Efter Emmy-galan, hur bra var vinnarna egentligen?

Natten till måndag svensk tid hölls Emmy-galan, där senaste årets bästa serier utses av en akademi (tänk Oscars, fast serier, ifall ni inte visste). Den stora frågan var vilken serie som skulle ta över Game of Thrones herravälde när senaste säsongen kom för sent för att vara med i leken. Som vanligt var det serier som fattades, till ingens förvåning men allas stora besvikelse lyckades inte heller säsong 3 av mästerverket The Leftovers få en nominering för bästa drama, något den borde vunnit. The Americans lyckades inte heller de, trots att de äntligen fick en nominering förra året. Som ni kan läsa här älskar jag verkligen dessa serier, och i samma text skrev jag om kvällens stora vinnare The Handmaid's Tale, som vann bästa drama, regi (Reed Morano), kvinnliga huvudroll (Elisabeth Moss), kvinnliga biroll (Ann Dowd) och bästa manus. Storslam helt enkelt, och det välförtjänt. Jag har förvisso inte sett alla som nominerade, men av de jag har sett, tyckte jag som följer:
 
 
Master of None (2 säsonger, Netflix)
Jag har velat skriva om andra säsongen av Master of None ett tag nu, för den är en underbar pärla. Om ni inte sett serien handlar den om ca 30-åriga Dev, en skådespelare i New York med rötter i Indien. I säsong två ser vi honom till en början i Modena, Italien, dit han flyttat för en sommare för att lära sig pasta. I ett magnifikt svartvitt första avsnitt får vi följa hans tillvaro, med en handling som är starkt influerad av den klassiska italienska filmen Cykeltjuven. Redan i säsong ett, och än mer här, visar seriens skapare, delvisa regissör, manusförfattare och huvudrollsinnehavare Aziz Ansari vilken kunskap och uppskattning han har för filmmediet, något han visar med snygga och underhållande referenser och influenser rakt igenom. Men det är så mycket mer än det, det är en aktuell serie som diskuterar viktiga ämnen men en lätt ton. Det är trots allt en komedi, men den erbjuder djup och något att säga. En av säsongens höjdpunkter var avsnittet "Thanksgiving", som gav Ansari och Lena Waithe en Emmy för deras manus. Serien är inspirerad av hur Waithe (som själv spelar rollen som Devs kompis Denise) kom ut till sin mamma. Tack vare vinsten blev hon första svarta kvinna att vinna i kategorin. Vill ni se en rolig serie om vardagen, med inblickar i verkligheten, med skarpt manus och finfint skådespeleri, spana in Master of None på Netflix. 
 
 
Big Little Lies (1 säsong, HBO Nordic)
Den andra stora vinnaren på Emmy-galan var mini-serien Big Little Lies, som vann för bästa mini-serie/tv-film, kvinnliga huvudroll (Nicole Kidman), bästa manliga biroll (Alexander Skarsgård!), bästa kvinnliga biroll (Laura Dern), bästa regi (Jean-Marc Vallée), m.m. Och oj så värdig vinnare! Skådeplatsen är en småstad längs Kaliforniens kust, som mestadels innehåller en vit överklass (men det handlar inte direkt om en glorifiering av dessa). I fokus står Celeste Wright (Kidman), advokaten som gav upp sin karriär för att uppfostra sina barn, gift med drömmannen Perry (Skarsgård), Madeline Mackenzie (Reese Witherspoon) - den energiska och ibland hetlevrade mångsysslaren med döttrar från två äktenskap som måste balansera agget mot sitt ex (James Tupper) och hans nya unga fru (Zoë Kravitz) med sin ömma och kärleksfulle make (Adam Scott), och den nyinflyttade Jane Chapman (Shailene Woodley) - den ensamstående mamman som inte passar in i den nya miljön. Sedan finns ett antal fler karaktärer av värde och vikt, som alla knyts ihop av att deras barn går i samma klass. Ingen är felfri, och alla döljer de något. Serien är en ormgrop av intriger och mysterier, som allt går ut på att leda fram till mordet vi får reda på i första avsnittet, men vem är död, och vem ligger bakom det? Spänningen är olidlig. Allt från musiken till skådespelet är klockrent här, det är en serie ni inte vill missa på HBO Nordic. 
 
 
The Crown (1 säsong, Netflix)
I januari vann The Crown såväl bästa drama som bästa kvinnliga huvudroll på Golden Globe-galan, och båda var några av favoriterna även på Emmy-galan. Efter Handmaid's Tale var de också mina favoriter, men icke. Serien skildrar Queen Elizabeth II:s (Claire Foy) unga år, från det att hon som blott 26 år gammal fick ta över den brittiska tronen 1952. Som oerfaren regent måste hon hålla monarkin i schack, hantera den åldrande och dominanta Winston Churchill (John Lithgow), en frisinnad make (Matt Smith), en avundsjuk syster (Vanessa Kirby) och mycket mer. Det hela görs med en delikat precision och en känsla av otroligt autencitet. Det känns verkligen som att det är så här det gick till, vilket inte är omöjligt då seriens skapare, Peter Morgan, är lite av en expert på området. Inte minst är det välspelat så in i norden, inte minst av relativa nykomligen Claire Foy i huvudrollen, men kanske främst av veteranen John Lithgow, som ÄR Churchill, och som också rättmätligen vann en Emmy för sin insats. Spana in på Netflix innan säsong två kommer 8:e december. 
 
 
Westworld (1 säsong, HBO Nordic)
HBO har insett att man inte kommer kunna leva på Game of Thrones så länge till, och valde därför att satsa stort på Westworld, en serie-adaption av filmen med samma namn från 1973. Serien vann ett flertal tekniska priser och hoppet fanns för några stora priser också, men inte detta år. Den skildrar en stor park uppbyggd som Vilda Västern, dit turister får åka och leva ut sina vildaste fantasier. Parken består av robotar, som är programmerade enligt vissa story-lines som besökarna kan leva ut, men de är inte artificiellt intelligenta. I serien får vi dels följa de robotar som är i fokus, några av de besökare som kommer till parken, och de som skapat och jobbar med parken. Det är ett ambitiöst projekt som vill få ut väldigt mycket, och lyckas i längden riktigt väl. Till en början hade jag lite svårt att veta exakt vad den ville vara och vad dess intentioner var, men den tog sig rejält i och med intrigernas tätnande och den ökande spänningen. Det lovar gott inför nästa säsong, som ska komma till våren (så att de har en bättre chans att faktiskt vinna Emmyn). Serien är snyggt gjord och skådespelet är en stor del av behållningen, från stjärnor som Anthony Hopkins, Evan Rachel Wood, Thandie Newton, Jeffrey Wright, Ed Harris, James Marsden m.fl. 
 
 
Stranger Things (1 säsong, Netflix)
Jag utgår från att betydligt fler sett Stranger Things än många av de andra serierna här, det var ju trots allt det enda folk pratade om för ett år sedan. Det fanns förhoppningar om att den skulle kunna skrälla på Emmy-galan, men fick även den nöja sig med tekniska priser. Även om jag inte är lika störtförälskad som många andra så föll jag rätt mycket för denna orgie i 80-talsnostalgi och Spielberg-referenser. Underhållning, mystik och spänning i en snygg kombination, det ska bli kul att se fortsättningen som kommer till Netflix 27:e oktober. 
 
Vad mer saknade jag bland nomineringarna? Jag hade aldrig trott att X-Men-spinoffen Legion skulle ha en chans, men det är bland det bästa som gjorts inom genren (bara The Dark Knight toppar) alla kategorier, och om inte bästa drama så tekniska priser som scenografi hade den förtjänat, för att inte tala om Aubrey Plazas magiska biroll. Sedan hade jag gärna sett Dear White People i komedi-kategorin, och inte minst Barry Jenkins regi från avsnitt fem.

Kommentera här: