Arrival - jordnära men slående sci-fi i dess bästa form

 
Arrival (regi: Denis Villeneuve, med: Amy Adams, Jeremy Renner och Forest Whitaker)
  
Redan i de första bildrutorna sätter kanadensiske mästarregissören Denis Villeneuve (Nawals hemlighet, Prisoners, Sicario) och hans magnifika fotograf Bradford Young (Selma, A Most Violent Year) tonen. Färgerna är dämpade och kameran iakttar följsamt den lugna inledningen. Det här kommer inte bli lika grandiost och extra-allt som Interstellar, eller lika humoristiskt och upp-tempo som The Martian. Mer rättvisande jämförelser vore Spielbergs Close Encounters of the Thrid Kind och Zemeckis Contact. Det här kommer bli en nedtonad och dramatiskt lagd sci-fi-film, en där kommunikation står i centrum för att finna lösningen, en där ens hjärta får arbeta lika mycket som en hjärna. Men oroa er inte, den är lika engagerande och vacker för det.
 
Vi får möta Dr. Louise Banks (Amy Adams), hon talar till sin dotter och vi får se hennes för korta liv i flashbacks. Louise är lingvist och när tolv stycken rymdfarkoster placerar sig runtom på Jorden (uppfriskande nog inte mitt i storstäder, utan ofta helt slumpmässigt mitt i ingenstans) blir hon uppsökt för att hjälpa till med att förstå hur de kommunicerar, och främst om de utgör ett hot mot mänskligheten. Banks och fysikern Ian Donnelly (Jeremy Renner) kämpar med att knäcka koden till deras språk, och läget på Jorden blir alltmer spänt ju färre framsteg som görs. Kommunikationen länderna emellan förstärker detta i sin bristfällighet, kan länder som USA, Ryssland och Kina hjälpa varandra, eller kommer detta bara förstärka motsättningarna mellan öst och väst?
 
 
Sakta men säkert följer vi utvecklingen, Villeneuve stressar inget utan låter det ske naturligt. Framförallt säljer han inte sig själv genom att falla ner i genre-fällor eller försöka flörta med publiken. Och när slutet väl kommit har den här uppbyggnaden varit värt det, och han lämnar oss med ett slag som öppnar våra sinnen. Till skillnad från Interstellar är det här en film vars smarthet är förståelig, utan att vara mindre intellektuell. Vetenskapen känns hela vägen trovärdig, och det är underbart hur allt hänger ihop i slutändan. Att vi får följa Louise Banks stegvis försöka klura ut lösningen hjälper oss att själva - kanske inte helt förstå - men greppa vetenskapen. Att vi inte får all vetenskap förklarad gör inget, då allt inte är relevant för filmens handling. Jag skulle gärna diskutera den här filmen ännu mer, men jag vill inte riskera att avslöja något. Den är otroligt smart, samtidigt som den har en stark emotionell styrka. Sättet manuset väver ihop historien under filmens gång är så subtil att slutet blir än mer kraftfullt.
 
 
Det finns ett par andra anledningar till att det här fungerar så bra, att vi håller oss kvar genom filmens gång. Amy Adams är makalöst bra i huvudrollen, hon är filmens fokus och hon kräver vår uppmärksamhet med minsta lilla blinkning, hon fängslar oss från start till mål. Hennes känslomässiga resa guidar oss genom händelserna och får oss att känna precis som henne. Jeremy Renner gör även han det bra vid sidan om, han har betydande roll vid sidan om Adams, som reflekterar hennes karaktär på många vis. Och detsamma gäller Forest Whitaker. Den andra anledningen är isländska Jóhann Jóhannsson (Prisoners, The Theory of Everything, Sicario), vars musik fångar filmens känsla och ton perfekt, och blandar storslagenhet med mer känsloladdade toner. Det är en uppvisning i fingertoppskänsla av högsta kvalitet, och styr vår upplevelse genom hela filmens gång. En viktig del utgör även Max Richters "On the Nature of Daylight", som knyter ihop den vackra musikaliska säcken.  Jag har redan tidigare lyft fram Youngs utsökta foto, och filmen klipper ihop de nutida händelser vi får följa med snuttar från Banks liv, som alla har betydelse för det vi ser.
 
 
Jag gjorde kortare jämförelser med tidigare års höst-sci-fi-filmer, men det är viktigt att man inte drar några stora paralleller mellan Arrival och t.ex. Interstellar (trots att ajg envist fortsätter med det). Den här har inte samma pulshöjande actionscener eller gråtscener á la Matthew McConaughey. Liknelsen ligger i dess aspiration att ställa filosofiska frågor och väva in ett moment som får oss att ramla av stolen i dess kompelxitet. Den stora skillnaden är att Arrival lyckas betydligt bättre med det, mycket för att den har ett tydligare fokus och lägger upp historien på ett vis som gör slutet så mycket bättre, och mer tillfredsställande än Interstellar. Men bara för att filmen inte bidrar med samma typ av action betyder det inte att den inte engagerar. Från start till mål dras vi in i Villeneuves värld, vi fascineras över sättet han tar sig an berättelsen, och Amy Adams förmåga att beröra med sitt skådespel. Det är en upplevelse i stunden, en film man kommer tänka på i dagar efter att man lämnat salongen, och imponeras över ju fler detaljer man kommer på. 
 
 
 

Sju minuter efter midnatt - allegorisk känslostorm mer verklig än det mesta

 
SJU MINUTER EFTER MIDNATT (A Monster Calls, regi: J.A. Bayona, med: Lewis MacDougall, Felicity Jones, Sigourney Weaver och Liam Neeson)
 
Även om de flesta vet om att jag är totalt besatt av film, kan jag ändå få frågan varför jag är det. Hur kan jag vara så insatt och engagerad i det? Jag kan själv ställa mig den frågan ibland, för jag inser ju själv att jag lägger ner rätt mycket tid på det. Sju minuter efter midnatt är till mångt och mycket svaret på frågan. Det faktum att en film där ett stort trädmonster med Liam Neesons röst kan vara bland de mest gripande jag sett på länge måste väl ändå betyda att det är ett rätt magiskt medium jag förälskat mig i?
 
Conor O'Malley (Lewis McDougall) är tolv år gammal, han är inte längre ett barn, men ännu inte vuxen. Han bor med sin mamma (Felicity Jones), som är cancersjuk i ett långt gånget stadium. Conor får därför sköta en del själv, han lagar sin egen frukost och tvättar sina kläder. Han gör sitt bästa för att vara stark åt sin mor, men hans stränga mormor (Sigourney Weaver) anser inte att han ska behöva sköta sig så mycket själv, och tycker att de måste börja förbereda sig på det värsta. Inte är det lättare i skolan, där de enda som ser honom är mobbarna som klår upp honom var och varannan dag. Men en natt, när klockan slår sju minuter efter midnatt, vaknar ett trädmonster till liv, och kommer till Conors fönster, han ska berätta tre historier för honom, och sedan ska han själv få berätta den avslutande fjärde. Han ser inte vitsen med det, men det blir ändock hans enda flykt från den karga verkligheten. 
 
 
Kanske låter det hela som en sagoberättelse, med trädmonster och allt, men faktum är att det här är så mänskligt och verkligt det blir. Känslorna som förmedlas är äkta och historien som de berättar kan appliceras på många skeenden i våra liv. Ibland är inte realism det bästa sättet att berätta något via, men det gör det inte mindre verkligt, det finns en anledning till varför allegorier använts inom sagor under så lång tid. Och det är fantastiskt att vi kan känna så mycket genom en så ung skådespelare, det är makalöst hur mycket MacDougall imponerar och övertygar oss, hans känslor är det som rör oss till tårar. Felicity Jones är även hon förkrossande som hans mamma, och Weaver gör i mina ögon en av sina bästa roller som mormorn. MacDougall bär verkligen filmen på sina axlar rakt igenom, det starka fokuset på honom sätrker även känslan av tyngden som vilar på karaktärens axlar. Vare sig det handlar om känsloutbrott eller förstummande tystnad lyckas dessa tre förmedla mer än de flesta filmer gjort tillsammans i år. 
 
 
Om ni, precis som jag gjorde, önskade att berättelsen om dödsrelikerna i näst sista Harry Potter-filmen kunde göras till långfilm är det här filmen för dig. Monstrets berättelser animeras på ett liknande vackert vis, och uppvisar kreativitet i överflöd. Det ger så mycket liv till en film som fokuserar så pass mycket på död, och det passar även in på karaktäreren Conor, som själv gillar att rita och teckna. Utöver dessa animationer är arbetet som lagts på monstret storslaget, det är som enterna i Sagan om Ringen 2.0. Tillräckligt sagolikt för att ge en drömsk känsla, men även realistiskt nog för att erbjuda möjligheten om verklighet. Detta gör att vi inte kan vara säkra på vilket som är sant. Och Neeson gör ett utmärkt röstarbete. Det är inte bara en vackert berättad film som spanske J.A. Bayona (The Impossible, Barnhemmet) regisserat, filmen är även till ytan otroligt snygg. Det karga fotot speglar den jobbiga tid Conor genomgår, den sömlösa klippningen väver samman verkligheten med historierna på ett naturligt vis, och musiken tonsätter händelserna perfekt och förstärker våra känslor. 
 
 
Det är en berättelse om hur vi på olika vis hanterar verkligheten, hur vi hanterar sorg och angriper oss döden, eller annalkande sorg i det här fallet. Vare sig man är ung eller gammal finns det inte någon manual för hur detta görs, och filmen visar hela spektrat i sin skildring. Att filmen rent tekniskt och narrativt är välgjord och fenomenal är inte det viktiga, det centrala i den här bioupplevelsen är hur mycket den berör. Kanske är detta något som skrämmer, de flesta vill nog inte gå till bion och riskera att gråta, men även om det stundtals är jobbigt är det samtidigt så vackert. Och den känslan unnar jag er, att beröras av en film på det här viset, och inse ett av alla vis som film kan skapa magi. 

Nocturnal Animals - Stilistiskt hänförande spänning av Tom Ford

 
Nocturnal Animals
(regi: Tom Ford, med: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Michael Shannon, Aaron Taylor-Johnson, Armie Hammer, Isla Fisher)
 
Redan i öppningsscenen när de medverkande presenteras inser vi att det här inte kommer vara som vilken annan film som helst. Scenen är absurt vacker (även om den säkerligen kan frammana skratt hos den ovane) och direkt kopplar vi filmnördar den till David Lynch. Influenserna från Lynch fortsätter sedan filmen ut, inte med samma typ av absurditet eller oförklarlig mystik, men den invecklade berättarformen och ett flertal scener ekar såväl "Mulholland Drive" som "Lost Highway". Som helhet känns annars Nocturnal Animals som en modern Hitchcock, där spänningen är ständigt närvarande och uppbyggande, och där vi aldrig riktigt vet vad som väntar runt hörnet. Men filmen står stabilt som egen film, bortom dess influenser. 
 
 
Tom Ford lade ribban högt med sin debutfilm A Single Man, ett otvivelaktigt mästerverk som jag rankar bland tidernas främsta. Förväntningarna var alltså höga på hans uppföljare, och han valde nu att gå i en helt annan riktning. Filmen är alltså mer av en mystisk thriller med ett invecklat narrativ där nutid blandas med dåtid och en berättelse inom berättelsen. Susan (Adams) är konstnär i L.A., hon lever i ett olyckligt äktenskap med sin make Hutton (Hammer), som är både "handsome and dashing". En dag får hon ett manuskript till en bok skickat till henne från hennes ex-man Edward (Gyllenhaal), en romantiker som svärmor ansåg vara för svag för Susan. Filmen utvecklar sig så att vi följer hennes kommande dagar, och varje gång hon läser boken slängs vi in i den berättelsen, där Gyllenhaal har rollen som Tony, en pappa vars fru och dotter brutalt mördas under en bilfärd genom Texas. Till sin hjälp i sökandet efter förövarna har han polisen Bobby (Shannon). När Susan stänger boken får vi sedan se hur hon lever sina dagar, och även tänker tillbaka på sitt förhållande med Edward. 
 
 
Låter det förvirrande? Låt er inte avskräckas! Det må vara invecklat och härligt tankeväckande, filmen utmanar oss helt klart, men till det bättre. Ford, tillsammans med sin klippare, gör det dock enkelt för oss att hänga med, och allt flyter på smidigt. Tankenöten är dock att klura ut hur bokens innehåll kan kopplas till Susan och Edward, och varför den påverkar henne så mycket som den gör. Mer än så kan jag inte säga, och jag tänker sannerligen inte gå in på hur det utvecklas, och mitt råd är att inte försöka tänka för mycket på det under filmens gång. Det är inte en lättsam film, och även om jag också kan gilla lättsamma filmer så tycker jag att vi är bättre än så, och bör se filmer som utmanar vårt intellekt och våra sinnen då och då (och det säger jag med all ödmjukhet och utan bakomliggande filmsnobberi, really!). 
 
 
Som sagt är filmen inte som någon annan vi fått se på länge, och det är underbart att den här typen av filmer fortfarande kan göras, inte minst av en så pass skicklig regissör som Tom Ford. Jag läste en tweet efter dess festivalpremiär, som anmärkte på hur det kan vara så att modeskaparen Tom Ford kan vara en av industrins bästa regissörer som andra-jobb/hobby. Filmen når inte upp till samma höjder som A Single Man, men den lämnade mig hänförd och fascinerad. Adams, Gyllenhaal och Taylor-Johnson (i en ovanlig roll, men övertygande som sociopat) gör de alla utmärkt i sina roller, men det är Michael Shannon som verkligen sticker ut som Texas-polisen som hjälper Tony att hitta mördarna. Seamus McGarveys foto är fullkomligt utsökt, men teknisk MVP är Abel Korzeniowski, vars musik trollbinder och förför oss rakt igenom, även det har tydliga kopplingar till Hitchcocks filmer och bygger upp mystiken och spänningen i lika hög grad som storyn själv. Även klippningen är utmärkt, inte minst i en av slutscenerna där Joan Sobel lyckas styra våra hjärtslag. Sedan bevisar sig Ford återigen ha ett gott öga för stil, och filmen osar av vacker/distinkt stilistik. 
 
 
Två tecken på att jag just sett en bra film: 1. Jag sitter kvar tyst och bara stirrar in i skärmen under eftertexterna (även ett tecken på magnifik musik). 2. Jag har svårt att uttala mig om filmen utan eftertanke på rak arm. Båda uppfylldes här, och en del av mig känner att jag vill se den igen för att helt kunna ge ett omdöme, vilket också får mig att avstå betygsättning, men den hamnar hursomhelst över fyra av fem. En unik film på många vis, inte perfekt för den delen, men en upplevelse värd att söka upp.