Vad blir det för film?

När Disney började planera för en ny temapark i utkanten av Orlando, Florida under 60-talet, som komplement till deras Disneyland i Kalifornien, kallades projektet ursprungligen för "The Florida Project". När Disney World sedermera öppnades och lockade människor började lokala entrepenörer följa efter, vilket ledde till färgglada motell, matformade restauranger och annat som besökarna kunde spendera sina pengar på. Även om byggnaderna finns kvar är det ett förändrat samhälle filmen vars namn ni nu vet ursprunget till skildrar. Innan jag såg filmen hade jag inte reflekterat över namnet, och egentligen inte heller efter att jag sett den. Det var först när regissören Sean Baker i en intervju beskrev ursprunget som jag insåg det, vilket gav filmen en helt ny nivå.  

 

Ett av de där färgglada motellen som finns kvar på denna Disneys bakgård är The Magic Castle, där vi under ett sommarlov får lära känna 6-åriga Moonee (Broklynn Prince), som mer eller mindre tillfälligt bor där med sin mamma Halley (Bria Vinaite). De är några av de många "hidden homeless" som lever på liknande vis runtom USA, som flyttar från motell till motell på gränsen till överlevnad. Sean Baker är en sann humanist och en mästare på att lyfta fram de osynliga i samhället, att rikta ljuset på historier som sällan får plats i Hollywood. Just därför blir placeringen av storyn i skuggan av Disney World, på ett motell vars namn liknar dess centrum The Magic Kingdom, än mer symbolisk. Det är också grundkontrasten som föder den kontrastrikedom filmen bjuder på, det lekfulla, färgglada och lyckliga gentemot den karga och tuffa verkligheten. Häri ligger också nyckeln till den fantastiska avslutningsscenen som jag självklart inte ska avslöja.

 

Men att livet på Magic Castle egentligen är en misär finns inte på kartan för Moonee, som spenderar sin sommar ständigt lekandes och busandes precis som andra barn. Visst har hon och hennes vänner inte lika många leksaker som barn vi oftare får se i film, men för dem är det minst lika kul att lura turister på glasspengar för att "deras läkare säger att glass är bra för deras astma", eller att undersöka övergivna hus. När Moonee står i centrum sprudlar filmen av glädje och oskyldig härlighet, och Baker lyckas skildra filmen på ett imponerande vis ur hennes perspektiv, med hjälp av ett foto som håller hennes ögonhöjd och ett manus som inte pekar med hela handen mot den misär som sker i bakgrunden. Vi anar saker och får reda på annat, men inte mycket mer än det Moonee kan uppfatta, även om hon inte kan reflektera över dess innebörd.  Det finns dock stunder då vi upplever tillvaron ur de vuxnas perspektiv, vilket blir ett uppvaknande till verkligheten. Det är en lurig balansgång Baker ger sig in på, men dess utförande är så perfekt att de kontrasterande hoppen mellan tragedi och komedi aldrig känns för skarpa eller för distraherande.

 

Det märks tydligt att Baker och hans medförfattare till manuset Chris Bergoch (som var den som noterade dessa "gömda hemlösa" när han besökte sin mor i Orlando) spenderade mycket tid under manusprocessen med att lära känna området, de liv som levs på motellen, att verkligen fånga den känslan som finns i trakterna utanför Orlando. Det finns en genuin äkthet i filmen, det här är på riktigt och inte ytterligare en Disney-saga. Det syns också hur mycket Baker bryr sig om de historier han berättar, om de öden filmen representerar, för det är ett enormt kärleksfullt porträtt som inte moraliserar eller dömer ut vad karaktärerna gör för val, hur förkastliga de än kan tyckas vara. Han förstår sig på desperationen och lyckas i sin tur att få oss att förstå den. Han är en naturalistisk regissör som alltid vill skildra sina historier så verkligt som möjligt, vilket gör att han aldrig tidigare arbetat med kända skådespelare. För Willem Dafoe gjorde han ett undantag, något som gör filmen gott. Han bidrar med ett innerligt porträtt av motellets manager Bobby, som ofrivilligt fungerar som en pappa för de boende. Även han spenderade tid i området och pratade med motellmanagers för att få en känsla över deras jobb, och det märks att han smälter in i miljön. Det är ett lika varmt som starkt porträtt han står för, något han rättmätigt blev Oscarsnominerad för. 

 

Men hur magnifik han än är så är filmens stora stjärna Broklynn Prince, som står för ett genombrott utan dess like. Hon är så självklar i rollen som Moonee, så självsäkert rolig och underbart brådmogen, hon lyckas få oss att skratta och fängslas med små och stora medel. Ni kommer att förstå när ni ser den vad jag menar, och mycket syns även i trailern. Hon är ett stjärnskott som från första bildruta till sista äger duken, vilket är något som inte kan sägas om många. I mina ögon borde hon ha varit med i snacket om Oscarsnomineringarna, på samma vis som när Quvenzhané Wallis nominerades för Beasts of the Southern Wild. I rollen som hennes ansvarslösa men trots det kärleksfulla mamma Halley ser vi en imponerande Bria Vinaite, som Baker upptäckte på Instagram av alla ställen, där hennes humoristiska videor fångade hans intresse (dock så misstog hon honom för en stalker när han först skrev till henne). Hon lyckades minst sagt ta steget från Instagram-stories till vita duken med bravur. 

 

Sean Baker slog igenom 2015 med Tangerine, som blev känd som "filmen som spelades in med en iPhone". Från den mest digitala av inspelningsmöjligheter gick han till denna över till 35mm, tillsammans med fotografen Alexis Zabe. Resultatet är bländande vackert, med en underbar kornighet som ger ett ytterligare lager av äkthet till filmen. I fotot förstärks de kontraster som jag talade om i början, samtidigt som det hela är färgglatt och ljust under stora delar, bidrar den naturliga - nästan dokumentära - känslan till en karghet som reflekterar misären i bakgrunden. Jag hade gärna sett fotot uppmärksammas med en Oscarsnominering, men med tanke på hur mycket jag älskar den här filmen kan jag säga så om de flesta kategorier. Tyvärr fick "bara" Dafoe en nominering, men den kategori - utöver bästa film där den borde vara självklar - jag saknar dess namn mest är bästa regi. Baker har skapat något väldigt speciellt här som präglas av hans vision och typiska grepp, en historia som är lika härlig som den är jobbig, lika vacker som den är hemsk. Han skildrar något som sällan eller aldrig fått synas ur ett unikt och utmanande perspektiv, och lyckas regissera barn till extremt imponerande insatser (något som inte bör underskattas). Det är förmodligen den mest kärleksfulla insats av en regissör från 2017, och den som mest imponerat och lämnat avtryck hos mig efter Christopher Nolan i Dunkirk. 

 

 

Jag misstänker att jag fått fram mina känslor kring The Florida Project med en kanske överdriven tydlighet nu. Det är sällan en film stannar med en så länge som den gjort för mig, jag såg den i slutet av november, jag har sett ett 50-tal filmer däremellan, men ändå är det filmen jag tänker på mer än andra. Det har hjälpt att lyssna på och läsa intervjuer med främst Baker, vars genuina och ödmjuka passion för filmskapande och den här historien är smittsam. Det har också bidragit till en vidare förståelse för kontexten som filmen är gjord i, samt detaljer som den med namnets ursprung, som kan höja en filmupplevelse i efterhand. Jag har inte skrivit särskilt mycket om själva handlingen i filmen, men förhoppningsvis ska inte det behövas för att locka er till biograferna. Handlingen är dessutom rätt lös och svår att definiera, till stor del är det bara en skildring av livet på motellet, utan nödvändigt mål. På det viset kan man säga att filmen är okonventionell, men de livsöden som skildras och de känslor som uppstår kan vem som helst drabbas av. För mig handlar film till stor del av att känna något, om jag lämnar salongen påverkad av vad jag sett kommer filmen att leva kvar med mig. Och The Florida Project påverkade mig riktigt starkt, och jag hoppas att ni ger den chansen att påverka er på bio! 5/5 i betyg, uppenbarligen, även om betyg känns överflödiga i sammanhanget. Det ska mycket till om någon film toppar denna i år!