Batman v. Superman, what's all the fuss about?

 
Hajpen kring denna film har varit enorm ända sedan nyheten kom för några år sedan. Giganternas kamp, de två största superhjältarna, mot varandra. Med detta har en hel del förväntningar uppstått. Jag har från första början varit skeptisk, kanske främst på grund av den besvikelse som var Man of Steel. Där bevisade inte Zack Snyder att han kunde leverera på den här nivån, och nu skulle han väva in Batman också? Som nyligen skildrats till perfektion av Christopher Nolan The Dark Knight-trilogin. Nolan har hela tiden sagt att han inte skulle göra en till Batman-film, men han står kvar som exekutiv producent, vilket inneburit lite mentorskapande åt Snyder. Och Christian Bale var inte heller sugen på att iklä sig dräkten igen. Därför var de tvungna att börja om igen, med en ny Batman, en ny Bruce Wayne. Och nog fanns det en del skepsis kring valet av Ben Affleck, eller Batfleck som internet snabbt döpte honom till. Skulle han kunna bära upp manteln? Nu har jag sett filmen och har svaren, men min text om filmen kommer inte bara handla om just den här filmen. Dawn of Justice är inte i första hand en uppföljare till Man of Steel eller en första ny Batman-film, det är starten och introduktionen av DC Comics superhjälte-universum. Warner Bros. och DC ska med detta försöka ta upp kampen med Disney och Marvel, som lyckats exemplariskt med detta under de senaste åren. Så detta är kontexten jag kommer förhålla mig till (vilket förmodligen är precis vad de önskar), lyckas de med vad de vill?
 
 
Först och främst, det går inte att undgå att filmen blivit totalt söndersågad av kritikerna, det är brutalt hur illa omtyckt den är. Men å andra sidan stod den för den sjätte största premiärhelgen någonsin, 420 miljoner dollar världen över. Lyckas den dubbla den siffran kommer den ha chans att gå med vinst, gärna korsa miljarden för att ses som succé, om man ser till produktions- och marknadsföringskostnader, vilket landar på drygt 400 miljoner dollar (en dubblering brukar räknas som godkänt). Med tanke på den hype och marknadsföring som förts är det inte förvånande att den gick så bra första helgen, men det är kommande veckor som kommer avgöra hur mycket kritikerna påverkar, och om den håller i längden. Den har inte blivit så väl mottagen av publiken heller, vilket även det kan skada dess chanser. Jag läste ingen recension inför filmen och gjorde väl även mitt bästa med att försöka gå in i salongen som ett tomt blad. Men det är ju inte helt lätt. 
 
Har de rätt i vad de säger då? Ja, är väl det enkla svaret. Det är inte en jättebra film om den analyseras och bryts ner. Blev jag underhållen under min lördagseftermiddag, var det åtminstone spännande? Jag får ändå lov att svara ja där också. Var leder det i min åsikt om filmen då? Vi börjar från början. Filmen tar sin början under slutscenen av Man of Steel, när Stålis (Henry Cavill) och General Zod slåss och krossar halva Metropolis samtidigt. Vi får se Bruce Wayne (Affleck) flyga in med helikopter för att försöka ta sig till sitt företags kontor i staden, i hopp om att rädda dem, kanske, jag vet inte riktigt vad han gör där. När han väl kommer dit möts han av en krossad skyskrapa, döda eller skadade kolleger och en gråtande flicka som förlorat sin mamma. Ett brinnande raseri börjar växa inom honom, ett raseri riktat mot Stålmannen (föredrar verkligen den benämningen framför Superman, och det är ju faktiskt en mer korrekt översättning av Man of Steel). Han ser honom som ansvarig för all förstörelse, och är rädd för vad som skulle hända om en så mäktig figur skulel vända sig emot mänskligheten! Och han är inte den enda med samma åsikt, såväl delar av allmänheten som politiker är oroliga över denna övermänskliga utomjording. Samt en viss Lex Luthor (Jesse Eisenberg) är av denna åsikt. Samtidigt börjar Clark Kent få upp intresset för "the bat vigilante" på andra sidan sundet, i grannstaden Gotham, som tar lagen i egna händer i kampen för rättvisa, något Kent vill uppmärksamma i tidningen, utan medhåll dock. Som ni märker gillar inte de båda superhjältarna den andres metoder, och vi en kamp om vilken moralisk väg mot rättvisa som är den rätta.
 
 
Parallellt får vi följa hur de förhåller sig till situationen, samtidigt som Luthor har egna planer som går i linje med utvecklingen. Bruce Wayne är en förbittrad man, den äldsta versionen vi mött hittills, som lever i ett nybyggt glashus i närheten av hans föräldrars Wayne Manor, nu förfallet efter år av försummande. Wayne lever för en sak, och det är Batman, att skapa rättvisa. Kent slits mellan sin och sin fars tro på hans förmågor, och allmänhetens allt mer negativa syn på hans gärningar, trots hans goda intentioner. Utan att avslöja för mycket så leder det föga förvånande till en showdown mellan de båda hjältarna, där Luthor kan ha haft ett finger med i spelet. Själva handlingen är mindre intressant. Men ni kanske kan ana att det är en hel del som pågår, och det är Snyders oförmåga att binda ihop allt detta som gör filmen till ett rörigt hopkok. Trots filmens 146 minuter känns det inte tillräckligt för att få ihop det och bygga upp de underliggande motivationerna för de olika karaktärerna. Det görs på ett alldeles för enkelt vis, för även om vi kanske förstår varför de agerar som de gör så tror vi inte helt på det, vi köper det inte. Eller åtminstone inte jag. Och det är inte direkt ett tillfredsställande slut på det hela, men det ska jag inte gå in på mer. 
 
Jag vet inte säkert om det bara beror på dåligt skrivna manus (till denna och Man of Steel), men det är svårt att fastna för Stålis/Clark Kent. Kanske är det karaktären i sig eller så kan det vara Henry Cavill, som till synes utgör en rätt så ultimat Stålman. Jag har svårt att greppa det, kanske är det filmernas mörka ton som påverkar, han kanske helt enkelt gör sig bättre i den charmigt lättsamma ton som Superman från 1978 visade upp! Kanske är det balansen mellan Stålis och Clark Kent som inte fungerar. Som ni märker av antalet "kanske" i det här stycket så vet jag inte svaret. Amy Adams gör sin vana trogen det bra som Lois Lane, en karaktär som jag inte heller kan bestämma mig om, antingen får hon för mycket eller för lite fokus. I filmen driver hon ett eget projekt, som dock hänger ihop med helheten, även om hennes främsta funktion är att spegla Stålis inre känslor, hålla honom kvar på jorden, vilket väl görs förtjänstfullt. Men i den här filmen är det Batman som får mest uppmärksamhet (kanske inte tidsmässigt, men i övrigt), även om de båda drivs av den andres gärningar. Det handlar om att få in honom på nytt, bygga upp honom som karaktär och vad som är speciellt med just denna version. Till viss mån lyckas de, han är klart mer intressant och Affleck spelar en väderbiten och mer hårdhudad Wayne bra. Och även om det görs tydligt vad som motiverar honom, så räcker det inte till för att vi helt ska tro och köpa det, det hela går rätt snabbt och lite eftertanke hade behövts. Jeremy Irons tar sig an Alfred skröpelfritt, han bidrar inte med samma värme som Michael Caine gjorde, men den cyniska humorn passar in med resten. Lex Luthor är en skurk jag alltid gillat, för till skillnad från många andra fiender till Stålis är han mänskilg, och måste därför använda sin intelligens och psykologiska trick. Problemet här är att de försöker göra honom till en excentrisk galning, istället för en kalkylerande bad guy. De vill skapa någon form av Jokern-känsla, men då han inte är riktigt så galen behöver vi en motivation, något som inte framförs tillräckligt för att bli trovärdigt (i linje med resten av filmen), det nämns mest i förbifarten. Eisenberg är på gränsen till överspel, men jag tror det främst beror på hur karaktären är formad. Som tur är finns det en karaktär som nästan räddar filmen, och ger hopp om framtiden, och det är Wonder Woman, som introduceras i denna film. Hon får inte mycket tid, men hon lyckas överglänsa allt och alla, och Gal Gadot har en utstrålning som verkligen fångar den mystik som ska finnas kring Diana Prince, krigaren från den Amazonska djungeln. Jag kan knappt vänta på hennes egna film, som kommer nästa sommar! 
 
 
Jag var inne på det här med filmens ton, den är mörk och bister, och just mycket av kritiken mot filmen har handlat om hur mörk den är, och att den inte är rolig att se. Även om min tveksamhet kring vad som passar Stålis bäst finns kvar anser jag dock inte att kärnan av problemet finns här. Det är förståeligt att de valde att lite bygga vidare på den känsla Nolan försökte skapa, och gå emot Marvels mer lättsamma superhjältefilmer. Vad jag dock kan tycka är att den i och med detta mörker bjuder in till fler djupare teman och frågeställningar, om moralaliska gränser, rätt och fel, och liknande, men det görs inte tillräckligt bra helt enkelt. Den vill så gärna nå upp till Nolans nivå, men det går bara inte. Den är sprängfylld av kristen symbolik och ett försök att säga något om dagens värld, men ibland känns det som att den inte själv vet vad den vill säga. Snyder är helt enkelt inte en tillräckligt bra regissör för ett så här stort uppdrag, och manuset brister å det grövsta på de flesta nivåer. Tekniskt sett håller den såklart, även om det inte är effekter som får en att tappa hakan. Hanz Zimmer är tillbaka för musiken, och fått ett positivt tillskott från Junkie XL, som tagit med sig vissa teman från sitt magnifika Mad Max: Fury Road-score. 
 
Men någonting måste de ha lyckats med, för även om mycket av det som skrivs kring filmen är negativt så skrivs det otroligt mycket kring filmen. Många texter handlar om dess påverkan på hur vi ser på filmer, hur påverkan från kritiker ännu inte verkar ha skadat den. En mycket intressant text går in på att filmen inför byggts upp och innehar en sådan magnitud att den var "too big to fail", samma uttryck som användes om bankerna innan kollapsen 2008. Det ska bli intressant att se dess effekter i långa loppet. Men som tidigare nämnt ska filmen fungera som startskott för DCs "extended universe". Detta både lyckas och misslyckas den med. Den introducerar oss främst för nya Batman, och även delvis för Wonder Woman. Sedan får vi glimtar av andra karaktärer som kommer dyka upp i såväl egna filmer som kommande Justice League, något jag ändå känner att jag ser fram emot, trots resultatet av denna film, så där har de lyckats. Men det känns som om de går alldeles för snabbt framåt, första Justice League kommer redan hösten 2017, och det är bara Wonder Woman som kommer ut med en egen film innan dess. När Marvel släppte lös The Avengers hade det gått fyra år sedan Iron Man och The Incredible Hulk hade inlettt universumet, och även Thor och Captain America hade dykt upp i egna filmer inför. De tog sin tid med att bygga upp karaktärerna och vilka de var. Den stora skillnaden handlar om vision, Marvels universum är baserat till stor del på studio-chefen Kevin Feiges bild av hur det ska se ut. Han har stått med som producent på varenda Marvel-film sedan 2000, och var också hjärnan bakom det nya universumet. 
 
 
Förmodligen är DC oroliga över att The Flash, Aquaman och Cyborg (som just nu är de som är klara för Justice League) kommer lyckas som egna filmer utan att först hållas i handen av Stålis och Batman i en Justice League-film, en oro som kan vara berättigad, även om det känns lite desperat. Det är ju även intressant att vi om en knapp månad får Captain America: Civil War, som likte Dawn of Justice handlar om motsättningarna mellan två stora hjältar. Skillnaden är bara att det nu gått åtta år sedan universumet drog igång, Iron Man har tre egna och Captain America två, samt två stycken Avengers-filmer där förhållandet och motsättningarna dem emellan växt fram. Det känns nu helt naturligt, något det inte gjorde i den här filmen, där de klämde in allt detta i första halvan av filmen. Så ja, det känns kanske inte helt som att Warner Bros. och DC har full koll på läget, och det här gav inget större förtroende. Borde de väntat med den här filmen, gett Stålis och Batman nya filmer innan? Även om jag inte har känt något behov av en ny Batman så hade vi behövt mer tid att lära känna den här tolkningen av honom. Det har ju snackats om att Affleck själv skulle regissera en ny Batman-film, något som ändå låter spännande, frågan är bara när det skulle hända, med tanke på att Det ska komma två Justice League-filmer 2017 och 2019. Och när det kommer till Stålis så trodde nog inte studion att en Man of Steel 2 hade fungerat efter det ljumma mottagandet första filmen fick. Men nu är det som det är, och det ska om inte annat bli intressant att följa utvecklingen, om de lyckas lappa ihop universumet efter denna knackiga start.Jag hatar inte filmen som många andra gör, men anser att det kunde gjorts betydligt bättre, även om jag inte har svaret på hur. Det finns mycket mer att säga om filmen och alla dess logiska luckor och stora problematik, men jag kan ju inte hålla på hela dagen heller. Men jag känner att jag behöver belysa ett par positiva aspekter också. Även om det var oklart hur det spelade in när jag såg filmen så har Bruce Wayne en drömsekvsens som var riktigt cool, något som efter lite efterforskningar tyder på en potentiell framtidsvision, ett scenario som kan komma att dyka upp i Justice League. Sedan vill jag ytterligare trycka på hur grym Wonder Woman var, trots sin korta speltid. Det är ju verkligen på tiden att vi får en värdig film om en kvinnlig superhjälte, och det känns helt rätt att Gadot och WW står för den, så håll utkik juni nästa år! 
 
Kan tipsa om dessa långa men intressanta inlägg i debatten, dels "too big to fail"-aspekten, samt kampen mellan kritiker och fans. Den här videon går även igenom alla påskägg (hintar till andra filmer, kommande filmer och vilka serietidningar den härstammar från). Spoiler alerts!
 
 

Långa filmer för långfredagen

Påsken är här, och med det lite extra ledighet! Dock är det inte helt lätt att skriva om påskfilmer, det är en genre som inte riktigt slagit igenom ännu! Visst kan jag skriva om Jesus-relaterade filmer, men där finns inte mycket att hämta (även om jag själv nog ska passa på att se Jesus Christ Superstar till slut). Men hans lidande har ju både Martin Scorsese (The Last Temptation of Christ) Mel Gibson (Passion of the Christ) porträtterat, för att inte tala om den alltid lika underhållande Life of Brian, av Monthy Python. Jag tänkte därför välja att fokusera på vilken dag det är idag, nämligen långfredagen. Jag ska inte tipsa om filmer som får er att lida, utan mitt fokus ligger på ordet "lång", och inom film innebär det faktiskt ofta kvalitet. Jag drar gränsen vid tre timmar! (Obs, utan inbördes ordning). 
 
The Lord of the Rings
 
Egentligen överflödigt att tipsa om, de flesta bör ju ha sett dem och bör således även älska dem, men de går ju nästan alltid att se om. Och för att göra upplevelsen extra lång finns ju extended-versionerna, vilket för mig är ett måste, once you go extended osv. Nästan 12 timmars omåttligt välgjort, spännande och underhållande äventyr när det är som allra bäst.
 
The Godfather 1 & 2
 
När de fletsa lämnat Lund och jag själv valt att stanna såg jag äntligen en möjlighet att se om denna magnifika trilogi (okej, trean är inte i samma nivå, men ändå bra). Francis Ford Coppolas episka mästerverk är stilbildande för genren, och innehåller så många klassiska repliker och scener att det nästan är larvigt. Första filmen går på knappa tre timmar, och innehåller en utveckling av historien och karaktärer som få filmer kan leva upp till. Det må ha varit Marlon Brando som fick mest uppmärksamhet och en Oscar (välförtjänt såklart), men det är Al Pacinos Michael som står för filmens egentligen utveckling. Att Nino Rota inte vann för sin musik är bortom mig, eller det faktum att Gordon Willis inte ens nominerades för varken första eller andra filmen. Och just andra filmen står på agendan för mig personligen idag, och anses väl av de flesta vara den främsta uppföljaren någonsin, och av många även toppa ettan. Personligen har jag än så länge hållt den första något högre, men vi får se efter omtitten, det var ett tag sen de sågs sist! 
 
Apocalypse Now
 
Mer från Francis Ford Coppola (som tillsammans med denna, Gudfadern och The Conversation hade ett sanslöst bra 70-tal, alla Oscarsnominerade)! Tänk om han kunde nå upp till de höjderna igen..! Apozalypse Now är den ultimata Vietnam-filmen (och det finns måååånga bra), det är på många vis den ultimata filmen också, och den som närmast hotar ovanstående filmer om titeln som tidernas främsta. Under 3 timmar och 16 minuter tar den oss in i krigets djupaste mörker, och vi får se den sanna påverkan kriget hade på soldaterna och landet. Filmen är nästan lika känd för sin helvetiska inspelning, något som avspeglas i dess porträttering. Minnesvärda prestationer från Martin Sheen, Marlon Brando, Robert Duvall och Dennis Hopper. Filmen borde helt klart vunnit Oscarn, och hade kanske gjort det om inte...
 
The Deer Hunter
 
...The Deer Hunter hade vunnit året dessförinnan. Om Apocalypse visar upp hemskheterna i Vietnam så fokuserar detta mästerverk på dess påverkan på återvändande soldater. Det är en karg och hård värld som väntar därhemma, och vad soldaterna upplevt i kriget går inte att komma undan ifrån. Med sin 3 timmar och 3 minuter utforskar den sinnestillståndet på två Michael och Nick, två vänner som tar värvning tillsammans, men bara en kommer hem, men har den andre överlevt? Robert DeNiro och Christopher Walken står för karriärtoppar, vilket inte säger lite, och även Meryl Streep glänser som deras kärleksintresse. Jag vill även lyfta fram John Cazale, som innan sin alltför tidiga bortgång hann spela in fem filmer, varav alla Oscarsnominerades (även Gudfadern 1 &2, The Conversation och Dog Day Afternoon). 
 
Das Boot
 
Filmen finns i flera versioner, men den jag upplevt är 3 timmar och 36 minuter, och merparten av tiden spenderas i en tysk ubåt under andra världskriget. Och det är så fruktansvärt bra, så galen intensitet och spänning. Förmodligen även den enda filmen om andra världskriget där man ändå hejer något på tyskarna (avskräcks inte för det). Wolfgang Petersen har gjort många dåliga filmer i USA efter denna, men det gör inget, för det här är bättre än de flesta klarar av med alla sina filmer kombinerat. Lyckades som tysk film få hela sex Oscarsnomineringar (dock inte för bästa utländska film, underligt nog). 
 
Magnolia
 
Dags att lätta upp stämningen något, efter allt krig, även om Paul Thomas Andersons underliga drama inte är särskilt lättsmält. Under sina 3 timmar och 8 miunuter får vi följa en rad olika människor i Los Angeles, som på ett eller annat vis hänger ihop. Det är en film som delar många, men som jag finner fullkomliigt fascinerande, och trots att jag såg den med reklamavbrott lyckades den hålla fast mig rakt igenom. Tom Cruise var den som Oscarsnominerades, men hela enseblen gör det makalöst, Julianne Moore, Philip Seymour Hoffman, John C. Reilly, William H. Macy, Philip Baker Hall m.fl. 
 
Barry Lyndon
 
Stanley Kubrick har gjort många mästerverk, men han har ändå lyckats hålla dem flesta udner tre timmar. Men detta slående kostymdrama tar sig över gränsen med fyra minuter! Det är inte Kubricks bästa, eller ens topp fem, men när det kommer till honom betyder det inte låg kvalitet. I 1700-talets England måste Barry fly efter att ha vunnit en duell, och vi får följa hans resa genom landet, tills han möter en krik änka, vars hjärta han vinner. Det är inte alltid den mest händelserika av filmer på denna lista, men det är vackert!
 
Fanny och Alexander
 
Lite svenskt ska vi väl kunna få in, och självklart blir det då en av Ingmar Bergman. Han ultimata mästerverk, kronjuvelen på hans magnifika karriär. Här väver han in alla hans teman om familjeproblem och religiositet, i berättelsen om unga Fanny och Alexander, som är en del av Ekdahl-klanen. Här kan vi snacka dysfunktinoell familj! Vi får följa familjens öde under flera fascinerande och gripande år. Även om både regin och manuset borde vunnit får vi väl ändå glädjas åt dess fyra Oscarsvinster. Självkalrt ett litet plus att den utspelar sig i Uppsala. Filmversionen klockar in på 3 timmar och 8 minuter, även om en serieversion på över fem timmar också finns! 
 
La vie d'Adèle (Blå är den varmaste färgen)
 
Chockade hela Cannes med sina explicita sexscener, men juryn ledd av Spielberg ryggade inte undan för det, utan gav filmen guldpalmen. Och det är den värd, för under sina 3 timmar griper den tag i oss, när vi får följa unga Adèles väg genom livet, hur hon med hjälp av Emma finner sig själv, även om det aldrig är en rak väg. Otroligt fin och stark, med två prestationer av Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux som hänför. 
 
Once Upon a Time in America
 
Tillbaka till gangstervärlden! Och nu med Sergio Leones saga om Noodles, som vi får följa från unga år till äldre dar. Under 3 timmar och 49 minuter spänner sig denna episka berättelse om vänskap och svek, framgång och nedgång. Det är en otroligt snyggt välskapt film, med grymma prestationer av främst Robert DeNiro och James Woods, och som alltid fantastisk musik av Ennio Morricone
 
The Wolf of Wall Street
 
Martin Scorseses skildring av misogyni och den förkastliga finansvärlden som var under sent 80- och tidigt 90-tal var minst sagt en vattendelare. Vissa stod knappt ut under dess 3 timmars speltid, medan andra njöt till fullo. Och även om jag köper en del av kritiken mot den så är det väl rätt känt att jag är på Scorseses sida. Men det är ingen debatt för den här texten. Filmen är tre timmar med en jäkla massa energi och underhålland element, och en Leonardo DiCaprio bättre än någonsin, vilket även får gälla för Margot Robbie och Jonah Hill. 
 
The Green Mile
 
En film som påverkade mig starkt när jag såg den för första gången, förmodligen något för ung. Men under sina 3 timmar och 9 minuter är det svårt att inte gripas av John Coffeys öde, och Paul Edgecombs kamp om sitt samvete som fångvakt på Death Row. En berättelse om rättvisa, eller snarare orättvisor, med teman som än idag tyvärr känns relevanta. Tom Hanks som vanligt stabil, men det är Michael Clarke Duncan som briljerar mest. 
 
Schindler's List
 
En film som står på min lista över filmer som jag behöver se om för att kunna bedöma rättvist. Men jag minns tillräckligt för att veta att Steven Spielbergs förintelsedrama på 3 timmar och 15 minuter är brutalt stark och gripande. Jobbig att se på, men ändock mästerlig. Liam Neeson och Ralph Fiennes skildrar varsin sida på lika magnifika vis. 
 
Titanic
 
Tidernas nästa största film sett till intäckter, och delad förstaplats när det gäller antal Oscarsvinster. James Cameron måste ha lyckats med något får man lov att säga. Och nog är det svårt att inte fastna för Jacks och Roses öde under de 3 timmar och 14 minuter vi får följa dem. Kanske inte den främsta filmen på listan, men ibland handlar film allra mest om känslor! Frågan är hur det gick till när filmen fick 14 Oscarsnomineringar, men Leo fick ingen..?
 

Pepptoppen 2016 - plats 1-50

 
Och nu kommer alla de filmerna ni saknade på första delen! Kanske! Vissa filmer har jag valt att inte ta med, till exempel filmer som har premiär nu i mars som jag redan skrivit om, vilket utesluter Batman v. Superman, Triple 9 och mästerliga och redan Oscarsvinnande Room. Sedan har vi redan fått ett par bra filmer i år, den briljanta Deadpool och den tillräckligt underhållande Hail, Caesar!. Storfilmer har svårare att ta sig in på min lista, men några till kommer nu, men förvänta er inte att se Warcraft eller nya X-Men eller Star Trek Beyond, den förstnämnda tror jag helt enkelt blir årets sämsta film och X-Men känns bara inte särskilt intressant längre, och utan J.J. vet jag inte riktigt om Star Trek kommer hålla. Det är en del filmer som är kvar från den lista jag skrev för ett år sedan, vissa har tappat placeringar medan andra har klättrat! Det är lite kul att se på den listan, hur rätt/fel jag hade om en del filmer, men The Revenant som etta, följt av The Hateful Eight, och strax bakom Ex Machina var ju inte helt fel. Däremot missbedömde jag ju bl.a. Macbeth, Everest, Southpaw, The Walk något, och kanske främst att jag ens hade med Victor Frankenstein är ju bara pinsamt. Vilka har jag överskattat i år? Men sedan får jag ju lov att säga att jag underskattade filmer som Spotlight, Carol och Room rejält (genom att inte ha topp 10). På tal om dem, vilka av dessa filmer får vi se på Oscarsgalan nästa år? Vi får helt enkelt vänta och se, men det ser återigen ut att bli ett riktigt bra filmår! Tyvärr ser det ut att vi får vänta ytterligare lite till på en riktigt förändring inom filmindustrin, då bara sju av hela listans filmer regisseras av kvinnor och vita män dominerar såväl framför som bakom kameran (hade gärna haft det annorlunda, men kan inte heller påverka utbudet...). 
 
50. Untitled Warren Beatty/Howard Hughes Project (regi: Warren Beatty) 
 
 
Warren Beatty har inte gjort mycket de senaste decennierna, men har arbetat på den här filmen om Howard Hughes (som Leo spelade i The Aviator) ett tag nu, och nu verkar den komma! Fokuserar på Hughes senare dagar, och en affär med en yngre kvinna. Samlat ihop en bra rollista med Lily Collins, Haley Bennett, Taissa Farmiga, Alden Ehrenreich, Ed Harris, Annette Benning, Alec Baldwin, Martin Sheen och Steve Coogan. Får se om den kommer i år! 
 
49. Colossal (regi: Nacho Vigalondo) 
 
Beskrivs som Being John Malkovich möter Godzilla, vilket är tillräckligt galet för att få min uppmärksamhet och nyfikenhet. När en kvinna förlorar både jobb och fästman upptäcker hon samband mellan sitt mentala tillstånd och händelser i Japan, där ett stort monster härjar (obs. inte Godzilla!). Stötte på lite problem när Toho Studios (som skapade Godzilla) stämde producenterna, men det ska vara löst nu! Anne Hathaway och Dan Stevens i huvudrollerna, med Jason Sudekis vid sidan om. Spanske regissören med det fantastiska namnet Nacho Vigalondo är ett frågetecken och har mestadels gjort skräck, och ingen övertygande film direkt! Men kan bli helt surrealistiskt galet, vilket är vad jag hoppas på! 
 
48. Fantastic Beasts and Where to Find Them (regi: David Yates) 
 
 
Nämen, lyckades de hitta ett sätt att mjölka Harry Potter till slut! En supertunn bok ska alltså bli tre filmer, vilket ju gick strålande för Hobbit... Men finns ändå en del positiva aspekter med det här, inte minst att det är J.K. Rowling själv som skrivit manus, och att David Yates är tillbaka som regissör. En stabil cast med Eddie Redmayne i spetsen, flankerad av Ezra Miller, Ron Perlman, Colin Farrell, Katherine Waterson, Carmen Ejogo och Jon Voight. Och det känns ändå lite spännande tycker jag, och första trailern såg rätt bra ut trots allt! Som Harry Potter-fan är jag riktigt peppad, som filmnörd försöker jag hålla min förväntningar reserverade, men hoppas på det bästa!
 
47. Gold (regi: Stephen Gaghan) 
 
 
Otursdrabbade Kenny Wells (Matthew McConaughey) och geologen Michael Acosta (Edgar Ramirez) ger sig in i Indonesiens djungel för att hitta guld! McConaugheys hår (eller brist på hår) är kanske det mest uppseendeväckande, men förhoppningsvis är filmen bättre än hans hårfäste. Ramirez forsätter stiga i rankerna, och bra birollsinnehavare i form av Bruce Greenwood, Corey Stoll, Toby Kebbell och Bryce Dallas Howard. Regissör Stephen Gaghan vann Oscarn för sitt manus till Traffic och gjorde George Clooney-filmen Syriana, och känns lovande. Att Robert Elswit står för fotot innebär kvalitet! 
 
46. The Founder (regi: John Lee Hancock) 
 
 
Handlar om Ray Kroc som var en av grundarna till McDonalds, och hur han byggde upp sitt imperium (med mer eller mindre snygga metoder). Känns som om det finns en del att arbeta med där, men frågan är om John Lee Hancock är rätt regissör för jobbet. Varken The Blind Side eller Saving Mr. Banks övertygade, och tyder på att The Founder blir en helt vanlig biopic, utan något att bita i direkt. Vi får hoppas att så inte blir fallet utan att han har utvecklats som regissör, och att Robert D. Siegels manus påminner om det han skrev för The Wrestler. Men, det positiva är att vi får mer av Michael Keaton, som haft huvudrollen i de två senaste Oscarsvinnarna Birdman och Spotlight, och som själv borde vunnit för den förstnämnda. Tredje gången gillt? Blev oroväckande nog flyttad från november till augusti i USA, något som sällan bådar gott..!
 
45. Deep Water (regi: James Marsh) 
 
Seglaren Donald Crowhurst gav sig 1968 på att försöka vinna Golden Globe Race, något som gick åt pipan. Men det ledde till en otrolig jorden runt-segling som här ska skildras på film. Det är James Marsh som ska göra det, som sist gjorde ett rätt bra jobb med The Theory of Everything. I huvudrollen ser vi Colin Firth, med Rachel Weisz och David Thewlis vid sidan om, och det låter ju inte helt fel! Får se om den kan nå upp till samma seglar-höjder som All is Lost, då blir det bra!
 
44. Doctor Strange (regi: Scott Derrickson)
 
 
Man får ändå säga att det är uppfriskande att se Marvel chansa på lite mer udda superhjältar, och efter succén med Guardians of the Galaxy och Ant-Man som var två av deras bättre känns det här minst sagt intresseväckande. Här får vi se en arrogant kirurg som skadar sina händer i en bilolycka, och som söker land och rike efter ett sätt att rädda dem, när han stöter på "the Ancient One" och dess mystiska krafter. Och lyssna på skådespelarna; Benedict Cumberbatch, Tilda Swinton, Chiwetel Ejiofor, Rachel McAdams, Mads Mikkelsen och Michael Stuhlbarg, my oh my. Frågetecknet är regissör Scott Derrickson (Sinister, The Day the Earth Stood Still), som inte direkt inger förtroende.
 
43. Neruda (regi: Pablo Larraín)
 
 
I 40-talets Chile är Nobel-vinnande poeten en jagad man, misstänkt för att vara kommunist. Pablo Larraíns No Oscarsnominerades och El Club hyllades unisont när den hade premiär i januari i år. Det här är första av två lovande filmer han har på listan, och med Gael Garcia Bernal i huvudrollen och ett intressant ämne som detta har filmen goda chanser att lyckas! 
 
42. American Honey (regi: Andrea Arnold) 
 
Andrea Arnold är en del av den brittiska nya diskbänksrealismen och gjorde den magnifika Fish Tank 2009, och är tillbaka med vad som låter som en smutsigare version av Almost Famous. En ung tjej som inte har något att förlora hänger på resande tidningsförsäljare på en resa genom landet, fullt av festande och tänjande av lagen. En spännande premiss, och med Shia LaBeouf som enda kända namn kan det ju onekligen hända grejer! 
 
41. 20th Century Women (regi: Mike Mills) 
 
Slutet av 70-talet, södra Kalifornien, tre kvinnor utforskar kärlek och frihet. Mike Mills skapade en fin film med Beginners, och det här låter lovande det med! Intressant line-up med Annette Benning, Greta Gerwig, Elle Fanning, Alia Shawkat och Billy Crudup.
 
40. Miss Sloane (regi: John Madden) 
 
Det blir några osäkra filmer nu, för Miss Sloane beräknas egentligen komma ut 2017, men blir den klar i tid är det inte omöjligt att vi ser den redan i år, speciellt om den är bra nog för Oscars. Jessica Chastain leder denna film och tar sig in de mäktiga vapen-lobbygrupperna i USA. Rätt bra back-up får hon av Mark Strong, Michael Stuhlbarg, Jake Lacy, Allison Pill och Gugu Mbatha-Raw. Ett ämne med potential och med Chastain front and center lär det gå vägen!
 
39. Assassin's Creed (regi: Justin Kurzel) 
 
 
Äntligen har Michael Fassbender fått ihop sitt passion-project, med sina kolleger från snygga Macbeth från förra året, regissör Justin Kurzel och Marion Cotillard, en trio jag litar på! Det är just det som får mig att tro att det här kan bli en tv-spelsfilm som faktiskt lyckas (till skillnad från Warcraft som ser urusel ut). Intresseväckande premiss med blandning av nutid och 1400-talets Spanien, där Callum Lynch efter ett fängelse-experiment får till sig minnet av sina förfäder, som tillhörde ett hemligt sällskap av lönnmördare (ni som spelat det får stå ut med min okunskap i förklaringen!). Dessutom med Jeremy Irons, Brendan Gleeson och Snabba Cash-Matias Varela. Men det är fortfarande en tv-spelsfilm, så förväntningarna behöver nog reserveras något ändå! 
 
38. Lion (regi: Garth Davis) 
 
En 5-årige indisk pojke försvinner i Calcutta, långt från sin familj, och genomgår mycket innan ett australiensiskt par tar hand om honom. 25 år senare ger han sig iväg för att hitta sin familj igen. Dev Patel ledde Slumdog Millionaire till en Oscarsvinst och är tillbaka i en prestigefilm igen, som det australiensiska paret ser vi Nicole Kidman och David Wenham, och Rooney Mara är med som grädden på moset. Garth Davis gör här sin debut på biografen (han har gjort lite tv), men förhoppningsvis kan han skapa något med den potential och talang han har att arbeta med! 
 
37. The Lost City of Z (regi: James Gray) 
 
En grupp brittiska utforskare söker efter en överste som i sin tur söker efter en förlorad stad i Amazonas. Av det jag sett av James Gray är jag inte såld, men många andra tror på honom, och det här är en historia som kan bli riktigt bra! Intressant cast med Charlie Hunnam, Sienna Miller, Robert Pattinson och Tom Holland.
 
36. Finding Dory (regi: Andrew Stanton & Angus MacLane) 
 
 
Behöver jag motivera ens? Finding Nemo var fantastisk, och nu får vi mer av det, 13 år senare. Bara att nu är det tankspridda Dory som försvinner i sökandet efter hennes familj, och Nemo och hans pappa måste hitta henne! Ellen DeGeneres röstarbete åt Dory är bland de bättre vi fått, och lär inte vara mycket sämre nu! Det här ska bli härligt! Hur nostalgisk blir man inte av trailern
 
35. Loving (regi: Jeff Nichols) 
 
 
Den sanna historien om Richard och Mildred Loving (Joel Edgerton & Ruth Negga), som skickades till fängelse för att ha gift sig 1958, bara för att de hade olika hudfärg. Kan bli en stark historia, och med tanke på att det är Jeff Nichols (Take Shelter, Mud) som styr i spakarna bådar detta riktigt gott, då han är en av de främsta och mest intressanta just nu (och han återkommer högre upp på listan)! Edgerton har gjort många fina prestationer, men Negga kan här få ett stort genombrott. Dessutom med Michael Shannon, alltid fantastisk, vid sidan! 
 
34. Jackie (regi: Pablo Larraín) 
 
 
Just nu med planerad premiär 2017, men är just nu i post-production och bör hinnas klart till i år, vilket jag skulle tro att den gör, och att vi får se Natalie Portman på Oscarsgalan om ett år. Här spelar hon Jackie Kennedy, och filmen skildrar perioden efter mordet på JFK. Uppenbarligen finns det mycket att ta i, och förhoppningsvis lyckas Pablo Larraín (ni kanske minns honom från Neruda längre upp på listan) göra något extra av det! Förhoppningsvis blir det inte en ny Diana eller Grace of Monaco..! I biroller ser vi bl.a. Peter Sarsgaard, Greta Gerwig och Billy Crudup
 
33. War Dogs (regi: Todd Phillips) 
 
 
En sann - och sanslös - historia om två unga män som säkrade ett kontrakt med amerikanska armén om 300 miljoner dollar för att förse dem med vapen, som kanske hamnat på lite väl djupt vatten. Förhoppningsvis kan Todd Phillips nå tillbaka till de höjder han nådde med första Baksmällan, och inte de senare, och kanske utveckla det något, då kan det här bli riktigt bra! Jonah Hill har bäst komsik tajming i hela branschen och kan knappt göra fel (två Oscarsnomineringar dessutom), och Miles Teller är en personligt favorit som allt som oftast gör det fantastiskt (Whiplash). Kan ju bli magplask, men har en bra känsla! Även om det luktar komedi lång väg hoppas och tror jag den kan ta sig in på något mer dramatiska områden, för att ge den tyngd! 
 
32. Passengers (regi: Morten Tyldum) 
 
Ett rymdskepp ska föra en stor skara människor till en avlägsen planet, och passagerarna är nedfrusna under resans långa gång. Men ett fel uppstår och Jim vaknar upp, och för att inte behöva spendera de närmsta 60 åren ensam väcker han en kvinnlig passagerare. Lite egoistiskt kan man tycka, men förmodligen blir det en bättre film på det viset. Med biopublikens favoriter just nu, i Chris Pratt och Jennifer Lawrence, kan det bli bra, och förhoppningsvis mer än så! Morten Tyldum övertygade inte mig helt med The Imitation Game, men det här låter bra mycket mer intressant! Vi får se i jul hur det blir!
 
31. Snowden (regi: Oliver Stone) 
 
 
Too soon? Var väl lite så jag kände när det blev klart att Oliver Stone skulle göra film om Edward Snowden, så tätt inpå Oscarsvinnande Citizenfour dessutom. Men om någon ska göra den är det väl ändå Stone, som inte är rädd för kontroversiella ämnen! Joseph Gordon-Levitt är en personlig favorit, och det ska bli spännande att se honom i en sådan här roll (även om rollbesättningen inte känns helt självklar, men Fassbender var ju perfekt som Steve Jobs å andra sidan). Alltid trevligt med Shailene Woodley, och intressant med Melissa Leo som Laura Poitras. Och sen var det Nicolas Cage också...vi får hålla tummarna! Blivit uppskjuten två gånger, från att den skulle ha kommit i julas, till i april för att nu komma i september, får se vad det kan ha betydit! 
 
30. Trespass Against Us (regi: Adam Smith) 
 
 
Borde inte behöva motivera mer än med Michael Fassbender och Brendan Gleeson mot varandra. Kan bara bli bra. Dessutom med Sean Harris, som förra året trumfade alla Bond-skurkar i Mission: Impossible - Rogue Nation. Alla dessa med underbar irländsk dialekt! Handlar om en kriminell irländsk familj på tre generationer som måste hantera situationerna som uppstår när lagens långa arm når dem.
 
29. The Promise (regi: Terry George) 
 
You had me at Oscar Isaac. Och Christian Bale för den delen. Tillsammans med Charlotte Le Bon (positiv injektion i The Walk) bildar de kärlekstriangel i slutet av Osmanska riket, med armeniska folkmordet 1915 som back-drop. Terry George Oscarsnominerades för manusen till Hotel Rwanda och In the Name of the Father, men förhoppningsvis kan han toppa dem. Men som sagt, tanken på Isaac och Bale mot varandra är vad som gör att det vattnar i munnen.
 
28. The Circle (regi: James Ponsoldt) 
 
En ung kvinna får jobb på ett stort IT-företag kallat the Circle, där hon blir involverad med en mystisk man. Hmm, spännande! Med Emma Watson och Tom Hanks i huvudrollerna dessutom (alas what could've been om inte Alicia Vikander tackat nej..!). Ska också bli kul att se John "Finn" Boyega och Boyhoods Ellar Coltrane i nya miljöer! Det kanske bästa är att James Ponsoldt regisserar, även om det är lite nytt territorium för honom efter The Spectacular Now och The End of the Tour, men ändå!
 
27. Paterson (regi: Jim Jarmusch) 
 
 
Efter urläckra Only Lovers Left Alive är jag mer än intresserad av vad kult-regissören Jim Jarmusch hittar på, och när han nu gör film med stekheta Adam Driver är det svårt att tacka nej! Driver stod för den främsta prestationen i Star Wars, men ska här skala ner rejält, i en historia om en bussförare och en poet. Mycket mer än så vet jag inte, men det blir säkert jättecoolt!
 
26. Sing Street (regi: John Carney) 
 
 
John Carney gjorde den fantastiska irländska musikalsagan Once 2007 och den trevliga amerikanska Begin Again häromåret. Nu är han tillbaka på hemmaplan och 80-talets Dublin och dess rock-scen. En pojke försöker komma ifrån sin familj och imponera på en tjej genom att starta ett band. Blev en favorit på Sundance, och lär erbjuda ett riktigt bra soundtrack! Jag är i alla fall helt såld på trailern
 
25. War on Everyone (regi: John Michael McDonagh) 
 
 
The Guard och Calvary var två riktiga pärlor från John Michael McDonagh, och nu följer han i sin bror Martins fotspår till andra sidan Atlanten, med en film om två riktigt korrupta snutar i New Mexico. Hade premiär på Berlin filmfestival till stor uppskattning, och ska vara galet rolig och totalt jäkla olämplig, vilket passar mig som handen i handsken. Dessutom med vår egna Alexander Skarsgård och Michael Peña, som båda hade fantastiska 2015 med The Diary of a Teenage Girl respektive Ant-Man, i huvudrollerna, så ja tack! Också med Tessa Thompson, vilket alltid är positivt, mer av henne vill vi se! Det här klippet från filmen visar lite av vad vi kan vänta oss! 
 
24. Five Seconds of Silence (regi: Robert Zemeckis) 
 
En allierad spion under andra världskriget börjar misstänka att den franska agenten han gifte sig med kan vara en Nazi-spion. Mr. & Mrs. Smith goes World War II? Ja Brad Pitt är ju med, den här gången vid sidan om Marion Cotillard, och den duon tackar vi inte nej till i första taget, och premissen är även den intressant! Robert Zemeckis gjorde senast den mycket ojämna The Walk, men har gjort mycket bra tidigare, så det här kan potentiellt bli en höjdare! 
 
23. The Bad Batch (regi: Ana Lily Amirpour) 
 
Efter A Girl Walks Home Alone at Night får iranska Ana Lily Amirpour göra vad hon vill! Det var en av de mest originella och coola filmerna in recent memory, och nu har hon samlat en udda skara skådespelare när hon byter vampyrer mot kannibaler. Skildrar ett dystopiskt Texas där kärlek uppstår i ett kannibal-samhälle. Keanu Reeves, Jim Carrey och Jason Momoa kanske inte skriker förtroendeingivande, men med Amirpour bakom ratten kan de säkert nå nya höjder!

22. Juste la fin du monde/It's Only the End of the World (regi: Xavier Dolan) 
 
 
Fransk-kandensiske Xavier Dolan är en av de största talangerna bakom kameran i mannaminne, även om jag tyvärr bara sett hans fantastiska Mommy (och videon till Adeles Hello). Innan han tar sig an sin engelskspråkiga debut har han slängt ihop den här lovande filmen med Gaspard Ulliel, Marion Cotillard, Vincent Cassel och Léa Seydoux. Ulliel spelar en dödssjuk författare som återvänder hem för att säga att han är döende. Lär bli bra! 
 
21. The Birth of a Nation (regi: Nate Parker) 
 
 
Mitt i brinnande #OscarsSoWhite-debatt slog detta slaveri-drama (med det symboliska namnet) ner som en bomb på Sundance, där den till och med fick stående ovationer innan visningen! Med detta som bakgrund kan vi räkna med att se den på Oscarsgalan nästa år, vare sig den förtjänar det eller inte! Men den blev väl mottagen även efter visningen och ser ut att kunna förtjäna det. Nate Parker är kanske inte det största namnet, men om ett år lär många känna till honom, då han regisserat, skrivit manus och spelar huvudrollen här. Handlar om Nat Turner, en f.d. slav som ledde ett uppror för att frita fler slavar i Virginia 1831. Bl.a. även med Armie Hammer
 
20. The Discovery (regi: Charlie McDowell) 
 
Ojoj så intressant det här verkar! Charlie McDowell stod för den minst sagt orignella sci-fi-romansen The One I Love häromåret, och fortsätter i samma riktning till allas glädje! En kärlekshistoria som utspelar sig ett år efter det bekräftats att det finns liv efter döden. Inte bara allt detta, Rooney Mara har huvudrollen, och efter Carol tackar jag bara och tar emot för det! Även med Jason Segel, som fortsätter med mer seriösa roller efter hyllade The End of the Tour, och vi får även se veteranen Robert Redford. Inspelningen blev något uppskjuten men drar igång snart, detta skapar dock viss osäkerhet kring när den är klar, kan mycket väl bli 2017. 
 
19. Free Fire (regi: Ben Wheatley) 
 
Ben Wheatleys första film på listan, med Oscarsvinnande Brie Larson, Cillian Murphy, Armie Hammer, Sam Riley och Sharlto Copley. Boston, 1978, vapenhandel mellan två gäng går snett i en tom lagerlokal. Finns mycket som talar för det här, inte minst att Martin Scorsese är med som exekutiv producent, och är det någon som kan genren är det han!
 
18. Una (regi: Benedict Andrews) 
 
 
Om jag ser fram emot en film där Rooney Mara och Ben Mendelsohn kolliderar? Läskigt mycket. Mara var sanslös i Carol och Mendelsohn gör allt han rör vid till guld. Una blev sexuellt ofredad som 12-åring, och söker nu upp mannen som gjorde det, som efter att han suttit i fängelse lever under falskt namn. Baserad på en pjäs (Blackbird) där dessa båda karaktärer spenderar 90 minuter i ett rum, något som ska bli spännande att se hur det blir på vita duken, men med dessa båda kan det bli hur bra som helst! Välrenommerade teaterregissören Benedict Andrews är oprövad i dessa sammanhang, men har regisserat pjäsen tidigare, vilket kan båda gott!
 
17. The Neon Demon (regi: Nicholas Winding Refn) 
 
 
Drive är en av de bästa filmerna som gjorts, men Nicholas Winding Refns senaste Only God Forgives lämnade en del att önska. Är han tillbaka till gammal god form nu? Let's hope so! En up-and-coming modell i LA faller offer för en grupp avundsjuka kolleger som vill åt hennes ungdom och vitalitet. Hans stiliserade ultravåld kan säkerligen göra det här riktigt intressant, och hoppas mycket här! Spännande namn som Refn säkert kan få ut det bästa av, med Elle Fanning, Christina Hendricks, Keanu Reeves och Jena Malone.
 
16. Manchester by the Sea (regi: Kenneth Lonergan) 
 
 
Den film som blev allra bäst mottagen av kritikerna på Sundance var denna, och direkt gick snacket om i vilka kategorier den skulle Oscarsnomineras i. Efter att hans bror går bort återvänder Lee Chandler till sin hemstad för att ta hand om sin brorson och hans brors fru. Tungt med lovande drama, där både Casey Affleck och Michelle Williams hyllats, och väntas dyka upp på galan om ett år. Även Lucas Hedges som brorsonen lyftes fram som ett stort genombrott. Även med Kyle Chandler i rollen som brodern. 
 
15. Jason Bourne (regi: Paul Greengrass) 
 
 
Spionen som fick James Bond att pensionera sig under mitten av 2000-talet är tillbaka, och det på riktigt! Matt Damon tar sig återigen an rollen som Jason Bourne, och Paul Greengrass (Supremacy & Ultimatum) är tillbaka som regissör, och allas vår favorit Alicia Vikander är med också! Original-trilogin var riktigt bra och nu ska de ta sig an NSA post-Snowden, och det kan bli ruskigt bra. Även med Vincent Cassel, Tommy Lee Jones, Riz Ahmed och Julia Stiles. Det känns inte som om den kommer svika så mycket, tror på det här! Trailern som släppts är inte lång, men tillräckligt effektiv för att övertyga mig!
 
14. Everybody Wants Some!! (regi: Richard Linklater) 
 
 
Vad han än gör kommer jag se fram emot Richard Linklaters filmer, efter Boyhood, Before-trilogin och Dazed and Confused har han förtjänat det! Och detta är just en "spirituell uppföljare" till den sistnämnda. Den filmen fokuserade på ett gäng high school-elever på skolavslutningsdagen, och nu hamnar vi på college och ett gäng baseball-spelare på 80-talet. Mestadels okända namn ska leda denna film, men det borde inte hindra det från att bli en härlig film, och trailern tyder på att Linklater är tillbaka med en störtskön film om ingenting, något även reaktionerna efter filmens premiär på SXSW häromdagen säger!
  
13. The Girl on the Train (regi: Tate Taylor)
 
 
Boken The Girl on the Train blev en megasuccé häromåret, och självklart ska det göras film på det (som med Gone Girl)! Bokens story bäddar väl för det, och handlar om en kvinna som efter sin skilsmässa varje dag ser hennes gamla hus, där hennes man och hans nya fru nu bor. Men för att försöka fokusera på annat iakttar hon ett annat par i ett annat hus som syns från tåget, och bygger upp en historia om dem i sitt huvud. En morgon vaknar hon upp utan minne och frun i huset är försvunnen. Emily Blunt har gjort en hel del grymma roller, men det här känns som en definierande roll! Vår svenska Rebecca Ferguson (kick-assbra i MI:5) syns också, tillsammans med Luke Evans och Justin Theroux (fantastisk i The Leftovers). Frågan är om Tate Taylor (Get On Up, The Help) kan göra all denna potential rättvisa på samma vis som Fincher gjorde med Gone Girl (okej, vi bör kanske ha realistiska förhoppningar ändå). 
 
12. The Nice Guys (regi: Shane Black) 
 
 
En förståelig version av Inherent Vice? Upplägget är liknande i alla fall, och jag gillade den! Shane Black återvänder till hans gamla stil efter Iron Man 3, och har med sig Ryan Gosling och Russel Crowe som en dålig privatdetektiv och en tuffing, som efter en jobbig start samarbetar för att hitta en försvunnen kvinna i 70-talets LA. Bara glad att Gosling är tillbaka med filmer igen, för han kan ju inte fela, och Crowe är inte helt oäven han heller! Trailern är fruktansvärt bra och rolig, så kan knappt vänta till maj och dess premiär. Den första av tre med Gosling på listan i år! 
 
11. The Disaster Artist (regi: James Franco) 
 
 
Nästan för bra för att vara sant. The Room är en magisk film, dock på grund av det förmodligen är det sämsta som gjorts. Filmen gjordes av galningen (visionär skulle kanske han säga) med för mycket pengar, Tommy Wiseau, som stod för allt i den filmen (producerade, regisserade, manus, huvudroll m.m.). Han såg sig själv som något geni, men det stämde inte riktigt. Filmen blev dock kult och är något jag rekommenderar varmt! Det här är filmen om inspelningen, och självklart är det vår tids galning James Franco som regisserar och spelar huvudrollen, vilket är meta på så många plan, med tanke på hur hans karriär utvecklats senaste åren. Har fått med sig många polare i Dave Franco, Seth Rogen, Bryan Cranston, Allison Brie, Zac Efron, Sharon Stone, Jason Mitchell, m.fl. Jag kan knappt vänta på att se vad detta blir, och ser även fram emot filmen om den här filmen, som väl lär komma en vacker dag. Baserad på Greg Sesteros bok om inspelningen, och har ett manus av Scott Neustadter och Michael Weber, vilket jag kan säga lovar gott! Kan bli total katastrof, men ser hursom fram emot resultatet otroligt mycket!
 
10. High-Rise (regi: Ben Wheatley) 
 
 
Dr. Robert Lang är nyinflyttad i ett exklusivt "high-rise", ett höghus som fungerar som ett litet samhälle, där de sociala skikten stiger med höjden. En fascinerande idé och typ av film som jag gillar, lite dystopi och mystik. Trailern är så jäkla snygg dessutom, med en estetik som jag älskar och intriger som lockar! Sedan ser vi alltid underbara Tom Hiddleston i huvudrollen, med Sienna Miller, Jeremy Irons, Luke Evans, Elisabeth Moss, och alltså den andra filmen Ben Wheatley har på listan! Hade premiär på festivaler i höstas och blev en favorit utan att kanske få de kanske högsta betygen! 
 
9. Weightless (regi: Terrence Malick) 
 
 
 
Vem vet om den här kommer ut i år, när det kommer till Terrence Malick finns inga garantier (som jag sa förra året också). Men vi får hoppas den kommer så snart som möjligt. Skildrar två kärlekstrianglar som möts i Austins musikvärld. Skådespelarlistan borde vara motivation nog: Ryan Gosling, Michael Fassbender, Natalie Portman, Christian Bale, Cate Blanchett, Rooney Mara, Benicio del Toro m.fl. Om ingen blir bortklippt är det den kanske mest lockande ensemblen någonsin. Personligen aldrig fastnat helt för Malick, men blir mer än gärna övertygad om filmen är bra nog! 
 
8. La La Land (regi: Damien Chazelle) 
 
 
En musikal om en jazzpianist och och en skådespelare i LA kanske inte känns som en jättespännande premiss. Men efter Whiplash har jag fullt förtroende för regissör Damien Chazelle. Och som om inte det var nog ser vi Ryan Gosling och Emma Stone i huvudrollerna, och vi vet ju vilken kemi de har, och hur fantastiska de är, och Chazelle kan sin musik! Lyckas de leva upp till musikalens storhetstid i Hollywood? Studion verkar tro det, då filmen nyligen flyttades från sommaren till en premiär i december, vilket tyder på självförtroende inför awards season!
 
7. War Machine (regi: David Michôd) 
 
 
Filmen om Stanley McChrystal som kallades "The Runaway General", som fick ansvar att hantera kriget i Afghanistan av Obama, men som allienerade alla han arbetade med. Beskrivs som en satirisk film om kriget, något som bara förhöjer dess potential. David Michôd får bara större och större uppdrag, och efter Animal Kingdom är det helt lugnt för mig! Netflix fortsätter att växa med filmerna de finansierar, och det betyder också att alla kommer kunna se den hemma! Brad Pitt leder trupperna, trupper som består av några av de mest intressanta unga skådespelarna i form av Will Poulter, RJ Cyler, Emory Cohen, Keith Stanfield och John Magaro. Samt med Topher Grace, Scoot McNairy och Anthony Michael Hall (en korvfest helt enkelt).
 
6. Story of Your Life (regi: Denis Villeneuve) 
 
Denis Villeneuve (Prisoners, Sicario) har mer eller mindre bara gjort riktigt bra filmer och är en av de mest intressanta och bästa regissörerna just nu. Innan han kommer med Blade Runner 2 har han smygstartat med annan sci-fi med Amy Adams. Adams spelar en lingvist som måste medla när utomjordingar tar sig till Jorden. Låter spännande, och med Villeneuve kan det bara bli bra! Dessutom med Jeremy Renner, Michael Stuhlbarg och Forest Whitaker.
 
5. Midnight Special (regi: Jeff Nichols) 
 
 
Jeff Nichols (Mud, Take Shelter, Loving) andra film på listan, och detta med en film som slog ner som en storm på Berlins filmfestival tidigare i år. Nu med en större budget än vanligt, i denna smarta Spielbergska sci-fi-rulle. En pojke med övernaturliga krafter måste fly från regeringen med sin far, som gör allt för att skydda honom. Finns så mycket som talar för den, även utöver Nichols som jag tar vad som helst från! Michael Shannon är med i de flesta filmerna i år, så även här, också med Joel Edgerton, Adam Driver och Kirsten Dunst. Den här trailern är så lovande, och lär övertyga er om inte jag lyckats med det!
 
4. Rogue One: A Star Wars Story (regi: Gareth Edwards) 
 
 
The Force Awakens levde upp och överträffade alla högt ställda förväntningar när den blev förra årets bästa film, så nog kan man säga att det finns visst intresse kring vad som komma skall. Rogue One är den första stand-alone-filmen i sagan, och skildrar prisjägarna som stal kartan till den ursprungliga dödsstjärnan. Gareth Edwards stod för den otroligt imponerande debuten Monsters, men lyckades väl inte helt med Godzilla, så det finns vissa frågetecken där. Men det är galet bra line-up med Felicity Jones, Mads Mikkelsen, Ben Mendehlson, Forest Whitaker, Riz Ahmed och Diego Luna. 16e december kan inte komma snart nog! Säga vad man säga vill om Godzilla, men den var riktigt snygg, och den här verkar ha en snygg och något mörkare ton den med!
 
3. The Light Between Oceans (regi: Derek Cianfrance) 
 
 
Får samma plats som förra året! Kan ju inte behöva sägas mer än att Alicia Vikander och Michael Fassbender ska vara med i en film av Derek Cianfrance. Cianfrances Blue Valentine är ett mästerverk och de där två är två av de främsta skådespelarna just nu, och även Rachel Weisz är med! Förmodligen en annan form av romans vad det verkar, när Isabel och Tom räddar ett nyfött barn som driver runt i en båt längs Australiens kust. Några år senare dyker barnets moster upp, och de måste hantera det. Kanske inte låter så rafflande, men Cianfrance har en förmåga att skapa något extra, och den första trailern såg riktigt bra ut! Något oroväckande premiärdatum i USA i början av september, men hoppas få se den på galan om ett år! 
 
2. Nocturnal Animals (regi: Tom Ford) 
 
A Single Man var en av förra decenniets allra bästa filmer, och nu är äntligen modeskaparen Tom Ford tillbaka bakom kameran. Förväntningarna är alltså rätt höga, inte minst när han fått med sig Jake Gyllenhaal, Amy Adams, Isla Fischer, Michael Shannon, Armie Hammer och Aaron Taylor-Johnson. En kvinna blir ombedd att läsa hennes ex-mans utkast till en bok, och dras in i dess värld. Filmen skildrar såväl verkligheten som bokens historia, något som låter otroligt fascinerande. Får rysningar bara av tanken på det här!
 
1. Silence (regi: Martin Scorsese) 
 
 
När Martin Scorsese kommer med en ny film, då kommer den hamna högt här. Äntligen har han fått till sitt passion-project som visar upp en sida av Scorsese vi inte sett på länge, vilket känns uppfriskande (hur fantastiska alla hans filmer än är). Två Jesuitiska präster reser till Japan på 1600-talet för att finna sin mentor, men får inget varmt välkomnande. Ska bli härligt att se Liam Neeson i en riktigt roll igen, och tror säkerligen att han kommer göra det galant som den försvunna mentorn. Och än mer intressant blir det att se Adam Driver och Andrew Garfield försöka leta upp honom!