Moonlight: En mänsklig, vacker & universell identitetsskildring

 
"Who is you, Chiron"? 
 
Det är ingen spoiler att säga att den frågan ställs till filmens huvudkaraktär i sista akten (men jag skulle ändå rekommendera att se filmen med så lite info som möjligt, så återkom gärna när ni sett den, annars, here we go!). Vi har då fått se Chiron gå från ung pojke, till tonåring, till vuxen man. Vi har fått se honom växa upp i tre stadier av hans liv. Scenen är Liberty City, Miami, ett tufft område där det gäller att vara tuff för att klara sig, för att bli en man. Det är åtminstone den allmänna uppfattningen, och den pressen utifrån är något som får Chiron att vända sig inåt redan i ett tidigt stadie. I ett sådant område är en svart kille inte gay, och hans tvivel på sig själv gör honom än mer introvert, men också mer utsatt för mobbarnas glåpord och slag. Skeendena i de två första akterna formar den han blir i fas tre, när han tagit det slutgiltiga steget mot att hålla tillbaka vem han är. Skeendet i tredje akten kommer forma vem han sedermera blir, men det är något vi bara kan spekulera kring. Så vem är då Chiron? 
 
Å ena sidan är han en precis den där killen jag nyss beskrev. En osäker ung kille i Liberty City som inte tillåts vara den han är, som inte vågar eller kan stå upp för sig själv eller sprida sina vingar, som låter samhället forma honom. Hans hudfärg är svart, han är gay och hans mamma skulle välja crack framför honom. Men han är lika mycket vem som helst som någonsin känt sig utanför, som inte passat in, som inte vågat vara sig själv, vare sig det är på grund av sin hudfärg, sexualitet eller omständigheter hemma, eller vad det än kan bero på. Det är förmodligen det främsta Barry Jenkins åstadkommit med den här filmen, att forma Chiron till vem som helst. Detta görs dessutom än mer tydligt genom att karaktären spelas av tre olika skådespelare, Alex Hibbert, Ashton Sanders och Trevante Rhodes. De är inte nödvändigtvis överväldigande lika till utseendet, men de är alla lika delar Chiron. De har alla funnit den själ som Jenkins vävt in i manuset, och lyckas alla få oss att tro på det. På samma vis som Boyhood på ett banbrytande vis skildrade en pojkes uppväxt under en 12 år lång inspelning, med någon scen från varje år, har Jenkins fångat Chirons utveckling genom tre faser av hans liv, alla skildrat på ett magnfikt vis av skådespelarna. 
 
 
Den där skyggheten finns hos alla tre gestaltningar, från den lilla tysta pojken vi möter i början av filmen, till den muskulösa unga mannen som möter oss i sista akten. Filmen har så många lager. Självklart finns det en tyngd och sorg i att Chiron inte vågar eller tillåts leva ut, ett mörker som håller honom nere. Men det finns också hopp som ibland lyser igenom, från frigörande danssteg till den första kyssen. Jag skulle inte kalla filmen för sorglig, jag kan bara kalla den för vacker. Den är inte filmad som andra filmer som skildrar tuffa uppväxter i hårda områden. Jenkins och hans nära vän tillika fotograf James Laxton ville inte återge den karga känslan som många andra filmer gjort, de ville göra filmen drömlik, något de uppnår med skarpa färger, havets bris och melodiska och drömska sekvenser som pausar handlingen, som för en kort stund för oss bort. Jenkins är själv uppvuxen i området, och lyckas fånga en känsla i området som är svår att beskriva, men som än mer förhöjer hela upplevelsen. 
 
Filmen är baserad på en pjäs som aldrig sattes upp av Tarell Alvin McCraney, "In Moonlight Black Boys Look Blue", vars titel bara den framkallar drömska bilder i månskenet. Pjäsen är delvis självbiografisk och det faktum att även Jenkins växt upp under liknande förhållanden gör filmen till enormt personlig och blottläggande. Kameraarbetet får oss att än mer hamna i Chirons skor. Den är närgången och viker inte undan för hans smärta, den tillåter oss att studera hans ansiktsdrag och ögonrörelser, den tvingar Chiron att visa upp sitt inre för oss (något som gör skådespelarinsatserna än mer imponerande). Det skapar en ärlighet och äkthet få filmer kan uppnå, en intimitet som får oss att tro på det vi ser, tro på den utveckling som sker mellan akterna, men inte minst empati för Chirons inre. 
 
 
Just att filmen får oss att empatisera med honom är dess innersta kärna, och främsta styrka. Att en film uppnår en så här stark känsla av empati är inte vanligt i min mening, även om vi ofta kan sympatisera och ha medkänsla för karaktärerer i film. Det är inte bara filmens styrka, och det är också vad som gör den så viktig. Att en film om en svart och gay kille uppnår det, för dessa känslor går långt bortom sexualitet eller hudfärg. Också sättet den skildras på är viktig, även om stereotypt svarta traits i film som droger och våld påverkar, är det aldrig filmens fokus. Det finns en universell ansats i skildringen av Chiron, men en originalitet som sticker ut, i hur den berättas. Han vill som alla andra finna sig själv, och finna kärlek i en värld som förnekar honom den. 
 
