mest ambitiösa som skapats inom film, hur de lyckas väva ihop alltihopa till något sammanhängande. Ingen film är dessutom inte rakt ut dålig, även om vissa är sådär, till skillnad från DCs försök till universum där bara Wonder Woman varit bra. Producenten bakom det hela är Kevin Feige, som är spindeln i nätet och den med såväl översikt som makt. Det går inte att inte imponeras för det han lyckats med, och en dag lär det ge honom någon form av heders-Oscar. Men nog om detta och vidare till min rangordning, med alla de 18 filmer som ingår, som nu kulminerar-ish i Avengers: Infinity War:
 
18. The Incredible Hulk (Louis Leterrier, 2008)
 
 
Filmen tillhör rent tekniskt sett MCU, men känns inte riktigt som en del av helheten. Den främsta anledningen är såklart för att Edward Norton - som här spelar Bruce Banner/Hulken - hoppade av efter denna film, och gav plats åt Mark Ruffalo. Kanske trodde de aldrig på den här, för den är inte särskilt mycket att hänga i granen, även om jag ska vara ärlig och säga att det var många år sedan jag såg den. För sakens skull får den ta plats på listan, men...
 
17. Thor: The Dark World (Alan Taylor, 2013)
 
 
Efter en underhållande inledning av Thor i hans första film - om än inte banbrytande - försökte de här bygga på mytologin ytterligare. Att värva Game of Thrones-regissören Alan Taylor var första snedsteget, och det tydligaste exemplet på att Marvel - åtminstone vid den här tidpunkten - ville kunna kontrollera sina regissörer. Den inledande scenen är som tagen från Sagan om Ringen och fullmatad med utmattande mycket exposition (information som de senare i filmen upprepar). Mycket av det som var roligt i första filmen fungerar inte längre, även om Tom Hiddleston sin vana trogen gör sitt bästa för att rädda filmen som Loki. Tom underhållning i ett par timmar, men inte mycket mer. 
 
16. Iron Man 2 (Jon Favreau, 2010)
 
 
Två år efter succéstarten med första Iron Man och Robert Downey Jrs. comeback i Hollywoods finrum valde de att spela det säkert och ge ut en uppföljare innan nya karaktärer fick komma in i leken. Jon Favreau fick återigen förtroendet bakom kameran, men inte mycket blev rätt. Tony Stark blev bara mer odräglig, och skurkduon Mickey Rourke/Sam Rockwell fungerade inte för fem öre. Oh well. 
 
15. Avengers: Age of Ultron (Joss Whedon, 2015)
 
 
Efter supersuccén med The Avengers var det inte konstigt att Joss Whedon återigen fick chansen att göra uppföljaren, men något gick snett i processen, för det här var inte alls lika kul. Filmen har många intressanta idéer, bra karaktärsuppbyggnad, men bristfälliga och rätt tråkiga actionsekvenser. Filmens höjdpunkt är när de tar en siesta på Hawkeyes gård och inget egentligen händer, det är då vi får lära känna de vi ska bry oss om i alla fall litegrann. Fungerade bättre vid omtitt när man kan se hur den passar in i helheten, för den bygger upp bra inför kommande filmer (inte minst Civil War och Ragnarok), men inte godkänd för det. Plus i kanten för Hulken och Black Widow!
 
14. Captain America: The First Avenger (Joe Johnston, 2011)
 
 
Den första filmen för Cap må ha kommit som femte film i serien, men utspelar sig först av alla. Det gör den i allra högsta grad relevant för fortsättningen, men i övrigt känns den inte helt rätt. Från Chris Evans CGI-kropp i början till Hugo Weavings röda skalle mot slutet, filmen har en del att störa sig på. Men på det stora hela är det duglig underhållning, och som tur var ledde det till betydligt bättre filmer i serien! 
 
13. Iron Man 3 (Shane Black, 2013)
 
 
Ett klart steg i rätt riktning för Iron Man, även om skurkdynamiken är förvånansvärt (eller?) lika med sin föregångare. Hursomhelst lyckas Shane Black skapa ett mer intressant porträtt av Tony Stark, och en story som håller rätt bra, tills det inte gör det längre, som många av dessa filmer. Skurkduon Ben Kingsley/Guy Pearce övertygar mer än föregående films duo, och likaså Rebecca Hall
 
12. Doctor Strange (Scott Derrickson, 2016)
 
 
Även om den är starkt influerad av Inception så är det fortfarande en av filmseriens visuellt snyggaste filmer, storymässigt följer den typ exakt samma formula som Iron Man, bara att Stephen Strange inte har lika mycket humor som Stark. Starka skådespelare kan inte riktigt rädda det faktumet även om ingen är dålig, och det borde vara olagligt att underanvända Michael Stuhlbarg på det där viset. En mer utmanande regissör hade behövts för att lyfta den till något den kunde ha varit. 
 
11. Thor (Kenneth Branagh, 2011)
 
 
Den må missa topp 10, men det finns trots det en hel del att hämta här. Allra främst får vi MCUs fortfarande främsta skådespelarprestation/skurk i Tom Hiddlestons Loki, som lyfter filmen enormt. Chris Hemsworth fungerar bra i hans första stora roll, arrogansen köper man och vi får glimtar av hans komiska talang. Inte minst fungerar den komiska kontrasten i hur han som gud förhåller sig till det enkla livet på jorden. Som många filmer här är det fullt godkänd underhållning, utan vidare tyngd förvisso. 
 
10. Ant-Man (Peyton Reed, 2015)
 
 
Marvels mest oroväckande produktion i och med att Edgar Wright hoppade av som regissör, för med honom hade filmen kunnat hamna betydligt högre. Men med lägre förväntningar på förhand lyckades Ant-Man överraska positivt som en frisk fläkt och en åtminstone lite ny sida av MCU med sitt heistfilm-upplägg. Dessutom lyckas de väldigt bra med att använda sig av hans förminskningsförmåga i actionsekvenserna, inte minst den på järnvägen är top-notch. Paul Rudd även han över förväntan i huvudrollen, även om Michael Peña stjäl de flesta scener. En film som hade kunnat kännas urlöjlig lyckas inte bara bjuda på en kul stund, utan även lite känslor! 
 
9. Iron Man (Jon Favreau, 2008)
 
 
Länge tänkte jag att det här var en av MCUs främsta, men det kan ha berott på att den kändes uppfriskande och kul när den kom. En av filmens styrkor är att den som första film i hela universumet inte har ett behov av att koppla samman med allt annat, även om den bygger upp till det (utan större press här dock). Robert Downey Jr passar som handen i handsken, och Jeff Bridges gör vad han kan med en stundtals lite för ensidig skurk. Starks morala kamp är central och den kanske främsta anledningen till varför filmen funkar.
 
8. The Avengers (Joss Whedon, 2012)
 
 
Även om uppbyggnadsfasen hade varit lyckosam för Marvel så var det här de befäste sin verkliga storhet och lockade rejält med publik (då tredje bäst någonsin, nu på femteplats med 1,5 miljarder dollar, och fortsatt störst inom MCU framför Age of Ultron). Här lyckades Joss Whedon med det mesta, binda ihop de många karaktärerna med bra dynamik, skapa snygga actionsekvenser och inte minst göra det hela roligt. En popcornfilm och blockbuster som är lätt att falla för, även om man tjänar på att inte analysera den för ingående.
 
7. Captain America: Civil War (Joe & Anthony Russo, 2016)
 
 
I seriens 13e film rann bägaren över för gänget vars motsättningar skapar spänning och lite komplexitet i gruppdynamiken. Det hela växte fram organiskt och känns naturligt, och lite efterlängtat också (DC valde att göra samma sak i sin andra film, för referens när det inte alls fungerar). Den film som bäst väver in riktiga problem som finns i världen, vilket gör filmen mer engagerande och verklig, något som förstärks av att skurken bara är en vanlig snubbe (även om hans plan går att bryta ner). Dessutom bra introduktioner av såväl Black Panther som Spider-Man. Mer eller mindre en Avengers-film, men inte sämre för den saken. Plus i kanten för att de inte har sönder en hel stad/riskerar att förinta världen, känns inte lika spännande när det blir så.
 
6. Guardians of the Galaxy vol. 2 (James Gunn, 2017)
 
 
Förväntningarna var höga när Peter Quill och gänget återvände efter den positiva överraskningen som ettan var. Skulle de kunna utveckla det eller bara göra samma sak? Svaret blev: både och. Till mångt och mycket återanvänder de samma koncept, men det känns inte upprepande trots det. Det är en kul åktur och man behöver inte kräva mycket mer än så, men det hjälper att Dave Bautistas Drax tar mer plats och skrattar som han gör, på något vis är det lika roligt varje gång. Plus Baby-Groot, I mean, come on, that's cute. Dessutom förvånansvärt känslosamt avslut, och en spännande karaktär levererad av Kurt Russell.
 
5. Spider-Man: Homecoming (Jon Watts, 2017)
 
 
På förhand var jag allt anant än taggad på ytterligare en nya Spider-Man-film, även om det nu var Marvel som fått rättigheterna. Trots ett positivt inhopp i Civil War var marknadsföringen alltför fokuserad på Iron Man för att bygga pepp, men tji fick jag. Att ge Jon Watts fria tyglar att inspireras av John Hughes tonårsfilmer från 80-talet var ett genidrag (älskar bl.a. Ferris Bueller-referensen), vilket får den att inte bara sticka ut, men också kännas mer genuin. Det är mer coming-of-age än superhjälte-origin, något som förstärks av det faktum att han mestadels håller sig till sitt kvarter och ännu inte är fullärd. Tom Hollands skådespeleri bidrar också till denna känsla, och så även Michael Keatons mer nyanserade skurkporträtt. Många roliga biroller ger en övertygande helhetskänsla, och även om den kunnat klippa ner några minuter så är det en rakt igenom underhållande popcornrulle. 
 
4. Guardians of the Galaxy (James Gunn, 2014)
 
 
Marvels första egentliga risktagande, med hjältar som få kände till och utan större stjärnor. Jag var själv skeptisk till att den faktiskt skulle vara bra. Men vilken succé det blev, med sin än mer självmedvetna humor, nytänkande visuella stil och fantastiska soundtrack. Och Groot. Vad mer kan man säga, en uppfriskande blockbuster som gick hem. Fick även Chris Pratt att gå från knubbig komsik sidekick i tv/film till Hollywood-hunk och superstjärna, vilket var imponerande i sig.
 
3. Black Panther (Ryan Coogler, 2018)
 
 
Jag skrev en längre text om filmen efter att jag sett den ifall ni vill veta mer av mina tankar, men kortfattat älskar jag den. Filmen i sig är riktigt bra på många vis, men dess blotta existens är i det närmsta tillräckligt. Att greppa vikten av Black Panther är kanske svårt att göra ännu, men det faktum att filmen är den tredje största filmen någonsin i USA och tionde i världen talar sitt tydliga språk (hint, det har inte enbart att göra med dess kvalitet eller varumärke). Det är en kulturell milstople utförd rätt, med übertalangfulle Ryan Coogler (Fruitvale Station, Creed) vid rodret, vars stämpel syns tydligt. Dessutom en briljant MIchael B. Jordan som en av MCUs bästa skurkar, grymma kvinnoroller levererade perfekt av Letitia Wright, Danai Gurira och Lupita Nyongo'o, fantastisk musik av svenske Ludwig Göransson, fotot av Rachel Morrison och kostymerna av Ruth Carter, som lär blir Oscarsnominerad nästa år.
 
2. Captain America: The Winter Soldier (Joe & Anthony Russo, 2014)
 
 
Efter den trevande inledningen för Captain America var kanske inte valet av Arrested Development-regissörerna Joe & Anthony Russo det mest förtroendeingivande, hur mycket jag än älskar den serien. Men oj så fel vi alla hade, för det visade sig att Cap i ett nutida korrumperat Washington i kölvattnet Snowden är den bästa Cap. Till stora delar lika mycket spionthriller som superhjältefilm, där karaktären Steve Rogers försöker anpassa sig till en ny vardag, men som inte riktigt köper hur saker och ting styrs. Dessutom får Natasha Romanoff/Black Widow ta mer plats och etablera sig som seriens kanske mest intressanta karaktär, som tyvärr inte har lett till en solo-film ännu för Scarlett Johansson. Vi får även en insats med tyngd från Robert Redford. Hade gärna sett en mer nerskalad final, men så är det ju alltid. Inte konstigt att bröderna Russo fick förtroendet att fortsätta inom MCU, först med Civil War och härnäst med Infinity War
 
1. Thor: Ragnarok (Taika Waititi, 2017)
 
 
Efter två Thor-filmer som hade kunnat vara bättre gick Chris Hemsworth till bossen Kevin Feige och sa att han verkligen ville balla ur med sin sista film, göra något oväntat och galet. Sagt och gjort så anställdes Taika Waititi (What We Do in the Shadows, Hunt for the Wilderpeople), en lite smågalen nyzeeländare med stora idéer. När jag lämnade salongen var jag så rakt igenom tillfredsställd, det var allt jag önskat och lite till. Perfekt var den väl inte, men jisses så rolig, så snygg (vissa sekvenser är seriens absolut snyggaste), och till och med rätt spännande, samt en av få filmer på listan vars bombastiska slutscen jag faktiskt gillar. Hemsworth har aldrig varit bättre, Tessa Thompson kommer in och dominerar, Cate Blanchett och Jeff Goldblum får ha roligt och Tom Hiddleston gör sin grej. Kanske allra främst - Taika Waititis röstarbete med Korg - now that's comedy. Härligt uppfriskande med en Marvel-film som släpper loss. Plus i kanten för Mark Mothersbaughs 80-talsinspirerade originalmusik, den kanske enda i sitt slag som sticker ut på denna lista (Guardians har soundtrack, stor skillnad). 
 
 
Well folks, that's it for now. Vi får se var Infinity War hamnar på listan, och i juli kommer även Ant-Man and the Wasp, och nästa år får vi äntligen Marvels första kvinnliga superhjälte, Captain Marvel, spelad av Brie Larson (samt medregisserad av första kvinnan, sent omsider), samt en ny Spider-Man-film, och sedan också nästa Avengers, och sedan kommer det fortsätta i all oändlighet. 
 
 

Topp 50 filmer i Sverige 2016 - plats 41-50

Jag ska vara ärlig från början, den här listan kommer ha fler än 50 filmer. Som vanligt omfattar listan filmer som har haft laglig svensk distribution under 2016, vare sig det är på bio, dvd/blu-ray, videon-on-demand eller Netflix (dock inte de jag såg under filmfestivalen som ännu inte kommit ut). Om vi räknar bort de dokumentärer jag listade häromdagen som årets bästa (läs här) snackar vi om 102 stycken filmer. Att få ner dessa till 50 var svårt (och uppenbarligen gick det inte, men 54 var inte lätt det heller), och vissa filmer var jobbig att peta. Men här kommer då de första filmerna på min lista, och som ni märker blir det några delade platser denna första omgång.
 
50. Barack Obama-dubbel: Southside with You (regi: Richard Tanne) & Barry (regi: Vikram Ghandi)
 
 
Att Obama fått två filmer om sig just i år talar för sig självt, och anledningarna är uppenbara. Southside with You handlar om hans och Michelles första dejt, även om hon var på det klara att de inte var på en riktig dejt. Filmen påminner om Richard Linklaters Before-trilogi, och är en fin skildring av två unga (runt 28 år) människor som lär känna varandra bättre, som sakta men säkert börjar inse att det kanske finns något där. Det hela är charmigt och mysigt, och fascinerande och intressant om Obama. I huvudrollerna imponerar både Parker Sawyers och Tika Sumpter
 
I Barry vrider vi tillbaka klockan än mer och hittar Barack som 20-åring, ny på college i New York. Han vet inte riktigt vem han är än, han vet inte var han hör hemma och vad han vill. Född och uppvuxen lite här och var, hans mamma var vit och hans pappa svart, vilket ledde till att han hade svårt att finna tillhörighet hos någon grupp, under en turbulent tid. Det är ett välgjort drama om en ung man som genomgår en identitetskris kort sagt, och en jobbigare tid än vi såg i första filmen. Devon Terrell är riktigt bra som Barry, och Anya Taylor-Joy likaså som hans dåvarande flickvän, Charlotte. Ingen av filmerna förskönar Obama som person, även om de båda - oundvikligen - kan kännas förebådande inför vem han en dag kommer att bli. Den första är den klart mer nostalgiska och romantiserande, medan den andra mer gräver på djupet kring vem Obama är och hur han blev den han är. Men båda skildringarna känna äkta och ärliga, och passar bra ihop, då de ger en bättre bild av presidenten vi nu kommer sakna i fyra jobbiga år. Barry finns på Netflix kan jag tipsa om!
 
49. Disneys live-action-dubbel: Djungelboken (regi: Jon Favreau) & Pete's Dragon (regi: David Lowery).
 
 
Det är med viss skepsis alla nya live-action versioner av klassiska Disney-filmer tas emot när nyheten kommer. Djungelboken var dock inte som alla andra, kritikerna ställde sig bakom den och publiken flockade till biograferna. Dess främsta styrka är banbrytande CGI-animationer, som gör miljöerna och djuren så verkliga det går, filmen kändes därför betydligt mer levande. Sedan har Jon Favreau lyckas göra denna historia som vi alla känner till redan till spännande och känslosam. Sedan ska det sägas att röstarbetet är på topp från bl.a. Bill Murray, Christopher Walken (MVP), Idris Elba, Scarlett Johannsen, Lupita Nyong'o, Giancarlo Esposito och Ben Kingsley. Ensam skådespelare är Neel Sethi, som debuterar i en CGI-värld på ett övertygande vis. 
 
Disneys andra live-action från i år var Pete's Dragon, som dock inte har samma historia med sig. Här följer vi Pete som förlorar sina föräldrar i en bilkrasch i skogen och sedan växer upp med draken Elliott, fem år senare blir han upptäckt, och ni kan tänka er vad som händer. Det är rätt klassiskt berättande, men David Lowery lyckas väva in otroligt mycket hjärta i filmen, och den är såväl välgjord som finstämd. Den benämndes lite som filmen Steven Spielberg önskat att han hade gjort. Överlag bra skådespeleri dessutom, från såväl de unga som mer rutinerade. 
 
48. War Dogs (regi: Todd Phillips).
 
 
Mina förväntningar gick upp och ner kring den här filmen, först lät det som en intressant premiss och en chans för regissör Todd Phillips (Baksmällan) att visa en ny sida, och ytterligare möjligheter för Miles Teller och Jonah Hill att kombinera sina komiska och dramatiska färdigheter. Sen kom trailern och det kändes lite väl lättsamt (läs. larvigt). Men filmen överraskade mig med en något mer seriös ton ändå, och övertygade mig stilmässigt, den var snygg och soundtracket var fantastiskt. Teller är bra, men Hill var ännu bättre (vilket gav honom en Golden Globe-nominering), om än något spårad. Men det där skrattet är en av årets höjdpunkter. Tonmässigt ligger den lite mellan The Wolf o Wall Street och Pain & Gain, och tyckte den höll bra hela vägen. Gripande är kanske att ta i, men engagerand. 
 
47. Maggie's Plan (regi: Rebecca Miller).
 
 
Maggie har planerat allt, hon ska inte vänta på någon man, hon ska bli gravid och förälder på egen hand. Men så blir det ju krångligt när hon träffar John, de har långa intelektuella samtal och inspirerar varandra, de blir kära. Han är dock gift, och vi har ett klassiskt upplägg som kan bli vilken b-komedi som helst. Men det utveklas inte riktigt som man väntar sig, och även om den ibland frustrerar så fascinerar den också. Ibland skrattar vi, men vi dras också in i dramat. Rebecca Millers manus och regi lyckas tangera konventionella drag för att sedan bryta dig loss och hålla sig originell. Mycket av förtjänsten ska också tillskrivas den alltid strålande Greta Gerwig i huvudrollen, och Ethan Hawke och Julianne Moore gör det såklart bra de med (trots Moores underligt valda danska brytning som kan diskuteras).
 
46. Little Men (regi: Ira Sachs). 
 
 
När Jakes farfar dör flytter familjen in i hans lägenhet i Brooklyn, och tar således över ansvaret för att hyra ut butikslokalen nedanför, som Tonys mamma hyr. Jake och Tony blir snabbt bästa vänner, men deras vänskap sätts på prov när deras föräldrar bråkar om hur hög hyran ska vara. Filmen är en lågmäld men fin historia om vänskap och om att växa upp, om relationer mellan föräldrar och barn och föräldraskap. Filmens handling flyter på och dramat blir aldrig särskilt uppblåst, det ligger och bubblar mest under ytan. En dramakomedi som inte väger över åt endera hållet men som tillåter oss att både skratta och sympatisera med våra karaktärer, som alla spelas fantiskt väl av skådespelarensemblen. De unga Theo Taplitz och Michael Barbieri inte minst, men också erfarna Greg Kinnear, Paulina Garcia och Jennifer Ehle. (Se hur duktig jag var på att inte name-droppa hur trevlig och go regissören Ira Sachs var under festivalen, även om jag inte lyckades helt. Lika gullig som han är talangfull). 
 
45. A Bigger Splash (regi: Luca Guadagnino). 
 
 
Rockstjärnan Marianne Lane (Tilda Swinton) har tappat rösten och därför åkt på semester till en avskild italiensk ö med sin kille Paul De Smedt (Matthias Schoenaerts). Men så dyker hennes ex Harry Hawkes (Ralph Fiennes) upp med hans (förmodade) nyfunne dotter Penelope (Dakota Johnson). Ni kan misstänka att drama uppstår. Till en början är det vänliga miner, men det förflutna bubblar alltmer upp till ytan, Harry räds inte kontroverser och är en mästare av manipulation. Filmen osar av sexuell spänning och mystik. Utvecklingen är minst sagt fascinerande, det är ett mångfacetterat och invecklat manus som innehåller fler lager ju mer man tänker på det. Främst handlar det om fyra oförutsägbara och intressanta karaktärer som spelas helt magnifikt av skådespelarna. Tilda Swinton är som vanligt briljant som den tillfälligt stumme Bowie-liknande Marianne (på riktigt, skulle någon spela Bowie i en spelfilm vore det hon). Men det är Ralph Fiennes som stjäl showen som Harry, han är all over the place och gör precis det han känner för, han är vidrig på många vis, och scenen där han dansar till Rolling Stones är otrolig, han borde - men kommer inte - Oscarsnomineras. Den har sina brister, och kan blir frustrerande men dess positiva sidor väger upp med det. Sedan är den stilistiskt magnifik och med ett killer soundtrack.
 
44. Other People (regi: Chris Kelly).
 
 
En mor som är döende i cancer, en far som inte accepterar sin sons homosexualitet, en ung vuxen som försöker slå igenom som manusförfattare, allt med lite blink i ögat, dessa är inga ovanliga teman inom amerikansk independent-film. Men Chris Kelly lyckas göra det hela så genuint och äkta att det aldrig känns så klyschigt. Mycket beror säkert på - utöver hans uppenbara talang - att den är självbiografisk, och han har vågat väva in mycket jobbigt han själv gått igenom. Sedan är skådespelet på topp, dels från huvudrollsinnehavaren Jesse Plemmons, men kanske främst Molly Shannon, som spelar hans döende mor. Det hela är rätt lågmält, men det är lite mysigt och härligt i vissa stunder, men roligt eller jobbigt i andra. Balansen hålls väl rakt igenom, och det ska bli spännande att se vad Kelly hittar på härnäst.
 
43. The VVitch (regi: Robert Eggers). 
 
 
Denna skräckis har det talats om mycket sedan premiären på Sundance redan 2015, i år kom den till slut ut och det är alla kritikers favorit. Förväntningarna var således höga, men tyvärr var tillfället förmodligen inte det rätta för mig, då jag slog mig ner i biosalongen en fredagkväll efter en lång och tung vecka på jobbet. För det här är inte skräck som nedanstående filmer visar upp, tempot är lågt och spänningen successiv. I 1600-talets New England får vi möta en familj vars liv bryts ner av en häxa i skogen. Som historisk skildring känns den otroligt äkta, och det går inte att säga emot att den är välgjord. Jag tror helt enkelt att jag var lite för seg när jag såg den, och att jag därför inte kunde ta in den med rättvisa. Men nog är den rätt ryslig, och inte minst övertygar kommande stjärnan Anya Taylor-Joy (se Barry ovan) i rollen som äldsta dottern Thomasin, som är den som misstänks ligga bakom häxerierna. 
 
42. One-location-rysar-dubbel: Don't Breathe (regi: Fede Alvarez) & 10 Cloverfield Lane (regi: Dan Trachtenberg). 
 
 
Två av årets bästa rysare utspelar sig mer eller mindre enbart på en plats. Filmen såldes som en skräckis, men för mig är det mer thriller. Kort sagt handlar det om desperata unga vuxna som i ett förfallet Detroit ska råna en blind äldre man som dock visar upp oanad motståndskraft. När tempot väl höjs saktar inte filmen ner förrän slutet är kommet. Man sitter som på nålar och följer med spänning vad som väntar, och den tar några oväntade vändningar. Otroligt välgjorde med inte minst riktigt starkt kameraarbete och en snygg ton. Intensiv spänning som dessutom lyckas säga något om dagens Amerika är ingen dålig kombination. Dessutom bra skådespel, främst från Jane Levy och Stephen Lang.
 
Helt plötsligt, en dag i februari, dök en första trailer och premiärdatum upp för 10 Cloverdield Lane, i mars redan skulle denna sort-of-prequel till Cloverfield dyka upp. Filmen i sig är dock inte lik sin föregångare, utan här spenderas större delen av filmen i en bunker, och med endast tre karaktärer. Utvecklingen är dock mer spännande än det låter, och vi vet aldrig riktigt var vi har karaktärerna, som spelas utmärkt av Mary Elizabeth Winstead, John Goodman och John Gallager Jr. Spänningen är tät och vår puls höjs sakta men säkert. Slutet kunde knutits ihop tajtare, men överlag en stark film!
 
41. Lion (regi: Garth Davis). 
 
 
Tänk er att vara fem år gammal, fastna på ett öde tåg som tar er 160 mil bort från ert hem till en enorm stad där de talar ett annat språk, och du vet knappt vad din lilla by heter. Detta hände Saroo Brierly, och filmens stora förtjänst ligger i att de skildrar hans tid från det att han kommer ifrån sin äldre bror till det att han blir adopterad av ett australiensiskt par. Unge nykomlingen Sunny Pawar är helt makalös som den unge Saroo, och vi kan känna den ängslan och rädsla som han måste känt. Andra halvan av filmen finner Saroo 20-25 år senare, han ska börja plugga, han träffar en tjej, han börjar minnas sitt förflutna och bli kluven om sin identitet och börjar leta efter sin hemby på Google Maps. Dev Patel spelar den äldre Saroo övertygande, och detsamma får gälla Nicole Kidman som hans adoptivmor (båda går mot Oscarsnomineringar just nu), men tyvärr slarvas Rooney Mara bort som flickvännen (även om hon såklart inte är dålig). Det är förvisso gripande, men också lite väl konventionellt stundtals, att Garth Davis är rätt grön som regissör kan märkas då den inte sticker ut direkt. Men slutet kan jag inte sticka under stolen med att det rörde mig till tårar. Fotot är riktigt snyggt och musiken ännu bättre, inte minst under första halvan då den till mångt och mycket vägleder handlingen. En klart välgjord film som berör, men som kunde putsats till och blivit ännu bättre! Det är ett bra val om ni ska gå på bio nu i dagarna, även om det finns en film som är ännu bättre (stay tuned).
 
Vilka filmer dyker upp i nästa omgång av listan månne? Imorgon avslöjas filmer från hela världen, stora som små, så håll utkik!

Topp 5 dokumentärer 2016

 
I år har jag valt att inte inkludera dokumentärer på min topp 50-lista, som jag i skrivande stund kämpar med att få ihop. Detta är på grund av två enkla anledningar. 1. Av den enkla anledningen att jag har sett så många bra filmer som jag vill få med topp 50 att detta var ett enkelt sätt för mig att frigöra några platser. 2. Jag vill lyfta fram dessa dokumentärer då de alla är så otroligt bra, och genom att ge dem en egen lista får de förhoppningsvis mer strålkastarljus på sig. Det ska sägas att alla - nummer fem lite på gränsen - hade funnits med på min kommande topp 50-lista, där de fyra främsta alla platsar på övre halvan. Jag har tyvärr inte sett så många dokumentärer som jag hade velat, därav bara fem inkluderade. Filmer jag önskar att jag hade sett är bl.a. italienska flyktingdokumentären Bortom Lampedusa och Sara Jordenös Kiki, men så blev det inte. Även Elfenben: Det vita guldet (Netflix), Zero Days (SVT Play), Author: The JT Leroy Story och Do Not Resist finns bland de jag gärna hade velat se i tid. Leonardo DiCaprios miljödokumentär Before the Flood var bra och viktig, men platsar tyvärr inte riktigt här. Men tills vidare nöjer jag mig med dessa starka, viktiga och spektakulära dokumentärerna. 
 
 
5. Weiner (regi: Josh Kriegman & Elyse Steinberg)
 
Anthony Weiner var en gång en lovande politiker i New York, han blev omvald till kongressen sju gånger om och skulle ställa upp i borgmästarvalet i sin hemstad. Men så en dag 2011 kom det ut att han skickat mindre diskreta bilder till kvinnor, och skandalen var ett faktum. Till slut valde han att avgå från sin post och dra sig tillbaka från rampljuset. Tills han 2013 fick snilleblixten att ställa upp i borgmästarvalet, och låta två dokumentärfilmare att följa hans väg tillbaka till toppen. Det här är en film om Ikaros, som fick hybris och flög för nära solen. Weiner är en fullblodad narcissist med tunnelseende, men ett fascinerande studieobjekt för en dokumentär. Hans kampanj gick oväntat bra, ända tills fler kvinnor klev fram och berättade sina historier. Hela tiden får vi följa honom nära inpå, han verkar inte inse skadan det kan göra, eller hur han själv beter sig. Vi får se hur hans fru Huma Abedin, som av någon anledning valt att stå vid hans sida, kämpar med sitt val ju mer skadande info som kommer fram. Det är inte ens en film om uppgång och fall, det är en film om en man som tror att han är på uppgång, men egentligen hela tiden bygger sin egen grav med sin egna idioti som spade. I ett USA där vi haft ett presidentval där en annan uppblåst idiot vann är det ett intressant porträtt av tiden vi lever i. Filmen fick dessutom än mer vind under vingarna i somras då ännu mer som Weiner-skandalen kom fram, han är helt enkelt hopplös. Och sedan har vi det djupt tragikomiska i att han också heter Weiner. Finns med bland de 15 kvar i kampen om Oscarsnominering, men kanske är de som röstar trötta på idiotiska politiker. 
 
 
4. Skörheten (regi: Ahang Bashi)
 
Det här är kanske en av årets allra enklaste filmer, men samtidigt en av de mest drabbande. Filmskaparen Ahang Bashi slog igenom tidigt och sågs som ett lovande namn inom svensk film (och gör det fortfarande), men samtidigt började hon sjunka in i perioder av depression redan vid 19-20 års ålder. Nu, nästan tio år senare, har hon valt att dokumentera sin vardag, och det är verkligen inte mer dramatiskt än att hon kan ligga i sängen, oförmögen att ta sig upp då hon inte har någon ork eller motivation i kroppen. Vi får följa med henne på terapi, i såväl grupp som enskilt, och vi får höra hennes historia. Hon kom till Sverige som flykting när hon var liten, tillsammans med sina föräldrar och syster. Ena systern stannade dock kvar. Hon pratar med sin familj om den tiden, hur de första åren i Sverige var, när de bodde på flyktingförläggningar och hennes föräldrar försökte övertyga henne om att de var på semester. När hon pratar med sina systrar får hon en helt annan bild än den hon upplevde, och trauman från unga år inser hon kan ha påverkat henne mer än hon förstått. Bara sättet hennes föräldrar förhåller sig på olika sätt till hennes depression är en fascinerande del, och det visar på olikheterna på synsätt mellan generationer och kulturer. Det är en viktig film på så många vis, som jag kan tycka borde vara ett måste i svenska skolor. Dels för folk som själva mår dåligt men inte vågar tala om det, att visa att det är okej, och det är bra att prata om det. Men även ur ett flyktingperspektiv, hur en till synes kontrollerad flytt och assimilation in i det svenska samhället kan lämna så djupa spår. Den berör djupt i själen. 
 
 
3. Det 13:e tillägget (13th, regi: Ava DuVernay)
 
Ytterligare en film som alla verkligen borde se. Filmen skildrar hur amerikanska rättssystemet mer eller mindre tagit över slaveriets roll i USA, i och med det 13:e tillägget i konstitutionen, som säger att en fånge kan arbeta gratis. Och i och med att rasismen fortfarande är vitt utbrett i det amerikanska samhället, något som inte minst speglas inom rättsväsendet, har fängelserna runtom i landet blivit som de nya plantagen. Den går igenom, från start till mål, rasismens historia efter slutet på slaveriet, och viktiga nedslag som har påverkat i olika riktningar. Det är en på många vis lärorik film, som målar upp en skrämmande bild av USA, som förvisso inte förvånar så mycket som den borde, men som ändå chockar en. Men det handlar inte bara om medborgarrättsrörelsen under 60-talet direkt, ända in i dagens samhälle där stora företag äger fängelsen och behöver en viss omsättning av fångar, till lagstiftningar under 70-80-90-tal som gjorde det lättare för polisen att sätta dit personer för småbrott, inte minst i samband med droger. Det är så mycket de lyckas få in i filmen, utan att det på något vis blir rörigt eller för mycket, det blir bara överväldigande rent känslomässigt. Bakom filmen står Ava DuVernay (Selma), som är en av de främsta förkämparna för Black Lives Matter och svartas rätt i USA. Hon är inte bara en helt magnifik filmskapare som fått ihop den här urviktiga historien på ett så effektivt och bra vis, hon är en extremt inspirerande förebild och människa. Det här är en film ni verkligen borde se, och den finns tillgänglig på Netflix. Ser ut att gå mot en Oscarsnominering, men två andra filmer tacklar samma teman, så kan bli tufft ändå, bland annat listans kommande etta..!
 
 
2. One More Time With Feeling (regi: Andrew Dominik)
 
Jag hade inte lyssnat på Nick Cave and the Bad Seeds innan jag såg den här filmen, men den fick så bra mottagande vid sin premiär i Venedig, att jag kände mig nyfiken att gå. Det visade sig bli en av årets främsta bioupplevelser. Filmen skulle egentligen handlat om inspelningen av deras senaste skiva, "Skeleton Tree". Cave hade skrivit alla låtar under våren 2015, och filmen skulle börja spelas in på hösten. Men under sommaren dog Caves 15-åriga son, och filmen blev något helt annat. När de väl började spela in i början 2016, blev det något helt annat. Cave och regissören Andrew Dominik (Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford) kom överens om att han fick filma allt som skedde, men att Cave fick klippa bort det han inte ville ha med i efterhand. Genom filmens gång får vi under samtal med Cave och hans fru lära känna dem och hur de hanterat det hela, och hur de mår. Samtalen är inte effektsökande eller särskilt detaljerade, men det ger deras syn på det hela, och det är såväl fascinerande som berörande, och ju mer vi får veta, desto mer börjar känslorna röras upp inom oss. Detta varvas med studioinspelningen av skivan, med hela låtar. Något jag inte nämnt är att filmen är i 3D och svartvit (för det allra mesta). Och dessa scener uppvisar bland det allra främsta jag sett inom 3D, alla kategorier. Fotot är bländande vackert och kreativt i sitt rörelsemönster, bilderna är som konstverk. Det var en stark upplevelse, och en otroligt gripande stund i salongen. Under filmens gång får vi höras Caves berrätarröst, ibland bara spontana tankar och poetiska utläggningar, ibland förtydligande och förklarande. Han är en intressant person, och det är ett fint porträtt av en person i sorg, och hur det kan hanteras. En pärla. 
 
 
1. O.J. Simpson: Made in America (regi: Ezra Edelman)
 
I våras tog The People vs. O.J. Simpson: American Crime Story tv-världen med storm. Det var en otroligt välgjord skildring av rättegången mot f.d. amerikanska fotbollstjärnan och skådespelaren O.J. Simpson, som 1994 åtalades för mordet på hans ex-fru och hennes pojkvän. Men den ultimata skildringen av O.J. har Ezra Edelman stått för, i sitt 7,5-timmes epos om bland de mer fascinerande livsödena i modern historia. I denna får vi följa honom från start, som ung i San Francisco, stjärna på college, landets bästa amerikanska fotbollsspelare, skådeseplare, och sen åtalad för mord. Utvecklingen (om den kan benämnas som det) som den människan genomgick var sanslös, hur han påverkades av sin stjärnstatus och rikedom, hur han hanterade egentligen allt han gneomgick. Det är en film om honom som person, vilket i sig är tillräckligt intressant, men också en om svartas historia från mitten av 50-talet, precis som "Det 13:e tillägget". Dels hur han som första riktigt stora svarta amerikanska fotbollstjärnan var en symbol, eller anti-symbol, för hela svarta samhället. Men också hur rättssystemet såg ut under åren som ledde upp till rättegången mot honom, och hur den gick till. 7,5 timme kanske låter tungt, även om den kan ses som 5-delad tv-serie på SVT Play, men oj vad man fastnar. Fascinerande är bara förnamnet, och hur ingående den än dissekerar honom är det ändå svårt att greppa vem han är efteråt. Det här är något ni bör satsa på att se under julledigheten, ni kommer inte ångra det (gillade ni Making a Murderer kommer ni älska det här). Filmen har skapat debatt i filmvärlden, då den är favorit att vinna Oscarn för bästa dokumentär, trots att många ser den som en tv-serie. Men filmen gick på bio, hela 7,5-timmesversionen, och är därmed godkänd. Men den kan bli banbrytande om den vinner. Men den förtjänar det, det kan ingen ta ifrån den. Det är filmskapande på högsta nivå, hur den så sammansatt berättar denna komplexa och omfattande historia på ett så nyanserat vis som den ändå gör. Magnifik på alla sätt och vis.