Biosommaren bortom blockbusters

 
The Lobster hade jag mer eller mindre gett upp hoppet om att få se på svenska biografer när den helt plötsligt dök upp på repertoaren och min sommar var gjord! Förväntningarna var som ni kanske kan förstå - och märkt av - rätt höga. Den här typen av udda och underliga filmer brukar falla mig i smaken. Som tur är blev jag inte besviken. Humorn var skruvad, bilderna snygga, musiken perfekt och skådespelarna klanderfria. Colin Farrell gör helt klart sin allra bäst roll i karriären, och även Rachel Weisz, John C. Reilly, Olivia Colman och Ben Whishaw står för utmärkta insatser. Men det är Yorgos Lanthimos manus (skrivet tillsammans med Efthymis Filippou) och regi som är geniet bakom denna skapelse. Dystopin filmen utspelar sig i känns inte alltför långt borta eller för mycket sci-fi för att kännas overklig. Visst är väl det hela med att man görs om till ett djur om man inte hittar en partner smått overkligt, men det är bara en liten bisak i det samhälle som vi får se. Ett samhälle där strikt kontroll över människor och dess förhållanden sker och där även tankesättet som eftersträvas har blivit så djupt rotat att människorna inte ifrågasätter det. Det hela känns lite "1984". Det handlar om en hel atmosfär som skapats, som genomsyrar känslan i filmen. Stundvis kan den kännas lite väl nedtonad, men det är också det som bidrar till helheten, att filmens struktur är i linje med filmens innehåll hela vägen. Det är vackert, det är roligt, det är fascinerande och det är konstigt. Det kommer inte passa alla - eller ens många - men mig passade det alldeles utmärkt. 4.5/5
 
 
Captain Fantastic är sommarens och troligtvis en av årets allra härligaste filmer. Men det jag främst gillar med den är att det inte bara är feelgood, den erbjuder även jobbigare och mer djupa stunder, och har rättmätligen jämförts med Little Miss Sunshine. Filmen skildrar en pappa som tillsammans med sin i inledningen av filmen döende fru uppfostrat sina barn i vildmarken, långt bort från samhällets alla faror. De har blivit lärda att kunna leva av naturen, att försvara sig själva, citera konstitutionen och analysera klassiska verk. De är högst sofistikerade och händiga, men också helt oförberedda för verkligheten och att socialisera med omvärlden. När de till slut får sin pappa att ta dem till deras mammas begravning (trots hot från morfar om att pappan inte är välkommen) ger de sig ut på en roadtrip genom USA. Vi får ta del av deras starka gemenskap och kärlek, men också ifrågasättande och frigörande. Filmen skapar känslor åt höger och vänster och den har uppnått en i det närmsta perfekt balans mellan drama och feelgood. Det är en imponerande regi-insats från skådespelaren Matt Ross (Gavin Belson anyone?) som väver ihop det hela riktigt snyggt, och tillsammans med snyggt foto och underbar musik får vi som sagt en av årets härligaste filmer. Viggo Mortensen är fullkomligt lysande som pappan, och såväl barnskådespelarna som mer rutinerade Frank Langella, Kathryn Hahn och Ann Dowd är även de utmärkta. 4/5
 
 
War Dogs är inte riktigt vad man kanske förväntar sig, om man bara kollar på trailern och överigt marknadsföringsmaterial kan det framstå som en fartfyld actionkomedi. Så är inte fallet, till min stora glädje. Visst är komedin en betydande del av filmen, men i grunden är det ett drama. Den har många liknelser med - och är säkerligen inspirerad av - The Wolf of Wall Street, även om denna är något mer lågmäld. Men den skildrar pengagiriga och festglada bedragare, och stilistiskt är mycket som hämtat från Wolf. Den möts på mitten mellan den och Lord of War. Filmen är baserad på en sann historia - om än dramatiserad såklart - om David Packouz (desperat av pengabehov) och Efraim Diveroli (sinnessjuk med mera). Två barndomsvänner som träffas igen efter många år isär, varpå Diveroli drar in Packouz i sina vapenaffärer. Det utspelar sig från mitten av till slutet av 2010-talet, då amerikanska armén var tvungna att köpa in vapen och dylikt från olika leverantörer (och inte bara från Dick Cheneys polare), vilket gav s.k. "war dogs" chansen att tjäna på att sälja vapen. Tillsammans lyckas de snabbt och får till slut ett kontrakt värt 300 miljoner dollar från armén, och deras lycka är gjord. Men det hela går som väntat kanske inte helt fläckfritt, vapenhandel är ingen lätt bransch, och de unga männen kanske har tagit sig vatten över huvudet. Miles Teller levererar som vanligt i rollen som Packouz, men stjärnan är Jonah Hill, som dock har en betydligt mer showig roll (hans skratt kan vara filmens höjdpunkt). Briljanta. Filmen och storyn är fascinerande och det hela är mycket välgjort, med snyggt foto och ett riktigt starkt soundtrack, med många - men inte för många - fantastiska låtar som vävs in på ett passande vis. Kul att se Todd Phillips (Baksmällan-trilogin) regissera ett drama av den här kalibern. Överlag en riktigt bra film med många bra element, även om den inte har de spetskvalitéer som t.ex. Wolf har för att bli fantastisk. 3/5
 
 
Sausage Party är tveklöst årets sjukaste film, kanske en av de sjukaste jag sett. Och det säger jag på ett positivt vis. Vi känner alla till Seth Rogens skådespelarinsatser, men alla kanske inte är med på att han tillsammans med Evan Goldberg skriver manus till många av de filmer han medverkar i, innan denna har de skrivit t.ex. Superbad, Pineapple Express, This is the End och The Interview, några av senaste års roligaste filmer. Nu har de äntligen fått göra sin barnförbjudna animerade film om matvaror. Själva storyn är inget utöver det vanliga, men deras sjuka (ska försöka använda ordet mindre) humor gör det till något helt nytt. De driver med allt och alla, och de är inte rädda för att provocera. Olika matvaror får agera stereotypa skildringar av folk från olika länder och med olika tro, om man inte förstår att det hela är en högst medveten satir kan det säkert framstå som rasistiskt, sexistiskt osv. T.ex. får vi följa en lavash och en bagel (en arab och en jude som tydligt inspirerats av Woody Allen) som symboliserar Israel-Palestina-konflikten. Kanske drar de det hela lite för långt ibland och det känns inte alltid nödvändigt att de måste säga "fuck" i minst varannan mening, men det är barnsligt roligt ändå. Men det är ju en smaksak förstås, jag förstår om det inte är ens grej. Jag ska inte säga för mycket, men slutet är det som gör filmen till det sjukaste jag sett, och det fick att skratta tills tårarna rann. Bra röstarbete får vi rakt igenom av bl.a. Rogen, Edward Norton, Kristen Wiig, Michael Cera, Jonah Hill, Salma Hayek, Bill Hader, Nick Kroll, David Krumholtz, Craig Robinson, Paul Rudd och Danny McBride. Kommer inte vara allas kopp te, men dessa komedier är mina guilty pleasures. Har uppmärksammats - såväl i Sverige som internationellt - för att den i Sverige går att se som 7-åring med målsmans sällskap. Det hela är självklart rätt absurt och den borde tveklöst ha 15-årsgräns, inte minst för att barn - och kanske inte heller tonåringar - kommer kunna förstå satiren i det hela. Den här texten beskriver hur snyggt den skildrar vårt religiösa samhälle. 3/5
 
The Secret Life of Pets är en animerad komedi bland alla andra. Den är charmig och rolig men bidrar inte med något nytt till genren direkt. Alltid trevligt att höra Louis C.K.s röst. Scenen på korvfabriken kändes nästan underlig att se dagen efter Sausage Party, och såg framför mig en ihopklippning till slutet av SP som hade kunnat förstöra många ungers barndom. 2.5/5
 
 
Nerve kändes som gjord för att komma just nu när Pokémon Go har varit sommarens stora fluga. Filmen handlar om ett spel där man antingen anmäler sig som "player" eller "watcher", varpå de sistnämnda delar ut uppdrag och eggar på spelarna. För varje avklarat uppdrag får spelarna pengar och nya uppdrag, klarar man det inte eller hoppar av förlorar man pengarna man tjänat in. Vee (Emma Roberts) är den tillbakadragne och blyga tjejen som är barndomskompis med cheerleadern Sydney (Emily Meade), och har en crush på kaptenen i skolans amerikanska fotbollslag. Redan nu kanske ni fattar att karaktärerna inte är de mest originella. Vees bästa kompis är annars Tommy, den något geekiga killen som uppenbarligen har en crush på henne. Sydney spelar Nerve men tror inte att Vee har vad som krävs för att klara det, vilket får henne att börja. På ett uppdrag möter hon Ian (Dave Franco) och de får i fortsättningen uppdrag tillsammans och ganska snart eskalerar det hela. Filmen är som en snällare utveckling av Battle Royale och Hunger Games, och försöker hålla sig extremt modern med all sin teknik som inte bara utnyttjas utan som även blir en del av filmens yttre. Även om manus och karaktärer inte är de främsta så är det trots allt underhållande och spännande under stora delar, och den försöker säga och kritisera det samhälle vi lever i. Där vi är ständigt uppkopplade och inte ifrågasätter det vi ser, att vi bara ser på och inte agerar på orättvisor. Det blir inte särskilt subtilt och slår inte direkt hårt, men får väl ge lite cred för att de försöker göra något mer än bara underhållning. 2.5/5
 
 
Free State of Jones floppade och togs emot med hård kritik när den hade premiär i USA tidigare i somras, vilket gav mig något låga förväntningar. Redan tidigare ansåg jag att trailern inte tydde på något utöver det vanliga direkt. Filmen är inte heller någon höjdpunkt i Matthew McConaugheys karriär, men den var trots det helt okej. Han spelar Newton Knight, som under det amerikanska inbördeskriget stred på sydstatarnas sida, men så småningom inte såg poängen med det och deserterade. Efter att ha hjälpts av några rymda slavar började Knight samla ihop andra missnöjda avhoppare som till slut började strida mot de korrupta som styrde deras county. Och ja, han genomgår en personlig upplysning där han inser att alla har lika värde. Basic slaveri-drama ur de vitas perspektiv alltså. Men det är hyfsat spännande och engagerande trots allt, med godkända insatser från skådespelarna, där McConaughey flankeras av Gugu Mbatha-Raw, Mahershala Ali och Keri Russell. 2.5/5
 
 
Mike and Dave Need Wedding Dates är det här decenniets Wedding Crashers, om än inte riktigt lika skarp. Men när jag såg den efter nattens inbrott, efter en otroligt tung arbetsdag med härliga kolleger var det riktigt kul. Det är en typisk bakisfilm. Det är billiga skämt och inte mycket nytt, Zac Efron är ingen Jonah Hill när det kommer till komisk tajming, men funkar. Adam Devine är ingen jag riktigt gillar, men har några stunder. Anna Kendrick och Aubrey Plaza är snarare de som erbjuder bättre komisk tajming, även om deras karaktärer är lika enerverande som pojkarnas. Vill ni ha en larvig kmoedi en trött lördagkväll, då är denna ett bra val! 2.5/5
 

Biosommarens storfilmer - mest floppar, inga guldkorn

Årets biosommar - av vissa benämnd som tidernas sämsta - har varit minst sagt underväldigande. Främst storfilmerna har underpresterat överlag, några har varit godkända, men andra rent ut sagt horribla. Läs nedan på eget bevåg!
 
 
Jason Bourne hade jag förvisso betydligt högre förväntningar på, men den levererade trots allt en av årets främsta actionfilmer, med spänning från start till mål. Förväntningarna kom inte från den förra filmen i serien, The Bourne Legacy med Jeremy Renner, utan från att Matt Damon nu var tillbaka som Bourne, och att Paul Greengrass återigen stod för regin. Och det märks på kvalitén. Greengrass är helt klart en av de bästa regissörerna på att skapa intensiv spänning som håller filmen igenom. Storyn är inte lika välarbetad som original-trilogin och riktigt samma engagemang finns inte. Däremot är det snygga actionsekvenser och en tillräckligt viktig förankring och dagens samhälleliga problem. Den tar sig an landskapet som uppstått efter Snowden, och styrkan i filmen ligger i balansen mellan att vara en samhällskritisk thriller och en underhållande actionfilm. Damon är återigen stabil, och Tommy Lee Jones spelar bister CIA-chef så som bara han kan! Alicia Vikander står återigen för en bra insats, och hon lyckas skapa en dualitet i en karaktär som på ytan kan framstå som enkel, men som har mer djup. Riz Ahmed även han bra! Sedan måste jag säga att jag fick lite rysningar när Mobys "Extreme Ways" drog igång mot slutet (som i de gamla filmerna). 3,5/5
 