Hur essentiella och välgjorda filmer som 12 Years a Slave, Fruitvale Station och Selma varit de senaste åren, som visar upp viktiga händelser som förtjänar att skildras, så handlar de i grund och botten om rasism och förtryck gentemot svarta, i förhållande till vita. De behövs, men Moonlight gör det motsatta (även om man skulle kunna göra de kopplingarna, med en mer övergripande samhällelig analys), den visar upp en svart killes historia i förhållande till sig själv. Han hålls inte tillbaka av rasism, hans motståndare är inte slavdrivare eller rasistiska poliser. Och det är otroligt viktigt att vi kan få den typen av skildringar också, och jag tror att en film som Moonlight i längden kan ha större påverkan på samhället, för att minska rasismen och minska klyftorna mellan folkgrupper. Det kanske låter som stora ord, och Moonlight kommer inte göra det på egen hand, men förhoppningsvis kan det vara ett startskott för bättre uppmärksamning av svarta filmer som handlar om mer "vanliga" svarta människor. Just för att vi empatiserar så pass mycket med Chiron, just för att vi alla kan se delar av oss själva i honom, att vi alla är Chiron. 
 
 
Moonlight är absolut socialt relevant, men vi ska inte placera den i facket "viktig issue-film", för det är inte vad Barry Jenkins ville åstadkomma, och inte heller vad han gjort. Det är en film om identitetssökande, förnekelse, kärlek, trasiga förhållanden och läkande sår, och mycket mer. Det är en film om livet, hur det kan te sig och utvecklas, hur stunder kan påverka oss på sätt vi aldrig kan ana, om hur kärlek och smärta ofta går hand i hand, men att det ena inte utesuter det andra. En film som på vackrast möjliga vis propagerar för öppenhet och respekt. Det är en återhållsam och nedtonad film, vilket bidrar till dess autencitet, i och med att Chiron som karaktär också är så. Jenkins sysslar inte med publikfriande och förlösande scener, han låter berättelsen tala för sig själv, han litar på dess inre styrka, vilket också är mycket av filmens storhet. I mina tankar virvlar känslorna runt om mina intryck av filmen, om alla små detaljer som bygger upp denna enkla men ändå komplicerade historia. Enkel för att den är så universell, komplicerad för allt som sker under ytan, alla känslor som inte kommer fram, alla händelser som formar en ung människa, alla ord som väver ihop historien. Filmen bryter under de tre stadierna ner myten om maskulinitet och de förutfattade meningar som samhället kan ha, hur vi inte kan låta det fortgå, hur vi måste låta alla vara precis som de är och vill vara. 
 
Men även om det är en enkel film, inspelad under 25 dagar för knappa 1.5 miljoner dollar, så är den visuellt bländande vacker. Fotot har jag uppmärksammat redan, och musiken som skiftar från stråkar till hip-hop är både vackert och passande, och bidrar till så många känslor och för filmen framåt. De drömlika sekvenserna jag pratade om får sin effektivitet ur den snygga klippningen. Hur manuset bygger Chiron som karaktär och sättet filmen är uppbyggd på har jag hyllat redan, hur den i tre akter får filmen att kännas så mycket större än vad den är. Hur Jenkins regi är limmet som sammanfogat alla dessa komponenter till den pärla vi ser. Att allt filmats på plats och miljöerna som visas upp bidrar till känslan helheten skapar. Det faktum att en film som skildrar allt detta, men denna enormt låga budget, nominerades till åtta Oscars är sensationellt, det är en av de - om inte den - billigaste filmerna som blivit så brett uppmärksammade av akademin.
 
 
Från bästa film, regi och manus, till fotot, musiken och klippningen. Allt så välförtjänt. De tekniska kategorierna är vad som får den att sticka ut än mer, att en så pass billig film nomineras där är inte vanligt, men den ser allt annat än billig ut. Men något jag inte gått in på så mycket är det magnifika skådespelet, som i mångt och mycket bär filmen. Dels från Hibbert, Sanders och Rhodes (som kanske skiner starkast i sin komplexa skildring) i rollen som Chiron, vilket jag nämnt, men också från filmens övriga roller. Oscarsnominerades gjorde Naomie Harris, i rollen som Chirons mamma, som övertygar i hennes svåra roll som crackberoende, men också Mahershala Ali, som Juan, langaren som fungerar som Chirons fadersfigur. Han bidrar med så mycket hjärta och känsla, och hans roll är så central för Chiron och hans utveckling, inte minst för att han är den första som visar honom tilltro. Om de är värda sina nomineringar? Minst sagt, och Ali går mot en trolig vinst (vilket skulle göra honom till den första muslim att vinna en skådespelar-Oscar, vilket vore en viktig milstolpe i dagens USA). Hans flickvän spelas av skådespelardebuterande Janelle Monáe (båda ser ni i Dolda tillgångar senare i februari), vars värme lyser genom duken, och som jag kan lova går mot en lysande framtid inom film. I rollen som Chirons vän Kevin ser vi i de olika åldrarna Jaden Piner, Jharrel Jerome och André Holland, där främst Holland sin vana trogen är riktigt stark, och ävne får mer utrymme att spela ut. Alla dessa ska bli spännande att följa under kommande år, men kanske främst är jag otroligt spänd på vad Barry Jenkins hittar på, för den skicklighet och talang han visar upp här kan räcka riktigt långt. 
 
Kanske är det dags för mig att avrunda denna text, även om jag kommer på mer saker jag vill säga ju mer jag tänker på den. Det är en film för nuet, men det är också en film för framtiden, som kommer växa allt mer. Det är en av de mer mänskliga filmerna jag sett. Men har ni läst så här långt och ännu inte sett den, jag hoppas att ni ger den en chans, så får ni uppleva allt det jag inte får fram själva, eller troligare och ännu hellre skapa egna upplevelser och känslor kring filmen. Jag försökte så gott jag kunde göra filmen rättvisa här, även om mycket av det jag diskuterar går att fördjupa sig långt bortom mina kunskapsområden och erfarenheter, och jag anser att det faktum att det finns så mycket att diskutera kring filmen bara visar på vilken mångfacetterad och magnifik film det är, men nu ska jag inte utveckla det mer, se bara filmen! 
 
 
 

Kommentera här: