Bästa filmerna 2016 - plats 11-20

Nu börjar det bli riktigt svårt det här, att peta filmerna som toppar dagens omgång från topp 10 var inte lätt. Men konkurrensen är stenhård i år, och alla de här filmerna är ruskigt bra de med! Om ni spanade in när jag listade årets bästa dokumentärer såg ni att topp tre bestod av O.J: Made in America, One More Time With Feeling och 13th, alla de filmerna hade kunnat platsa på den här delen om jag valt att blanda, så ni förstår dess kvaliteter!
 
20. Pojkarna (regi: Alexandra-Therese Keining) 
 
 
När jag nu mot sluttampen tagit igen vissa filmer jag missat dök Pojkarna upp i flödet, och jag insåg att den verkade lite intressant ändå, även om jag var osäker på om det var topp 50-material. Jag hade inte väntat mig att bli knockad på det viset jag blev. Det är en innovativ och djupsinnig coming-of-age-saga som tematiskt kanske har gjorts förut, men sättet Alexandra-Therese Keining berättar historien är unik (baserat på succéboken med samma namn). Dock så känns den på många vis banbrytande i svensk film, även om den kan ses som en Fucking Åmål för 2010-talet. Det kreativa vis som filmen skildrar Kims liv, hur hon inte är bekväm i sin egen kropp, men vågar och känner att hon kan leva ut när hon förvandlas till kille är fint avvägt. Det är en stark film om vänskap, kärlek, mobbing, identitet och mycket mer. Vi får starkt skådespel från de unga skådespelarna, och det som imponerar är att tjej- och killskådespelarna som spelar respektive karaktär (karaktärerna förvandlas till pojkar när de dricker nektar från en mystisk växt, det funkar bättre än vad det låter) finner ett gemensamt språk för att förmedla samma typer av känslor. Tekniskt är den råsnygg dessutom, där inte minst soundtracket är fantastiskt. Visst har den sina brister, men känslorna är starka nog för att överskugga dessa. 
 
19. Hell or High Water (regi: David Mackenzie) 
 
 
En av årets stora - smått oväntade - succéer i USA är Hell or High Water. Filmen om två bankrånarbröder som tar ut sin hämnd på den bank som länsat deras nu döda mors tillgångar togs emot väl vid dess premiär i Cannes, men blivit ännu mer hyllad när den hade amerikansk premiär i augusti. Filmen blev också en publiksuccé och går nu mot flertal Oscarsnomineringar, bl.a. för bästa film. Bröderna Toby (Chris Pine) och Tanner (Ben Foster) kommer göra allt för att rädda familjegården, som banken nu kräver för att återbetala de lån de lurade på deras åldrande mor. Filmen är inte bara en thriller om bankrånare, det är en av årets mest träffande samhällskritik mot det amerikanska systemet. Filmen osar Texas och det förfall småstäderna har genomlidit där, och det missnöje invånarna känner mot ett land som svikit dem (oroa er inte för att det handlar om Trump-supportrar dock). Det är ett nyanserat och välskrivet manus från Taylor Sheridan och snygg regi från David Mackenzie, där de lyckas hålla filmen unik och undvika att falla ner i genre-fällor. Skådespelet är på topp från både Pine och Foster, även om det är Jeff Bridges som går mot Oscarsnomineringen, som polisen ute på sitt sista uppdrag. Fotot är utsökt och musiken från Nick Cave och Warren Ellis perfekt, och spänningen som byggs upp enastående. 
 
18. Jätten (regi: Johannes Nyholm)
 
 
Men det bästa Sverige erbjudit i år, och det bästa på många många år, är Jätten, från superhajpade Johannes Nyholm, som slog igenom med sin kortfilm Las Palmas för några år sedan. Här berättar han en allegorisk historia om RIkard (Christian Andrén), som är autistisk och född med en grav missbildning i ansiktet, som bara vill spela boule. Det allegoriska elementet kommer i form av en jätten som vandrar över landet för att hjälpa honom (om det är på riktigt eller i en dröm är mindre noga). Det är en film om längtan efter en mor, starka vänskapsband, utsatthet hos dem som samhället förklarat "annorlunda", om kärleken till en sport som ger motivation när allt annat går emot. Det är en otroligt vacker och starkt film, och kanske den första sportfilmen om boule, och spänningen mot slutet blir enorm, men framförallt är det känslorna som ibland svallar över. Det är så äkta det kan bli, och otroligt välspelat från Andréns håll. Zughi för fan!
 
17. Bland män och får (regi: Grímur Hákonarson) 
 
 
På pappret kan det verka som en urtråkig film, två tjuriga fårbönder mitt ute i ingenstans som inte pratar med varandra. Men på något vis är det intressant och engagerande och bländande vackert. Vi dras ner i den bittra vemodigheten som uppstår när en av brödrernas prisvinnande baggar visar sig ha scrapie (en farlig och smittande fårsjukdom), och hela dalens får är i fara. Hur ska brödrerna, som bor i varsitt hus på samma gård och inte pratat på fyrtio år klara den karga vintern utan sina får? Resultatet är fantastiskt, men mer än så vill jag inte säga! Det sparsamma manuset är perfekt balanserat, och det bleka fotot av de slående landskapen visar upp bland det vackraste bilderna på länge! Även om naturens ljud ibland räcker gott och väl som bakgrundsmusik förstärks stämningen stundtals av vackra slingor som lyfter stämningen ytterligare ett snäpp! Vem hade kunnat tro att en av årets vackraste romanser kunde uppstå mellan en man och hans kära får? För det är verkligen berörande och dessutom trovärdigt, och jag undrar nästa om inte huvudrollsinnehavarna Sigurður Sigurjónsson och Theodór Júlíusson inte alls är skådespelare, utan är fårbönder tillika bröder som inte pratat på år och dar, för de är så pass övertygande! Magnifikt!
 
16. Creed (regi: Ryan Coogler) 
 
 
Film nummer sju i Rocky-serien kändes inte som en bra idé från start, men när de valde att ta in Ryan Coogler som regissör blev det genast mer lovande. Med sin debut Fruitvale Station insåg vi att han är ett namn att räkna med, och det faktum att han därifrån tog med sig Michael B. Jordan till huvudrollen var ett smart val. På många vis är det en klassiskt sportfilm och upplägget är rätt likt originalet, men de lyckas ändå göra något nytt och spännande av det, med nya teman och möjligheter. Adonis Creed har inte velat slå igenom som boxare tack vare sin fars namn, och haft en brokig uppväxt. Han vill bli boxare för att han älskar sporten, och för att lyckas söker han upp Rocky (Sylvester Stallone). Han tar sig inte an sin gamle väns son direkt, och det är en utveckling som går upp och ner. Det är en stark historia med välskrivna karaktärer vi tror på och bryr oss om, och spänningen är påtaglig i boxningsscenerna, som förstärks av bra klippning och snyggt foto. Jordan är magnifik som den unge Adonis, och Stallone har aldrig varit bättre, känslorna han tillför är bortom vad jag trodde han klarade av, och snuvades på Oscarn i februari. Tessa Thompson är som vanlgit bra i sin biroll, även om jag gärna hade sett mer av henne. En av höjdpunkterna är svenske Ludwig Göranssons musik, och de låtar som skrivits till filmen, men inspiration från Philadelphias hip hop-värld. 
 
15. Mustang (regi: Deniz Gamze Ergüven) 
 
 
Vi får följa fem föräldralösa systrar som numera bor med sin mormor och morbror i en by vid Svarta havet. Efter att ha setts oskyldigt leka med några pojkar vid sommarens början blir förmyndarna oroliga för deras oskyldighet, något som leder till sträng kontroll över vad de får göra och ha på sig. De blir inlåsta i hemmet medan mormorn börjar förbereda dem för livet som gifta kvinnor, och arrangerade äktenskap ordnas åt en efter en. Det är en film om systerskap, sammanhållningen och kärleken dem emellan, samt om frihet och självständighet, något de berövas på av deras kontrollerande förmyndare som är rädda för deras oskuld. Den balanserar mellan att vara härlig och vacker till jobbig och frustrerande. Det är en känslomässig resa som alltid berör, vare sig det handlar om irritation mot den extremkonservativa frihetsberövelsen eller hoppet som alltid lever, främst hos yngsta systern Lale. En fantastisk och viktig film, med riktigt starka skådespelarinsatser från alla inblandade. Nominerades och var troligtvis andravalet till bästa utländska film på årets Oscarsgala. 
 
14. The Big Short (regi: Adam McKay) 
 
 
Nu börjar det på riktigt ta emot att utesluta filmer från topp 10. På ett ytterst effektivt vis har Adam McKay lyckats väva ihop den komplicerade historien om de få som såg finanskrisen 2008 komma, och valde att satsa sina pengar på det. Filmen slänger med många komlicerade termer, och det gäller att koncentrera sig, men det blir aldrig oförståeligt eller för mycket. Den är rätt pedagogisk på det viset, och medveten om sina komplikationer, då den stundtals vänder sig direkt mot oss i publiken för att förklara. Filmen blandar således komik och drama, och bygger det runt karaktärer vi till olika grad gillar, men alla engagerar oss i. Även om vi vet om att massa skit föranledde krisen (och kanske sett Inside Job eller Margin Call) så förbluffar filmen med allt den lägger fram, och den får oss att bli arga över hur systemet får se ut. Mycket av filmens energi ligger i klippningen, som blandar in tidsmarkörer i form av bilder och annat, och håller tempot högt. Manuset belönades med en Oscar och det är svårt att säga emot om, och skådespelet från stjärnor som Steve Carell, Christian Bale, Ryan Gosling övertygar, men också mindre kända som Finn Wittrock, John Magaro, Hamish Linklater, Rafe Spall och Jeremy Strong imponerar. 
 
13. American Honey (regi: Andrea Arnold) 
 
 
Andrea Arnold har ett bildspråk som ingen annan, och en vision som lyser klart i hennes utsökta regi. I sättet hon skildrar den historia om Star (Sasha Lane), en 18-årig tjej som bara vill bort från sitt skitliv. Efter att ha hakat på Jake (Shia LaBeouf) och hans mag-crew (ungdomar som säljer tidningsprenumerationer dörr till dörr) får hon uppleva världen. Hon får leva ut med alla dessa andra ungdomar som inte heller har någon plats i världen, på de amerikanska vägarna där möjligheterna är oändliga, och farorna likaså. Det är en lyrisk resa om att hitta sig själv eller inte bry sig alls, kärlek och gemenskap. Fotot i 4:3 är slående vackert och soundtracket helt otroligt energiskt och passande. Lane står för årets genombrott och LaBeouf för sitt livs roll. Jag önskar jag hade blivit än mer engagerad, även om jag blev det till en viss grad, för den har så många kvaliteter, och det gör ont att peta den från topp 10. Kanske var det fel tillfälle att se den efter en lång arbetsdag och mitt livs stressigaste vecka under festivalen. Det är en fascinerande inblick i ungdomars rastlöshet och en del av USA vi sällan ser, och det är spännande att se att det är britterna (se Mackenzie och "Hell or high") som bäst skildrar dagens USA.
 
12. Arrival (regi: Denis Villeneuve) 
 
 
Denis Villeneuves (Sicario, Prisoners) nedtonade sci-fi-pärla är stämningsfull, fängslande och djupt känslosam. Den kräver lika mycket hjärta som hjärna av en när den berättar historien om när tolv rymdskepp (som mer liknar kapslar av något slag) helt plötsligt dök upp på jorden, och i USA fick lingvisten Dr. Louise Banks (Amy Adams) uppdraget att försöka kommunicera med de aliens som befinner sig på skeppet. Villeneuve låter utvecklingen ta sin tid utan att stressa fram något, bortsett från ett stycke i mitten är det hela välbalanserat rakt igenom och den genomtänkta uppbyggnaden får slutet att slå till ännu hårdare. Det är sammanvävt på ett otroligt smart och snyggt vis, och det känslosamma slutet är en riktig wow-upplevelse. Amy Adams är filmens känslomässiga kärna och är briljant, en Oscarsnominering är både trolig och värdig. Även fotograf Bradford Young (Selma, A Most Violent Year) ser ut att få erkännandet han länge förtjänat, för hans foto är slående. Överlag är den visuellt otroligt vacker, och ackompanjeras av snygg musik av Jóhann Jóhannsson (och Max Righters "On the Nature of Daylight"). Det är sådana här filmer som studios måste våga göra, och jag kan knappt bärga mig inför Villeneuves kommande uppföljare Blade Runner 2049, vars första teaser var sanslöst lovande. 
 
11. Nocturnal Animals (regi: Tom Ford)
 
 
Det tog sju år, men äntligen är modeskaparen Tom Ford tillbaka med sin andra film, efter mästerverket A Single Man. Men det här är något helt annat, det är inte samma nivå, men det är fascinerande i överflöd. Det är en invecklad historia om Susan, vars ex-man skickar henne ett färdigt manusskript till hans kommande bok, som han dedicerat till henne. När hon börjar läsa boken dras vi in i den berättelsen och det blir en film i filmen. Utvecklinge är en mörk och våldsam historia, och de båda delarna klipps ihop tillsammans med Susans minnen av hennes ex. Även om den har sina brister är det en film som drar in oss djupt och inte släpper taget förrän eftertexterna rullar, osäkra på vad det är vi har bevittnat, eller vad allting betydde. Den Hitchcockianska stämning och mystik Ford bygger upp förstärks av Abel Korzeniowskis stämningsfulla musik. Amy Adams och Jake Gyllenhaal är båda övertygande i sina respektive roller som Susan och ex-maken Edward/bokens huvudperson Tony. Men bäst är Michael Shannon som spelar polis i boken, och Aaron Taylor-Johnsons läskiga psykopat, även han i boken. Det här känns som en film som både kan växa med tidens gång, eller brytas ner till smörja, och det känns lite spännande. Det var en film som jag tänkte mycket på efter att jag sett den, som stannade kvar i mitt medvetande, och det är väl så bra det blir. Dessutom årets mest absurt fascinerande och vackra inledning. 
  
 
Vilka filmer är då så pass bra att de hamnar före dessa? Imorgon avslöjar jag årets tio bästa filmer!

2016 års bästa filmer - plats 21-30

Listan går vidare och det blir allt svårare att rangordna filmerna. Nu kommer filmer som jag gärna hade sett högre, många ligger mig nära om hjärtat, men alla kan inte få plats i toppen. Utan att dröja på det längre, här kommer plats 21-30:
 
30. The Hateful Eight (regi: Quentin Tarantino).
 
 
Det här är en svår nöt att knäcka, var ska jag placera den? Det var den första filmen jag såg under hela året, den första januari, och det var en av de största filmupplevelserna jag haft. Men samtidigt är det inte en av de bästa filmerna i år. Anledningen är självklart at tjag såg den på Rigoletto, när de visade den i Glorious Ultra Panavision 70mm, det största och mest slående fotot en film kan visas i. Det kändes historiskt att sitta där, 50 år sen den senaste filmen visades i formatet, och uppleva detta magnifika format. Det var en kväll att minnas. Filmen var även riktigt bra, ett fascinerande kammardrama med ett gäng briljanta skådespelare och Oscarsvinnande musik från legenden Ennio Morricone, tillsammans med ett manus som bara Quentin Tarantino hade kunnat skriva. Men det är långt ifrån hans bästa film. Där och då var det årets film, nu nästan ett år senare har inte filmen i sig växt på mig, utan det är mest tekniska detaljer som stannat kvar, som foto och musiken (och vem kan glömma Samuel L. Jacksons monolog i mitten). Men vill ni läsa mer om vad som var så speciellt med den här kvällen, 70mm och filmen i sig, kolla vad jag skrev i början av året, här. 
 
29. Deadpool (regi: Tim Miller). 
 
 
Mer blod, våld och ovårdat språk. Vad ska jag säga, det är en av de roligare stunder jag haft i en biosalong. Självmedvetna filmer passar mig ofta, jag tycker om små blinkningar till publiken, och här tas det till sin spets, de bryter fjärde väggen gång efter annan när Deadpool vänder sig direkt till publiken. Bara förtexterna till filmen talar för sig själv, där de medverkande benämns för vad de "är", och inte med deras namn. Precis som den säljer in sig själv är det inte som vilken annan superhjältefilm, den är barnförbjuden och innehåller våld, blod och svordomar i mängder, vilket ändå var rätt uppfriskande, hur mycket de än tryckte på att det inte är det, och som Deadpool själv säger, han är ingen hjälte. Men jag tycker de balanserar ut all action och komedi med en väluppbyggd backstory som på något vis ändå berör lite, den får oss att se hans motivation, att bry oss om hans mordorgie i jakt på hämnd. Ryan Reynolds får här sin upprättelse efter Green Lantern (i filmen ber han ju själv om att inte få en grön dräkt), han gör det riktigt bra, vilket också gjort honom och filmen Golden Globe-nominerade. 
 
28. The Nice Guys (regi: Shane Black). 
 
 
Jippi, manusförfattaren bakom Dödligt vapen är tillbaka med en  nybuddy-cop-komedi (bortsett från att de inte är poliser) om två lökiga snubbar som dricker och svär, men ändå är rätt sköna. Det är ett sätt att se det på, men den här filmen är faktiskt något att jubla över. Det här är kvalitetskomedi, det är inte låg humor som vi fick i Central Intelligence i somras, det här är komedi med hjärta och eftertanke. Visst är det en rätt klassisk formula, och banbrytande är den inte. Men träffsäker är den, och vi skrattar och vi dras in i spänningen som byggs upp mer och mer. Det blir en del slapstick-liknande humor, inte minst med Ryan Gosling, men oj vad han levererar, han står för en av årets klart bästa komiska prestationer, och vad som annars hade kunnat bli kalkon blir nu kanon. Men även Russel Crowe gör det bra som den lite grinigare hårdföre delen av duon, och Angourie Rice är ett fantastiskt fynd osm Goslings dotter. Mycket av vad som gör filmen till mer än bara en komedi är att våra två huvudroller i grunden är djupt tragiska människor, och även om vi ibland får svårt att sympatisera med deras val tycker vi synd om dem, vi vill deras bästa. Filmen återskapar en riktigt snygg 70-talsfeeling, med miljöer, musik och kostymer. Filmen är lite som Inherent Vice efter rehab. 
 
27. Anomalisa (regi: Charlie Kaufman & Duke Johnson). 
 
 
Michael Stone (David Thewlis) har fastnat i sitt alltjämnt ordinära liv, det är ingen fel på det och hans problem är kanske värdsliga, men det är inte längre lika spännande. Konsekvensen har blivit att alla han möter och träffar har samma mansröst (till och med hans familj talar med den rösten). Detta är som ni förstår något påfrestande. När han ska åka på en konferens och tala om sin självhjälpsbok (som han skrev långt tidigare) hör han en röst, en ny röst! Lisa Hesselman (Jennifer Jason Leigh) är inte heller hon någon utöver det vanliga, men i Michaels ögon (eller öron) är hon unik. Deras kärlek går snabbt, men Michael är gift och hans samvete tär på honom. Det är en kärlekshistoria som ingen annan, även om den kanske kan låta bekant. Det finns såväl hopp som tragik och det är både vackert och jobbigt. Och nog är det lite komiskt att en årets allra mest mänskliga filmer handlar om dockor. För det här är inte animation som alla andra, det är faktiska dockor som används, vilket gör filmen än mer unik och underbar. Röstarbetet från Thewlis och Jason Leigh är båda magnifika. Filmen bjuder också på en av de bästa/mest underliga sexscenerna vi sett på film.
 
26. Everybody Wants Some!! (regi: Richard Linklater). 
 
 
Det är bara Richard Linklater (Before Sunrise, Sunset & Midninght, Boyhood) som kan få en film som baseball-spelare på college som festar och snackar skit att kännas meningsfull 2016. Filmen är en spirituell uppföljare till hans kultfilm Dazed and Confused, som visade upp en avslutningsdag på high-school under 70-talet. Nu får vi se de tre sista dagarna innan college-terminen börjar, och hur hela laget, nya som gamla, njuter av sommarens sista dagar. Året är 1980 och mustacherna är magnifika. Och med njuter menar jag, festar, dricker, röker på och rggar på tjejer. Även om formulan låter bekant så känns det aldrig som en American Pie-film direkt, under ytan dyker filosofiska samtal upp (även om de kanske är höga när de snackar) och faktiska karaktärer som inte är stereotypa som vi hade kunant vänta oss. Filmen har egentligen ingen direkt handling, den bara är, vilket är det mest uppfriskande. Visst att huvudkaraktären Jake vill hitta den där söta tjejen han såg första dagen han kom dit, men det styr inte handlingen framåt. Visst blir det en uppvisning i maskulinitet i laghuset som de delar, men det skildras inte på ett sätt som får filmen att kännas direkt grabbig, den håller en ton som inte tar ställning, och karaktärernas uppriktighet känns naturlig, allt snack blir rimligt, hur meningslöst det än är. Det är en komedi över allt annat, men den blir rätt finstämd emellanåt, och har något slags djup som ligger och guppar vid ytan, den dyker aldrig ner fullt ut, men den får oss att känna att filmen inte är utan mening, trots att den är utan handling. Häriga 80-talsvibbar och Linklaters vana trogen ett fantastiskt soundtrack. Ingen hur ensemblen sticker ut direkt, utan det är kollektivt bra skådespeleri, från mestadels okända ansikten. 
 
25. Kubo and the Two Strings (regi: Travis Knight). 
 
 
Årets allra bästa animation kommer från stop-motion-studion Laika (Coraline, ParaNorman), och är en otroligt vacker skapelse. Rent visuellt bjuder den på bilder vi inte kan tro är stop-motion, och världen som visas upp är kreativitet och teknisk kvalitet i sitt esse. Filmen är ett äventyr om unge Kubo, som måste samla ihop en mäktig rustning för att kunna besegra sin egen morfar, Moon King. Vid sin sida har han en kraftfull och snäsig apa och en föredetta samuraj som blivit förvandlad till hälften människa, häften skalbagge. Historien i sig är kanske inte den mest banbrytande, men berättandet är fullt av liv och kreativitet, och inte minst mycket hjärta. Det är ett spännande äventyr som värmer, underhåller och hänför oss. Röstarbetet från Art Parkinson, Charlize Theron, Matthew McConaughey, Rooney Mara och Ralph Fiennes är bra rakt igenom, och Dario Marianellis musik leder vår hjälte framåt på ett vackert och lekfullt vis. Många djupa och meningsfulla teman vävs in i den fartfyllda berättelsen, med en fin balans som hela tiden håller den hoppfull. 
 
24. The End of the Tour (regi: James Ponsoldt). 
 
 
Efter fina The Spectacular Now var peppen hög inför James Ponsoldts nya film. Här får vi se Rolling Stone-skribenten David Lipsky (Jesse Eisenberg) följa med introverta sensationsförfattaren David Foster Wallace (Jason Segel), efter att han släppt sin mest kända bok "Infinite Jest", 1996. Han är inte helt lätt att ha att göra med, och att få till strukturerade intervjuer går inte direkt. De åker mellan olika städer för signeringar och filmen håller rakt igenom en rätt lågmäld ton, det handlar inte om många stora dramatiska scener. Det är en dialogdriven film som bärs upp av ett riktigt bra manus, precis regi och två perfekta huvudrollsinnehavare. Eisenberg gör en av sina bättre roller, även om karaktären liknar mycket han gjort tidigare. Men det är Segel som är stjärnan här, han är fullkomligt briljnat som den enigmaitiske och komplexa Foster Wallace, och jag hade inte sagt emot om han fått en Oscarsnominering förra året. Det hela flyter på och blandar humor med drama, lättsammare snack med djupare insikter. Det är fascinerande och intressant att följa de båda karaktärerna utvecklas tillsammans, och dynamiken dem emellan är vad som håller filmen vid liv. En riktigt bra film helt enkelt. 
 
23. Sing Street (regi: John Crowley). 
 
 
Med Once 2007 slog irländska John Carney igenom stort, hans lilla kärleksmusikal var en riktigt pärla och belönades med en Oscar för bästa låt. Med Begin Again (Sånger från Manhattan) blev han mer konventionell, och vi fick där se stjärnor i rollerna, men det var fortfarande bra. I Sing Street är han tillbaka på hemmaplan, och i 80-talets Irland återskapar han vad som kan ha skett bland många unga i landet, när band som U2 bildades. Det är lika mycket en coming-of-age-historia som kretsar kring Conor, vars familjs ekonomiska situation tvingar honom att byta skola till den mer strikta katolska skolan. Det är ingen banbrytande handling som läggs framför oss, han blir kär, startar ett band, det går upp och ner, klassiska grepp används för att utveckla historien, men den gör det med en sån charm att småsaker som man kan störa sig på lätt viftas bort. Utöver en kärlekshistoria är det en fin berättelse om en ung kille som vill vara den han vill vara, och inte den skolans stränga rektor säger åt honom att vara (ergo inget smink för tusan). Höjdpunkten är musiken, och soundtracket är fantastiskt. Speciellt de låtarna som skrivits "åt bandet" i filmen är riktiga pärlor, "Drive It Like You Stole" it är för mig en given Oscarsnominering (trots stenhård konkurrens), och låter som "To Find You" och "Up" är även de starka, och inte minst viktiga för filmens utveckling. De unga skådespelarna gör det alla bra, men bäst är Jack Reynor som den äldre brorsan som aldrig vågade leva ut sina musikerdrömmar. Årets charmigaste film, kombinationen av irländsk brytning och 80-talsnostalgi är svårslagen. 
 
22. Blue Jay (regi: Alexandre Lehman). 
 
 
Utan att förringa Alexandre Lehmans regi är det här först och främst en Mark Duplass-film. Han har skrivit manuset och har tillsammans med sin bror Jay också producerat filmen. De båda är några amerikansk independent-films främsta förkämpar, och står bakom många intressanta projekt. Mark spelar också huvudrollen som Jim, som när han är tillbaka i sin gamla hemstad efter sin mors bortgång träffar Amanda, hans gamla hig-school-sweetheart. I rollen som Amanda ser vi Sarah Paulson, som är den som skiner allra starkast i filmen. Efter att ha kommit över den stela ”Hej, hur är det med dig nuförtiden?”-tröskeln spenderar de dagen med att reflektera över deras gemensamma förflutna, vilka personer de än gång var och vilka de nu har blivit. Det är en liten film på alla sätt och vis, de är de enda skådespelarna som är med och filmen har ett närgånget och enkelt, men vackert, foto. Det är härligt, finstämt, ibland lite jobbigt, men ofta roligt. En liten pärla värd att kolla upp, som dessutom finns på Netflix. 
 
21. Captain Fantastic (regi: Matt Ross). 
 
 
Årets feel-good-indie måste nog ändå vara denna, en underbar dramakomedi som lika väl kan röra en till tårar som till skratt. Viggo Mortensen gör kanske sitt livs roll som Ben, som tillsammans med sin fru uppfostrat sina sex barn i vildmarken, långt bort från kapitalismens farliga inflytande. Han vill att deras barn ska lära sig det verkligt viktiga här i livet, och kunna överleva på egen hand. När barnens mamma går bort bryts utopin och baksiorna av deras liv börjar komma fram. Det är en film om föräldraskap, om att växa upp, om rätt coh fel och vikten av kunskap såväl som livserfarenheter. Det är en på många vis uppflyftande film med en mer allvarlig underton, där vi ifrågasätter om vi lever på rätt sätt, och vilket sätt som faktiskt är rätt, för alla. Som sagt är Mortensen fantastisk, han bör och ser även ut att kunna Oscarsnomineras för rollen, men också alla barnen imponerar stort. I rollerna som mormor och morfar som vill att barnen ska växa upp som vanligt folk skiner även Frank Langella och Ann Dowd, som bara vill det bästa för sina barnbarn, även om de kan framstå som fienden. Det är en imponerande regidebut från Silicon Valley-skådisen Matt Ross, som också skrivit det välbalanserade manuset. 
 
Imorgon börjar det närma sig slutet, och jag vet ännu inte riktigt vilka filmer jag ska peta från topp 10, så hög kvalitet håller filmerna, stay tuned! 

Topp 50 filmer i Sverige 2016 - plats 41-50

Jag ska vara ärlig från början, den här listan kommer ha fler än 50 filmer. Som vanligt omfattar listan filmer som har haft laglig svensk distribution under 2016, vare sig det är på bio, dvd/blu-ray, videon-on-demand eller Netflix (dock inte de jag såg under filmfestivalen som ännu inte kommit ut). Om vi räknar bort de dokumentärer jag listade häromdagen som årets bästa (läs här) snackar vi om 102 stycken filmer. Att få ner dessa till 50 var svårt (och uppenbarligen gick det inte, men 54 var inte lätt det heller), och vissa filmer var jobbig att peta. Men här kommer då de första filmerna på min lista, och som ni märker blir det några delade platser denna första omgång.
 
50. Barack Obama-dubbel: Southside with You (regi: Richard Tanne) & Barry (regi: Vikram Ghandi)
 
 
Att Obama fått två filmer om sig just i år talar för sig självt, och anledningarna är uppenbara. Southside with You handlar om hans och Michelles första dejt, även om hon var på det klara att de inte var på en riktig dejt. Filmen påminner om Richard Linklaters Before-trilogi, och är en fin skildring av två unga (runt 28 år) människor som lär känna varandra bättre, som sakta men säkert börjar inse att det kanske finns något där. Det hela är charmigt och mysigt, och fascinerande och intressant om Obama. I huvudrollerna imponerar både Parker Sawyers och Tika Sumpter
 
I Barry vrider vi tillbaka klockan än mer och hittar Barack som 20-åring, ny på college i New York. Han vet inte riktigt vem han är än, han vet inte var han hör hemma och vad han vill. Född och uppvuxen lite här och var, hans mamma var vit och hans pappa svart, vilket ledde till att han hade svårt att finna tillhörighet hos någon grupp, under en turbulent tid. Det är ett välgjort drama om en ung man som genomgår en identitetskris kort sagt, och en jobbigare tid än vi såg i första filmen. Devon Terrell är riktigt bra som Barry, och Anya Taylor-Joy likaså som hans dåvarande flickvän, Charlotte. Ingen av filmerna förskönar Obama som person, även om de båda - oundvikligen - kan kännas förebådande inför vem han en dag kommer att bli. Den första är den klart mer nostalgiska och romantiserande, medan den andra mer gräver på djupet kring vem Obama är och hur han blev den han är. Men båda skildringarna känna äkta och ärliga, och passar bra ihop, då de ger en bättre bild av presidenten vi nu kommer sakna i fyra jobbiga år. Barry finns på Netflix kan jag tipsa om!
 
49. Disneys live-action-dubbel: Djungelboken (regi: Jon Favreau) & Pete's Dragon (regi: David Lowery).
 
 
Det är med viss skepsis alla nya live-action versioner av klassiska Disney-filmer tas emot när nyheten kommer. Djungelboken var dock inte som alla andra, kritikerna ställde sig bakom den och publiken flockade till biograferna. Dess främsta styrka är banbrytande CGI-animationer, som gör miljöerna och djuren så verkliga det går, filmen kändes därför betydligt mer levande. Sedan har Jon Favreau lyckas göra denna historia som vi alla känner till redan till spännande och känslosam. Sedan ska det sägas att röstarbetet är på topp från bl.a. Bill Murray, Christopher Walken (MVP), Idris Elba, Scarlett Johannsen, Lupita Nyong'o, Giancarlo Esposito och Ben Kingsley. Ensam skådespelare är Neel Sethi, som debuterar i en CGI-värld på ett övertygande vis. 
 
Disneys andra live-action från i år var Pete's Dragon, som dock inte har samma historia med sig. Här följer vi Pete som förlorar sina föräldrar i en bilkrasch i skogen och sedan växer upp med draken Elliott, fem år senare blir han upptäckt, och ni kan tänka er vad som händer. Det är rätt klassiskt berättande, men David Lowery lyckas väva in otroligt mycket hjärta i filmen, och den är såväl välgjord som finstämd. Den benämndes lite som filmen Steven Spielberg önskat att han hade gjort. Överlag bra skådespeleri dessutom, från såväl de unga som mer rutinerade. 
 
48. War Dogs (regi: Todd Phillips).
 
 
Mina förväntningar gick upp och ner kring den här filmen, först lät det som en intressant premiss och en chans för regissör Todd Phillips (Baksmällan) att visa en ny sida, och ytterligare möjligheter för Miles Teller och Jonah Hill att kombinera sina komiska och dramatiska färdigheter. Sen kom trailern och det kändes lite väl lättsamt (läs. larvigt). Men filmen överraskade mig med en något mer seriös ton ändå, och övertygade mig stilmässigt, den var snygg och soundtracket var fantastiskt. Teller är bra, men Hill var ännu bättre (vilket gav honom en Golden Globe-nominering), om än något spårad. Men det där skrattet är en av årets höjdpunkter. Tonmässigt ligger den lite mellan The Wolf o Wall Street och Pain & Gain, och tyckte den höll bra hela vägen. Gripande är kanske att ta i, men engagerand. 
 
47. Maggie's Plan (regi: Rebecca Miller).
 
 
Maggie har planerat allt, hon ska inte vänta på någon man, hon ska bli gravid och förälder på egen hand. Men så blir det ju krångligt när hon träffar John, de har långa intelektuella samtal och inspirerar varandra, de blir kära. Han är dock gift, och vi har ett klassiskt upplägg som kan bli vilken b-komedi som helst. Men det utveklas inte riktigt som man väntar sig, och även om den ibland frustrerar så fascinerar den också. Ibland skrattar vi, men vi dras också in i dramat. Rebecca Millers manus och regi lyckas tangera konventionella drag för att sedan bryta dig loss och hålla sig originell. Mycket av förtjänsten ska också tillskrivas den alltid strålande Greta Gerwig i huvudrollen, och Ethan Hawke och Julianne Moore gör det såklart bra de med (trots Moores underligt valda danska brytning som kan diskuteras).
 
46. Little Men (regi: Ira Sachs). 
 
 
När Jakes farfar dör flytter familjen in i hans lägenhet i Brooklyn, och tar således över ansvaret för att hyra ut butikslokalen nedanför, som Tonys mamma hyr. Jake och Tony blir snabbt bästa vänner, men deras vänskap sätts på prov när deras föräldrar bråkar om hur hög hyran ska vara. Filmen är en lågmäld men fin historia om vänskap och om att växa upp, om relationer mellan föräldrar och barn och föräldraskap. Filmens handling flyter på och dramat blir aldrig särskilt uppblåst, det ligger och bubblar mest under ytan. En dramakomedi som inte väger över åt endera hållet men som tillåter oss att både skratta och sympatisera med våra karaktärer, som alla spelas fantiskt väl av skådespelarensemblen. De unga Theo Taplitz och Michael Barbieri inte minst, men också erfarna Greg Kinnear, Paulina Garcia och Jennifer Ehle. (Se hur duktig jag var på att inte name-droppa hur trevlig och go regissören Ira Sachs var under festivalen, även om jag inte lyckades helt. Lika gullig som han är talangfull). 
 
45. A Bigger Splash (regi: Luca Guadagnino). 
 
 
Rockstjärnan Marianne Lane (Tilda Swinton) har tappat rösten och därför åkt på semester till en avskild italiensk ö med sin kille Paul De Smedt (Matthias Schoenaerts). Men så dyker hennes ex Harry Hawkes (Ralph Fiennes) upp med hans (förmodade) nyfunne dotter Penelope (Dakota Johnson). Ni kan misstänka att drama uppstår. Till en början är det vänliga miner, men det förflutna bubblar alltmer upp till ytan, Harry räds inte kontroverser och är en mästare av manipulation. Filmen osar av sexuell spänning och mystik. Utvecklingen är minst sagt fascinerande, det är ett mångfacetterat och invecklat manus som innehåller fler lager ju mer man tänker på det. Främst handlar det om fyra oförutsägbara och intressanta karaktärer som spelas helt magnifikt av skådespelarna. Tilda Swinton är som vanligt briljant som den tillfälligt stumme Bowie-liknande Marianne (på riktigt, skulle någon spela Bowie i en spelfilm vore det hon). Men det är Ralph Fiennes som stjäl showen som Harry, han är all over the place och gör precis det han känner för, han är vidrig på många vis, och scenen där han dansar till Rolling Stones är otrolig, han borde - men kommer inte - Oscarsnomineras. Den har sina brister, och kan blir frustrerande men dess positiva sidor väger upp med det. Sedan är den stilistiskt magnifik och med ett killer soundtrack.
 
44. Other People (regi: Chris Kelly).
 
 
En mor som är döende i cancer, en far som inte accepterar sin sons homosexualitet, en ung vuxen som försöker slå igenom som manusförfattare, allt med lite blink i ögat, dessa är inga ovanliga teman inom amerikansk independent-film. Men Chris Kelly lyckas göra det hela så genuint och äkta att det aldrig känns så klyschigt. Mycket beror säkert på - utöver hans uppenbara talang - att den är självbiografisk, och han har vågat väva in mycket jobbigt han själv gått igenom. Sedan är skådespelet på topp, dels från huvudrollsinnehavaren Jesse Plemmons, men kanske främst Molly Shannon, som spelar hans döende mor. Det hela är rätt lågmält, men det är lite mysigt och härligt i vissa stunder, men roligt eller jobbigt i andra. Balansen hålls väl rakt igenom, och det ska bli spännande att se vad Kelly hittar på härnäst.
 
43. The VVitch (regi: Robert Eggers). 
 
 
Denna skräckis har det talats om mycket sedan premiären på Sundance redan 2015, i år kom den till slut ut och det är alla kritikers favorit. Förväntningarna var således höga, men tyvärr var tillfället förmodligen inte det rätta för mig, då jag slog mig ner i biosalongen en fredagkväll efter en lång och tung vecka på jobbet. För det här är inte skräck som nedanstående filmer visar upp, tempot är lågt och spänningen successiv. I 1600-talets New England får vi möta en familj vars liv bryts ner av en häxa i skogen. Som historisk skildring känns den otroligt äkta, och det går inte att säga emot att den är välgjord. Jag tror helt enkelt att jag var lite för seg när jag såg den, och att jag därför inte kunde ta in den med rättvisa. Men nog är den rätt ryslig, och inte minst övertygar kommande stjärnan Anya Taylor-Joy (se Barry ovan) i rollen som äldsta dottern Thomasin, som är den som misstänks ligga bakom häxerierna. 
 
42. One-location-rysar-dubbel: Don't Breathe (regi: Fede Alvarez) & 10 Cloverfield Lane (regi: Dan Trachtenberg). 
 
 
Två av årets bästa rysare utspelar sig mer eller mindre enbart på en plats. Filmen såldes som en skräckis, men för mig är det mer thriller. Kort sagt handlar det om desperata unga vuxna som i ett förfallet Detroit ska råna en blind äldre man som dock visar upp oanad motståndskraft. När tempot väl höjs saktar inte filmen ner förrän slutet är kommet. Man sitter som på nålar och följer med spänning vad som väntar, och den tar några oväntade vändningar. Otroligt välgjorde med inte minst riktigt starkt kameraarbete och en snygg ton. Intensiv spänning som dessutom lyckas säga något om dagens Amerika är ingen dålig kombination. Dessutom bra skådespel, främst från Jane Levy och Stephen Lang.
 
Helt plötsligt, en dag i februari, dök en första trailer och premiärdatum upp för 10 Cloverdield Lane, i mars redan skulle denna sort-of-prequel till Cloverfield dyka upp. Filmen i sig är dock inte lik sin föregångare, utan här spenderas större delen av filmen i en bunker, och med endast tre karaktärer. Utvecklingen är dock mer spännande än det låter, och vi vet aldrig riktigt var vi har karaktärerna, som spelas utmärkt av Mary Elizabeth Winstead, John Goodman och John Gallager Jr. Spänningen är tät och vår puls höjs sakta men säkert. Slutet kunde knutits ihop tajtare, men överlag en stark film!
 
41. Lion (regi: Garth Davis). 
 
 
Tänk er att vara fem år gammal, fastna på ett öde tåg som tar er 160 mil bort från ert hem till en enorm stad där de talar ett annat språk, och du vet knappt vad din lilla by heter. Detta hände Saroo Brierly, och filmens stora förtjänst ligger i att de skildrar hans tid från det att han kommer ifrån sin äldre bror till det att han blir adopterad av ett australiensiskt par. Unge nykomlingen Sunny Pawar är helt makalös som den unge Saroo, och vi kan känna den ängslan och rädsla som han måste känt. Andra halvan av filmen finner Saroo 20-25 år senare, han ska börja plugga, han träffar en tjej, han börjar minnas sitt förflutna och bli kluven om sin identitet och börjar leta efter sin hemby på Google Maps. Dev Patel spelar den äldre Saroo övertygande, och detsamma får gälla Nicole Kidman som hans adoptivmor (båda går mot Oscarsnomineringar just nu), men tyvärr slarvas Rooney Mara bort som flickvännen (även om hon såklart inte är dålig). Det är förvisso gripande, men också lite väl konventionellt stundtals, att Garth Davis är rätt grön som regissör kan märkas då den inte sticker ut direkt. Men slutet kan jag inte sticka under stolen med att det rörde mig till tårar. Fotot är riktigt snyggt och musiken ännu bättre, inte minst under första halvan då den till mångt och mycket vägleder handlingen. En klart välgjord film som berör, men som kunde putsats till och blivit ännu bättre! Det är ett bra val om ni ska gå på bio nu i dagarna, även om det finns en film som är ännu bättre (stay tuned).
 
Vilka filmer dyker upp i nästa omgång av listan månne? Imorgon avslöjas filmer från hela världen, stora som små, så håll utkik!