Spectre (Sam Mendes, 2015)
Sam Mendes gjorde det inte lätt för sig med Skyfall, för hur skulle han kunna toppa den tveklöst snyggaste och enligt mig bästa Bond-filmen i serien? Nu i efterhand vet vi att han inte kom på rätt formula för den uppgiften. Greppet han valde var att på sätt och vis knyta ihop säcken (utan att avslöja för mycket, den här delen av Bond-eran, inte bara för egen del, utan förmodligen också för Daniel Craig, som gjort det högst förtjänstfullt under sin tid som Bond (inget är klart ännu, men serien skulle tjäna på en paus och en nytändning). Spectre är en ond organtisation, eller DEN onda organisationen, som styr allt, som funnits med i alla Craigs filmer utan att vi - eller producenterna förmodligen - vetat om det. Nu ställs Bond mot sin farligaste fiende hittills, och de tidigare har bara steg på vägen mot Bossen (á la Bowser i Super Mario). Och vem spelar då inte denna - tyska bör tilläggas - superskurk? Självklart är det Christoph Waltz, och ja i teorin är han perfekt i rollen, men tyvärr har han gjort den förut - både bättre och sämre - vilket gör att man inte riktigt kan ta in det på ett rättvisande sätt. Dock är det inte Waltz som är problemet med skurken, problemet är att hela organisationen känns som en sista utväg, för att göra det så storslaget som möjligt, och hans karaktär är inte alls tillräckligt närvaro för att göra oss närvösa. Samtidigt som Bond åker runt om i Europa pågår en maktkamp i London, där M (Ralph Fiennes) stöter på patrull i och med hans nya chef - som Bond döper till C (Andrew Scott) - som vill avsluta 00-programmet och inför ett universellt övervakningsprogram som ger tillgång till andra länders övervakning (M påpekar att det vore Orwells värsta mardröm, bara så att alla fattar). I själva verket är denna del kanske den mest intressanta, och jag hade gärna sett att filmen kört mer all in på en modern samhällspolitiskt spin på det hela, á la "1984". Dessutom är samspelet mellan Fiennes och Scott utmärkt, och de båda är ju fantastiska skådespelare. Tyvärr har denna films Bond-brudar inte utvecklats med tiden, Monica Belluccis karaktär är så flyktig att vi knappt minns den, och Léa Seydouxs Dr. Swann faller snart in i stereotypen, trots hopp om en stark karaktär går det kanske lite väl snabbt hur hon faller för vår charmör (som nästan ger lite klassiska Connery-vibbar). Filmen är självklart mycket välgjord rent tekniskt, och är en bra film överlag, men innehåller inte den spänningen man vill ha av Bond. Den lägger ribban högt för sig själv genom en riktigt bra inledningssekvens (där typ-svenske Hoyte van Hoytemas foto sticker ut), som inte riktigt nås upp till igen. Jag hade helt klart högre förhoppningar, och är väl något besviken (om än inte helt missnöjd). En intressant sak är att denna och årest MIssion: Impossible - Rogue Nation har nästan exakt samma struktur och tanke, bara att den sistnämnda gjorde det betydligt bättre och mer underhållande. 3/5
Crimson Peak (Guillermo del Toro, 2015)
När Universal i första trailern för filmen kallar den för "Guillermo del Toros ultimate masterpiece" kan vi snacka om att skapa förväntningar. Det är inte hans ultimata mästerverk, för
Pan's Labyrinth är helt enkelt för svår att toppa. Men det är en mycket bra och udnerhållande film. Det är en film som på förhand varit svår att sälja in, för det handlar om en genre som knappt existerar längre. Det är inte riktigt en skräckfilm, och att sälja in den som det skulle bara göra folk besvikna (även om jag vet att vissa hoppade till några gånger under filmens gång, även om inte jag gjorde det). Det är till mångt och mycket en hyllning till den genre den porträtterar, som är vadå tänker ni, kanske gotisk skräckmystik/romantik? Det vilar något Allan Edgar Poeskt över den. Och jag är svag för regissörer som är själv(film-)medvetna om sig själva, som blinkar åt publiken (kanske är svårt att få grepp om, men också svårt att förklara, och det var drygt två veckor sen jag såg den nu). Filmen centreras kring Edith Cushing, en aspirerande författare av spökhistorier som sveps in i entrepenören Thomas Sharpes charm, och följer med för att bo med honom och hans syster i deras familjehem, som fått namnet Crimson Peak. Ett stort och mystiskt hus med många mörka vrår som döljer husets och syskonens dolda hemligheter. Filmen är otroligt snyggt gjord, med scenografi och kostymer som är en fröjd att skåda. Historien är en lagom mystisk och intresseväckande historia som hela tiden håller oss nyfikna. Skådespeleriet är genomgående mycket bra, vilket man kan förvänta sig av den trio som leder filmen;
Mia Wasikowska, Tom Hiddleston och
Jessica Chastain. Övriga produktionsmässiga delar som övertygar är den indragande musiken och det slående fotot, och jag tycker än att specialeffekterna görs på rätt sätt, spökena är inte lika löjeväckande som de brukar vara i skräckfilmer (vilket i och för sig är ett resultat av hur filmen är som helhet). Ordet "charmig" är något jag vill lyfta fram med filmen, för den har otroligt mycket av det, allt från Hiddlestons sneda leende till husets egna lilla liv.
4/5
Grandma (Paul Weitz, 2015)
Filmen inleds med att Elle (
Lily Tomlin) och Olivia (
Judy Greer) hamnar i ett bråk där Elle gör slut med sin betydligt yngre flickvän. När hon sitter och deppar och tar en "trip down memory lane" med gamla fotoalbum kommer Elles 17-åriga barnbarn Sage (
Julia Garner) förbi, och hon behöver hjälp. Hon är gravid och vill göra abort, och har till och med bokat tid till senare under dagen, men behöver pengar till det. Pengar varken hon eller Elle har, vilket leder till en dag fylld av en jakt på pengar och gamla minnen från Elles liv. Filmen innehåller knivskarp, modern och viktig humor som angriper ämnen som abort och feminism. Det är inte så att publiken prackas på med uppmaningar om att följa dessa ideal som porträtteras, utan bara att se möjligheterna, och att alltid veta att man är fri att välja själv - men att jämställdhet är en rätt bra grej. Filmen har en bra blandning av en form av mer intellektuellt lagd humor och klassisk enkel humor, vilket dels gör den lättillgänglig för många, men lite extra för andra. Den bjuder på många hysteriska situationer och skratt, men får under dess korta speltid oss att bry oss mycket om de vi får följa. Jag hade gärna sett mer av den, 80 minuter känns i kortaste laget, men kanske hade det blivit urholkade skämt och en utdragen story som resultat med en längre speltid. Den är nog precis så som den ska vara, och det är alldeles tillräckligt. En rolig och långt ifrån hjärndöd komedi med viktiga undertoner, en film vi behöver, för relativt seriösa budskap kan så ofta bli mer lättillgängliga med några skämt däremellan. Riktigt bra slådespeleri dessutom, utöver det skarpa manuset, med
Lily Tomlin i spetsen, men även unga
Julia Garner övertygar, tillsammans med alla biroller, som på många vis bidrar.
4/5
Victoria (Sebastian Schipper, 2015)
När
Victoria premiärvisades på årets Berlin Film Festival slog den stort och vann ett antal priser, bl.a. för "Outstanding Artistic Contribution". Och det var ett otroligt välförtjänt pris, för det är ett tekniskt under. Den ryske regissören
Aleksandr Sokurov gjorde 2002 två den banbrytande och experimentella filmen
Russian Ark, en film (som i och med digital filmteknik är möjligt) som är filmad i en enda tagning (99 min). Den är absolut imponerande men långt ifrån fulländad. I år vann
Birdman de stora priserna på Oscarsgalan och ansågs visa på teknisk genialitet i och med sin simulerade långtagning (i själva verket har den några "dolda" klipp). Nu har
Sebastian Schipper tagit detta vidare, och gjort en otrolig välgjord och spännande film i en enda tagning, som dessutom är 138 minuter lång. Det kändes inte mer än rätt att fotografen
Sturla Brandth Grövlen fick först credit i eftertexterna. Filmen börjar på en nattklubb i Berlin, vi hör dunket innan vi ser vår spanska protagonist Victoria (
Laia Costa) dansa i sin egen värld. Hon lämnar klubben därpå, klockan är strax efter fyra på morgonen, och hon stöter på en grupp om fyra killar, som på ett mer eller mindre charmant vis får henne att följa med på någon form av efterfest (utan direkta onda intentioner bör tilläggas, alla är bara fulla och vill ha kul). Att sedan beskriva handlingen är dels svårt, men känns även nästintill överflödigt. Det handlar om drygt två timmar, där natten utvecklas till något som inte den mest ångestfyllda Jodeln skulle kunna toppa en söndagsmorgon i Lund (och Uppsala för delen, antar jag). Även om killarna inte är tungt kriminella så är de inga änglar heller, och utvecklingen ter sig nog inte som Victoria förväntat sig. Det är en spännande fortsättning vi får, och just att kunna skapa en suspens i en tagning är vad som imponerar (kanske) mest, men uppbyggnaden sker mycket systematiskt och snyggt, och vi får även vissa "pauser" där de mest bara transporterar sig till ett stämningsfullt elektroniskt ljudspår. När filmen är så pass lång blir dessa förflyttningar ändå viktiga, för man är inte helt van med att inte få klipp och hopp i berättelsen. Men otvivelaktligen är det kameraarbetet som är filmens MVP, det är otroligt att det ens går att så pass stabilt och eftertänksamt följa karaktärerna när de tar sig fram genom natten. Det är inte polerat som i en Spielberg-film, det kan bli skakigt och otydligt ibland, men det är också charmen och passande till filmen. Ändå lyckas de fånga bilderna bra, och ljusmässigt blir det självklart varierande, inte minst med tanke på att den utspelar sig på natten/tidig morgon, men även där är ju det charmen och vad filmen är. Tydligen var det tredje gången gillt, tredje tagningen så satt den! Vilket såklart är otroligt imponerande, och krävande, inte bara för fotograf, men för skådespelare. De ska ha haft rörelsemönster och dylikt noga inplanerat, men stor del av dialog ska ha improviserats, vilket man kan förstå nästan är ett måste, men ändå riktigt "synonym för imponerande". Och skådespelarna gör det bra utefefter förutsättningarna, det kan ingen ta ifrån dem. Men karaktärerna är också filmen fallgrop, då de dels är rätt irriterande på sätt och vis (rent krasst är de idioter), och det finns vissa trovärdighetsproblem, även om det paradoxalt nog känns äkta i och med kontexten (det förtar inte jättemycket av upplevelsen, men kunde höjt betyget ytterligare).
3,5/5
Tjuvheder (Peter Gröndlund, 2015)
Filmen som kom lite från ingenstans och blev en av årets mest kritikerhyllade filmer. Ett svenskt svar på den brittiska diskbänksrealismen, om livet som sällan får plats på biograferna. Minna (
Malin Levanon) går på a-kassa och langar droger, hon har inte lyckats få ihop tillräckligt med pengar för att betala hyran och vräks i början av filmen från sin lägenhet. I samband med vräkningen hittas knark hemma hos henne och hon flyr illa kvickt. I ett desperat försök att få ihop pengar innan har hon lurat en lokal gangster på lite för mycket, vilket gör henne till jagad från två håll. Hon hamnar på en "trailer-park" i en förort till Stockholm, där hon kan lugna ner sig. Men snart börjar hennes misstag komma ikapp, och hon måste kämpa för att klara sig. Det är en film som just påminner om brittiskt socialrealistiska filmer, och som lyckas översätta det till svenska på ett bra sätt. Snyggt foto ett bra score lyfter den, och manuset är välskrivet och stundvis rätt gripande. Skådespeleriet är bra överlag, inte minst då många amatör-skådisar använts, och karaktärerna de får arbeta med är fascinerande. En riktigt bra svensk film, och tyvärr en av få jag faktiskt såg under året.
3,5/5
