Bäst på TV: Legion - ett banbrytande mästerverk

 
Förra sommaren gav jag mig på att börja skriva lite om mina favoritserier, men sedan dess har det inte blivit mycket mer av den varan. Men nu när bio-repertoaren börjar blekna framåt våren börjar det klia i mitt tv-tittande, och det finns en ny serie som nu har fått mig på fall, och inspirerat mig att skriva om den, för att förhoppningsvis kunna få er att börja se den!
 
Legion har rättmätligen hyllats av många som ett mästerverk under dess första säsong, som i torsdags hade sin final. Men den har inte fått den uppmärksamhet jag känner att den förtjänar, men å andra sidan får inte alltid de främsta verken den spridningen de kräver (se bara på två andra av de allra bästa serierna senaste åren, The Americans (Netflix) och The Leftovers (HBO), som jag kommer få anledning att skriva om mer vid ett senare tillfälle, här). Vad detta beror på ska jag gå in på mer snart, men anledningarna är troligtvis till mångt och mycket desamma som varför serien är så bra som den är. Varför jag misstänker att många missat den i Sverige är då den visats på den relativt nya kanalen FOX, som flyger något under radarn, men som fler än folk kan tro har (kolla igenom era kanaler så får ni se). Så när och hur ni kommer kunna se serien igen kan jag tyvärr inte svara på, men när det väl händer, missa den inte (nu vet jag, den går att se på Viaplay). 
 
Vad handlar då denna superba serien om? David Haller (Dan Stevens) är en problemfylld ung man som är diagnosticerad med schizofreni. Han hör röster och hallucinerar, samtidigt som han tar droger och lever ett instabilt liv. I många år har han fått höra att han är sjuk och pratat med psykologer, och när vi möter honom har han varit inskriven på ett mentalsjukhus i sex år. Han börjar så smått känna sig mer stabil, och har blivit bättre på att kontrollera sina tankar. En dag skrivs Syd Barrett in på sjukhuset (inte Pink Floyds gamle sångare, utan en kvinna spelad av Rachel Keller, även om det är rätt talande för serien att namnge henne till det), och han blir omedelbart kär. De kommer varandra nära, men då hon lider av en sjukdom som gör att hon inte klarar av beröring kan de inte bli för nära. Men så en dag ska hon få åka hem, och han kan inte låta bli att kyssa henne, och allt blir för en sekund vitt. 
 
 
Jag önskar jag kunde avslöja mer om seriens handling eller utveckling, men vad jag kan säga är att den inte handlar om mentalt sjuka människor, utan om mutanter. Även om ni inte bör läsa in för mycket kring det så hör den till genren "superhjälteserier", eftersom den rent tekniskt är en del av X-Mens universum i serietidningarna den har sitt ursprung i. Men den går på intet vis att jämföra med någonting superhjälte-relaterat som tidigare gjorts, mer än att karaktärerna har förmågor utöver det vanliga, ni behöver inte oroa er för att de ska försöka rädda världen i spandex. Det är fantastiskt uppfriskande, och underbart vågat (vilket är ett genomgående tema i serien). 
 
Fokus ligger inte på vad karaktärerna kan göra med sina förmågor, utan snarare hur de påverkar dem, och i synnerhet David, som person. Den fokuserar inte likt alla andra superhjältefilmer/serier just nu på att länkas till andra delar av universumet, inte heller handlar det om att en superskurk hotar att förinta världen om inte våra hjältar stoppar den. Det är mycket mer en karaktärsstudie där vi får följa deras utveckling, deras historia, deras relationer till varandra och hur allt detta hänger ihop i den mindre värld de rör sig inom. Genom att inte involvera hela världen gör det konsekvenserna till mycket mer påtagliga för oss, det blir betydlgit mer intimt då de påverkar personerna vi fäst oss vid. Känslorna blir på så vis betydligt starkare, och det hela känns mer verkligt och påtagligt. För även om inte jordens undergång väntar runt hörnet så är det ingen brist på spänning, energin är rakt igenom hög.
 
 
Det som mest imponerar och övertygar på mig, är dess form, dess berättande, dess brutalt okonventionella grepp. Det här är en helt ny vinkel på genren, som utmanar tv-mediet och berättande som form till en ny gräns. Att följa serien ger känslan av att bevittna något omvälvande, på samma vis som jag kan tänka mig att folk kände när Twin Peaks först kom ut, en serie som på många vis inspirerat Legion. Varje nytt avsnitt så lyckas den överraska med något stilgrepp som vi aldrig hade kunnat förvänta oss, när något kan börja kännas bekant så drar den undan mattan under våra fötter och kastar oss några varv runt månen. Efter varje avsnitt lämnas man hänförd, fascinerad och kanske ibland smått förbryllad, men mest av allt imponerad. För att inte tala om uppspelt över spänningen och händelseutvecklingen, och spänd över vad som komma skall. Det handlar inte om en stor twist som kommer att ske, ett avsnitt som sticker ut ur mängden som "lite annorlunda" eller experimentellt, här sker detta rakt igenom. Men det sker på ett förvånansvärt naturligt och strukturerat vis, om än oförutsägbart, och det blir allt annat än jobbigt eller krångligt. 
 
Okej, det kanske kan tyckas framstå som lite krångligt, men på samma vis som Inception är krånglig finns här en logik bakom det hela, lite av sin egenkonstruerade logik förvisso, men fortfarande har allt en mening. Serien förlorar aldrig sin röda tråd. Eftersom serien till största del handlar om David och hans sinne, ett starkt telepatiskt sinne som han fått berättat för sig beror på paranoid schizofreni, så kommer också seriens utformning av speglas av detta. Det är långt ifrån självklart, men det är en av seriens styrkor att den väljer att byggas upp i enlighet med vad den handlar om. Jag betvivlar inte att många kan komma att tycka att scener är konstiga eller oförklarliga, men de är alla en del av en helhet som lönar sig i längden (även om varje enskild del är magnifik för sig). Det gäller bara att komma ihåg att det trots allt är en serie om mutanter, det är inte helt verkligt, men kanske främst gäller det för folk att bara acceptera det och spela med. Då kommer man uppskatta några av de mer kreativa sekvenserna som skapats inom tv. 
 
 
Jag kan nog varken förklara eller göra dessa rättvisa fullt ut, men som ni förstår finner jag det rätt fantastiskt. Det är en på många vis visuell fest som får oss att stiga in i Davids psyke. Det involverar fantastisk scenografi och specialeffekter som är fantastiska (även om vissa kan tyckas se enkla och billiga ut). Estetiken serien bjuder på är helt underbar, det påminner lite om hur framtiden visualiserades på 70-talet. Det är som en dröm, och i drömmar kan allt hända. Det ackompanjeras av ett bländande soundtrack som förstärker illusionen, och bidrar till seriens hela mystiska aura. Det är inte för intet att Pink Floyd spelas under dess opening credits. Det är svårt att säga exakt när serien utspelar sig, det kan vara allt från 60-90-talet (eller vad vet jag, kanske är nutid), vilket känns uppfriskande på något vis, och än mer intressant. 
 
Karaktärerna och seriens utforskande av deras sinnen, och dissektion av psykiatrin och begreppet "mentalt sjuk" är en av de mest intressanta aspekterna (inte bara för mig som beteendevetare). Det skapar ytterligare djup och en komplexitet som drar in oss i nätet som är Legion. Även teman som utanförskap, främlingsfientlighet, makt och hur det utnyttjas, tas upp, med mycket mer. Men som jag tidigare diskuterade är det David som hela tiden står i centrum, och hans identitetsskapande och sökande. 
 
 
Så, rent tekniskt är det alltså banbrytande och makalöst innovativt. Detsamma gäller även seriens skapare Noah Hawleys manus, och den genomgående pricksäkra regin. Men i ett narrativ där karaktärerna är i fokus behöver vi också bra skådespeleri. Dan Stevens (Downton Abbey, The Guest) lyckas minst sagt bära serien som David, han gör något väldigt speciellt av denna otroligt komplicerade roll, och övertygar oss ständigt om den kamp han genomgår. Men klar MVP är Aubrey Plaza (Parks and Recreation, Safety Not Guaranteed). Hon spelar Davids kompis Lenny, som även hon besitter ett - än mer - instabilt psyke. Det är en rollprestation som chockerar i varje avsnitt, över hur övertygande manisk och fullkomligt galen hon är, en prestation som är bland de starkare jag sett inom tv på väldigt länge. Rollen skrevs först för en medelålders man, men Plaza övertygade om att hon skulle få rollen, men insisterade på att rollen inte skulle ändras för det. Det ger henne enormt svängrum att spela ut till fullo, en chans hon tar med bravur. Hon borde vinna alla priser (vi får se om hon och serien är lite för vågad, eller om Emmy-nomineringarna rullar in som de ska). 
 
I övriga roller ser vi även där starka prestationer, inte minst från Rachel Keller, som Syd, som likt David inte är helt bekväm med sin kraft, och som skapar en mångsidig och viktig karaktär. Sedan gör Jean Smart, Bill Irwin, Amber Midthunder, Jeremie Harris, Mackenzie Gray och Katie Aselton alla utmärkta insatser. Men ska någon bifigur lyftas fram lite extra är det Jemaine Clement (Flight of the Conchords, What We Do in the Shadows), som står för en härligt skruvad insats. Men jag ska inte avslöja mer om den! 
 
 
Jag skulle kunna diskutera Legion ännu längre, men känner att tiden börjar rinna ut, och det är svårt att fortsätta utan att avslöja för mycket. Det här är främst något som bör upplevas (därför visar jag inte upp de mer spektakulära scenerna i bilderna jag valt här), och jag hoppas att jag kanske lyckats övertyga någon att söka upp detta praktverk. Om ni ger det en chans så tror jag inte att ni kommer att ångra er, även om jag är fullt medveten om att det inte kommer vara något för alla! Själv kan jag knappt vänta på säsong två, som är planerad till nästa år (premiär på FOX torsdag 5/4), det ska bli spännande att se hur de kan utveckla den här historien, som har enormt mycket potential!
 

Kommentera här: