Vad blir det för film?

När jag påbörjar den här texten har det gått ungefär tjugo timmar sedan jag lämnade biosalongen. Förmodligen skulle jag behöva mer tid för kontemplation och kanske till och med se filmen igen, utan popcornätande och mobilanvändande personer i salongen (helt fel film för det, popcorn alltså, mobilanvändande är alltid fel!). Men jag vill få ut mina tankar om denna ursnygga och utmanande film.

 

Filmen har sin grund i den intervju Jackie gjorde med Life Magazine en vecka efter mordet på sin make, John F. Kennedy. Den intervjun och ett tv-inslag från två år tidigare, när JFK var nyvald president och Jackie gav en rundtur i VIta Huset fungerar som ramverk, där vi ser hennes agerande utåt från två tillfällen som skiljer sig enormt. Men större delen av filmen är återberättanden och hennes minnen av dagarna som gick mellan mordet och begravningen. Filmen är icke-linjär och inte strukturerad som de biopics vi kanske är vana att se. Chilenska Pablo Larraín fortsätter i fotspåren av periodiska biopics som Selma och Steve Jobs, okonventionella båda två och fantastiska, men Jackie tar det ett steg längre. Här finner vi den röda tråden i Jackie själv, Stéphane Fontaine följer och fokuserar ständigt på henne med sin kamera. Ett bra stycke från Indiewires recension lånar jag för att föklara handlingen: "The film’s narrative is deceptively simple. Though it follows the one time Bouvier, not-yet-Onassis in the days immediately after JFK’s assassination, recreating those iconic images in Dallas, aboard Air Force One and in Arlington National Cemetery, the film is about so much more.". Berättelsen går inte från a till b, och subtexten av det som visas är historiens verkliga handling och fokus.

 

Det är hennes agerande, hennes stundtals minimala minspel, hennes uttrycksfulla ögon, hennes under ytan bubblande känslor, hennes tillfälliga känslomässiga utspel. Det är detta som filmen handlar om, i mycket högre grad än att hon planerar sin mans begravning. Det är hennes sätt att hantera den överväldigande sorg hon känner som är det centrala. Anledningen till att jag fastnar så fullständigt i filmen är för att Natalie Portman återger allt detta med en sån övertygelse och styrka. Varken hon eller filmen gör det enkelt för oss, vi blir inte insläppta för att ta del av hennes känslor, det är något vi själva får försöka känna av, att förstå och fascineras över hennes inre. Det är ett ärligt och på intet vis upphöjande porträtt av denna mytomspunna kvinna, men det dömer henne inte heller för hennes beslut och agerande. Kan man dock inte se bortom Portmans porträttlika yttre eller perfekt imiterade röst kan det bli svårt, och då kan filmen falla isär (som de äldre damerna som gick ut från salongen efter mig, som kallade henne tillgjord och filmen för dötrist). 

 

Den risken finns då Larraín utmanar oss, då han inte lägger fram alla korten på borden för oss att enkelt plocka upp, och jag har förståelse för den som inte tar åt sig filmen helt, som känner sig avskärmad från den, från henne. För samtidigt som den är stark och känslosam, så är den osentimental i sitt berättande. Vissa kanske ser henne som kall som vill säkerställa hennes mans eftermäle genom att efterlikna Abraham Lincolns begravning (alt. hennes egna fåfänga), istället för att sitta på sitt rum och gråta dagarna i ända. Vissa föredrar den klassiska (läs. stereotypa) skildringen av en sörjande kvinna som mist sin man. Att den bryter sig loss från detta, att den berättas så unikt som den gör, att den skapar sin egna struktur, det är filmens styrka för mig. 

 

Men det har gjort att filmens mottagande blivit något kluvet, från såväl kritiker (inte minst svenska, som visat upp sina mest slöa och banala sidor här) som publik. Det gäller även Oscarsgalan (filmen är inte vad flera svenska journalister anser en film som bara gräver efter guld, tvärtom), som föga förvånande motsade sig denna "kyla" som filmen upplevs visa upp, på samma vis som den gjorde gentemot filmer som t.ex. Carol, Foxcatcher, Inside Llewyn Davis. Natalie Portman nominerades självklart, men har förlorat sitt favoritskap och lär inte vinna i nuläget. Filmens otroligt vackra kostymer fick också en välförtjänt nominering. Men den tredje och sista var nog den mest uppfriskande nomineringen (Portman var ändå given), Mica Levi, som blev första kvinna på 17 år att nomineras för bästa musik. Inte bara därför är det positivt, men också för att hon likt filmen inte följer traditionella regler, hon försöker inte bara spela på hjärt-strängarna och framkalla tårar, hennes stråkar spelar lika mycket på att skapa nerv i filmen, och det är skrämmande vackert. Den mardröm som Jackie levde i efter att ha förlorat sin man får sin aura av de nästan skräcklika tonerna, och nog kan det ge oss kalla kårar ibland!

 

 

Filmen är definitionen av "snygg", även om vi inte ska förenkla den till bara ytan. Någon som hade varit en välförtjänt nominering är fotograf Fonatine, som med sitt 16mm-foto skildrar tidsepoken briljant, och dess kornighet bidrar till filmens autenticitet. Det känns mer intimt och vi får en nästan dokumentär känsla i dess äkthet. Det är även bländande vackert, där varje bildruta är värd en plats på ett museum. Att den är filmad i 1.66:1 (vilket är betydligt smalare och mer kvadratiskt, om än inte helt) bidrar till att skapa fokus på Jackie, det gör det hela än mer närgånget. Även Sebastián Sepúlvedas klippning är top notch, i hur den får den något hoppande handlingen att kännas naturlig. Och sedan självklart Larraíns pricksäkra regi och Noah Oppenheims välskrivna manus. Portman har jag redan hyllat, men även Peter Sarsgaard är en starkt bidragande faktor som Bobby Kennedy. Han är klart underskattad och borde varit med i konversationen om bästa manliga biroll. Vi ser även starka biroller av Greta Gerwig och den nyligen bortgångne John Hurt. 

 

Det geniala med filmen är att den representerar dess subjekt i sättet den är gjord (på samma vis som t.ex. Steve Jobs gjorde), den känns rättvisande gentemot dess huvudkaraktär. Två ord kännetecknar den här filmen för mig (enligt föregående mening): komplex och fascinerande. Filmen som helhet, hur den är uppbyggd och skapt. Personen som filmen skildrar och sättet hon skildras på, av såväl manus som foto, och inte minst skådespelare. Allt detta tillsammans med Levis musik trollbinder oss, håller fast oss och gör det svårt för oss att släppa taget. Det är en film som kommer växa med åren, den kommer säkerligen aldrig bli universellt älskad, men om några år kommer vi lättare att se tillbaka på den som det stycke filmkonst den är. Det ser jag fram emot.