Vad blir det för film?

Nog för att jag har sett många filmer som kvalificerar sig för denna lista i år, men även jag har missat några. Den jag ångrar mest att jag aldrig hann med är Alice Rohrwachers Cannes-vinnare Lycklig som Lazzaro, som verkligen känns som en film som hade kunnat hamna högt på listan. En annan aspekt är de filmer jag sett på t.ex. Stockholms filmfestival eller på amerikanska iTunes, som ännu inte kommit till Sverige enligt de regler jag har för listan. Jag planerar en kortare lista där jag skriver lite om dessa, men en film var så pass bra att jag inte kan hålla mig från att nämna den redan nu. 

 

Eighth Grade är komikern Bo Burnhams regidebut, och har sedan premiären på Sundance i januari hylalts unisont. En uppväxtskildring som skriker 2018, som är så äkta och full av alla känslor ni kan tänka er, när en osäker 13-åring kämpar för att öka sitt självförtroende och popularitet. Elsie Fisher i huvudrollen är sanslöst bra, ett av årets stora genombrott och enligt mig given Oscarskandidat. Den hade tagit sig in topp 5 här, och kan mycket väl dyka upp nästa år istället, så håll utkik om den dyker upp (troligt är att den visas på Göteborg filmfestival i slutet av månaden).

 

Men vad säger ni, ska vi gå vidare mot topp 10?

 

 

När trailern dök upp kände jag inte att det var värt min tid, skulle Jim från The Office göra en bra skräckfilm? Boy was I wrong. Det visade sig vara en av de absolut bästa bioupplevelserna i år, en fullständig och på många vis perfekt film. En djupgående analys skulle säkert hitta ett gäng håligheter och oklarheter - eller, det krävs ingen djupare analys för det kanske - men från första bildrutan var jag fast. Mycket av det hade med Charlotte Bruus Christensens korniga och underbara foto, och väldigt mycket hade att göra med öppningsscenen som är årets tveklöst starkaste. Det är effektivt filmskapande på högsta nivå, John Krasinski visar att han vet vad han vill få fram, och har talangen att göra detta. Sedan hjälper det också att Emily Blunt är med i filmen, både hon, Krasinski och barnen imponerar stort. Årets kanske tystaste film, men trots det är ljudet centralt för upplevelsen, mixen är briljant och ger helheten så mycket mer. Jag satt som på nålar, och vad mer kan man kräva av en rysare? 

 

 

 

 

Debra Granik Oscarsnominerades för sitt manus till Winter's Bone för åtta år sedan, och filmen nominerades till bästa film och rivstartade J-Laws karriär. Ändå är det först nu hon kommer med en ny film, men väntan var värd det, för vilken återkomst detta är. Hon fortsätter att arbeta med avskilda platser och undangömda livsöden, nu i Oregons skogar, där en far och en dotter har skapat sig ett hem i skogen. Det är inte mycket mer än ett tält, men för dem är det ett hem. När de upptäcks och tvingas att anpassa sig till samhället blir det för mycket att hantera för fadern, som lider av PTSD från kriget och inte litar på systemet, men för hans dotter är upplevelsen annorlunda. En värmande och stark film om relationen mellan de båda, om samhällets syn på de som lever i marginalerna, om anpassning och individualism. Ben Foster är som vanligt lika bra som pappan, men filmens stora stjärna är Thomasin McKenzie, som äger bioduken trots sin ringa ålder. Förhoppningsvis får vi mer av henne och Granik snart igen! Långt ifrån sensationell, men lämnade ett djupt avtryck som växt alltmer på mig sedan jag såg den. 

Kan ses på: troligtvis inte på bio längre, men håll utkik på VOD 

 

---

 

Förra året tog sig Luca Guadagnino in på topp 5 med Call Me By Your Name, i år bjuder han upp till dans med en film som är dess polära motsats, men får nöja sig med topp 10. Hur skicklig han än är så lät det lite fel att göra om Dario Argentos klassiska 70-talsskräckis med samma namn, varför liksom? Tji fick vi som tvivlade, först och främst är det ingen remake, även om storyn och karaktärerna är snarlika/samma, så är det hans egna tolkning vi får se. Och sedan är det här en betydligt bättre film, på alla plan. Var ska jag ens börja, den kusliga stämningen som vilar över filmen, Thom Yorkes fantastiska musik, Dakota Johnson och Tilda Swintons briljanta dynamik och skådespel, fotot, koreografin som gör ont i hela kroppen (DEN scenen alltså, wow). Det finns många anledningar till varför filmen hamnar så här högt upp, inte minst för att jag satt som förhäxad rakt igenom och älskade den sinnessjuka avslutningen. 

 

 

Av alla rysliga rysare här på topp 10 var Hereditary den rysligaste av dem alla. Gemensamt för alla tre är att jag såg dem ensamma, i en stor salong, efter stängning. När jag släckte ner den stora, tysta och mörka biografen efter denna var jag lite darrig, om vi säger så. Att det här är Ari Asters debutfilm går inte att förstå, för den är så skickligt gjord. Under fler månader hade jag hört att det skulle vara en av de läskigaste filmerna som gjorts, och den levererade verkligen, den tog sig djupt under mitt skinn. Med långa och följsamma tagningar bibehåller den en stämning och mystik som byggs på ytterligare av musiken och den briljanta ljudmix som skapar en upplevelse där man aldrig riktigt kan slappna av. Den undviker jump-scares men bygger konstant upp för att överraska en. Den har också en stark story och ett briljant vis att skildra sorg och familjedynamik. Toni Colette är skrämmande bra i huvudrollen och Alex Wolff likaså vid sidan om. Få regidebuter har varit så imponerande och självsäkra, och ni kan ju gissa om jag är taggad på Asters nästa film, Midsommar, som är precis vad det låter som, en skräckfilm som utspelar sig på ett midsommarfirande i Sverige. 

 

 

22 år efter att första Mission: Impossible-filmen kom ut trodde man inte att den sjätte filmen i serien skulle bli den bästa. Fast å andra sidan var förra filmen den bästa när den kom, och fyran var inte dum den heller. En stor del i detta har att göra med Tom Cruises galenskap (inte scientologin dock), då han för varje film gör sina egna stunts mer våghalsiga. I denna utför han bl.a. ett HALO-jump, ett fallskärmshopp som militärer utför när de vill ta sig in i länder utan att upptäckas på radarn, något de dessutom spelade in precis vid solnedgången, vilket gav dem 3 minuter per dag att klara av tagningen. Sedan lärde han sig flyga helikopter, snabbare än man normalt gör, för att kunna flyga mellan bergstoppar i jakt på en annan helikopter. Samtidigt skådespelar han också, vad mer behöver han göra för en Oscar? Utöver stunten en högoktanig actionthriller som håller uppe tempot hela vägen, den höjer pulsen och adrenalinet mer och mer för varje biljakt och toaslagsmål. Att den bygger vidare på förra filmen ger en starkare emotionell koppling till karaktärerna dessutom. Cruise i all ära, men regissör Christopher McQuarrie ska inte glömmas bort, det är han som ligger bakom det, och en stor del i varför filmen är så bra som den är beror på att de gör så mycket på riktigt, istället för att förlita sig på specialeffekter. Ytterligare en sån där perfekt film i sin genre, och överlag. 

 

 

Årets lyckorus och härligaste filmupplevelse är signerad Greta Gerwig. En favorit som skådespelare i indiefilmer och medmanusförfattare till Noah Baumbach-filmer, och nu även en ny favoritregissör. Här inspireras hon av sin egna uppväxt, och Saoirse Ronan spelar en version av henne, även om den inte är biografisk. Kärleksfullt berättar hon om en tonårstjej som kämpar med de vanliga sakerna, där relationen med hennes mamma är central. Storyn har vi sett förut, men sällan så välskrivet, eller så innerligt och äkta, eller så roligt och värmande för den delen. Så många scener i filmen känns redan ikoniska och Gerwig lyckas med konststycket att göra den speciell. Hon har såklart god hjälp av den alltid lika magnifika Ronan och briljanta Laurie Metcalf, båda Oscarsnominerade tillsammans med filmen, och Gerwigs manus och regi (den blott femte kvinnan att nomineras för regi). Plus i kanten för Jon Brions musik och Sam Levys foto, och Tracy Letts som pappan ska inte underskattas. Coming-of-age-filmer är en svaghet hos mig som ni kanske lärt er, och den här träffade helt rätt. Älskar den. Gerwigs nästa film är en av årets mest emotsedda, Little Women, återigen med Ronan och Timothée Chalamet, samt Florence Pugh, Meryl Streep, Emma Watson, Laura Dern.

 

 

Långt ifrån årets lyckorus eller någon härlig upplevelse. Jag ska vara ärlig, blev smådeprimerad av den. Men bara en riktigt jäkla bra film kan påverka en på det viset. First Reformed fick aldrig någon biopremiär i Sverige sorgligt nog (precis som The Rider), men är en av årets främsta filmer, som ni förstår. Paul Schrader, vars kanske främsta merit fortfarande är manuset till Taxi Driver trots många andra filmer, tar inspiration från ett flertal mästare där inte minst Ingmar Bergmans - Bergmanåret till ära - Nattvardsgästerna är en uppenbar liknelse, till gränsen på remake. Ethan Hawke gör sitt livs roll - den ger honom en Oscar i en rättvis värld - som en grubblande präst som börjar grubbla ännu mer när ett ungt par söker hans hjälp, miljöaktivister som väntar barn, ett barn mannen inte vet om de med gott samvete kan föda med tanke på den klimatbelastning varje människa innebär. Nu kanske ni förstår vilken typ av smådepression jag drabbades av där på Black Friday när jag såg den. Den tar sig an många tunga frågor och ger nödvändigtvis inte många svar, utan snarare fler frågor. Jag kanske inte säljer in den särskilt bra, men det är en på alla vis makalös film, och otroligt snyggt gjord i sin sparsamhet och 4:3-format. En måste-film i dagens samhälle som tyvärr aldrig kommer nå ut brett, men om ni känner er hågade, ge den en chans, och luta er tillbaka och ta in det. 

 

 

Som jag tjatat om Roma den senaste månaden kanske det inte fårvånar att den hamnar här uppe. Många filmer på topp 10 har varit nästan perfekta bioupplevelser, men den allra största upplevelsen var trots allt denna Netflix-film. Som tur är för oss så satsar Netflix stenhårt på dess Oscarskampanj att till och med vi i Sverige fick ett gäng biovisningar, och det är en film med stort F, som gjord för biografen. Efter hans Oscarsvinst för Gravity skalade nu Alfonso Cuarón ner något och gick tillbaka till sina rötter och sin barndom i Mexico City, och stadsdelen Roma där han växte upp. Filmen handlar om hans barnflicka när han var liten, som blev en del av deras familj, och här under ett år genomgår många vardagliga saker, och en del mer utstickande. Det är svartvitt och otroligt vackert, det är vardagen med alla dess komplexa situationer eller enkla bestyr, i bakgrunden lever staden och politiska skeenden flimrar förbi på samma vis som vi kanske inte uppfattar historia medan vi genomlever det. Den främsta anledningen till varför det är en så helomfattande bioupplevelse är den magiska ljudmixen, som till en början förvirrade mig då jag trodde folk pratade längre bak i salongen, men sedan insåg jag att stadens ljud, sekundära karaktärer i ett annat rum, hunden på gatan, alla fick varsin högtalare, vilket placerade en i scenen på ett vis jag sällan upplevt. 

 

 

Yalitza Aparicio är fantastisk i sin skådespelardebut som Cleo, och lyckas förmedla så mycket med så lite. Det märks att historien är personlig för Cuarón och att han verkligen gett filmen tid att växa och skapas. Varenda detalj känns genomtänkt och varenda kameraåkning är där av en anledning. De byggde till och med upp huset för att efterlikna Cuaróns barndomshem så mycket som möjligt, och lånade in möbler från hans släktingar från hela Mexico för autencitetens skull, och det känns, det påverkar. Den mest hyllade filmen i år och storfavorit att vinna Oscarn för bästa icke-engelskspråkiga film, och lär kamma hem en rad andra nomineringar, bl.a. för bästa film och regi, där den troligtvis vinner det sistnämnda. En tekniskt fulländad film som är så mycket mer komplicerad än vad den kanske kan verka, och en story som även den känns enkel till en början, men sedan växer till något stort. Det känns tråkigt att lämna karaktärerna när man lärt känna dem, man blir som en del av familjen tillsammans med Cleo, och vill veta att alltid blir bra för familjen. Skrev mer om den och Netflix här.

 

 

Jag såg The Florida Project första gången 18:e november förra året, och har egentligen sedan dess vetat att den skulle toppa årets lista. Eller åtminstone att det skulle krävas otroligt mycket för en film att peta ner den, något ingen klarade av. Sedan dess har jag dessutom sett den två gånger till - den blir bättre för varje gång - samt skrivit en kandidatuppsats om den, så att säga att jag älskar den vore en underdrift, och aldrig har det varit så lätt att välja etta på listan. I min uppsats skrev jag om filmens plats i en realistisk filmtradition, men jag ska inte gå in på mer detaljer nu, men likt Leave No Trace och The Rider handlar den om människor som lever i samhällets marginaler, något Sean Baker har som fokus i alla sina filmer.

 

Här hamnar vi på "Disneys bakgård", och det lilafärgade motellet Magic Castle utanför Orlando, Florida. Där bor 6-åriga Moonee med sin mamma Halley, de är s.k. "hidden homeless" och flyttar från motell till motell i brist på bostad, och under en sommar får vi följa Moonee och hennes vänner på upptåg runtom motellet, medan Halley blir allt mer desperat för att hitta ett jobb och få ordning på sitt liv, samtidigt som hon är ung och vill leva sitt liv. De socialrealistiska inslagen varvas med underbar humor och värme, det är trots allt helt ur Moonees perspektiv som vi får uppleva allting, och hon vill ju bara ha kul med sina vänner. Baker och medmanusförfattaren Chris Bergoch har verkligen lagt ner tid på att lära känna livet de gömda hemlösa lever i, lära känna området och vilka situationer som kan uppstå. Naturalism är a och o för Baker och det uppnår han, men tillsammans med fotograf Alexis Zabe utnyttjar han också färgerna som området bjuder på i närheten av Disney World, och just kontrasterna som porträtteras är nyckeln till varför filmen slår så hårt, och dessutom viktig i balansgången mellan humor och svärta.

 

MVP är trots alla magnifika komponenter Brooklynn Prince, i rollen som Moonee. Hennes prestation går knappt att förklara med ord, hon är bara så fruktansvärt talangfull och underbar, och filmen hade kanske inte varit något utan henne. Hon prickar precis rätt och hennes kaxighet och självsäkerhet gör avslutning så pass mycket mer drabbande och imponerande. I rollen som Halley ser vi Bria Vinaite, som Baker upptäckte på Instagram, som trodde att han var en creepy stalker innan han kunde övertala henne om att han var regissör. Även hon är perfekt castad som Moonees problemtyngda men innerst inne kärleksfulla mamma. Och sedan har vi veteranen i gänget, Willem Dafoe som den godvillige och beskyddande motellmanagern Bobby, som något ofrivilligt tar hand om Halley och Moonee, trots allt han får stå ut med. Dafoe gav också filmens enda Oscarsnominering, och det är självklart en skamfläck för akademin att den inte nominerades i fler kategorier, där bästa film, manus, regi, foto torde varit givna, och inte minst en nominering för bästa kvinnliga huvudroll åt Prince. Men vad gör väl det, filmen är en av decenniets höjdpunkter och det hade inte några extra nomineringar ändrat på! Kan skriva hela dagen om den, men det gjorde jag hela våren, och i ett inlägg i februari.