Vad blir det för film?

Innan jag går in på de filmer jag sett under veckans gång måste jag bara lyfta fram vilken otroligt spännande vecka det har varit för oss filmälskare. I Las Vegas har CinemaCon pågått, där de stora studiorna visat upp sina kommande filmer, filmklipp och presentationer. Vad har varit det mest intresseväckande? I nya Jason Bourne ska vi tydligen få tidernas biljakt, och Finding Dory verkar leva upp till sin föragångare. Filmvärldens kanske främsta kassakor just nu, Jennifer Lawrence och Chris Pratt verkar ha något bra på gång med sin sci-fi-romans Passengers, av norske Morten Tyldum (The Imitation Game). Lawrence Oscarsnominering är väl klar redan, och en annan film som ytterligare byggde buzz var The Birth of a Nation, Nate Parkers slaveri-drama som är en av de stora favoriterna inför galan i nuläget, och som även släppte en stark första trailer i veckan! Denis Villeneuve verkar återigen ha gjort något fantastiskt med Story of Your Life, med Amy Adams, hans uppvärmnings-sci-fi inför hans kommande Blade Runner 2.

 

Men det absolut mest häpnadsväckande som slog ner som en bomb under sen gårdagskväll svensk tid var visningen av Ang Lees nya krigsfilm Billy Lynn's Long Halftime Walk. Filmen handlar om ett gäng amerikanska militärer som efter sin tjänstgöring åker runt för att hyllas i landet, med unge Billy Lynn i fokus. Men det är inte storyn som är det uppseendeväckande (även om de 11 minuter som visades sades vara riktigt starka och troliga att dyka upp på Oscarsgalan), det är formatet Lee valt att filma den i, nämligen 4K/3D/120fps. Det kanske inte säger så mycket, men för att ge ett perspektiv på hur banbrytande det är så kan jag säga att ingen biograf i hela världen klarar av att projicera det i nuläget. Filmen kmomer troligtvis släppas i något "lättare" format, men det här kan vara början på framtidens sätt att visa film. Vad betydde de där siffrorna jag skrev då? 3D vet ni nog, 4K är upplösningen, detta klarar en del biografer av och det visas filmer i det formatet även i Sverige, men ännu har inte kombinationen med 3D klarats av. 4K är den upplösning som tv-apparater med ultra-HD visar. Men det mest spännande handlar om 120fps (fps=bilder per sekund). Det traditionella och det filmer visats i på bio i alla år är 24fps. När Hobbit kom 2012 släpptes den i 48fps, vilket bara det var stort. Men det var inte optimalt, då man fick en känsla av att kolla på tv, även om 3D:n förbättrades avsevärt. Rapporterna från Vegas säger att 120fps känns som video en kort stund i början, men sedan blir det något helt annat. Faktum är att vi människor inte klarar av högre fps, då vi inte skulle notera någon som helst skillnad. Reaktionerna var hur som helst otroliga, med superlativ som avlöste varandra på Twitter. Upplevelsen verkar inte gå att jämföra med något annat, och man ska komma så nära att det verkligen känns. Lee har till och med sagt att han tyckte skådespeleriet var blev bättre när han såg klipp med 120fps. Förhoppningsvis kan vi åtminstone få uppleva kanske 4K/3D/60fps, om SF lägger manken till! Min pepp för filmen har i alla fall höjts rejält! (Läs här ifall ni vill nörda ner er ännu mer!)

 

Om CinemaCon är mer för studiofilmer och den breda massa så innebar veckans nyheter från Cannes filmfestival godis för cineaster. I torsdags släpptes årets line-up, och den ser mycket lovande ut. I huvudtävlan får vi bland annat se Nicholas Winding Refns (Drive) nya The Neon Demon, med Elle Fanning, Christina Hendricks, Jena Malone och Keanu Reeves, vars trailer även den släpptes i veckan. Och kanske är det den snyggaste och mest lockande vi fått i år, och peppen är nu ännu högre! Ser fruktansvärt snygg ut! Den får tävla mot bl.a. Jeff Nichols (Mud, Take Shelter, Midnight Special) Loving, Andrea Arnolds (Fish Tank) American Honey, Jim Jarmusch (Only Lovers Left Alive) Paterson med Adam Driver, Sean Penns första regiinsats sedan Into the Wild, The Last Face, sydkoreanske Chan-wook Parks (Old Boy) The Handmaiden (eller om den heter Agassi) och fransk-kanadeniske Xavier Dolans (Mommy) It's Only the End of the World. Och det här var bara ett axplock av de mest högprofilerade filmerna, men förhoppningsvis överraskar någon film, som Son of Saul gjorde i fjol! Och på tal om Xavier Dolan finns nu och några dagar framåt hans fyra första filmer på SVT Play, ett hett tips då Dolan är filmvärldens kanske största talang (blott 27 år gammal blir det här hans femte films om visas i Cannes, av sex möjliga). Baksidan av festivalen är att den inte vågar vara progressiv, av alla festivalens filmer är 86% regisserade av män, och 80% av vita. Bättre kan de! 

 

 

Börjar i slutet, då jag nyligen kom hem från biografen! Jon Favreau skådespelar lite då och då, och regisserar filmer lite då och då! Hans främsta bedrift är väl Iron Man (och hans sämsta Iron Man 2...), och nu verkar han ha skapat en ny succé (den drog in en bra bit över förväntan under sin premiärhelg i USA). Djungelboken som vi alla älskar och är uppväxta med, en film vi varje år ser minst en scen från! Men utöver julafton har jag inget minne av själva filmen, det var alltför länge sedan jag såg den, så jag vet inte exakt hur trogen den är originalet, men den känns rätt trogen. Historien kan ni nog, och Favreau har gjort den rättvisa med en spännande och underhållande biofilm. Mer än något annat är den visuellt imponerande, med CGI som slår det mesta vi sett på bio tidigare. Miljöerna och alla karaktärer innehåller så mycket känsla och detaljer att de känns fullt trovärdiga (till en viss gräns såklart, men så bra det går). Men djuren kommer främst till liv via fantastiskt röstarbete från några riktiga höjdare. Den bästa karaktären (även visuellt och berättarmässigt) är Shere Khan, som på ett skräckinjagande vis väcks till liv av Idris Elbas respektingivande stämma. Bill Murray är klockren som vår älskade Baloo, och gör den precis så bra som vi kunnat hoppas på. Ben Kingsley ger förtroende åt Bagheera, och Scarlett Johansson är så förförande som bara hon kan vara som Kaa. Men efter Khan är det Kung Louie de lyckats bäst med, med inspiration från Apocalypse Now (vissa scener påminner även en del om Sagan om Ringen) skapade de denna kung, som blandar skräck med charm i sitt urgamla tempel, och Christopher Walken har precis rätt känsla för att göra detta rättvisa. Även Lupita Nyong'o och Giancarlo Esposito gör det bra som vargarna Raksha och Akela. Det enda verkliga i filmen är Mowgli, och man får lov att säga att nykomligen Neel Sethi imponerar. Filmen hittar rätt balans mellan den nostalgiska musikal-komedin vi är vana vid, och en mer modern och något mer vuxen saga. De två låtar som dock får vara med vävs in bra! Får se om Andy Serkis kan toppa det här med sin Jungle Book: Origins, som är planerad att komma 2018 (om den nu kommer, efter denna succé, som redan har en uppföljare på gång). 3,5/5

 

En riktig klassiker som vann fyra Oscars från en av filmens stora regissörer, Sidney Lumet. Howard Beale har länge varit en av tv-branschens främsta nyhetsuppläsare, men efter att ha förlorat sin fru börjar han gå ner sig och tittarsiffrorna likaså, något som får bolaget han jobbar för att sparka honom. Med inget kvar att leva för annonserar han att han ska ta sitt liv under sin sista sändning. Kalabalik uppstår, men snart märker de att publiken gillar att höra Beale beklaga sig över samhället och livet, och väljer att utnyttja det till max för att höja sina undermåliga tittarsiffror. Network visar en kritisk syn på den tidens bransch, något som känns lika aktuellt idag, och den känns klart före sin tid. Den bjuder på starten av den typ av tv-nyheter som kapitaliserar på sensationella bilder, mord och annat hemskt (något 2014 års Nightcrawler visar ur en modern synvinkel). Den är i det närmsta satirisk i sin skildring av de speciella karaktärer vi får följa på bolaget, och den håller en fin balans mellan att vara ett seriöst drama och självmedveten och cynisk satir. Trots dess relativa absurditet lutar den aldrig åt det komiska, utöver den utveckling vi får följa, som i sig kan ses som komisk. Den har ett manus som är otroligt välskrivet, och hela filmen osar en kvalitet och intrig få liknande filmer lever upp till. Karaktärerna är flerdimensionella och erbjuder alla något unikt, storyn som håller sig i verklighetstrogna miljöer känns hela vägen naturlig, trots att den är överdriven. Skådespeleriet är även det på topp, och den fick hela fem Oscarsnomineringar bara för detta (varav den vann tre), med Peter Finch, Faye Dunnaway, William Holden, Robert Duvall, Ned Beatty och Beatrice Straight (Duvall den enda utan nominering). Även manuset vann välförtjänt en Oscar, men filmen och Lumet blev dessvärre knockade av Rocky. En mångfacetterad film som håller på alla nivåer, och som erbjuder något alldeles extra! 4/5

 

Vi håller oss kvar på temat absurt drama på gränsen till komedi, bara att vi nu även korsar gränsen till komedi. Rockstjärnan Marianne Lane (Tilda Swinton) har nyligen opererat halsen och får inte prata, därför har hon tagit semester i en liten by i Italien med sin pojkvän, dokumentärfilmaren Paul (Matthias Schoeanaerts). Men så plötsligt kommer hennes ex och producent Harry (Ralph Fiennes) och hälsar på med sin nyfunna dotter Penelope (Dakota Johnson). Samtidigt som gamla minnen och känslor blommar upp klipps bilder från deras förflutna in, och det är upplagt för intriger, avundsjuka, maktspel och bråk. Något vi även får. Även om de håller god min länge och har det trevligt är det hela tiden någonting som lurar under ytan, och filmen osar en viss mystik som är svår att greppa. Det hela blir underhållande och stundvis även rätt gripande. På sätt och vis går det hela till en överdrift, men trots det fungerar det, det överdrivna känns trovärdigt och rätt. Detsamma får gälla skådespelet, som är på topp. Främst är det Fiennes som är lite överallt, vissa skulle kanske anse att han spelar över, men återigen passar det in i storyn. Swinton är mer återhållsam i sin storhet, men förmedlar lika mycket känslor trots att hon inte får prata för mycket. Schoenaerts och Johnson gör det bra i sitt försök att hålla giganternas tempo, men de bidrar lika mycket till helheten, och det är ur den förstnämndes synvinkel vi främst får följa utvecklingen. Giadagnino använder sig av okonventionella stilgrepp i form av foto för att berätta sin historia, något som ger ytterligare en dimension till spektaklet, och musiken bidrar starkt till känslan. 3,5/5

 

Historien om den poslke pianisten Wladyslaw Szpilman har mycket potential, och det är även något Roman Polanski visar i The Pianist. Szpilman var jude och bodde i Warszawa under krigsutbrottet 1939. Han var pianist och spelade på radio, men allt detta ändrades när Tyskland invaderade Polen. Hans tid under kriget är enastående på många vis, och bjuder upp till en dramatisk och gripande film, även om man får inse att det är just en film, och nog lär den ha tagit sig vissa friheter. Filmen griper dock inte riktigt tag i mig så pass mycket som ämnet och historien har potential att göra, sedan om detta beror på att jag är känslokall eller bara såg den på fel kväll är en annan fråga. Med sina två och en halv timme har den chansen att verkligen utveckla såväl karaktär som historia, men ändå gör den inte riktigt det. Den innehåller en del håligheter i storyn, där man undrar hur saker egentligen hände. Adrien Brody gör det absolut riktigt bra i huvudrollen, och han vann även Oscarn (för vilken rollen var skräddarsydd), men det är någonting som jag saknar, även om jag inte helt kan sätta fingret på vad det är. Men med 8,5 på IMDb hade jag hoppats på att mattan skulle dras undan helt under mina fötter. Jag uppskattar dock hur den tar sin tid och inte försöker kapitalisera på lidandet, utan visar det som det ska ha varit för just Szpilman, och filmen blir starkare och starkare, för att i slutet verkligen få fast en, även om jag gärna hade haft det tidigare. 3,5/5