Bäst på TV: Mästerverken ni kanske har missat

 
Alla har vi olika smak och väljer tv-serier av olika anledningar. Jag dömer ingen för att ha valt andra serier än dessa, det är bara så det är. Men vad jag tror följande serier har gemensamt är att de alla blivit kriminellt förbisedda, inte fått den uppmärksamhet de förtjänar, och därmed inte blivit rekommenderade till er tillräckligt. Det är serierna som kritikerna vurmat för, men som publiken tyvärr aldrig flockats till. Det är mitt mål med denna text att ändra på det, att lyfta fram dem för vad de verkligen är, mästerverk inom konstformen TV. De är dessutom alla dramatiska och spännande, visuellt bländande och med några av tv-världens mest intressanta karaktärer spelade av de allra bästa skådespelarna. De utmanar oss att tänka och känna, något som kanske låter skrämmande i ett samhälle där vi hellre lättsamt och passivt ser på något. Även om det ibland kan vara skönt, så ger det inte mycket i längden. Dessa serier lämnar avtryck, de påverkar en, och för mig är det var film och tv i första hand ska göra.
 
Carrie Coon och Justin Theroux
 
The Leftovers (3 säsonger, 2014-2017, HBO Nordic)
 
"Three years after the disappearance of 2% of the global population, a group of people from New York struggle to continue their lives, while they cope with the tragedy of the unexplained nature of the event."
 
Jag ska redan nu säga att jag inte kommer kunna göra The Leftovers rättvisa med ord, att förklara den går bortom mig och känns i det närmsta menlöst. Det är en serie - förvisso som alla andra - som bör upplevas. Även om det inte kommer bli en lätt resa, som förmodligen inte är för alla. Det är ingen serie man lättsamt hänger med i eller kan slötitta på, den inte bara kräver din uppmärksamhet, den kommer att dominera ditt känslotillstånd och röra om dina tankar rejält. Serien tar sin början i småstaden Mapleton, NY, den 14e oktober. Helt plötsligt försvinner 2% av jordens befolkning i tomma luften. Och kvar är de som måste hantera denna obeskrivliga och tragiska händelse. Hur skulle du hantera det? Seriens huvudfokus vilar på polismästaren Kevin Garvey (Justin Theroux) och hans familj, som är den som måste försöka kontrollera de situationer som uppstår som följd av denna händelse. Inte minst sekten Guilty Remnants, som hans fru Laurie (Amy Brenneman) anslutit sig till, och som lokalt styrs av den obeveklige Patti (Ann Dowd). Men som sagt är det lönlöst att försöka beskriva serien, dels skulle denna text bli alldeles för lång, men främst skulle den ändå inte räcka till. Över de tre säsongerna som gått utvecklar sig handlingen i riktningar vi inte kunnat ana, med drama som kan kännas svårt att greppa ibland, men som alltid har sin logiska föjld (även om inte allt går eller bör förklaras). Den ställer oss mot väggen i frågor kring livet och döden, om vad meningen med allt egentligen är, kärlek och hat, vad familjen innebär och betyder, religions påverkan och innebörd, hur vi hanterar sorg och går vidare, m.m. Det kan verka som mycket, vilket det också är, men om ni verkligen hänger er åt serien kommer det vara värt det.
 
Den fick tyvärr bara tre säsonger, just för att en större publik helt enkelt inte kunde hantera den, men är bland de absolut starkaste tv-serierna som gjorts. Den är komplicerad och kan säkert upplevas som konstig i vissa lägen, men den är än mer fascinerande och imponerande, och växer bara med tiden. Den har också växt till att bli alla kritikers gullegris, främst efter den otroligt starka andra säsongen (även om jag tycker första håller lika hög nivå), och den nyligen avslutade tredje. Vad som fångar mig till stor del är hur den vågar ta de inriktngar den gör, och hur den vågar bryta strukturella mönster och skapa så unika avsnitt som den gjort. Seriens skapare och författare Damon Lindelof (som även skapade Lost) och Tom Perrotta har verkligen gjort något speciellt som kommer leva vidare inom en långt efter dess slut, och serien har även så perfekt och distinkt regi, inte minst från Mimi Leder, som ligger bakom 10 av 28 avsnitt. Men den vore inget utan skådespeleriet, med fokus på Theroux och magnifika Carrie Coon, som allt eftersom växer in i en huvudroll. Men Dowd är kanske den som allra mest sticker ut bland birollerna, som dominerar varje bildruta hon syns i. Men hela casten är magnifik (Christopher Eccleston, Regina King, Kevin Carroll, Margaret Qualley, Liv Tyler, Chris Zylka, Scott Glenn). Den sista jag måste hylla till skyarna är kompositören Max Richter, vars musik är något för historieböckerna. Det är så vackert och plågsamt förförande, och höjer serien ytterligare en nivå, och kan orsaka rysningar efter bara några toner. Även övrig musikanvändning - med Pixies "Where is my mind" i säsong 2 som höjdpunkt - är toppklass. Serien blev som sagt ingen publiksuccé, men har fortfarande chansen att bli en klassiker och leva vidare länge, bara ni vågar ta er an det! Förhoppningsvis kan Emmy-galan ge den upprättelse och välförtjänt kärlek under årets gala, där den tidigare inte fått fäste. Tredje säsongen har uppmärksammats mycket under våren, och dess utmanande stil och starka avslut kan räcka. Men jag uppmanar er att ge den en chans, utmana er själva och se den!

 
Keri Russell och Matthew Rhys (och nej, serien är inte svartvit!)
 
The Americans (5 säsonger, 2013-, Netflix)
 
"Two Soviet intelligence agents pose as a married couple to spy on the American government."
 
Ca 1981, villaområde i en förort till Washington. Elizabeth och Philip Jennings (Keri Russell och Matthew Rhys) driver en resebyrå tillsammans och lever ett till synes lugnt liv med sina två barn. Eller, det är vad de vill att det ska se ut som. I själva verket är de ryska spioner som jobbar för KGB, som under många år byggt ett liv i USA. Kalla kriget pågår för fullt och spänningarna mellan öst och väst är enorma. En dag får de nya grannar, där fadern i familjen Stan Beeman (Noah Emmerich) jobbar för FBI, på avdelning som jobbar mot spionage. Det finns alltså anledning att misstänka att serien kommer bjuda på en hel del komplicerade situationer och spänning. I de fyra säsonger som finns på Netflix (fem i USA) är detta precis vad vi bjuds på, och mycket mer. Serien skildrar en otroligt intressant tidsperiod på ett sanslöst fascinerande vis, något som inte minst får en dynamik av det faktum att protagonisterna är ryssarna, som normalt setts som fienden (vilket troligtvis varit del i dess begränsade popularitet). Det blir en balansgång som hela tiden får tittare att engagera sig ännu mer, att rota i sina känslor och utmana sitt intellekt. Och seriens skapare Joe Wiseberg lyckas träffa den komplexa balans som uppstår helt perfekt.
 
Vad som ytterligare bygger på denna gråzon är att den dessutom sker inom och mellan enskilda karaktärer, och fungerar som motivation och anledning till tvivel, det driver handlingen framåt och fördjupar intresset hos dem. Det är en mångfacetterad värld som hela tiden utvecklas och byggs upp, serien lyckas hela tiden finna nya vinklar och sätt att hålla fast oss, och nya karaktärer att fascinera oss med. Kanske kommer den inte bita tag direkt, men sakta men säkert byggs spänningen upp till den mån att vi inte kan slita oss. Även rent visuellt fångar den tidsandan perfekt, och tonen är bland tv-världens allra snyggaste. The Americans har länge flugit något under radarn, den har sällan dragit den stora publiken som gör den till succé, men alltid varit älskad av kritiker. Först förra året blev den som serie och dess huvudrollsinnehavare nominerade till en Emmy, vilket minst sagt var på tiden. Både Russell och Rhys briljerar i sina ytterst invecklade roller (som dessutom får spela många olika roller inom serien, i deras jobb som spioner), vilket även får sägas om de många birollerna serien har, bl.a. Emmerich, Holly Taylor som tonårsdottern, Alison Wright som "den andra frun" (kolla så förstår ni), veteranerna Margo Martindale och Frank Langella som deras överordnade inom KGB. Den nästkommande och sjätte säsongen kommer bli seriens sista, och även om det känns sorgset att den inte kommer att fortsätta kan jag knappt bärga mig för att se hur det hela slutar. 

 
André Holland och Clive Owen
 
The Knick (2 säsonger, 2014-2015, HBO Nordic)
 
"A look at the professional and personal lives of the staff at New York's Knickerbocker Hospital during the early part of the twentieth century."
 
Steven Soderbergh (Traffic, Oceans-filmerna m.fl.) överraskade många när han 2013 gick ut med att han inte längre skulle regissera filmer. Resultatet blev att han gick över till att regissera alla de 20 avsnitt som The Knick består av, och det får vi vara omåttligt glada över. Serien fick bara två säsonger, men måste ändå tas upp här, för i och med det blir den bland de mer perfekta serierna någonsin, då den aldrig dippar. Även om jag inte hade tackat nej till en fortsättning så fick vi ett avslut på handlingen, och kanske var det lika bra så. Dessutom är Soderbergh tillbaka på bioduken med den hett emotsedda heist-filmen Logan Lucky i augusti, men den återkommer jag om senare, tillbaka till The Knick. Serien kretser kring The Knickerbocker Hospital i New York, runt sekelskiftet 1900 (fiktionaliserat men inspirerat från ett verkligt sjukhus med samma namn). Där jobbar den briljanta kirurgen Dr. John Thackery (även han en fiktiv skildring med inspiration från en riktig läkare, spelad av Clive Owen), som är stadens kanske bästa och smartaste läkare...när han själv vill det, och när han inte är för hög på kokain. Han har vissa problem helt enkelt, och har många andra klassiskt manliga symptom som kommer med genialitet, som arrogans, allt kretsar kring honom etc. Nu kanske ni tänker att det låter som House fast runt sekelskiftet, och även om likheten finns så ska vi inte förenkla det så. För det här är inte likt något ni tidigare sett inom "sjukhus-serie"-genren. Med Soderberghs genomgående magnifika regi blir serien så mycket mer, och det är innovation på högsta nivå. Tempot och strukturen är inte vad ni kan vänta er, det är högt och pulserande, och något som bidrar till dess storhet är att det är ytterst modern elektronisk musik som tonsätter det vi får se, skapat av alltid briljanta Cliff Martinez (Drive, The Neon Demon). Det skapar en fascinerande brytning mot den utsökt fångade tidsandan vi får genom kläder och miljöer.
 
Men serien handlar inte bara om läkare, patienter och sjukdomar, utan tacklar och tar upp ämnen som rasism och jämlikhet, och de djupa orättvisorna som fanns i USA på den tiden och som fortfarande resonerar starkt. Främst exmpelifieras det via den nya kirurgen Dr. Algernon Edwards (André Holland) som är svart, något Thackery och många med honom har oerhört svårt att acceptera, samt sjuksköterskan Lucy Elkins (Eve Hewson) som vill bli läkare, och Cornelia Robertson (Juliet Rylance), vars far äger sjukhuset, men som till stor del sköter det (men som ändå förväntas gifta sig med en rik societetssnubbe som pappa valt och vara nöjd med det). Vi kan lära oss mycket av vår samtid genom att kolla på historien, och sättet serien gör det på är väldigt snyggt. Dessutom får vi genom Thackerys ständiga uppfinningsrikedom lära oss mycket om hur det moderna läkaryrket uppstod och utvecklades under en tid då många nya innovationer tillkom. Seriens innovativa stil länkas på så vis samman med dess handling. Alla nämnda skådespelare är fantastiska, och Owen står för sin kanske bästa rollprestation någonsin. Holland var då ett nytt lovande namn som imponerar stort (som vi nu sett i Moonlight), och U2-sångaren Bonos dotter Eve Hewson ska bli spännande att följa. Annars är syster Harriet (Cara Seymour) och den burduse ambulansföraren Tom Clearys (Chris Sullivan) samspel och relation bland seriens mer underhållande. Serien är tekniskt fulländad på alla vis och en dramatisk höjdare ni inte vill missa! 

 
Elisabeth Moss och Samira Wiley
 
The Handmaid's Tale (1 säsong, 2017-, HBO Nordic)
 
"Set in a dystopian future, a woman is forced to live as a concubine under a fundamentalist theocratic dictatorship."
 
Även om första säsongen precis tagit slut går det inte att förneka att The Handmaid's Tale har sin plats bland dessa serier. Tillsammans med Legion (som jag skrev om tidigare i år) så är detta för mig årets starkaste nykomling på drama-fronten, och ett definitivt måste i dagens samhälle. För även om jag vet att det inte alltid hjälper att marknadsföra något som "viktigt" så går det inte att blunda för här. Serien baseras på Margaret Atwoods bok med samma namn, den må utspela sig i framtiden och se ut som historia, men den reflekterar i allra högsta grad vårt samhälle idag. Serien utspelar sig i Gilead, eller f.d. USA, ex antal år efter att en statskupp störtat de än gång förenta staterna. Efter att miljöförstöringar gett konsekvensen att kvinnor får allt svårare att bli gravida och föda barn har en grupp mäktiga människor gjort revolt, och instiftat en ny fundamentalistiskt teokratisk diktatur, lydande under Gud och Bibelns ord. Det är ett fullkomligt patriarkalt samhälle, där alla har tydliga roller. De kvinnor som fortfarande är fertila samlas in för att bli handmaids, vilket går ut på att de tilldelas en commander och hans fru, för att föda deras barn. Vi får följa June (Elisabeth Moss), som döps om till Offred (hennes commanders namn är Fred, "av Fred"), och allt eftersom hon försöker hantera situationen får vi lära oss mer om henne och hennes omgivning, och att hon lever för att en dag hitta sin dotter igen. Serien är som ni förstår inte helt lätt att följa alltid, den kan vara brutal och jobbig, med scener som sitter kvar länge. Men serien är fruktansvärt bra, och värd att stå ut med, då det hela är så välgjort och otroligt välspelat. Just det faktum att den känns så verklig, att den inte känns så avlägsen med allt som händer i många delar av världen, är grunden till detta. Men det är också det som gör den så intressant, och det blir därför fascinerande att följa denna sci-fi-dokumentär.
 
Men för den som nu sitter och tror att det är feministisk vänsterpropaganda, bara tänk om. Självklart är den feministisk, men den tvingar inte på oss något, den visar något som känns verkligt och vi får själva bedöma den efter det. Den ger inte ett ensidigt porträtt av kampen, utan vi får även lära känna och förstå den andra sidan, mycket tack vare utmärkt skådespeleri från Ann Dowd (återigen), Yvonne Strahovski och Joseph Fiennes. Det skapar en fascinerande värld som vi allt eftersom får veta mer om hur den uppstod, återigen från bådas perspektiv. De tre nyss nämnda är som sagt strålande, men starkast lysande är såklart Elisabeth Moss, som fortsätter att briljera i allt hon gör, och hon blir ett stort hot mot Claire Foy (The Crown) när det kommer till Emmyn. Bland övriga biroller övertygar även Samira Wiley, Alexis Bledel, Max Minghella och Madeline Brewer. Det är dessutom ett visuellt praktverk, med allt från scenografin till kostymerna (framförallt), till det bleka men gloriösa fotot. Och inte minst regin från Reed Morano i de tre första avsnitten sätter verkligen tonen, för att sedan återigen avsluta riktigt starkt. Av vilken anledning ni nu väljer att se på serien spelar ingen roll, om det är för dess samhälleliga resonans eller dess dramatiska kvaliteter, men se till att se den. Efter den där sista scenen kan jag verkligen inte vänta länge på att andra säsongen ska komma. 

Kommentera här: