2017 års bästa filmer: 1-10

 
10. Blade Runner 2049 (regi: Denis Villeneuve. med: Ryan Gosling, Harrison Ford, Ana de Armas, Robin Wright, Jared Leto, Sylvia Hoeks). 
Även om jag beundrar Ridley Scotts klassiker Blade Runner så har det aldrig varit en favorit, men i Denis Villeneuves (Arrival, Prisoners, Sicario) händer blir 2049 till en av årets höjdare. Den är inte som någon annan blockbuster (kanske också därför förlorade den en hel del pengar), den har ett långsamt tempo och stressar aldrig fram något. Det är en sci-fi noir detektiv-historia, där K (Ryan Gosling) luskar i ett mysterium som leder honom till Deckard (Harrison Ford), samtidigt som han försöker förstå sig själv. Men den klara höjdpunkten är det visuella, film kan inte bli snyggare än det mästerfotografen Roger Deakins ramar in (äntligen lär han vinna sin Oscar, efter 13 nomineringar), tillsammans med scenografin och effekterna. Att se det på IMAX (som sig bör) var inget annat än hänförande. Ljudkulissen som Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch bygger upp är också den mäkta imponerande. Både Gosling och Ford imponerar, men det är Ana de Armas som lämnar det starkaste avtrycket hos mig, som hologramet Joi, som reflekterar hela K:s känsloliv. Den punkt det faller lite på är Jared Letos rätt platta skurk, inte minst i jämförelse med originalets Rutger Hauer
 
 
9. The Big Sick (regi: Michael Showalter. med: Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter, Ray Romano).
Kort och gott är det den härligaste filmen jag sett i år, och den roligaste utöver det. Kumail Nanjiani och Emily V. Gordon skrev ett manus om hur de träffades och det gick rakt in i hjärtat på en. Filmen har en rätt klassisk romcom-feeling, berättarmässigt chockerar den inte så mycket. Men utförandet är så bra det kan bli, det känns rakt igenom så uppriktigt och ärligt, och det levereras så bra av hela skådespelarensemblen, men Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter och Ray Romano. Den träffar otroligt rätt i tiden utan att tvinga på någon tyngd av relevans, samtidigt som det är en tidlös historia om kärlek och allt det jobbiga som kan höra till. Behöver ni en dejtfilm, något att skratta/gråta åt med er bästa vän, något att se med föräldrarna, en film att lyfta upp er när ni känner er nere, det här är filmen för er alla. Kan mycket väl dyka upp på Oscarsgalan i vår, främst är Hunter och manuset utmanare, men en nominering för bästa film är inte omöjlig, alla älskar den.
 
 
8. Sameblod (regi: Amanda Kernell. med: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok).
Det gläder mig att kunna presentera en svensk film topp 10, och det är inte vilken film som helst. Sameblod knockade mig på många vis, och har levt kvar hos mig ända sedan mars (och hade förtjänat att vara vårt Oscarsbidrag framför The Square, även om den hade haft sämre chanser...). Berättelsen om sameflickan Elle Marja som är trött på livet i Sapmí och flyr till metropolen Uppsala under 30-talet är en lika aktuell och tidsenlig historia idag. Det är en film som konfronterar Sveriges strukturellt rasistiska historia, där rasbiologiska centrumet i Uppsala stod i centrum, och där samerna fortfarande behandlas illa och nedsättande. Men det är också en stark historia om en ung tjej som försöker hitta sig själv, vars identitet slits åt olika håll, som bara vill vara annorlunda, eller normal. Den är inte helt lätt att se, och inte minst en scen där Uppsala-akademikerna kommer till sameskolan för att mäta deras kroppar är otroligt smärtsam, men så välgjord. Inte bara älskar jag en bra coming-of-age-film, i och med att den delvis utspelar sig i min kära hemstad Uppsala (lite kul att se våra kända byggnader såklart) gör det ännu jobbigare att följa, då vår stad blir en representation för rasismen. Amanda Kernell står uppenbarligen för en helt briljant långfilmsdebut (sök gärna upp hennes kortfilm I Will Always Love You Kingen från i år också), och hennes framtid är ljus. Sedan är nykomlingen Lene Cecilia Sparrok makalöst bra i huvudrollen. Det här är en film ni borde se (och som jag skrev mer om här). På Viaplay 9e januari.
 
7. Jackie (regi: Pablo Larraín. med: Natalie Portman, Greta Gerwig, Peter Sarsgaard, Billy Crudup, John Hurt).
En av de mest slående - rent visuellt och berättarmässigt - biopicsen som någonsin gjorts, och en av årets allra främsta. Den följer Jackie Kennedys dagar efter mordet på hennes make president JFK, med start i bilen som han blev skjuten i (en av årets allra mest intensivt regisserade sekvenser). Den följer dels förberedelserna inför begravning, men också den intervju hon senare gjorde med Life Magazine. Det är en film om sorgearbete för världens mest iakttagna kvinna, om någon som förväntas sörja sin make, planera hans begravning, men också gå vidare. Det är en otroligt komplex och fascinerande film som har många MVPs. Natalie Portman är ALLT som Jackie, och borde vunnit Oscarn. Pablo Larraín är en mästare på onkonventionellt berättande och att hålla intresset uppe. Mica Levis musik är hemsökande vacker, som något ni aldrig hört som kryper in under skinnet på er. Stéphane Fontaine står för ett så utsökt vackert 16mm-foto (underbart kornigt och fylligt). Den här filmen är något utöver det vanliga, hänge er till den, den kommer kräva ert fulla fokus, men det är det värt. Läs hellre mina mer utvecklade tankar om filmen här, eller se ännu hellre filmen, som finns på Viaplay. 
 
 
6. The Handmaiden (regi: Chan-wook Park. med: Tae-ri Kim, Min-hee Kim, Jung-woo Ha, Jin-woong Jo).
Baserat på brittiska boken "Fingersmith/Ficktjuven" har alltid mästerliga Chan-wook Park (Old Boy) placerat handlingen i 1930-talets Sydkorea. Det är en film som ekar lika mycket Tarantino som Bergman, med några stänk eroticism däremellan. Det är förförande berättelse i tre delar som berättas ur olika perspektiv, något som hela tiden ger nya vinklar och känslor kring olika händelser. Den kommer att överraska er på många vis, för jag kan säga att jag satt helt förstummad efter filmen, på ett högst positivt vis. Det är en invecklad handling som jag lika bra kan utelämna, men det är en hela tiden otroligt underhållande film, både rolig och spännande, samtidigt som den fascinerar och konstant intresserar. Den är också visuellt urläcker, med foto som följsamt iakttar utvecklingen och miljöer så väldigt vackra. Soundtracket är även det på topp och skådespeleriet likaså! Ge den en chans, ni kommer inte att bli besvikna (om det hjälper har jag tidigare kallat den för ett Paradise Hotell i 30-talets Sydkorea)! Jag skrev längre om filmen här, eller så ser ni bara filmen, bl.a. på Cmore. 
 
 
5. Get Out (regi: Jordan Peele. med: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener, Bradley Whitford, Lakeith Stanfield, LilRel Howery, Betty Gabriel, Marcus Henderson, Caleb Landry Jones, Stephen Root).
Årets film? Jag vet att jag skrev det om Wonder Woman, men de kan få dela på titeln. Årets sensation om inte annat, en rätt liten skräckfilm (4.5 miljoner dollar kostade den) regisserad av komikern Jordan Peele, som tjänade in 254 miljoner dollar världen över och nu är en av favoriterna inför Oscarsgalan. Hur gick det till? Peele visar sig vara en mästerligt regissör till att börja med, och bygger upp en spänning som aldrig släpper. I ena ringhörnan har vi en spännande skräckthriller som också underhåller enormt, men i andra ringhörnan har vi en särskådning av den strukturella rasismens historia i USA, skildrat på ett smart och snyggt vis. När jag först såg den gillade jag den starkt, när jag såg om den älskade jag den. När jag kände till vad allt betydde var det otroligt fascinerade att upptäcka hur detaljrikt Peeles manus var, och jag imponeras så hur han bygger upp historien. Dessutom är scenen med "the sunken place" en av årets allra bästa. Och just det, filmen har en cast som alla är magnifika, och nu håller vi tummarna för att Daniel Kaluuya tar sig till Oscarsgalan! Skrev mer här, men egentligen bör ni bara se filmen, som alltid annars. 
 
 
 
4. Call Me By Your Name (regi: Luca Guadagnino. med: Timothée Chalamet, Armie Hammer, Michael Stuhlbarg, Esther Garrel, Amira Casar).
Det färskaste bidraget på listan går på bio just nu, och är Luca Guadaninos smärtsamt härliga och alldeles underbart utsökta Call Me By Your Name. 80-talets norra Italien har aldrig varit vackrare, tro mig, ni kommer att vilja boka in nästa semester direkt efter filmen, eller kanske bara flytta dit. Där spenderar Elio sin sommar med sin familj, där hans professors-far tar emot en doktorand som ska bo med dem och studera med honom. Oliver tilldrar sig snabbt Elios uppmärksamhet, även om han försöker undvika det till en början. Men vad som följer är en vacker romans, som byggs upp av tillbakadraget och nästan melodiskt flörtande i den drömmiga miljön. Filmen har fortfarande knappt sjunkit in hos mig, men påverkade hela mitt känsloregister så starkt. Efter en period av intenstivt filmtittande som nästan gjort mig avtrubbad var det så förlösande att kunna hänge sig fullständigt åt en film på det här viset. Timothée Chalamet som Elio står för årets genombrott och är förkrossande bra (bara slutscenen säkerställer hans Oscarsnominering, kanske vinst). Armie Hammer som Oliver är även han bättre än någonsin tidigare, bara hans dans är värt en nominering. Och lika bra är alltid tillförlitlige Michael Stuhlbarg som pappan, vars tal till Elio är ren perfektion. Sedan har vi underbart foto och musik av Sufjan Stevens (Mystery of Love är årets bästa låt, och bara måste vinna Oscarn) som förhöjer allt. Snälla snälla, se den på bio. 
 
 
3. La La Land (regi: Damien Chazelle. med: Emma Stone, Ryan Gosling).
Första gången jag såg La La Land var jag nykär och satt bredvid den som idag är min sambo. Det är väldigt effektivt när man ser en romantisk musikal. När jag såg den en månad senare igen så hade jag lyssnat på soundtracket tillräckligt mycket för att kunna varenda ton. Det är ett väldigt bra sätt att se en musikal. Tredje gången skulle vi bara se - det magiska - öppningsnumret på Gotlandsbåtens pytteskärm, men fastnade. Fjärde gången såg vi den med en orkester som spelade musiken. När Spotify sammanfattade mitt år var kompositören Justin Huruwitz en av mina fem mest spelade artister. Jag har haft ett väldigt La La Land-skt år, helt enkelt för att jag älskar filmen djupt. Damien Chazelles regi är fläckfri (han vann också Oscarn som yngst någonsin). Fine att storyn inte är den mest komplexa. Emma Stone och Ryan Gosling är perfekta. Svenske Oscarsvinnaren Linus Sandgrens foto är magnifikt. Har jag sagt att musiken är fantastisk? (Skrivit mer om även denna här, ni kan också se den på Viaplay). När Sebastian beskriver sin passion för jazz är dessutom typ jag när jag skriver den här listan, igennkänningsfaktorn är hög, "very VERY exciting". 
 
1. Moonlight (regi: Barry Jenkins. med: Trevante Rhodes, Alex R. Hibbert, Ashton Sanders, Mahershala Ali, Naomie Harris, Janelle Monáe, Jharrel Jerome, André Holland). 
Ibland ställer svenska datum till det, då både 2016 och 2017 (rätt säkert) års bästa filmer har premiär samma år, vilket leder till det något okonventionellt fega beslutet att dela på förstaplatsen. Moonlight vann till slut Oscarn för bästa film (även Ali och manuset vann), galans mest chockartade ögonblick någonsin, som fick mig personligen att falla ner på golvet. Men det är också den mest välförtjänta vinnaren, kanske någonsin, som gör mig så glad (även om jag uppenbarligen älskar La La Land). Barry Jenkins har regisserat ett mästerverk (han är dessutom en av de genomhärligaste regissörerna i intervjuer, ödmjukhet definierad), ett unikt porträtt av en ung svart man i ett tufft område som sakta men säkert inser att han är gay, trots att han inte kan vara det i den omvärld han bor i. Filmens struktur är även den helt unik och fullkomligt briljant, då Jenkins berättar Chirons historia i tre akter, i tre olika åldrar, och med tre olika skådespelare, som alla lyckas fånga en känsla som bor hos karaktären, trots deras annorlunda yttre. Det är ett så mänskligt och naturligt porträtt som vem som helst kan identifiera sig med, vilket är filmens främsta styrka. Den har ett visuellt bildspråk och James Laxtons foto som vid analys är genialiskt, om ni sett den, spana in den här videonNicholas Britells musik är även det allt annat än det man förväntar sig, vilket lyfter filmen ytterligare. Alex Hibbert, Ashton Sanders och Trevante Rhodes är alla perfekta som Chiron, Naomie Harris är förkrossande bra som hans mamma (hon spelade in alla sina scener på tre(!!!) dagar), och Mahershala Ali är värme i kvadrat som langaren Juan, som fungerar som fadersfigur. Har bara enorm massa kärlek, beundran och respekt för Moonlight. Skrev längre om den tidigare i år. På Viaplay 16e januari.
 
 
1. Dunkirk (regi: Christopher Nolan. med: Fionn Whitehead, Tom Hardy, Kenneth Branagh, Cillian Murphy, Mark Rylance, Harry Styles, Jack Lowden, Barry Keoghan, Aneurin Barnard, Tom Glynn-Carney).
Jag hade min bästa bioupplevelse två gånger i år, först när jag såg Dunkirk i 70mm, sedan när jag såg den i IMAX en vecka senare. Det är den ultimata filmupplevelsen, den ultimata biografupplevelsenl, den är perfekt. Christopher Nolan är en av dagens allra främsta och mest nyskapande regissörer med ett imponerande CV (Memento, The Prestige, The Dark Knight, Inception), men nu har han trumfat sig själv och står för sin bästa insats hittills. Han är den enda som kan kombinera storfilmsspektakel med konstnärlighet och i det närmsta experimentell film (Villeneuve närmar sig), för även om detta är en storfilm är det också en av årets mest utmanade filmer rent strukturellt. Från första bildruta är det intensitet gånger hundra, den ger oss bara få stunder för att andas innan den med nagelbitande effekt dundrar vidare mot slutmålet. Sättet han lycjkas få ihop tre spearata men sammanlänkade historier på det viset han gör är inget annat än mästerligt, och även om vi inte får så mycket information om våra protagonister så lär vi oss att bry oss om dem något enormt. Och i slutändan var tårarna inte långt borta, så den som säger att Nolan har varit en "kall" regissör tidigare kan pensionera sina åsikter. Halvsvenske Hoyte van Hoytema står för ett foto som är uppe bland det mest spektakulära som visats på en stor duk, och det förhöjs av att Nolan vill göra allt på riktigt. Flygplanen flyger på riktigt (med en kamera fastsatt på), filmen spelades in på plats i Dunkerque, det handlar sällan om visuella effekter, det allra mesta sker på riktigt. Hans Zimmers pulserande och tickande musik förstärker stressnivån och spänningen till tusen och är även det ett experimentellt mästerverk. Vad mer kan jag säga utöver att filmen är årets bästa, att det är ett perfekt mästerverk (vilket gör den där grejen i slutet som vissa stör sig på helt okej), att det var den mest intensiva och starka upplevelse jag haft på en biograf (gånger 2). Nolan bör om det finns rättvisa i världen vinna Oscarn för bästa regi, och filmen kan räkna med en del tekniska priser. Det är det här filmskapande handlar om för mig, och vi bör alla vara tacksamma över att Nolan får de resurserar han behöver för att skapa dessa nydanande filmer. Jag skrev mer om filmen i somras (när jag inte hade en timme tills nyårsfirandet skulle börja och var lite småstressad). 
 
Om ni tagit er ända hit, tack för att ni följt med på denna lista, jag uppskattar det! Det tar sin lilla tid att se 105 filmer och sedan skriva om 50 av dem, så det är kul att i alla fall några läst en del. Puss på er, och gott nytt år! 2018 kommer många spännande 2017-titlar att hålla utkik efter, håll koll på: Three Billboards outside Ebbing, Missouri (fantastisk film) och Wind River 12/1, The Post och Wonderstruck 26/1, Darkest Hour 2/2, The Florida Project (kanske min favorit efter Dunkirk 2017), The Disaster Artist (Oh hi Mark!), En fantastisk kvinna, The Death of Stalin 9/2, The Shape of Water 14/2, Phantom Thread 23/2, Lady Bird (min mest emotsedda) 9/3 och I, Tonya 16/3. De lär alla dyka upp på denna lista nästa år. 

Kommentera här: