Vad blir det för film?

 

Förra året - eller nja, i januari - skrev jag en separat lista om 2017 års bästa tv-serier. I år känner jag inte riktigt att jag kan göra det, för jag har sett allt för få för att kunna göra den rättvisa. Men jag vill ändå lyfta fram de allra främsta som jag faktiskt sett. Två av förra årets höjdare kom tillbaka med nya säsonger i år (tyvärr inte Ruby), och levererade på en ännu högre nivå. The Handmaid's Tale (HBO Nordic) gav precis som i första säsongen ett antal brutala käftsmällar, dess hänsynslösa skildring av en nära framtid som inte känns så avlägsen så som världen ser ut idag är mästerlig på alla plan. De lyckades utveckla storyn och bredda perspektiven ytterligare i år, för att ge oss mer bakgrund och mer förståelse för allt som händer. Elisabeth Moss är fortsatt briljant, men lika stark var Yvonne Strahovski denna gång, som fick betydligt mer att jobba med med sin karaktär, som fick ytterligare djup och samvetskval.

 

 

Lika aktuell och samhällskritisk var återigen Dear White People (på Netflix), vars första säsong helt magnifikt fortsatte där filmen slutade, och bjöd på ett antal höjdpunkter, där Barry Jenkins-regisserade avsnitt 5 stack ut. Den andra säsongen var till och med snäppet vassare, mycket tack vare fördjupningen av karaktärerna, där vi fick lära känna huvudpersonerna än mer men också få in nya ansikten, samt en underbar mytologi som bådar gott inför kommande säsong. Smärtsamt stark, rolig och relevant, och en av de mest underskattade tv-serierna just nu, skaparen Justin Simien är genial.

 

Övrigt som var bra inkluderar: American Vandal, Maniac, Legion s.2, The End of the F***ing World, Sharp Objects, Barry, The Chilling Adventures of Sabrina, Counterpart. Listan på serier jag missat är dock längre: Succession, Killing Eve, Patrick Melrose, The Little Drummer Girl, Atlanta s.2, Pose, Bodyguard, A Very British Scandal, The Haunting of Hill House m.fl. Men nu vidare mot filmerna, och en hel drös filmer jag önskade jag kunde haft med på topp 10:

 

Trots Oscarsnominering och hyllningar för sin senaste film Savages tog det 11 år för Tamara Jenkins att komma ut med sin nya film, ett alltför vanligt öde bland kvinnliga filmskapare. Men vilken comeback det blev, om ett kulturpar som passerat 40 men som fortfarande kämpar för att få barn. Livet pendlar mellan fertilitetskliniker, adoptionsintervjuer och hopplöshet, och tankarna vandrar till och med mot äggdonatorer. Detta förstärks när favoritbrorsdottern flyttar in i deras lägenhet, som behöver komma ifrån hennes egna tidiga 20-årskris på college. En lågmäld men värmande dramakomedi, med ett otroligt nyanserat och fylligt manus med underbara dialoger som framförs på bästa möjliga vis av inte minst Kathryn Hahn och Paul Giamatti, som är i sitt esse. Relativa nykomligen Kayli Carter lyckas även hon hålla jämna steg med dessa indiegiganter. En pärla om livet, familj och relationer, det mesta alltså. 

 

 

På förhand kändes det inte som en vidare smakfull idé att (redan) göra film om Utöya, och att den skulle filmas i en lång tagning kändes mer som en gimmick för uppmärksamhet. Lyckligtvis hade jag fel. Filmen är en respektfull och sanslöst stark skildring av vad som hände på Utöya 2011, och Erik Poppe konsulterade även flera av de överlevande för att göra det rätt. Efter korta scener från Oslo och det som hände där tas vi till ön, och där är allt filmat i en enda tagning, där vi får följa Kaja under hela förloppet. Det ger en känsla av att man faktiskt är där, vilket såklart gör det än mer skrämmande. Det händer inte alltid mycket, men hela tiden är man på helspänn för att något kan hända, vi vet lika lite som Kaja om vad som händer och var Breivik befinner sig (ett stort plus är att man aldrig får se hans ansikte, och inte mycket mer än en silhuett på avstånd). Det är en viktig film med tanke på att den försätter oss i den känsla av rädsla som det innebär, vilket blir ett starkt anti-vapen-statement. Men den är också viktig då den belyser faran med nynazister och det hat de sprider. Andrea Berntzen bär filmen på ett imponerande vis, med kameran hela tiden nära henne. Den är inte lätt att se, men ska ni välja en film om händelsen från i år, välj denna (även om dokumentären Rekonstruktion Utöya ska vara bra!). 

 

Zimna wojna. Regi/manus: Pawel Pawlikowski. Manus: Janusz Glowacki & Piotr Borkowski. Skådespelare: Joanna Kulig, Tomasz Kot, Agata Kulesza, Borys Szyc

Efter Oscarsvinsten för Ida är nu polske Pawel Pawlikowski tillbaka med en ny svartvit pärla i formatet 1.37:1, och årets kanske allra snyggaste film. Han kan återigen se fram emot en Oscarsnominering för bästa icke-engelskspråkiga film, och med lite rättvisa kan även Lukasz Zal få en till nominering för sitt foto. Han skildrar återigen ett Polen/Europa under kalla krigets bittra dagar, nu med fokus på en kärlekshistoria mellan en sångare och en pianist, som möts genom en uppsättning av polsk folkmusik beställd av staten, som snart blir till ett vurmande inför den ryska björnen. Den passionerade men skakiga kärleksaffären skildras i ljuset av tidens politiska spel, som i många fall speglar dagens Europa. Joanna Kulig är hypnotisk i huvudrollen, tillsammans med Tomasz Kot. En vacker och tekniskt makalös film. 

 

 

Att säga att förväntningarna var höga på Steve McQueen efter 12 Years a Slave, Shame och Hunger är en underdrift. Han valde därför att göra en helvändning och valde att göra en betydligt mer kommersiell thriller - en stor del till varför filmens inte gått så bra som den borde handlar om att de inte riktigt visste om den skulle marknadsföras som potentiell Oscarsfilm eller publikfilm. Den förtjänar att vara både och, för det är en höjdare. Tillsammans med Gone Girl-författaren Gillian Flynn har McQueen adapterat den brittiska miniserien med samma namn från 80-talet till en välnyanserad och otroligt mångfacetterad thriller. Att de får ihop en så pass bred story med så många karaktärer gör det till ett av de främsta manusinsatserna från i år, när vi får tillräckligt med info om alla för att vi ska förstå deras motivation och de olika förhållandena. Tät, spännande (om än något slow-burn) och med magnifika skådespelare, där Daniel Kaluuya och Elizabeth Debicki sticker ut, tillsammans med hunden såklart (samma som vann våra hjärtan i Game Night). 

 

 

Den fjärde raka filmen av en hyllad regissör som jag känner enorm beundran för, men ändå vill se om för att bedöma bättre - kan behöva rannsaka mig själv om jag likt branschen ger dessa män ett frikort för mycket... Inte för att nedvärdera filmerna, de är såklart magnifika filmer, och Phantom Thread har jag en känsla av kanske borde vara betydlgit högre egentligen, men hann inte se om den nu. Paul Thomas Andersons nya film kom sent förra året, blev föga förvånande kritikerfavorit, men överraskade ändå när den dök upp bland nomineringarna för bästa film, regi och kvinnliga biroll på Oscarsgalan. I sin sista (?) roll porträtterar Daniel Day-Lewis Reynolds Woodcock, en kontrollerande och besatt kläddesigner, ett hyllat geni, som en dag träffar Alma, som han faller pladask för och som blir hans nya musa, spelad till perfektion av genombrottet Vicky Krieps. En film om det manliga geniet och de kvinnor som måste stå ut med honom, eller är det de som har kontrollen? I hushållet bor även systern Cyril, spelad av nominerade Lesley Manville, som inte kommer låta sig hunsas av sin bror. Det är otroligt vackert hantverk vi bjuds på, från PTA:s egna 16mm-foto, till de Oscarsvinnande kostymerna och scenografin som återskapar 50-talets London så snyggt. Sedan, Jonny Greenwoods - även det nominerade - musik är så fruktansvärt förförande och magiskt på alla plan. En ljuvlig film med skådespel som kommer att blåsa hatten av er. 

 

 

Trots en riktigt stark line-up i årets huvudtävlan i Cannes var det Japans kanske främste regissöre Hirokazu Kore-eda som gick hem med Guldpalmen, och jag förstår varför. I ett litet avskilt men centralt hus i utkanten av Tokya bor Osamu och Nobuyo med farmor, syster och son, de jobbar när de kan och lever på farmors pension och bidrag som hon får för att myndigehterna tror att hon bor ensam. Maten handlar de inte, den snattar de och har ett utarbetat system för det. En vinterdag hittar de Yuri, en liten flicka som de tar in och hand om. Kore-eda gör mos av kärnfamiljen och visar oss att kärlek kanske kan vara nog för att kalla det familj, eller är det en överlevnadsinstinkt. Filmen är som en varm och lång kram, som fyller en med glädje och oro, värme och frågor. Det är en härlig och ganska lättsam film som grundar sig i tyngre ämnen och allvar, där manuset hur skickligt som helst bygger upp karaktärerna, relationerna och varför vi bryr oss. Det bridrar också att skådespelarna alla är sagolika. En underbar pärla som mycket troligt kan hamna bland de nominerade för bästa icke-engelskspråkiga film på galan.

 

 

Vet inte riktigt hur jag på ett hyfsat sansat vis ska kunna förmedla hur mycket jag gillade Spider-Verse...den är bara så...magisk. Den vänder upp och ner på animation som konstform, och gör en film till en serietidning på riktigt, aldrig har en superhjältefilm känts så trogen sitt ursprungsmaterial. Miles Morales tar över manteln efter Peter Parker, och med ett metaperspektiv tar den den uttjatade origin-formulan till nya nivåer, och blandar in fantastiska sido-Spindelmän från andra dimensioner, den ena mer fantastisk än den andre. Vad sägs som Spider-Noir (en perfekt Nic Cage) eller Spider-Gwen, Spider-Ham och Peni Parker. Att det är Lego-film-regissörerna Phil Lord och Chris Miller som ligger bakom manuset och är producenter gjorde det rätt uppenbart att jag skulle älska den, och det gör jag verkligen. En av årets mest underhållande bioupplevelser, och banbrytande är ett ord som passar in på många plan. I en rättvis värld vinner den Oscarn för bästa animerade utan konkurrens, men Disney/Pixar är så dominanta att det kan bli svårt att hota Superhjältarna 2 (vars medverkan på denna lista troligtvis påverkades starkt av att jag såg den dagen efter Spider-Man, och då bleknade i jämförelse). 

 

 

När Shoplifters vann förstapris i Cannes tog Spike Lee hem andraplatsen, med hans comeback till finrummet - åtminstone hans mest hyllade och uppmärksammade film sedan Do the Right Thing, även om han gjort mycket bra däremellan. I början av 70-talet blev Ron Stallworth den förste svarta polisen i Colorado Springs, och så fort han blev kommisarie tog han upp telefonen för att inleda en undercover-utredning av Ku Klux Klan. För det behövdes bara rätt vit polis att hjälpa honom. Vad som följer är ofta underhållande, ofta skrämmande, men hela tiden smärtsamt relevant. Det är områden om Lee är en mästare på att skildra, som han får god hjälp av Chayse Irvins 70-talsdoftande foto och inte minst Terence Blanchards underbara musik, som tillsammans med Lees små blinkningar tar oss tillbaka till den tidens blaxploitation-filmer och polisfilmer. Utan att spoila för mycket så är det en scen där de klipper mellan ett klan-möte och ett medborgarrättsmöte, och det är en av årets starkaste scener. När Lee vid filmens slut visar oss att vi inte kommit särskilt långt från den tidens rasism tappade hela biosalongen andan, en tyst chock föll över alla och det var bland det mäktigare jag upplevt på en biograf, den kollektiva insikten. Vänta er att BlacKkKlansman dyker upp bland många Oscarskategorier, inte minst har Lee chansen att få revansch på akademins oförklarliga icke-nomineringar av Do the Right Thing. Skådespelarinsatserna från John David Washington (ja, det är Denzels son) och Adam Driver ska inte glömmas heller, och Topher Grace är precis så äcklig som David Duke som han förtjänar.