Från 12 Years a Slave till Dear White People, filmer som bör ses idag

12 Years a Slave
   
Efter en hemsk och frustrerande vecka som började med att nazister attackerade sittande demonstranter på Mynttorget i Stockholm, och i helgen kulminerade i gårdagens vit makt-demontration och terrordåd i Charlottesville, USA, behövde jag få utlopp. Vi lever nu i en värld där Ku Klux Klan kan skandera på amerikanska gator utan sina vita huvor som skydd, för att de har skydd och stöd av presidenten. Det var så innerligt läskigt att följa och se bilder och reaktioner från Charlottesville under dagen igår, att det faktiskt sker 2017. Vita högerextremister, KKK och nazister skriker "white lives matter", "Heil Trump" och annat, och kräver "sitt" land tillbaka, som om de förlorat några rättigheter, bara för att förtryckta minoritetsgrupper vill ha mänskliga rättigheter (läs gärna den här tråden på Twitter, den träffar så smärtsamt rätt, "Imagine if these people ever faced actual oppression"). En KKK-ledare gick efteråt ut och sa att de bara fullföljde Trumps sak, att ta tillbaka Amerika, att det var av den anledningen de alla röstade på honom. 
 
Bilder från Charlottesville 
 
Dessa grupper hade till och med hyrt in privat militär som skydd, och var säkerligen redo för att använda de vapen som de tagit med. Hade protestanterna varit svarta hade polisen kommit med insatsstyrkan direkt, och med våld stoppat det hela. Istället slutar det med att en av nazisterna med full fart kör in med sin bil i motdemonstranterna, med en död som följd, och 19 skadade. Hade det varit åt andra hållet hade Trump twittrat ut sin vrede direkt, men nu dröjde det många timmar, och uttalandet blev att det var fel "on many sides". Han vägrade fördöma högerextremisterna och lämnade presskonferensen när journalisterna började fråga om det mer. Svenska medier hänger på och målar upp det som en "bilattack", och inte terror, som det faktiskt är. Någonting är jävligt fel, och det är dags att vakna. Om ni oroar er för att jag blivit en politisk bloggare behöver ni inte göra det, det hela kommer komma in på film. Ett recept på filmer som Trump och stora delar av USA och världen skulle behöva se och ta till sig en dag som denna, och alla dagar. Filmer som skildrar den kamp svarta i USA fått utstå, filmer som skildrar rasism och hat på ett otroligt träffande vis. Film är inte lösningen på problemet, men det är en början.
 
Ni kanske undrar varför jag verkar bry mig så mycket om USA:s alla problem med rasism här i Sverige, vit man som jag är (eller så finner ni det fullt rimligt att jag inte orkar tolerera det). Men svaret ligger föga förvånande i filmens värld. Det hela tog sin början en lördagseftermiddag på Kino i Lund, den 10e januari 2014, när jag klev in i salongen för att se:
 
Fruitvale Station 
 
Fruitvale Station (2013, regi: Ryan Coogler. med: Michael B. Jordan, Octavia Spencer, Melonie Diaz).
Filmen handlar om Oscar Grant III (med en Oscarsvärdig Jordan), en 22-årig svart man som bodde i Bay Area, utanför San Francisco, som omotiverat sköts ihjäl av en polis. Det vi främst får följa är dagarna som leder upp till händelsen, och vi får lära känna honom och hans omgivning, dels med hjälp av tillbakablickar. Han har inte alltid levt det bästa livet, men försöker nu göra rätt för sin dotter och sin familj. Filmen skildrar inte nödvändigtvis rasismen eller de strukturella problem som skapar de här situationerna, utan mer personerna bakom (åtminstone från offrets sida). Detta gör det hela så mycket mer drabbande, och jag som sällan gråter till alla de filmer jag ser, kunde inte hålla tillbaka när jag satt där i salong 2 på Kino, för den här filmen slog till hårt. Missa den inte, finns att hyra på bl.a. SF Anytime och Plejmo. 
 
Inom ett år kom sedan två filmer ut som med helt olika medel - men lika hög pricksäkerhet - skildrade rasismen i USA:
 
Dear White People (2017) 
 
Dear White People (film 2014/serie 2017, regi: Justin Simien. med: Tessa Thompson, Logan Browning, Brandon P. Bell, DeRon Horton, Tyler James Williams, Marque Richardson, Antoinette Robertson). 
Som tur är finns det lättsammare skildringar av rasism, och det främst i form av den briljanta satiren i Dear White People, som först kom ut som film 2014, och sedan blev Netflix-serie i våras. Båda gångerna ligger Justin Simien bakom det, och han gör det magnifikt. Handlingen utsplear sig på ett fiktivt Ivy League-universitet i USA, och kretsar kring ett antal svarta studenter och hur de förhåller sig till den vita överklassnorm som finns på den typen av universitet. Titeln kommer från Sam Whites (Thompson/Browning) radioprogram, där hon påpekar alla saker som vita studenter gör, som faktiskt är rasistiskt. Både filmen och serien träffar en satirisk nerv som biter rejält. Trots vad alla nättroll säger är den inte rasistisk mot vita människor (pga duuh), utan visar upp en nyanserad och mångsidig bild där ingen går säker, där alla sidor vänds upp och ner. När en komedi tacklar ett så pass seriöst ämne så lyckas balansen mellan komedi och drama hållas väl. Filmen var fantastisk och lade upp för en ännu bättre serie (trots vissa skådespelarbyten), där vi får lära känna karaktärerna ännu mer. Sök upp på Netflix nu, först filmen, sen serien. 
 
Selma 
 
Selma (2014, regi: Ava DuVernay. med: David Oyelowo, Carmen Ejogo, Oprah Winfrey, Tom Wilkinson, Tim Roth, André Holland). 
Det finns ett antal historiska skildringar av hur rasismen drabbade mer "vanligt folk" under 50-60-talet, som Loving, FencesThe Help m.fl., men ska en film nämnas om den tiden är filmen om Martin Luther King Jr. Vad Selma gör så bra är att den inte försöker skildra hela hans liv, utan bara ett avsnitt. Det avsnittet som regissör Ava DuVernay valde var marschen från Selma till Montgomery, för svartas rätt att rösta. På ett effektivt sätt lyckas filmen säga så mycket om medborgsrrättsrörelsen och King, om såväl den tiden som vår tid. Och inte minst drabbar den oss rejält, mycket tack vare ytterligare ett Oscarsvärdigt porträtt som akademin förbisåg (se Fruitvale Station) av Oyelowo, och fläckfri regi av DuVernay (även hon kriminellt förbisedd, precis som Coogler ovan). En Oscar tilldelades åtminstone Common och John Legend för deras låt Glory, vars uppträdande och tacktal på galan hör till historiens främsta (jag får gåshud bara av att tänka på det). 
 
Ava DuVernay är en av de starkaste rösterna för svartas rättigheter just nu, och en inspirerande kämpe som aldrig ger upp, som aldrig kommer tystas. Senaste året har två skilda men snarlika dokumentärer om ämnet kommit ut, båda lika bra, fascinerande och skrämmande, varav DuVernay stod för den ena:
 
13th (Det 13:e tillägget. 2016, regi: Ava DuVernay).
Efter mästerliga Selma följde hon upp med en brutal skildring av det rasistiska amerikanska rättssystemet, i Netflix-dokumentären Det 13:e tillägget. Den är för denna text kanske den viktigaste filmen att se, för att förstå hur den strukturella rasismen fungerar i USA. Den tar avstamp i slaveriet, och följer historien till dagens USA, och visar på hur slaveriet fortsatte i och med det 13:e tillägget i kontitutionen, och massfängslanden av unga svarta män. Det är en tung film att se, det är nästintill chockerande hur det faktiskt kan se ut som det gör, men på något vis inte förvånande, sorgligt nog. Sök upp den på Netflix snarast. Oscarsnominerades, men förlorade mot en annan skildring av rasism i Amerika, O.J.: Made in America (avsnitt 2-5 finns fortfarande på SVT Play, det är ett mästerverk). 
 
I Am Not Your Negro 
 
I Am Not Your Negro (2016, regi: Raoul Peck). 
Även I Am Not Your Negro blev nominerad till bästa dokumentär på årets Oscarsgala, men fick även den se sig besegrad av O.J. Men precis som sina båda konkurrenter är det en mästerlig genomskådning av rasismen i USA, och även om det kanske låter överväldigande med alla dessa tunga dokumentärer om rasism så bidrar de alla med något unikt. I denna används texterna från författaren och medborgarrättskämpen James Baldwin, som innan sin död påbörjade ett verk som sina tre vänner, Martin Luther King, Malcolm X och Medgar Evers. Alla kämpade för svartas lika rättigheter, alla blev mördade. Genom att använda texter från den tiden lyckas Peck säga lika mycket om dagens situation, och han ställer de ofta mot varandra, eller snarare bredvid varandra. Det är precis som ovan nämnda filmer en drabbande film, men också en essentiell film som ger oss ytterligare perspektiv och kunskap. Hyr filmen på TriArt eller Plejmo snarast. 
 
12 Years a Slave (2013, regi: Steve McQueen. med: Chiwetel Ejiofor, Michael Fassbender, Lupita Nyongo'o, Paul Dano). 
Men allt detta har sin grund i saveriets dagar, och den ultimata (hur fel det än låter) filmen om slaveriet är självklart Steve McQueens Oscarsvinnande mästerverk 12 Years a Slave. Med långa tagningar och brutalt krävande scener tvingar han oss att ta till oss det sanna helvetet som slavar fick uppleva, till den mån det är möjligt i film. Filmen är obeveklig och hänsynslös, men samtidigt galet välgjord, och skådespeleriet är på topp. En film om slaveriet ska inte vara lätt, och det här är inget undantag. Finns på Netflix nu. 
 
Det finns självklart många fler filmer som jag kan ta upp (klassiker från '89/'91 som Do The Right Thing och Boyz 'n the Hood, av Spike Lee respektive John Singleton är måsten), och det kommer snart fler. Den 8e september kommer Kathryn Bigelows (The Hurt Locker, Zero Dark Thirty) nya film Detroit ut, om de upplopp som uppstod i staden 1967, där tre unga svarta män sköts av polisen. Det ska vara en brutal och rätt kontroversiell skildring där åskådaren inte tillåts vända bort blicken. Det skedde för 50 år sedan, men skulle lika gärna kunna ske idag. Mer aktuellt blir det i dokumentären Whose Streets? som visar eftermälet av dödsskjutningen av Michael Brown i Ferguson 2014, som ledde till upplopp och en stad som fått nog av det rasistiska polisvåldet i USA. Får se när vi kan se den i Sverige, troligtvis på Stockholms filmfestival. Och 14e februari får vi äntligen den första superhjältefilmen med en svart protagonist, i och med Black Panther, regisserad av Ryan Coogler (se Fruitvale Station), det kan inte bli annat än bra. 
 
Detroit 
 
Men lika viktigt som det är att belysa dessa problem är det att filmer görs där rasism inte behöver vara närvarande, bara för att det handlar om svarta karaktärer eller skådespelare. Det är till mångt och mycket av den anledningen som Moonlight är en så otroligt viktig film, och att dess Oscarsvinst är så monumental. Men händelserna i Charlottesville handlar inte bara om rasism, det handlar om hat, mot allt som går emot den vita patriarkala normen, och inom dess ramar finns betydligt fler filmer att se, men som får vänta till en annan text. Det som kanske är mest skrämmande är att nazister får normaliserar som de gör, så kanske borde filmer om förintelsen och andra världskriget (Schindler's ListSauls son m.fl.) skrivas om, eller om modern nynazism (American History X, The Believer, Green Room). Med det politiska läget som råder lär vi få en hel del nya filmer som skildrar alla dessa ämnen, och händelser som definierar dem. Tills dess får vi ta del av vad vi har, och hoppas och kämpa för att galenskapen kan få ett slut. Jag vill avsluta med den här bilden av en polisman vars jobb för dagen var att skydda de som vill se honom död:
 
 
 
 

Kommentera här: