Arrival - jordnära men slående sci-fi i dess bästa form

 
Arrival (regi: Denis Villeneuve, med: Amy Adams, Jeremy Renner och Forest Whitaker)
  
Redan i de första bildrutorna sätter kanadensiske mästarregissören Denis Villeneuve (Nawals hemlighet, Prisoners, Sicario) och hans magnifika fotograf Bradford Young (Selma, A Most Violent Year) tonen. Färgerna är dämpade och kameran iakttar följsamt den lugna inledningen. Det här kommer inte bli lika grandiost och extra-allt som Interstellar, eller lika humoristiskt och upp-tempo som The Martian. Mer rättvisande jämförelser vore Spielbergs Close Encounters of the Thrid Kind och Zemeckis Contact. Det här kommer bli en nedtonad och dramatiskt lagd sci-fi-film, en där kommunikation står i centrum för att finna lösningen, en där ens hjärta får arbeta lika mycket som en hjärna. Men oroa er inte, den är lika engagerande och vacker för det.
 
Vi får möta Dr. Louise Banks (Amy Adams), hon talar till sin dotter och vi får se hennes för korta liv i flashbacks. Louise är lingvist och när tolv stycken rymdfarkoster placerar sig runtom på Jorden (uppfriskande nog inte mitt i storstäder, utan ofta helt slumpmässigt mitt i ingenstans) blir hon uppsökt för att hjälpa till med att förstå hur de kommunicerar, och främst om de utgör ett hot mot mänskligheten. Banks och fysikern Ian Donnelly (Jeremy Renner) kämpar med att knäcka koden till deras språk, och läget på Jorden blir alltmer spänt ju färre framsteg som görs. Kommunikationen länderna emellan förstärker detta i sin bristfällighet, kan länder som USA, Ryssland och Kina hjälpa varandra, eller kommer detta bara förstärka motsättningarna mellan öst och väst?
 
 
Sakta men säkert följer vi utvecklingen, Villeneuve stressar inget utan låter det ske naturligt. Framförallt säljer han inte sig själv genom att falla ner i genre-fällor eller försöka flörta med publiken. Och när slutet väl kommit har den här uppbyggnaden varit värt det, och han lämnar oss med ett slag som öppnar våra sinnen. Till skillnad från Interstellar är det här en film vars smarthet är förståelig, utan att vara mindre intellektuell. Vetenskapen känns hela vägen trovärdig, och det är underbart hur allt hänger ihop i slutändan. Att vi får följa Louise Banks stegvis försöka klura ut lösningen hjälper oss att själva - kanske inte helt förstå - men greppa vetenskapen. Att vi inte får all vetenskap förklarad gör inget, då allt inte är relevant för filmens handling. Jag skulle gärna diskutera den här filmen ännu mer, men jag vill inte riskera att avslöja något. Den är otroligt smart, samtidigt som den har en stark emotionell styrka. Sättet manuset väver ihop historien under filmens gång är så subtil att slutet blir än mer kraftfullt.
 
 
Det finns ett par andra anledningar till att det här fungerar så bra, att vi håller oss kvar genom filmens gång. Amy Adams är makalöst bra i huvudrollen, hon är filmens fokus och hon kräver vår uppmärksamhet med minsta lilla blinkning, hon fängslar oss från start till mål. Hennes känslomässiga resa guidar oss genom händelserna och får oss att känna precis som henne. Jeremy Renner gör även han det bra vid sidan om, han har betydande roll vid sidan om Adams, som reflekterar hennes karaktär på många vis. Och detsamma gäller Forest Whitaker. Den andra anledningen är isländska Jóhann Jóhannsson (Prisoners, The Theory of Everything, Sicario), vars musik fångar filmens känsla och ton perfekt, och blandar storslagenhet med mer känsloladdade toner. Det är en uppvisning i fingertoppskänsla av högsta kvalitet, och styr vår upplevelse genom hela filmens gång. En viktig del utgör även Max Richters "On the Nature of Daylight", som knyter ihop den vackra musikaliska säcken.  Jag har redan tidigare lyft fram Youngs utsökta foto, och filmen klipper ihop de nutida händelser vi får följa med snuttar från Banks liv, som alla har betydelse för det vi ser.
 
 
Jag gjorde kortare jämförelser med tidigare års höst-sci-fi-filmer, men det är viktigt att man inte drar några stora paralleller mellan Arrival och t.ex. Interstellar (trots att ajg envist fortsätter med det). Den här har inte samma pulshöjande actionscener eller gråtscener á la Matthew McConaughey. Liknelsen ligger i dess aspiration att ställa filosofiska frågor och väva in ett moment som får oss att ramla av stolen i dess kompelxitet. Den stora skillnaden är att Arrival lyckas betydligt bättre med det, mycket för att den har ett tydligare fokus och lägger upp historien på ett vis som gör slutet så mycket bättre, och mer tillfredsställande än Interstellar. Men bara för att filmen inte bidrar med samma typ av action betyder det inte att den inte engagerar. Från start till mål dras vi in i Villeneuves värld, vi fascineras över sättet han tar sig an berättelsen, och Amy Adams förmåga att beröra med sitt skådespel. Det är en upplevelse i stunden, en film man kommer tänka på i dagar efter att man lämnat salongen, och imponeras över ju fler detaljer man kommer på. 
 
 
 

Kommentera här: