Vad blir det för film?

Tiden är kommen för att skriva topplistor, och även i år fegar jag ur och separerar dokumentärerna från spelfilmerna, för att kunna få plats med fler! På det här viset får också dokumentärerna lite extra uppmärksamhet, vilket de förtjänar. Jag blandar såväl svenska som amerikanska premiärdatum, även om de flesta är filmer från 2018! Och så blev det så att jag rangordnar annorlunda än jag brukar göra, pga ibland blir det så. Och självklart har jag inte sett alla dokumentärer jag hade velat se, bl.a. Olegs barndom (finns på SVT Play), Rekonstruktion Utöya (som vann Guldbaggar för bästa regi och dokumentär), och många fler. Men jag såg dessa:

 

 

Det sägs att verkligheten överträffar dikten, och det är sant när det kommer till många av filmerna på listan. Med sin regidebut lyckas Bing Liu skapa film om sina barndomsvänner och den gemenskap de fann via skate-kulturen. Men så många fler teman och samhällsrelevanta ämnen dyke rupp på vägen att dokumentären blir mycket mer än "bara" en film om vänskap eller skate-kultur. Liu hade alltid kameran framme som tonåring, och det är från den åldern de tidigaste klippen i filmen kommer från, och i över ett decennium får vi främst följa Kiere och Zack, och Bing själv när han vänder på kameran. Alla kommer de från trasiga hemförhållanden, och hanterar det på olika vis. Genom att se tillbaka på deras uppväxt blir det som en bakvänd coming-of-age-historia, en närgången studie av vad som formar en människa i ett visst samhälle. Det är en öppen och äkta dokumentär om verkligheten, och en sanslöst imponerande debut på en såväl narrativ som teknisk nivå av Liu. Är Oscarsnominerad för bästa dokumentär, och har vunnit en rad olika priser senaste året. 

 

 

Många har säkert sett Kathryn Bigelows Oscarsvinnande film The Hurt Locker, om en amerikansk soldat vars jobb är att desarmera bomber och minor. Fantastisk film, otroligt intensiv, spännande och gripande. The Deminer är som den, fast på riktigt. Fakhir Berwari var officer i den irakiska armén, och blev specialist på att desarmera de minor Saddam Hussein placerat ut över landet, och senare även IS. Specialist är kanske att ta i, men han gjorde det, dödsförakt blandat med mod, vissa skulle kalla honom en dåre, andra hjälte. Med hjälp av videomaterial filmat med hans egna kamera får vi följa honom på hans uppdrag, och för varje kabel han klipper av blir det bara nervigare. Det är omöjligt att inte beundra honom, att inte fängslas av hans mod (eller var det dumdristighet?) och karisma, hans vägran att ge upp. Det är ett av mina starkare ögonblick på en biograf i år, och jag hoppas att ni litar på mitt ord och ser det med egna ögon. Nominerad till såväl bästa film som dokumentär på Guldbaggegalan. 

 

 

Om The Deminer var spännande så är Oscarsnominerade (och Bafta-vinnande) Free Solo gastkramande. Filmen fokuserar på klättringsstjärnan Alex Honnold, känd för sina våghalsiga klättringar uppför berg - utan rep. Men det finns en bergsvägg han ännu inte bemästrat, El Capitan i Yosemite National Park i USA, en vägg ingen tagit sig upp för utan rep, och få klarar ens med rep. Vi får följa honom i hans förberedelser, en tuff resa som kan leda till döden om han missar minsta lilla grepp eller en oväntad vindpust får honom ur balans. Jag känner hur handsvetten börjar komma tillbaka från visningen jag var på bara av att tänka på de fantastiska bilder som Jimmy Chin och E. Chai Vasarhelyi och deras otroliga kamaratema producerat till filmen, själva hängandes i rep längs med väggen, med förhoppningen att inte behöva filma sin nära väns fall mot döden. Det är så spännande och häftigt att följa, och inte minst sanslöst imponerande av Honnold, som dessutom är en karaktär som ger mer än bara klättringsaction. 

Kan ses på: bio i vissa städer, utvalda tider, förhoppningsvis visas den på IMAX igen, det är definitivt en film att uppleva på stor duk.

 

 

På min topp 50-lista dök en och annan superhjältefilm upp, men även här bland dokumentärerna finns en superhjälte, nämligen Ruth Bader Ginsberg, eller "Notorious RBG" som hennes fans kallar henne. I skrivande stund sitter hon fortsatt i USAs högsta domstol vid 85 års ålder, kämpar för att upprätthålla någon form av standard medan Trump placerar in sina ruttna ägg där. Hon började sin juridiska karriär på Harvard 1956, som en av nio kvinnor bland 500 män i klassen. Hennes fortsatta akademiska karriär fortsatte bl.a. på Lunds Universitet, där hon nu är hedersdoktor, där utförde hon en studie på svenska rättssystemet. Hon är mest känd för sin kamp för jämställdhet inom rättssystemet, och tog på sig många uppmärksammade fall som gick till Högsta Domstolen, vilket gjort henne till en feministisk ikon och förebild för många. Men, jag ska inte återberätta hela dokumentären, ni ska se den istället. Hon är en inspirationskälla för alla, och dokumentären borde vara obligatorisk på alla juristutbildningar. En sann superhjälte. Gjorde storsuccé på amerikanska biografer och är Oscarsnominerad för såväl bästa dokumentär (knapp favorit framför Free Solo) och bätsa originallåt (Jennifer Hudsons "I'll Fight").
Tillgänglig på: Cineasterna.se

 

 

En av de mer överraskande bidragen bland de Oscarsnominerade dokumentärerna, men på intet vis oförtjänt. Regissör Talal Derki flydde Syrien som litet barn, men återvänder nu för att få en inblick infifrån en jihadistisk grupp med kopplingar till Al-Qaida. För att göra detta måste han ljuga om sin tro och spela med i deras hat, men han kommer in och får följa en av ledarna i gruppen, och inte minst de åtta söner han har hemma. Det är som ni kan förstå en mörk och sorglig dokumentär som visar hur unga män indoktrineras i detta hat och terrorism redan innan de ens kan prata. Men det är också dels en fascinerande men också viktigt inblick i en värld vi nästan aldrig får se på riktigt, från det perspektiv som ges. Av den anledningen är den ett bra komplement till dokumentärer som City of Ghosts, Last Men in Aleppo och Cries from Syria, som visar de som kämpar för frihet och demokrati. 

Kan ses på: SVT Play 

 

 

Med knappt 23 miljoner dollar i intäkter på amerikanska biografer var Won't You Be My Neighbor? den mest lönsamma dokumentären 2018 (trots hårt motstånd där såväl RBG som Free Solo hamnade en bit över 10 miljoner dollar). Och inte minst var det den mest älskade dokumentären och favorit inför Oscarsgalan. Men som så många gånger förut petades den mest populära dokumentären när nomineringarna släpptes (det kan bero på karma för regissör Morgan Neville, som vann dokumentär-Oscarn för sin senaste film 20 Feet from Stardom, framför näsan på den mer värdiga vinnaren The Act of Killing). Filmen handlar om Fred Rogers, en av de - om inte den - mest älskade tv-personligheten i amerikansk tv-historia. "Vem då..?" undrar ni kanske, och jag hade ingen vidare koll på honom innan heller. I hans program "Mister Roger's Neighborhood" underhöll han och utbildade barn med hjälp av dockor och sång i flera årtionden. Dokumentären är en kärleksfull och otroligt fin skildring av hans liv, utan konstigheter eller skandaler. Om ni tycker att hela grejen låter bekant kanske ni har sett Jim Carrey spela en högst Fred Rogers-inspirerad karaktär i Kidding, på HBO Nordic.

 

 

Filmåret 2018 har i Sverige - och internationellt - handlat mycket om en viss 100-åring. Så självklart kom det en dokumentär om Ingmar Bergman (i själva verket har det kommit ut två, men bara en svensk). Filmens fokus ligger på året 1957, det mest avgörande i Bergmans karriär, och det mest produktiva. Utöver ett flertal pjäser och tv-filmer släpptes två av hans bästa och mest framgångsrika filmer - Det sjunde inseglet och Smultronstället. Men Jane Magnusson använder bara detta som ramverk och tar oss igenom stora delar av hans liv, och även om dokumentären rättmätigt hyllar Bergman undviker den inte hans många negativa sidor. Att göra en fullkomlig skidlring av en person som Bergman är svårt med en film, men denna gör det bra nog. 

 

 

Den tveklöst mest unika och kreativa dokumentären kommer från Sandi Tan, en form av självbiografi och mysterium kring en svunnen tid. Hon berättar om när hon som tonåring i Singapore i slutet av 80-talet upptäckte sin kärlek till film, och sedermera spelade in en road-movie med sina vänner 1992, tillsammans med deras enigmatiske filmlärare Georges. Vad som händer sen lämnar jag osagt, men det är en fascinerande skildring av en filminspelning och dess eftermäle, med karaktärer som bara blir mer och mer intressanta. Tan formar dokumentären på ett nyskapande vis på gränsen till experimentelt, och det kan ta någon kvart innan man är inne i storyn helt, men håller man ut kommer det vara värt det! 

Tillgänglig på: Netflix 

 

Förra årets kanske mest uppmärksammade svenska dokumentär var Marcus Lindeens återblick samt återskapande av den så kallade "sex-flotten". 1973 samlade en antropolog fem kvinnor och sex män för att segla över Atlanten på en flotte, utan motor eller kommunikation med omvärlden lämnades de åt sitt öde. Dokumentären visar dels utförligt bildmaterial som spelades in på flotten som dokumentation, men har också byggt upp flotten i en lagerlokal och bjudit in deltagarna som fortfarande är vid livet för att prata om sina minnen. Det är fascinerande att följa utvecklingen på flotten, och upplägget med att klippa mellan dåtid och nutid är effektivt och ett intressant grepp. Vad jag dock fastnar för mest är vilket uselt genomfört experiment det var, från ett metod-perspektiv, vilket är underhållande på ett vis men frustrerande för den som någonsin läst en metodkurs på universitetet. Men sevärd och välgjord, minst sagt. 

Kan ses på: Cineasterna, SF Anytime 

 

 

Tre timmar och tjugo minuters obesrvation av New Yorks öppna bibliotek och alla dess olika byggnader och institutioner. Frederick Wiseman är en av de största namnen inom dokumentärfilm någonsin och har observerat allt möjligt i över 50 år. Det är fascinerande och fängslande under hela tiden, även om det inte låter så.

Tillgänglig på: Ingenstans just nu, visades på festivaler i våras, men får vara med ändå 

 

 

När den unge brittiska skådespelaren Leon Vitali lämnade biosalongen efter att ha sett Stanley Kubricks A Clockwork Orange visste han att han måste arbeta med regissören. Bara några år senare får han en roll i Barry Lyndon, och medan andra knappt står ut med den nitiske regissörens tuffa metoder är Vitali fast. Han och Kubrick fattar tycke för varandra och Kubrick uppmanar honom att lära sig mer om filmarbete, när han visar intresse för det. Sedan är han fast, Vitali gav upp en lovande karriär som skådespelare för att bli Kubricks högra hand. Det är en intressant inblick inte bara i Kubricks värld, utan även i filmskapandets värld, och en hyllning till de som utför skitjobbet, och specifikt Vitali, som här äntligen får den uppmärksamhet och upprättelse han förtjänar. Hela tiden intressant och sevärd, inte minst för oss som älskar film och Kubrick, även om det är lite synd att själva filmen inte är den bästa av dokumentärer, rent tekniskt. 

 

 

Döda poeters sällskap är anledningen till varför jag älskar film, till varför jag skriver dessa ord nu, till väldigt mycket helt enkelt, att säga att Robin Williams betyder mycket är en underdrift. Den här dokumentären följer honom, från början till slutet, genom en kringflyttande uppväxt via ståuppkomiken till livet som stjärna. Det är ingen banbrytande film på det viset, men det är ett sätt att lära känna honom lite bättre. Tårkanalerna öppnades två gånger, dels vid det uppenbara slutet, men också när jag höll på att sätta maten i halsen för att jag skrattade så mycket vid ett av klippen (när han höll tacktal åt Jack Nicholson på en gala 2003), få personer har någonsin varit så roliga som Williams.