 
Ghostbusters är sommarens - och troligtvis årets - mest omdebatterade film. Den har både hyllats och hatats för att de valt att göra nyversionen med bara kvinnor (ve och fasa!!!). Vissa anser till och med att den fått bättre betyg pga det i Sverige, för att vara pk. Självklart är det hela rätt larvigt, det är en viktig film för att den lyfter frågan om att merparten av storfilmerna som görs är med män i huvudrollerna, även om jag väl inte känner att just en reboot av Ghostbusters var särskilt nödvändig. Det som hållt mig förväntansfull är dock casten och regissören. Paul Feig är en av de bästa på komedi i branschen, och Melissa McCarthy två av de roligaste komikerna. Och jag tycker att de levererar en underhållande, rolig och lättsam stund i salongen, varken mer eller mindre. Kanske är den något ojämn, med lika många platta fall som roliga stunder, men på det stora hela är den klart godkänd. MVP är tveklöst SNL-profilen Kate KcKinnon, som gruppens skruvade och smått galna inslag. Chris Hemsworth står även han för en klockren insats som den dumma sekreteraren. Efter trailern var mina förväntningar rätt låga, så jag blev glatt överraskad över resultatet. 3/5
 
 
Star Trek Beyond var jag också något tveksam inför efter att ha sett trailers, och det kändes som ett rejält avbräck att Justin Lin ersatt J.J. Abrams som regissör. Och även om filmen inte riktigt levde upp till sina föregångare är det en klart godkänd popcornrulle! Den erbjuder såväl underhållning som action rakt igenom och mer begär jag inte av den! Storyn är kanske inte unik och filmen långt ifrån utstickande, men den har en go känsla som smittar av sig! Skådespelarna gör återigen ett gedigt jobb, även om det är lite jobbigt att se Anton Yelchins scener, efter hans tragiska dödsolycka tidigare i somras. 3/5
 
 
The Legend of Tarzan hade jag ännu lägre förväntningar på, det kändes som bara en i raden av medelmåttiga live-action versioner av klassiska historier/animerade filmer. Och till viss mån var det också det, men den var trots allt bättre än jag trott. Det finns en tanke bakom filmen som är betydligt bättre och mer ambitiös än slutprodukten visar, den försöker koppla kolonialiseringen till dagens flyktingproblem, men gör det inte med tillräcklig tyngd. Det känns som om David Yates vill göra mer än det matinéäventyr han gjort, men manuset håller inte riktigt och tron på de seriösa aspekterna fanns troligtvis inte hos en filmstudio som ville åt en lättillgänglig popcornrulle. Orosmoln dök upp förra året då Yates var tvungen att korta ner sitt arbete med filmens efterproduktion då hans kommande Fantastic Beasts and Where to Find Them hade högre prioritet. Och det märks att studion sopade den här lite under mattan då den inte känns så välgjord som den kunde ha varit (effekterna är undermåliga). Dock tycker ajg att filmen var underhållande och trevlig, tillräckligt för en afton på bion! Filmen floppade väl något i USA men har i Sverige gjort storsuccé, och det mycket tack vare vår barbröstade svensk Alexander Skarsgård i huvudrollen. Jag tycker han håller ihop det bra som den tystlåtne och bekymrade Tarzan. Margot Robbie övertygar i rollen som Jane, som kunde fått mer utrymme men som ändå bidrar med mycket av djupet och känslorna i filmen. Varken Christoph Waltz eller Samuel L. Jackson står för något nytt i deras roller som skurk respektive hjälpreda, standardroller som inte sticker ut på deras CV direkt. 2.5/5
 
 
Warcraft hade jag dock ÄNNU lägre förväntningar på, som idogen anti-dataspelsperson var jag från start inställd på att ogilla filmen. Det hjälpte inte att trailern var bland de fulaste och sämsta jag sett på år och dar. Det absolut enda som ingav någon form av hopp var att Duncan Jones (fun fact, han är son till David Bowie) regisserade, efter hans utmärkta debut Moon och spännande Source Code. Med de förväntningarna i bagaget var det svårt att bli besviken. Vilket jag inte heller blev. Filmen var ingen höjdare, men inte heller årets sämsta film. Förhandssnacket var att om man inte hade spelat eller kände till storyn skulle det vara svårt att hänga med, det blev dock inget problem, även om vissa saker kändes lite överflödiga och lämnades utan förklaring för oss oinbitna gamers, men jag antar att jag sett tillräckligt många filmer för att kunna pussla ihop handlingar utan överdrivet mycket förhandskunskap. Men filmen håller inte för det, det är ett riktigt dåligt manus, överlag rörigt och med rätt kass dialog. Skådespelet är inte konkret dåligt, mycket beror nog på manuset, men det är inte heller bra! Framförallt är effekterna usla, det ser enormt plastigt ut och ser långt ifrån så bra ut som Sagan om Ringen-filmerna som släpptes för 13-15 år sedan. Det är plastigt och overkligt och ser helt enkelt ut som ett dataspel, vilket gör att jag inte förstår meningen med filmen. Vi får helt enkelt hoppas att Jones kan komma tillbaka från det här och återgå till att göra bra filmer igen! 1.5/5
 
 
Suicide Squad, vad ska vi säga om den...återigen höll jag mina förväntningar låga, även om jag hade vissa förhoppningar. Efter Batman v. Superman kunde det ju knappt bli sämre för DC och Warner Brothers filmiska universum! Men tji fick jag och alla andra, för det kunde bli sämre! Förhoppningen låg i att det inte skulle bli en klassisk superhjältefilm, att de kunde göra något nytt nu när de gjorde en film om ett gäng skurkar. Men faktum är att det är precis samma skrot och korn som alla andra filmer i genren. Den påminner rätt mycket om förra årets superkalkon Fantastic Four, bara att denna är välgjord. Men röran är densamma, första delen av filmen handlar bara om att bygga upp och introducera karaktärer och sedan ska de helt plötsligt rädda världen som såklart håller på att gå under genom en ljusstråle i centrala New York (eller motsvarande stad i universumet). Det finns ingen struktur eller röd tråd. Det enda intressanta i filmen är när karaktärerna introduceras, men inte ens det görs bra nog och det är få som jag fastnar för. Det enda som lyfter filmen något är Margot Robbie som Harley Quinn, hon är magnifik. Resten av gänget känns rätt intetsägande och ingen av skådespelarna sticker ut nämnvärt. Viola Davis är väl den som närmast kan skapa intresse som Amanda Waller, som sätter ihop gruppen. Jared Letos Joker känns mest bara fel, dels verkar han ha fått många scener bortklippta, och dels så överspelar han något enormt, allt för att skapa något nytt efter Heath Ledgers perfektion i The Dark Knight. Med mer utrymme kanske han hade känts bättre. Det är knappt så att filmen känns spännande, och bara Robbie leverar i de pinsamt komiska ögonblick som ges. Den hade passat bättre som en mörkare och mer barnförbjuden film, men det var Warner Brothers för fega för, såklart. Soundtracket innehåller många bra låtar, men de känns alltför publikfriande för att kännas naturliga, det är dänga efter dänga som kläms in för att ge publiken något att glädjas åt, tyvärr fungerar det inte för mig. Filmen är den enda av sommarens alla kritikersågade filmer som trots allt tjänat bra med pengar, även om det återstår att se om den går jämnt ut i slutändan. Trots det lär WB fortsätta med sitt DC-universum, och näst på tur står Wonder Woman, som jag har haft höga förhoppningar inför, men som jag börjar undra hur det ska bli med egentligen! 1.5/5
 
 
Independance Day: Resurgence var trots alla ovanstående filmer den jag hade lägst förväntningar på. Vem som helst kunde fatta att det skulle bli en dålig film. Vilket när jag gick in i salongen var precis det jag ville också. På det viset levererade den sannerligen. Den är sannerligen skrattretande dålig, och frågan är om ett manus ens skrevs? Den uppfyller alla krav för en blockbuster, men gör det så dåligt det bara går i alla fall. Den är ologisk, dum och förutsägbar, med skådespel som vi inte ens ska gå in på. Det är mest folk som skriker och säger klyschiga one-liners. Alla stereotyper man kan tänka sig trycks in och är långt ifrån modern i tänket. Mer än så kanske inte behöver sägas, vill ni se något dumt och hjärndött är det värt att kolla in, vissa dagar är det trots allt det man vill åt. 1/5
 
Som tur är är sommaren snart över och hösten kommer, även om den inleds med den troligtvis urusla remaken av Ben-Hur börjar kvalitén sakta men säkert höjas. Så håll utkik här efter vad ni bör se! Sommaren har ju dock inte bara varit dålig, jag återkommer med en text om några bättre filmer så småningom!