ROMA: Cuaróns biografiska mästerverk - gjord för & bäst på bio

 
En vecka har gått sedan jag såg Alfonso Cuaróns nya, personliga och superhyllade film Roma på bio, och jag har fortfarande svårt att samla mina tankar kring den. Idag har filmen premiär på Netflix, för det är "deras" originalfilm, som till vår stora glädje trots det fått visningar på svenska biografer. Jag känner att jag behöver bena ut mina tankar kring filmen (för att övertyga er att se den), och samtidigt skriva lite om Netflix nya ställning (nåja, så nytt är det inte längre) inom filmvärlden, och hur det påverkar er. 
 
ROMA (regi: Alfonso Cuarón)
 
Efter några mindre lyckade filmer i Hollywood på 90-talet återvände Cuarón till Mexiko för att göra vad som skulle komma att bli hans genombrottsfilm, Y tu mamá también (2001). Efter en Oscarsnominering för bästa manus för den vände han tillbaka för att göra Harry Potter och fången från Azkaban (den filmseriens mest hyllade installation), Children of Men (hans kanske mest i hyllade så här i efterhand, fram tills nu) och Gravity, som gav honom en Oscar för bästa regi. Sedan gick det fem år, och nu är han alltså tillbaka. Rent tematiskt har han återvänt till sina mexikanska rötter, men rent filmiskt är den lika storslagen som Gravity, om än på ett helt annat vis. 
 
 
Filmen är en semibiografisk skildring av Cuaróns uppväxt i stadsdelen Roma i Mexico City, där handlingen i första hand kretsar kring en läkarfamiljs hushållerska, Cleo (en makalöst bra nykomling i Yalitza Aparicio), och i andra hand om familjens vardag, allt under ett år i början av 1970-talet. Handlingen är löst strukturerad, det handlar inte om att ta sig från A till B. En lång oklippt scen kan följa Cleo från rum till rum när hon städar, för att sedan ta oss till köket där hon och kollegan Adela förbereder middagen, för att sedan visa deras lediga kväll när de går på dubbeldejt. Även om bilderna och det filmiska hantverket slår till direkt kan det ta ett tag innan man fastnar, men varje liten detalj och scen är byggstenar som lägger grunden för den totala hängivelsen vi ger till karaktärerna mot slutet. De vardagliga händelserna kan kännas obetydliga, men är del av något större. Ett svartvitt mexikanskt drama kan på förhand låta som något tungt, men många gånger blir vi avlösta med förlösande skämt och kärleksfulla handlingar som omsluter oss med värme. 
 
 
Just värme är också nyckelordet för mig, filmen är som en lång kram, som intensifieras ju längre filmen lider, och som inte släpper taget efteråt. När filmteoretikern André Bazin skrev om den italienska neorealismen som präglade italiensk film under efterkrigstiden menade han att filmernas främsta attribut var dess humanism. Karaktärerna hade en inneboende mänsklighet som gjorde det omöjligt att känna illvilja gentemot dem. På många vis är Roma en neorealistisk film, genom den vardaglighet som jag beskrivit kring handlingen, dess användning av förstagångsskådespelare och till viss mån även en politiskt laddad förankring. Det sistnämnda är dock inget som framhävs, klassklyftor och rasism blir uppenbara genom Cleos yrke och bakgrund, ojämlikheten likaså i den behandling frun i familjen mottar av mannen, och politiska skeenden i Mexiko under tiden uppmärksammas utanför fönstret på gatan, men inte som del av storyn. Bazin ställde sig dock frågan gällande neorealismen om det inte var mer humanism än filmskapande, något som dock inte kan sägas om Roma, hur humanistisk den än är.
 
