Vad blir det för film?

 

Det är ett av många citat som fastnat hos mig efter I Am Not Your Negro, sagt av James Baldwin. För mig var Baldwin relativt okänd innan den här filmen, trots att han var en av de starkaste rösterna kring svartas lika rättigheter i USA under 60-talet. Det var främst Martin Luther King Jr. och Malcolm X som syntes mest, och som historieböckerna främst fokuserar på. Baldwin var mycket, men kanske främst författare, poet och kritiker av det amerikanska samhället. Han uttalade sig inte bara om svartas rättigheter utan även om frågor som rörde sexualitet och klass. Den här filmen utgår från en påbörjad text om tre av hans vänner, tillika medkämpar, MLK och Malcolm X, samt Medgar Evers, som också var aktivist inom människorättsrörelsen. Utöver deras kamp, gemensamt för alla tre var att de mördades inom loppet av fem år under 60-talet. Kring detta väver filmen ihop många av de tankar och texter som Baldwin producerade under sin livstid, tillsammans med klipp från intervjuer och tal. Filmen använder sig enbart av detta, vilket gör den till högst personlig och än mer slående.

 

Detta inte minst för vilken briljant och intelligent person James Baldwin var. Inte bara reflekterade hans texter och det han sa om sin samtid, de reflekterar - tyvärr - lika väl den samtid vi lever i idag. Det blir extra talande när filmklipp och bilder från USA efter det att Baldwin dött blandas in, från Rodney King till Ferguson, vilket bara visar att även om segregationen är borta sedan många år, så lever problemen kvar, rasismen är fortfarande djupt rotad. Just den aspekten gör att det citat som ni finner ovan är det som främst stannade kvar med mig, den som slog till hårdast. Tillsammans med 13th ("Det 13:e tillägget") och O.J.: Made in America skapar den förra årets starkaste film-trilogi (de båda skrev jag om här), utan att på något vis vara sammankopplade. Med olika utgångspunkter berör de alla ett djupt rotat problem som inte blivit löst sen slaveriets dagar. De filmerna finns på Netflix respektive SVT Play (O.J. är där en femdelad mini-serie), och jag rekommenderar er alla varmt att se dem (och de är tillräckligt olika, så bara för att man sett en har man inte sett alla). Har ni tillgång till SvD Premium vill jag även varmt rekommendera Jason "Timbuktu" Diakités text "Klyftan mellan vit och svart lika gammal som USA", där han träffande diskuterar USA:s nutida rasism, med hjälp av bl.a. I Am Not Your Negro och Moonlight. 

 

Jag förstår om ni nu sitter och tänker att "det här låter intressant, men det är inget jag kanske väljer att se på bio". För varför ska man betala för något som låter som en historielektion när man kan få betala dubbelt så mycket för att se en svindyr Hollywood-film som är en remake av något som ni redan sett? Även om jag slängde ur mig en till synes nedlåtande fråga till alla som valt att se Skönheten och odjuret i helgen så menar jag verkligen att jag förstår varför det valet togs. Dels av nostalgiska skäl, hade originalet varit mer betydelsefull för mig hade jag kanske känt samma sak, eller för att få se allas vår favorit-Hermione glänsa igen. Men kanske ännu mer för att världen är så jävlig som den är, så det lockar mer med en eskapistisk saga med kända skådespelare, Disney har trots allt spenderat kring 300 miljoner dollar på filmen, så det är bäst folk ser den. Och det har folk gjort också, då den krossade många besöksrekord den gångna helgen. 

 

På samma vis som när Moonlight hade premiär samma helg som Fifty Shades Darker kunde jag inte hjälpa att känna mig smått nedslående även denna gångna helg ändå. Skönheten och odjuret drog enorma mängder besökare landet och världen över, medan helgens tre övriga filmer, I Am Not Your Negro, Dröm vidare, och Ljus i natten, fick nöja sig med småskrap i jämförelse, tillsammans med Alla tiders kvinnor, som hade premiär helgen dessförinnan. Jag är inte så naiv att jag tror på att de filmerna någonsin hade kunnat utmana, men jag önskar så innerligt att åtminstone några fler skulle lyfta blicken från det enkla valet. För mig är inte en viss typ av film en "biofilm", för mig handlar det om så mycket mer än bara en storslagen yta. Och allt mer börjar jag känna behovet av att verkligen lyfta fram de här mindre filmerna som har ett värde bortom filmen i sig (som ni kanske märkt av mina texter om Moonlight och Sameblod). Dessa filmer är på ett eller annat vis socialt angelägna, I Am Not Your Negro har ni redan förstått varför, men även de andra. Och även om det kan kännas som en tråkig anledning att gå på bio, att när ni väl går på bio vill ni se ett spektakel, så hoppas jag att ni har ytterligare tålamod med mig här! Även om det är lätt för mig att säga, som redan varit på bio 13 gånger i mars (vilket är en rätt extrem siffra även för mig, inte minst med tanke på att jag skrev tenta igår...jag har helt enkelt inget liv, eller behov av pengar vad det verkar).  

 

Dröm vidare handlar om Mirja, och i första scenen får vi se henne komma ut från fängelset. Hon möts dels upp av hennes lillasyster, samt hennes tre bästa vänner, och äntligen är de återförenade igen. De åker hem till Alby för att återuppta sina planer på att lämna Sverige för Uruguay, de behöver bara lite mer pengar, och måste genomföra en sista stöt. Men det är lättare sagt än gjort, och med en sjuk mamma måste Mirja börja jobba för att kunna ta hand om sin syster. Den här typen av story har vi sett förut, men det känns för den delen aldrig uttjatat, för den har inte berättats på det här viset tidigare. Det är uppfriskande med en film som förlitar sig helt på sina kvinnor (vi ser bara ett fåtal killar i biroller), som är så starkt feministisk utan att lägga fokus på det. Det är en historia som känns äkta och naturlig i sin framtoning och de miljöer som den rör sig inom, och det bjuds på såväl skratt som drama, det är en fin balans. En balans som helt beror på 1. Rojda Sekersöz, som skrivit manus och regisserat. Hon står för en otroligt självsäker och stilsäker regidebut, och ett manus som aldrig blir konstlat. Det är inte en fläckfri debut, men en mycket lovande, då den visar på en tydlig vision och snyggt bildspråk. Men också 2. Evin Ahmad i huvudrollen som Mirja. Där snackar vi självsäker och naturlig, fokus är hela tiden på henne och hon bär filmen med den äran. Det finns även ett gäng starka biroller från Gizem Erdogan, Malin Persson, Segen Tesfai, Anna Bjelkerud och Outi Mäepää. Värt att lyfta fram är det högst Birdman-inspirerande trummandet, so fungerar lika effektivt här.

 

Den är viktig för att jag känner behovet av att lyfta fram den, och inte bara för dess många kvaliteter som film. Utan för att det är en film som drivs av sina kvinnor, såväl bakom som framför kameran. Det ska inte behöva lyftas fram som något unikt 2017 kan man tycka, men likt förbannat är det en stark anledning till att se den. Den här typen av film behöver lyckas för att motivera fler unga tjejer att kliva fram och ta den plats de förtjänar, samt för att pengar ska satsas på det (tyvärr det ju ofta intäkter som styr). Mellan den här och Sameblod (regisserad av Amanda Kernell) ser det dock ljust ut, i Sverige åtminstone, men det behövs mer, och fler besökare på deras filmer. 

 

Det är samma teman som återkommer när jag nu vill göra allt för att framhäva Alla tiders kvinnor, eller 20th Century Women som är dess originaltitel, som redan nu har sina sista visningar på svensk bio, på grund av bristande intresse. Vilket är en synd och en skam, för film blir inte härligare än så här. Mike Mills visar här upp den bilden han har av sin mamma, i historien om tonåringen Jamie, som i 70-talets växer upp i Santa Barbara tillsammans med tre vitt skilda men fantastiska kvinnor. Dels har vi då hans mamma, Dorothea, som har det främsta fokuset, som ensam fostrat sin son i många år. En högst självständig och stark individ som dock oroar sig för om hon verkligen kan uppfostra Jamie till att bli en bra man. I hennes stora bohemska hus är Abbie inneboende, en frigjord fotograf i 25-årsåldern som lyssnar på punk och gör allt för att leva ut. Lika ofta är Julie där, Jamies bästa vän, som han också är hopplöst kär i, men som är två år äldre. De har alla sina egenheter och problem, sina starka sidor och sätt att hjälpa Jamie fram i livet, men aldrig går det som på räls.

 

Storyn är relativt vag, filmen förlitar sig snarare mer på en känsla som rör sig fritt och formas, men som alltid är där. Intriger uppstår i vardera persons liv, och alla karaktärer får utrymme att förkalras och utvecklas, vilket är en filmens styrkor, vi bryr oss om alla deras öden. Det är en magnifik och härlig film som fångar tidsandan i slutet av 70-talet perfekt. Det är en varm och otroligt insiktsfull film, som kan ge många lärdomar kring livet och allt vad det kommer innebära och innehålla, och en hyllning till kvinnan i alla stadier av livet, och allt vad det kommer innebära. Den fokuserar inte på att döma eller för den delen framhäva deras handlingar, utan låter allt ske naturligt. Genom att skildra dåtidens perspektiv på feminism, kvinnokroppen, manlighet, sexualitet och mycket mer, lyckas den säga mycket om hur vi ser på det idag. Det är en träffande men otroligt mysig och härlig film, som tyvärr fick nöja sig med en Oscarsnominering för manuset, välförtjänt ja, men att inte Annette Bening nominerades för sin huvudroll som Dorothea är orättvist som aldrig förr. Även Greta Gerwig hade förtjänat en nomienring för Abbie kan jag tycka, då hon som vanligt glänser med sin typiska stil. Elle Fanning, Lucas Jade Zumann och Billy Crudup är alla mycket bra också, och vi bjuds på ett underbart soundtrack. Som sagt är filmen påväg bort från svenska biografer, så skynda er!

 

Ljus i natten är däremot något helt annat, långt ifrån 70-talets Kalifornien. Aki Kaurismäki har med sin typiska humor blivit Finlands störste regissör, och älskad av cineaster världen över. Hans humor beskrivs bäst på engelska som "deadpan", vilket kan översättas grovt till uttryckslös humor, vilket passar in väl. För i historien om den äldre mannen Wikström som lämnar sin fru för att öppna restaurang (utan någon som helst kunskap) och den som syriske flyktingen Khaled som tagit sig till Finland är det inte många mungipor som dras i onödan. Men det är också filmens charm, och det funkar. Det är en värmande berättelse om mötet mellan dessa båda. Det är en absurd sorts humor som det är svårt att motstå, även om det gör det svårare att få en känslosam koppling till filmen, som trots allt berättar en gripande och viktig historia. Det är en berättelse om flyktingkrisen och asylpolitik, om olika former av integration, om folk som visar hjärta och öppnar sina dörrar. Det är en film som kräver en viss typ av humor för att den ska gå hem, hos mig gick det inte hela vägen, även om den underhöll mig tillräckligt. Dock en viktig typ av film att berätta, och en härlig kontrast som uppstår i det som skildras, inte minst med den humor som används.

 

Vad jag försöker säga är att vi kanske behöver göra medvetna val som betyder mer än bara välfyllda plånböcker hos världens största filmbolag. Att vårt samhälle idag är så pass fragilt och på gränsen till något rent ut sagt läskigt, att det lite är vår skyldighet att göra något åt detta, även om det kan vara något så till synes betydelselöst som att välja en annan film på bio. För mig är det kanske att försöka övertyga folk att se dessa filmer. Men jag kan inte tvinga någon, eller skuldbelägga den som väljer något lättare (dock så är filmer som Dröm vidare, Alla tiders kvinnor och Ljus i natten långt ifrån tunga). Men det är en tanke jag tycker är värd att väcka, och något jag önskar Disney hade kunnat våga mer med Skönheten och odjuret. 

 

Välkomna till texten alla som scrollat hit för att läsa om filmen på allas läppar just nu, och en uppskattande klapp på ryggen till er som läst allt på vägen! Som ni märkt har jag haft en rätt skeptisk inställning till den här filmen, men det är helt ärligt mer riktad mot industrin som skapat den. En industri som väljer bort originella idéer för att göra remake efter remake, storfilm efter storfilm baserat på känt material. Allt för att det är säkrare kort, för att biobesökare trots allt är rätt förutsägbara och ooriginella i sina val, att de sällan vågar utmana sig själva med något nytt (högst generaliserat ja, men sant ändå). Det är inte alltid fel, det säger jag inte, så länge det kan tillföra något nytt eller visa en ny sida så kan det vara spännande! Känslan har dock varit att Skönheten och odjuret inte riktigt valt att göra det, och nu har jag svaret...

 

...ett svar jag bjuder på snart! Det hade trots allt varit rätt motsägelsfullt om jag låtit den filmen ta fokus från de mindre filmerna som texten trots allt handlar om! Så tills dess att jag skrivit klart den texten, överväg om det är värt era pengar att se en film ni redan sett, eller om någon av ovanstående filmer lät intressant, och känner för att satsa på dem istället (eller, man kan se flera filmer!). Dock så vill jag påpeka att den här twisten inte var planerad, texten började först som en recension av I Am Not Your Negro, men så fick jag feeling. Vad jag kan säga redan nu är dock att det inte är det sämsta alternativet Hollywood hade kunnat erbjuda, den har sina klart positiva sidor, jag är inte så anti som det kan framstå! Tack för ert tålamod, och ursäkta för mitt tilltag, hoppas ni återvänder snart igen!