September kan bli hur bra som helst!

 
 
Sommaren är över, och höstmörkret närmar sig! Men med höstmörkret kommer också fantastiska möjligheter att ta sig in i biomörkret också, för line-upen ser lovande ut! Den 4:e september kommer den i år Oscarsnominerade Tangerines (eller Mandarinodlaren som den kallas på svenska), från Estland. Under brinnande krig tar en estländsk mandarinodlare i Georgien hand om en skadad soldat, vad mer kan man behöva veta? Om inte dess nominering övertygar kan jag ju avslöja att den ändå ligger på 8,5 på IMDb, varför inte prova något nytt? Om man gillade Så som i himmelen får man nu chansen till mer körsjungande i kyrkan, i dess uppföljare Så ock på jorden, har ine sett den förstnämnda och kan väl inte påstå mig se fram emot den nya i nuälget. Helgen den 11:e september kommer det dels ett par amerikanska komedier, där jag tror American Ultra är den roligare av de två, men en bakissöndag framför Vacation kanske kan funka! Gillar man Meryl Streep och vill se henne agera mot hennes dotter Mamie Gummer får man chansen i Ricki and the Flash, men jag tror personligen att jag skippar det, det ser mest uttjatat och standard ut. Och efter mycket om och men kommer då även till slut Straight Outta Compton, som har genererat mer ståhej, missförstånd och okunniga angrepp än de flesta filmer. Filmen handlar om hip-hop-gruppen N.W.A och dess uppståndelse, och har mottagits väl av kritiker och över all förväntan av publiken i USA, som flockats till biograferna. Vi får se om den gör samma succé här hemma, men jag är i alla fall sugen på att kolla in den! Den 18:e september blir det en kvalitetshöjning på utbudet, dels med Jaques Audiards (A Prophet, Rust and Bone) Dheepan, som vann det allra finaste av priser i Cannes, Guldpalmen. Sedan kommer även av mina mest emotsedda filmer, Denis Villeneuves (Incendies, Prisoners) Sicario, som handlar om FBI-agenten Kate (Emily Blunt) värvas till en specialstyrka som ska hantera drogkriget runt den mexikanska gränsen, där etik och moral har mer diffusa gränser än vad hon eftersträvar. Med tanke på alla inblandade (även med Benicio del Toro och Josh Brolin) och premissen kunde jag inte vara mer exalterad. Dock så är jag ännu lite mer exalterad på en av den nästkommande helgens filmer. Den 25:e september kommer Scott Coopers (Crazy Heart, Out of the Furnace) Black Mass, filmen som ser ut att bli Johnny Depps återtåg till finrummet, för det var ett bra jäkla tag sen han gjorde något värdigt hans talang. Men som Whitey Bulger verkar han kunna glänsa, om man ska tro de trailers som kommit. Guldvittring kanske? Han får god assistans av bl.a. Benedict Cumberbatch, Kevin Bacon, Joel Edgerton, Dakota Johnson, Peter Sarsgaard, Juno Temple och Corey Stoll. Samma dag kommer även Everest, ett hisnande äventyrsdrama om en bergsbestigning uppför världens högsta! Kan nog bli häftigt, och har en held del grymma skådespelare, som Jason Clarke, Josh Brolin, Keira Knightley, John Hawkes Robin Wright och Jake Gyllenhaal. Så för att sammanfatta det så tror jag att spetember kan bli en bra månad på bion.  
 
 

Inför Oscarsgalan 2016 - Bästa film

Det bör inte komma som någon överraskning att jag finner stort intresse i Oscarsgalan. Allt som oftast lyckas jag få med en kommentar som angriper ämnet och inför årets gala skrev jag flera texter om ämnet och skriver jag om kommande filmer kommer ofta frågan upp om det är en potentiell Oscarskandidat. När jag inför årets gala skrev om vilka jag trodde skulle nomineras/vinna tog jag upp ett antal faktorer på vägen som kunde påverka resultatet, och underlätta att tippa rätt. Allt det jag då skrev om - andra galor och kritikerpriser - ingår i den så kallade ”Awards season”, en säsong som dock börjar redan nu! Majoriteten av de stora filmerna som hamnar på Galan påbörjar sin resa under någon av filmfestivalerna som pågår under hösten. Självklart har en del redan visats på filmfestivalerna i Sundance, Berlin och Cannes under sen vinter och vår, men de figurerar inte lika mycket med i slutdiskussionen. Nej det är nu det verkligen drar igång, och det är nu mitt fokus allt mer skiftar mot att få så bra koll som möjligt, för visst är Oscarsgalan rolig och så i sig, men det är vägen dit som är mest spännande! Det hela startar i Venedig, och följs tätt därpå av Telluride och Toronto (7 av de 10 senaste vinnarna har debuterat där, 2 på Cannes). I oktober har vi även New Yorks filmfestival, som även den visar många av filmerna (till viss mån även Los Angeles och Londons filmfestivaler). Därför tyckte jag att det vore passande att göra ett första nedslag i årets Oscars-race, och se vad vi har att vänta oss i kategorin för bästa film (återkommer med andra kategorier)! De flesta av filmerna som omnämns fanns med i min lista över kommande filmer, så vill ni veta mer om en film kanske det står där!, eller så kan ni spana in den här något kortare listan! För den som gillar spänningen inför och under Oscarsgalan varnar jag för potentiella spoilers.

Mad Max: Fury Road - med Tom Hardy och Charlize Theron

Hur ligger vi till i nuläget?
Men först kan det vara bra att kolla vad som redan visats, och vad som kan tänkas återkomma. Det här handlar ju självklart bara om spekulationer, baserat på vad kritiker skrivit och vad jag själv tror. Sundance filmfestival är ett fönster för mindre independentfilmer, filmer som görs utanför studiosystemet och som inte är filmer skapade för att vinna priser, som många av filmerna på höstfestivalerna mer eller mindre är. Men på senare år har allt fler filmer lyckats ta sig ända därifrån till galasäsongen, och förra året såg vi två stora spelare ha sin premiär där, nämligen Boyhood och Whiplash. I år finns inga tydliga kandidater på samma sätt, utan mer några som kanske kan överraska. Störst chans anses Brooklyn ha, ett perioddrama med Saoirse Ronan, regisserat av John Crowley (Boy A), tillsammans med James Ponsoldts (The Spectacular Now) The End of the Tour, där Jason Segel hyllats för sitt porträtt av författaren David Foster Wallace. Pris för bästa film där vann Me and Earl and the Dying Girl (Alfonso Gomez-Rejon), som dock inte bär på samma tyngd och förmodligen får det svårare, och sägs av många inte leva upp till hajpen den fick där (blev inte en kommersiell hit på samma vis som t.ex. Boyhood och Whiplash heller, något som kan hjälpa de mindre filmerna). Om än väl mottagen av kritiker får nog The Diary of a Teenage Girl det lite för tufft! Förra året hade The Grand Budapest Hotel premiär i Berlin, och lyckades ta sig till Galan, men i år bestod festivalen främst av besvikelser, där Andrew Haighs (Weekend) 45 Years är det mest tänkbara, en film som troligtvis är lite för anonym, även om skådespelarna kan överraska! Det mest intressanta med filmerna på Cannes var att de två som fick bäst enhälligt mottagande av kritiker och publik var två av filmerna utom tävlan. Den ena, Mad Max: Fury Road (George Miller), är den enda riktiga tungviktaren vi fått till Sverige än så länge, även om den andra kommer snart, Pixars Inside Out (Pete Docter), som med all säkerhet kommer att vinna Oscarn för bästa animerade film, och som även har chans på en nominering för bästa film. Mad Max är en given utmanare och favorit i många av de tekniska kategorierna, då den är bland det snyggaste som gjorts, men är en rejäl dark horse även i tyngre kategorier, och är väl den främsta utmanaren i form av blockbuster på många år att slå sig in (antalet nomineringar utökades ändå efter att The Dark Knight inte blev nominerad, mer eller mindre. Resultatet blev snarare att mindre filmer fick plats, istället för större, vilket överlag inte är mig emot). Den främsta utmanaren från festivalen är ändå Carol, det senaste dramat från Todd Haynes (I’m Not There), en kärlekshistoria mellan Carol och Therese i 50-talets New York, med potentiella vinnare i såväl Cate Blanchett som Rooney Mara. Andra filmer som kan utmana, men inte lika tydligt, innehåller kanske främst Sicario (Denis Villeneuve), Macbeth (Justin Kurzel) och Paolo Sorrentinos (The Great Beauty) Youth, filmer som mottogs väl men som troligare kommer utmana i skådespelarkategorierna. Efter hans Oslo, 31 augusti är jag otroligt spänd på vad norske Joachim Trier hittar på på engelska, men tror inte hans nya Louder Than Bombs är något för Oscars-sammanhang, även om den togs emot väl i Cannes. En film som helt klart kommer figurera in i kampen om bästa utländska film, men som fick ett så pass bra mottagande att den inte helt ska uteslutas ur stora leken, är Laszlo Nemes ungerska förintelse-drama Son of SaulOm vi ser på vad mer som har haft premiärer redan är det få som utmanar, Ex Machina är värd att nämnas, men som jag får svårt i långa loppet tyvärr. Far From the Madding Crowd var snyggt gjord och välspelad, men utan tillräcklig tyngd! Love & Mercy (Bill Pohlad), filmen om Beach Boys frontman Brian Wilson (spelad av Paul Dano och John Cusack) är en kritikerfavorit, men når nog nite riktigt så här långt! Och i och med dess enorma succé i USA, med goda kritikeromdömen på det, har Straight Outta Compton (F. Gary Gray) faktiskt börjat nämnas i vissa kretsar, det är inte troligt känner jag, men med allt snack omkring den och med tanke på att såväl publik som kritikerkår hyllar den…jag tror inte det, men man ska väl aldrig säga aldrig, men nog skulle Oscarsgalans i år svikande tittarsiffror gynnas av det!

Carol - med Rooney Mara och Cate Blanchett
 

De stora utmanarna
Vilka filmer är det då som kommer att utmana dessa om de få åtråvärda platser som finns? Mitt hopp, som ni kanske läst, ligger hos The Revenant (förutsatt att den blir klar i tid), den senaste filmen från försvarande Oscarsvinnaren Alejandro G. Iñárritu. Det faktum att Birdman vann flera tunga priser i år kommer kunna bli ett farthinder, men efter att ha sett första trailern ser jag ingen möjlig utveckling där denna inte figurerar in. En annan favorit hos akademin, David O. Russell (Silver Linings Playbook, American Hustle), är även han tillbaka, återigen med Jennifer Lawrence, med Joy. Sägs vara mindre Oscarsvänlig, men har svårt att se den förbises med hans facit senaste åren, och trailern såg faktiskt rätt bra ut! Även om han har två manusvinster skulle man inte kunna kalla Quentin Tarantino för en favorit hos akademin, men han är tillbaka i år och kommer helt klart vara med i diskussionen, med sin western The Hateful Eight. Alla dessa har premiär på juldagen i USA, och kommer troligtvis inte visas på några festivaler innan, så vi får vänta lite längre för att veta säkert.

Joy - med Jennifer Lawrence
 
Baserad på en verklig person
Och Joy är - föga förvånande - inte den enda biopicen. I år kommer den slutgiltiga filmen (tror vi alla helst glömmer Ashton Kutchers försök…) om Steve Jobs, med manus av Aaron Sorkin, med Danny Boyle bakom ratten och Michael Fassbender framför kameran kan det bli en riktigt bra film. Eddie Redmayne siktar på att göra en ”Tom Hanks”, och vinna Oscarn två år i rad, i The Danish Girl spelar han danska konstnären Lili Elbe (f.d. Einar Wegener), tillsammans med Alicia Vikander. Med Tom Hooper (The King’s Speech) som regissör kan det bli något som akademin kan älska! En film med enorm potential som inte visat upp sig så mycket ännu - och som jag missade på min lista - är Genius (skriven av flerfaldigt nominerade John Logan). Colin Firth spelar Max Perkins, redaktören som hade hand om böcker skrivna av bl.a. Thomas Wolfe, F. Scott Fitzgerald och Ernest Hemingway. Med Jude Law, Nicole Kidman, Dominic West och Guy Pearce i rollistan lovar det gott, och kan helt klart spela in i diskussionen, om den bara hoppar in i leken snart! En annan film som handlar om en kulturpersonlighet, och som dessutom belyser filmindustrin, är Trumbo (Jay Roach), om manusförfattaren Dalton Trumbo som blev svartlistad under McCarthy-eran (alla som misstänktes vara kommunister hamnade på svarta listan). Jag är personligen inte övertygad ännu, även om det är en historia med potential och Bryan Cranston i huvudrollen, “vi” får se i Toronto helt enkelt! Scott Coopers (Crazy Heart) Black Mass är kanske inte den typ av film som alltid fungerar för akademin, men är den bra nog (som den ser ut att vara) kanske den kan figurera in, om inte annat för att ge Johnny Depp trovärdighet som skådespelare igen, i rollen som en av de mest ökända kriminella i USAs historia, Whitey Bulger. Tidigare i år vann Laura Poitras Oscarn för sin avslöjande dokumentärfilm om visselblåsaren Edward Snowden, och redan till julen kommer spelfilmen. Vem annars om inte Oliver Stone passar bättre att göra denna potentiellt kontroversiella film, titulerad Snowden, även om jag anser det vara lite väl tidigt. Huvudrollen spelas av favoriten Joseph Gordon-Levitt, som även gestaltar fransmannen Philipe Petit i The Walk, som 1974 vandrade på en lina mellan World Trade Center i NY. Även om Robert Zemeckis (Forrest Gump) varit med i Oscarsleken förr tror jag inte denna kommer vara en stor spelare. Men nog har den chansen! Don Cheadle står för sin regidebut när han även spelar huvudrollen i filmen om jazzlegendaren Miles Davies, i Miles Ahead. Den utmanas av I Saw the Light, som handlar om countrylegendaren Hank Williams, spelad av alltid fantastiske Tom Hiddleston. Två filmer jag tror får svårt i längden dock, som har bättre chans i skådespelarkategorierna. Ben Foster spelar Lance Armstrong i The Program som handlar om journalisten (Chris O’Dowd) som ämnar avslöja hans fuskande. Stephen Frears (Philomena) har gjort det bra tidigare, så varför inte nu! Avrundar biopic-sektionen med Truth (James Vanderbilt) en film om nyhetsankaret Dan Rather, som avslöjade hur president Bush undvek Vietnamnkriget med hjälp av kontakter, med Robert Redford och Cate Blanchett i rollistan kan det väl knappt bli annat än bra.
 
I Saw the Light - med Elizabeth Olsen och Tom Hiddleston
 

Baserad på verkliga händelser
Men alla verklighetsbaserade filmer behöver inte fokusera på en historisk person. I Suffragette (Sarah Gavron) får vi se den brittiska kampen för kvinnlig rösträtt i början av 1900-talet, och ser ut att kunna bli en utmanare (Meryl Streep är ju ändå med på ett hörn så..!). David Gordon Green (Pineapple Express, Prince Avanlanche, Joe) blandar och ger genremässigt, så det är lite klurigt att veta åt vilket håll Our Brand Is Crisis kommer luta, men studion verkar tro på den inför galasäsongen, så inte för mycket komedi skulle jag tro. Baserad på dokumentär med samma namn, om amerikanska konsulter som hjälpte Bolivias president att bli omvald. Årets Argo..? När Steven Spielberg gör en ny film så kommer den uppmärksammas i dessa sammanhang, och räkna med att Bridge of Spies kommer att vara med. Jag tycker inte alls det ser särskilt spännande ut, och filmen måste övertyga mer än trailern för att ha med saken att göra! Glädjande nog kan jag presentera en tredje film som kan kategoriseras som HBTQ-film (fyra om man räknar in About Ray, som jag dock inte ser som en utmanare som bästa film i nuläget), för ovanlighetens skull (risken finns att akademin nöjer sig med att framhäva en dock). I Freeheld porträtterar Julianne Moore polisen som när hon diagnosticeras med cancer vill att hennes livskamrat (spelad av Ellen Page) ska få hennes pension, som hon skulle fått om hon var heterosexuell. Mer en skådespelarfilm tror jag, men vem vet! Kanske kan vi få en modern All The Presidents Men i form av Spotlight, som handlar om Boston Globes avslöjande av katolska kyrkans systematiska cover-up av präster som gillar barn lite för mycket, Tom McCarthy (The Station Agent) är ojämn som regissör, men med bl.a. Michael Keaton och Mark Ruffalo i rollistan (plus en lovande trailer) kan det bli bra. 

Spotlight - med Michael Keaton, Liev Scheiber, Mark Ruffalo, Rachel McAdams, John Slattery och Billy Crudup 

Inte baserat på en sann historia
Och tro det eller ej, det finns helt fiktiva filmer som kan vara med i leken. En otroligt spännande film är Cary Fukunagas (True Detective) Beasts of No Nation, inte bara för att den handlar om Idris Elba som war-lord i ett afrikanskt land, utan även för att Netflix chockade filmvärlden genom att köpa rättigheterna till den. Så tyvärr får vi inte den på bio i Sverige (för att ha chans på Oscars kommer den släppas på några biografer i USA), men vi får alla tillgång till den på Netflix. Sägs vara rätt brutal, vilket kanske blir för magstarkt för akademin (om inte det faktum att Netflix distribuerar redan förstört dess chanser). En av de filmer jag hoppas allra allra mest på i år är Derek Cianfrances (Blue Vanlentine) The Light Between Oceans, ett drama med Michael Fassbender och Alicia Vikander (bara de namnen får det ju att vattna i munnen). Har tyvärr inte hört så mycket om den på sistone, men hoppas innerligt den kommer ut i år! Han gör inte några direkt Oscarsvänliga filmer, men som sagt, jag hoppas! Luca Guadagninos engelskspråkiga A Bigger Splash är värd att nämna även den, med ett gäng riktigt bra skådespelare som lockar om inte annat. En film som tyvärr ser ut att skjutas upp till nästa år är Jodie Fosters lovande film Money Monster. Vilket förmodligen skulle lämna Sarah Gavron (Suffragette) ensam som kvinnlig regissör bland de hoppfulla, om inte Angelina Jolies relationsdrama By The Sea kan smyga sig in, efter den första urläckra trailern släpptes är förhoppningarna höga inför den. John Wells (August: Osage County) kockfilm Burnt är nog snarare en film för Golden Globe, men värd att nämna, med Bradley Cooper. En annan skådespelande regissör är Sean Penn, som äntligen följer upp sin Into the Wild med The Last Face, som det dock inte pratats så mycket om ännu, men med Charlize Theron och Javier Bardem, why not! En film som kanske eller kanske inte (se nedan) kommer ut i år är Tulip Fever, av Justin Chadwick (Mandela: A Long Walk to Freedom), där Alicia Vikander spelar mot bl.a. Dane DeHaan, Christoph Waltz och Judy Dench. I Room (Lenny Abrahamson) får vi äntligen se Brie Larson (Short Term 12) i en köttig huvudroll igen, även om filmen kanske är i smalaste laget för akademin. Kan Rocky-spinoffen Creed göra som sin ursprungliga föregångare? Med Ryan Coogler som regissör och Michael B. Jordan i huvudrollen är den att räkna med, även om jag har svårt att se den slå stort i dessa sammanhang. Eller ska kanske Bleed for This med Miles Teller bli årets boxningsfilm, nu när Southpaw svek? Får se om den kommer ut, ännu inget datum satt! Bara för att jag ser fram emot den så mycket slänger jag in den i leken, Martin Scorseses nya film Silence. Den har inget planerat 2015-datum, men är den klar och tillräckligt bra kan den slängas in ändå, håller tummarna, om än med reserverade förväntningar. 

By the Sea - med Brad Pitt och Angelina Jolie

Ska en blockbuster få plats?
Jag skrev tidigare att Mad Max: Fury Road är den storfilm som jag anser ha bäst chans på att gå hela vägen, men det finns möjliga utmanare. När Skyfall kom tror jag att den var riktigt nära en nominering för bästa film, och det tror jag även Spectre (Sam Mendes) kommer att ha om den håller samma höga nivå, vilket trailers tyder på att den gör. Sedan vill jag inte helt räkna ut Star Wars: The Force Awakens (J.J Abrams), om den är riktigt jäkla bra och tas emot väl av kritiker så skulle den kunna smyga sig in tror jag! Interstellar lyckades inte riktigt leva upp till förväntningarna förra året, och missade tunga nomineringar, i år ger Ridley Scott sig på sci-fi med sin storslagna The Martian, en film vars trailer lyckades få mig rejält förväntansfull. Sedan om det kommer räcka för akademin är en annan fråga! Ron Howard (Apollo 13, Rush) kan onekligen göra häftiga såväl som känslosamt förankrade filmer, men jag tror hans In the Heart of the Sea inte riktigt är Oscarsmaterial. Detsamma gäller Everest (Baltasar Kormákur), som jag är riktigt peppad på och som verkar vara en häftig film, men som är snäppet mer kommersiellt lagd, skulle jag tro. Dessa filmer lär dock ge Mad Max en utmaning om tekniska priser!

Spectre - med Daniel Craig 

Kommer de ens ut, hur fungerar det?
En faktor man får tänka på - som är överkurs förvisso - är vilken distributör som har hand om filmen, det är de som bestämmer när filmen släpps och till vilken grad de väljer att satsa på en Oscarskampanj. Ett exempel är The Weinstein Company (ni har med all säkerhet sett deras logga innan filmer), med Harvey Weinstein i spetsen, ökänd för att göra allt som krävs för att vinna guld. I år är deras främsta filmer Carol och The Hateful Eight, som de kommer gå ut hårt för. Men de har även filmer som Macbeth och Tulip Fever, som därmed inte kommer få samma fokus, och kanske till och med skjuts upp till nästa år, för att lägga mer fokus på två av filmerna. För att vinna Oscarn krävs pengar, tyvärr handlar det inte alltid om hur bra filmer är. Förra året förvånades många över hur en mindre distributör (IFC) nästan lyckades med att ge Boyhood guld, ett fall där filmen var tillräckligt bra för att nå ut ändå.

The Hateful Eight - med Samuel L. Jackson, Jennifer Jason Leigh och Kurt Russell 

Skulle jag inte ha lyckats ringa in den kommande vinnaren här, och förmodligen alla nominerade, då skulle jag bli rejält överraskad, tiden får utvisa vilken som drar det längsta strået, men ni kan lita på att jag kommer följa utvecklingen med lupp och förstoringsglas. Och jag kommer självklart återkomma under tiden med uppdateringar om hur läget ligger till. Ni kanske undrar när alla dessa filmer kommer (för alla finns ju inte med på SF:s hemsida), de allra flesta kommer i januari och februari, som de flesta Oscarsfilmer brukar göra. Även om några kan dyka upp i november, eller inte alls!

 

A Single Man (2009) - en visuell och emotionell knockout

 
När man ser mycket film, och kan mycket om det, då blir man mer kräsen. Så det är därför ganska sällan jag har filmupplevelser som verkligen kan tampas om bästa betyget. Senaste halvåret har jag kunnat räkna antalet utan att använda alla fingrar på ena handen, men kan nu lägga till tummen! Det är få filmer som har förmågan att verkligen gripa tag i en från första början, att inom en kvart få en att nästan nehöva hålla tårarna tillbaka. A Single Man gjorde - som ni säkert förstod - detta med mig. Filmen var Tom Fords debutfilm som regissör, något som känns helt ofattbart, då han gör det bättre än de flesta som arbetat hela sina liv med att regissera. Han är mer känd som modedesigner, där han rönt stora framgångar! Och det går inte obemärkt förbi, då filmen är otroligt stiliserad och snygg, allt från 60-talsmodet till hur kameran porträtterar allt. Det hela är elegant och läckert, med ett enormt öga för detaljrikedom! Allt känns enormt genomtänkt, från allt det som explicit påverkar vad vi ser, till de små sakerna i bakgrunden, något som inte bara syns i scenografi och kostymdesign, utan minst lika mycket i ett magnifikt välskrivet manus. Jag kan tänka mig att vissa skulle kunna anse den vara pretentiös och snobbig, vilket kan diskuteras, även om jag inte upplever den så. För de känslor som produceras är långt ifrån oäkta, de lyser klart genom rutan och rakt in i en. Den är genomgående rätt lågmäld, och de känslor vi får är inte i form av feel-good, det handlar i mångt och mycket om ett sorgligt drama. Åtminstone är det vad som på ytan tydligast visas upp, för hela tiden finns en kärna av hopp. När jag sitter här och försöker få ner mina tankar gällande filmen, och de känslor jag upplevde, kommer jag återigen till insikt om att det är svårast att skriva om de bästa filmerna. För hur ska jag på ett rättvisande sätt kunna beskriva hur jag kände mig när jag såg den, det blir för abstrakt och bortom mig, och säger väl inte så mycket om vad ni kan tänkas tycka. När man har kunskaper om hur film görs utöver det vanliga blir det lätt att man tänker på det under filmens gång, och det är här jag verkligen skiljer agnarna från vetet, för när jag ser en riktigt bra film slutar jag tänka på sådant, utan bara försvinner in i filmen. Och det är även detta som gör de bra filmerna svårare att skriva om, vilket är fallet här. 

 
George (Colin Firth) är engelskprofessor på UCLA, han är från England men har bott i Los Angeles sedan innan kriget, och nu är året 1960. Han beskriver i filmens första monolog hur han varje morgon vaknat upp med smärta i kroppen. Varje dag sedan hans älskade Jim (Matthew Goode) avled i en bilkrasch. Men just idag är annorlunda, och vi får sedan följa hur just denna dag utspelar sig i hans liv. Redan det känns som att säga för mycket, även om det inte kan ses som en spoiler, för det här är en film - som många andra - som bara ska upplevas. Dagens utveckling blandas med klipp från hans tid med Jim, som kontrast mot det vi ser. Ibland är det ett längre klipp och ibland bara ett ögonblick, och det görs rent ut sagt genialiskt och narrativt perfekt. Och längs denna otroligt välskrivna historia, som innehåller ett otroligt vacker foto som klipps ihop underbart, får vi ett melankoliskt vackert soundtrack, som verkligen förhöjer alla de starka känslor jag tidigare talade om, och vi drunknar i ett hav av skönhet och vackra toner. Hur fotot ändras när vi får se tillbakablickar, i olika toner och med olika snygga filter (se nedan), bara så snyggt gjort, ytterligare ett ställe där man märker detaljrikedomen. Sällan har jag upplevt sorg i en film som i denna, även jag inte har de refernsramar som för att fullt ut avgöra. Men det är något som känns så innerligt och ärligt i Geoges ögon och uttryck, som får mig att rakt igenom tro och sörja. Det vackra med filmen är dock att trots de tunga känslorna är det inte en rakt igenom sorglig film, och är inte direkt jobbig att se, som andra med samma tema kan vara. Ford väver in ljusglimtar lite här och där, som håller oss i balans utan att någonsin göras klyschigt, och som lyfter filmen. 
 
 
Men inget av det jag skrev ovan hade varit möjligt utan Colin Firth känns det som, då han verkligen gör sitt livs bästa roll. Sättet han porträtterar George, en man som förlorat allt och även är nära att förlora hoppet. Som tar sig igenom denna dag, alltid med smärta i ögonen, även om han visar upp ett leende för andra att se. Han gör det med så små detaljer, och vi vet själva inte riktigt vad han känner, om ens han gör det. I rollen som han bästa vän, tillika föredetta flamma från England, ser vi Julianne Moore, som vanligt magnifik. En ensam och G&T-älskande själ som har mer liv i sig än hon orkar ge. Matthew Goode är inte med mycket, men ger otroligt mycket till helheten i de tillbakablickar vi får se, och får oss att förstå smärtan George känner över att ha förlorat honom. Nicholas Hoult övertygar som den unga studenten som lyckas ge George ett leende på läpparna, trots smärtan i hans hjärta. Firth nominerades förvisso till en Oscar, men att han inte vann är bortom mig! (Även om han vann året efter för The King's Speech). En än större skam är att han blev filmens enda nominering, då den otvivelaktigt borde varit med för bästa film, regissör, manus, foto, originalmusik, kvinnliga biroll, m.fl. Men det här är en film som bör leva vidare gott och väl ändå, för det är bland det bättre som gjorts under de senaste åren. Tom Ford har ännu inte följt upp denna med en ny film, men han håller nu på med Nocturnal Animals, med bl.a. Jake Gyllenhaal och Amy Adams, som efter denna är en av de filmer jag ser mest fram emot de kommande åren, förhoppningsvis redan nästa år! Jag måste nog ge den här filmen full pott, för det är så himla mycket som är rätt i den, 5/5.