Cuarón och Yalitza Aparicio
 
Det här är den kanske mest filmiska filmen i år. Det är filmskapande på allra högsta och mest avancerade nivå. Det må vara ett intimt drama i grunden, men när de magnifikt vackra svartvita bilderna projiceras på duken känns det så mycket större. Cuarón - som även står för kameraarbetet denna gång - får med så mycket i sina tagningar, det kan vara små detaljer i bakgrunden av varje bildruta, eller att tagningen dras ut och hinner få med mer. Men allra främst handlar det om ljudkulissen. Roma innehåller den kanske bästa ljuddesignen jag någonsin upplevt i en film (ja, till och med mer imponerande än både Dunkirk och Son of Saul). Mexico City kommer till liv som en egen karaktär genom ljudet, allt är så noga uttänkt. Från en högtalare kan vi höra en bil tuta på gatan utanför, från en annan hundens tassande precis utanför dörren, från en annan stekpannans fräsande och från en fjärde hör vi barnen leka på övervåningen, allt samtidigt som Cleo pratar med Adela. Det är inte på något vis så rörigt som jag får det att låta, utan allt flyter samma helt naturligt, men känslan blir många gånger mer helomfattande. Det är också den främsta anledningen till varför filmen bör ses på bio. Jag satt verkligen och njöt, överraskades och tappade hakan om vartannat över hur imponerande det var. Filmen saknar ett soundtrack som leder oss framåt, men ljuddesignen fungerar minst lika bra. 
 
 
Att det är en personlig film för Cuarón märks rakt igenom, och det är spännande att höra honom prata om processen i en intervju med DN som publicerades idag. 90 procent av filmen kom från hans egna barndomsminnen, och inspiration hämtades från svartvita foton och långa samtal med hans familjs hushållerska "Libo", som är en lika stor del av familjen som vem som helst. Om Mexico City är en egen karaktär gäller det också huset stora delar av filmen utspelar sig i, som byggdes upp för att likna hans gamla hem, där en majoritet av alla inspelningens möbler lånades från släktingar runtom i landet. Cuaróns regi, manus och foto är bland årets allra allra främsta, och lär med största sannolikhet också Oscarsnomineras i januari. Att den kommer vinna bästa icke-engelskspråkiga film är givet, men frågan är om den kan utmana A Star is Born om priset för bästa film, trots avsaknad av superstjärnor och publikfriande Billboard-ettor. Jag hoppas verkligen det, med tanke på hur mycket äkta kärlek filmen innehåller och det filmskapande som krävs för att göra något så vackert som detta. 
 
Netflix roll i det hela
 
Ja, var ska vi börja? Netflix är världens största streamingsajt, det visste ni redan. Sedan House of Cards 2013 har de också producerat en rad egna tv-serier som exklusivt går att se på just Netflix, ett område de nu är störst tillsammans med HBO. Men så kom Sundance filmfestival 2015, där de köpte rättigheterna till den kommande prestigefilmen Beasts of No Nation, och skrämde slag på hela filmindustrin. Skulle Netflix börja blanda sig i filmvärlden på allvar nu? Det året låg allt fokus på den filmen, som tyvärr inte gav Idris Elba sin Oscarsstatyett som han förtjänade (och troligt hade fått om det inte vore för Netflix-stigmat). 2016 släppte de ytterligare en bunt filmer, men inga större produktioner. Det var återigen på Sundance, nu 2017, som de än en gång visade sina djupa fickor när de köpte rättigheterna till Mudbound, som hyllats som en potentiell Oscarsfilm på festivalen, men som ingen "vanlig" distributör vågade satsa på. Det blev senare under samma vår stort rabalder när Cannes presenterade två Netflix-filmer i huvudtävlan, nämligen The Meyerowitz Stories och Okja, som också var början på deras samarbeten med hyllade regissörer (här Noah Baumbach och Bong Joon-ho, inte för att förringa de då mycket lovande filmskaparna Cary Joji Fukunaga och Dee Rees som gjorde de tidigare nämnda filmerna). Någon gång kring denna period kom även nyheten att de skulle producerade Martin Scorseses nya gangsterfilm The Irishman
 
Beasts of No Nation
 
Men deras stora film förra året blev ändå Mudbound, de satte allt hopp på den för att äntligen få en efterlängtad Oscarsnominering för en spelfilm. Deras dokumentärer och kortfilmer hade akademin redan omfamnat, men de längre spelfilmerna fanns det fortfarande lite agg mot. De försökte redan med "Beasts", och alla deras något större filmer fick distribution på vissa utvalda biografer, samtidigt som de gick upp på Netflix, utan vidare marknadsföring eller återkoppling kring antal besök. Halvhjärtade insatser för att överhuvudtaget kvalificera filmerna för Oscarsgalan. Ni förstår, akademin är gammal och konservativ (no shit Sherlock), och de flesta som arbetar inom industrin vill fortfarande att filmer främst ska visas på bio (betyder det att jag är gammal och konservativ..?). Eller så anser många fortfarande att film helt enkelt är bäst på bio, då förutsättningarna för en helgjuten filmupplevelse bara går att uppnå i en biosalong, vilket gör att de kanske lättare väljer bort en film "gjord för" Netflix, framför en som först går upp på bio. Sedan är vi många som är kluvna. Å ena sidan vill jag såklart se allt på bio, men å andra sidan ger Netflix tjocka plånbok en möjlighet för filmskapare att göra sin drömfilmer när studios och finansiärer fegar ur. Så var nämligen fallet med Roma, och jag är överlycklig att Netflix gjorde den filmen möjlig. Mudbound fick till slut fyra stycken Oscarsnomineringar, men många tror att den hade fått en nominering för bästa film om det inte vore för Netflix. 
 
Okja 
 
Men i och med Roma har Netflix satsat ännu mer i år, mycket tack vare att Cuarón är den kanske mest inflytelserika regissören de arbetat med också, men troligtvis främst för att de inser att de har en stark kandidat. Normalt sett brukar Netflix bara sätta upp sina filmer på bio i USA (ännu vägrar de stora kedjorna att samarbeta dock), men det fick ändring i höst. Paul Greengrass nya Utöya-film 22 July gick till och med upp ett fåtal gånger i Sverige, men var varken tillräckligt hyllad eller uppmärksammad för att få genomslag. Det stora kalaset kom därför med Roma, som gick upp för tre veckor sedan i USA, och alltså fick så lång tid innan folk kunde börja streama. Och till vår stora glädje och lycka gick den upp i ett flertal städer runtom i Sverige, med flera visningar, samt inlagda extravisningar kommande spelvecka. Visst handlar det om Oscars för Netflix, och att visa filmskapare att de gör det lilla extra för deras skull, men vinnarna i det här fallet är trots allt biopubliken. Alla filmälskare som får uppleva ett sådant monumentalt verk på storduk, med riktigt bra ljud. 
 
Mudbound 
 
Jag har länge tänkt skriva om just Netflix roll på filmmarknaden, men oftast har det inte varit samma typ av goda vilja som styrt mig. Jag är glad att de kan ge hem åt filmer som kanske inte hade kunant göras annars, och spridning till miljontals människor med ett klick. Men ofta så försvinner alla deras hundratals originalfilmer in i mängden (för det handlar om hundratals nu, och mer kommer det att bli). Roma är ett undantag, den blir omskriven och därför också marknadsförd, men många av deras filmer läggs upp och så får man hoppas på att ens personliga algoritm hittar den åt en. Mig påverkar det såklart mindre som håller koll, men den breda publiken kan gå miste om mycket. Har ni läst så här långt måste något ha varit intressant, och då kanske ni är intresserade nog för att se Roma på bio om ni har möjlighet, filmen förtjänar det, ni förtjänar det. Även om det främst handlar om att tipsa om bästa möjliga upplevelse så är jag lite självisk också, om det går bra för den på bio så kanske det är större chans att vi får se en ny Scorsese på storduk även i Sverige. 

Black Panther: en filmhistorisk milstolpe

Nyngo'o, Boseman & Wright
 
Vi upplever just nu historia på biograferna i och med den banbrytande succén som Black Panther står för just nu. Den hade skrivit historia även utan enorma biljettintäkter. Låt oss ta det från början. 
 
Bortsett från Wesley Snipes två Blade-filmer från 90-talet har filmer med svarta superhjältar lyst med sin frånvaro på biodukarna. Tankegångarna i Hollywood har varit att svart film inte säljer till en bred publik, men ett flertal succéer under senare år har visat att det är en utdöd myt. Det var därför ett efterlängtat beslut när Marvel valde att introducera karaktären Black PantherCaptain America: Civil War för två år sedan, för att sedan påbörja arbetet med en stand-alonefilm med Chadwick Boseman i huvudrollen. När de sedan anlitade Ryan Coogler som regissör höjdes förväntningarna rejält. Inte bara var det självklart ett måste att ge en svart regissör ansvaret för denna film, på samma vis som det var avgörande för Wonder Womans framgång att Patty Jenkins satt i registolen. Det är sällan svarta regissörer har fått chansen att regissera en film av den här kalibern (F. Gary Grays The Fate and the Furious kommer närmast), vilket var första steget i rätt riktning. Men främst för att Coogler är en av filmvärldens mest lovande unga regissörer, efter urstarka Fruitvale Station och fantastiska Creed. Nu har han som 31-åring skapat sin tredje fullträff, alla i helt olika genrer och på olika nivåer. Nästa steg var dels att ge honom fullt förtroende, något som Marvel blivit bättre på, och sedan anställa en magnifik skådespelarensemble. Utöver Boseman ser vi Michael B. Jordan (som haft huvudrollen i Cooglers tidigare filmer), Lupita Nyong'o (Oscarsvinnare för 12 Years a Slave), Danai GuriraAngela Bassett, Daniel Kaluuya (just nu Oscarsnominerad för Get Out), Forest Whitaker, Martin Freeman, Andy Serkis, Sterling K. Brown m.fl.
 
Chadwick Boseman 
 
I USA finns det diverse företag som predicerar hur bra öppningshelg större filmer kommer ha på biograferna, en viktig måttstock för filmens stundande succé. Vad som räknas med är bland annat vilken typ av trafik trailers får när de kommer, hur många visningar de får, hur snacket går på sociala medier, och så småningom även hur mycket förhandsköp som görs. Efter många år och jämförelser brukar de ha bra koll. När de första rapporterna kom sa de drygt 100 miljoner dollar (jmfr: Iron Man=98 milj., Guardians of the Galaxy=94, Wonder Woman=103, Spider-Man=114). Vad som följt inför dess premiär är något jag inte upplevt under mina år av intresse för film, och en minst sagt fascinerande upplevelse. För varje ny rapport som kom höjdes estimaten allt mer, två veckor innan premiären låg den nya siffran på 125 miljoner dollar (jmfr: Thor Ragnarok=122, Iron Man 2=128, Deadpool=132). Fyra dagar innan premiären låg estimatet på 165 miljoner dollar för fyradagarshelgen som det var i USA i och med President's Day i måndags (jmfr: Batman v. Superman=166, Iron Man 3=174). När helgen väl var över kunde vi konstatera att filmen drog in 242 miljoner dollar under de fyra första dagarna, den nästa största öppningen någonsin efter The Force Awakens. De tre första dagarna drog in 201 miljoner dollar, vilket placerar den på en 5:e plats (i USA ska vi säga). De fyra första dagarna drog in mer än Justice League gjorde under hela sin speltid i USA, och måndagsintäkterna var tidernas största. Filmen fick dessutom otroligt höga betyg för att vara en superhjältefilm, hos Metacritic rankar den högre än 5 av de 9 filmer som är nominerade för bästa film på årets Oscarsgala. Bland de amerikanska biobesökarna fick den ett CinemaScore på A+, vilket är rätt bra som ni kan förstå (även The Avengers fick detta betyg). Även den andra helgen just nu ser ut att gå starkt med en av de främsta andrahelgerna någonsin också. Men filmen då?
 
Michael B. Jordan & Daniel Kaluuya
 
Filmen är en kombination av de superhjältefilmer från Marvel som vi lärt känna och James Bond kan man säga. Lika mycket superhjälteaction som spionthriller stundtals. Efter Civil War återvänder T'Challa (Chadwick Boseman) till sitt fiktionella hemland Wakanda, som ligger gömt från omvärlden i centrala Afrika. Vi får veta landets ursprung och hemligheter, och varför det måste hållas hemligt hur framstående de faktiskt är. T'Challa måste nu axla den tunga mantel som hans högt ärade far har lämnat efter sig, och bli kung över ett land där allt fler börjar känna att det är dags att visa sig för världen. Inte minst pressar hans gamla kärlek Nakia (Lupita Nyongo'o) honom att hjälpa sin omvärld, med den överlägsna teknik de besitter finns det många kriser som de skulle kunna lösa. En annan som vill se Wakanda ändra sin politik är Eric Killmonger (Michael B. Jordan), en amerikansk ung man med ursprung i Wakanda, som vill se sitt lands resurser användas till att hjälpa deras svarta bröder och systrar att stå upp mot de förtryckande makthavarna världen runt, de före detta kolonisatörerna och slavhandlarna. Vad som gör filmen så pass bra är till mångt och mycket för att den grundas i dessa problem och motsättningar som är hämtade från verkligheten, och inte från yttre rymden. Det som gör Jordans skurk Killmonger till en så effektiv skurk (utöver hans skådespel) är det faktum att vi kan förstå och köpa hans argument, även om vi kan ifrågsätta hans metoder. Detta tillsammans med att Marvel gett Ryan Coogler tillräckligt stor frihet att göra "sin" film är vad som skiljer den från de flesta superhjältefilmer idag (en positiv trend som vi såg redan förra året inom genren). Dessutom känns den rätt frånkopplad från det övriga Marvel-universumet sånär som på Martin Freemans karaktär, vilket gör att filmen fungerar bra på egna ben, även det uppfriskande. Story-mässigt håller den alltså gott och väl. 
 
Letitia Wright
 
Men det som främst lyfter filmen är dess karaktärer. Killmongers styrka har jag redan talat om, och det gör honom till en av de allra främsta Marvel-skurkarna hittills (vilket inte är jättesvårt, egentligen bara Loki som utmanar). T'Challa/Black Panther själv skiljer sig även han från många av de andra hjältarna, inte minst för att han inte är lika självgod och dryg som många kan vara, och som den här artikeln skriver om lider han inte av toxic masculinity. För filmens verkligt starka karaktärer finner vi i de kvinnor som omgärdar honom, och som gör det till Marvels klart mest feministiska film (som också utmanar Wonder Woman inom genren). Jag nämnde Nakia, lika mycket slug spion som godhjärtad diplomat, som när det krävs är en lika stark krigare som vilken annan. Den kanske bästa och viktigaste karaktären är dock Shuri, vars skådespelare Letitia Wright är filmens stora genombrott, och ett namn att minnas. Hon är yngre syster till T'Challa, och smartast i landet, ansvarig för dess teknikutveckling och forskningsenhet. Hon är Q för de som kan sin James Bond, fast mycket bättre. Hon är även filmens komiska relief på ett briljant vis, och även hon har inga problem att använda hårdhandskarna när det krävs. Sedan har vi Okoye (Danai Gurira), general över T'Challas helkvinnliga vaktstyrka och militär. Hon är per definition badass. Kvinnorna i landet är inte lägre stående än männen, de får ta samma plats och visar lika mycket styrka, en balans till och med Wonder Woman hade svårt att hitta i delar av sin film. Med tanke på hur inspirerad och upprymd jag blev av dessa skildringar kan jag bara föreställa mig vad de kommer att betyda för unga svarta flickor och pojkar, som inte kunnat känna igen sig på samma vis i de hjältar de ser på vita duken. Bara det lilla stora faktumet lyfter filmen än mer. 
 
Danai Gurira
 
Filmen är riktigt snygg dessutom, fotad av Rachel Morrison, som i år blev första kvinna att någonsin Oscarsnomineras för bästa foto för Mudbound. Specialeffekterna är väl det som ibland kan vara filmens lilla svaghet, men underbar scenografi och världsbyggande utjämnar det. Det kanske mest imponerade är dock de magiskt snygga kostymerna, som redan nu är en tidig favorit inför nästa års Oscarsgala. Till skillnad från många Marvel-filmer (bortsett från Ragnarök) har den ett riktigt bra score (Guardians of the Galaxy har ett soundtrack, innan ni reagerar), med toner som blandar hip hop med afrikansk musik, skriven av svenska Ludwig Göransson
 
Det här är en film för historieböckerna, det kan jag lova, det är en milstolpe som lämnar höga svallvågor av förändring efter sig. Jag förstår om ni är trötta på superhjältar och platta blockbusters, men ska ni se en storfilm i år så är det garanterat denna! Vill ni se mer av Ryan Cooglers filmer kan jag inte nog rekommendera Fruitvale Station igen, en av de starkaste filmupplevelserna jag haft på senare år. 
 
 

Valerian - årets sämsta film

 
Normalt sett brukar jag mestadels skriva om filmer jag gillade, motivationen blir högre då. Men jag kunde inte hålla mig från att skriva om Valerian: and the City of a Thousand Planets, för den är så dålig, på alla plan. Jag kan inte ens kortfattat beskriva storyn, för den är så obegripligt rörig, men vi snackar 2800-talet och ett universum där tusentals arter lever och samarbetar på den ihopbyggda stadsplaneten Alpha. 
 
Egentligen vill jag bara gå igenom allt som är dåligt med filmen, men eftersom det kräver en hel del spoilers kan jag lite kort säga varför den är en katastrof mer övergripande. Allt fokus i filmen ligger på det visuella, det är CGI och datoranimationer i varenda bildruta, och oftast dominerar det. Detta har gjort att de helt glömt bort att skriva ett manus med en välgrundad och logisk story, karaktärer med djup och intresse, samt dialog som faktisk låter trovärdig. För mig personligen fungerar inte heller designen, det är inte dåligt gjort, men jag tycker inte att det är snyggt. Det finns helt enkelt ingenting att hämta här. Se den bara inte (eller, se den som kul grej, för att den är så jäkla dålig). 
 
Nu till detaljerna (skriver i punktform så att det blir mer förståeligt):
  • Filmen är regisserad av Luc Besson (Léon, The Fifth Element, Lucy), en ojämn regissör som peakade tidigt och sedan inte gjort många glada. Valerian har kallats hans livsverk, han har arbetat med den i 20 år och först nu fanns tekniken för att fullborda den. På sätt och vis är det sorgligt att den därför blev så usel, men också logiskt. Han blev helt enkelt förblindad av sin egen vision, det enda logiska är att ingen annan läste hela manuset, för de antog att han hade koll efter så lång tid. En enda korrekturläsning av en normalbegåvad människa hade kunnat upptäcka de enorma luckor som finns. De hade förmodligen också upptäckt att ingen människa har den typ av dialog som filmen uppvisar, så krystad och onaturlig som den är. Två praktexempel är när Bubble dör, samt när Laureline har sitt stora tal om kärlek mot slutet av filmen. Det var omöjligt att inte skratta. 
  • Filmens huvudkaraktär Valerian, spelad av Dane DeHaan, ska vara major inom militären, med lång erfarenhet. Han ska vara "den bästa". Nog är han väl duktig, men han ser ut som en 20-åring (DeHaan är dock 31) och beter sig som en 16-åring. Nu är förvisso hela grejen att han ska vara lite badboy (något DeHaan inte klarar av), en rebell som gör som han vill (vilket helt motbevisas när han i slutet till att han är en soldat som följer regler, när det väl gäller). Ingenting får oss att bry oss om honom, och det hjälper inte att DeHaan spelar honom lika bra som en docka hade gjort. Noll känsla och ingen som helst charm gör det svårt för oss som publik att heja på honom. 
  • Laureline, spelad av modellen som blev skådespelare Cara Delevigne, gör det inte mycket bättre, men glänser i motsats till DeHaan. Karaktären ska vara den smarta men snygga tuffingen som inte låter Valerian hållas. Trots hennes påpekade höga intelligens visar hon ett flertal gånger upp lika mycket dumhet som ärkeidioten Valerian. Men det värsta är deras samspel, som inte består av ett uns kemi. Vi får inte veta mycket om deras tidigare relation, mer än att vi antar att de varit partners ett tag i alla fall. Ändå friar Valerian så pass tidigt, som en blixt från klar himmel, och fortsätter att göra det under hela filmens gång. Varför hon skulle vilja gifta sig med honom får ingen förklaring, men hennes första nej består av förklaringen att han har en "spellista" med alla tjejer han varit med (vad det betyder är oklart, men han ska alltså vara en player). I grund och botten handlar det om att han inte vet vad kärlek är eller innebär, men som tur är har hon hennes fruktansvärda harang i filmens slutskede där hon uttryckligen förklarar för honom vad kärlek är, och han typ säger "okej", och hon tänker "jaja, vi gifter oss väl". Come on!
  • Men låt oss ta det från början, från filmens första scen. En lång och onödigt utdragen sekvens om hur planetstaden Alpha blev till, genom att land efter land anlöst sig till ISS, följt av utomjordingar från andra planeter. Fine att de vill förklara den ohyggligt långa filmtiteln, men var de tvungna att dra ut på det så länge? Men det jag mest stör mig på är representationen i de som anländer. Först anländer Kina till fransmännen 1975, sedan kommer ett stereotypiskt land från Mellanöstern/Arabiska halvön 2020, sedan följer ett lika stereotypiskt afrikanskt land, sedan kommer helt plötsligt en grupp med kvinnor, följt av ytterligare ett asiatiskt land, och sedan kommer en rad med olika aliens. Mycket att höja ögonbrynen kring, men alltid står det en vit man och tar emot dem som ledare av rymdstationen. Det är ingen progressiv framtid Besson målar upp. 
 
  • Och angående det där pärlfolket hela filmen typ handlar om, de vars planet sprängdes. Visst att vi får se dem ta sig till det störtade skeppet och låsa dörren, men skulle det vara nog för att överleva planetens extremt våldsamma explosion typ sekunder senare? Varför skulle ett kraschat skepp bara sådär kunna ta sig därifrån? Det borde ha sprängts till smulor tillsammans med planeten det låg på i den där jätteexplosionen. Men det är inte ens det värsta med den delen, hur överlevde omvandlar-djuret explosionen? För inte såg vi väl någon ta med en på skeppet (rätta mig om jag har fel)? Som jag förstod det fanns den arten bara på den planeten. Och även om de fick med en enda överlevande omvandlare, som är avgörande för deras överlevnad, hur blev den då stulen för att hamna hos diet-Jabba the Hut? Så usla verkar inte det folket ha varit (uppenbarligen verkar de ju vara en överlägsen art). Med tanke på att det är hela grunden till storyn är det ett lite för stort hål i manuset för mig att acceptera. 
  • Exposition = a comprehensive description and explanation of an idea or theory. Det är ungefär det filmen består av, förklaringar av saker och repetition. Det tydligaste exemplet handlar om den här stadsplaneten. När Valerian och Laureline väl är där känns det som om det inte är första gången, de verkar ändå hyfsat bekanta med karaktärer och ställen där, men ändå så förklarar deras rymdskepp hela planetstadens uppkomst och demografi när de först kommer dit (fakta de åtminstone bör ha kunskap om tidigare, även om de aldrig varit där). Detta repeteras sedan i filmens sista akt, när pärlfolket beskriver hur de bott där och tagit sig dit. We get it, it's a city of a thoooousand planets. Besson går till och med så långt som att återberätta delar av det vi redan sett, mitt i filmen. Han dumförklarar alla som ser den genom att överdrivet beskriva allt som sker. Visst att det är en värld med många okända element, men en bra historieberättare kan väva in det smidigare i storyn. 
  • Men som jag sagt förut, filmen har knappt någon story. Men den har desto mer visuella effekter, som jag tidigare nämnt. Men mer är inte alltid bättre, även om det kan vara välgjort. Ibland känns det som att sekvenser finns där bara för att visa upp någon ny art eller sotrslagna effekter. Dessa för "storyn" helt onödiga scener är anledningen till varför speltiden går upp till tröttsamt långa 2 timmar och 17 minuter. Till exempel när Valerian kraschat någonstans och Laureline måste hitta honom, och hon tillsammans med Knatte, Fnatte och Tjatte hittar en full ubåtskapten som åker och knipsar av en manet från stora sjömonsters lufthål. Om man sedan sticker in huvudet i manetens rumpa kan man se andras minnen, på något oförklarligt sätt. Och sedan kan man tydligen zooma in på text på dörrar så att man enkelt kan hitta sin försvunna partner. Ni hör själva, det är idioti. Sedan är det dessa ändlösa actionsekvenser som är så otroligt dåliga och tråkiga, jakter med rymdskepp som bara blir röriga, krig i rymden som är helt irrelevant och utdraget. För att inte tala om när de försöker vara roliga....
 
  • Star Wars-dilemmat. Jag vet att Valerian ursprungligen kom ut 1967 och fungerade som stor inspirationskälla till Star Wars, men är filmen Valerian för den skull tvungen att ha med så många likheter med Star Wars, bara för att hålla sig trogna? Visst att deras rymdskepp ser ut som Millenium Falcon och Valerian och Laurelines relataion är typ som Hans och Leias. Men Var de tvungna att ha stora monster försöka bita tag i skeppet när de försöker fly undan, eller måste de ramla ner bland alla sopor? 
  • Och angående Clive Owen och hans Commander. Först och främst, välj bättre roller Clive, du är bättre än så här. Och sen, var det tänkt att man skulle tro något annat än att han var skurken från första scenen han var med? För det görs så fruktansvärt uppenbart i sättet han bemöter dem, talar och för sig, för att inte tala om hans robotar som ska "ta hand om problemet om saker och ting inte löser sig". Vi fattar, han ligger bakom allt och det är självklart inget hot i kärnan av Alpha, det är bara en fasad för ett problem han behöver lösa. Ändå försöker de dölja att det är han när de mot slutet beskriver kriget som gjorde att Mül förintades, ytterligare en scen där Besson dumförklarar oss med sin exposition. Jag är även besviken på att Ethan Hawke dyker upp som Jolly the Pimp, jag menar, kom igen.... Rihanna förväntar jag mig inte mycket mer av, så hennes roll orkar jag inte kommentera så mycket mer. 
  • Sedan har vi slutscenerna, när vi möter pärlfolket igen, och hänger i deras underligt gömda näste i kärnan av Alpha. Hur de lyckas återskapa sin planet är oklart, samt vad det faktiskt är för något (en planet? en simualtion? en annan dimension?). Hur Clive Owen hamnar kvar hängandes när de andra drar är även det oklart. En mycket oklar film får ett mycket oklart slut som avslutas extremt förutsägbart, med den ologiska alliansen mellan Valerian och Laureline.
  • Kanske är jag bara fel målgrupp, eller fått allt om bakfoten. Kanske var den inte menad att vara underhållande för någon över 10 år, eller IQ över 75. Men förmodligen är det bara så att det är en katastrofal film på alla sätt och vis, som bara duger för ett gott skratt, eller lärdom för hur film inte bör göras. Dess enda syfte kanske är att visas på skärmar i elektronikaffärer, för att visa hur tv-apparater kan återge färger och hastiga rörelser eller något. Kanske ligger elektronikjättar bakom finansieringen av filmen, just för detta ändamål. Kanske kan man få en bättre upplevelse om man inte som jag och mina vänner är ute efter att se en dålig film, eller om inte pluggat filmvetenskap, om man faktiskt vill gilla filmen, om man inte lägger ner någon tankekraft under eller efter filmen. Det finns mycket mer saker som är dåligt med filmen, men jag kände att energin och motivation att lägga mer tid på den försvann, jag lovar att skriva om något bra nästa gång (förhoppningsvis blir det också en bättre text).