Vad blir det för film?

Jag gillar inte uttrycket "måste-film", men Sameblod är en film jag tycker att alla borde se, av flera olika anledningar. Det är en film som borde visas på skolor och i andra utbildningssyften. Den dammar av en del av vår svenska historia som legat bortglömd så länge. Visst känner vi till att vi inte var helt neutrala under andra världskriget, och att rasbiologi som ämne var stort under en period är nog många medvetna om. Inte minst om man som jag är från Uppsala, en aspekt som gör filmen än mer speciell. Men jag tror att det är lätt att uppfatta rasbiologin som praktiserades här i Sverige som något strikt akademiskt och rätt abstrakt, att det kanske främst handlade om gubbar som diskuterade ämnet. Det har för mig inte varit något konkret, men den illusionen krossar Sameblod på ett förödande vis. Det slår hårt och vänder sig i magen när internatskolan för de samiska ungdomarna får finbesök från Uppsala. Njenna (Mia Sparrok) frågar sin syster, filmens huvudperson, Elle Marja (Lene Cecilia Sparrok), om hon tror att det är kungen och drottningen som kommer på besök. Det var det såklart inte, men Elle Marja välkomnar dem stolt med en inövad välkomstfras på sin renaste svenska. Stoltheten övergår till skam när besöket avslutas med att besökarna klär av ungdomarna nakna framför alla att se, för att kunna mäta deras huvuden, och fotografera deras kroppar. Varje kamerablixt slår som en käftsmäll. Rasbiologin var något högst verkligt och kännbart, och det går inte att blunda för. 

 

Av den och många andra anledningar anser jag att alla borde se filmen. Inte bara för dess historiska värde, men också för att den visar en historia om ett ursprungsfolk som sällan får mycket utrymme, eller annars ofta exotifieras, i svensk film. För att det är den första filmen någonsin gjord på sydsamiska, och en film skriven och regisserad av en kvinna, något som känns aktuellt att lyfta fram (alla dagar i veckan, men inte minst idag när jag påbörjar denna text, och såg filmen, 8:e mars). Amanda Kernell, som dessutom har samiska rötter, ses som en av de mest lovande regissörerna i Sverige, och bör kunna få utrymme att bygga vidare sin karriär, som tidigare bestått av kortfilmer. Men den är också viktigt då problemen fortfarande finns kvar, rasbiologin som ämne må vara försvunnen, men rasismen, exotifieringen och marginaliseringen lever kvar. Och även om filmen skildrar rasism gentemot samer på 30-talet, är den lika aktuell i hela Sveriges samhälle idag. Bara att i dagens samhälle är det fler än samerna som utsätts för rasism och påhopp, istället för att integreras i vårt samhälle. Men filmen ska inte ses som en historielektion eller enbart en knäpp på näsan, filmen ska även ses för att den är otroligt välgjord och bra (även om mycket självklart beror på ovan nämnda ämne). 

 

Det är i grund och botten en coming of age-film, en genre jag så mycket gillar, om en tjej som vill bryta sig fri från familjens förväntningar och samhällets fördomar. Elle Marja är trött på att bli smutskastad och hånad av "svenskarna", hon är duktig i skolan och ser upp till sin fröken, som är från Småland. Hon vill läsa vidare i Uppsala, hon vill bli "normal", eller rättare sagt, hon vill bli "svensk", i såväl hennes som andras ögon. När hon till slut tar sig till Uppsala går det tämligen bra till en början, men hon kan inte låtsas hur länge som helst. I mer eller mindre varje scen är Elle Marja i fokus, och Lene Cecilia Sparrok fullkomligt äger duken med sin närvaro och sitt skådespel. Hon får oss att enkelt empatisera med henne, och vi tar oss igenom denna tuffa resa tillsammans med henne hela vägen. En imponerande bedrift av den vid inspelningen 17-årige Sparrok, som inte skådespelat tidigare. Kernell var fast besluten om att rollbesätta Elle Marja och systern Njenna med riktiga systrar, som dessutom talar sydsamiska. Att hon lyckades hitta så talangfulla skådespelare bland de 500 personer som idag fortfarande talar språket är en bedrift i sig. 

 

Jag har ju nämnt att filmen är viktig, på samma vis som filmer som 12 Years a Slave, Selma, Ida och Son of Saul tar tag i skamfläckar i amerikansk, polsk och europeisk historia tar nu Sameblod tag i Sveriges. Och av samma anledning som gjorde Moonlight så bra gör den det genom att fokusera på en ung människas livsöde, dess rena vilja att växa upp som hen vill, utan att egentligen fokusera på de hemskheter som vilar - om än motiverar - i bakgrunden. Dualiteten och den komplexa identitetskampen inom Elle Marja driver filmen framåt, och gör att filmen inte blir en klassisk frigörelsefilm, en "David mot Goliat"-historia där de marginaliserade slår tillbaka mot sina förtryckare. Elle Marja skäms över sitt ursprung, över vem hon är, eller "vad" hon är. Hon vill ju bli "svensk", hon vill ju bli "normal". Trots att det är svenskarna som fått henne att skämmas för vem hon är så vill hon bli en del av det system som trycker ner hennes folk och kolonialiserat hennes land. Att hon lyckas förmedla allt detta med relativt små medel gör Sparroks insats än mer imponerande. Det skapar ytterligare ett fascinerande lager som bidrar till filmens många kvaliteter, det får filmen att än mer sticka ut från mängden. Och även om det är filmat i vackra miljöer så hålls fokuset på henne, kameran exploaterar inte miljöerna "bara för att". Visst spelar de en viktig roll, men inte på bekostnad av annat.

 

Fotot är en av filmens stora behållningar, med utsökta landskapsbidler (trots det jag nyss talade om), och jobbigt närgångna bilder som skildrar Elle-Marjas plågade inre. Dessutom är det lite speciellt att se alla Uppsala-miljöer, att se henne gå under Skytteanum eller knacka på ett hus på Kåbovägen, bara ett par-tre stenkast från där man själv vuxit upp. Filmen är lågmäld och nedtonad, något som bara stärker historien, och passar in på vem Elle-Marja. Den delvis klassiska och delvis jojk-inspirerade musiken tonsaätter stämningen otroligt vackert.

 

Filmen är en av årets mest hyllade filmer, och en av senare års mest hyllade svenska filmer. Den har vunnit priser på såväl Venedigs som Göteborgs filmfestival, och får mycket beröm internationellt. Är Sverige smarta så väljs filmen som vårt Oscarsbidrag till nästa år, och på rak arm tror jag att den har goda chanser (i min mening är den bättre än alla årets nominerade). Filmen kommer att visas i USA, och förhoppningsvis får den god kritik och bra med publik, då kan vi ha hopp. Efter filmens premiärhelg här i Sverige riktades mycket kritik mot SF, som valt att bara visa filmen på sex mindre dukar, i Stockholm och Göteborg, trots att den hyllats så mycket. Men nu har de krupit till korset och sätter upp den i alla städer där de har en biograf, så nu kan alla se den. Självklart har mindre biografer som Kino i Lund och Fyrisbiografen i Uppsala visat den, och den kommer fortsätta visas även där. Det är en film som ni säkert förstår att jag rekommenderar varmt, och en film jag unnar att verkligen lyckas, så ge den en chans, och se den på bio så snart som möjligt!