Vad blir det för film?

Filmen baseras på Sarah Waters "Fingersmith", eller "Ficktjuven" på svenska, som utspelar sig i det viktorianska England. Chan-wook Park har valt att placera berättelsen i 1930-talets Sydkorea, då landet var ockuperat av den då starka kolonialmakten Japan. Innan ni redan nu avfärdar filmen som ett sydkoreansk kostymdrama, läs åtminstone några meningar till! Park är mest känd för sin hämndtrilogi från första halvan av 2000-talet, där Oldboy är den mest kända, och nu klassad som kultfilm. Och hämnden är ljuv verkar Park tycka, för han väver in det och mixar med Blå är den varmaste färgen. Min spontana tanke efter jag sett den var "undrar om det är så här det skulle bli om Quentin Tarantino skulle regissera en Ingmar Bergman film?". "Blå är den varmaste färgen" för de långa sexscenerna, Tarantino för berättarstil, tempo och vändningarna, och Bergman för de komplicerade familjerelationerna och förträngda barndomsminnena. Men mest av allt är det en Chan-wook Park-film, för även om det finns influenser är det här ett originellt mästerverk. 

 

Men även om jag sett ett par av hans filmer och hört mycket (om än inget explicit) gott om filmen så chockerade den nästan mig med sin kvalitet, sin still och sitt berättande. FIlmens handling är mer komplicerad än jag kan avslöja, men grundpremissen är som följer: Sook-Hee (Tae-ri Kim) är en ung föräldralös kvinna som har gått i sin mors fotspår, och är en skicklig ficktjuv och förfalskare. En dag får hon ett uppdrag av Greve Fujiwara (Jung-woo Ha), som i själva verket inte alls är en greve, utan även han än lurendrejare, att genom ett förfalskat rekommendationsbrev bli tjänsteflicka åt den rika arvtagerskan Lady Hideko (Min-hee Kim), sedan länge föräldralös och boende hos sin kontrollerande morbror (Jin-woong Ho), som hon är tänkt att gifta sig med, så att han kan få hennes arv. Väl där ska hon få henne att övertygas om att hon vill gifta sig med Fujiwara, som självkalrt bara är ute efter hennes pengar. När Sook-Hee väl kommer dit kan hon inte hjälpa att falla för den vackra och av hennes morbror bortgömda Hideko. När man väl börjar tro att man vet var filmen är påväg drar Park undan mattan, och del 2 börjar. Intrigerna tätnar genom hela filmens gång, saker kommer fram, och saker förändras. Det geniala i berättandet är inte bara dess fascinerande utveckling, utan att filmen berättas ur flera olika karaktärers perspektiv under filmens gång. På det viset får vi en djupare bakgrund och större förståelse för karaktärernas motivation och tankar, även om Park inte låter oss ha det så enkelt att vi förstår karaktärerna till fullo förrän - kanske - eftertexterna rullar. 

 

Det är en enormt tematiskt rik psykologisk thriller, där så många element spelar in. Intriger skapas av sex, passion, pengar, makt, hämnd, svek, lögner och kärlek. Park lyckas till och med säga något om tidsepoken och det koloniala förtryck som fanns från Japans håll på Sydkorea, och hur vänsterländsk och Japansk kultur påverkade landet. Det är spännande, det är sexigt, det är vågat och underhållande. Park leker med karaktärerna som i sin tur "spelar spelet" med varandra, jag trodde aldrig att jag skulle blanda in en Paradise Hotel-referens när jag beskriver en film jag beundrar så pass mycket som den här - eller någon text för den delen - men fan om inte The Handmaiden är 30-talets Paradise Hotel, i Sydkorea. Bara att allt är noga genomtänkt, extremt smart och med klass och finess. Park hanterar ämnen som sexualitet och könsskillnader på ett starkt vis, inte minst med tanke på den otroligt patriarkala tid som filmen skildrar, och är en starkt feministisk och HBTQ-vänlig film. Sexscenerna hanteras uppriktigt och explicitt, men med känsla och vikt för berättelsen, och skådespelet är så pass övertygande att vi inte bara stirrar på deras kroppar utan även bjuds in i deras tankar och känslor, som blir fokus. Den är frigörande och stärkande, men jag kan inte riktigt vidareutveckla mina tankar kring det då jag inte vill riskera att avslöja för mycket heller! Som ni kan förstå uppskattar jag filmens berättande rätt mycket, men grejen är att resten är lika bra.

 

För det är även en av årets (eller förra årest) allra snyggaste filmer. Miljöerna är gudomliga, det finns en sådan genomtänkt estetik och rikedom på den herrgård som filmen till stor del utspelar sig. Jag skulle vilja påstå att det är som en karaktär i sig, så välgjort är det. Och det får även gälla de makalösa kostymerna som klär våra skådespelare. För att inte tala om kameran som skildrar allt, med underbar bredd så att vi får inte så mycket som möjligt, och som på det viset kan leka med avståndet mellan karaktärer för att säga något. Men inte minst hur den rör sig så smidigt runt i huset, ständigt iakttagande och i många stunder rent vouyeristiskt betraktar skeendena bakom låsta dörrar. Musiken - som jag har sett listats som förra årets bästa - tonsätter elegant men lekfullt utvecklingen, den spelar på de känslor våra huvudkaraktärer visar upp (vare sig de är äkta eller inte), och vägleder/missleder oss genom intrigernas labyrint. Det bidrar till att skapa mörker, drama, mystik, glädje och förvåning, det är sannerligen välkomponerat och passande. Och skådespelet är fullkomligt briljant, inte minst från de kvinnliga huvudrollerna Min-hee Kim och Tae-ri Kim som övertygar med sin list och lust, vars passion och lidelse hela tiden övertygar. Men våra manliga biroller Ha och Ho spelar sina roller perfekt de med, i all dess girighet, maktbehov och ständiga tro om att de håller i taktpinnen. Bara en sådan sak som ljudklippningen är magnifikt.

 

Filmen är helt enkelt komplett på alla nivåer, och alla nivåer hänger väl ihop med varandra för att skapa en helhet som inte är vad någon kan vänta sig. Det är en otroligt visuell film som jag verkligen rekommenderar att man ser på bio, och nu när ni läst så här långt och inte slutade efter två meningar kanske ni åtminstone kan överväga det, jag tror nog det kommer vara värt det, för det är en upplevelse. Det är en synd och en skam att Sydkorea chockerande nog inte valde filmen som dess officiella Oscarsbidrag (kanske tyckte de den var för vågad), så där fick den aldrig chansen. Dock anser jag att den borde fått andra nomineringar, såsom production design, costume design, sound editing/mixing, adapted screenplay, bästa foto, kanske även klippning och kvinnliga biroll! Den förtjänade mer kärlek helt enkelt! Men det viktigaste och min stora förhoppning är att folk ser filmen, och kanske att jag lyckats övertyga någon nu!