2010-talets bästa tv-serier: Tema "Makt"

 
Jag har väl i något år eller så funderat på att skriva en text eller två om de tv-serier jag tycker är värda att uppmärksammas, och nu slår jag slag i sak. Det kändes passande att göra det just idag då årets Emmy-nomineringar alldeles nyss släpptes (alla dagens serier nominerades till bästa drama-serie), samt att andra säsongen av Mr. Robot idag har premiär på SVT, 21.45. Det finns många serier jag gillar och följer, så det är bäst vi delar upp det något, och jag börjar med två dominanter och en nykomligen som utmanar, och alla kretsar i allra högsta grad kring makt. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra folk säga att de kollar mer på serier när jag nämner mitt filmintresse, så kanske är det här något som kan uppskattas av er dessutom! Och helt ärligt ser jag nog nästan lika mycket på serier som på film, så helt ute och cyklar är jag inte heller! Jag väljer att fokusera på det här decenniets serier, så om ni saknar t.ex. Breaking Bad är det för att det började sändas 2008, och det var lite väl längesedan jag såg det för att skriva om känner jag, men självklart ska ni se det mästerverket också! 
 
 
 Game of Thrones (HBO Nordic, 6 säsonger, 2011-)
 
"While a civil war brews between several noble families in Westeros, the children of the former rulers of the land attempt to rise up to power. Meanwhile a forgotten race, bent on destruction, plans to return after thousands of years in the North."
 
Game of Thrones är ju ingen serie som jag direkt känner att jag behöver upplysa folk om (även om vissa envist kämpar emot ännu), men ska jag skriva om de bästa tv-serierna just nu kan jag lika gärna börja med den allra bästa. Jag är nog även beredd att säga att det är den bästa serien någonsin, så är ribban lagd. När den först kom var jag också skeptiskt, det tog något år innan jag började kolla och inte ens på första försöket sveptes jag med helt. Dock tog det inte lång tid innan jag fortsatte, och då fanns det ingen återvändo. Det är svårt att veta i vilken ände jag ska börja, för det finns så många fantastiska aspekter med serien. Vissa kanske har som argument att de inte gillar fantasy och därför inte tror de kommer gilla serien, och även om det finns många fantasy-element inblandade så kan det lika gärna ses som ett kostymdrama. Intrigerna och karaktärerna hade lika naturligt kunnat befinna sig i en modern miljö och passa in lika bra. Och vilka intriger och karaktärer därtill! I början kanske dessa kan kännas överväldigande, för det är många karaktärer att lära känna, och om någon dör så kliver en ny fram. Så det kommer ta några avsnitt att ta sig in och bekanta sig med ansiktena, vilka är vänner och vilka är fiender? Men å andra sidan är det tv-världens mest intressanta karaktärer vi får möta, och ju mer vi får veta ju mer vill vi veta. Vi lär oss att älska och hata dem, eller hatälska vissa! Det är utan tvekan den serien som framkallar mest känslor och åsikter, det är omöjligt att hålla sig neutral kring den. 
 
 
Utöver detta är det välgjort ut i fingerspetsarna, idag finns det ingen serie som varken budget- eller kavlitetsmässigt kan mäta sig med GoT, även om första säsongen ser märkbart billigare ut. Ett av de senare avsnitten nu i sista säsongen bidrog med en av de snyggast filmade och regisserade krigsscenerna alla kategorier, så det handlar inte bara om snygga miljöer, effekter och kostymer, kvalitén bakom kameran är enormt hög, och kanske är det manuset som främst ska hyllas. I grunden handlar det om författaren bakom böckerna, George R.R. Martin, som skapat hela världen och alla karaktärer, men serieskaparna David Benioff och D.B. Weiss har lyckats på allra bästa vis att förvandla böckerna till en otrolig serie. Jag har snart läst tre av böckerna, och visst är de mer utförliga och detaljrika, men ännu finns det inte mycket jag känner att de kunde gjort bättre i serien, adaptionen är i det närmsta perfekt. Storheten ligger till stor del i att det inte blir sämre, även om vissa anser att säsong 5 var sämre till exempel så är lägstanivån oslagbar, även om tempot var lägre bjöds vi på karaktärsutvecklingar och upptäckter som håller kvar vårt stora intersse, och vem kan säga något om Hardhome! Även inför senaste säsongen fanns viss oro då serien till större delen visat upp det som finns skrivet i böckerna, men efter sista avsnitten var det ingen som var orolig längre, då säsongen på många vis var den bästa hittills (de två sista avsnitten rankar jag båda som topp 5 i serien hittills, om inte högre ändå! De ligger även på 10,0 respektive 9,9 på IMDb). Sist men inte minst är det skådespel på allra högsta nivå! Att ens nämna skådespelare som utmärkt sig vid namn går inte då listan skulle bli allt för lång. Bara en sådan sak som att man varje vecka när ett nytt avsnitt släpps blir lika exalterad av öppningsvinjetten säger väl lite om kärleken som finns till denna serie. Men slutet närmar sig, två säsonger återstår med färre avsnitt, kommer slutet att leva upp till de förväntningar som byggts upp? Låt oss alla hoppas det! Så har ni inte sett den, ge upp tankarna på att "gå emot strömmen" och kuva er till det storartade som är Game of Thrones
 
 
Tekniska priser har serien vunnit från start, men förra året dominerade Game of Thrones Emmy-galan även med de finaste vinsterna. Många förväntade sig en vinst för Mad Mens sista säsong, med GoT, trots en enligt många svagare säsong, lyckades vinna. I år fick serien flest nomineringar av alla (23 st), och väntas upprepa förra årets succé, hela fem stycken skådespelare fick också nomineringar! Kan inte tänka mig någon annan förutom Miguel Sapochnik vinna för sin regi i avsnitt 9 dessutom. På Golden Globe-galan har den haft svårare däremot, där har bara Peter Dinklage vunnit för sin biroll, men vi får se om de kan motstå att prisa den på nästkommande gala. 
 
 
House of Cards (Netflix, 4 säsonger, 2013-)
 
"A Congressman works with his equally conniving wife to exact revenge on the people who betrayed him."
 
Netflix som streamingtjänst kom till Sverige hösten 2012, men det var först året därpå som de började dominera marknaden, och detta i och med sina originalserier. Flagskeppet och den mest lyckade var, och är, House of Cards (tillsammans med OITNB ja). Ett nytt politiskt drama kanske inte lät så spännande i allas ögon, men med tanke på att de fick Kevin Spacey och Robin Wright till huvudrollerna, och David Fincher som regissör till de första avsnitten (samt som exekutiv producent) blev förhoppningarna höga. Och det visade sig snabbt att skaparen (även om den bygger på en brittisk förlaga med samma namn) Beau Willimon lyckats med att skapa något speciellt. I fokus står Frank Underwood, inpiskare i amerikanska kongressen, eller majority whip som det heter i USA. Kort och gott ska han se till att hans parrtimedlemmar följer de riktlinjer som finns inom partiet, röstar som de borde och fungerar som medlare mellan partierna. Med hans slughet är det jobb han bemästrar väl, men inte hans mål, han vill högre upp. Allt handlar om makt, han arbetar med tjänster och gentjänster och ser alltid till att hamna överst. Hans största stöd är hans fru Claire, som har lika stor del i hans politiska framgångar, och som själv driver egna projekt med stor framgång. Men allt är inte alltid lätt, och ju högre upp de klättrar, desto längre blir fallet ner. Man vet aldrig vem som är ens vänner och vilka som är ens fiender (det är på så vis inte helt olikt Game of Thrones). 
 
 
Och detta görs med bravur. Aldrig har amerikansk politik varit så intressant. Även om det är sensationslystet och ofta överdrivet är det inte långt ifrån verkligheten, och det är en skrämmande verklighet. Frank och Claire är seriens ryggrad, deras individuella kamper såväl som deras samspel bjuder alltid upp till intresse och fascination, och blandad beundran. De är fantastiskt skrivna karaktärer, men vore ingenting utan mästerliga insatser från Spacey och Wright. Spacey har den mer utmärkande rollen och hans Frank är bland tv-världens bäst gestaltade i all hans hänsynslösa slughet som ska ta honom mot toppen. Wright fungerar som en mer lugn motpol som bidrar med ett annat djup och nyans, och hon gör det lika bra. Tillsammans kompletterar de varandra perfekt, i såväl medgång som motgång. Hon har även regisserat ett flertal avsnitt med stor framgång. De flankeras av en rad starka biroller, där Michael Kelly står i spetsen som Franks högra hand. Fyra säsonger har släppts där de två första var urstarka och tog mig med storm, medan den tredje är den klart svagaste. Den är på intet sätt dålig, men skillnaden i tempo blev större då de valde att göra det till ett mer utpräglat drama, istället för den mer sensationslystna början. Men dess fördel är dess uppbyggnad till säsong fyra som innehåller de bästa delarna av de båda sidorna, och dess intensitet och spänning ledde till den kanske bästa säsongen hittills (en bättre recension av säsongen finns här om du redan sett den). Det är överlag riktigt snyggt och välgjort, med ett relativt blekt foto som framhäver det karga klimat som uppstår i maktens korridorer. Willimon kommer inför fortsättningen inte att vara kvar som showrunner, så vi får se hur de kommande säsongerna blir. Men en sak är säker, du kommer inte hitta en lika beroendeframkallande form av politik som i House of Cards
 
 
Det finaste priset serien vunnit på Emmy-galan är för David Finchers regi i det första avsnittet, i övrigt saknar den tunga priser där, trots nomineringar. I år nominerades den som serie såväl som de båda huvudrollerna, kanske är det Spaceys år i år, även om konkurrensen är hård! Serien såväl som Spacey och Wright har nominerats på Golden Globe, och där har även de båda skådespelarna vunnit varsin statyett! 
 
 
Mr. Robot (HBO Nordic, 2 säsonger, 2015-)
 
"Facing anxiety, depression and morphine addiction, Elliot Alderson can't really tell the difference between what's real and what's not. Still he wants to change the world, which he does through hacking."
 
De två ovanstående serierna är idag riktiga dominanter inom tv-världen, men en av förra årets allra bästa var dock Mr. Robot, som trumfade de flesta serierna under 2015. När jag skriver detta inväntar jag med stor förväntan premiären av säsong två som SVT visar redan dagen efter dess USA-premiär. Serien är för dagens samhälle vad Fight Club var för 90-talet, en känga mot dagens samhälleliga klimat där storföretagen och bankerna dominerar allt och alla, där vår ständiga uppkoppling gjort oss mer sårbara än vi förstår, och där allt kan förintas av en enstöring vid en datorskärm. Elliot har som ovan beskrivet många problem, han kämpar sig fram i en värld som kräver viss social interkation med andra människor, något som han helst skulle avstå. Han är en modern Robin Hood som hackar folk som begår brott för att sedan lämna över dem till polisen, något han gör på sin fritid. När ett mystiskt sällskap som kallas sig fsociety (tänk typ Anonymous) börjar göra sig hörda uppstår intresse från båda håll att komma närmre den andre (typ så). Samtidigt som de kämpar för att störta det största företaget i världen måste Elliot kämpa med sina egna inre demoner. 
 
 
Skaparen Sam Esmail lyckas att skapa just den här samhällskritiken på ett ytterst träffande vis, även om jag likt förbannat fortsätter med mina förehavanden på sociala medier så tvingar den oss att tänka till. Den lyckas skapa en osäkerhet över hur säkra vi egentligen är, om hur lite vi kan påverka vår värld och hur mycket vår värld styrs av de få stora (och alla politiskt blåa som kallas det socialistisk propaganda...just don't). Det kanske främsta med hela serien är dess 80-talsaktiga estetik och känsla, från titel-fonten till musiken, det skeva fotot och effektiva klippningen. Inte minst har vi Rami Malek i huvudrollen som briljerar totalt. Det är ingen lätt roll han tacklas med, men han lyckas uttrycka Elliots inre kamp, missbruk och svårigeheter på ett förödande starkt vis, han balanserar på en så tunn tråd att vi aldrig vet om den kommer hålla eller inte. Christian Slater gör det även han enormt bra som fsocietys mystiske ledare som vi aldrig riktigt vet var han står och vad han gör härnäst. Flera bra biroller görs av bl.a. Portia Doubleday, Carly Chaikin och vår svenske Martin Wallström. Förhoppningsvis kommer andra säsongen leva upp till samma höga standard, för om det finns en serie som vi behöver just nu är det Mr. Robot. 
 
 
Golden Globe är kända för att prisa nya heta tv-serier, så att Mr. Robot och Christian Slater vann tunga priser på årets gala var ingen överraskning. Första säsongen nominerades idag till ett flertal tunga Emmys, och har viss skrällchans (även om Slater förvånande nog nobbades) i bästa dramaserie och i Malek som huvudroll! 

Från Indien till Island - bäst på bio just nu

Angry Indian Goddesses (regi: Pan Nalin, 2015)
 
"A photographer invites her closest friends to vacation at her family's home in Goa in celebration of her upcoming marriage."
 
Det här var en rejäl överraskning till och med för mig! På förhand tyckte jag att det såg ut som en intressant och underhållande film, något nytt och fräscht! Men när jag lämnade biosalongen var jag mer berörd än jag varit efter de flesta av årets filmer, och samtidigt bestört. Den inledande scenen visar alla huvudrollsinnehavare i deras vanliga miljö, antingen på jobb eller gym eller liknande, där de blir sexisitiskt behandlade. Vi förstår att det här kommer bli en feministisk knytnäve i patriarkatets fula tryne (som är än mer fult i Indien!). Länge är filmen mest en återförening mellan alla vännerna, inför Freidas kommande bröllop. Det är mycket snack, en del fest och en del drama, det hela känns lite stereotypiskt "kvinnligt", även om den med stor tydlighet riktar många kängor mot kvinnoförtryck på olika vis. Men det är underhållande (och inte så babbligt som jag läst andra tycka), och det är viktigt för att ge oss en chans att lära känna alla sju kvinnor i fokus, på det här viset bryr vi oss om dem mer. Och det dramatiska slutet blir allt mer förödande (och förlösande) när det väl slår till. Filmen väver in mycket stoff och många komponenter, det är snyggt filmat och härlig indisk musik som ackompanjerar historien, och ensemblen av skådespelare gör det fantastiskt bra. Filmen har en härlig energi och är en riktigt crowdpleaser, en välgjord sådan. Den blir viktig inte bara i ett Indien där det - som filmen tar upp - våldtas en kvinna var 20:e minut (!!!), utan för oss alla. Det är en indisk film, men den har ett universellt viktigt budskap som förmedlas på ett starkt och övertygande vis! Jag tycker verkligen att det är en film som alla borde se, men tyvärr har salongerna mer eller mindre stått tomma, så ut och kolla uppmanar jag er, medan ni fortfarande har chansen!  4/5
 
Bland män och får (regi: Grímur Hákonarson, 2015)
 
"In a remote Icelandic farming valley, two brothers who haven't spoken in 40 years have to come together in order to save what's dearest to them - their sheep."
 
Årets kanske mest oväntat charmiga film kommer från Island, som likt dess fotbollslag gjorde i EM tog mig med storm. På pappret kan det verka som en urtråkig film, två tjuriga fårbönder mitt ute i ingenstans som inte pratar med varandra. Men på något vis är det intressant och engagerande och bländande vackert. Vi dras ner i den bittra vemodigheten som uppstår när en av brödrernas prisvinnande baggar visar sig ha scrapie (en farlig och smittande fårsjukdom), och hela dalens får är i fara. Hur ska brödrerna, som bor i varsitt hus på samma gård och inte pratat på fyrtio år klara den karga vintern utan sina får, och bara varandra? Resultatet är fantastiskt, men mer än så vill jag inte säga! Det sparsamma manuset är perfekt balanserat, och det bleka fotot av de slående landskapen visar upp bland det vackraste bilderna på länge! Även om naturens ljud ibland räcker gott och väl som bakgrundsmusik förstärks stämningen stundtals av vackra piano-/orgelslingor som lyfter stämningen ytterligare ett snäpp! Ja vem hade kunnat tro att en av årets vackraste romanser kunde uppstå mellan en man och hans kära får? För det är verkligen berörande och dessutom trovärdigt, och jag undrar nästa om inte huvudrollsinnehavarna Sigurður Sigurjónsson och Theodór Júlíusson inte alls är skådespelare, utan är fårbönder tillika bröder som inte pratat på år och dar, för de är så pass övertygande! Magnifikt! 4/5
 
Livet efter dig (regi: Thea Sharrock, 2016)
 
"A girl in a small town forms an unlikely bond with a recently-paralyzed man she's taking care of."
 
Sommarens sockersötaste film har fått många att lämna biosalongerna med tårar i ögonen, vilket är precis dess syfte. Och det ska sägas att den uppfyller dess mål på ett övertygande vis. Filmen innehåller många klyschor och förutsägbara komponenter, det är ingen film som bidrar med särskilt mycket nytt. Men filmen har gjorts med främsta syfte att skapa känslor hos sin publik, och även om jag personligen inte behövde torka tårar så lyckas den beröra i all sin alldaglighet. Jojo Moyes har själv skrivit manus av sin egna succébok, vilket säkerligen bidrar till dess lyckosamma resultat, och de som läst boken har verkat nöjda, vilket väl är det viktigaste i slutändan! Den är som sagt effektiv i det den vill göra, och dramaturgiskt bygger den upp historien väl, och även om man sällan blir förvånad så verkade romantikern i mig gå på det ändå! Till stor del handlar det om två starka skådespelarinsatser från Emilia Clarke och Sam Claflin, deras samspel är genuint och övertygande (även om Clarkes något överdrivna minspel distraherar mig något). För Game of Thrones-fantasten gick det att se Khaleesi i denna annorlunda roll, men att se Tywin som godhjärtad och varm pappa var nästan lite obehagligt! På det stora en okej film som gör det den ska! 3/5
 
Sultan (regi: Ali Abbas Zafar, 2016)
 
"A romantic action drama based on the life of fictional Haryana based wrestler & mixed martial arts specialist Sultan Ali Khan."
 
Tänka sig, det har blivit två indiska filmer på bio senaste veckan! Denna är dock ren Bollywood och allt som följer med det! Och det är en fascinerande upplevelse kan jag säga! Filmen är en klassisk underdog/sportfilm, inte alls olik västerländska ekvivalenter! Det som gör att den sticker ut är de musikaliska inslag som stannar upp filmen lite då och då, ofta när kärlekshistorien ska göras övertydlig! Det är ju vad som gör Bollywood till Bollywood och därmed intressant att se, men det är verkligen inget som bidrar till filmen, utan snarare gör det omöjligt att ta den fullt seriöst. Resten av storyn fungerar och är i vissa stunder rätt bra till och med, även om den är lite väl lång och välfylld med sina tre timmar! Det är ingen större innovation som gjorts med filmen och kulturen är stundvis smått irriterande att behöva acceptera (jämfört med Angry Indian Goddesses som visar upp kvinnlig sexualitet, homosexualitet och feminism blir et lite larvigt att de i Sultan inte ens får kyssas framför kameran). Så det finns en hel del luckor och felaktigheter, men den har sin charm. Och det får sägas att megastjärnan (mer eller mindre Stålmannen i Indien, och i filmen) Salman Khan i all sin smöriga töntighet bär filmen på sina axlar med den äran. Anushka Sharma gör det bra med vad hon får, i en roll som försöker ta feministiska ståndpunkter, men som tyvärr faller lite platt i helheten då dessa inte känns så helhjärtade och genuina från manuskriptets sida. 2.5/5
 

Best of Netflix: Ännu mer ni borde se

 
Och där var EM över för denna gång, och vi kan alla återgå till Netflix igen! Och då tycker jag återigen att ni borde prova på filmer ni kanske inte hade valt i första taget annars! I brist på tema tänker jag att jag bara blandar och ger lite!
 
Drive (Nicolas Winding Refn, 2011)
 
"A mysterious Hollywood stuntman and mechanic moonlights as a getaway driver and finds himself trouble when he helps out his neighbor."
 
Varför inte bara börja med en av de allra bästa av alla de filmer jag väljer mellan? För tillsamamns med filmer som Gudfadern och The Dark Knight (och några jag delar med mig av i senare inlägg) är Drive det bästa streaming-tjänsten har att erbjuda i Sverige. Nu gör jag kanske filmen en otjänst genom att höja den till skyarna så här, men kan inte hymla om det heller! Jag kan tänka mig att många trots allt har sett den, och att många i sin tur inte alls håller med mig. För det är ingen film för alla, det är jag medveten om. Men i mina ögon är det bland det snyggaste som gjorts, en dramathriller som arbetar i det tysta, i linje med vår tystlåtne huduvkaraktär, spelad till perfektion av Ryan Gosling. Det är ett konstverk på många vis, det är troligt snyggt foto och Cliff Martinez musik, med ett soundtrack som är out of this world (Nightcall i inledningen eller montaget med A Real Hero är sublime). Nicolas Winding Refn är en regissör med en distinkt stil och synsätt, och det är hans film hela vägen. Tillsammans med tidigare nämnda foto och musik skapas en stämning och ton som förmedlar alla de känslor som Goslings karaktär försöker dölja. Det är en spänning som byggs under hela filmens gång. Kort och gott, jag älskar den här filmen, och den hamnar allt som oftast minst topp 15 på min all-time-high-lista. Även Carey Mulligan, Albert Brooks, Bryan Cranston, Oscar Isaac och Ron Perlman gör sina roller utmärkt! 
 
Frances Ha (Noah Baumbach, 2012)
 
"A story that follows a New York woman (who doesn't really have an apartment), apprentices for a dance company (though she's not really a dancer), and throws herself headlong into her dreams, even as their possibility dwindles."
 
En svartvit saga om en färgsprakande drömmare skulle man poetiskt kunna beskriva denna film om Frances (Greta Gerwig). En historia för milleniebarnet som gränslöst famlar runt någonstans mellan ungdomen och vuxenlivet. Även om det går att romantisera Frances bäst man vill så är hon rätt hopplöst förvirrad också, hon vet inte riktigt vad hon vill eller vart hon är påväg, hon lever i sin egen illusion. Och det är inget fel med det, hon är en free spirit med en frigörande påverkan på oss. Filmen har ingen direkt handling utöver att den följer hennes steg, fram och tillbaka i livet, hennes kamp om att få dansa och hennes kärleksintressen som aldrig fastnar. Den har en otrolig charm och härlig aura som lyfter upp oss eller drar ner oss, men alltid fungerar. Dessutom är det svartvita foto utsökt. Gerwig strålar i huvudrollen (som hon nominerades till en Golden Globe för), i denna genre som idag är hennes egen (även om den är svår att förklara, men det har befästs med hennes senaste filmer Mistress America och Maggie's Plan). Som så många andra av hennes filmer är den regisserad av Noah Baumbach, som är framstående inom indievärlden, och som är bland de mer intressanta regissörerna med bl.a. The Squid and the Whale och While We're Young på resumén. Även starka roller av bl.a. Mickey Sumner, Adam Driver och Michael Zegen
 
 
Full Metal Jacket (Stanley Kubrick, 1987)
 
"A pragmatic U.S. Marine observes the dehumanizing effects the Vietnam War has on his fellow recruits from their brutal boot camp training to the bloody street fighting in Hue."
 
Vad mer behövs sägas, Stanley Kubrick och Vietnamkriget, vad kan gå snett? Kubrick är en personlig favorit och en av tidernas främsta, och Vietnamkriget är utan tvekan det krig som det gjorts bäst filmer om, och det här är inget undantag. Den visar inte bara på den grymhet kriget innebar, utan även vägen dit, med ett boot camp med den värsta av de värsta officerarna, Gunnery Sergeant Hartman, spelad till perfektion och till ikonisk status av R. Lee Ermey, som även nominerades till en Golden Globe (men konstigt nog inte en Oscar) för sin insats som den sadistiske ledaren. I sann Kubrick-anda gör han inte filmen lätt för oss, den känns hela vägen in och är brutal och stenhård, men också mästerlig. Det är en spännande ny vinkel han väljer genom att dela upp filmen i två segment, där den första då följer upplärningen och skapandet av hänsynslösa soldater, och den andra delen på en dessa soldater som blir krigskorrespondent och följer med undet ett uppdrag. Som sig bör i en Kubrick-film är det hela otroligt snyggt gjort, och spänningen och smärtan känns. 
 
Middle of Nowhere (Ava DuVernay, 2012)
 
"When her husband is sentenced to eight years in prison, Ruby drops out of medical school in order to focus on her husband's well-being while he's incarcerated - leading her on a journey of self-discovery in the process."
 
Innan Ava DuVernay stod för den magnifika och Oscarsnominerade Selma häromåret gjorde hon och David Oyelowo detta intima och lågmälda drama, där dock Emayatzy Corinealdi tar sig an huvudrollen, och detta på ett utmärkt vis. Hon bär filmen med sin känslomässiga kamp som berör och griper tag i oss. DuVernay bygger historien på ett fint vis. Det är en stil som jag ofta faller för i den här typen av filmer, med ett snyggt foto som bas. DuVernay bevisade att hon är en av dagens bästa regissörer med Selma, men redan här kunde vi skönja hennes talang, och det ska bli otroligt spännande att se hennes kommande projekt, tv-serien Queen Sugar och sci-fi-äventyret A Wrinkle in Time
 
Philomena (Stephen Frears, 2013)
 
"A world-weary political journalist picks up the story of a woman's search for her son, who was taken away from her decades ago after she became pregnant and was forced to live in a convent."
 
Dags att ta fram näsdukarna, för nu blir det sorgligt! Den sanna historien om Philomena testar dina tårkanaler och känslotillstådn gång efter annan, men Steve Coogans alltid pricksäkra humor och Judi Denchs briljans får oss att skratta i allt detta, så det är inte bara tungt! Coogan spelar journalisten som nystar upp hennes historia, med sina egna problem i bagaget ger han sig ut på en resa som kommer förändra även honom, även om rollen är ovanligt seriös för honom, men han gör det perfekt. Men det är Denchs show, hon ger ett så varmt och charmerande porträtt av denna kvinna som levt i förundran över hennes son hela livet, som nu närmar sig svaret. Tillsammans skapar de ett omaka par på många vis, men de bildar ett fint band under deras resa och utvecklas på varsitt håll vidare i livets snåriga väg. Stephen Frears är en välrenommerad regissör som här gör sin finaste film hittills, och jag träffas starkt av dess styrka. Coogan och Jeff Popes manus balanserar det hela på ett vackert vis och blev även Oscarsnominerade, tillsammans med filmen, Dench och Alexandre Desplats känslosamma musik. 
 
Prince Avalanche (David Gordon Green, 2013)
 
"Two highway road workers spend the summer of 1988 away from their city lives. The isolated landscape becomes a place of misadventure as the men find themselves at odds with each other and the women they left behind."
 
David Gordon Green blandar och ger, innan 2013 var han mest känd för sina - enligt vissa - barnsliga komedier (Pineapple Express, Your Highness, filmer jag dock älskar), men det året vände han blad. Dels gjorde han karga dramat Joe (som också finns på Netflix), men först kom han med detta steg på vägen. Prince Avalanche är trots allt en komedi, men den är betydligt mer nedtonad än hans tidigare, och lutar mer åt det dramatiska hållet. Efter en stor skogsbrand ska Lance (Emile Hirsch) hjälpa sin svåger Alvin (Paul Rudd) att måla tillbaka ränderna i mitten av vägarna. Som beskrivningen ovan säger är det ett öde landskap och bara de och naturen, och mycket kommer fram, och det både skrattas och bråkas. Och det är en härlig film vi bjuds på, precis så udda som jag vill ha dem, och inte bara får vi skratta, det är även rörande i sina finaste stunder. Rudd och Hirsch gör sina roller otroligt bra och har ett skarpt samspel som är trovärdigt och äkta. En mysig, trevlig och rolig film.